"Rapporten om spökgarn" (pdf) - Håll Sverige Rent

VARFÖR SPÖKAR
DET I ÖSTERSJÖN?
En studie av förekomsten av spökgarn i Östersjön baserat på
draggningar i Sydkustens och Gotlands fiskeområden sommaren 2012
Projektet har finansierats av Havs- och vattenmyndigheten

Inledning
KIMO Baltic Sea och stiftelsen Håll Sverige Rent har med medel från Havs- och
vattenmyndigheten genomfört en studie av förekomsten av spökgarn i Östersjön.
KIMO Baltic Sea har ansvarat för det praktiska genomförandet. Draggningar har
genomförts i Gotlands och Sydkustens fiskeområden under sommaren 2012.
Rapporten riktar sig till yrkesfiskare, tjänstemän, forskare och andra aktörer som
har ett intresse av förekomsten och åtgärder gällande spökgarn. Huvudfokuset
har varit att se på olika orsaker till förekomsten av spökgarn inom urvalsområdena
Sydkustens och Gotlands fiskeområden. Nio båtar och en dykarfirma har deltagit
i projektet.
Simrishamn och Stockholm december 2012
3

Sammanfattning
Det finns alltid en orsak till spökgarn - fiskegarn eller fiskenät som av olika skäl
har förlorats eller lämnats kvar i haven. Har vi kunskap om orsakerna blir det både
enklare och mer kostnadseffektivt att hitta de befintliga spökgarnen samt att
arbeta förebyggande för att motverka förekomsten. Syftet med detta projekt
är att peka på orsaker till förekomsten av spökgarn för att i nästa steg kunna
arbeta förebyggande samt ge underlag för framtida draggningar.
I projektet har draggningar av spökgarn genomförts av yrkesfiskare på åtta provtagningsrutor
i Östersjön; fyra utanför svenska sydkusten och fyra utanför Gotland.
Provtagningsrutorna är utvalda av yrkesfiskare med erfarenhet från var det typiskt sett
kan ligga gamla garn. Under draggningarna togs det upp sammanlagt 4980 m garn.
Båtarna och dykarna har draggat och filmat i tre olika typer av områden:
1. Typiska garnbottnar, som exempelvis områden med stenbotten
2. Konfliktområden, ofta längs kanten
3. Strandzon/riktigt kustnära områden
Tidigare studier visar också att förekomsten av spökgarn är stor vid vrak, vilket
också diskuteras i denna rapport.
Det varierar mellan de olika områdena vad gäller förekomsten av spökgarn och
förekomsten är högst på typiska garnbottnar. Enligt fiskarna har huvudorsaken till
förlorade garn varit konflikter mellan trålare och garnbåtar, där trålare kör in i satta
garn. Fiskarna menar dock att det av flera anledningar förloras färre garn i dag än
för 15-20 år sedan. Dels har dialogen mellan trålfiskare och garnfiskare blivit bättre
och dels kostar garnen mycket pengar vilket medför att fiskarna gör vad de kan för
att få upp förlorade redskap.
Förebyggande insatser och upprensningsinsatser bör diskuteras och verkställas.
En stor fråga är dock vem som ska ta kostnaden för upprensningsarbetet för den
här delen av Östersjön. I andra länder finns etablerade lösningar. Ett exempel är
Norge, där det finns rapporteringssystem för förlorade fiskeredskap och även en
organiserad draggningsverksamhet som genomförs av det norska Fiskeridirektoratet.
4

Spökgarnsprojektet visar att:
Det finns spökgarn i Östersjön som utgör faror och hot mot fisk, fågel,
marina däggdjur, yrkesfiskare (och deras redskap) och dykare. Alla parter vill
att spökgarnen tas bort.
Det finns garn inom urvalsområdena, men de flesta är gamla. Olika draggnings-
insatser i olika områden och i olika tidsperioder ger dock ganska olika resultat.
Av åldern på de uppfiskade garnen kan man anta att det förloras färre garn i dag
än tidigare. Utöver tidigare nämnda orsaker kan detta ses i sammanhang med att
fiskeflottan har minskat och därmed också mängden garn som används, samt att
det har draggats en del inom Sydkusten tidigare.
GPS har medfört nya möjligheter vad gäller att hitta förlorade garn.
Märkning av redskap kan vara en möjlighet att lättare hitta redskapen, men det
finns olika implikationer som måste lösas i dialog med fiskarna.
Några lösningar kan vara:
• Att pengar sätts av både från myndigheter och EU:s Fiskerifond – både till
draggningsinsatser och förebyggande arbete.
• Att sätta upp rutiner i Sverige för sökning och rapportering av förlorade garn
(jämför med Norges system) – och att förtydliga att det inte alltid är ägaren
till garnen som är skyldig till att de förlorats.
• Att det finns fungerande avfallsmottagningar i hamnarna för kasserade redskap.
• Att yrkesfiskare inkluderas i planeringsprocess och genomförande av projekt
på ett mycket tidigt stadium, eftersom de besitter oerhört mycket kunskap och
erfarenhet.
Det är också viktigt att påpeka att projektet omfattar ett relativt litet område (i ett
Östersjöperspektiv) och att vissa av slutsatser baserar sig på dessa lokala resultat.
5

