Övergödningen i Östersjön - Skogochfisk

Övergödningen i Egentliga Östersjön beskrivs som en tvåstegsprocess. Det började med ökad antropogen
belastning av näringsämnena fosfor och kväve, och fortsatte med okontrollerad intern produktion i
havet av samma ämnen.
För hundra år sedan var Östersjön ett näringsfattigt hav med klart vatten och mestadels syresatta bottnar.
Men befolkningsökning, industrisamhällets framväxt, mer jordbruk, ökade skogsavverkningar,
sjösänkningsföretag, utdikningar av myrar och våtmarker, användning av konstgödsel och fosfattvättmedel,
har gjort att näringsbelastningen på havet markant har ökat. Länge såg det dock ut som att problemen
var hanterbara. Gödningseffekterna begränsades till kustområden i närheten av större samhällen.
Det var först på 1 960-talet som övergödningen i öppna havet på allvar gjorde sig påmind (Andersson &
Andersson 2006). Då ökade vinterhalterna av fosfor och kväve i ytvatten snabbt - fosfor från mitten av
1 960-talet, och kväve från början av 1 970-talet (Österblom et al 2007) - vilket ledde till kraftig algblomning
på våren och ökad ansamling av dött organiskt material vid bottnarna. Den syrekrävande bakteriella
nedbrytningen av det organiska materialet ledde till syrebrist i bottenzonen, utslagning av bottenfaunan,
och ökad utbredning av döda bottnar. Stratifieringen i Egentliga Östersjön med en haloklin som skiljer ett
tungt och salt bottenvatten från ett lättare och mindre salt ytvatten, försvårar vertikal omblandning och
syresättning av vattenmassan, vilket gör djupbottnarna särskilt sårbara för syrebrist. Det var övergödningens
inledning.
Länge trodde man att det som hänt var reversibelt, att det skulle rätta till sig bara näringsbelastningen
från land minskade. Men utvecklingen ser inte ut att gå att stoppa. Ökad utbredning av döda bottnar har
öppnat för interna redoxstyrda biogeokemiska processer där fosfor som tidigare varit permanent begravd
i bottensedimenten frigörs, kommer ut i bottenvattnet som fosfat, transporteras till ytvattnet och förstärker
övergödningen. Den interna cirkulationen av fosfor bedöms idag vara minst lika stor som den externa tillförseln
(Naturvårdsverket; Möjliga åtgärder…). Det finns stora förråd av fosfor i bottensedimenten från
tiden när bottnarna var syresatta, fosfor som kommit från land eller med saltvattensinflöden från
Västerhavet (Blomqvist & Rydin 2009). Tidigare, när Östersjön var näringsfattigt, var fosfor den begränsande
faktorn vid algblomningen på våren, men nuförtiden är det kväve i form av nitrat som begränsar.
Efter vårblomningen då allt nitratkväve bundits upp i fytoplanktonmassan finns det fosfor kvar i ytvattnet
som kvävefixerande cyanobakterier kan utnyttja. Följden har blivit ökad cyanobakterieblomning, mer
organiskt material vid bottnarna, förstärkt syrebrist och ännu mer fosfor som frisätts. Till det kommer cyanobakteriernas
kvävefixering, som idag tillför lika mycket kvävenäring till havet som länderna runt Östersjön
släpper ut (Naturvårdsverket 2008). Å andra sidan så försvinner också kväve genom
denitrifiering, en process som gynnas av syrebristen.
Övergödningen reglerar sig själv. I varje fall är det tydligt att mängden näringsämnen i Egentliga Östersjön
varierar oberoende av näringsbelastningen från land (Naturvårdsverket 2008), och enligt Vahtera et
al (2007) så omöjliggör för närvarande de kopplade cyklerna av syre, fosfor och kväve Östersjöns
återhämtning. På lång sikt hoppas man dock att problemen ska kunna bemästras, men det kommer att
krävas drastiskt minskade utsläpp av näringsämnen från alla länder runt Östersjön. Det finns också idéer
om att på konstlad väg snabba på återhämtningen, exempelvis genom omblandning under
salthaltssprångskiktet (Naturvårdsverket; Möjliga åtgärder…), eller genom att tillföra fosforbindande substanser
till Östersjöns bottnar (Blomqvist & Rydin 201 1 ), men om det är praktiskt genomförbart är osäkert.
Hur man än gör kommer kostnaderna att bli mycket höga, och några garantier för att åtgärderna ska
lyckas finns inte.
1