Rötter 1-03.p65 - Tjust Släktforskarförening

Pehr Holm 

En riktig sängkammarhistoria 

Oskar och Ottilia i Nannersbo 

Tjust Släktforskarförening 

Nummer 1 2003 Årgång 17 

Wåra Rötter 1/2003 1

Ordförande: Holger Kanth Tel. 0490 - 148 68 

Sekreterare: Oskar Södergren Tel. 0490 - 322 97 

Kassör: Yvonne Andersson-Gullberg Tel. 0490 - 201 85 

Övriga ledamöter: Valdy Svensson Tel. 0490 - 188 18 

Lars Oswald Tel. 0490 - 148 36 

Suppleanter: Anne-Maj Olofsson Tel. 0490 - 324 02 

Hans Wiberg Tel. 0490 - 214 28 

Ansvarig för dataregister: Holger Kanth Tel. 0490 - 148 68 

Ansvarig för medlemsregister: Lars Oswald Tel. 0490 - 148 36 

Redaktionen för Wåra Rötter 

Redaktörer: Lars Oswald Lysingsvägen 27, 593 53 Västervik Tel. 0490 - 148 36 

Inga Linde Tunagatan 5 C, 753 37 Uppsala Tel. 018 - 25 11 32 

e-post: i.linde@telia.com 

Katarina Korsfeldt Höders väg 3, 754 40 Uppsala Tel. 018 - 50 85 55 

e-post: kkorsfeldt@hotmail.com 

Layout: Bo Sandberg Hornsvägen 15 E, 593 54 Västervik Tel. 0490 - 321 83 

e-post: sandberg.bo@telia.com 

Det går bra att skicka material som pappersmanuskrift, på diskett eller på e-post till någon av våra redaktörer. 

Vi använder oss av PC. Redaktionen förbehåller sig rätten att redigera insänt material. Skickar ni digitala 

bilder ska dom vara i minst 250 dpi vid 100% och i jpg-fil. 

Föreningens adress: Tjust Släktforskarförening c/o Stadsblioteket 

Box 342 

593 24 Västervik 

Postgiro 494 76 67 - 4 

Föreningens org. nr. 833600 - 7128 

2 Wåra Rötter 1/2003 

Tjust 

Släktforskarförening 

Sid. 2 

Medlemsavgift 100 kr 

familjemedlem 50 kr per år 

INNEHÅLL I DET HÄR NUMRET 

Presentation och innehåll 

Sid. 3 Föreningsnytt, Efterlysning. 

Sid. 4 Tjust Härad, Nya Tidskrifter. 

Sid. 5 ”Algot tyckte om hästar”. 

Sid. 6 ”En riktig sängkammarhistoria”. 

Sid. 7 Redaktionsidan. 

Sid. 8-11 Pehr Holm, avsnitt 6. 

Sid. 12-15 Oskar och Ottilia i Nannersbo. 

Teckningen till Tjust Släktforskarföreningens förstasida har gjorts av Nina Nilsson och bearbetats av Bo Sandberg

FÖRENINGSNYTT 

NYA MEDLEMMAR SOM VI HÄLSAR VÄLKOMNA TILL FÖRENINGEN 

Tormod Knutsen 

Kattfotsvägen 14 

594 31 Gamleby 

Gunvi Rabe 

Hålekärrsgatan 14 

414 66 Göteborg 

AnnCathrine Holgersson 

Nästehult, Lidhem 

590 91 Hjorted 

Per Lindström 

Torpkällevägen 7 

741 92 Knivsta 

Maria Axelsson 

Torpkällevägen 7 

741 92 Knivsta 

A M von Plomgren 

Strömstugan 

610 60 Tystberga 

Karin Bengtsson 

Baggärdet 6 

790 15 Sundborn 

Karl Erik och Anita Höckerfelt 

Vinköl, Östorp 2 

532 94 Skara 

Rita Thörngren 

Östersjövägen 38 A 


Sandra Antonsson 

Odengatan 13 


Barbro Eriksson Schagerström 

Dalhem, Davidsborg 

594 92 Gamleby 

Rolf och Erna Nilsson 

Strömsgatan 42 


Efterlysning 

Ann-Marie Andersson 

Mårdstigen 9 


Eric Andersson 

Hannäsvägen 18, Falerum 

597 97 Åtvidaberg 

Katarina Sturesson 

Två Bröders väg 16B 

393 58 Kalmar 

Lars Åke Karlsson 

Almvik, Karlsborg 


Karl Åkerman boende i Österrike men med sina rötter från Tjustbygden håller på med att fylla i sina anor. Nu fattas några 

bitar för Karl och han undrar om någon läsare av WR kan ge honom ett tips, han efterlyser svar på nedanstående frågor. 

Vem vet något om Sara Maria Andersdotter Holmström och framför allt om hennes föräldrar? Sara föddes 8/7 1782 i 

Misterhult (C3:427) och i doplängden är antecknat: ”Anders Anderssons vid Figeholm dotter Sara”. Vem är denna Andersson? 

Sara gifte sig 3/12 1804 i Sanda på Gotland med drängen Peter Åkerman (1777-1830), de fick sex barn: 1) Carl Gustaf* 

1807 i Fröjel, 2) Lisa-Maja* 1810 i Hejde, 3) Nils Peter* 1813 i Törnsfall, 4) Anders Fredrik* 1816 i Törnsfall, 5) Jonas 

Adolf * 1820 i Törnsfall, 6) Johan August* 1826 i Törnsfall. 

Sara och Peter Åkerman återvände till fastlandet 1811 och Törnsfall sn. 

Sara dog 25/4 1851 i Törnsfall: Noterat är ”Sara Åkerman född Holmström, Enka från Feljersbo efter torp. Per Åkerman” 

( C4:483). Varför hette hon Holmström redan vid dopet, trots faderns namn? 

Har Ni som forskar i framför allt Misterhult sett ovanstående Sara Maria Andersdotter Holmström i något sammanhang, eller 

har Ni henne i Era anor? 

Kontakta Karl Åkerman, här kommer adressen: 

Karl Åkerman 

Steinbach 10, St. Florian am Inn 

A-4780 SCHÄRDING, 

Österrike 



PASSERAT Å TJUST HÄRADS ORDINARIE 

SOMMAR TING I GAMLEBYN 

D. 5 JULI 1731 

Rijksrådet ok Präsidenten sampt Åbo 

accademie Caniellerens Högwälborne 

Grefwe Arved Horns Inspector 

Wälbetrodde Elias Magnus Ingman, inkom 

för Rätten ok å Högbem. de Hewrres 

wägnar begärade Laga För- bud, uppå 

Frälse Sätterijet Fougelwijks, Fiske watn, 

i synnerhet på alla utliggande grund, 

Kungjort uti Loftahammars Kyrkia den 25 juli 1731 

13 juni 1764 

28 april 1765 

15 maj 1814 

Öijar och Skiär ifrån Flisesund till 

Idösund Fougelwijks Sätterie tillhörige, 

att ingen må derå något olofligit Fiskande, 

af hwad namn det wara må 

Föröfwa, hwilken begäran Rätten fant 

skiälig. Inspectoren bewillja, Blifwandes 

förden skull Fougelwijks Fiske, samt 

utliggande grund Öijar ok Skiär ifrån 

Flisöösund till Idösund för all olaga 

utgiord med Fiskande i en eller annan 

måtto wijd 40 smt. Plikt tillgiörandes 

Förbudne samt i Frijd ok helgd lyste, arg: 

cap 28 K.B.L.L. dock böhr detha Förbud 

å Predickstohlarne wid de näst belägna 

Kyrkior upläsas ok bewis derpå 

tagas, att ingen okunnighethäraf förbäras 

må. 