Innehållsförteckning:
1. Introduktion
1.1 Vad är så kallade spökgarn?
1.2 Projektets syfte
1.3 Beskrivning av olika fiskeredskap
2. Metod
2.1 Metod som bygger på olika provtagningsrutor
2.2 Avgränsning av projektet och provtagningsområden
2.3 Deltagande båtar och utrustning
3. Resultat
3.1 Olika resultat i olika områden
3.2 Hur gamla är garnen?
3.3 Resultat från undervattensfilmning
4. Jämförelse med andra draggningsresultat
4.1 Tidigare resultat från draggningar i Hanöbukten och längs Sydkusten
4.2 Draggningar i Öresund
4.3 Draggningar i Polen
5. Slutsats och diskussion
5.1 Varför finns det gamla garn i havet?
5.2 Var i havet ligger spökgarnen?
5.3 Har bilden av förlorade garn ändrats över tid i urvalsområdet? I så fall varför?
5.4 Åtgärder för att minska problemet i framtiden
5.4.1 Vad gör vi med existerande garn
5.4.2 Hur förebygger man problemet
6

1. Introduktion
1.1 Vad är så kallade spökgarn?
Spökgarn är gamla fiskegarn eller fiskenät som av olika skäl har förlorats eller
lämnats i havet. Vissa av dessa nät trasslar ihop sig och lägger sig på botten
medan andra står upp och fortsätter att fiska. Nät produceras i dag av olika
konstfibermaterial och bryts därför inte ner. Utöver att fisk fastnar och ruttnar i
garnen så kan marina däggdjur samt fåglar trassla in sig i näten. En annan
konsekvens är att fiskare kan fastna i näten med sina redskap vilket kan medföra
skador och kostnader. Även burar, mjärdar och andra typer av så kallade
instängningsredskap kan förvandlas till spökredskap om de lämnas i havet.
1.2 Projektets syfte
Det är av allas intresse att gamla garn tas upp och att man hittar nödvändiga
åtgärder för att motverka förekomsten av spökgarn. Syftet med detta projekt är
att peka på orsaker till förekomsten av spökgarn för att i nästa steg kunna arbeta
förebyggande samt ge underlag för framtida draggningar. Omfattningen av detta
draggningsprojekt är relativt litet och huvudfokus är att se på tendenser inom de
utvalda geografiska områdena: Sydkustens fiskeområde och Gotlands fiskeområde.
Resultat från andra draggningsprojekt kommer också att tas med i analysen.
För att visa på komplexiteten har vi, på bas av fiskarnas kunskaper, valt ut
områden som av olika anledningar innehar spökgarn.
Med projektet hoppas vi inspirera organisationer, myndigheter och andra fiskare
till att vidta nödvändiga åtgärder.
1.3 Beskrivning av olika fiskeredskap
I Östersjön används i huvudsak två sorters fiskeredskap: garn eller nät och trål.
I denna rapport används termerna garn och nät synonymt. För att förstå
spökgarnsproblematiken är det en förutsättning att man har en bild av hur de
olika redskapen ser ut och hur de används.
Majoriteten av garnen i Östersjön är bottenankrade vilket innebär att de står
längs botten och fiskar. I nätets underteln finns sänken och i överteln flöten som
gör att nätet sträcks ut och står upp. Garnen markeras med bojar och flaggor.
Ofta sätter man en ”länk” bestående av flera garn och ett garn är ca 100 m långt.
I Hanöbukten och utanför Sydkusten sätter man ofta en länk på ca 10 garn, se figur 1.
7

En trål är som ett ”påsformat” fiskenät som bogseras efter båten. Man skiljer på
flyttrål som används till pelagiska arter (som sill, skarpsill och makrill) och
bottentrål som används till arter som torsk, räka och kräfta. En bottentrål bogseras
fram längs botten. Trålen ser nästan ut som en ”strut” med armar. På trålens
överkant sitter plastkulor som håller upp överdelen av öppningen medan den
undre delen trycks ner mot botten av ett underställ som består av kätting och
rejäla gummiskivor. Trålbord kallas det som håller isär armarna. Mellan dessa och
trålen finns sveplinor som skrämmer fisken in mot trålöppningen. Se figur 2.
Figur 1 En garnfiske-enhet. Bild: Vesa Tschernij
Figur 2 En trålfiske-enhet. Bild: Vesa Tschernij
8

