Ladda ner numret som PDF - Tidskriften MANA

Mana 

Antirasistisk tidskrift #1–2 2012 •Pris 85 kronor 

Tema: Kärlek 

Jakten på den perfekta kvinnan 

Kärlek à la Migrationsverket 

Rasism i krisens Grekland 

Mo Amer – muslimsk standup 

Svenska svarta pantrarna

Tidskriften Mana bevakar och diskuterar 

samhälle, politik och kultur ur ett antirasistiskt 

perspektiv. Mana är en religiöst och partipolitiskt 

obunden tidskrift som kommer ut 

med 4 nummer per år. 

ANSVARIG UTGIVARE: 

Florencia Rovira Torres 

TEMAREDAKTÖR: 

Maja Sager 

REDAKTIONSSEKRETERARE: 

Natacha López 

ART DIRECTOR: 

Jan Petterson 

BILDREDAKTÖR 

Nadia Mazzoni 

REDAKTION: Maja Sager, Nazem Tahvilzadeh, 

Rebecca Selberg, Catherine Holt, Sarah 

Hirani, Nadia Mazzoni, Emma Eleonorasdotter, 

Florencia Rovira Torres, Britta Abotsi. 

SKRIBENTER I DETTA NUMMER: 

Abigail Sykes, Maja Sager, Nazem Tahvilzadeh, 

Catherine Holt, Britta Abotsi, Florencia Rovira 

Torres, Emma Eleonorasdotter, Emanuel 

Claesson, Vladimir Oravsky, Björn Kumm, 

Maria Gisselquist, Christina Hansen, Lina 

Myritz, Fatme Megahid, Anders Högmark, 

Niclas Selberg, Peder Alexis Olsson, Mattias 

Elftorp. 

FOTOGRAFER I DETTA NUMMER: 

Nadia Mazzoni, Carmen Blanco Valer, 

Emanuel Claesson, David Johnsson. 

ILLUSTRATÖRER: Kristin Gustafsson. 

PRENUMERATIONER: Emma Eleonorasdotter 

KORREKTUR: Henrik Gundenäs 

TRYCKERI: Trydells 

ÄGARE: Föreningen tidskriften Mana 

PRENUMERATIONER: För prenumerationsärenden 

kontakta 

prenumeration@tidskriftenmana.se 

KONTAKT 

red@tidskriftenmana.se 

ADRESS: Mana, Sevedsgatan 10 A, 

214 45 Malmö. 

ISSN 14036886 

BANKGIRO: 2216943 

Mana ©2011 

Temasidor: Kärlek 24–43 

Ljuv kärlek. Smärtsam kärlek. Kärlek formad och begränsad av normer, 

makt och kontroll. Är kärleken en rättighet och i så fall vems 

rättighet? Talar kärleken ett nationellt eller ett globalt språk? Och 

vem sätter reglerna? I detta tema erbjuder Mana en rad rapporter 

om kärlekens villkor i en sexistisk och rasistisk värld. 

♥♥♥ 8 – Panter fortsätter kampen. Grundaren av de 

amerikanska Svarta pantrarna, Bobby Seale, var 

på Sverigebesök nyligen och berättade för Mana 

om sitt livslånga arbete mot rasism. 

12 – Svenska pantrar för förorten. 

Inspirerade av den amerikanska förlagan har 

unga i Biskopsgården i Göteborg bildat gruppen 

Pantrarna för upprustning av förorten. 

14 – Ett spel för gallerierna. Debattartikel av 

dramatikern Vladimir Oravsky om Kultursveriges 

multikultisatsningar. 

16 – I yttrandefrihetens namn. I februari fick 

Sverige sitt eget Tryckfrihetssällskap, efter dansk 

förlaga. Mana granskar organisationens antimuslimska 

budskap och internationella kopplingar. 

22 – Tjänstemän med andra rötter. Intervju 

med Nazem Tahvilzadeh om hans avhandling 

Representativ byråkrati där han tar upp varför vi 

borde se på tjänstemän som potentiella allierade 

i kampen för ett mångetniskt jämlikt samhälle. 

Tema: Kärlek 

26 – Lära ut svenskhet. Intervju med forskaren 

Anna Bredström som i sin analys av material om 

sexualitet mest hittat en introduktion i vad man 

förväntas göra för att bli svensk. 

30 – Postorderfruar, fruimport eller äktenskapsmigration? 

Abigail Sykes tittar på en 

lönsam industri, som i stor utsträckning bygger 

på fördomar, antifeminism och ett kolonialt arv. 

WWW.TIDSKRIFTENMANA.SE 

36 – I väntan på kärleken. De danska 

lagarna för anhöriginvandring som infördes 2002 

har resulterat i att hundratals gifta par tvingats 

flytta till Sverige för att kunna leva tillsammans. 

40 – Kärlek à la Migrationsverket. Lina Myritz 

om hur Migrationsverket tolkar kärlek. 

42 – Kär, hbt och muslim. Att vara muslim och 

hbtq behöver inte vara lika med att vara för- 

tryckt – det hävdar nu unga muslimer som vill ge 

en motbild till den som dominerar i samhället. 

Utrikes 

46 – Det grekiska traumat. Intervju med sociologen 

Alexandra Halkias om ett Grekland där 

rasismen blivit grövre – på gatan, i medierna och 

i politiken. 

49 – Utrikeskrönikan/Nationalismen är en vattenmelon. 

Journalisten Anders Högmark om ett 

fenomen som alltmer kommit att förknippas med 

Ungern: högerextremismen. 

Kultur 

50 – Europeiska unionen. Excerpt ur boken 

Europeiska unionen av fotografen David Johnsson 

och poeten Peder Alexis Olsson. 

54 – Humorn finns i sanningen. Intervju med 

den amerikanske komikern Mo Amer. 

56 – Recensioner av bland annat Vems Europa? 

och Elfte september och andra terrordåd. 

033 

MANA 1–2 2012

PANTER FORTSÄTTER 

KAMPEN 

GRUNDAREN AV DE 

AMERIKANSKA SVARTA 

PANTRARNA, BOBBY SEALE, 

OM SITT LIVSLÅNGA 

ARBETE MOT RASISM. 

38 

Utsikter 

för kärlek 

LEDARE 

När man ser sig runt i Sverige ser det ut som om 

väldigt många valt partner med hänsyn till klasstillhörighet, 

etnicitet och inredningssmak. Samtidigt 

som den fritt valda kärleken framhålls som ett västerländskt 

signum, är det inte många kärlekspar som förenas över 

klass- och etnicitetsgränser. Som vanligt med normer verkar det 

som om de allra flestas fria val på något sätt leder mot exakt samma 

val som ens föräldrar och vänner gjort och gör. Å ena sidan 

baseras kärlekens fria val på en intersektionell mix av heteronorm 

och sexism, segregation och rasism, ekonomiska orättvisor och 

klassklyftor. Å andra sidan förstärks dessa företeelser av det 

bristande gränsöverskridandet på kärlekens fält. Detta är en av 

utgångspunkterna för det här numret av Mana, som har temat 

”Kärlek”. 

Men oavsett vilka maktstrukturer som grumlar det sanna i 

”den sanna kärleken”, så fortsätter kärleken att slå sina klor i oss 

och lämna dumdristighet och hjärtesorg i sina spår. Oavsett om 

kärleken ytterst är en social konstruktion fylld med problematiska 

idéer om vem och hur och varför man ska älska, så måste rätten 

att drabbas och följa sitt skenande hjärta vara allas. Detta är 

den andra utgångspunkten för det här numret: vi vill visa hur 

rasism, migrationskontroller och globala ekonomiska orättvisor 

– tillsammans med sexualiserad och sexistisk rasism – begränsar 

människors rätt och möjlighet att utöva kärlek och bilda relationer. 

Föreställningar om och reglering av olika kroppars sexualitet 

var centrala mekanismer i den koloniala maktutövningen. Relationerna 

mellan kolonisatörer och koloniserade, eller mellan olika 

föreställda raser och gemenskaper, omgärdades av såväl gränsdragningar 

och isärhållande som överskridanden och övergrepp. 

Den (post)koloniala historien griper djupt in i samtiden och 

även idag pågår gränsbevakningen, sexualiseringen, avsexualiseringen 

och disciplineringen av kroppar utifrån klass och etnisk 

04 

MANA 1–2 2012 

TEXT: MAJA 

SAGER 

TEMAREDAKTÖR 

I YTTRANDEFRIHETENS NAMN 

I FEBRUARI FICK SVERIGE SITT EGET 

POSTORDERFRUAR, 

FRUIMPORT ELLER 

ÄKTENSKAPSMIGRATION? 

TRYCKFRIHETSSÄLLSKAP, EFTER 

DANSK FÖRLAGA. MANA GRANSKAR 

ORGANISATIONENS ANTIMUSLIMSKA 

BUDSKAP OCH INTERNATIONELLA 

KOPPLINGAR. 

ABIGAIL SYKES TITTAR 

PÅ EN INDUSTRI SOM I STOR 

UTSTRÄCKNING BYGGER PÅ 

FÖRDOMAR, ANTIFEMINISM 

OCH ETT KOLONIALT ARV. 

10 

28 

tillhörighet – och utifrån var man befinner sig socialt, geografiskt 

och historiskt på den postkoloniala världskartan. 

Temat inleds av Britta Abotsi som intervjuat Anna Bredström 

om hennes forskning om hiv- och sexualupplysning i Sverige. 

Bredström har kunnat visa hur föreställningar om en svensk god 

och jämställd sexualitet eller kärlekspraktik ställs mot ”de andras” 

hotande sexuella uttryck och praktiker. Hon berättar att det informationsmaterial 

hon studerat nästan inte alls berör praktiker 

för säker sex, utan istället lägger allt krut på att förmedla idéer om 

svenskhet och det rätta sättet att visa kärlek och ha relationer. 

I nästa text utforskar Abigail Sykes begreppet ”fruimport”. Hur 

sätter vi ljuset på det systematiska utnyttjandet och ifrågasätter 

de rasistiska och sexistiska föreställningarna om kvinnor som ligger 

bakom utan att själva börja skapa problematiska bilder av 

kvinnor från öst, kärlek och relationer? Och vad säger ”fruimporten” 

om bilden av kvinnor i Sverige? Sykes diskuterar saken med 

olika forskare och med en ukrainsk kvinnoorganisation. 

Två texter sätter fokus på hur den restriktiva migrationspolitiken 

påverkar människors kärleksliv. I ett reportage berättar 

Christina Hansen om några kärlekspar som velat bo i Danmark 

men som tvingats bosätta sig i Sverige för att få vara tillsammans. 