Actum ut Supra 

På TingsRättens wägnar 

Gustaf Durietl 

Taxering och Upbörd Längd över Städsholmen Fiskelägen, Wäderskiär, Grindö, Åslekiär, Gutskiär och Bondeskiär 1794 

Wäderskiär: Hamnfogde Olof Månsson 

Jon Månsson, Bengt Månsson, Börje Nilsson, Johan Nilsson, Jonas Simonsson, Anders Ericsson, 

Per Nilsson, Lars Börjesson, Anders Månsson, Olof Månsson, Nils Bergesson, Eric Olofsson, 

Johan Jönsson, Per Larsson, Anders Jonsson och Olof Hansson 

Träsö: Per Olfsson 

Grindö: Sune Håkansson, Anders Jonsson och Enkan Lisa 

Åleskiär: Bengt Larsson och Måns Yggersson 

Jutskiär: Anders Månsson och Nils Bengtsson 

Bondeskiär: Per Bengtsson 

Städsholmen enligt Jordeboken 

Sladö: Åboer ibm Bothwid 

Haslö: Johan Olofsson, Lars Nilsson, Per Larsson, Hans Jonsson och Nils Ericsson 

Rågö: Åboer 

Mistekiärr: dito 

NYA TIDSKRIFTER SOM KOMMIT UNDER 

HÖSTEN/VINTERN... 

Släkt-Trädet nr 4 Nordvärmlands släktforskarförening 

Ådalingen nr 4 Ådalens Släktforskarförening 

Habobygden nr 2 Habobygdens Släktforskarförening 

Dalfolk nr 4 Släkt - Hembygds och Emigrantforskn för Dalfolk 

Västgötagenealogen nr 4 Västgöta Genealogiska förening 

Anbudet nr 4 Eskilstuna Strängnäs släktforskarförening 

Släktbiten nr 4 Släkt och Bygd i Bollnäs 

GF-Aktuellt nr 152 Genealogiska Föreningen 

Släktforskaren nr 85 Västerbergslagens Släktforskare 

Stamträdet nr 4 Sällskapet Släktforskarna Sandviken 

DIS-Småland nr 11 DIS- Småland 

Anletsbladet nr 4 Botvidbygdens Släktforskare 

Boden-Anan nr 4 Boden Överluleå forskarförening 

Svenska Antavlor nr 6 Sveriges Släktforskarförbund

”Algot tyckte om hästar” 

Den rubriken kunde vi läsa i Västerviks Tidningen för några år sedan, det var 

Birger Börjesson bosatt i Vreta kloster som mindes sin barndom vid Glasbruket 

i Västervik och berättar följande historia, som även fick mig att bli intresserad, 

för här kommer historien om min morfar Andersson. Att Birger Börjesson är 

Algot det kan vi förstå av hans berättelse. 

”När Algot var liten, bodde han på Glasbruket. 

Hans pappa var glasblåsare. 

Huset, där Algot bodde är borta, 

det är nedrivet. När Algot som 

nu är gammal, en dag åkte bil 

förbi hemmet, där han var född 

och såg att det inte fanns längre, 

blev han ledsen. Det hade varit 

hans barndomshem. Hyttan så 

kallades verkstaden, där Algots 

pappa arbetade, stod visserligen 

kvar på sin gamla plats, men 

några glasblåsare har inte arbetat 

där på många år. 

När glasbruket var i gång, var det liv och 

rörelse där. Många familjer bodde i husen, 

och det fanns många barn. De lekte 

ofta tillsammans. Algot lärde sig spela 

kula och leka ”gömma”. Algots hem låg 

vid körvägen från Stegeholms snickerifabrik. 

Även den industrin är borta. Ibland 

körde farbror Landelius förbi med 

häst och vagn, fullastad med ribbved, 

som skulle till stan. Man fick sådan ved, 

när man sågade bräder ur timmerstockar. 

Vid barkningen av bräderna erhöll man 

olika breda ribbor, som såldes som ved. 

På den tiden fanns det bara järnspisar i 

köken och kakelugnar i finrummen. Ribbveden 

var lätt att hugga med yxa och 

brann bra, när den var torr. 

Tyckte om hästar 

Algot tyckte mycket om hästar. Han lekte 

gärna med leksakshästar. Han spände den 

lilla trähästen för vagnen och låtsades 

köra ved, precis som farbror Landelius 

gjorde. Till vagn hade han pallen, som 

stod i köket. Han ställde hästen och vagnen 

på marken utanför trappan vid körvägen. 

Sen lastade han på några träbitar, 

kanske lite spisved, och satte sig på lasset 

och körde. 

På glasbruket fanns en enda häst. Han 

hette Kalle. Det var en ardennerhäst. Han 

var stor och tjock och stark. Men han var 

mycket argsint. Det var bara två personer 

på bruket, som vågade klappa Kalle. 

Och det var kusken Andersson och Algot. 

Ja, Algot och Kalle var goda vänner. Om 

någon annan försökte närma sig Kalle, 

la denne öronen bakåt och visade tänderna. 

Algot såg en gång, när en glasblåsare 

tänkte klappa Kalle. Då började 

Kalle hugga omkring sig, och det var inte 

långt ifrån att glasblåsaren blivit biten. 

Men när Algot som inte var mer än fem, 

sex år, kom fram till Kalle, vände denne 

öronen framåt och böjde ned sin kraftiga 

hals för att hälsa på Algot. 

Liten tomte 

Ofta brukade Algot gå till stallet tidigt 

på morgnarna. Även när det var mörkt, 

såsom om hösten, kunde man se Algot 

som en liten tomte skynda till stallet. Han 

skulle äntligen hjälpa farbror Andersson 

att rykta Kalle. Algot borstade Kalle på 

benen. Många gånger kunde man se 

Algot sitta på lasset, då Kalle drog omkring 

sin vagn på bruket. Ibland fick 

Algot följa med till stan. Då hade farbror 

Andersson en slät vagn, som kallades 

flakvagn, och på den hade han lastat fullt 

med buteljer, inlagda i säckar. De skulle 

till ett bryggeri, till stationen eller till en 

båt. Algot gillade farbror Andersson och 

farbror Andersson tyckte om Algot. En 

gång fick Algot en riktig piska av Andersson, 

som denne gjort själv. Den 

var svart och hade ett vackert 

handtag av virade läderremsor. I 

den smala änden satt en snärt. Det 

var en vardagspiska. Den var Algot rädd 

om. När han satt på sitt eget lilla lass, 

höll han piskan stolt i handen. Som tack 

för den fick Algot ge farbror Andersson 

ett par strumpor, som Algots mamma 

stickat. 

Arbetet på glasbruket leddes av en förvaltare. 

Han satt på kontoret. Dit fick 

glasblåsarna gå, när de skulle hämta sin 

avlöning. Arbetarna tjänade inte så mycket 

på den tiden. Om Algots pappa fick ut 

femtio kronor för två veckors arbete, fick 

Algot fem öre i veckopengar. Förvaltaren 

hade sett Algot sitta på lasset hos farbror 

Andersson. En avlöningsdag blev 

Algot inkallad på kontoret. Där fick han 

en likadan penningpåse som glasblåsarna. 

I den låg det femton ettöringar. Då 

blev Algot glad, och han tyckte att förvaltaren 

var snäll. 

Mina egna första minnen från glasbruksvillorna 

kommer från 1933 när det var 

utställningsår i Västervik och jag fick åka 

in från landet och bo hos morfar och mormor 

för att tillsammans med morfar gå 

på utställningen, morfar var anställd som 

vakt under utställningen. Mina morföräldrar 

bodde kvar i en av glasbruksvillorna 

efter körvägen. Utställningen var på 

området där Stegeholms snickerifabrik en 

gång legat. Alla byggnader som tillhört 

glasbruket är borta, jag har själv medverkat 

till rivningen av dessa genom mitt 

arbete inom stadsförvaltningen och för 

att bereda plats för dagens industri. 

Lars 


”En riktig sängkammarhistoria” 

Ur tidskriften Råd och rön 10/81 kan man läsa följande om bäddar och sängar. 

Bädden fanns långt före sängen och var 

inte knuten till någon speciell möbel, 

Längs husväggarna kunde det löpa väggfasta 

lavar, där man la ett skinn eller fäll, 

där det fanns plats och värme. Att hålla 

värmen var den viktigaste under den kalla 

årstiden. Det försökte man göra med 

hjälp av sängomhängen och genom att 

sova många i samma säng. Ibland fick 

husdjuren hjälpa till att hålla värmen i 

sängen. 

