riksgränsen

lagens codex långt senare. Den rimligaste förklaringen är väl att denna
muntligt traderade gräns emanerar från en regional tingsmenighet,
har noterats i ett dokument och sedan excerperats av lagens nedtecknare
och sedan (bokstavligen) inskrivits i en ny kontext, nämligen ett
dokument om en riksgräns (en uppfattning som även Imsen tycks omfatta;
2006:64).
Diskrepanserna mellan de båda gränslinjerna – den hälsingska
inkluderar i Hälsingelagens område Ström och Hammerdal, liksom
hela Ragundabygden i östra Jämtland och vidare även hela Haverö
socken i Medelpad, liksom större delarna av nuvarande Överhogdal
och Älvros socknar i Härjedalen – förklarar Holm sålunda: bygderna
Ström-Hammerdal, Ragundadalen och Haverö-Hogdal, har utgjort
mindre bebyggelseområden som inte hade integrerats i de större landen
(Hälsingland, Jämtland, Ångermanland) vid den tid då rikssamlingsprocessen
nådde hit upp. När de större landsmenigheterna småningom
kom att dras in i överregionala sammanhang så kom det att
uppstå tvistigheter om dessa mellanliggande småbygder. Detta är fullt
plausibelt. En gränskommission under jarlen Skule Bårdsson skulle
enligt Holms tolkning ha reglerat detta varvid samtliga dessa bygder
lades under norska kronan utom Haverö-Hogdal som halverades mitt
igenom bygden.
Skule Bårdsson var norsk tronpretendent, tidigare regent under
Håkon Håkonssons omyndighetstid och 1223–1237 fullmäktig styresman
över Tröndelag, Härjedalen, Jämtland och Nordnorge. Från
denna position drev han t.o.m. en egen utrikespolitik innefattande
förbindelser med England, Danmark och kurian i Rom (Helle 1991:
108ff). I kompilatets del F, som är excerperad från gränsbeskrivningen
i Jämtlands lagbok (från 1200-talets sista fjärdedel eller 1300-
talets början), anges att gränsen legat fast sedan Skule jarl dog, vilket
inträffade år 1240.
Det är fullt möjligt att en mäktig herre som Skule har kunnat flytta
gränsen för det norsk-dominerade området österut genom att bygder
som tidigare inte varit inlemmade i de större landsmenigheterna
kunde infogas, utan hänsyn till lokalbefolkningarnas kulturella identifikation.
Att kalla detta en riksgränsläggning är oegentligt, eftersom
Skule kan antas ha utnyttjat sin relativa styrkeposition i regionen.
Mellersta Skandinaviens västra del kunde under denna tid uppvisa en
betydligt mer avancerad samhällsorganisation än den östra; en rikssvensk
kungamakt, alltså Erik Eriksson (”läspe och halte”) eller Knut
Långe, kan kanske ha kunnat resa anspråk på områden i Norrland,
men knappast kunnat hävda dem eller ens vara representerade i en
gränskommission (jfr Mogren 2000:277f). Det finns ingen anledning
201