riksgränsen

Helge å och tjärframställningen öster därom (2001). Hypotetiskt kan
vi alltså säga att vid samma tid som de danska och svenska rikena
hade börjat konsolideras efter 1100-talets svårigheter, så hade kolonisationen
av utmarken fått momentum och de typiska utmarksnäringarna
för området hade börjat etableras. Det kunde alltså ha uppstått
ett behov hos centralmakterna för en gränsläggning.
Av intresse i sammanhanget är den granskning av ”riksbildningsprocessen”
som Anna Lihammer genomfört i sitt nyligen framlagda
avhandlingsarbete. Framför allt avsnittet om Blekinge (Lihammer
2007:93–142) är betydelsefullt. Hon framhåller dels att Blekinge inte
kan ses som ett område med gemensam identitet under äldsta medeltid,
utan snarare som ett antal av varandra relativt oberoende småbygder,
dels att ett inlemmande i en dansk riksenhet har kommit relativt
sent, tidigast kring mitten av 1100-talet – och då handlar det om
de östblekingska centralbygderna. Vi kan notera att detta relativt väl
sammanfaller med Mats Anglerts uppfattning om Möres inlemmande
i en svensk riksenhet (Anglert 2001).
landamaeri i
Som ett addendum till Äldre Västgötalagen, vilkens äldsta handskrift
anses ha tillkommit kort efter 1281, finns en gränslista, som kallas
Landamaeri I inom den historiska forskningen. Den finns även i fem
andra, yngre avskriftsversioner. Denna text utger sig för att dokumentera
en gränsläggning mellan Sverige och Danmark genomförd under
kungarna Emund slemme från Uppsala och danske kung Sven tjugeskägg
(tveskägg).
I listan nämns sex gränsmärken. Det första, Snutruase, är något
osäkert, men har tolkats vara någon av ett antal föreslagna platser, som
alla ligger i eller nära gränsknäet i nordöstra hörnet av Fjäre härad, alternativt
i den trakt där Viske, Himle och Marks härader möts. Nummer
två Danabaek, tre Kirkiu sten (enligt Codex Wormianus, som
Sawyer anser tillförlitligast, men som troligen skall vara ett Kinna sten)
och fyra Uraksnaes, är säkrare identifierade som Dannesten ca 35 km
nordost om Varberg, Rödesten i järnvägslinjen mellan Halmstad och
Nässjö, respektive Vrångsnäs i sjön Frillen. Den femte Huite sten, har
vållat stor debatt (se nedan), medan den sista Brimsae sten tydligt anges
stå mellan Blekinge och Möre, vid Bröms vid Kalmarsund.
Den ”moderna” diskussionen kring detta dokument inleddes 1911
med Lauritz Weibulls Kritiska undersökningar i Nordens historia omkring
år 1000. Denne källkritikens portalgestalt hade inga svårigheter
210