I en krönika reflekterar Lina Myritz över de normer och den ofta 

motsägelsefulla syn på kärlek, relationer och familjeband som 

råder på svenska Migrationsverket. 

Sist intervjuar Fatme Megahid en aktivist i hbt-organisationen 

Arabiskt Initiativ, som organiserar muslimska hbt-personer, och 

en ung muslimsk tjej som delar med sig av sin berättelse om hur 

hon tvingas hantera både islamofobi och homofobi i de olika 

sammanhang hon vill se som sina. 

Tillsammans hoppas vi att artiklarna ska bidra till att belysa 

kärlekens villkor i ett rasistiskt och sexistiskt samhälle. Vi hoppas 

också att artiklarna kan visa att kärleken fortsätter spira därute 

trots allt – i form av antirasistisk kamp och solidariskt motstånd. 

RIO DE JANEIRO 

Nyligen avslutades FN:s toppmöte 

om hållbar utveckling i Rio de Jan- 

eiro. Där deltog statschefer och 

representanter för 193 länder. 

Konferensen var en uppföljare till 

miljökonferensen i Rio 1992. Men 

trots att miljöproblemen idag är 

större än för 20 år sedan, lyckades 

inte regeringarnas representanter 

enas om kraftfulla åtgärder för att lösa 

klimatkrisen och de svåra miljö- 

problem vi står inför. Tanken är 

att Rio+20- deklarationen så 

småningom skall ersätta millen- 

niemålen, men det talades aldrig om 

pengar för att omsätta deklarationens 

ambitioner i praktiken. Trots att det 

tongivande budskapet i första under- 

lagsdokumentet om ”grön ekonomi” 

delvis tonades ner under förhand- 

lingarna, fick marknadskrafterna 

ännu friare tyglar än de haft tidigare. 

Särskilt drivande för linjen som går 

ut på att lösa miljöproblemen genom 

marknadslösningar var EU:s för- 

handlare. 

Grön ekonomi innebär bland 

annat prissättning av naturens 

tjänster, till exempel skogarnas 

upptagning av koldioxid, samt 

utsläppsrätter, det vill säga betalning 

för att fortsätta förorena luften. 

Företagens inflytande vid detta 

FN-toppmöte var ovanligt stort 

vilket ger känslan av att transnatio- 

nella företag tagit FN-systemet som 

gisslan. Detta åskådliggjordes väl av 

Sverigepaviljongen som dominerades 

av Ericsson, Saab, Scania och andra 

exportföretag som fick representera 

landet. 

Som motvikt till den officiella 

marknadsdominerade konferensen 

anordnades Folkens toppmöte för 

social och miljörättvisa. Den samlade 

cirka 40 000 representanter för 

civilsamhället, bland annat folk- 

rörelser, människorättsorgan- 

isationer och miljöorganisationer 

som höjde sina röster för dem som 

drabbas av ekologiska och sociala 

orättvisor. Rörelserna konstaterade 

att FN-konferensen inte inser att 

miljöproblem är starkt knutna till 

sociala problem och inte är vare sig 

klass-, köns- eller geopolitiskt 

neutrala. De rika utsätter miljön för 

mer påverkan än de fattiga, män mer 

än kvinnor och människor som bor i 

det globala nord lämnar ett mycket 

större ekologiskt fotavtryck än de 

som bor i det globala syd. 

Folkrörelser som till exempel 

DET GREKISKA 

TRAUMAT 

INTERVJU MED SOCIOLOGEN 

ALEXANDRA HALKIAS 

OM ETT GREKLAND DÄR 

RASISMEN BLIVIT GRÖVRE 

– PÅ GATAN, I MEDIERNA 

OCH I POLITIKEN. 

46 

ursprungsfolk och småbrukar- 

nätverket Via Campesina oroas 

särskilt över att såväl detta miljömöte 

som de olika klimatmötena envisas 

med att försöka finna lösningar på 

miljöproblemen inom ramarna för 

den kapitalistiska logiken – det vill 

säga utan att avstå från obegränsad 

produktion och konsumtion av varor 

och ständig ökande ekonomisk 

tillväxt. Avgörande under de när- 

maste åren blir därför om världens 

sociala rörelser, bland dem global- 

rättviserörelserna och miljörörelsen, 

lyckas ändra styrkeförhållandet så att 

vi kan rädda livet på planeten innan 

det är för sent. 

Carmen Blanco Valer, 

Latinamerikagrupperna 

05 


FOTO: CARMEN BLANCO VALER

06 


Billströms vindlande vändningar 

Förra året lanserade Alliansen och Miljö- 

partiet en migrationspolitisk överens- 

kommelse som innebar att rätten till 

subventionerad vård skulle utökas för ”vissa 

grupper” av papperslösa. Definitionen av 

”vissa grupper” visade sig vara långt från 

självklar trots de signaler om ökad öppenhet 

som samarbetets alla aktörer sände ut. I slutet 

av juni kom dock Miljöpartiet och Alliansen 

till slut överens om att de utökade rättighet- 

erna till subventionerad vård skulle gälla alla 

papperslösa men begränsas till akutvård och 

vård som inte kan anstås – alltså samma vård 

som ges till asylsökande idag. Var gränsen för 

vad som är ”vård som inte kan anstås” går är 

inte självklar, och hur gränsen kommer dras i 

praktiken kommer fortsätta förhandlas 

dagligen av solidarisk vårdpersonal och av 

asylsökande med vårdbehov. 

Men själva definitionen av ”vissa grupper” 

kom åtminstone till slut att bli inkluderande 

och bred. Detta trots att migrationsminster 

Tobias Billström tydligt deklarerade en annan 

åsikt i Ekots lördagsintervju den 2 juni, där 

han presenterade sin egen linje för hur ”vissa 

grupper” borde tolkas. ”Ofödda barn” säger 

han, eftersom de ”kan inte rå för att föräldrarna 

fattar dumma beslut”. Man lockas genast att, 

liksom intervjuaren Tomas Ramberg, ställa 

frågan ”kan födda barn göra det då?”. Billström 

ger då ett snirklande svar som på ett ytterst 

billströmskt vis först leder oss till att alla har 

rätt till akut vård och vård som inte kan anstås 

– så länge man kan betala. Därefter fortsätter 

Billströms till att det är ointressant huruvida 

det kostar eller inte. Han ”håller inte med” om 

att det har någon betydelse om ”någonting 

kostar tiotusentals kronor eller hundra 

kronor” som Ramberg frågar honom. 

Men hur lockande det än är att ifrågasätta 

logiken i att dra en oskuldsgräns mellan födda 

och ofödda barn, så finns det fler problem i 

Billströms formulering som vi inte får missa. 

För det första: att kalla beslutet att hålla sig 

undan utvisning för ett ”dumt beslut” är en så 

häpnadsväckande uppvisning i arrogans att det 

liksom stakar sig i hjärnan. Var ska man börja? 

Ett – aktörer inom asylrättsrörelsen, advokater 

och, inte minst, de prickar Sverige fått hos 

FN:s kommitté mot tortyr pekar på det faktum 

att Migrationsverket titt som tätt ger avslag på 

felaktiga grunder. Två – asylrättspraxis skulle 

kunna breddas genom en generösare tolkning 

av lagen och då skulle en stor del av dem som 

idag lever papperslösa plötsligt vara flyktingar 

och skyddsbehövande. Tre – många människor 

har stor anledning att vara rädda eller tveksamma 

till att låta sig utvisas även om de inte 

innefattas av asylrätten så som den tolkas i 

Sverige idag. Kort sagt: gränsen mellan vem 

som får skydd, blir utvisad eller tvingas leva 

papperslös är en gräns präglad av tolkningar, 

godtycke och en restriktiv migrationspolitik 

– att i det sammanhanget kalla 

människors försök att förhandla och utmana 

den gränsen för ”dumma beslut” är att förenkla 

och osynliggöra den faktiska situationen. Och 

att vilja beröva både barn och vuxna i den här 

situationen reella möjligheter att ta del av 

hälso- och sjukvård är en uppvisning i hur 

migrationskontrollen prioriteras högt över de 

mänskliga rättigheterna. Vidare fortsätter 

Billström på en redan inslagen bana av att 

demonisera asylsökande föräldrar genom att 

utmåla dem som icke-ansvarstagande: det han 

kallar dumma beslut handlar ju allt som oftast 

om beslut tagna just för barnens skull – för 

deras möjlighet att leva i trygghet. 

Slutligen så har Billström genom sitt 

uttalande förskjutit perspektiven även i en 

annan debatt. Genom att förskjuta synen på 

mödravårdens funktion från att handla om att 

garantera kvinnors och mödrars hälsa och 

reproduktiva rättigheter till att handla om 

ofödda barns rättigheter har han lyckats 

anamma abortmotståndets språkbruk och en 

kvinnoobjektifierande syn på reproduktiv 

hälsa. 

k 

Ärligt talat Billström, det här måste 

till och med du tycka är skämmigt! 

Maja Sager 

Utdrag ur Ekots lördagsintervju 

2 juni 2012 

Tomas Ramberg: Men kan du ge några exempel på 

någon grupp som då skulle kunna vara i den 

kapaciteten, enligt ditt sätt att se det, att de skulle 

kunna få rätt till skattesubventionerad sjukvård? 

Tobias Billström: En sådan grupp skulle ju 

naturligtvis kunna vara mödravård. Det är 

också en grupp som har nämnts, som jag har 

nämnt när jag har varit tillfrågad tidigare i 

debatten. Men det är också svårt att här och nu 

exakt säga… [blir avbruten] 

TR: Menar du gravida kvinnor eller barn eller 

hur tänker du? 

TB: Ja, därför att ofödda barn kan inte rå för 

att föräldrarna fattar dumma beslut. 

TR: Kan födda barn göra det då? 

TB: Födda barn följer naturligtvis sina 

föräldrar, men födda barn har ju precis som alla 

andra grupper idag rätt till vård och vård som 

inte kan anstå – det är ju egentligen inte 

vårdgivandet vi diskuterar utan det är huruvida 

vården ska vara gratis eller inte, det är lätt att 

glömma bort i den här debatten. 

TR: Men varför skulle en ofödd individ ha större 

rätt till skattesubventioner än en två-åring? 

TB: Ja av den enkla anledningen att 

naturligtvis så kan vi inte ha en ordning, tycker 

jag i alla fall, där barn som står i begrepp att 

födas inte får den vården som de behöver. 

När blir arbetslöshet ett problem? 

”Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i 

ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar 

på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket 

låg arbetslöshet”, sade Reinfeldt till TT och 

utlöste en storm av kritik. En stor del av 

kritiken riktade in sig på att statsministern 

hade använt begreppet ”etniska svenskar” 

istället för till exempel inrikesfödda, det 

begrepp som statistiken om arbetslöshet utgår 

ifrån. 