Att ha ett eget sovrum var inte till att 

tänka på. Inte ens ha en egen säng. Det 

skulle ha blivit alldeles för kallt. Sommartid 

flyttade man ut sovplatsen till luftiga 

loft och fäbodar. 

De första täckena var skinn och fällar. 

Sedan kom ryan, som inte var en matta 

utan ett täcke. Långt in på 1900-talet var 

det ryan som var täcke på landsbygden. 

På 1700-talet kom det vadderade täcket 

till Sverige från kontinenten. Stoppningen 

i täckena kunde skifta allt efter råd och 

lägenhet. Den kunde bestå av exempelvis 

hö, tagel, tenhår eller sönderhackade 

trasor. 


Lakan var en lyx 

Med de andra sängkläderna var det lite 

si och så. Lakan användes sällan. Två 

undantag gives dock: brudlakanet och 

liklakandet. I vissa delar av Sverige la 

man ut ett slags trasmatta (underbreja) 

som underlakan på halmen. Det här gällde 

för folk i allmänhet. I de högre samhällskikten 

fanns förstås lakan. Och redan 

på 1600-talet kan visitationsprotokoll 

berätta att prästerna fick sova på 

skinnlakan och ha kuddar med linneörngott. 

Ännu långt in på 1800-talet hade de lakan 

som förekom en rent dekorativ funktion. 

Det låg status i sängkläder och gällde för 

den blivande bruden att ha sänglinne så 

fint som möjligt med sig i boet. 

Det innebar bland annat att lakanen hade 

mycket spetsar och broderier, men att de 

var korta och inte gick ända ner i fotänden 

på bädden. Det är först i vår tid som lakanen 

också fått en hygienisk funktion. 

Sovrummet ett sällskapsrum 

Sängkammare enbart till att sova i var inte 

särskilt vanliga. På 1600-, 1700- och 

1800-talen var de både arbets- och sällskapsrum 

det här var en nödvändighet i 

lägre samhällsklasser, där man var trångbodd. 

I högre samhällsklasser var både 

sänggåendet och uppstigandet på morgonen 

viktiga samlingspunkter i sällskapslivet. 

Man tog emot i sängkammaren. 

Först i slutet av 1800-talet blev sovrummet 

ett särskilt rum och i lantlig miljö 

blev det först på 1900-talet. Det var när 

sovrummen blev sällskaps- och arbetsrum 

som sängen som möbel började spela 

en dominerande roll. Den blev en skrytmöbel. 

Den fick utsirningar, gavlar, draperade 

sänghimlar, imponerande bäddutrustningar. 

Alltefter möbleringsmodets 

växlingar vände sängen omväxlande kortänden 

och långsidan mot väggen. Ofta 

kunde sängen skjutas ihop- antingen från 

lång- eller kortsidan. Det kunde den gustavianska 

sängen, imperialsängen och 

kökssoffan.

Rättelse om Anders Nilsson tidigt 1700-tal. 

I den intressant artikeln av Irma Levander om Anders Nilssson, har det blivit ett par fel, inte beroende på tryckfelsnisse, utan att 

inlämna korrigeringar kommit bort på redaktionen. Vi skall nu återge de rätta texterna. 

I 5:e spalten 7 rader nedifrån står det om Elisabeths födelse, där skall det stå född 27/4 och döpt 4/5 1717 i Meljäng. Hennes 

föräldrar heter Sven Jönsson och Kerstin Johansdotter. 

I 6: spalten sista stycket framgår det inte klart att det är redaktionens reflektion över vad en bouppteckning kan ge som kan bli till 

en fin historia. 

Vi beklagar felen och hoppas att det är rätt och riktigt som det skall vara. 

Problem med e-post 

Tyvärr är det problem med min internetuppkoppling. 

Det är svårt både att få 

fram de filer som skickats till mig och att 

komma ut på nätet. Jag har per telefon, 

brev eller via Katarinas dator försökt 

kontakta de som under senare delen av 

2002 skickat mig bidrag eller frågor till 

Wåra Rötter. Har Du skickat något till 

Ingas mailadress och inte fått något svar 

– skicka det gärna igen – till Katarina. 

I nästa nr av WR? 

följer vi upp Uddekvarn av Anna 

Greta Hven. Vi skall få del av Sven 

Erik Uddmans antavla på fädernet. 

Pehr Holm seglar vidare. 

Inga Linde 

Vi skall följa upp under året, vad som 

döljer sig bakom Generalmönstringsberättelser, 

sammanställt av Bo 

Nordberg, Huddinge, start i nästa 

nr: av WR. 

Stig Carlsson i Vråka bidrager med 

brev från präststuderande Theodor 

Edenholm skrivna 1821-1823. 

Uddekvarn 

Uddekvarn i Hjorted en plats fylld av 

stillhet dit många söker sig i vår- och 

sommardagar, för att i en vacker natur 

få njuta av stillhet och ro. Så börjar Anna 

Greta Hven sin berättelse om sin morfar 

Mjölnaren Seth Tolf som år 1894 kom 

från Falsterbo kvarn och blev mjölnare 

på Uddekvarn. Genom sin mor Ester som 

två-åring kom till Uddekvarn har hon fått 

en berättelse ur verkliga livet hur det såg 

ut på den tiden. Vi låter detta bli introduktionen 

till berättelsen om kvarnen och 

kommer i nästa nr av WR låta Anna Greta 

berätta om livet och människorna runt 

kvarnen. 

Inga Linde 

Tunagatan 5 C 

753 37 Uppsala 

Tel. 018 - 25 11 32 

e-post: i.linde@telia.com 

Wåra Rötter 

Det går bra att skicka material som pappersmanuskrift i Times New Roman, 

11 punkter, på diskett eller på e-post till någon av våra redaktörer. 

Redaktionen förbehåller sig rätten att redigera insänt material. Det går också 

bra att skicka kort, så scannar vi in dom. Glöm ej att skriva adress, så vi kan 

skicka tillbaka korten. 

Lars Oswald 

Lysingsvägen 27 


Tel. 0490 - 148 36 

Redaktionen 

Jouren 

Redaktionen 

Efter ett välbehövligt uppehåll, startar nu 

jouren upp igen den 13 januari och fram 

till den 24 april. Då kan Du få hjälp med 

läsning, tips och råd hur Du skall gå vidare 

i din forskning. Vi finns på plats 4 

dagar i veckan mellan 09.00 - 16.00 måndag 

till torsdag. 

Välkomna hälsar jourpersonalen 

Katarina Korsfeldt 

Höders väg 3 

754 40 Uppsala 

Tel. 018 - 50 85 55 

e-post: kkorsfeldt@hotmail.com 


1793 

Vi avgick härifrån till Barcelona om 

konvojer och därifrån till Livorno varest 

vi anlände den 16 december och låg där 

över julhelgen. Här träffade vi major von 

Platen med fregatten Eurudice och capitain 

Ullner med kutterbriggen Dragon, 

Fregatt: Snabbseglande, fullriggat örlogsfartyg 

(mindre än linjeskeppet), använt 

ca 1650-1870 som kryssare och 

kapare. Fregatten hade regel kanoner på 

huvuddäck och på ett batteridäck därunder, 

medan linjeskeppet var ”tredäckat”. 

vilka båda fartyg utlöpte att kryssa i 

Genuabukten. Översten baron Palmquist 

fick vi veta låg i Genua med skeppet Tapperheten 

vilken i början av 1794 avgick 

därifrån och uti en svår storm förlorade 

detta skepp sin fockmast och bogspröt uti 

Pisabukten helt nära Livorno och då vi 

fick underrättelse härom avseglade greve 

Wrangel och jag dit med en s.k. Fartare 

ett med spri tacklat livornesiskt fartyg 

och träffade skeppet Tapperheten här 

till ankars utan fockmast och bogspröt, 

uti en öppen och osäker bukt, men genom 

vårt föranstaltande och anskaffandet 

av icke allenast landets egna fartyg, våra 

egna slupar som alla voro på vår anmodan 

beredda villiga att lämna hjälp, blev 

skeppet inbogserat på Livorno redd i slutet 

av januari månad, och fick jag order 


genast göra mig med kuttern segelklar. 

