Protokoll 2003 - Seko

här så dåligt att vi flyttar vår personal till något annat ställe. Det finns
ingen alternativ tunnelbana i Stockholm med bättre arbetsmiljö och bättre
fordon, utan vi är i händerna på ägarna. Vi som sitter i spärrarna har det
faktiskt så bra att fastighetsförvaltarna anser det vara riktigt att sätta in
luftkonditionering – det har vi i flera år haft i de nybyggda spärrarna. Däremot
har det varit omöjligt för förarna att få luftkonditionering, trots att de
har det betydligt värre när solen ligger på. Den chef som hade hand om
fordonen sade till Connex: ”Det är bara för er att betala, så sätter vi in luftkonditionering.”
Connex hade över huvud taget inte några planer på att
begära pengar för detta från SL. Connex får inte in några intäkter genom
färdbevisen, utan de går direkt till SL.
Det här har blivit direkt löjligt. Den här verksamheten bedrivs genom att
huvudmännen delegerar ansvar. Det operativa ansvaret – det egentliga
slavgörat – hamnar på oss, bussförarna och motsvarande personal. Det
ekonomiska ansvaret, dvs ansvaret för att fastigheter, fordon och annat ska
fungera och behålla sitt värde, ligger på någonting som i vårt fall heter SL
Intrateknik. På det statliga området ligger det ansvaret på bl a Vasakronan
och Jernhusen. Det kommersiella ansvaret, dvs ansvaret för att verksamheten
går med vinst, ligger i vårt fall på SL, som en gång i tiden var moderbolaget
men som i dag egentligen är en beställarförvaltning. Det är SL
som har tillgång till pengarna och som fördelar pengarna mellan de olika
aktörerna.
När jag jobbade inom sjöfarten upptäckte jag att det här systemet fanns
även där. Här hade man emellertid flera tusen års erfarenhet av att jobba
så här och hade löst det på ett annat sätt. Man hade kommit fram till att
det enda sättet att få någon rätsida på det hela var att man hade en redare.
Redaren sitter högst upp och fördelar ut det operativa, ekonomiska och
kommersiella ansvaret. Men det är fortfarande redaren som sitter som
spindeln i mitten av nätverket, och det är han som får ta ansvaret. När
Scandinavian Star brann i början av 90-talet var det en dansk reseledarchef
som helt plötsligt upptäckte att den glassiga titeln redare innebar att han
också fick ett ansvar. Befälhavaren, som hade det operativa ansvaret, blev
inte ansvarig för branden. I alla andra verksamheter hade hans motsvarighet
blivit den ansvarige, men i det här fallet hade redaren ansvaret för att
fartyget var säkert bemannat och säkert utrustat. Detta är alltså inte skepparens
utan redarens ansvar.
Den här typen av koppling finns inte någon annanstans, och det skapar
problem med vår arbetsmiljö. Det är egentligen inte så mycket bättre i sjöfarten,
men där har man i alla fall en tydligare ansvarsfördelning.
Något av detta skulle jag vilja ta upp i arbetsmiljöprogrammet, men jag
vet att om detta strikta ansvar infördes, så skulle det slå bakut överallt. Jag
158