riksgränsen

1400-talet, som har tillkommit i samband med tvister om rättigheter
på utmarken, är dels ett addendum till Hälsingelagen, det s.k. landamäret,
dels ett kompilat av utdrag ur sju olika, sinsemellan oberoende
men sedermera försvunna, dokument som har sammanställts ca
1315–1325. Kompilationen anses ha ägt rum vid norska rikskansliet
(Holtsmark 1931). Debatten har främst gällt två saker, dels dateringen
av en eventuell (riks-)gränsläggning, dels den iögonfallande diskrepansen
gällande gränsens sträckning mellan Hälsingelagens landamäre
och uppgifterna i kompilatets olika delar.
Olof Holms behandling av materialet är en gedigen text som går
igenom och tydliggör källmaterialet utöver vad som tidigare gjorts.
Till styrkan hos Holm hör att han redovisar tillvägagångssättet vid
gränsrannsakningar: minnesgoda informanter traderar muntligen vad
de lärt om gränssträckningen, en grupp bönder (oftast sex stycken)
får svära på Bibeln att detta är sant, bönder från andra sidan gränsen
får sedan styrka detta, varefter slutligen ett brev i ärendet upprättas
och beseglas av någon prominent person, ofta en biskop eller annan
elitperson. Holm slår också fast att gränsernas sträckning normalt
har traderats muntligt – att nedteckningarna som bevarats till eftervärlden
är resultat av tillfälligheter. Han går igenom såväl 1315–25
års kompilat som Hälsingelagens landamäre i detalj. Det senare identifierar
han som en ursprunglig rågångsramsa, alltså en muntligt
traderad berättelse som sedermera kom att skrivas av.
Det är i sina tolkande avsnitt som Holm lämnar utrymme för
alternativa uppfattningar. De muntligt traderade gränserna anser han
måste gå tillbaka på ett gränsläggningsarbete på riksnivå utfört av
gränskomissioner. Hans argument för detta förefaller väl svaga. Texten
i kompilatets avsnitt C (enligt Eriksson 1984), ursprungligen ett
brev daterat till 1267–1282 och upprättat på tinget i Sveg, återger berättelsen
av Loden från Ulvkälla i Härjedalen som i sin ungdom (antagligen
1220- eller 1230-talet) var med om att gå upp hela gränsen
från Ström (alltså i en annan lagsaga) och ner till Dalarna. Detta betraktar
Holm som ett bevis på överregionalt initierad gränsläggning.
Detsamma säger Holm om Hälsingelagens landamäre. Det ser ut
att vara tillkommet från ett medelpadskt-hälsingskt perspektiv, men
eftersom rågångsramsan börjar i Ulen, en sjö som vi kan ännu återfinna
uppströms Hotagen på norska sidan gränsen, långt bortom lokalsamhällets
antagna horisont, så ser han även denna rågångsramsa
som resultatet av en – betydligt äldre (1220-talet eller tidigare) –
gränsläggning på överregionalt initiativ. Här drar han inte konsekvensen
av sin egen eleganta identifiering av Hälsinglagens landa märe
som en rågångsramsa, som avskrivits för att sedermera adderas till
200