Går till sjöss, den 1 februari, klockan 10 

om aftonen ankom ombord till mig översten 

baron Palmqvist och befallde mig gå 

till segels, som dagen därefter skedde och 

kom efter några dagars segling till ankars 

vid Neapel varest jag genast fick visit av 

löjtnant Brändström som jag tillförne 

hade gjort bekantskap, jämte en Peyron 

vid jultiden med i Livorno men innan 

löjtnant Brändström ankom ombord till 

mig, fick jag veta av baron P. att hans 

vistande ombord hos mig borde hållas 

hemligt, till vilken ända baron för denna 

vistelsen var förborgad. Brändström kom 

ombord och fägnade sig över min ankomst 

och frågade efter baron Palmquist 

och trodde träffa honom här ombord, men 

jag ignorerade allt efter mig given befallning 

och sade att jag varit ute på kryssning 

och inlöpt här för att söka svenska 

kofferdien, men som vi ville hava konvoj 

åt capitain, då han berättade mig att 

general Armfelt var i Neapel och frågade 

mig om inte jag ämnade uppvakta honom, 

vartill jag bejakade och sade att så fort 

jag med hann skulle jag göra visiten hos 

generalen, även frågades mig om jag från 

Sverige hört talas om konspiration där 

varuti general Armfelt var oskyldigt inmängd. 

Jag förklarade mig helt och hållet 

okunnig som och nästan jag var om 

denna händelse, då löjtnant Brändström 

som nu var adjutant och i generalens svit 

försäkrade mig om denna hans herres 

skuld och att han var för hederlig man att 

möjligtvis kunna inblanda sig i dylika 

händelser. Vi upphörde nu på min begäran 

denna diskussion och vi frukosterade 

nu tillsammans hos mig och han for i land 

med löfte att snart återkomma men bad 

mig snart uppvakta generalen. 

Efter hans avresa fick jag tala med baron 

Palmquist, till vilken jag rapporterade allt 

vad löjtnant Brändström sagt, då jag blev 

PEHR 

FRÅN SKEPPSGOSSE TILL ÖVERSTELÖJT 

OCH RIDDAREN AV KO 

En berättelse för Wåra Rötter 

Avsn 

närmare underrättad om ändamålet med 

vår resa och fick vidare muntliga order 

huru jag i allt skulle förhålla mig, vilket 

allt nu här förbigås som nu mindre maktpåliggande, 

men uti ett friskt och redigt 

minne hos mig bevarat, dock får jag 

nämna att jag for iland, gick till svenska 

vicekonsuln Carl Carlsson jämte en av 

mina officerare och med honom for på 

eftermiddagen i vagn för att söka general 

Armfelt, men vid vår ankomst till hans 

hotell blev mig sagt redan uti förstugan 

av en svensk betjänt att generalen hade 

väntat mig hela dagen, men var nu bortrest 

ifrån Neapel. Således återvände jag 

genast ombord, meddelade baron Palmquist 

allt vad som passerat. Nästa dag 

åkte baron Palmquist, jag och löjtnanten 

Haverman samt konsuln och vägvisare 

genom grottan Pontzolli, som går genom 

ett berg 1/4 tysk mil lång ganska hög och 

tillräckligt bred för tvenne vagnar, upplyst 

om dagen av tvenne emot varandra 

varande hål uti valven, men nattetid nyttjas 

facklor. I denna grotta har tidigare 

hållit sig rövare varav vi sågo exempel 

ty året innan vi voro där hade en sådan 

blivit fasttagen. Hans huvud hänger uti 

en järnkorg på samma ställe där han företog 

sig detta brott. 

Sedan foro vi till Nero Landt Palae och 

när vi lade iland vid foten av Paleatos 

ruiner fann vi vid stranden tvenne alnar 

ut i vattnet stenarna så heta att de brändes 

när vi med händerna grävt oss ner 

nära en aln i sanden, sedan gick vi in i 

själva badet och voro nödsakade kläda 

av oss nakna och gå in med facklor. Vi 

hade knappt kommit in förrän vi voro av 

hetta alldeles våta och höll på att försmäkta 

och svimna. Hettan i berget var 

som uti en bakugn och jag för min del 

vågade ej gå så långt in, men vår ledare 

gick ner vidare med baron Palmquist till 

en källa som kokte, och kan man före-

HOLM 

NANT VID KONGL. MAJESTÄTS FLOTTA 

NGL. SWÄRDS ORDEN 

av Rune Sernfalk, Västervik 

itt 6 

ställa sig detta vattnets starka hetta när 

trenne ägg lagda uti ett ämbar neddoppades 

och karlen kom ut med dem voro de 

hårdkokta och skalet sönderspräckt, dock 

berättade baron oss att ej hettan var värre 

nere än uppe. Därifrån for vi tillbaka och 

besåg under vägen Mont Nouve som på 

48 timmar är uppkommet ur sjön och 

rodde även över sjunkna städer så att vi 

tydligt kunde se taken av husen samt fyrtornen 

eller över vattnet uti Pontzolli vi 

även den Jamenska bryggan. Därifrån 

gick vi upp till det eldsprutande berget 

Sant Jaterra vilket nu upphört att brinna 

men ryker beständigt överallt och är alldeles 

ihåligt så att när man kastade en 

stor sten däruppå så skräller och dånar 

det långa stunder, det är alldeles svavel- 

blått till färgen och fullt av svavel. Vi vore 

nära själva eldhålet som liknar både att 

se och höra en svår blåsbälg och att hela 

övre delen är het och rykande. Uppå detta 

berg är inrättad en stor damm eller bassäng 

varuti tillverkas av hettan nedifrån 

mycken alun. Den 15 februari började vi 

åter våra vandringar uti detta vackra men 

eldfängda land och tog vägen med våra 

ledare till Portitise, konungen av Neapels 

lantgård, vilket ligger nära det eldsprutande 

berget Vesuvius, där vi besåg museum 

eller samlingsställen för alla 

uppgrävda antikviteter från de gamla av 

lava ruinerade städerna Herculanum och 

Pompeji. Därifrån foro vi till Bartilie, 

som är byggd på den omtalade staden 

Herculanum, varest fanns friska målningar 

på väggarna samt bildhuggerier. 

Sedan foro vi till Pompeijano som är till 

en stor del uppgrävd som ej så djupt nedsjunken 

under lavan, här har funnits 

många rikedomar och synes ännu murarna 

och väggarna av husen, vilka invändigt 

äro prydda med allfreskomålningar 

och en del rum och på gården 

voro utlagda med Caullerska mosaikarbeten, 

även ett tempel i ganska gott 

stånd, köpmanbodar, kaffehus och till och 

med ett previelegat jungfruhus vars 

skyddsmärke ännu stod över dörren och 

hugget i sten. Även besåg vi här ett uppränsat 

litet landpalä som var ganska vackert, 

fast lik som övriga staden ruinerat. 

Här var en vacker trädgård nu anlagd på 

samma ställe som den förra varit och runt 

häromkring fanns väl uppränsade källare 

varest ännu stod kvar långs väggarna fast 

i lavan stora stenkrukor som de förmodligen 

vid lavaöversvämningen haft vin 

eller andra våtvaror uti. Härifrån reste vi 

tillbaka till Neapel utan att få komma på 

Mont Vesuvius emedan vår tid det ej tillät, 

fast detta både vackra och förfärliga 

ställe sågs såväl natt som dag ombord, 


men vackrast om nätterna. Nu vid vårt 

vistande därstedes har ej detta berg på 

många år haft något utbrott, men innebyggarna 

fruktar att det skall alldeles 

upphöra, då det är fara om ett annat utbrott 

mera våldsamt. När Etna brinner 

hårdt är Vesuvius uti mera raseri och så 

tvärt om, varigenom nogsamt synes att 

dessa båda eldsprutande berg hava någon 

kommunikation sinsemellan. 