Ett intressant, men lite märkligt försvar för 

Reinfeldt kom från Tobias Hübinette, forskare 

vid Mångkulturellt centrum, som ansåg att det 

var rätt av Reinfeldt att tala om ras. ”Ras” och 

”vithet” blir alltmer märkbart, skrev han, 

långtidsarbetslösheten är i huvudsak ”en ickevit 

arbetslöshet”. Hübinette har helt rätt när 

TR: Men kan vi ha en ordning där en två-åring 

inte kan få den vård den behöver för att föräldrarna 

inte har råd med den? 

TB: Ja fast vård får man alltid, det vi pratar 

om är ju om huruvida man [blir avbruten] 

TR: Man ska ju ha råd att betala den också. 

TB: Ja, men det är ju en fråga som vi då har 

anledning att komma tillbaka till. Jag tycker att 

på något vis när vi diskuterar den här frågan så 

har det under alltför lång tid framförts 

argument av typen ”det handlar om huruvida 

man ska ha vård eller inte vård” men det är inte 

det vi pratar om, vi pratar om kostnaden och 

födda barn är en annan sak än ofödda barn. 

TR: Men för många människor är ju kostnaden 

helt avgörande för om de ska ha råd att använda sig 

av den här rättigheten eller inte. 

TB: Nej det håller jag inte med om. Det är 

inte ett argument som är [blir avbruten]. 

TR: Om någonting kostar tiotusentals kronor 

eller hundra kronor, har inte det någon betydelse för 

möjligheten att ta del av det? 

TB: Det handlar ju också om principer och 

det är ju därför som vi har sagt att vissa grupper 

ska få den här möjligheten till utökad vård. 

TR: Har du några mer exempel då än ofödda 

barn som du skulle kunna tänka dig att.. ? 

TB: Nej. 

han ifrågasätter varför den politiska debatten 

riktar in sig på en kritik av begreppet 

”etniska svenskar” istället för att prata om 

den samhällsordning som gör att det främst 

är rasifierade grupper som drabbas av 

arbetslöshet. Men han missar sammanhanget i 

vilket Reinfeldt gjorde sitt uttalande. Stats- 

ministerns syfte var att kritisera oppositionens 

användning av begreppet massarbetslöshet. 

Hade vi haft massarbetslöshet i Sverige hade 

regeringen kanske behövt göra något åt det, 

men nu finns det ju ingen massarbetslöshet 

bland etniska svenskar. Och i enlighet med 

”det skall löna sig att jobba-ideologin” är det 

säkert de icke-etniska svenskarnas eget fel att 

de drabbas av arbetslöshet. 

Catherine Holt 

07 


TEXT: NAZEM 

TAHVILZADEH 

REDAKTIONSMEDLEM 

Panter 

fortsätter kampen 

Bobby Seale, en av grundarna av The Black 

Panther Party (BPP), har under ett Sverigebesök 

träffat unga i Göteborg under en vecka. Mana har 

under veckan följt honom och fått träffa en 

inspirerande radikal och pratsam 75-åring som 

vill uppmana unga människor att ta vid det 

mänskliga frigörelse projektet när han slutar.

Det var 40 år sedan Bobby 

Seale besökte Skandinavien. 

Inbjuden av en socialistisk 

organisation höll han 

då tal för nyfikna studenter, 

arbetarrörelseaktiva och vapenvägrande 

amerikaner i exil. De svarta pantrarna lever 

vidare idag som inspiration för nya rörelser 

i ett Sverige där klasskampen etnifierats. 

Inte minst i Göteborgsförorten Biskops- 

gården där situationen för många påminner 

om situationen för minoritetsgrupper i 

USA. Där finns nu föreningen Pantrarna för 

upprustning av förorten, som tagit initiativ 

till att bjuda hit Bobby Seale för att inspirera 

ungdomar i förorten att engagera sig för 

sina områden. Organisationen Megafonen, 

med liknande aktiviteter som pantrarna, 

fast från Husby i Stockholm, arrangerar en 

bussresa till Göteborg för att delta i aktiviteterna. 

Bobby Seale berättar länge, detaljrikt och 

med glöd berättelsen om BPP som tar sin 

utgångspunkt i den välspridda föreställningen 

av partiet som en machovåldsbejakande 

militant terroristorganisation. Han 

påpekar att det ständigt juridiskt korrekta 

användandet av vapen bara var ett symboliskt 

och pragmatiskt medel i kampen mot 

polisbrutalitet som många afroamerikaner 

föll offer för. De flesta skottlossningar utbröt 

i självförsvar mot polisens våld. Under 

de intensiva åren sköts nära 30 pantermedlemmar 

ihjäl av polis. Han påpekar dock att 

deras parti handlade om mycket mer än 

rätten till självförsvar. 

Föddes på universitetet 

Idén till partiet föddes i den radikala 

universitetsmiljön i Kalifornien under 

1960- talet där hans politiska medvetenhet 

formades i dialog med andra studenter. 

Under denna turbulenta period kom han 

genom sitt engagemang i olika studentorganisationer 

i kontakt med Huey Newton. I 

antropologikurser och genom egenstudier 

satte de båda in sig i de svartas historia och 

situation i USA. Bobby Seale berättar att 

studierna var avgörande för engagemanget. 

De kom underfund med att de svarta i USA 

har haft en lång tradition av motstånd mot 

de vitas förtryck. En bok som gjorde stort 

intryck på honom och som han under tiden 

läste sönder var Franz Fanons Jordens fördömda. 

Boken la grunden till hans förståel- 

10 MANA 1–2 2012 

MANA 

se för rasismen som invävd i de kapitalistiska 

maktstrukturerna. Den socialistiska 

medvetenheten och klasskampen som en 

central strategi skiljde dem från andra samtida 

afroamerikanska organisationer. 

– Jag förstod att kampen mot rasismen 

måste vara sammanvävd med kampen mot 

all form av exploatering, särskilt den som 

idag drivs av den giriga monopolföretagskapitalismen. 

Antirasismen var för oss en 

klasskamp, men det handlade inte bara om 

att vara mot kapitalism utan mot all form av 

exploatering. 

Pantrarnas påverkan idag 

När Malcolm X lämnade Nation of Islam 

och initierade en ny organisation för samverkan 

med andra intresserade av kampen 

mot rasism och diskriminering i USA såg 

Bobby Seale det som en möjlig väg att gå. 

Mordet på Malcolm X kom som en förkrossande 

nyhet. Han gick runt och skrek och 

svor i timmar och då beslutade han sig för 

att något måste göras. Tillsammans lämnade 

de två vännerna vad han kallar för 

”fåtöljrevolutionärerna” på universitetsområdet 

för att göra en verklig skillnad i 

samhället. De skapade det tiopunktsprogram 

som sedan låg till grund för BPP och 

utvecklade taktiken med beväpnad övervakning 

av polisens agerande i afroamerikanska 

kvarter. Under kort tid byggde de 

upp en liten organisation på runt 500 medlemmar 

och när Martin Luther King mördades 

1967 ökade tillströmningen till partiet 

radikalt, medlemsantalet steg till över 

5 000 under kort tid. 

Vilket avtryck gjorde de svarta pantrarna 

i USA? Bobby Seale menar att hela rättvise-, 

freds- och civilrättsrörelsen förändrade det 

politiska landskapet. När BPP startade 

fanns det knappa 50 afroamerikaner på de 

cirka en halv miljon olika politiska förtroendeposter 

som fanns runt om i landet. Tio 

år senare hade denna siffra ökat till runt 7 

000 och idag över 20 000. Många är progressiva 

och tillhör demokraterna, men givetvis 

inte alla, tillägger Bobby Seale. Rasismen 

och diskrimineringen har också förändrats 

även om det i stora delar fortfarande 

präglar samhället. 

– Vi har inga diskriminerande lagar men 

diskrimineringen lever kvar. Förutom de 

öppet rasistiska högerextrema grupperna 

finns fortfarande rasistiska polisdistrikt. 

”Vi har inga diskriminerande 

lagar men diskrimineringen 

lever kvar. Förutom de öppet 

rasistiska högerextrema 

grupperna finns det fortfarande 

rasistiska polisdistrikt.” 

Genom polisens rasprofilering råkar många 

unga färgade eller svarta ungdomar illa ut 

eller mördas. Skillnaden idag är att många 

av dessa fall behandlas i rättegång. 

Bobby Seale menar att deras kamp banat 

vägen för Obama och många andra radikala 

politiker. Många svarta har också fått det 

materiellt bättre. Men fortfarande finns det 

mycket kvar att göra. Han menar att nästa 

presidentval är otroligt viktigt för den progressiva 

rörelsen i USA. Demokraterna 

måste vinna över de platser i parlamentet 

som blockerar Obamas politiska reformer. 

Inspirerar unga 

Själv har han sedan 1970-talet sysslat med 

olika saker. Framförallt har han haft det 

svårt att få jobb eftersom många förknippar 

honom med våld. Universiteten har varit en 

räddning menar han, då många anlitar honom 

som föreläsare och dessutom värvat 

honom till ett antal sociala projekt i utsatta 

områden. Som tv-kock har han också samlat 

in pengar till olika organisationer som han 

har sponsrat under åren. Matlagningen har 

alltid var ett intresse och dessutom ett knep 

att samla folk till politiska möten, påpekar 

han och skrattar. Nu börjar han bli allt äldre 

och ser på något sätt fram emot döden. Men 

han vill med sin berättelse inspirera unga 

människor att fortsätta det mänskliga frigörelseprojekt 

som han har engagerat sig i. 

– Innan finanskrisen höll jag runt 20 föreläsningar 

per år på olika universitet och 

mötte fullsatta salar med ungdomar som vill 

lära sig om vår kamp. Dessa ungdomar har 

idag ansvaret att mobilisera människor till 

valen så att landet kan föra en progressiv 

inrikes- och utrikespolitik som tar makten 

från de ekonomiska krafterna och för den 

till folket. 

FAKTA/ 

The Black Panther Party (BPP) 

grundades 1966 av Huey P. 

Newton och Bobby Seale i 

Oakland, Kalifornien och nådde 

sin höjdpunkt 1969 med 10 000 

medlemmar organiserade i olika 

avdelningar runt om i USA. 

Syftet var att öka afroamerikan- 

ers makt, inflytande och väl- 

befinnande i det amerikanska 

samhället genom att bekämpa 

rasism och exploatering 

sammanfattat med slagordet: 

”all power to all the people”. 

Medan organisationens beväp- 

nade militanta yttre lämnat det 

starkasta intrycket i det histori- 

ska minnet var en stor del av 

aktiviteterna inriktade på 

socialt och politiskt mobili- 

seringsarbete på gräsrotsnivå. 

