Guideböcker till historiska platser Innehåll Fakta ... - E-boksbiblioteket

Innehåll
Fakta & innehåll sid 1
Framsida sid 2
Förord sid 3 (2)
Personer & ord sid 4 (3–4)
Huvudtext sid 5–20 (5–35)
OBS: Många sidor med mycket färg.
Fakta om e-boken
Titel: ”Solgudens yxa och Tors hammare 1899”
Totalt antal pdf-sidor: 20 st.
Format: Liggande A4.
Storlek: 2 Mb.
Utgivare: E-boksbiblioteket.se & Virvelvind Förlag
Uppdaterad: 2012-09-25.
Originaltext publicerad: 1899.
Författare: Oscar Montelius (1843–1921).
Guideböcker till
historiska platser
Heliga vägen – guidebok till Lysekils
berömda hällristningar
Det är ett av världens mest hällristningstäta områden med 12 stora
ristningar inom bara en kilometer. Alla ristningarna ligger längs en
kilometerlång väg som kallas för “den heliga vägen”.
I den här guideboken får du veta allt om Lysekils mest berömda hällristningar
och de andra fornminnena i närheten.
Sveriges 33 mest sevärda
vikingaplatser
Under vikingatiden var Sverige en av världens mest spännande områden.
Här kan du också uppleva den här dramatiska tiden genom att
besöka de vilda vikingarnas gravar, vägar, monument och befästningar.
I guideboken ”33 MEST SEVÄRDA VIKINGAPLATSERNA I SVERIGE” får
du tips på de bästa platserna att besöka.
Greby gravfält
Greby gravfält utanför Grebbestad i Bohuslän beskrivs ofta som det
vackraste i Sverige.
Den här guideboken handlar om gravfältet, dess många resta
stenar och om utgrävningarna här på 1800-talet.
Du får kartor, historik och spännande sägner om blodiga slag.
Tanums hällristningar
I trakten kring Tanum finns Sveriges största koncentration med hällristningar
– och har dessutom utsetts till världsarv.
Det här är en praktisk guidebok till de största ristningarna.
Boken innehåller massor av kartor, bilder och praktisk info för dig som
vill besöka de berömda hällristningarna i Vitlycke, Litsleby, Fossum och
Aspeberget.
Hilmas Alaska – guidebok om
guldgräverskan och trädgården av cement
I mer än 80 år har tusentals besökare kommit hit för att se den galna
trädgården utanför Strömstad som guldgräverskan Hilma Svedal
byggde med 100-tals ton cement.
Det här är en praktisk guidebok som är gjord för ditt besök – med
massor av foton, historik och kartor.
Mer info: www.virvelvind-forlag.se

DIGITAL E-BOK FRÅN WWW.E-BOKSBIBLIOTEKET.SE
Sol-
Gudens
Yxa
_Tors
hammare
1899

En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
SOLGUDENS YXA & TORS HAMMARE [1899]
FÖRORD
Den mest spännande av
vikingarnas gudar var Tor som
väckte skräck med åskan han
skapade med sin hammare.
I den här e-boken visar
arkeologen Oscar Montelius
det nära sambandet mellan de
båda gudasymbolerna yxan
och hammaren.
Den mest kände svenske arkeologen genom tiderna är utan tvekan
Oscar Montelius [1843-1921] som publicerade verk som mer än 100 år
senare fortfarande används inom undervisning.
I den här uppsatsen visar Montelius det nära sambandet mellan de
många gudarna som har en yxa som attribut – och gudarna som i stället
visas upp med en hammare.
Den noggranne Oscar Montelius gör en omfattande genomgång av
forntida yx- och hammargudar, från Indien, Egypten och Grekland till
det avlägsna Norden. Han går också igenom en rad relevanta fynd av
både bilder och statyer som gjorts.
Hans slutsats är att de gudar som tidigare klassats som ”solgudar”
respektive ”åskgudar” troligen egentligen varit en och samma gud.
Trevlig läsning
Mikael Jägerbrand
Redaktör
mikael@jagerbrand.se
Visar hällristningen i Backa, Bohuslän,
en gud med yxa?
Copyright © 2008 Mikael Jägerbrand/Virvelvind Förlag, Lysekil
Den här e-boken SOLGUDENS YXA OCH TORS HAMMARE publicerades
digitalt första gången i oktober 2008 och uppdaterades den 25 september
2012. Berättelsen är hämtad ur tidskriften ”Svenska Fornminnesföreningens
tidskrift” 1899. Författare: Oscar Montelius (1843–1921).