Nu måste jag upphöra med min enfaldiga 

berättelse om Neapel och måste skynda 

med vår avsegling av vad orsak vet jag 

inte men bråttom fick vi sedan en främmande 

man klädd i sjömanskläder kom 

ombord en afton och följde med oss till 

Civitavectia och efter ankomsten till 

denna förträffliga hamn i römerska riket, 

själva staden högst obetydlig dock bevakad 

av påvliga soldater och befäl, lämnade 

jag kutterns befäl till mina båda officerare 

och reste enligt order med baron 

Palmquist till Rom, 6 à 7 tyska mil härifrån 

landvägen och dåligt land och lika 

dåliga vägar och värdshus endast med ett 

ombyte av skjuts på vägen varför resan 

var både besvärlig och långsam, anlände 

den 20 februari till denna för mig högst 

märkvärdiga stad sent på aftonen och 

blev inkvarterade uti ett stort och brilliant 

värdshus med sidentygstapeter och 

förgyllda lister och ramar ikring tak och 

väggar och dagen därefter blev jag jämte 

baron Palmquist bjudna till middag hos 

svenska recidenten herr Perroneci, född 

romare en ganska vacker och högst artig 

herre. Emellertid innan vi gick dit besåg 

vi medelst en vägvisare flera märkvärdiga 

ställen såsom jag uti ett sammanhang 

vill beskriva under vårt trenne dagars 

vistande härstedes nämligen (1) 

Sankt Petri Kyrka mycke dyrbar och vacker 

inuti där min uppmärksamhet som 

svensk väcktes bland annat av på svenska 

drottningen Christinas byst som står i 

människostorlek med kronan vid fötterna 

och påvemössan på huvudet, jämte stora 

och många märkvärdigheter att har omnämnas, 

nästintill denna märkvärdiga 

kyrka Vaticanen, varest påven bor, men 

fick ej nöjet se denna höga och heliga 

herre, men en stor del kardinaler uti fina 

purpurfärgade kappor, både gående och 

åkande uti stora förgyllda vagnar hade jag 

äran beskåda (2) Obelisken på Sankt Petri 

Torg, av helt stycke egyptisk granit som 

de berättade mig, även därstedes tvenne 

vackra vattenkonster. (3) besåg Pantheon 

eller rotunda kyrka byggd några 20 år 

före Christi födelse och ännu brukbar, (4) 

Villa Bourgisi, lantgård ganska rik, rar 


och vacker, (5) Sankta Marie Majori 

Kyrka, över altaret satt Sankt Petri och 

Sankt Pauli huvuden, (6) Ruinerna av 

Minerva de Medicas Tempel, (7) de gamlas 

gravar, vars askor vore förvarade i 

urnor, (8) Ruinerna av Venus och Kupidos 

tempel, (9) Trogani, vattenkastaren, 

(10) De Heliga Trapporna varest många 

för vördnad gick upp på knäna, vilket besvär 

vi inte brydde oss om, (11) Sankta 

Giovane Loterale Kyrka och strax bredvid 

var den första kristna kejsaren Constantins 

döpelsehus, (12) Colloseum, varest 

de hedniska kejsarna brukade för sina 

nöjen låta vilda djur ihjälriva människor, 

(13) Argo och Constantino och (14) den 

porten där utanför romarna brukade slåss 

med sina fiender och hade en kedja för 

att upphänga den första Piemantesare de 

fick uti, (15 Capitulium varest var många 

antika och andra byster m.m. Rom är ganska 

vacker, stor och väl byggd med många 

vattenkonster, jämte gator och pyramider 

överallt, rundt ikring staden är en 

mur, men mera än häften av denna märkvärdiga 

stad ligger öde och ej bebyggd 

och skall efter berättelse vara eller varit 

16 italienska mil i omkrets. 

Sedan vi tagit avsked av recidensen herr 

Perronnice, den enda jag talte vid i Rom, 

ehuru flera resande förnäma svenskar 

passerat härigenom före vår ankomst, av- 

Linjeskepp: Ett fullriggat, tremastat seglande 

krigsfartyg, som utvecklades under 

1700-talet till följd av den taktiska 

förändringen inom sjökriget då skeppen 

övergick till att föra artilleristrid formerade 

på linje (egentligen kolonn). Linjeskeppet, 

som på sin tid var ölogsflottans 

största enhet, förde 60 eller fler 

kanoner, vanligen i två batteridäck samt 

på övre däck. Lättare pjäser för närstrid 

fördes på hytan (akterdäck) och fördäck. 

Linjeskeppets längd var 60-70 m, 

deplacementet 2 000-4 000 ton. Kända 

svenska linjeskepp är de som byggdes av 

F.H. af Chapman. 

for baron Palmquist och jag till Civitavictia 

den 23 februari och avseglade 

därifrån dagen därefter och återkom till 

Livorno den 28-de och samma dag avseglade 

därifrån greve Wrangel med 

fregatten Diana och kapten Ullner med 

kutterbriggen Dragon för Sverige utan 

att jag fick nöjet tala vid dem, anmärkes 

här att innan min avsegling från Livorno 

jag genom brev fått den för mig fägnade 

nyheten att jag året förut den 22 december 

var av min nådiga överhet utnämnd 

till Capitain på stat vid örlogsflottan. 

I början av mars månad avseglade herr 

majoren von Platen med fregatten Eurudice 

och Fischerström med fregatten 

Camilla för Sverige med konvoj från 

spanska platser, de nu skulle besöka, jag 

fick order kvarbliva under baron Palmquists 

befäl med kuttern Avsigten. Den 

22 mars for jag jämte några andra officerare 

från skeppet Tapperheten landvägen 

till Pisa och besåg där observatorium och 

det namnkunniga ”lutande tornet”, sedan 

for vi till Caderna och låg där över natten 

samt badade där och återvände till 

Livorno. Den 25 avseglade capten Engelhardt 

med kuttern Providence till 

Malaga, den 7 april avseglade jag i sällskap 

med skeppet Tapperheten från 

Livorno och med tvenne kofferdimän, 

hemmahörande i Stockholm. Den 14-de 

fick sikte av Minorka och Malljorka och 

den 24 kom vi till ankars på Malagas yttre 

redd och träffade där fregatten Diana, 

kutterbriggen Dragon och kuttern Providence 

och den 26 avseglade Dragon till 

Lissabon att söka konvoj och den 1 maj 

om aftonen gick jag och Tapperheten från 

Malaga samt passerade om natten Nauet 

men medelst nu en lång tid stadigt blåsande 

nordostliga vindar med svåra regnbyar 

blev det en lång och svår hemresa, 

som visserligen förlängdes för mig genom 

skeppet Tapperhetens illa segling, 

då däremot min kutter var ett blad de snällaste 

bidevindseglare jag farit på, och 

ehuru gammalt ett förträffligt sjöfartyg, 

men jag måste följa min chef. Den 20 maj 

föll vi in med en betydande och vacker 

fransysk flotta av 25 linjeskepp utom 

många fregatter och en stor konvoj uppå 

46,5 nord. lat. och 13,57 väst. lat. väster 

om London och några dagar därefter passerade 

jag en mängd engelska kryssare 

av den stora engelska flottan som var utgången 

och som kort därefter träffade 

fransmännen, slogs med dem och efter 

berättelse gick illa med fransmännens 

vackra men högst besynnerliga och efter 

mitt tycke illa manövrerade som här är

anmärkningsvärt, att de linjeskepp som 

prejade oss kom uti ganska hårdt och 

byaktigt väder med alla segel till, drejade 

bi runt ikring Tapperheten och mig undre 

lagsportarna öppna och kanonerna till 

bords fast de måste ösa ut vatten från 

däcket som slogs in och under tiden satt 

besättningen på kobryggorna med röda 

mössor och sjöng, frihetsvisor förmodligen. 