Partiet utgav under sina glans- 

dagar 250 000 exemplar av sin 

tidning, och serverade med 

utgångspunkt i de olika 

distrikten i de större städerna 

gratis frukost till barn i afro- 

amerikanska kvarter. Partiet 

organiserade också fredliga 

demonstrationer och fungerade 

som språkrör i medier och 

arrangerad konferenser både 

nationellt och internationellt 

för afroamerikaners intressen. 

Det militanta intrycket var ett 

resultat av partiets strategi för 

att bekämpa polisbrutaliteten 

mot afroamerikaner, vilket 

tillsammans med deras 

organiserade aktiviteter fick 

FBI-direktören Hoover att 

utnämna partiet till det största 

hotet mot nationens säkerhet 

1968. Den federala repressionen 

som tog sig både våldsamma, 

juridiska och politiska uttryck 

försvagade partiet. Efter en 

fängelsevistelse, ett antal 

rättsliga strider och interna 

stridigheter i partiet avgick 

Bobby Seale som ordförande 

1974. BPP tappade medlemmar 

och dog ut under 1970-talet. 

Huey Newton som överlevt allt 

från skottlossning till fleråriga 

fängelsevistelser mördades av 

en knarklangare 1984. 

111 

2010

TEXT & FOTO: 

EMANUEL 

CLAESSON 

12 

FRILANSJOURNALIST 

MANA 1 2010 

Svenska pantrar för förorten 

Organisationen som bjöd in Bobby Seale till Sverige kallar sig Pantrarna för upprustning 

av förorten. Mana möter dem på gruppens hemmaplan: Biskopsgården i Göteborg. 

Här tar de strid för en förort som balanserar mellan optimism och frustration. 

Salen i Vårvindens fritidsgård är 

fullsatt. Luften är full av spänd förväntan. 

Det är premiärkväll för 

Behandla oss inte som djur, en dokumentär 

om Pantrarna för upprustning 

av förorten. I mars förra året gjorde 

gruppen stor entré när hundratalet personer 

stormade stadsdelsnämndens möte i Biskopsgården 

i Göteborg. Ordförande Murat 

Solmaz lämnade över en namninsamling för 

en ny fritidsgård. ”Det här är inget förslag 

utan ett krav!” Applåderna och slagorden 

fortplantar sig från filmduken ut i salen. Optimismen 

från detta möte lever alltjämnt 

kvar. Plötsligt påverkade förortens egna ungdomar 

bokstavligen den politiska dagordningen. 

– Det är ett väldigt konkret behov. Därför 

fick vi med oss folk, menar Majsa Allelin från 

Pantrarna. 

Hon är uppvuxen i Biskopsgården och har 

precis som andra kunnat se hur befintliga fritidsgårdar 

stängs utan att ersättas av nya. Just 

denna fråga blev startskottet för Pantrarna. 

Politikerna i stadsdelnämnden log och uttalade 

sig välvilligt om Pantrarnas krav på en ny 

fritidsgård. 

Efter en lång dragkamp har de också lovat 

pengar för att infria löftet och en lämplig lokal 

är under förhandling. Tanken är att föreningen 

ska hjälpa till att driva verksamheten i 

början. 

– Men allt kommer inte att lösa sig med 

bara en fritidsgård. Vi måste göra något större, 

säger Murat. 

Med Black Panther Party som förebild är 

tanken att föreningen ska ta strid för reella reformer 

samtidigt som man sprider social 

medvetenhet i området. Som frontfigur för 

gruppen har Murat blivit ett välbekant ansikte 

i området. 

Biskopsgården har dragit till sig mediernas 

sökarljus när det handlat om oroligheter 

och kriminalitet. Det har rapporterats om utbrända 

bilar och stenkastning mot polisen. 

Murat menar att detta är uttryck för en uppdämd 

frustration. 

– Många har svårt att sätta fingret på pro- 

blemet. Varför går det dåligt i skolan? Varför 

har man problem hemma? 

Då är det lätt att vända samhället ryggen, 

menar han. 

– Vi vill fånga upp frustrationen och kanalisera 

den till den politiska arenan, säger han. 

Stor arbetslöshet 

Majsa pratar med en ung kille som är orolig 

för att hans betyg inte ska räcka till att komma 

in på gymnasiets fordonsprogram. 

– Jag kan hjälpa dig plugga om du vill, erbjuder 

sig Majsa. 

Själv studerar hon sociologi på universitetet. 

Murat går programmet för offentlig förvaltning. 

Men att läsa vidare var långt ifrån 

självklart i en stadsdel där kommunala skolor 

läggs ner och där andelen gymnasiebehöriga 

är betydligt lägre än i andra delar av stan. Till 

det kommer ett arbetsliv som utestänger 

många unga från förorten, menar Majsa. 

– Ungdomsarbetslösheten är ett stort problem 

i Sverige som det är. Men som invandrare 

blir det ju ännu värre. 

Medierna förvandlar ofta samhällsproblem 

till en fråga om kriminalitet, menar Murat. 

– Är det inte ett samhällsproblem får polisen 

ta hand om det istället för politikerna. 

Medierna bidrar till att befria politikerna från 

det ansvar som de faktiskt har. 

Välfärden retirerar i samma takt som kameraövervakning 

och polisinsatser blir vanligare. 

– Det blir en nattväktarstat. Varför ska vi 

ens ha val av politiker? Låt oss välja poliser 

istället. Vem ska vara police chief of Sweden?, 

frågar Murat retoriskt. 

Majsa menar att Biskopsgården inte är ett 

prioriterat område för politikerna. 

– När vi lägger fram förslag väger det inte 

lika tungt som när någon i andra delar av Göteborg 

gör det. Det finns en diskriminering, 

säger hon. 

Brutet samarbete med kommunen 

Majsa vankar frustrerat av och an på 

stenläggningen utanför den slitna lokalen. 

Hon håller telefonen mot örat. 

– Varför pratar de inte med oss? Varför får 

man inte reda på saker? 

Det visar sig att politikerna i stadsdelsnämnden 

just idag gått ut i medierna och låtit 

meddela att de vill avbryta allt samarbete 

med gruppen. Anledningen är att det förekommit 

skadegörelse på en skidresa för ungdomar 

från Biskopsgården som Pantrarna anordnat. 

Vad som ska hända med den utlovade 

fritidsgården är nu oklart. 

– Tänk om det hade varit en skolresa. Då 

hade kommunen inte avbrutit allt samarbete 

med skolan, utbrister Majsa. 

Det som hänt under resan är olyckligt, 

tycker hon. Men hon menar att det snarast är 

ytterligare ett tecken på att det behövs mer 

offentliga satsningar. 

– Jag tror att de såg ett tillfälle att spara 

pengar. De fick sin ursäkt, suckar Murat. 

– De tycker nog att vi är jobbiga. De har 

haft press på sig under ett år nu, säger Majsa. 

Hon har skött mycket av föreningens förhandlande 

med politikerna. 

– I ena stunden håller de med. Men när 

det väl kommer till kritan, när det handlar 

om pengar, så är de mycket mer reserverade. 

Hon menar att somliga försökt att avfärda 

dem som ett särintresse istället för att se att 

deras krav delas av många i Biskopsgården. 

Pantrarna har idag en bit över 100 medlemmar 

och samlar runt 900 anhängare på 

Facebook. De har blivit kontaktade av personer 

som vill bilda liknande grupper på andra 

håll i landet. Och Pantrarna kan snart finnas i 

en annan Göteborgsförort. 

– Vi planerar att ha en panther week i Angered 

och starta en grupp där, avslöjar Murat. 

Det surrar av optimism efter filmpremiären. 

Men politikernas utspel skapar osäkerhet. 

– Jag tror att de ser oss som ett hot, säger 

Kastriot Kastrati på vägen ut. 

Han är sexton år och en av alla de ungdomar 

som dragits med i Pantrarnas aktiviteter. 

– De pratar om bilbränder och stenkastning. 

Men alla vet att det skett en förändring 

sen Pantrarna startade. Så varför lägga samarbetet 

på is? 

FOTNOT: DEN 27 JUNI TOG STADSDELSNÄMNDEN I VÄSTRA HISINGEN BESLUTET ATT FRITIDSGÅRDEN SOM PANTRARNA HAR KÄMPAT FÖR KOMMER ATT BLI AV. 

13 


14 MANA 1–2 2012 

Ett spel för gallerierna 

Mångfaldsprojekt av olika slag har blivit återkommande 

inslag inom kulturvärlden – men det står likväl illa till med 

tron på invandrade svenskars kapacitet inom Kultursverige. 

Det menar dramatikern och författaren Vladimir Oravsky, 

som är trött på integrationssatsningar och initiativ för att 

lyfta ”invandrare”. 

DEBATT 

TEXT: VLADIMIR 

ORAVSKY 

DRAMATIKER & 

FÖRFATTARE 

Vad tänkte jag när jag fick inbjudan 

till seminariet ”MIGRAN- 

TER – EN TILLGÅNG FÖR 

SVERIGE”, med underrubriken 

”Hur tar vi tillvara på utlandssvenskars, 

hemvändande svenskars och invandrares 

kunskaper och erfarenheter? Alliansen och 

Miljöpartiet i socialförsäkringsutskottet inbjuder 

till seminarium om att se utlandssvenskar, 

hemvändare och invandrare som 

resurser”? 

Under hösten 2006 figurerade den vitryska 

teatergruppen Fria Teatern ett antal 

gånger i nästan samtliga svenska kulturkanaler. 

Det fanns två anledningar till det. Den 

ena var att förmå oss svenskar att tycka synd 

om denna teaters anställda eftersom den vitryska 

staten inte betalade deras löner. Som 

om varje regissör, dramaturg, skådespelare 

etcetera i Sverige alltid erhöll det på förhand 

överenskomna honoraret. Den andra var att 

denna vitryska teater gästade Elverket, en av 

Dramatens scener. 

Elverkets välformulerade producent Ulrika 

Holmgaard fick uttala sig i radion i samband 

med detta solidaritetsbesökprojekt. 

Dramatens Elverket är nämligen i mångt 

och mycket en ”solidaritetsscen”. 

Elverket skyltar med sitt påstådda engagemang 

samtidigt som dess handlingar klart 

och tydligt visar att allt bara är en fasad och 

att dess folk parasiterar på trender i ropet, 

troligen på grund av att sådana nästan alltid 

är finansierade av den kollektiva kassan och 

att få därför vågar kritisera dem. Det vore 

som att spotta i motvind. 