SOLGUDENS YXA & TORS HAMMARE [1899]
3
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
SOLGUDENS YXA & TORS HAMMARE [1899]
LITE ORD & PERSONER
Adam av Bremen. Tysk präst och författare under 1000-talet i Bremen. Är
mest känd för sin historik över Hamburgs biskopar där han skriver
mycket om livet i de skandinaviska länderna.
Assyrerna. Det assyriska riket hade sitt centrum i nuvarande Irak och
fanns omkring år 2 000 f Kr–600 f Kr.
Erik den helige. [ca 1120–ca 1160] Kung i Västergötland och troligen
kung över Sverige 1155–1160. Kallas också för Erik Jedvardsson, Erik
IX och S:t Erik.
Gallien. Region av det romerska riket som omfattade dagens Belgien,
Frankrike och delar av Tyskland, Holland och Schweiz.
Gylfaginning. Betyder ”Den äldre Gylfes gäckande” och är en del av
samlingen ”Snorres Edda”.
Hefaistos. Gud i den grekiska mytologin. Hefaistos avbildas ofta som
smed och härskade över vulkaner och eld.
Hyltén-Cavallius, Gunnar Olof. [1818–1889] Svensk diplomat, arkeolog och
folklivsforskare. Grundade Sveriges första museum på landsorten,
Smålands museum. Mest känd för sin bok ”Wärend och Wirdarne.
Försök i svensk ethnologi” från 1863-1868.
Håkan den gode. [ca 918–ca 959] Håkan var son till den berömde kungen
Harald Hårfager som enade Norge. Håkan kallas också Håkan
Adalsteinfostre.
Kiviksgraven. Bronsåldersgrav som med sina 75 meter i diameter är
Skandinaviens största grav. Inne i det stora röset finns en hällkista
bestående av 10 stenar med unika ristningar. Graven har daterats till
äldre bronsålder, omkring 1700 f Kr – 1100 f Kr. Graven ligger i centrala
Kivik och kallas här också Kungagraven eller Bredarör.
Magnus, Johannes. [1488–1544] Svensk ämbetsman, historiker och landets
siste katolske ärkebiskop.
Magnus, Olaus. [1490–1557] Svensk kyrkoman, diplomat och geograf.
Mykene. Forntida borg 90 km nordväst om Athen. Under flera århundraden
var kungariket i Mykene det starkaste i den grekiska världen.
Mykene var som mäktigast under perioden 1600 f Kr – 1100 f Kr.
Nilsson, Magnus. [1107–1134] Dansk prins som ska ha valts till svensk
kung av västgötarna men inte svearna. Avled under slaget vid Foteviken.
Nilsson, Sven. [1787–1883] Svensk ornitolog och arkeolog. Professor i
naturhistoria i Lund. Hans mest berömda arkeologiska verk är ”Skandinaviska
Nordens ur-invånare” (1843) som är ett av arkeologins
viktigaste verk om stenåldern.
Nineve. Huvudstad i det assyriska riket under flera kungar. Ruinerna av
staden finns nära den kurdiska staden Mosul i norra Irak.
Olof den helige. [995–1030] Kung av Norge som kristnade landet med
hårdhänta metoder. Stupade vid slaget vi Stiklestad 1030 och blev
snabbt ett av Norden mest populära helgon.
Saxo. [ca 1200-talet] Dansk historieskrivare känd som Saxo Grammaticus.
Han är mest känd för sin historiebok ”Gesta Danorum” som
skildrar Danmarks historia.
Sturlasson, Snorre. [1178–1241] Isländsk hövding och författare. Han
skrev ner 100-tals dikter och berättelser från vikingatiden. Hans mest
berömda verk är ”Snorres Edda”.
Thraker. Forntida namn på en folkgrupp i Balkan och Mindre Asien.
Thrakerna anammade efterhand mer och mer av grekernas kultur.
Deras område erövrades av romarna under det första århundradet
och grundade här provinserna Moesia, Thracia och Dacia.
Trymskvädet. Fornnordisk dikt som ingår i samlingen ”Poetiska Eddan”
som daterats till ca 800–1000.
Vladimir I. [ca 956–1015] Storfurste av Kiev som kristnade hela sitt rike.
Kallas ibland Vladimir den store och Vladimir den helige.
4

SOLGUDENS YXA & TORS HAMMARE [1899] En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se SOLGUDENS YXA & TORS HAMMARE [1899]
SOLGUDENS YXA & TORS HAMMARE
Av Oscar Montelius
det står i närmaste förbindelse med det föregående— att
yxan sedan urminnes tider varit både i Grekland och annor-
Publicerad under år 1899
städes betraktad som en symbol af åskans eller solens gud.
Det visar sig nämligen snart, att åskans och solens gud
ursprungligen varit en och densamma, ehuru man väl ej i
en som i våra dagars Sverige går omkring i torp-
forntiden så som i våra dagar rätt lärt sig förstå det nära
stugorna och samlar stensaker, gör klokare i att
samband, som verkligen finnes mellan åskan och solen.
fråga efter, om man hittat några »åskviggar» eller
Hos Indiens ariska folk finna vi en gud, hvars älsklings-
»torviggar», än att fråga efter stenyxor. Att med
vapen i striden med demonerna är åskviggen. Denna
det förra uttrycket menas just det som sökes, det vet man,
Rigvedas mest besjungne gud är den oerhördt starke In-
men man föreställer sig vanligen, att »stenyxor» äro yxor, afdra,
han som motsvarar germanernas Tor. Hans vapen var
sedda att hugga i sten med.
först »himmelsstenen», som en af urtidssmederna hvässat
I Europas och de andra verldsdelarnes olika länder, i
åt honom, således en yxa af sten. Sedan förfärdigades åt
Brasilien lika väl som i Japan, är också den tro allmän bland
honom en vigg, som enligt några sånger var gjord af ett
folken, att de stenyxor, som hittas i jorden, och hvilkas rät-
hästhufvuds ben och i andra beskrifves som gjord af brons;
ta bruk man förgätit, äro »åskviggar», de vapen hvarmed
rätteligen säges den vara af »ayas», samma ord som det
åskans gud dödar sina fiender, då det för ögat ter sig som
latinska »æs», och ett ord som i den äldre indiska littera-
om de träffats af blixten.
turen betyder koppar eller brons, men i senare tid, sedan
Gå vi tillbaka till forntiden, så finna vi, att tron på sten­
järnet blifvit kändt, betecknar denna nya metall.
yxornas egenskap att vara åskviggar var utbredd i Grekland
Att Indras yxa är blixten, framgår tydligt däraf, att en
redan för mer än 2,000 år sedan. Men vi finna äfven — och
af Rigvedas hymner kallar blixten himmelens yxa.
5
6