2. Metod
2.1 Metod som bygger på olika provtagningsrutor
I detta projekt har det inom urvalsområdena (Sydkustens och Gotlands fiske-
områden) valts ut olika provtagningsrutor utifrån fiskarnas kunskap och erfarenheter
om var det kan finnas spökgarn. Rutorna har alltså inte valts slumpmässigt.
Rutorna har varit lika stora: 13,72 km². Det har även varit eftersträvansvärt att
kunna jämföra dessa resultat med tidigare draggningsverksamhet i samma områden.
Omfattningen på draggningarna har begränsats av budgeten.
Antalet timmar som draggades i varje ruta varierade beroende på hur långt
båtarna fick köra för att komma till provtagningsområdet. I ett större projekt skulle
det vara önskvärt att man kunde lägga exakt samma ansträngning i varje ruta.
För att kunna jämföra resultaten från de olika områdena kommer vi att använda
oss av två variablar: A. Antal km² som det har draggats inom och B. Mängden
upptagna garn (m). Spökgarnsförekomst inom olika områden = Garn(m)/km²
2.2 Avgränsning av projektet och provtagningsområdena
På områden med olika geomorfologiska förutsättningar drivs det olika sorters
fiske. För att se eventuella skillnader i var spökgarnen kan finnas genomfördes
draggningen på olika typer av områden. Efter diskussion med fiskarna kunde fyra
olika områden med olika geomorfologiska förutsättningar utskiljas som potentiella
förekomstområden för spökgarn inom Sydkustens (och Gotlands) fiskeområde:
1. Typiska garnområden, ofta områden med stenbotten.
2. Konfliktområden, ofta (men inte alltid) områden längs ”kanten”. Med kanten
menas områden där havsbotten får branta höjdskillnader på ca 20 meter. Här kan
garnbåtarna sätta sina garn samtidigt som trålarna gärna kör in mot och upp längs
med kanten.
3. Strandzon/riktigt kustnära områden. Dessa områden är ofta så steniga att det inte
går att dragga på dem. Garn i dessa områden kan även komma från husbehovsfiske.
4. Vid vrak
Fiskarna gav förslag på provtagningsrutor där de trodde de skulle kunna hitta
spökgarn baserat på var det historiskt har varit aktivt garnfiske.
Totalt valdes det ut åtta rutor - fyra utanför sydkusten och fyra utanför Gotland.
9

Figur 3 Bild över olika typer av områden. 1=Typiska garnområden som vanligtvis finns
längs kusten, men som även kan finnas på toppar offshore/grundområden.
2= Längs kanten/konfliktområden och 3= Strandzon/riktigt kustnära.
T står för trålbottnar. Rött markerar garn som står utanför typiska garnområden,
alltså garn som är satta på riskområden.
Figur 4 Karta över provtagnings-
rutorna utanför sydkusten.
10
Figur 5 Karta över provtagningsrutorna
utanför Gotland.
© Open StreetMaps contributors

Fiskare från Simrishamn utsåg provtagningsrutor på typiska garnområden (omr 1).
Nogersundsbåtarna valde en provtagningsruta vid ett konfliktområde (omr 2) och
en ruta på ett typisk garnområde (omr 1). Gotlandsfiskarna valde två rutor på
konfliktområde/längs kanten (omr 2) och två rutor på typiska garnbottnar (omr 1).
Fiskarna diskuterade draggningsplanerna med sina kollegor för att undvika att det
stod satta garn inom provtagningsrutorna.
Utöver de ordinarie draggningsinsatserna dokumenterade en undervattensfilmare
förekomsten av spökgarn nära kusten där det inte går att dragga på grund av
extremt stenig botten (omr 3). Dykaren valde ut ett område utanför Tobisvik/
Simrishamn där han blivit tipsad om att det står gamla garn, rutan valdes alltså
inte slumpmässigt. Ett filmteam från P-Dyk sökte på ett djup mellan 7-12 m, ca
300 m från land och täckte ett område på ca 0,25 km².
Figur 6 ”Star”, en av garnbåtarna som draggade
11

2.3 Deltagande båtar och utrustning
I dialog med fiskarna beslutades det att totalt nio båtar fördelat på tre hamnar
skulle dragga. En av anledningarna till att det blev ett relativt stort antal båtar var att
man då inkluderade fler fiskare och fick tillgång till mer kunskap och erfarenheter.
Urvalskriterier för fiskarna var att de skulle ha en garnbåt 1 , att de skulle ha mycket
god kunskap och kännedom om aktuella fiskevatten samt ha lång erfarenhet av att
stryka 2 eller dragga.
Samtliga av de utvalda båtarna var garnbåtar i storleken 10-12 meter, vilket är
en representativ storlek för garnbåtarna i urvalsområdena. Båtarna hade en
besättning på två man. När det draggas är det viktigt att strykeklon rör sig över
botten och inte lyfter upp. Storleken på båten och farten har därför betydelse.
Genomsnittsfarten i de genomförda draggningarna låg på ca 1-1,5 knop.
Deltagande båtar och skeppare:
Båt Skeppare
Pondus Sin 5 Anders Paulsen
Star Sin 26 Toni Larsson
Mulan Sin 38 Jesper Ohlsson
Stjärnan SG 52 Richard Nilsson
Beltana SG 30 Tom Nordgren
Bokö SG 35 Roland Nilsson
Clipp VY 69 Michael Olofsson
Anne-Rita Sven Ove Nordin
Tärnskär VY 247 Lasse Broman
1 I den typen av draggningar som genomfördes här var garnbåtarna (som är mindre än
trålbåtarna) lagom storlek för genomförandet.
2 Fiskarna kallar det för att ”stryka” när de har förlorat garn och är ute och letar efter dem.
12