En vacker fregatt såg jag med bramsegel 

i topp som trenne gånger gick runt ikring 

utan att röra någon brass, även syntes 

mindre fartyg, förmodligen priser eller 

franska kofferdifartyg, en brigg med stor 

bramsegel på och förstången med segel 

hängande på sidan, men huru länge det 

räckte vet jag inte sedan vi efter en brydsam 

natt slapp detta muntra sällskap. Den 

2 juni fick vi slag av uppgående grundar 

och närmade oss kanalen, men en natt uti 

tjockt väder förlorade jag kontakten med 

Tapperheten och såg ej skeppet mera, 

utan sedan jag var inkommen inom 

Lizard och fick sikte av Start Poent höll 

jag nattetid med nordliga vindar under 

engelska vatten och fick sikte av Eddystones 

fyr och kom om ett par dagar för 

vattenbrist till ankars på Midder Bank vid 

Wight. Skickade iland till Portsmouth och 

fick någon förfriskning och vatten ombord 

samt for själv en dag och dyrt nog 

klarerade detta samt var till en middag 

hos herr Lindgren på dess lantgård utom 

staden i sällskap med major Ficherström 

och hans officerare emedan han låg här 

med fregatten Camilla. Jag återvände 

samma dag om aftonen och gick dagen 

därefter till segels med god vind och 

vackert väder och passerade kanalen och 

Nordsjön och träffade under Skagern 

skeppet Tapperheten samt inlöpte med 

dem till ankars på Vinga Sand, baron 

Palmquist var nästan utan proviant och 

måste ligga kvar för proviantering. Jag 

fick order avgå till Helsingör och vänta 

honom där uti 48 timmar, men om han 

inte då ankommit skalle jag gå till Köpenhamn 

och anmäla mig där för chefen 

för de kombinerade svenska och danska 

flottorna. Träffade i sundet major von 

Platen med fregatten Eurudice, hörde 

många besynnerliga och högst orimliga 

nyheter om baron Palmquist samt frågor 

i land som jag ej annat kunde än till hans 

högsta beröm besvara samt förklara hans 

verkliga oskuld. Sedan jag legat här den 

av honom anbefallda tiden avseglade jag 

till Köpenhamn och anmälde mig hos 

chefen för svenska flottan herr amiralen 

greve Wachtmeister och fick order avgå 

till Carlscrona varest jag lyckligen anlände 

den 23 juni och träffade här en kär 

hustru och barn och hade jag nu den tillfredsställelsen 

att genom en noga hushållning 

under denna resan, förtjänt mig lite 

penningar så att mina husliga bekymmer 

för utkomsten av livets behover nu lättade. 

Kuttern var ganska läck och brist- 

fällig , men detta oaktat med någon förändring 

av min besättning och sedan jag 

provianterat fick jag order återvända till 

Köpenhamn som så skedde, och vid min 

ankomst dit nedkom från Stockholm en 

advokat vid namn Beckström och fordrade 

av mig en skriftlig berättelse över 

den numera arresterade och till Stockholm 

av en officer uppförda baron Palmquist 

som där var ställd under rannsakning 

för uraktlåtande vid expeditionen åt 

Neapel att gripa den nu för tiden ansedda 

”landsförrädaren” baron At... Jag kunde 

nu så mycket säkrare uppgiva nu här upptagna 

berättelse som själv närvarande vid 

tillfället i Neapel med mina officerare, 

underofficerare och besättnings kännedom 

till en stor del av dessa obehagliga 

händelse, vilken uppgift jag på befallning 

lämnade nämnda advokatfiscal av mig 

edeligen undertecknat vad verkan min 

sannfärdiga uppgift hade vet jag inte säkert, 

dock hade jag den fägnaden icke 

långt därefter träffa honom i Carlscrona 

frikänd från hela affären, även fick jag 

några dagar därefter se general At. här 

som generalinspektör över svenska fästningarna 

och var denna herre här i denna 

egenskap på kungsholmen varav synes att 

hela denna historia förtjänas och förtjänte 

att glömmas av redliga och välbetänkande 

landsmän. Avgick enligt vidare order 

från flaggen att kryssa i Östersjön vid 

Gotland för att observera om några ryska 

skepp syntes, men sedan min kryssningstermin 

var förbi, återvände jag till flottan 

och fick order i augusti månad att gå 

till Göteborg och lägga upp Avsigten som 

skedde uti hög tid emedan jag nu knappast 

kunde hålla den läns med pumparna, 

avtacklade och avlämnade detta fartyg till 

armens flottas befäl och tågade landvägen 

hem med besättningen till Carlsscrona. 

Fortsättning om Pehr Holm i nästa 

nummer av Wåra Rötter 


Carl Gustaf OSKAR Petersson föddes 

10 juli 1859 i Stora Ved, Gärdserum. 

Hans tio år äldre bror Johan tog över gården 

i början av 1880-talet och Oskar 

arbetade hos honom, liksom han tidigare 

arbetat hos sin far med skogs- och lantbruk. 

Det fanns inte några andra inkomster 

än vad skogen gav genom hårt och 

idogt arbete, som bestod av att kola milor 

och köra kolen till Överums järnbruk. 

Kolmila (Fotot utlånat av biblioteket, 

Åtvidaberg). 

Tillsammans med Johan började Oskar i 

12-13 års åldern att köra kolen varannan 

dag med ett par oxar och tre kolryssar 

efter till Överums bruk. De startade kl 2 

på natten och kom till Överum fram på 

dagen. Höst- och vinterdagarna var korta 

och de körde helst i månsken, en liten 

tranlampa i den lilla lyktan var bara en 

hjälp i särskilda fall. Johan körde före 

med ett par hästar då oxar var svårare att 

få att lyda med tömmarna. De kunde 

springa på ordentligt på de smala och krokiga 

skogsvägarna utan att hålla jämn 

lunk. Det var inte lätt för en så ung pojke 

att klara allt så att inget galet hände när 

lasten sköt på. Det var dåliga skogsvägar 

och vägen gick över kärr och sjöar då isen 

bar. Den tre mil långa vägen var dryg för 

både körkarl och oxar och ibland blev 

resan besvärlig. Till matsäck hade de med 

stekta korngryn med fläsk, lingon och 

bröd och mjölk någon gång. Kaffe blev 

det bara vid högtiderna, jul och påsk och 

någon söndag däremellan. Hemfärden 

blev kär till mor och värmen i den stora 

öppna spiseln. Väl hemma var de trötta 

och frusna när vintern var sträng och 

hungern gjorde att maten smakade 

mycket bra. Så följde en ny dag med lastning 

i skogen för kommande dagars resa. 

Kolen lastades i kolryssar som drogs av 

hästar och ibland oxar. Foto: Joh E 

Thorin,utlånat av biblioteket, Åtvidaberg 


Oskar 

och Ottilia 

i Nannersbo 

utdrag från boken med 

samma namn. 

Text: Lisbeth Petersson 

Oskar 

Skolgång i två terminer 

På 1860-talet var inte skolan så viktig och 

den varade bara två terminer i Mosshult. 

Barnen lärde sig att läsa, skriva och räkna 

enkla räknesätt. En småskollärare undervisade 

mesta tiden vid kyrkskolan och 

han vandrade mellan skolorna i Mosshult 

och Falerum. Oskar lärde sig läsa, räkna 

och skriva hjälpligt. Hans systrar, som var 

äldre, gav hemlektioner med läsning, räkning, 

skrivning och katekesen som skulle 

kunnas utantill. Det var all skolundervisning 

som gavs för Oskar. 

Foto: Måshult skola (stavas nu Mosshult) 

Bonde med visioner 

När Oskar blev äldre längtade han efter 

en egen gård, men det var betydligt svårare 

och möjligheterna var begränsade. 

Gårdarna var dyra och ofta med dåliga 

byggnader. På 1880-talet var det också 

depressionstider och det var ont om pengar 

och dåliga inkomster även på bättre 

och större gårdar. Den som inte kunde 

ärva en gård hade inte så stora möjligheter 

att skaffa en egen. Av en händelse fick 

Oskar veta att det fanns en gård i Nannersbo 

som skulle säljas exekutivt på tingshuset 

i Gamleby. 

En tidig morgon, den 8 maj 1888, åkte 

tre unga män, Oskar, Johan och svågern 

Ferdinand Nilsson, med häst och släde 

den fyra mil backiga vägen. Det hade varit 

en mycket snörik vinter och snön låg 

ännu kvar på vägarna till Gamleby. Gården 

ropades ut och Oskar var den enda 

spekulanten. Nannersbo 1:3 och 2:4 gick 

under klubban för 9 000 kronor, den fordran 

som köpet inte fick gå under. 1 000 

kr skulle betalas vid klubbslaget och det 

gick tack vare Johan och svågern Ferdinand 

Nilsson, som var rustade med pengar. 