SOLGUDENS YXA & TORS HAMMARE [1899]
7
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
De indiska myterna hafva att förtälja, huru ett slugt
väsen förbrutit sitt hufvud till den konstnär, som smidt
viggen åt Indra, men räddar det med list; de nordiska
myterna berätta detsamma om Loke och den dvärg, som
smidt hammaren åt Tor. Liksom Tors är Indras moder
Jord en. Liksom Tor åker Indra på en vagn, hvars hjul rulla
genom rymden. Goda skäl tala för att Indras vagn enligt
den äldsta föreställningen, liksom Tors, dragits af bockar.
Enligt senare tiders tro drogs den af hästar, men dessa hästar
kunde, liksom Tors bockar, sedan de slaktats och ätits
upp, åter få lif igen.
Gudar med yxa i handen träffa vi äfven mångenstädes
i vestra Asien.
En af de i det assyriska Nimruds ruiner uppgräfda
basrelieferna visar en procession, i hvilken åtskilliga gudabilder
bäras, alldeles såsom helgonbilderna i de katolska
processionerna. En af dessa gudabilder från Niniveh
(fig. 1) håller i den högra handen en yxa och i den
venstra en åskstråle. Vi skulle måhända ej kunna med visshet
säga, att denna såväl uppåt som nedåt tredelade figur
föreställer ljungelden, om ej formen nästan oförändrad
fortlefvat i grekernas konst.
Den yxa, som den assyriska guden bär i sin hand, är
eneggad. De andra vestasiatiska gudarnas yxor hafva
vanligen ingen bane, utan egg i båda ändar.
Nära Mylasa i Karien låg en ort, som hette Labran-
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
SOLGUDENS YXA & TORS HAMMARE [1899]
da, och i denna trakt dyrkades en gud, som af grekerne
kallad es Zevs Labrandeus eller Zevs Stratios. På mynt
från Mylasa ses han hållande i handen en dubbelyxa, en
yxa med egg i båda ändar. Vi finna honom äfven af bildad
med spjut och örn, båda vanliga attribut för solguden. På
andra mynt, från sjelfva Labranda är guden framstäld
med blixt och spjut, hvilket förhållande, då han annars bär
yxa och spjut, lemnar ett ytterligare bevis för det nära sambandet
mellan yxa och blixt.
En träbild af denna gud med dubbelyxa i den högra
handen och ett spjut i den venstra är känd; både yxans
och spjutets skaft voro så långa, att de nådde ända ned till
marken.
Emedan ett syriskt ord labrys betyder yxa, har man
satt detta ord i förbindelse med gudens namn. Detta kan
måhända vara osäkert. Säkert är emellertid, att på Kreta
dyrkades en gud under namnet Labrynthios, och man
har, måhända ej utan skäl, antagit, att härur genom en lätt
förklarlig omställning af ett par bokstäfver uppstått det
välbekanta Labyrinthos.
Att dubbelyxan i Mindre Asien användes som ett
arkitek toniskt ornament, står utan tvifvel i samband
därmed att den var en urgammal religiös symbol.
I andra mindre-asiatiska och syriska städer än Labranda
finna vi också en gud med dubbelyxa.
Så är förhållandet i Tarsos. Mynt från denna stad
8

SOLGUDENS YXA & TORS HAMMARE [1899]
Fig. 1. Gudabild med yxa och
blixt. Basrelief, Niniveh.
Fig. 2. Gudabild med yxa. Mynt.
Tarsos.
9
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
Fig. 3. Jupiter Dolichenus. Bronsrelief.
Ungern.
Fig. 4. Gudabild med yxa och blixt.
Basrelief, Rhodos.
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
Fig. 5. Votivyxa af brons. Olympia.
Fig. 7. Tjurhufvud med yxa af
guld. Mykenæ.
SOLGUDENS YXA & TORS HAMMARE [1899]
10
Fig. 6. Votivyxa af brons. Olympia.
Fig. 8. Trehammare. Grekiskt
mynt.
Fig. 9. Hephaistos. Grekisk
vasmålning.

SOLGUDENS YXA & TORS HAMMARE [1899]
11
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
(fig. 2) visa oss huru guden håller i ena handen en sådan
yxa. Liksom många andra syriska gudar är han afbildad
stående på ett djur, i detta fall ett lejon. En grekisk för fattare
lemnar en kort antydan om en egendomlig cere moni, i
hvilken denna gud spelar hufvudrollen: på ett präktigt bål
brändes, inför en oerhörd menniskomassa, gudens bild.
I det första århundradet af vår tideräkning, då den nämnda
författaren lefde, egde denna ceremoni rum endast
hvart femte år. På grund af det man känner om liknande
ceremonier på andra ställen är man berättigad antaga, att
guden i äldre tid brändes hvarje år. Det är solens gud, som
firas på detta sätt. Det är han, som hvarje år dör för att
hvarje år åter uppstå. Man vet ej på hvilken årstid festen i
Tarsos firades, men det synes mig sannolikast, att det var
vid vårdagsjemningstid, vid samma kritiska tid i solens
årliga lif, då den kristna kyrkan ännu firar uppståndelsens
fest.
En från den romerska tiden mycket bekant syrisk
gud med dubbelyxa är den, som romarne kallade Jupiter
Dolichenus efter staden Doliche, nu Doluk, i Kommagene,
den del af Syrien, som ligger mellan den vanliga
Eufratöfvergången och berget Amanus. Af stadens egna
invånare kallades guden troligen Baal. Liksom guden i
Tarsos är han afbildad stående på ett djur, i detta fall en
tjur; i den högra handen håller han dubbelyxan och i den
venstra blixten (fig. 3).
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
SOLGUDENS YXA & TORS HAMMARE [1899]
I midten af det andra århundradet efter Kristi födelse,
vid hvilken tid dyrkan af många syriska gudar utbredde
sig öfver det romerska riket, blef äfven Jupiter Dolichenus
känd och dyrkad i olika trakter af kejsarriket. I Rom hade
denna gud under den senare kejsaretiden ett tempel på
Aventin och ett på Esqvilin. Dessutom träffa vi åt guden
helgade inskrifter i rikets alla gränsprovinser, i Dacien och
Pannonien, i Germanien och Britannien.
Hufvudsakligen är det soldater, som tillbedja honom,
men äfven köpmän och andra från Syrien inflyttade personer.
Äfven på öarna vester om Mindre Asiens kust och i
Grekland träffa vi dubbelyxan mycket tidigt som symbol;
och då man kan se af hvilken gud den är symbol, visar det
sig alltid vara solguden.
Vid Karmeiros på Rhodos har man funnit en mycket
gammal relief af bränd lera, bland hvars figurer ses en man
med kortskaftad dubbelyxa i den ena och åskvigg i den
andra handen (fig. 4). Reliefen är skadad, så att mannens
hufvud och åskviggens öfre del numera icke äro synliga.
På Kreta och andra öar i det Ægeiska hafvet har man
funnit dubbelyxor af brons, hvilkas egenskap af votivföremål
är tydlig, emedan bladet är alldeles för tunt och
vanligen för litet för att kunna hafva tjenat till något verkligt
bruk.
Så är ock fallet med de små dubbelyxor af tunn brons,
12