Ett exempel på detta var ”integrationsmulti-kulti-projektet” 

Con:fusions. Det gick 

ut på att dramatiker med invandrarbakgrund 

skulle skicka in sina pjäser eller förslag 

på sådana, varvid hela integrations-ståhejet 

så småningom skulle resultera i åtminstone 

en teateruppsättning. 

Naturligtvis var detta ett nordiskt projekt 

eftersom internationella samarbeten genererar 

mest pengar för de anställda som, med 

anslagen i fickan, gott kan luta sig tillbaka. 

Projektet initierades av NordScen som var 

Nordiska Ministerrådets institution för 

scenkonst. 

Till de anställda skänkte projektet levebröd 

under nästan tre år, under perioden 

2003–2005. För dem som verkligen jobbade 

och skrev pjäserna gav det inget utom hopp 

under lika lång tid. Jag tror inte att det kommer 

som en överraskning för någon om jag 

säger att kassörskor i den Ica Maxi där jag 

handlar min yoghurt inte accepterar hopp 

som betalningsmedel utan på gammaldags 

konservativt vis kräver cash. 

Olika källor redovisar olika antal inkomna 

bidrag, och här hänvisar jag till den senaste 

av inkomna rapporter. Enligt den mottog 

den svenska delen av Con:fusions cirka 

70 bidrag. Efter en utdraaaagen och får man 

förmoda väl genomtänkt process, utsågs 

fyra finalister: Min älskade, lilla prinsessa av 

Sigrid Herrault, Fontänen av Christofer 

Brocker, Skådespel utan namn av Behrang 

Behdjou och Zlata Ibrahimovics dagbok av 

yours truly, Vladimir Oravsky. 

Pjäsen Zlata Ibrahimovics dagbok spelades 

lika lite på Elverket som bidragen från 

de övriga finalisterna. Varför skulle den spelas? 

Projektets nio-till-fem-byråkrater fick 

sina pengar. Hotellet där jag var inkvarterad 

under min vistelse i Stockholm fick sin beskärda 

del, så även SJ som transporterade 

mig dit, så även restaurangen där vi njöt av 

en gemytlig samvaro, så även alla journalister 

som skrev sida upp och sida ner om detta 

hundraprocent oumbärliga integrationsprojekt, 

så även de som skrev den 167-sidiga 

rapporten Con:fusions Projektrapport og projektevaluering 

af con:FUSIONS – et fællesnordisk 

scenkunstprojekt. 

Vad skulle alla tryckerier leva av om samtliga 

liknande rapporter och evalueringar och 

programblad och festliga inbjudningskort till 

alla dessa livsviktiga konst- och solidaritetsevent 

skulle sluta tryckas? Hur mycket skog 

skulle då inte få en chans att växa till gammelskog? 

Tro nu inte att Con:fusions var det enda 

förvirringsprojektet som pågick under denna 

tid. Åh nej. I det kapitalistiska samhället vill 

alla hänga på en lukrativ trend. När stigen är 

trampad är förmågan att snabbt hänga på 

garanten för easy money. Det gäller att vara 

vaksam och följa med när den ena trenden 

trängs undan av en annan. Man skall inte 

vara rigid när det gäller tro och äktenskap 

och övertygelse. Ideologier bör gå att byta 

lika snabbt som fruar och äkta män. En sann 

överlevare kan vara aktiv medlem i Kommunistiska 

förbundet marxist-leninisterna den 

ena dagen och nästa ha en framträdande position 

hos Socialdemokraterna. Lätt som en 

plätt. Nischen att utnyttja hungriga dramatiker 

med ”utländskt påbrå”, att låta dem gratis 

skriva pjäser ”ur sin egen verklighet” växte 

sig till en gargantuansk industri i multi-kulti- 

Sverige. Yours truly skickade sitt bidrag till 

ett sådant projekt. Det blev en flopp. Varför 

inte? Var och en har rätt att tycka precis vad 

han eller hon vill om ett manus. Det är en av 

anledningarna till varför jag valde att lämna 

mitt födelseland där konstens värde bestämdes 

på en central ort och bosatte mig i Sverige 

i stället. 

Att min pjäs AAAHR!!! vann 1:a pris i en 

världsomfattande dramatikertävling (International 

Playwright Competition) är inget 

hållbart motargument mot den jury som inte 

placerade den på någon av de ledande platserna 

i sin multi-kulti-tävling. Så varför tar 

jag upp det överhuvudtaget? Har jag svårt att 

ta nederlag? Blev jag så sårad? 

Ja, det blev jag! Och jag skall förklara för 

dig vad som sårade mig. Att även denna tävling 

liksom Con:fusions bekräftade för mig 

översittarnas dribblande med människors tid 

och drömmar … 

”Confusion is a word we have invented for 

an order which is not understood”, sade den 

frispråkige och därmed även både en och två 

gånger bannlyste författaren Henry Miller. 

Efter en utdragen procedur nedkom de 

välgödda projektledarna äntligen med ett 

”resultat”. Det fick följande överskrift: ”nya 

pjäser – nya världar presenterar stolt de sex 

dramatiker som har gått vidare till skrivarlägret!” 

Hajar du? Ingen av dessa integrationsteaterchefer 

och integrationsteaterproducenter 

och integrationsdramaturger och 

andra integrationstrendens gratisätare var så 

mycket som en sekund intresserade av en färdig 

produkt som växt fram ur invandrarnas 

genuina upplevelser. Dessa integrationsprojekt 

i form av tävlingar är endast skapade för 

att ge levebröd och fina meriter åt dem som 

”initierar dem”. 

Dessa projekt är skapade för att vara en säkerhetsventil 

och ett alibi. Ingen kan längre 

säga att invandrare inte släpps fram till köttgrytorna. 

Dessa projekt är skapade för att ge invandrare 

mindervärdeskomplex. 

Hela upplägget basunerar ”Lyssna på oss, 

makaker! Vi vet att ni inte kan skriva, men vi 

är också säkra på att vi med våra metoder 

ändå kan gallra fram några stycken bland er 

och lära er att skriva så att det till slut går att 

läsa! Så var tacksamma och ställ er i ledet. 

Och förresten, var så god och ta en banan!” 

Dessa projekt är skapade för att lura på 

alla invandrare att de inte är ämnade att presenteras 

för den svenska offentligheten förrän 

deras klor är utdragna, deras tänder filade 

och deras manar klippta. Och inte ens då får 

en invandrare släppas in i de svenska hemmen. 

Kommer man från djungeln är zoo eller 

ett reservat det bästa stället att förevisas på. 

Det är därför som Con:fusions och samtliga 

för mig kända liknande svenska projekt inkluderar 

en avlusnings- och omformningsstation 

förklädd till manuscript-workshop eller 

liknande och är ledd av en köpt och deformerad 

omstöpningshövding med drömmar 

om evigt raka led och oinskränkt makt. 

Att den 167-sidiga rapporten Con:fusions 

Projektrapport og projektevaluering af 

con:FUSIONS – et fællesnordisk scenkunstprojekt. 

inte förmedlar samma åsikt som jag, 

kan du vara säker på. En utredare håller alltid 

sitt känsliga pekfinger högt upp i luften för 

att registrera även den lättaste brisens riktning. 

Det är det lönnliga skälet till varför beställarna 

kallar så gott som varje utredning 

oberoende. 

15 


I yttrandefrihetens namn 

I januari i år fick Sverige sin motsvarighet till danska Tryckfrihetssällskapet. Föreningen 

som säger sig verka för yttrandefrihet, demokrati och mänskliga rättigheter men har en 

enda måltavla – muslimer. Mana tittar närmare på vad denna organisation vill och det 

internationella sammanhang de verkar i. 

TEXT: MARIA 

GISSELQVIST 

JOURNALIST 

FOTO: NADIA MAZZONI 

Tryckfrihet är bra. Yttrandefrihet 

är en förutsättning 

för demokrati. Så långt är 

de flesta överens. Vad innebär 

då ett tryckfrihetssällskap? 

Varför behövs det i Sverige? Vi 

fängslar inte journalister. Vi försöker inte 

med våld eller hot tysta oppositionella. 

– Det råder konsensus inom svenska 

medier. Vi har så många tabubelagda ämnen 

som helt enkelt inte får diskuteras. Vi 

får inte ifrågasätta feminismen och vi får 

absolut inte problematisera kring invandring 

och vad islam gör med vårt land, förklarar 

Ingrid Carlqvist, journalisten som 

nyligen bildat Tryckfrihetssällskapet i 

Malmö. 

När jag kommer till Ungdomens hus i 

Malmö, där Tryckfrihetssällskapets andra 

möte ska äga rum, står tre personer från 

den anarkistiska tidskriften Brand på behörigt 

avstånd och dokumenterar alla 

som kliver in genom dörren. Nu anses jag 

vara en av dem, tillsammans med konstnären 

Dan Park som tapetserar Malmö 

med obscena affischer och ett gäng Sverigedemokrater. 

”I dessa kretsar är Sverige det 

värsta exemplet och Malmö, 

speciellt Rosengård, det närmaste 

man kan komma det 

mångkulturella helvete som de 

menar att invandring, och speciellt 

då muslimsk invandring, 

för med sig.” 

16 17 

MANA 1 2010 MANA 1 2010

– Du är förmodligen den enda journalisten 

här, skojar Carlqvist glatt. 

Hon har delvis rätt. Det var inte många 

journalister som bevakade deras första 

möte trots att diverse pressmeddelanden 

gick ut till de stora tidningarna. Ikväll är det 

jag och en kille från Expo. Budskapet sprids 

i stället via nätet. 

Ingrid Carlqvist öppnar mötet med att 

anklaga Roland Poirier Martinsson, chef – 

Du är förmodligen den enda journalisten 

här, skojar Carlqvist glatt. 

Hon har delvis rätt. Det var inte många 

journalister som bevakade deras första 

möte trots att diverse pressmeddelanden 

gick ut till de stora tidningarna. Ikväll är det 

jag och en kille från Expo. Budskapet sprids 

i stället via nätet. 

Ingrid Carlqvist öppnar mötet med att 

anklaga Roland Poirier Martinsson, chef för 

Timbros medieinstitut, för att deras förra 

möte blev inställt. Debatten skulle då handla 

om genus och heta ”Genusvetenskap på 

universiteten – vetenskap eller vansinne”, 

men när Martinsson gjort sin research och 

tagit reda på vad Tryckfrihetssällskapet står 

för så valde han att hoppa av. Två av de tre 

föreläsarna avbokade, dock inte Axess–medarbetaren 

Tanja Bergkvist som meddelade 

att hon gärna ställer upp nästa gång de ska 

debattera genus. 

”Har hedersmord integrerats 

i demokratin?” 

