Protokoll 2003 - Seko

spåren efter ogenomtänkta upphandlingar. Missnöjet med de senaste årens
utveckling är stort på många arbetsplatser.
Nu är det dags att mobilisera hela fackföreningsrörelsen för en bättre arbetsmiljö!
För SEKOs del måste det bli en huvuduppgift den kommande
perioden. Vi kommer under förbundsmötet att behandla ett särskilt program
om arbetsmiljön, ”Min arbetsplats”.
När det gäller lönerna finns det stora orättvisor på arbetsmarknaden – män
har högre löner än kvinnor, avståndet mellan en arbetarlön och en tjänstemannalön
ökar, chefers löner ökar i snabbare takt än vanliga arbetstagares.
Denna utveckling måste vi med all kraft sätta stopp för. Det är inte acceptabelt
att kvinnor har lägre lön än män bara därför att de är kvinnor.
Det är inte acceptabelt att tjänstemännens löner ökar mer än arbetarnas. Vi
kan inte heller acceptera att löneglappet mellan chef och arbetstagare hela
tiden ökar. Nu är det dags att sätta stopp för denna utveckling!
Vi är på väg in i en avtalsrörelse. Under 2004 ska så gott som samtliga av
förbundets medlemmar få nya centrala avtal. Vi vet att det finns ett missnöje
med lönerna, framför allt bland de lägst avlönade. Vi måste se till att
de med de lägsta lönerna får mer. Men detta kräver ödmjukhet och solidaritet
från de grupper som har högre lön. Då gäller det att man också i
praktiken vågar stå för det vi ofta pratar om: rättvisa och jämställdhet. I ett
sådant samhälle är vi alla vinnare.
Fackföreningsrörelsen har de senaste åren tagit ett stort ansvar för samhällsekonomin.
Vi har inte krävt lika höga löneökningar som förr, främst
på grund av att dessa ökningar äts upp av inflationen. I stället har vi inriktat
oss på bra reallöneökningar: mindre luft och mer pengar i plånboken.
Vi har en samordning inom LO när det gäller avtalsfrågor. Den har
den senaste tiden prövats ordentligt – jag tänker då på Kommunalkonflikten
i våras. Samordningen måste fortsätta och utvecklas. Genom att vara
överens inom LO om löneutrymmen och andra viktiga frågor blir vi starkare
och kommer därmed att uppnå bättre resultat i våra förhandlingar
med arbetsgivarna. Men vi måste också samordna oss för att möta arbetsgivarnas
strategi. Ända sedan mitten av 70-talet har arbetsgivarna försökt
genomföra en konsekvent politik för att stärka sin position i samhället och
på arbetsmarknaden. De har i huvudsak tre mål: privatisering, lägre skatter
och en avreglerad arbetsmarknad. När vi går samman får vi större kraft
och större möjligheter att möta arbetsgivarnas strategi.
Men, kamrater, det finns ytterligare ett hot mot våra reallöner. Hur ska vi
kunna förklara 3-procentiga löneökningar för våra medlemmar när dom
där uppe får 20- eller 30-procentiga lönelyft, när dom där uppe hoppar
fallskärm med skärmar som är fyllda av miljontals kronor? Hur ska vi då
kunna säga till våra medlemmar att de ska nöja sig med 3 procent? Hur
11