SOLGUDENS YXA & TORS HAMMARE [1899]
13
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
som under de i vår tid företagna gräfningarna vid Olympia
i stort antal påträffats uti de djupaste lagren inom det
sedan urminnes tid åt solguden helgade området (fig. 5
och 6).
Ännu äldre äro de små dubbelyxor af tunt guld, som
upptagits ur de rika konungagrafvarna inom Mykenäs
borg och som förskrifva sig från midten af det andra årtusendet
före Kr. föd. Att de äro votivyxor är tydligt i
och för sig, det bekräftas också däraf att några af dessa
yxor äro anbragta mellan hornen på små tjurhufvud af
guldbleck (fig. 7). Ett ur en af Mykenægrafvarna upptaget
större tjurhufvud bär mellan hornen, på pannan, en
stor solliknande blomma; man vet att sådana blommor,
chrysant hemum, i vestra Asien varit och i Japan ännu äro
symboler af solen.
I en af dessa Mykenægrafvar låg en skuren sten,
framställande flere menniskor grupperade kring en skaftad,
upprättstående dubbelyxa på ett sådant sätt, att scenen
uppenbarligen har någon religiös betydelse.
På grekiska lerkärl från senare hälften af det andra
förkristna årtusendet förekommo stundom som ornament
en skaftad dubbelyxa eller hammare. En sådan
T­liknande figur ses ock på mindre­asiatiska mynt bredvid
den stående eller sittande Zevs­Baal, samt på flera grek iska
mynt. Många grekiska mynt hafva detta tecken tre dubbelt,
så som fig. 8 visar; och man har antagit, att härmed skulle
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
SOLGUDENS YXA & TORS HAMMARE [1899]
betecknas den treenighet, som grekerna, möjligen i följd af
inflytande från Orienten, tänkte sig i samband med Zevs.
Några mynt från Elis visa Zevs hufvud på åtsidan och
på frånsidan den tredubbla T-liknande hammaren eller
yxan; andra mynt från samma trakt visa Zevs' hufvud på
åtsidan och på frånsidan tre åskviggar. Detta märkliga
förhållande lemnar ett nytt bevis för att yxan eller hammaren
betecknade detsamma som åskstrålen. Det visar också
huru man i Grekland under tidernas lopp öfvergick från
den äldre symbolen, yxan eller hammaren, till den yngre,
åskstrålen.
Hos grekerna, som hos andra folk, blef solguden
småningom dyrkad under flera namn.
Apollo lär visserligen i äldre tid hafva framstälts med
en dubbelyxa i handen, men Zevs bär i alla de bilder från
Grekland, som vi hafva kvar af honom, åskstrålen i den
välkända formen. Andra grekiska gudar hafva emellertid
behållit dubbelyxan eller den därmed i konturen öfverensstämmande
hammaren.
Den mest bekante af dem är Hephaistos, hvilken gud
myten låter kort efter födelsen falla ned från himmelen;
något tvifvel kan således ej finnas om, att han representerar
blixten. Hephaistos är, som vi veta, ofta afbildad
med en dubbelyxa eller hammare (fig. 9). En forskare,
som i sena s te tid behandlat frågan om denna gud sådan
han visar sig i myterna och i konsten, säger: »Den himmel-
14

SOLGUDENS YXA & TORS HAMMARE [1899]
15
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
ska elden, som Hephaistos representerar, kan ursprungligen
icke hafva varit något annat än blixten. Först sedan
man gjort bekantskap med metallarbetet, blef Hephaistos
en gud omlig smed. Öfvergången kan utan svårighet
förklaras med den likhet, som fantasien lätt finner mellan
före teelserna i en smedja och vid ett åskväder, isynnerhet
på en tid, då bearbetningen af metallerna ännu föreföll att
vara något underbart, som endast genom högre väsendens
ingripande blef möjligt. Det ligger ju nära till hands,
att i blixtarne se de sprakande gnistorna från ässjan, att i
åskslagen höra hammarens dånande fall mot städet och
att uppfatta åskvädret sjelft som arbetet i en himmelsk
smedja.
Äfven den thrakiska solguden Lykurgos bär dubbelyxan,
och Herakles' klubba var måhända ursprungligen
ett dylikt vapen, emedan Herakles sjelf är den till Grekland
öfverflyttade orientaliska solguden, som ju i sitt hemland
vanligen är framstäld med en yxa.
Att solens och åskans gud hos grekerna, liksom hos
andra folk, egentligen tänktes vara en och densamma,
finna vi bland annat af namnen på två af de fyra hästarna
för Apollos vagn: det ena namnet betyder blixt och det
andra dunder. En forntida författare låter oss nämligen
veta hvad solgudens hästar hette.
Samma föreställning, att solens och åskans gud äro en,
träder oss ock till mötes i berättelsen om huru gallerna, då
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
SOLGUDENS YXA & TORS HAMMARE [1899]
16
Fig. 12. Bernstensperla
i
form af yxa.
Vestergötland.
1/1
Fig. 11.
Gallisk gudabild
med hammare
(Taranis).
Fig. 13. Bernstensperla
i form af
dubbel yxa.
Bornholm.
1/2
Fig. 10.
Figur på
väggen
af en
stenåldersgraf.Champagne.