Draggningsutrustningen som användes var traditionell ”rep och strykeklo”-
utrustning. Klon sitter fast i en kätting som fungerar som sänke och som är
förankrad i en lina. Varje båt har använt sin privata draggningsutrustning.
De olika utrustningarna var principiellt lika men varierade något i antal ”piggar”
och storlek. Det är avgörande att båtarna får använda egna strykeklor för att
uppnå bästa möjliga resultat. Strykeklon känns olika och det krävs därför vana
att avläsa ”signalerna” som förmedlas upp längs repet.
Om man jämför utrustningen som användes i detta projekt med till exempel den
utrustning som norska Fiskeridirektoratet använde i sina draggningar 2009
(Langedal G. et al 2009) så är dessa klor mycket mindre och lättare. Anledningen
är att båtarna som används är mindre än de norska och bottnarna ser annorlunda
ut. Dessutom är garnlänkarna i Sverige konstruerade av tunnare material, vilket
innebär att de inte kan belastas av lika kraftigt drag som de norska.
Omfattningen av draggningarna sattes till 30 timmar per båt (motsvarande tre
sjödagar). I den effektiva draggningstiden är transporttiden samt den tiden som är
använd på att få upp garnen borträknad.
13
Figur 7 Draggningsutrustningen
som
användes av Star,
Simrishamn
Figur 8 Draggningsutrustningen
som
användes av Clipp,
Gotland

3. Resultat
3.1 Olika resultat i olika områden
Totalt tog båtarna upp 4580 m gamla borttappade garn och dykarna hittade
400 m garn. Garnen innehöll totalt en fångst motsvarande 21,5 kg varav 84 procent
var spätta/skrubba, 14 procent var torsk och 2 procent var lax.
I kapitel 2 presenterades en formel som används för att jämföra resultat från olika
områden: Spökgarnsförekomst = Garn(m)/km². Det är dock viktigt att poängtera
att rutorna inte är slumpmässigt valda och att dessa siffror därför inte kan stå som
representativa för hur mycket garn det finns i urvalsområdena.
Resultaten visar att det inom område 1 (typiska garnbottnar) togs upp 61 m/km²
och från område 2 (konfliktområden/längs kanten) togs det upp 9 m/km².
Typ av
område
Areal
(á ruta
13,72km²)
Mängd
garn
M/km² Min (m/
km²)
14
Max (m/
km²)
Total
fångst i
garnen
Omr 1 68,6 km² 4200 m 61 m 0 250 m 18 kg
Omr 2 41 km² 380 m 9 m 0 14,6 m 3 kg
Figur 9 Tabellen visar resultaten från hur mycket garn man har fått
per km² inom de respektive områdestyperna samt den totala fångsten.
Min och max anger variationerna mellan olika provtagningsrutor.
Typ av område Areal Mängd garn Total fångst i garnen
Omr 3 0,25 km² 400 m 0,5 kg
Figur 10 Tabellen visar siffror från dykningarna nära land.

3.2 Hur gamla är garnen?
De flesta garnen som togs upp uppskattades vara 15-20 år gamla. Undantaget
var en längd på 50 m garn som uppskattades vara 2-5 år gammal samt de garn
som dykarna hittade som också var ca 2-5 år gamla. Ett av kännemärkena på
äldre garn är enligt fiskarna att det förr användes flöten eller kork gjorda av frigolit,
så kallad patentkork. Efter en tid drar dessa flöten åt sig vatten, blir tunga och
sjunker. Äldre förlorade garn står av den anledning inte och fiskar lika länge som
nyare garn med flöten eller korkar som är stöpta i plast. Plastflötena har använts i
ca 15-20 år. I de flesta moderna garn används inte kork överhuvudtaget. I stället
används en flytlina.
I och med att de allra flesta uppfiskade garnen var äldre (med gamla frigolitkorkar)
så var de också relativt ihoptrasslade och fyllda med sten och snäckor och hade
därför ganska lite fisk i sig. Ett av de garnen som togs upp utanför Nogersund var
dock inte lika ihoptrasslat och kan därmed ha ”stått upp”.
Figur 11 Frigolitkork, så kallad patentkork Figur 12 Plastflöte/kork
Figur 13 Ett ihoptrasslat garn Figur 14 Mindre ihoptrasslat garn
från Nogersund
15

I vissa av provtagningsrutorna var det mycket stenigt vilket medförde att klon lätt
fastnade mellan stenarna och flera av strykningarna blev avbrutna och piggarna på
klon avrivna. I framtida projekt bör man utveckla draggningsutrustning som är mer
anpassad för steniga bottnar där det behövs.
16
Figur 15 visar hur
piggar på strykeklon
blev avrivna på grund
av stenig botten
3.3 Resultat från undervattensfilmning
P-Dyk som genomförde dykningar nära land hittade 2 garn á 200 m. Delar av
garnen stod upp medan resten låg hoprullat på botten. I garnen satt det en rutten
lax. Det är osäkert om det är från yrkesfisket eller ej. Men utifrån korkarna är inte
garnen mer än ca 5 år gamla.
Figur 16 Ett av de
garnen som dykarna
hittade i kustnära
områden, område 3.