Ett 50–tal människor har dykt upp för att 

lyssna på Hege Storhaug från den norska 

islamkritiska tankesmedjan Human Rights 

Service (HRS), Bahareh Andersson, som 

Carlqvist presenterar som ”en smart muslim”, 

och Sverigedemokraten Mrutyuanjai 

Mishra, som håller ett föredrag på engelska 

om hur Salman Rushdie trakasserats av de 

iranska myndigheterna efter sin bok Satansverserna. 

Norska HRS driver frågor om en restriktivare 

invandring i Norge och sprider antimuslimskt 

material på sin hemsida. På 

Tryckfrihetssällskapets möte talar Storhaug 

om hur förtrycket i muslimska länder sprider 

sig till Skandinavien, bland annat genom 

att muslimer i Norge skickar sina barn 

till koranskolor. 

Hege Storhaug visar bilder av kvinnor i 

burka och uppmanar publiken att gissa var 

bilderna är tagna. 

– I Norge, svarar någon. 

18 


”De använder alla samma 

retorik och använder kampen 

för yttrandefrihet som ett sätt 

att kritisera islam.” 

Alla skrattar och Storhaug säger att det lika 

gärna kunde vara så, men att detta är Londons 

gator. 

– Jag blev chockad, där var burkor överallt, 

berättar Storhaug. 

Publiken nickar och hummar igenkännande. 

Nästa talare – Bahareh Andersson – kalllar 

sig muslimsk feminist och talar mycket 

om hedersvåld. Hon kritiserar politiker och 

medier för att inte ta frågan på allvar och 

från talarstolen på den upplysta scenen ställer 

hon en öppen fråga till regering och 

journalister: 

– Har hedersmord integrerats i demokratin? 

Ett mångkulturellt samhälle leder till hedersvåld, 

det har vi ju bevis på idag. 

Ett uttalande som river ner rungande applåder. 

Bahareh flydde från Iran efter att ha blivit 

straffad med 20 piskrapp för att hon 

hade den amerikanska filmen Robin Hood i 

väskan. Hon berättar om förföljelse och 

förtryck i det forna hemlandet och menar 

att dessa värderingar idag importeras till 

Sverige. 

En äldre dam i publiken undrar försiktigt 

vad man ska säga till dem som hävdar att 

det finns en hederskultur även bland svenska 

män? Det blir knäpptyst. 

– Visa mig en svensk man som tvingar sin 

kvinna att bevisa sin oskuld genom blod på 

lakanet, då ska jag säga att det finns en hederskultur 

bland svenskar, svarar Bahareh. 

Återigen rungande applåder och en kvinna 

skriver ordagrant ner Baharehs ord i sitt anteckningsblock. 

Del i en internationell 

”kontrajihadrörelse” 

Ingrid Carlqvist har en bakgrund som ”vanlig” 

journalist. Hon säger att hon drivs av att 

berätta sanningen, en sanning hon beskrev i 

ett blogginlägg som ledde till att hon fick 

sparken som krönikör från Smålandstidningen 

Barometern. 

– Jag skrev om en SDU-manifestation där 

motdemonstranterna betedde sig som djur 

och skrek och buade mot de stackars 

SDU:arna. Jag förfasades över deras hat och 

aggressivitet och detta beskrev jag i inlägget 

”Gud bevare oss för ’antirasister”. 

Ingrid Carlqvist skrev bland annat: 

Vad hade hänt om inte poliserna skyddat 

de demonstrerande ungdomarna? Antagligen 

hade ”antirasisterna” kastat sig över 

dem och slitit dem i stycken, som de blodtörstiga 

bestar de såg ut att vara. 

En del av Barometerns läsare reagerade starkt 

på blogginlägget och hon fick sparken. 

Ingrid Carlqvist bestämde sig då för att 

bilda en svensk motsvarighet till danska 

Trykkefrihedsselskabet, som grundades 

2004 av journalisten Lars Hedegaard. Han 

blev nyligen friad i Danmarks högsta domstol 

efter två år av rättsliga tvister angående 

hans uttalande om att ”muslimer våldtar 

sina egna barn”. Det är dock inget uttalande 

han ångrar och Trykkefrihedsselskabet fortsätter 

att kämpa för att rasismeparagraffen 

(Danmarks motsvarighet till lagen om hets 

mot folkgrupp) ska strykas ur lagtexten eftersom 

de anser att lagen begränsar yttrandefriheten. 

Redan 2004 blev Hedegaard 

utesluten ur danska PEN-klubben med 

motiveringen att klubben inte uppmuntrar 

till rasism. 

Trykkefrihedsselskabet och dess internationella 

gren, Intenational Free Press Association, 

utgör en av grundpelarna i den internationella 

counterjihad, eller kontrajihadrörelsen, 

som uppfattar islam som det största 

hotet mot yttrandefriheten. På sin hemsida 

säljer de kaffemuggar med karikatyrbilder 

av profeten Muhammed. 

– Så långt har vi inte kommit än, vi har 

inga åsikter utan kämpar för yttrandefriheten. 

Sådana beslut tas efter vårt första årsmöte 

i höst, säger Ingrid Carlqvist. 

Det nybildade Tryckfrihetssällskapet ska 

låta frågor som enligt Carlqvist inte diskuteras 

i ”vanliga” medier ta plats. 

– I Danmark har de kommit längre, där får 

man ifrågasätta invandringen utan att bli 

stämplad som rasist. 

Tryckfrihetssällskapets första möte hölls 

i januari i år och invigningstalade gjorde 

bland andra Lars Hedegaard, den danska 

förebildens ordförande, och Hans Rustad, 

som driver den norska motsvarigheten till 

Avpixlat, bloggen Document.no, där Fjordman, 

en av Anders Behring Breiviks stora 

förebilder, har varit en flitig skribent. Även 

Breivik var aktiv på Document.no. Det är i 

dessa kretsar vi till sist hamnar. Det går inte 

att undvika, det danska Trykkefrihedssel- 

19 

MANA 1 2012

skabet spelar en central roll i starkt islamkritiska, 

högerextrema kretsar. Det rör sig inte 

om frustrerade tryckfrihetskämpar som vill 

lufta sina åsikter om invandring och islam. 

Det rör sig om ett internationellt nätverk av 

människor som anser att ”muslimer inte nöjer 

sig förrän islam härskar över hela världen”. 

Påverkar politiken 

Hege Storhaug från norska islamkritiska 

HRS har haft personlig kontakt med Peder 

Are Nöstvold Jensen, alias Fjordman, och 

har publicerat hans artiklar på Human 

Right Services hemsida. Hon står även i 

nära förbindelse med Christian Tybring- 

Gjedde, parlamentsmedlem och ordförande 

för Oslo Fremskrittsparti (FrP). Han är en 

av de mest extrema i det högerpopulistiska 

partiet och lånar sin högerextrema retorik 

från författaren Bruce Bawer, som i sin tur 

skriver under pseudonym på Gates of Vienna, 

en av de viktigaste counterjihadbloggarna. 

Han har skrivit ett flertal islamkritiska 

böcker och är en ledande företrädare för 

Eurabiakonspirationen – en konspirationsteori 

som går ut på att det pågår en muslimsk 

ockupation och att muslimer använder 

terrorism och barnalstring för att slutligen 

ta över Europa och införa sharialagar. I 

sin senaste bok citerar han Breivik två gånger 

och hävdar bland annat att hundratals 

norska ungdomar har blivit mördade av 

muslimer. 

Bawer ingår också i danske Lars Hedegaards 

nätverk. Och på Tryckfrihetssällskapets 

Facebooksida rekommenderar Ingrid 

Carlqvist Bawers senaste bok, The new Quislings: 

How the international left used the Oslo 

massacre to silence debate about Islam, där 

Bawer liknar muslimer och vänstern vid nazister 

som planerar att ta över Europa. 

Trykkefrihedsselskabet är ingen opolitisk 

organisation, utan påverkar i allra högsta 

grad det politiska klimatet. I styrelsen finns 

personer som kandiderar för Dansk Folkeparti. 

En av styrelseledamöterna, tillika redaktör 

för deras tidning sappho.dk, är 

Kathrine Winkel–Holm, dotter till en av 

Dansk Folkepartis parlamentsledamöter. I 

januari publicerade hon en artikel på sappho.dk 

där hon uttalade sitt fulla stöd för 

Fjordman och hans åsikter. Anders Behring 

Breivik citerar Fjordman 111 gånger i sitt manifest. 

Vid 39 tillfällen tar han inlägg direkt 

ur Fjordmans blogg där han menar att ”vi är 

i krig mot muslimer” och uppmanar européer 

att ”beväpna sig mot muslimerna”. 

20 


Breivik är extrem. Ingen annan ska anklagas 

för de dåd han utfört. Men han är en 

produkt av ett samhälle och en retorik som 

sprids och normaliseras. 

International Free Press, den internationella 

grenen av Trykkefrihedsselskabet, har 

lyckats knyta till sig tunga namn inom islamofobiska 

rörelser runt om i Europa. 

Lars Hedegaard har till exempel ett 

nära samarbete med bland andra Gert 

Wilders. 

Vill sprida islamkritisk propaganda 

En som tittat närmare på frågor som rör islamofobiska 

och högerextrema rörelser är 

Sindre Bangstad, postdoktorstipendiat vid 

socialantropologiska institutionen i Oslo. 

– De använder alla samma retorik och 

använder kampen för yttrandefrihet som ett 

sätt att kritisera islam. Hedegaard vet mycket 

väl vad han gör när han knyter kontakter 

med människor som exempelvis Robert 

Spencer, en kontrajihadistisk islamofob från 

USA och grundaren av Jihad watch, menar 

Sindre Bangstad, som 2013 kommer ut med 

en bok om händelserna på Utøya. 

Rätten till åsiktsfrihet är något som berör 

alla och att organisera sig kring den är ett 

genomtänkt sätt att nå människor som inte 

nödvändigtvis har de mest extrema åsikterna, 

menar Sindre Bangstad. 

– De dras in i en retorik som lätt faller över i 

islamkritik och människor känner igen sig, 

förklarar han. 

Detta känns igen i Ingrid Carlqvists resonemang. 

– Det finns ett sug hos svenskarna att 

kunna diskutera invandrarfrågor öppet utan 

att bli kallade rasister, säger hon. 

Debattklimatet är hårdare i Danmark än i 

Sverige, och här spelar Trykkefrihedsselskabet 

en viktig roll. 

– De har definitivt påverkat politiken genom 

sitt nära samarbete med Dansk Folkeparti, 

säger Sindre Bangstad. 

Han menar att Tryckfrihetssällskapet kan 

få samma roll i Sverige. 

– Deras mål är givetvis att påverka debatten. 