SOLGUDENS YXA & TORS HAMMARE [1899]
17
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
de hotade Delphi, blefvo bortskrämda af solguden Apollo
med blixtar och dunder.
I Italien möta oss liknande förhållanden som i Grekland.
Volcanus med sin hammare är densamme som
Hephaistos, och Hercules med sin klubba var också känd
af romarne. Äfven i Italien träffa vi tidigt votivyxor och
symbol iska yxor.
Detta är också fallet i Europa norr om Alperna. I Gall ien
möta vi sådana symboler redan under stenåldern. Yxor
med eller utan skaft äro inhuggna på många stenar, som
bilda väggar eller tak i grafkammare från denna tid. En
mennisko- eller väl rättare guda-bild med en yxa ses på
väggen till en af de grottor, som i Champagne äro uthuggna
i kritlagren (fig. 10). Och från den tid, då Gallien var
romersk provins, hafva vi många afbildningar af en gud,
som i sin hand håller en hammare med långt skaft (fig. 11).
Hammaren, symmetrisk som den dubbeleggade yxan,
liknar mycket den nordiska Torshammaren, men skaftet är
så långt, att det når till marken. Namnet på denna keltiska
gud är, i dess romerska form, Taranis eller Tanarus. Huru
detta namn språkligt förhåller sig till Thunor, den forngermanska
formen af Tors namn, är en fråga, på hvilken
jag naturligtvis här ej kan inlåta mig. Jag kan endast meddela,
att taran än i dag i Cornwallis betyder åska.
Äfven gallerna betraktade solens och åskans gud som
en. Detta visas af de bilder man funnit i Gallien af en gud,
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
SOLGUDENS YXA & TORS HAMMARE [1899]
som med ena handen stödjer sig mot ett hjul, solens symbol,
och i den andra håller en ljungeld.
De slaviska folken afbildade åskans gud, Perun, med
en flintyxa i handen. En bildstod, som furst Wladimir år
980 uppstälde i Kiev, var af trä med hufvud af silfver och
skägg af guld. Till Peruns ära brann natt och dag en eld af
ekved; äfven i Grekland var eken helgad åt solguden.
Litauerna dyrkade samma gud under namnet Perkunas,
och letterna kallade honom Perkons.
I Skandinavien hade yxan, liksom i Gallien, redan
under stenåldern en symbolisk betydelse. Detta bevisas
däraf att man flera gånger träffat yxor af bernsten i fynden
från denna tid. De flesta äro små och hafva burits
som prydnader; några hafva samma form som de van liga
eneggade stenyxorna med skafthål (fig. 12), andra äro
dubbel eggade och likna dem som förekomma i Södern
(fig. 13). Men utom dessa bernstensperlor i yxform har
man också både i Sverige och Danmark funnit yxor af
bernsten så stora, att de ej kunnat bäras som prydnader,
utan måste hafva varit symboler (fig. 14); med kännedom
om det föregående kan det ej råda något tvifvel därom att
dessa bernstensyxor, hvilka förskrifva sig från stenåldern,
varit symboler af solens gud.
Många gånger har man äfven funnit flintyxor, väl
arbetade och väl slipade, hvilka äro så väldiga, att de ej
gärna kunna hafva varit använda som verktyg eller vapen.
18

SOLGUDENS YXA & TORS HAMMARE [1899]
Fig. 14. Bernstensyxor. Instön, Bohuslän.
1/1
19
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
Fig. 15. Yxa af tunn brons, gjuten
öfver lerkärna. Skogstorp, Södermanland.
1/4
Många flintyxor af detta slag äro också anträffade under
sådana omständigheter, att de måste anses hafva blifvit
nedlagda som offer. Vid Ryssvik i Södra Småland uppgräfde
man 1821 femton stora flintyxor, liggande »i en
halfcirkel med de spetsiga ändarna mot öster».
Från bronsåldern äro likaledes sådana yxor kända,
hvilka uppenbarligen haft en dylik religiös bestämmelse.
Så fann man vid Skogstorp i Södermanland två stora
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
SOLGUDENS YXA & TORS HAMMARE [1899]
Fig. 16. Väggsten i en grafkammare vid
Kivik, Skåne.
präktiga yxor af brons, prydda med runda guldplåtar och
i dem infattade bernstensstycken; men endast ytan är af
brons, det inre bildas af den lerkärna, öfver hvilken den
tunna bronsen med förvånande skicklighet gjutits (fig. 15).
Skaftet af ek är beklädt med brons. Ett alldeles dylikt par
yxor af tunn brons, gjuten öfver lerkärna, har hittats i Danmark.
Att antalet yxor i båda dessa fynd är två, torde ej
20

SOLGUDENS YXA & TORS HAMMARE [1899]
21
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
bero på någon tillfällighet, isynnerhet som man på en af
den till bronsålderns äldsta del hörande, på Skånes östra
kust belägna, Kiviksgrafvens väggstenar, ser två yxor af
liknande form afbildade å ömse sidor om en kon (fig. 16).
Hos Orientens folk, med hvilka Nordens redan vid denna
tid stodo i någon förbindelse, var käglan en af solgudens
symboler, och professor Sven Nilsson ansåg, att den koniska
figuren i Kiviksgrafven haft en dylik betydelse. Så
länge Kiviksgrafvens bild står så ensam som den ännu
gör här i Norden, kan man väl ej med säkerhet afgöra,
om denna åsikt är riktig; men saken är dock värd stor
uppmärksamhet.
På en vid Backa i Bohuslän befintlig hällristning från
bronsåldern är en man med yxa i handen afbildad; mannen
är så mycket större än de öfriga på samma ristning
framstälda menniskorna, att en och annan, troligen med
skäl, velat i honom se en öfverjordisk varelse, den gud,
hvars symbol yxan var.
I Danmark har man funnit en till bronsålderns senare
del hörande bronsbild, föreställande en man (fig. 17). Det
är af fyndberättelsen bekant, att bilden, då den hittades,
i sin sedermera afbrutna högra hand bar en yxa eller en
hammare.
Under hednatidens senare del finna vi yxan utbytt mot
en hammare, lika på båda sidor om skafthålet och således,
från sidan sedd, af ungefär samma form som en dubbel-
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
SOLGUDENS YXA & TORS HAMMARE [1899]
yxa. Att solgudens yxa hos de nordiska folken blef en
hammare, kan ha sin förklaring dels i det förhållande, som
föranledde samma öfvergång hos grekerna, där Hephaistos
i senare tider afbildades med hammare, dels också i
den egentliga betydelsen af det fornnordiska ordet »hammarr».
Detta ord betyder nämligen ursprungligen sten
och var således en naturlig benämning på solgudens eller
åskgudens vapen, så länge detta vapen tänktes som en
vigg af sten; då ordet sedermera fick den nuvarande betydelsen
af hammare, var det ej mindre naturligt, att man förestälde
sig Tors vapen vara en järnhammare af den form,
som hammare då plägade hafva.
Tors hammare kallas i fornsångerna »Mjöllnir»; denna
form har namnet i den af isländarne nedskrifna Eddan.
Ordet betyder »den söndermalande» och motsvarar vårt
»Mjölnare»; det har afseende på hammarens fruktans värda
förmåga att krossa allt, som kom i hans väg.
Om det sätt, hvarpå hammaren kom till, har myten följande
att förtälja. Sedan Loke låtit några dvärgar, Ivaldes
söner, göra tre dyrbarheter åt Odin, Tor och Frö, slog han
vad om sitt hufvud med dvärgen Brock, att dennes broder
Sindre ej skulle kunna göra tre jemngoda saker. Sindre
smidde då bland annat järnhammaren Mjöllne, och åsarna
förklarade, att hammaren var den bästa af alla gåfvorna,
samt att Loke förlorat vadet, hvarefter denne kunde rädda
sitt hufvud endast genom en advokatyr, som leder tanken
22

