riksgränsen

i tolkningarna. Äldre forskning såg dock i huvudsak en gränslinje från
Systerbäck på Karelska näset mot nordväst upp till Bottenviken.
Gränsmärkena var naturliga och de låg, längs större delen av sträckan,
miltals isär. Till uppfattningen om denna gränslinje slöt sig i huvudsak
Jarl Gallén (1968), men han införde ett nytt viktigt element i diskussionen;
han hävdade att den svenska sidan åtnjöt rättigheter öster om
linjen. Undersåtar i såväl Sverige, som Novgorod och Norge hade rätt
till ett utmarksutnyttjande i området mellan Bottenviken, Vita havet
och Ishavet. Denna uppfattning har sedermera i stort sett godtagits.
Med tiden kom alltfler inlägg i debatten. Till de för oss intressanta
bidragen bör framhållas Seppo Suvantos förslag att gränser i en arkaisk,
förlinjär form egentligen är för-statliga, dvs. att de kan ha uppkommit
utan regleringar och överenskommelser på riksnivå (1986,
ref. efter Taavitsainen 2004).
En milstolpe sattes 1991 då Jarl Gallén och John Lind presenterade
sin om- och samtolkning av Nöteborgsfredens gränsöverenskommelse
1323. Enligt dem reglerar gränsöverenskommelsen det gemensamma
utnyttjandet, från såväl svenska som novgorodska rikets
sida, av ett enormt område i nuvarande östra och norra Finland och
nuvarande ryska Karelen, medan en egentlig gränslinje endast fastlades
längst i söder på Karelska näset (Gallén & Lind 1991). Kimmo
Katajala (2006) har i princip anslutit sig till uppfattningen, men
understryker att det var fråga om två konceptuellt linjära gränser, en
rysk till Bottenviken och en svensk till Vita Havet.
Denna tolkning har debatterats flitigt, men har också vunnit viss
anslutning, inte minst från arkeologiskt och onomastiskt håll. Taavitsainen
har visat hur denna överenskommelse egentligen stadfäster ett
gemensamt nyttjande redan i korstågstid, som visas i artefaktspridning
och ortnamn (Taavitsainen 1994; 2004).
gränslandet som gemenskaP
och liminal zon
Hastings Donnan och Thomas M. Wilson, i deras översikt av den
antropologiska forskningen om moderna statsgränser, framhåller att
den minst studerade och sämst förstådda aspekten av statsgränser är
den kulturella (Donnan & Wilson 2001:11). Ändå är ganska mycket
gjort. Inte minst den post-koloniala vetenskapliga litteraturen har
varit en ögonöppnare för oss i ifrågasättandet av nationella identiteter
och kulturella värden. Det är just i gränslanden, skriver Homi K. Babha,
som dessa ständigt omförhandlas (Babha 1994:2). Den post-koloniala
205