4. Jämförelse med andra draggningsresultat
4.1 Tidigare draggningar i Hanöbukten och längs Sydkusten
Svenska Fiskeriverket har under en fyraårsperiod från 1999-2004 genomfört
draggningsinsatser i Hanöbukten och längs sydkusten. Vissa av Fiskeriverkets
”samplingsområden” sammanfaller med provtagningsrutorna inom detta projekt.
Resultaten från Fiskeriverkets draggningar från 2003 visar att de hittade tre gånger
så många förlorade garn på typiska garnbottnar (omr 1) som vid konfliktområden/
längs kanten (omr 2), se figur 17 nedan (Tschernij et al 2003). Resultat från
sommarens draggningar visar också att det finns fler garn på område 1 (61 m/km²)
än på område 2 (9 m/km²).
Tabellen nedan visar resultat från Fiskeriverkets draggningar 2003. Totalt draggades
det i 21 rutor och den totala arealen var på 583 km².
Om man jämför m/km² från 2003 och 2012 visar det att vi under 2012 fick upp
mer garn än under 2003. Men samtidigt är insatserna under 2012 riktade mot
områden där man tror det finns garn, vilket de inte var på samma sätt 2003.
Typ av
område
Areal Mängd
garn
m/km² Min (m/
km²)
17
Max
(m/km²)
Omr 1 213,9 km² 6306 m 29 m 0 355 m 38 kg
Omr 2 369,3 km² 3623 m 10 m 0 121 m 5,1 kg
Figur 17 Tabellen visar resultat från Fiskeriverkets draggningar 2003.
Total fångst i
garnen
4.2 Draggningar i Öresund
I Öresund har länsstyrelsen via Europeiska Fiskerifonden och Havsmiljöanslaget
finansierat draggning efter spökgarn de senaste åtta åren. En av rapporterna
från 2012 visar två av båtarnas resultat. De draggade i totalt 41 sjödagar och
resultatet var 12 827 meter garn som togs i land. Totalt innehöll garnen 160 fiskar
(antal kilo är inte angivet). 2009 togs det upp nästan 16 km garn, 2010 17,5 km
garn och under 2011 nästan 18 km garn (Larsson 2012). Detta innebär att det
i Öresund tas upp stora mängder garn varje år. Utifrån rapporten kan man inte
utläsa hur gamla garnen är.

SVERIGE
Simrishamn
Bornholm
18
0 m/nät
< 1000 m/nät
> 1000 m/nät
Figur 18 Kartan visar både insatserna gjorda 2003 (ringar), samt de draggningarna
som gjordes i år utanför Sydkusten (gula rutor). Bild: Vesa Tschernij
4.3 Draggningar i Polen
WWF draggade under 2011 efter spökgarn i polska vatten. De draggade 15 dagar
och använde nio dagar till att dyka vid vrak. De tog totalt upp 4288 kg garn
via draggning och 1807 kg garn skars loss från två olika vrak. Draggningarna
genomfördes på två olika områden där varje område hade en areal på 100 square
miles. Inom varje område fanns det olika typer av bottnar (både garn och trålområden).
Det pågick även fiske inom delar av området vilket gjorde att de inte
kunde söka genom hela området. På grund av att man har räknat med olika mått
(till exempel anges mängd garn i kg i stället för m och ansträngningarna i dagar i
stället för timmar) är det svårt att jämföra resultaten rakt av.

5. Slutsats och diskussion
5.1 Varför finns det gamla garn i havet?
Resultaten från de olika draggningsinsatserna indikerar att orsakerna har ändrat
sig över tid samtidigt som de skiljer sig geografiskt. Några av de faktorer som
påverkar förekomsten av förlorade garn är vilket fiske som bedrivs i området, hur
botten ser ut, vilka strömförhållanden som råder, hur stor trafik det är i området
och möjligtvis har det även betydelse om det finns en mottagningsanläggning för
kasserade redskap i hamnarna.
Utifrån de diskussioner som har förts med fiskarna (och dykare) från Sydkustens
och Gotlands fiskeområden så kan man peka på fem huvudorsaker till förekomsten
av spökgarn inom detta projekts urvalsområden:
A. Handelstrafik
B. Konflikt mellan trålare och garnbåtar
C. Väder-/strömförhållanden gör att garn driver i väg eller bojar förloras
D. Garn lämnas (men fiskarna tror inte att det längre är vanligt förekommande)
E. Garn fastnar i andra föremål
Olika rapporter tar upp olika orsaker till förekomsten av spökgarn. Norska
Fiskeridirektoratet (2004) har i en rapport pekat på orsaksförklaringar som kollisioner
(trålare eller annan skeppstrafik kör över garnen), felbedömning av strömförhållanden
och dålig uppankring av garnlänken.
WWF Polen (2011) pekar bland annat på faktorer som väderförhållanden, historiskt
sätt sämre navigationsutrustning, dumpning av andra föremål som garnen kan
fastna i (exempelvis bilar och containrar) och dumpade garn på grund av dåliga
mottagningsanläggningar för kasserade redskap i hamnar.
5.2 Var i havet ligger spökgarnen?
De båtar som fick upp flest garn i denna insats var de som draggade på område 1,
alltså typiska garnbottnar. Resultat från område 1 var 61 m/km² och resultat från
område 2 var 9 m/km².
19