SOLGUDENS YXA & TORS HAMMARE [1899]
23
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
till »Köpmannen i Venedig». Då dvärgen ville taga Lokes
hufvud, svarade denne, att hufvudet egde han visserligen
få, men ej halsen.
Hammaren hade blott ett fel, berättar myten vidare:
dess skaft var för kort. Detta berodde derpå, att då Brock
drog bälgen, medan järnet låg i ässjan, satte sig en fluga
midt mellan ögonen på honom och särade hans ögonlock,
så att blod kom i ögonen. När dvärgen nu ej kunde se,
strök han ett ögonblick med handen öfver ögonen, men
det ögonblicket måste han släppa bälgen, och härigenom
lyckades smidet ej så som Sindre önskat. Skaftet blef ej
långt nog.
När hammaren lemnades åt Tor, sade Brock, att han
skulle kunna slå den så hårdt han ville med den, utan att
den skulle skadas, hvad den än träffade; om han kastade
med hammaren, så skulle denna aldrig förfela sitt mål och
aldrig flyga så långt, att den ej kom tillbaka i handen; om
han ville, skulle hammaren blifva så liten, att han kunde
bära den innanför kläderna.
Äfven på andra ställen omtalas huru Tors hammare
»kastades» och »flög genom luften». Det är högeligen anmärkningsvärdt,
emedan det är ett minne af hvad hammaren
ursprungligen var, blixten.
I Gylfaginning heter det om Tor, att han eger tre kostbara
ting, af hvilka en är hammaren, »som Rimtursar och
Bergresar känna, då den kommer genom luften; och är det
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
SOLGUDENS YXA & TORS HAMMARE [1899]
ej underligt, ty han har krossat många skallar på deras
fäder eller fränder». Men hammaren användes icke endast
som vapen i striden med jättar och troll. Den tjenade
också till mycket annat.
Sedan Tor en afton slaktat sina bockar och ätit upp
köttet, stod han upp tidigt följande morgon, tog hammaren,
svingade den och »vigde» bockskinnen, på hvilka
benen under måltiden kastats; bockarna stodo då lefvande
upp. Hvarför den ene var halt komma vi kanske ihåg.
Särskildt vid bröllop måste Tor och hans hammare hafva
spelat en stor roll under hednatiden. I »Trymskvädet»
eller »Hammarhemtningen» skildras huru bröllopet firas
mellan tursadrotten Trym och den till Fröja förklädde Tor,
hvarvid Trym säger:
»In bären hammarn
brud att viga,
läggen Mjöllne
i möns knä».
På det sättet återfick Tor sin bortstulna hammare. Det
första bruk han gjorde af den var naturligtvis att dräpa
Trym och »slå jättens hela släkt lam».
Tors betydelse vid äktenskapens ingående framlyser
också af Herröds och Boses saga, som berättar huru vid
bröllopsgillet Tors minne dracks före de andra gudarnes.
24

SOLGUDENS YXA & TORS HAMMARE [1899]
25
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
Det torde ej heller vara en tillfällighet att norska folk-
sagor knutit Tors vandring på jorden just till två bröllop.
Med hammaren vigdes äfven annat än brudar. Då
Balder låg på bål, vigde Tor bålet med Mjöllne, och på ett
par nordiska runstenar från hednatiden läsa vi bönen: »Tor
vige dessa runor» eller »Tor vige dessa kummel». Att det
var med hammaren, som minnesstenen »vigdes», framgår
tydligt däraf, att hammaren är afbildad på några run stenar
(fig. 18). På hammarens plats hafva runstenarna från
krist en tid mycket ofta korset.
Huru våra förfäder under vikingatiden tänkte sig utseendet
af Tors hammare, se vi dels af de nyssnämnda
runstenarna, dels af de många små hammarliknande
prydnader, af silfver eller järn, som uppgräfts ur jorden
(fig. 19—21). Flera hafva burits på kedjor af silfver, liksom
man under den kristna tiden på dylika kedjor burit små
kors. Skillnaden i form mellan hammaren och korset var
ej stor; om skaftet fortsattes på andra sidan hammaren var
korset färdigt.
Att man tidigt haft öga för likheten mellan hammarens
och korsets tecken, framgår bäst af Snorres berättelse
i konung Håkan Godes Etelstansfostres saga om offergillet
på Lade hos Sigurd Jarl, där den i England döpte konung
Håkan måste vara med. Då den första skålen var iskänkt,
hette det, talade Sigurd Jarl däröfver, signade den åt Oden
och drack konungen till ur hornet. Konungen mottog det
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
Fig. 17. Bronsbild; i den
högra handen satt, då
bilden uppgräfdes, en yxa
eller hammare. Danmark.
3/4
Fig. 19. Torshammare
af silfver. Läby,
Upland. 1/1
SOLGUDENS YXA & TORS HAMMARE [1899]
Fig. 18. Runsten med Torshammare.
Stenqvista, Södermanland.
Fig. 20. Torshammare af
silfver med filigransirater.
Bredsättra, Öland. 1/1
26
Fig. 21. Torshammare
af järn. Södermanland.
1/1

