Protokoll 2003 - Seko

t o m hundratusentals människor i vårt land kunna beskriva en person på
nästan precis samma sätt, om det inte vore så att det finns politiker som i
direkta personliga kontakter träffar människor och inte bara via TV eller
andra indirekta kanaler når ut med sitt budskap. Jag som känt Anna i 20 år
beskriver henne, hennes sätt att vara och hennes politiska gärning på precis
samma sätt som pensionären som jag mötte i Norrköping och som
hade lyssnat till henne på ett torgmöte för flera år sedan.
Det här tycker jag säger någonting mycket viktigt till er och till mig. Det
har funnits stunder – även om de varit få – när jag som partisekreterare har
undrat: Vilken roll spelar det här som vi håller på med? Vad har det för betydelse
i dagens samhälle med globalisering och med mediernas starka
roll om jag går på det där fackmötet eller inte? Vad spelar det för roll om
jag går på s-föreningens studiecirkel på söndag eller inte? Är det inte i
andra forum och på andra sätt som man i grunden kan förändra verkligheten
och världen? Är jag inte en nostalgiker som hopplöst fastnat i ett arbetssätt
som tillhör det förgångna? Men så hör jag beskrivningen av Anna
Lindh, och jag läser i era kongresshandlingar att SEKO har 10 000 förtroendevalda,
människor som fått ett förtroende av sina kamrater att företräda
deras intressen och framföra deras värderingar. Då förstår jag att det här
sättet att träffas för att fatta beslut gör oss ivriga att föra fram vårt budskap.
När jag känner mig lite trött på resan hem och konduktören kommer
och frågar om jag inte tycker att man borde göra någonting åt fastighetsskatten
– jag försäkrar er att det har hänt någon gång – är min första reaktion
när jag precis har hällt upp kaffet: ”Kan han inte jobba i stället – SJ
har ju så ont om folk!” Men så inser jag att jag faktiskt måste förklara det
här för honom, och så sitter vi där i en diskussion – han glömmer att klippa
biljetter, och jag glömmer att jag hade tänkt sova. Att jag tar den diskussionen
och att ni stannar upp och diskuterar när någon säger att det där
jäkla facket gör ju ingenting annat än att suga ut oss beror på att vi har varit
på ett möte någon gång, att vi har träffats på en kongress, i en studiecirkel
eller på ett föreningsmöte och där blivit övertygade om någonting.
Vi känner djupt inne i märgen ett ansvar att stanna upp och ta diskussionen
när vi möter någon som tycker någonting annat. Alla orkar inte vara
lika glada och inspirerande som Anna Lindh var, men om vi gör det vi orkar
och kan och om vi är så många som vi faktiskt är, då kan vi utveckla
en oerhörd kraft.
Det är precis detta som facklig-politisk samverkan handlar om. Det är faktiskt
inte så att facklig-politisk samverkan i första hand är att ge ekonomiskt
stöd eller att vi i förbundsledningarna träffas. Missuppfatta mig nu
för all del inte – det är inte så att jag anser att ekonomiskt stöd är oviktigt!
Det är viktigt, men det som ytterst avgör om vi kan utveckla den kraft som
behövs för att förändra era medlemmars och er tillvaro är att vi tror på
15