riksgränsen

något slag, vilka knappast har varit försvarbara, men av storleken att
döma onekligen mycket manifesta i sin omgivning.
Funktionen är oviss. Ödmans föreslagna koppling till områdets
järn- och tjärproduktion är fullt plausibel (det skulle således kunna
röra sig om magasinsbyggnader), men benämningen skattelador kan
diskuteras. Någon fast bebyggelse, särskilt vad gäller norra Blekinge,
kan i nuvarande kunskapsläge inte påvisas, varför det knappast har
funnits någon befolkning att beskatta i dessa perifera lägen.
De tre östliga, mer entydiga, anläggningarna har emellertid en sak
gemensam som tidigare inte har påpekats. Runt dessa platser kröker
nämligen den under 1500-talet dokumenterade riksgränsen på ett
mycket iögonfallande och annars svårförklarligt sätt. Det som skulle
bli Loshults och Sillhövda socknar skjuter in i Småland och i fallet
Kyrkhult buktar gränsen ut mot den lilla bygden runt kratersjön Mien
på Värendssidan, som kan ha börjat bebyggas vid den tid som de
manifesta magasinsbyggnaderna uppförs.
Anläggningarna ligger inte långt från gamla vägsträckningar. Seffre
skans ligger nära den gamla Loshultsvägen, som leder från Osby
mot Stenbrohult i Värend. Att denna skulle ha varit väsentlig under
medel tiden har emellertid tillbakavisats av Lars-Olof Larsson (1963)
i en tidig artikel. Han vill istället ge företräde åt en gränspassage ca 11
km österut där en väg från Glimåkra till Virestad (den s.k. Allbovägen)
passerar gränsen och där gränsmärket Bråtabäck, som är ett av
de gränsmärken som definierade Tiohärads lagsaga, återfinns. Bråtabäck
skulle syfta på bråtar som anlagts över vägen för att hindra
gräns passagen.
Hörneborg i Kyrkhult ligger invid den viktiga vägen från Näsum
mot Urshult i Värend, väl känd sedan medeltiden (Larsson 1963).
Gåsenabben i Sillhövda ligger inte så långt från en gammal landsväg
från Lyckeby mot Vissefjärda. Det finns ett Bråtabäck även här i närheten,
ca 3 km mot nordost invid sjön Yen. Analogt med Larssons
resonemang om Loshult, bör en gränsövergång här ha kunnat vara ett
alternativ till den vid Furs bro, innan Lyckebyvägens utbyggnad på
1600-talet (jfr Larsson 1963:119).
Gåsenabben, som morfologiskt inte ansluter lika väl till gruppen,
är emellertid intressant i sammanhanget för sin geografiska närhet till
ett tidigt omnämnt gränsmärke. Ett diplom från 1349 anger Sidholangsænda,
alltså sjön Sidlångens (omedelbart väster om Elten) sydspets
som gränsmärke mellan Konga och Blekinge (Karlsjö 1995:5f).
Här uppdagade jämförelsen mellan 1554 och 1555 års listor en liten
gränstvist; danskarna hävdade en nordligare linje mellan sjöarna och
ville alltså göra 1349 års gränsmärke obsolet.
218