En av anledningarna till att det finns fler förlorade garn på dessa bottnar är
att trålarna inte ”städar” botten på gamla garn på samma sätt som de gör i
typiska trålområden eller konfliktområden. Finns det garn i typiska trålområden
får trålarna upp dem och tar förhoppningsvis med sig garnresterna till land.
Projektet Fishing for Litter 1 drivs inom alla tre hamnar som är aktuella i detta
projekt vilket innebär att det finns avfallsmottagning i hamnarna för allt uppfiskat
skräp inklusive gamla fiskeredskap.
Det var färre spökgarn som kom upp från område 2 (konfliktområde längs kanten).
En förklaring kan vara att trålarna bogserar med sig garn härifrån eller att trålarna
får upp garnen. De garnen som kom upp från område 2 var även kortare än de
från område 1. Detta kan vara en indikation på att garnen har blivit avklippta som
följd av en ”kollision” där en trålare kan ha kört över garnen ( se figur 19).
Figur 19 Illustration av en konfliktsituation vid kanten (Bild: Vesa Tschernij).
1 visar själva kollisionen. Beroende på hur trålen träffar länken så kan garn
dras med en liten bit och hamna nära den ursprungliga platsen som i 2.
Garn kan också fastna i trålen som i 3 och dras med över en längre sträcka.
1 KIMO Baltic Sea driver i samarbete med Håll Sverige Rent projektet Fishing for Litter. För
mer info gå in på www.kimobaltic.eu
20

WWF konstaterade också att det fanns flest garn på ”rocky bottom” där det är
vanligast att använda passiva redskap. (WWF 2011)
P-Dyks filmning visar att det även kan finnas garn nära land. Dessa kan både
komma från yrkesfisket och husbehovsfiske.
P-Dyk har tidigare filmat spökgarn även vid vrak, område 4, utanför Sydkusten på
uppdrag av Sveriges lantbruksuniversitet. Filmmaterialet är från 2006–2007 och
visar att det finns både garn och trålduk vid nästan alla vrak utanför Sydkusten.
Enligt P-Dyk ser vraken i princip likadana ut i dag som de gjorde 2007. Anledningen
till att det finns garn vid vrak kan ha två orsaker:
1. Att det sätts garn nära vraken eller över vraken och att de fastnar eller att delar
av garnen fastnar, eller
2. Att garn från andra områden driver mot vraken. Anledningen till att det sitter
trålduk på vraken är antagligen att trålarna inte har haft kunskap om vraken eller
att de har kört för nära vraken och fastnat.
Utifrån diskussioner med fiskarna och även kunskap om vilken typ av trafik
som är i de olika områden kan man göra antaganden om hur orsaker till
förekomsten av spökgarn kan kopplas ihop med olika typer av potentiella
förekomstområden som diskuterades i kapitel 2.2.
Typ av område ”Typiska” orsaker
1 Typiskt garnområde (ofta stenbotten) A Handelstrafik kör över garn
B Väder/strömförhållanden (dock
sällsynt enligt de lokala fiskarna)
C Garn lämnas
2 Konfliktområden/Längs kanten B Konflikt trålare och garnbåtar
3 Strandzon C Väder/Strömförhållanden
D Garn lämnas
4 Vrak E Garn fastnar i andra föremål
21