9 000 kronor var mycket pengar för 

en ung man, som hade förlorat sitt arv på 

2 000 kr efter fadern. Det var utlånat till 

en bonde mot inteckning i en gård i 

Kolsebro, men den var överintecknad så 

han fick inte en enda krona tillbaka. Oskar 

trodde att inteckningen gällde i gården. 

Det blev bekymmer för Oskar att låna 

pengar till den resterande köpesumman 

men det ordnade sig genom dåvarande 

kommunalordföranden i socknen som 

bodde på Forsaströms gård. Han var villig 

att låna ut mot ränta och säkerhet. 

Gårdens ägare, Johannes Svensson, var 

inte närvarande vid försäljningen. Han 

var alkoholiserad och kunde inte sköta 

sina affärer och ett sterbhus i Vårdsberg 

hade fordran på honom. Gårdens timmerskog 

var avverkad och mangårdsbyggnaden 

från sent 1700-tal förfallen. Den 

stora och rymliga ladugården var i dåligt 

skick men kunde användes för ungdjur 

och får. 

Verkstaden blev hem 

Då gården var köpt blev det bekymmer 

att planera allt och göra den gamla förfallna 

1700-talsstugan beboelig. Det 

måste läggas nytt golv, nya fönster och 

nya dörrar måste sättas in. Stugan hade 

förut använts som reparationsverkstad för 

gårdens behov. Hjälpsamma medmänniskor; 

släktingar och vänner hjälpte till.

Första sommaren bodde Oskar hos sin 

mor i hennes undantagsstuga i Stora Ved. 

Han gick morgon och kväll den tre-fyra 

km långa skogsvägen över Lövdalen till 

sin nya gård. En ovanligt snörik vinter 

låg bakom och våren blev sen men trots 

detta blev det en stor rågskörd. Ännu 

fanns det inga kor eller någon häst, bara 

oxar. När vintern kom skulle det tröskas 

med hjälp av tröskverk så kallad körvandring 

som drogs av oxar. 

Oskar flyttade in den 7 november 

1888 tillsammans med sin 63-åriga mor. 

Det fanns gamla öppna spisar i storstugan 

och en kammare på andra våningen. I 

köket blev det en järnspisel som var senaste 

nytt. Oskars mor skötte hushållet 

med hjälp av pigan Anna Emelia Johansdotter, 

född 24 november 1871, som senare 

gifte sig med Hjalmar Pettersson och 

och bosatte sig i Nybygget, enligt kontrakt 

från 1901. Med åren blev ”Anna i 

Lövdalen” en mycket god vän till familjen 

i Nannersbo. Även hennes bror, 

drängen Julius Ferdinand Johansson, 

född 12 april 1867, flyttade in till Nannersbo 

vid samma datum. 

Oskar lät trycka kungörelser som han 

skickade ut till församlingarna i Tjust. 

Bedes om uppläsandet av ovanstående 

kungörelse i Eder kyrka trenne gånger 

med minst en månads mellantid mellan 

varje gång. Hav sedan godheten och 

här ovan påteckna Edert intyg, att den 

samma enligt föreskrift är uppläst, 

samt sänd den retur. Högaktningsfullt 

Oskar Pettersson. 

Kungörelsen lyder: 

Att Norra och Södra Tjusts Häradsrätt 

genom beslut denna dag på grund av 

förre ägarens bristande åtkomst 

förklarat vilande Carl Gustaf Oskar 

Peterssons ansökan om lagfart å ett 

sextondels mantal kronoskatte 

Nannersbo No 1 och ett tolftedels 

mantal frälseskatte Nannersbo No 2 

enligt salubrev den 9 juli 1888, 

kungöres härmed, Gamleby tingsställe 

den 20 juli 1892. På Härads Rättens 

vägnar: John Ekdahl. 

I retur fick Oskar 16 st undertecknade 

kungörelser. 

Vår dotter Ottilias hemgift 

Kammare för tre drängar 

Oskar började nu att planera för nya 

byggnader. En stuga flyttades från Lövdalen 

till gården och blev drängstuga 

innehållande mjölkrum med cementbassäng 

för kylning av mjölk, grädde, smör 

och matvaror. En isdös utanför gav betryggande 

kyla för varje dag då inget 

mejeri fanns i närheten. I drängkammaren 

kunde upp till tre drängar bo samtidigt 

och stugan användes också vid slakt. Efter 

detta byggdes en visthusbod med källare 

och magasin för spannmål, en smedja, 

liksom vedbodar och dass. En dräng 

var det minsta man måste ha på den steniga 

och arbetsamma gården, snarare var 

det både två och tre förutom lejd arbetskraft. 

En Orlovssedel har följande text: 

Smedjan i Nannersbo. 

Drängen Alecsander Johansson som 

varit i min tjänst sedan den 24 

October 1894 har under denna sin 

tjänstetid uppfört sig nyktert och 

beskedligt samt villigt fullgjort sina 

åligganden samt är i dag på egen 

begäran från min tjänst ledig. Stora 

Wed den 24 Oct 1896, underskrivet 

av J. E. Nilsson. 

För Nannersbo finns i församlingsboken 

år 1900 uppräknade förutom Oskar, Ottilda 

och de tre äldsta barnen, Elin Theodina 

Johansson, piga, född -80 i Dalhem, 

August Hjalmar Spjut, dräng, Gotthard 

Karlsson, dräng, född -80 i Gärdserum, 

Hjalmar Teodor Andersson, stalldräng, 

född -68 i Dalhem, hustru Anna Emelia 

Johansson, född -71 i Gärdserum med 

sonen Karl Daniel, född -97 i Dalhem och 

dottern Anna Maria Violette född -99 i 

Gärdserum. 

forts. sidan 14 


I en praktisk övningsbok skrevs följande 

namn in, utöver familjens medlemmar, till 

uppgift för mantalsskrivning för 1906: 

Drängen Arthur Andersson, född 15 

februari 1892, drängen Alfred 

Hedman, född den 4 januari 1853 och 

jungfrun Elin Andersson, född den 4 

november 1889. 

På fyra år hade Oskar köpt en del kor 

jämte ganska många får. Ullen var en tillgång 

på 1890-talet. Man spann, vävde 

vadmal, stickade strumpor, schalar, 

”hjärtevärmare” och vantar. Det vävdes 

också filtar, täcken och överdrag för sängarna; 

allting gjordes i hemmet. År 1898 

fanns det en häst på gården och Oskar 

ville ha en till. En betäckningssedel finns 

med följande lydelse: 

Att ett sto vid namn Brunte tillhörigt 

Herr O Pettersson, Nannersbo, blivit 

betäckt av Hingsten Caesar intygas. 

Åtvidaberg den 11 maj 1898. 

Underskrivet av Emil Ahlstedt. 

Språngavgift erlagd med Sex (6) 

kronor kvitterades Th Adelswärd 

genom Emil Ahlstedt. 

Lövsal till bröllopsfesten 

Efter fyra år, 1892, kom en ung kvinna 

vid namn Ottilia in i huset. Hon var 23 år 

gammal och kom från Alhagen, Ukna 

socken. Ottilia och Oskar förenades den 

2 juli 1892 i ett livslångt äktenskap. Bröllopet 

skedde i Ottilias hem och vigseln 

skedde i storstugan på andra våningen. 

Släkt och grannar övervarade vigselakten. 

Det var många långväga gäster och 

en lövsal gjordes i trädgården. I hemgiften, 

som varje flicka i regel fick, fanns 

också många hemvävda ting som hon 

hade vävt själv. 

I kyrkoräkenskaperna för Ukna står 

det den 3 juli 1892: 

Brudgummen Oskar Pettersson i 

Nannersbo, Gärdserums socken, har 

vid sin vigsel o för brudkronans be– 

gagnande betalt 2.40 till kyrkokassan 

i Ukna och 10 öre till Fattigkassan. 

När Ottilia blev fru i huset satte hon en 

annan prägel på det enkla hemmet. 

Ny mangårdsbyggnad 

Arbetet med den nya mangårdsbyggnaden 

påbörjades 1898. Det sågades skog 

till huset som uppfördes 1899 och ser likadant 

ut än idag. Det var först grundgrävning 

till matkällare och stenfot och 

jättestenar sprängdes sönder och blev 

stenblock till grunden. Cement användes 

endast till veranda, köksingång och 

matkällare, för där skulle mjölken is- 


kylas. Smörtillverkningen måste ske 

hemma och skummjölken fick kalvarna 

och grisarna. 