I samarbete med Sverigedemokraterna 

vill de sprida sin islamofobiska propaganda 

till så många som möjligt. 

Sindre Bangstad menar att avgörande 

för om de ska lyckas eller inte är hur många 

svenskar som tror på allas lika värde, 

medmänsklighet och ett mångkulturellt 

samhälle, och som mobiliserar mot dem. 

”Visa mig en svensk man som 

tvingar sin kvinna att bevisa 

sin oskuld genom blod på lakanet, 

då ska jag säga att det 

finns en hederskultur bland 

svenskar.” 

Malmö – helvetet på jorden 

Tillbaka på mötet på Ungdomens hus i Malmö. 

Hege Storhaug förfasar sig över utvecklingen 

i Sverige och hävdar att 2040 kommer 

svenskarna att vara i minoritet. Under 

pausen utvecklar hon sitt resonemang: 

– Det är värre här än någon annanstans, 

ni har släppt in vem som helst, hur som 

helst i 40 år. Det kunde inte sluta på något 

annat sätt än så här. Och Malmö ska vi inte 

ens tala om! 

Hon får ursäktande medhåll från deltagarna 

och tillägger: 

– Men nu kanske det blir bättre, när ni får 

ett forum där ni äntligen kan säga vad ni 

vill, uppmuntrar hon sina slokörade anhängare. 

Bruce Bawer skriver i sin bok While Europe 

slept: How radicale islam is destroying the 

west from within: ”Det går käpprätt åt helvete 

för Sverige och antalet ghetton ökar i svindlande 

takt.” 

– Det är ingen slump att Tryckfrihetssällskapet 

hamnar i Malmö. I dessa kretsar är 

Sverige det värsta exemplet och Malmö, 

speciellt Rosengård, det närmaste man kan 

komma det mångkulturella helvete som de 

menar att invandring, och speciellt då muslimsk 

invandring, för med sig. Nordiska 

mainstreammedier har inte bidragit till att 

ge en annan bild av Malmö och Rosengård 

de senaste åren heller, säger Sindre Bangstad. 

Klumpen i magen växer under kvällen 

och jag sneglar på de andra deltagarna. De 

skrattar och applåderar, nickar och hummar 

igenkännande. 

TerrorisTjakTens 

svarTa bok 

Rapportbok om 10 års svensk terroristjakt 

Det »krig mot terrorismen« som USA startade efter den 11 september 

2001 har förändrat vår värld. Det räcker att peka på krigen i Afghanistan 

och Irak. Men förändringarna i vårt samhällsklimat, våra rättssystem och 

allas likhet inför lagen är svårare att beskriva, men samtidigt mer försåtliga 

och farliga. 

Men boken vill Gösta Hultén och Lena Sonne dokumentera övergrepp 

där svenska politiker, Säpo och andra myndigheter kränkt rättssäkerheten 

och internationella konventioner. Den visar hur terroristjakten 

ensidigt riktat sig mot muslimer. 

I ett avslutande kapitel skriver advokat Thomas Olsson om varför 2003 

års terroristlag måste avskaffas. 

Utgivare: Charta 2008 

Pris 75 kr inklusive frakt. Beställ via: info@charta2008.se. www.charta2008.se 

Nytt nummer av Fronesis: 

Utveckling 

Går det att förstå samhällsutvecklingen utan att se till kolonialismens 

roll? Är utveckling utan tillväxt möjlig? Vilka idéer om utveckling 

var centrala under den arabiska våren? 

Med texter av bland andra Hans Abrahamsson, 

Walter D. Mignolo, Madina 

Tlostanova, Mark Duffield, Serge Latouche, 

Arturo Escobar och Omar S. Dahi. 


svarTa bok 

www.fronesis.nu 

MÅnGa rÄTTsÖverGrePP UnDer 

10 Års TerrorisTjakT 

Det ”krig mot terrorismen” som startade efter 11 september 

2001 har förändrat vår värld. Det räcker att peka på krigen i 

Afghanistan och Irak. Men förändringarna i vårt samhällsklimat, 

våra rättssystem och allas självklara likhet inför lagen är svårare 

att beskriva, men samtidigt mer försåtliga och djupgående. 

I detta ”krig” som nu pågått i 10 år, har demokratiska fri- och rättigheter 

ofta åsidosatts. Många har frihetsberövats utan rättegång. 

Den nya terrorlagstiftningen har inneburit att människor frihetsberövats 

eller svartlistats ekonomiskt på svaga grunder. Svenska 

regeringar av olika färg har på Säpos inrådan i all tysthet avvisat 

”säkerhetsärenden” till tortyrländer, utan rättslig prövning. 

Rapporten visar att den svenska terroristjakten ensidigt riktat sig 

mot muslimer. Men massakern i Norge den 22 juli 2011 visar att 

hotet kan komma från motsatt håll, från islamhatare. Frågan är om 

ensidigheten minskat vaksamheten mot sådana hot. 

Charta 2008 vill med denna rapport främst kartlägga i vilken mån 

svenska myndigheter kränkt mänskliga rättigheter och internationella 

konventioner i kriget mot terrorismen. Det här är den första 

samlade genomgången av hur krigets rättslöshet drabbat svenska 

muslimer. 

www.charta2008.se 

ISBN: 978-91-633-9310-5 

TerrorisTjakTens svarTa bok ChARtA 20 08 

Charta 2008 


svarTa bok 

En rapport om 10 års svensk terroristjakt 

En ny modern klassiker från Arkiv förlag 

Marshall Berman 

Allt som är fast förflyktigas 

I denna fängslande bok utforskar Marshall Berman 

upplevelsen av levd modernitet, där inget är bestående 

och stabilt, där traditionella livsformer och tänkesätt 

raseras. Med hjälp av fascinerande omtolkningar av 

Goethes Faust, Kommunistiska manifestet, Bau de laire, de 

stora ryska författarna – Pusjkin, Gogol, Dostojevskij 

– visar Berman hur alla dessa konfronterades med 

moderniseringen i hela dess sammansatthet: fasan 

inför förintelsen av det trygga parad med förhoppningarna 

om det nya och dess frigörande möjligheter. 

Köp den i bokhandeln eller direkt från oss på Arkiv förlag 

Arkiv förlag • 046-13 39 20 • arkiv@arkiv.nu • www.arkiv.nu

Tjänstemän 

med 

andra 

rötter 

Oftast tänker vi på tjänstemän som bara en kugge i maskineriet. Politikerna 

bestämmer, och byråkraterna följer det som står på pappret. På så sätt kan det inte 

spela så stor roll vem det är som sitter och administrerar. Mana-skribenten Nazem 

Tahvilzadeh håller inte med. I sin nya avhandling Representativ byråkrati tar han upp 

varför vi borde se på tjänstemän som potentiella allierade i kampen för ett mångetniskt 

jämlikt samhälle. 

Vad betyder begreppet representativ byråkrati? 

– En representativ byråkrati innebär att den offentliga 

sektorns organisationer speglar samhällets befolkningssammansättning 

vad gäller kön, klass och 

etnicitet. 

Du skriver att ”underrepresentationen av stora 

samhällsgrupper i den offentliga förvaltningen leder 

till att dessa gruppers perspektiv och intressen 

tas tillvara i mindre utsträckning i den politiska 

processen”. Hur kan det här ändras i praktiken? 

Tror du på kvotering? 

– Det är en svår fråga som jag inte har ett klart svar på. 

Jag tror på en mer tydlig och tvingande lagstiftning rörande 

icke-diskriminering och ökad representativitet i 

svensk offentlig förvaltning. Det måste ställas högre 

krav på rekryteringsansvariga att fördela den makt det 

innebär att inneha ett offentligt ämbete mer jämlikt 

TEXT: INA 

WOOD 

SKRIBENT 

över befolkningen. Problemet har till viss del att 

göra med utbildningsnivån och typ av utbildning 

bland vissa grupper. Men en hel del av problemen 

har också att göra med både diskriminering av dem 

som faktiskt har adekvat kompetens och glastak för 

dem som finns i organisationerna. Rådande mångfaldspolitik 

ger personer i organisationerna som vill 

verka för jämlikare rekrytering för lite resurser att 

faktiskt åstadkomma förändring. Det måste förändras 

och det kan man göra utan kvoteringslagstiftning. 

Sedan finns det även möjligheter att använda 

sig av positiv särbehandling: etnicitet eller uppväxtort 

formuleras som kompetens. Svenska städer behöver 

denna kompetens. Idag fyller konsulter och 

inhyrda forskare den kompetensbristen. 

Forskningen visar att en administratör med minoritetsbakgrund 

sannolikt kommer att engagera 

sig i minoritetsfrågor. Blir då arbete kring mångetnisk 

jämlikhet ett individuellt ansvar som förskjuts 

till enstaka anställda med minoritetsbakgrund 

istället för ett övergripande ansvar och 

policyområde för hela organisationen? 

– Det finns absolut en risk att en minoritetsadministratör 

blir reducerad till egenskaper som endast 

kopplas till det etniska. 

Jag menar att det troligen beror på den kraftiga 

underrepresentationen av minoriteter i de offentliga 

organisationernas högre hierarkier. Det finns en generell 

risk att etniskt jämlikhetsarbete och jämställdhetsarbete 

reduceras till enstaka tjänstemän med de 

arbetsuppgifterna. Det har att göra med hur dessa 

policyområden är strukturerade. Trots att de ska genomsyra 

hela den statliga, regionala och kommunala 

verksamheten (allt från sjukvård, omsorg och utbildning 

till polisverksamhet) så är det snarare så att 

de inte gör det. Jämlikhetsarbetet i organisationerna 

backas sällan upp av resurser som möjliggör större 

förändring. 

Dessutom måste jag påpeka att en symbolfunktion 

som minoritetsadministratörer inte alltid behöver 

vara till nackdel för deras egen situation, utan 

tvärtom stärka deras handlingsutrymme i frågor om 

det mångetniska i organisationen. Däremot är det 

inte alltid självklart att deras aktiviteter tar hänsyn 

till olika intressen som minoritetsgrupper har i samhället. 

Vad kan vi göra för att få en starkare minoritetsrepresentation 

inom den offentliga förvaltningen? 