SOLGUDENS YXA & TORS HAMMARE [1899]
27
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
och gjorde däröfver korstecknet. Då sade en af bönderna:
»Hvi gör konungen nu så? Vill han ännu icke blota?» Sigurd
Jarl svarade: »Konungen gör som alla de, hvilka tro
på egen makt och styrka, han signar hornet åt Tor; det var
hammarmärket han gjorde, innan han drack».
Sagornas skildringar visa, att Tors bild skuren i trä och
med hammaren i handen, var uppstäld i de tempel eller
»hof», som voro helgade åt honom.
Tydligast ses detta i en berättelse i Olof den heliges
saga. Konungen frågar sonen till den Gudbrand, efter
hvilken den stora, vackra Gudbrandsdalen har sitt namn,
huru gudabilden i deras tempel var gjord. Han får till
svar, att den framstälde Tor, och, heter det, »han har en
hammare i handen; sjelf är han stor till växten och ihålig.
Under honom är en ställning, på hvilken han står, när han
är ute. Icke saknar han guld och silfver på sig».
Om templet i Gamla Upsala berättar Adam af Bremen,
att folket där dyrkar bilderna af tre gudar. Den mägtigaste
af dem, Tor, sitter i midten samt på ömse sidor om honom
Odin och Frö, eller »Fricco», såsom han kallas af den på
latin skrifvande Adam. Tor bär, liksom Jupiter, en »spira»;
Adam, som missförstått den beskrifning han fått, förvandlar
hammaren till en spira (»sceptrum»). Äfven de några
hundra år efter Adam lefvande bröderna Johannes och
Olaus Magni, som ock missförstått hvad de läst eller hört,
låta Torsbilden i Gamla Upsala bära ett »sceptrum».
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
SOLGUDENS YXA & TORS HAMMARE [1899]
Andra berättelser visa att Tor någon gång var afbildad
sittande på sin af bockar dragna »kärra». Att Torsbilderna
voro af trä, är klart i och för sig; det framgår dessutom af
de skildringar man har af de gudabilder, som vid kristendomens
inträngande blefvo uppbrända.
Utom den hammare, som satt i Torsbildens hand, omtalas
äfven andra. Så berättar Saxo, att den danskfödde,
i vår historia bekante konung Magnus Nilsson, som stupade
i slaget vid Fotevik 1134, hade företagit ett krigståg till
Sverige och därvid från ett tempel bortfört »ovanligt tunga
Torshammare af brons, med hvilka man efter härmade
åskans dån, och hvilka sedan gammalt voro föremål för
dyrkan».
Visserligen betraktas Tor numera ofta endast som
åskans gud, men att han liksom andra åskgudar egentligen
var solens gud, se vi dels däraf att han enligt Adam
an ropades, när hungersnöd hotade, — och det hörde solguden
till att gifva god årsväxt — dels af hans särskilda
betydelse vid midvinters stora solfest, julen. Bocken,
Tors heliga djur, spelar ju ännu en betydande roll vid julen.
Mången julbulle eller »julkuse» har ända in i senaste
tid haft form af en bock, och litet hvar af oss har som barn
sett den ludna »julbocken» komma in på julaftonen. Förr
var han utstyrd med ett verkligt bockhufvud, och i vissa
trakter bar han en trähammare, hvarigenom sammanhanget
med Tor blir ännu mera i ögonen fallande.
28

SOLGUDENS YXA & TORS HAMMARE [1899]
29
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
När kristendomen efter en hård kamp segrat, var Tors
dyrkan därmed ej utrotad. Den hade så djupa rötter, att
den ej kunde med ens uppryckas; ja, rötterna voro så
djupa, att mycket än i dag fortlefver.
Det gick med Tor som med många andra hedna gudar.
Han lefde kvar dels under eget namn, dels under ett
helgons. Han flyttade ur sitt »hof» in i kyrkan, sedan man
klädt honom i helgonskrud.
Den som i kyrkan ärfde Tors dyrkan var den helige
Olof, hvilken, då han stupade i slaget vid Sticklastad, hade
lyckan att bli ihjälslagen med en yxa. Därför afbildas han
med en yxa i handen (fig. 22), och folket, som varit vandt
att tillbedja en med hammare beväpnad gud, trodde sig i
den yxbärande helgonbilden igenkänna den mäktige Tor.
Likheten var eller blef äfven i ett annat fall stor. Tor, solguden,
bekrifves som en rödskäggig man; äfven Olof var
eller troddes ha varit rödskäggig och afbildades så. Olof
och de andra helgonens bilder snidades ju också i trä såsom
de gamla gudarnaes.
Att det måste finnas någon särskild anledning till den
helige Olofs framstående ställning inom den nor diska
kyrkan, är klart redan däraf att hans dyrkan ej såsom den
svenske Eriks hufvudsakligen var inskränkt till hans eget
land. Otaliga bilder och berättelser vitna om, att Olof
allmänt dyrkades icke endast i Norge utan i hela Norden.
Detta kan man förstå, om han i den kristna nord-
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
SOLGUDENS YXA & TORS HAMMARE [1899]
bons ögon intagit den plats, som Tor haft i den hedniska
nordbons.
Liksom fordom Tor, så har Olof ännu i detta år hundrade
ansetts kunna skaffa god årsväxt. Från södra Sverige och
Danmark har man nämligen berättelser om, huru bönderna
släpat Olofs bild rundt åkrarna, efter sådden. Olofsbilden
i Vånga kyrka i Vestergötland, hvilken på detta sätt
användes trots presternas försöka att hindra det, kallades
af bönderna »kornguden».
Olofs yxa har, liksom Tors hammare, användts att
»viga» med, då vi taga ordet viga i dess ursprungliga betyelse
af att helga.
Det märkligaste exemplet på en sådan användning af
Olofs yxa hafva vi i berättelserna om den helige Olofs bild
i den kyrka nära Simrishamn i Skåne, som bär hans namn.
I helgonets hand sitter en yxa med blad af silfver, hvilken
kan tagas lös. På Olofsdagen, den 29 Juli, har ännu i senaste
tid en mängd folk samlats till kyrkan, och man tager
då ur bildens hand yxan och bestryker sig med denna nio
gånger, men hvar tredje gång sätter man yxan tillbaka i
helgonets hand för att gifva den ny kraft. Att talen tre och
nio äro heliga behöfver knappt påpekas.
Ett synnerligen intressant bevis för att Olof är Tors
kristne arfvinge lemnar en svensk stad, som ännu i dag
bär Tors namn. Torshälla eller Torsharg, »Tors helgedom»,
som namnet ursprungligen lydde, borde, om staden
30