Stenarbetare, byggnadsarbetare, snickare, 

målare avlöste varandra mellan 

1898 till 1901 då mangårdsbyggnaden 

med sina sex rum, hallar och kök var färdig 

för inflyttning. Verandan var byggd 

med snickarglädje och målad mycket 

vackert och ser likadan ut än i dag. Huset 

invigdes med släktkalas på hösten 

1901. Hundra år senare firade Oskar och 

Ottilias ättlingar 100-årsjubiléum i 

Nannersbo julen 2001. Julevangeliet lästes 

ur Ottilias bibel från 1892. 

Oskar och Ottilia med de tre äldsta 

barnen omkring 1902. 

Nybygget och Villan 

Den 30 mars 1901 bortarrenderades Nybygget 

enligt ett mycket fint handskrivet 

förpantningskontrakt (reservation för fel 

då det är svårläst): 

Jag undertecknad Carl Gustaf Oscar Pettersson 

upplåter och bortförpantar härmed 

till arbetaren Hjalmar Pettersson och 

hans hustru Anna Emelia Johansdotter i 

Nybygget under Nannersbo på fyrtionio 

(49) års tid, räknat från den 14 ds innevarande 

Mars 1901, till den 14 ds Mars 

1950, den plan varå nu framlidne J P 

Alexandersson i Livstiden uppfört en 

stugubyggnad med namnet Nybygget, 

jämte inom samma inhägnad varande 

Åkerläga, utgörande efter utmätning på 

marken 317 fot på ena sidan, 150 fot på 

en, 176 fot på den ena, samt 237 fot på 

en, som så fort som ske kan innevarande 

vår skall inrösas med stenar i alla 4 hörnen. 

Och som är belägen på mitt ägande 

7/48 dels Mantal, Nannersbo. Och bortarrenderas 

planen mot här nedan oss 

emellan överenskomna villkor och förbehåll 

nämligen: 

1. Planen får nu genast som ovan sagt är 

tillträdas sådan den nu för ögonen befinnes, 

att fritt av förpantningsägarna att 

begagna under förpantningstiden. Den 

stugubyggnad som å planen finnes tillhör 

förpantningsägarna ävensom om flera 

hus av dem under tiden skulle komma att 

uppföras, vilka hus de även vid förpantningsårens 

slut äger att från platsen avföra, 

men planen återfaller till jordägaren 

i övrigt sådan den då befinnes. 

Nannersbo omkring 1904-05. I förgrunden står Oskar med Dagny i handen och 

bredvid står Ottilia i randigt förkläde. Manne håller en cykel och bakom Ottilia 

till höger står Naemi och Ruth. Foto: Dagmar Hallquist, Vårgårda.

2. Förpantningsägarna får själva ombesörja 

insvedningen av planen, även därtill 

tillsläppa virke, men dens stängsel 

som nu finnes kring planen erhålles till 

detsamma, även erhålles förpantningsägarna 

till hjälp till vedbrand å gårdens 

ägor efter anvisning risbränsle och stubbar. 

3. Förpantningsägarna förbjudes vid förlust 

av detta kontrakt att inhysa mindre 

välkända personer, ävensom att överlåta 

detta Kontrakt på någon annan person, 

utom jordägarens enskilda medgivande. 

Ävenledes får icke förpantningsägarna 

söka inteckning i Hemmansdelen, men i 

vars mans hand än Hemmansdelen 

komma må, skall detta Kontrakt gälla i 

föreskrivna 49 år, om icke något av här 

ovannämda villkor överskrides av förpantningsägaren. 

4. Förpantningsägarna skall till jordägaren 

årligen efter budning göra (15) 

Femton stycken fria karldagsverken, vilka 

skall utgöra den årliga planskatten för 

den omskrivna planen. 

Ladugård och körbron 

Ladugårdsbygget 

Planeringen påbörjades 1906 för en 

bättre och bekvämare ladugård och byggmästare 

Johansson gjorde ritningarna. 

I kontraktet ses att arbetet med den nya 

ladugården påbörjades senast 1 juni 

1907, endast ett par veckor efter bouppteckningen. 

Troligen fick Oskar hjälp av 

sitt arv med att bygga en så stor ladugård. 

Kontraktet gäller endast arbetskostnaden 

eftersom Oskar stod för allt material 

själv. 

År 1906 påbörjades grundgrävningen 

och stensättningen till den stora ladugården. 

Oskar använde tiden väl, beräknade 

och planerade i förväg både byggnader 

och jordbruk. Han tog bort stora 

stengryt i åkrarna och flyttade in dem och 

fyllde i till den blivande ladugården. En 

djup källa var grävd och klar till vattenbehoven 

då gässen till gåsdagen hösten 

1907 flyttade in i den ljusa och rymliga 

ladugården. Moderna vattenhoar för olika 

djur i stallarna fanns i den moderna ladugården. 

Ett 15-tal kor och ungdjur, 

kalvar, får, oxar och fyra-fem hästar fick 

plats. När ladugården byggdes fanns det 

fler starka oxar, som orkade dra sten för 

de var mer tåliga än hästar. Ett 20-tal 

fönster gjorde sitt till med ljus och sol 

för både människor och djur, ty ännu var 

inte elektricitet installerad. Under tiden 

byggena pågick skulle skörden också 

bärgas. Allt kom dock under tak när hösten 

infann sig med regn och kyla. Djuren 

kunde installeras i rätt tid och de värsta 

bekymren med folket kunde avhjälpas 

och de fick sin avlöning i rätt tid. I trakten 

var det den första ladugård som byggdes 

med fribärande takkonstruktion och 

folk vallfärdade dit för att titta när den 

var klar. 

1 200 kr i arbetskostnad 

Ett kontrakt upptecknades på uppförandet 

av ladugårdsbyggnad hos hemmansägaren 

O Pettersson, Nannersbo. 

1. Huset uppföres med resning och skiftas 

till bjälklaget och sedan infordras med 

bräden i enlighet med tillgänglig ritning 

med de förändringar som överenskommits. 

2. Huset täckes med spån avsett att sedan 

påläggas tegel. 

3. Huset göres fullt färdigt i allt träarbete 

utom vad angår formarna till cementen. 

4. Allt smide utföres på samma ackord 

undantagandes beslag till dörrar och 

fönster. 

5. Huset skall vara så pass färdigt att inget 

hinder möter för höets inkörande den 15 

juli och fullt färdigt till avsyning den 1oktober 

1907. 

6. Arbetet påbörjas senast den 1 juni 

samma år. 

7. Allt material tillsläppes av ägaren och 

allt nytt timmer skrädes på hans bekostnad 

men vad som av det gamla kan användas 

skall rättas upp av undertecknade. 

8.Den inkörsbro som skall bli å norra gavlen 

skall vara färdig den 15 juli 1907. 

9. För ovan beskrivna arbete är överenskommen 

en arbetslön en summa av 1.200 

kronor som utbetalas i mån av arbetets 

fortgång dock så att 200 kr innestår tills 

huset blir slutligt avsynat. 

10. För utförandet av ovan beskrivna arbete 

ansvarar undertecknade en för alla 

och alla för en vid lika delning av förtjänsten 

efter de dagsverken var och en 

kommer att göra. 

11. Arbetet utföres på egen kost dock 

upplåter ägaren en kammare för byggnadsarbetarna. 

12. Med ovanstående kontrakt förklara 

vi oss i alla delar nöjda. 

Underskrivet av C O Pettersson, hemmansägare, 

K G Johansson, Hagnäs, 

Broddebo, J A Gustafsson, Måshult, 

Oskar Johansson, Björkkärr, Byggnadsentreprenörer. 

Fortsättning om Oskar och Ottilia i 

nästa nummer av Wåra Rötter 


Tjust Släktforskarförening 

c/o Stadsblioteket 

Box 342, 593 24 Västervik 


Förenings Brev

Rötter 1-03.p65 - Tjust Släktforskarförening

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?