riksgränsen

Forskningen har numera en relativt klar bild av bebyggelsen i
nordligaste Skåne under tiden närmast efter medeltidens slut. Så när
som på några få, mycket små byar, bestod den uteslutande av spridda
ensamgårdar. Dessa ensamgårdar hade dock oftast flera brukare. Sten
Skansjö, som har studerat bl.a. Jordrevningsprotokollen från 1671,
har inom ett helt skattehemman i Östra Ringarp funnit sju åbor och
fem utbyggen, således 12 hushåll på ett och samma kamerala hemman
(Skansjö manus).
Jordnaturen var övervägande kronojord. Ett kronolän om ca 30
gårdar fanns under senmedeltiden i Norra Åsbo härad och detta liksom
begreppet ”Konungs Örken” i nordöstra Göinge antyder möjligheten
av en kolonisation på kungligt initiativ (jfr Skansjö 1997;
Ödman 1997; 2001; Ödman manus). Kronolänets gårdar bildar ett
bälte längst norr ut mot gränsskogen.
Under perioden från vikingatidens slut fram till de demografiskt
användbara skriftliga källorna har alltså en betydande kolonisation
av skogslandet ägt rum. Vid vikingatidens slut var det blivande gränslandet
skogklätt. Endast ett fåtal små svedjor här och där i skogarna
vittnade om en begynnande odling, så t.ex. vid Grisavad i Örkelljunga.
Uppe vid gränsen är emellertid bebyggelseetableringen entydigt
ett 1200-talsfenomen. Den första etableringen var rent agrar,
det är först senare som annan utmarksproduktion, främst järnframställning,
blir av betydelse. Det är även intressant att notera att några
av dessa bebyggelser inte tycks beröras i nämnvärd utsträckning av
agrarkrisen under 1300-talet. Åtminstone finns ingen direkt korrelation
mellan ödeläggelse och jordmån (Lagerås 2007:74ff).
I stora delar av Blekinges skogsbygd har vi dock att räkna med en
förskjutning i tid. Här tycks den huvudsakliga vågen av kolonisatörer
ha börjat röja skog först mot medeltidens slut och under 1500-talet
(Persson 2003:52; Anglert 2003).
Något åkerbruk som har varit tillräckligt för försörjningen kan
dock knappast ha funnits i norra Skåne och norra Blekinge. Att odla
jorden var en bisyssla till främst boskapsskötsel, småningom också
slöjd, timmerförsäljning, tjärframställning, och järnframställning. De
äldsta dateringarna för järnframställningen i området kan möjligen
dras ner i sent 1100-tal (Ödman 2001), men de allra flesta daterade
järnframställningsplatser ligger i senmedeltid och 1500-tal. Tjärframställningen
kan inte beläggas riktigt lika tidigt som järnframställningen,
men detta kan vara fråga om en forskningslakun.
Ödman har trots dessa dateringssvårigheter hypotetiskt föreslagit
att Kongens Örken i norr redan kring 1200 har regionaliserats
näringsmässigt, så att järnframställningen främst återfinns väster om
209