SOLGUDENS YXA & TORS HAMMARE [1899]
31
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
under hednatiden egt något sigill, hafva haft Tors bild i
detta. Nu hade man inga sigill under hednatiden, men
väl under medeltiden. Då kunde man inte sätta in hednagudens
bild i sigillet, men man kunde ersätta denna med
bilden af det helgon, som tagit arf efter honom i folktron.
Och så har man gjort. I Torshällas sigill (fig. 23), sådant
det ses under ett pergamentsbref från den senare hälften af
1300­talet — sjelfva sigillstampen är troligen betydligt äldre
— är den helige Olof afbildad med sin yxa! Att helgonet
står i en båt, hvilket eljest är fallet med Olof, förtjenar
särskild uppmärksamhet; Tor är någon gång afbildad
stående i en båt.
Tor har öfverlefvat både hedendomens och den katolska
kyrkans störtande i vårt land. Ända in i våra dagar
hafva i språk och i folktro många drag bevarats, som visa
dels att våra hedna förfäders föreställningar om denna
mäktiga gud ännu ej äro döda, dels att han icke endast
uppfattades som åskgud utan också ansågs i andra afseenden
hafva den makt, som tillkom solens gud, särskildt i
fråga om årsväxten.
Om den gamla Smålandsbygden Värend, där så mycket
af forntidens åskådningssätt bibehållit sig in i vårt århundrade,
säger Hyltén-Cavallius: »Man tänker sig ännu
allmänneligen åskan som en personlighet, åt hvilken man
i Värend ömsevis gifver namn af Thor eller Thore-Gud,
Gofar och Gobonden. Han är till sin yttre skepnad en
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
Fig. 22. S:t Olof.
Träbild från Bollnäs
kyrka, Helsingland.
SOLGUDENS YXA & TORS HAMMARE [1899]
Fig. 23. S:t Olof.
Torshällas sigill.
gammal gubbe med rödt skägg. År 1629 blef i Uppvidinge
härad en bonde tingförd för hädiskt tal om Vår Herre. Han
hade nämligen yttrat om regnet, att »hade jag den gamle
gubben här nere, skulle jag hårdragas med honom för
detta myckna regnandet». Det är således Thor, som gifver
sommarregnet, hvilket därför i Värend får namn af Gofarregn,
Gobondaregn eller Åsaregn.» — »Åskdundret uppkommer,
när Thor på sin kärra färdas fram i molnen. Det
får därför efter honom namn af Thordön. Eljest säger man
32
Fig. 24. Gudabild
med hammare.
Lappland.

SOLGUDENS YXA & TORS HAMMARE [1899]
33
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
äfven: »Gofar körer», »Gobonden körer», »Åskan körer».
Thor färdas dock icke ensamt i luften, utan stundom på
jorden. Det heter då om honom, att han »jordkörer». En
Vislandabonde mötte honom en gång körandes på detta
sätt. Han satt då »på en liten kärra», förspänd med en
häst.» — »Thor håller i handen en vigge af sten, som får
namn af Thorvigge, och som stundom hittas i marken. En
sådan Thorvigge eller Thorviggesten är god att hafva i huset,
till skydd mot all slags trolldom. Med Thorviggen slår
Thor efter trollen, hvilka i honom ha sin fruktade fiende.
Så snart åskan börjar låta höra sig, få trollen ock brådt att
gifva sig hem till sina gömslor. Härifrån de många väderilar,
som visa sig i luften före ett åskväder».
Märkligare äro ock de andra upplysningar, Hyltén-Cavallius
meddelar om huru länge minnes af Tor bibehållit
sig. »Ännu vid slutet af 1600-talet», säger han, »brukade
man i Värend svärja vid Thor, sålunda: »ja, Thore Gud!»,
»nej, Thore Gud!». — »Det märkligaste spåret efter landets
äldre Thorsdyrkan återfinnes dock i den ännu ihog komna
eller i hemlighet brukliga »Thorshelgen» eller »Helga
Thor», »Helga Thoregud.» — »I den christna medeltiden
gaf man åt den gamla Thorskällan vid Thorsås namn af
Helge-Thors källa». Enligt detta föreställningssätt blef
guden sjelf således ett katolskt helgon, en Helge­Thor!
Liksom andra hednagudar har följtaktligen Tor fortlefvat
efter kristendomens seger icke endast förklädd till ett
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
SOLGUDENS YXA & TORS HAMMARE [1899]
under annat namn uppträdande helgon utan också under
sitt eget namn, i det att någon gång äfven detta uppfattas
som ett helgons. På samma sätt talar man i mer än en trakt
af Italien om »Santa Venere», en heliga Venus.
Tor vördades af våra förfäder under hednatiden så
allmänt, att äfven våra grannar i norr, lapparne, lärde
känna honom. Hos dem återfinna vi nämligen en ännu
i senare tid dyrkad gud, som kallades Tor eller hade ett
liknande namn. Han dräper trollen. »Lapparne afmåla
honom för den skull med en hammare i handen. Denna
hammare kalla de Thorshammare, och regnbågen kalla de
Thorsbåge, dermed han skall skjuta och dräpa alla troll,
som dem någon skada vilja tillfoga. Denna Thor mena
de ock hafva makt öfver menniskors helsa och sundhet,
lif och död, frukta för den skuld Lapparne mycket, när
de höra Thordön. Därför offra de åt honom och uppsätta
hans beläten på offerlafvar. Belätena göra de af björk, af
dess rot hufvudet och bålen af den andra delen, med en
hammare i handen.» Fig. 24 visar, efter en teckning af en
äldre forskare, en sådan lapsk Torsbild.
– – –
Här har det naturligtvis ej varit möjligt att lemna en
uttömmande redogörelse, men de antydningar jag gifvit
torde vara tillräckliga för att visa, huru solens och åskans
34

SOLGUDENS YXA & TORS HAMMARE [1899]
35
En bok publicerad av www.e-boksbiblioteket.se
gud ursprungligen äro en och densamma, huru sedan
urminnestid och hos vidt skilda folk yxan ansetts vara
solgudens vapen, och huru yxan hos vissa folk blef en
hammare. Föreställningen om Tors hammare är således
icke något för våra förfäder egendomligt.
För att erhålla ett rätt svar på denna, liksom på alla
andra liknande frågor, är det nödvändigt att se sig vida
omkring. Gör man så, får man en blick på sammanhanget
mellan folken och mellan tiderna, som man ej på annat sätt
skulle få, och som rikligen lönar forskningens möda.
Visserligen kan det vara farligt nog att behandla mytologiska
frågor, emedan man alltför lätt lockas att lemna
den vetenskapliga forskningens fasta mark och sjunka ned
i hypotesernas gungfly. Men faran blir ej stor, om man,
såsom i nu föreliggande afhandling, så vidt som möjligt
afhåller sig från sådana förklaringar, om hvilka meningarna
kunna vara delade, och om man hufvudsakligen
in skränker sig till att sammanställa fakta.