5.3 Har bilden av förlorade garn ändrats över tid inom urvalsområdet?
I så fall varför?
Fiskarna som har deltagit i detta projekt är mycket tydliga med att det i dag knappt
förloras garn jämfört med hur det var för 15-20 år sedan. Det finns flera förklaringar
till det. Bland annat har fisket flyttat längre ut vilket innebär att man inte i lika stor
grad har konfliktzoner mellan trålare och garnfiskare.
En annan viktig faktor är att garnfisket utanför Sydkusten idag är begränsat jämfört
med hur det var för 15 år sedan. Enligt framtagen nationell statistik från Havs- och
vattenmyndigheten finns det 506 fiskande garnbåtar år 2012 jämfört med 708
garnbåtar år 2000. Vad gäller trålare finns det 237 fiskande trålare i Sverige år
2012, jämfört med 397 trålare år 2000.
Fiskarna framhåller också att det tidigare har funnits fler båtar från olika nationer
som har fiskat i regionen vilket medförde större konflikter. I Fiskeriverkets
draggningar (Tschernij, 2004) refereras till områden söder om Öland där det fanns
båtar från flera nationer och att det i dessa områden också togs upp relativt
många fler garn än i de övriga områdena.
Fler av fiskarna upplever dock att man har en bättre dialog sinsemellan och att det
generellt råder en bättre ömsesidig respekt mellan garnbåtar och trålare i dag än
tidigare. En annan aspekt är att garn har blivit allt dyrare. Idag kostar en länk
10 000-15 000 SEK vilket gör att fiskarna direkt försöker ”stryka” efter eventuellt
förlorade garn. En annan viktig faktor är introduktionen av modern navigationsutrustning
såsom GPS som förenklar kontrollen på redskapen.
5.4 Åtgärder för att minska problemet i framtiden
5.4.1 Vad gör vi med existerande garn?
När olika potentiella förekomstområden har kartlagts i dialog med fiskarna kan
insatser göras där garnen troligen finns.
Den stora frågan är dock vem som skall ta kostnaden för upprensningsarbetet.
Ett argument i diskussionerna kring vem som skall ta kostnaden är ”förorenaren
betalar” (Polluter Pays Principle). Men frågan om vem som är ”förorenaren” återstår.
22

Är det handelsflottan, fritidsbåtar eller färjor som kör över garnen? Eller är det
trålare som kör över garnen? Eller är det garnfiskaren som sätter sina garn i
områden där trålarna brukar gå in? I de fall där garn rent av lämnas är det självklart
vem som är ”syndaren” eller ”förorenaren”. Problemet är att det är svårt att peka
ut ägaren av garnen och även om det går så är det svårt att med säkerhet säga
varför garnet blev ett spökgarn. Det är inte nödvändigtvis ägarens fel. Eller skall
dagens fiskare betala för något som deras föregångare har förorsakat?
Projektet visar tendenser på att fiskarna inom urvalsområdena inte längre förlorar
lika mycket garn då i princip alla garn som kom upp var äldre, vilket inger hopp om
att problemet minskar.
Beträffande garn vid vrak så är det ett röjningsprojekt där det bör samarbetas med
lokala dykare som har kunskap om var vraken finns, men som samtidigt har
erfarenhet av den typen av arbete då det också innebär säkerhetsrisker.
Det finns emellertid gamla garn som måste tas upp. För att det skall finnas en
kontinuitet och långsiktighet i arbetet kopplat till förlorade fiskeredskap är det
viktigt att det sätts av pengar till olika insatser både från myndigheternas sida
och från Fiskerifonden. Det finns exempel som Norge där Fiskeridirektoratet
varje år genomför olika insatser, både draggningsinsatser och förebyggande
(Fiskeridirektoratet 2011).
5.4.2 Hur förebygger man problemet?
Det finns alltid en orsak till spökgarn. Har vi kunskap om orsakerna blir det både
enklare och mer kostnadseffektivt att hitta de befintliga garnen samt att arbeta
förebyggande för att motverka förekomsten av spökgarn.
Flera rapporter visar att en av orsakerna till förlorade redskap är konfliktområden
mellan olika typer av fartyg. Resultat från detta projekt visar att en bättre dialog
mellan garnbåtar och trålare har lett till färre förlorade garn, enligt fiskarna.
Detta bör vara något som eftersträvas i alla områden där olika intressen möts.
Beträffande konflikt i typiska garnområden och handelstrafik så är det antagligen
svårare att hitta en lösning.
23

Draggningsresultaten från Öresund visar att de har lyft stora mängder garn flera
år i följd (Larsson 2012). Trålning är förbjudet i Öresund och konfliktzoner mellan
trålare och garnbåtar är därför inte orsaken till garnförlust. Här skulle det behövas
mer kunskap om orsakerna för att kunna arbeta förebyggande.
Olika märkningar av redskap har diskuterats både inom detta och andra projekt.
Men när garnen förstörs av fartyg som kör över dem drar fartyget ofta med sig
garnbitar över långa sträckor. Om garnet då exempelvis är märkt med en sändare
så kommer bara garndelen med sändare att hittas. Det har även funnits förslag om
att stämpla korkarna/flötena, men i dag använder de flesta fiskare flytlina som inte
går att stämpla.
Med andra ord finns det en del implikationer med märkning av redskap som måste
diskuteras och lösas tillsammans med fiskarna.
I Norge är fiskare förpliktigade att söka efter förlorade fiskeredskap och om de inte
hittar dem skall de rapportera till ”Kystvakten”. Denna rapportering är en av flera
faktorer som Fiskeridirektoratet tar hänsyn till när de väljer ut områden där de skall
dragga. Under 2009 genomförde Fiskeridirektoratet draggningar längs norska kusten
och av de 466 garn som togs upp var över hälften inte anmälda som
förlorade. (Langedal et al. 2009). Sedan dess har norska Fiskeridirektoratet jobbat
aktivt med att sprida kunskap om konsekvenserna av garnen och hur mycket de
faktiskt fiskar, speciellt på större djup. Fiskeridirektoratet upplever att rapporteringen
har ökat sedan 2009.
Enligt Kontrollförordningen 1224/2009 artikel 48 1 skall även EU:s fiskare söka efter
förlorade redskap och om de inte hittas skall det rapporteras till ”the competent
authority of its flag member state”. Men i Sverige finns inga etablerade rutiner vare
sig för rapportering eller för vad man sedan skall göra med de förlorade redskapen.
Ett sådant system vore eftersträvansvärt även i Sverige. Det är viktigt att förtydliga
att det inte alltid är ägaren till garnen som är skyldig till att de har förlorats.
1 Rådets förordning nr 1224/2009 om införande av ett kontrollsystem för att säkerställa att
bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken efterlevs.
24

En annan viktig åtgärd är att det skall finnas en fungerande avfallsmottagning
i hamnarna för kasserade redskap. Enligt Transportstyrelsens föreskrift och
allmänna råd (SJÖFS 2001:12) om mottagning av avfall från fartyg så skall det i en
fiskehamn finnas mottagningsanordningar för fartygsgenererat avfall. Allt avfall som
uppstår under ett fartygs drift inklusive kasserad fiskeutrustning skall tas emot i en
fiskehamn.
Angående garn vid vrak så är detta i hög grad en attitydfråga hos fiskarna.
Det finns ofta mycket fisk vid vrak vilket också gör att vissa fiskare kanske chansar
och sätter i närheten av eller över vrak. Bland de fiskare vi har pratat med under
projektet sätter man sällan vid vrak, samtidigt visar filmmaterialet att det finns gamla
redskap vid vraken. Diskussioner kring denna problematik bör föras med fiskare.
Det viktigaste är att ta hänsyn till lokala förutsättningar både vad gäller
geomorfologiska förhållanden, men även typ av trafik. Som nämnt tidigare så ser
problematiken olika ut i olika geografiska områden. För ett lyckat projekt är det av
största vikt att man på ett mycket tidigt stadie inkluderar fiskare i planeringsprocessen
och genomförandet då de besitter oerhört mycket kunskap och erfarenhet.
25

Litteratur
Fiskeridirektoratet 2004: Forebygge tap av garn – kan du bidra?,
Fiskeridirektoratet i Bergen
Fiskeridirektoratet 2011: Rapport. Opprenskning av tapte fiskeredskaper i 2010,
Fiskeridirektoratet i Bergen
Langedal G. och Drivenes A. 2009: Opprensking av tapte fiskeredskaper i 2009,
Fiskeridirektoratet i Bergen
Larsson P.O. 2012: Draggningsprojektet i Öresund 2012
Naturvårdsverket 2012: http://www.miljomal.se/Miljomalen/Alla-indikatorer/
Indikatorsida/?iid=142&pl=1
Tschernij V., Larsson P-O och Cardinale M. 2003: A new Large Scale Retrieval
System Developed to Remove Lost Gill Nets
Tschernij och Larsson 2004: A new Large-Scale Retrieval System for Removal of
Lost Gill Nets from Coastal Fishing Grounds, Fiskeriverket
WWF Poland 2011: Ecological Effects of Ghost Net retrieval in the Baltic Sea. Pilot
Project: Collecting Ghost Nets.
26

Tack
Stort tack till alla fiskarna som har bidragit med kunskap och erfarenheter i
planeringsarbetet och det praktiska genomförandet!
Ett stort tack till Vesa Tschernij från Sydkustens Fiskeområde som har delat med
sig av många års erfarenhet av arbete med spökgarnsproblematiken.
Stort tack till Allan Pettersson från Gotlands Fiskeområde som har administrerat
draggningarna på Gotland.
Tack till Helge Astad som har bidragit med kartor.
Och sist men inte minst ett stort tack till Patrik Juhlin från P-Dyk som med stort
engagemang har bidragit med sina erfarenheter samtidigt som han har ansvarat
för all undervattensfilmning samt tagit i land de garn som dykarna hittade.
Projektledare för studien: Ida Wingren, KIMO Baltic Sea
27

Studien har genomförts av KIMO Baltic Sea i samarbete med Håll Sverige Rent.
Stiftelsen Håll Sverige Rent är en opinionsbildande organisation
som arbetar för att minska nedskräpning, främja återvinning
samt öka miljömedvetenheten för att bidra till en hållbar utveckling.
Under 2012 driver Håll Sverige Rent en rad kampanjer och projekt
med syfte att minska den marina nedskräpningen.
KIMO (Kommunernas Internationella Miljöorganisation) är en
oberoende miljöorganisation som arbetar för ett livskraftigt hav.
KIMO består av kustkommuner runt Nordsjön och Östersjön som arbetar
med att påverka beslutsfattare i frågor som rör hot mot havsmiljön.
KIMO Baltic Sea startades 2008 och har sitt säte i Simrishamn.
Projektet har finansierats av Havs- och vattenmyndigheten