Det måste för det första finnas ett krav underifrån 

att anställa fler personer med annan bakgrund, annan 

uppväxtort och andra perspektiv än de dominerande 

i förvaltningen. Detta är något som måste drivas 

av olika intresseorganisationer. För det andra 

måste det finnas möjligheter att nå högre utbildning 

för personer med utländsk bakgrund som till exempel 

har växt upp i förorter eller i hem där föräldrarna 

har lägre utbildningsnivå. Den kommunala skolan 

måste vara likvärdig för alla. Detta kan dock inte 

neutralisera alla de negativa effekter som en hög 

samhällelig arbetslöshet generellt har på människors 

livssituation. En stark välfärdspolitik som omfördelar 

resurser uppifrån och ner är en förutsättning för 

att ett representativt urval över huvud taget ska nå 

högskolan. Högskolorna har också mycket att arbeta 

med vad gäller att nå olika befolkningsgrupper och 

öppna upp för olika typer av kompetens förutom 

högskoleprov och skolbetyg som generellt inte är 

objektiva mått på kompetens. Att regeringen till exempel 

har tagit bort urvalskvoten för personer med 

lång arbetslivserfarenhet är ett steg i fel riktning. En 

stor eloge till exempelvis Uppsala universitets juristprogram 

som prövade antagning genom en alternativ 

urvalsgrupp för personer med utländskt påbrå 

som fick genomgå längre intervjuer för att bedöma 

deras kompetens och möjlighet att tillgodogöra sig 

utbildningen. Till sist tycker jag att offentliga organisationer 

måste våga testa mer och hitta alternativa 

metoder för att främja rekryteringen av personer 

med icke-västerländsk bakgrund. Jag är övertygad 

om att mångfaldsarbetet är viktigt men behöver reformeras. 

För det första måste mångfaldsdiskursen 

återvinnas från den nyliberala hegemonin där poängen 

snarare är marknadsfördelar för organisationerna, 

vilket leder till ett essentialistisk bejakande av 

olikheter. Mångfaldsarbete i offentlig sektor måste 

betraktas som ett jämlikhetsprojekt där allas lika 

möjligheter till arbete är målet. Dessutom måste det 

knytas till mer resurser som ger arbetet ett genomslag 

i praktiken, annars blir det bara symbolpolitik. 

Avhandlingen i sin helhet går att läsa om du söker: representativ 

byråkrati + Nazem Tahvilzadeh

ärlek 

Tema: 

Ljuv kärlek. Smärtsam kärlek. Kärlek formad 

och begränsad av normer, makt och kontroll. 

Är kärleken en rättighet och i så fall vems 

rättighet? Talar kärleken ett nationellt eller 

ett globalt språk? Och vem sätter reglerna? 

I detta tema erbjuder Mana en rad rapporter om 

kärlekens villkor i en sexistisk och rasistisk värld.

k 

Svensk heterosexualitet bygger på jämställdhet, 

ansvar och omsorg om varandra. Detta till skillnad 

från ”de andras” heterosexualitet, de som inte är 

svenskar. Det är budskapet i informationsbroschyrer 

om sexualitet riktade till nyanlända invandrare som 

forskaren Anna Bredström studerat. 

Materialet som Anna Bredström analyse- landstings enhet för sexualitet och hälsa, LAFA. 

rat är från mitten av 90-talet och 

Broschyrerna gör en stark åtskillnad mellan ”svenskar” 

producerat av etablerade myndigheter, och ”de andra” och präglas av kulturrasistiska tanke- 

institutioner och frivilligorganisatiogångar. Och det går att dra många paralleller till dagens 

ner som Folkhälsoinstitutet, RFSU och Stockholms läns offentliga samtal om sexualitet, kärlek och etnicitet. 

27 


Lära ut 

svenskhet 

TEXT: BRITTA 

ABOTSI 

REDAKTIONS 

MEDLEM 

26 


TEMASIDOR

28 

Det menar Anna Bredström, som är forskare vid 

institutionen för migration, etnicitet och samhälle vid 

Linköpings universitet. 

– Det är klassiska symboler för hierarki som syns 

och återkommer. Föreställningen om den vite mannen 

som räddar den bruna kvinnan är så starkt förankrad i 

vår kultur att vi inte reagerar, trots att, som i det här 

fallet, det ibland är så uppenbart stereotypt framställt. 

Hon kallar det kulturrasism. Kultur, värden och 

normer i stället för biologi används för att göra 

åtskillnad mellan människor. Men i grunden är 

strukturen densamma. Det handlar om ”vi” och ”dem”. 

Som exempel analyseras två broschyrer: Kärlek i ett 

annat land – om sexualitet och samlevnad i Sverige (Folkhälsoinstitutet 

och RFSU) och Mellan människor – tankar 

om sexualitet och samlevnad i Sverige och världen (LAFA). 

I dessa är ”vi” svenskar och ”de” invandrare. Mer 

definierat än så är det inte. Invandrare refereras bara 

till som invandrare och vad svensk och svenskhet 

betyder definieras inte heller. Det är inte heller klart 

vem läsaren är. I materialet är det olika röster som 

talar beroende på vem som antas prata med vem. 

I inledningen av broschyren Kärlek i ett annat land 

står det: ”I den här skriften kan du som invandrare i 

Sverige läsa hur svenskar lever och vad de tycker om 

kärlek och sexualitet.” 

Svenskheten, den nationella och den etniska 

tillhörigheten blir därmed en markör för kärlek 

och sexualitet. Detta gentemot invandrarna. 

Svenskhet idealiseras 

En annan markör är jämställdhet, som framställs 

som något svenskt. Svenskheten blir idealiserad och 

beskrivs som det rätta och riktiga. Budskapet blir 

underförstått att det bara är att följa svenskarnas 

beteende så blir det bra. 

Den kulturrasistiska hållningen är så stark att 

frågor som rör sexuellt risktagande och säkrare sex 

kommer bort i det material som Anna Bredström 

studerat. 

– Till stor del publicerades detta material som en 

del av det hiv-preventiva arbetet och broschyrerna 

omnämns till exempel i policydokument om hiv/sti 

(sexuellt överförbara sjukdomar) som ett material som 

kan användas för riktade satsningar gentemot in 

vandrare. Då blir det ganska paradoxalt att frågor som 

rör sexuellt risktagande försvinner eller bagatelliseras 

som de gör i det här materialet. I broschyrerna betonas 

i stället att i Sverige finns det en friare attityd till sex, 

och att det är ovanligt att svenska ungdomar smittas 

av hiv eller STI, säger Anna Bredström. 

Åtskillnaden mellan ett ”vi” och ett ”de” skapas inte 

enbart direkt genom beskrivningar utan också genom 

frånvaron av beskrivningar. Det kan göra den ännu 

svårare att se. I det material som Anna Bredström 

studerat görs det bland annat genom att lyfta fram 

citat från ”de andra” och sedan förklara den svenska 

hållningen. Till exempel finns citat från ”de andra” 

som: ”Svenska män är inte riktiga män. De har inget 

att säga till om” och ”Jag vill inte gifta mig med en 

man från mitt hemland. De tror att de äger kvinnorna, 

men ingen äger mig”. 

Dessa citat följs sedan av en auktoriserad röst som 

talar om jämställdhet i Sverige till skillnad från andra 

samhällen och kulturer, som underförstått alla är 

patriarkala. 

Genom att både tala om svenska värden och ha citat 

från ”de andra” blir synen på de andras sexualitet 

många gånger mycket nedlåtande. Vid tal om tillit och 

ansvar för sexualitet, är det underliggande budskapet 

att detta är något som saknas hos invandrare. I ett 

avsnitt i Kärlek i ett annat land står det exempelvis: 

”I Sverige tror man att det går att vara passionerad och 

samtidigt veta vad man gör. Att älska och njuta men 

inte glömma att använda kondom!” 

Stereotyperna återfinns i dag 

Vid en läsning av Anna Bredströms analys tycks de 

informationsbroschyrer hon har studerat vara 

extrema, men hon menar att exemplen speglar en 

generell trend. 

– Vi ser flera sådana exempel i samhället, till 

exempel när frågor om tonårsrelationer och tvångsäktenskap 

diskuteras. Debatten om hedersvåld och 

trafficking är också full av stereotyper som gör det 

svårt att diskutera de problem som finns utan att 

hamna i ett vi och de-tänkande, och reproducera en 

massa stereotyper. Det är också viktigt att komma ihåg 

att de broschyrer jag tittade på var ett officiellt 

material som fanns tillgängligt på de flesta institutioner 

och publicerades av etablerade organ, vilket också 

gör det svårt att avvisa dem som extrema. 

Enligt Anna Bredström använder myndigheterna 

ofta en uppfostrande hållning i material utformat för 

invandrare. Sverige som nummer ett i välfärd intar 

någon form av föräldraroll och undervisar de andra, 

det vill säga invandrarna, som ses som en underordnad 

grupp. 

– Det är en assimilerande hållning som handlar om 

att svenskar har kunskaper som de ska lära ut till ”de 

andra”. De här broschyrerna handlar ju egentligen 

mest om att ”lära ut svenskhet”. 

Men hur ska material utformas, när vi vet att det i 

en del andra kontexter finns en syn på sexualitet som 

inte överensstämmer med svensk lagstiftning? 

– Det är inte lätt. Talet och diskussionerna om till 

exempel hedersvåld är ofta rasistiska, men samtidigt 

är det ju viktigt att inte lämna kvinnor som blir 

utsatta för våld i nära relationer ensamma bara för att 

de har en annan etnisk tillhörighet än svensk. Så vad 

ska vi göra?, frågar hon sig. 

Någon mer riktad information från myndigheternas 

håll tror hon dock inte på. 

– Det finns det redan en massa av. När det gäller 

material om säkrare sex, hade det varit bättre om man 

hållit sig konkret till praktiserandet av sex. Att man 

hade pratat om beteende i stället för identitet, 

eftersom det sätt man pratat om identitet varit så 

problematiskt och stereotypt. 

Men det vi generellt behöver är att frågor om rasism 

lyfts i diskussionen kring sexualitet. Det har inte 

gjorts. När det gäller hbt och kön är man generellt 

mycket mer medveten men inte när det gäller 

etnicitet. Det perspektivet kommer inte med och 

det behövs. 

Sex blir säkerhetspolitik 

Sedan ett par år har man från statligt håll betonat 

vikten av hiv-preventivt arbete riktat mot migranter. 

Det är projekt som sysslar med migration och hiv som 

fått stora delar av de statliga medlen för det hiv-preventiva 

arbetet. 

– Det finns en risk för att det blir stigmatiserande. Det 

är viktigt att det får en antirasistisk genomsyrning 

och det vet jag inte alltid om det görs, säger hon. 

– Det är också viktigt att komma ihåg att talet om 

migranter som riskgrupp i hiv-sammanhang hänger 

samman med att hiv och andra smittsamma sjukdomar 

idag ses som en säkerhetspolitisk fråga, och inte 

bara en hälsofråga. Precis som vi sett förskjutningar 

när det gäller asylpolitik från en mer rättighetsbetonad 

till en mer säkerhetsorienterad hållning, måste 

man också komma ihåg att hiv-politik inte är frikopplad 

från andra politiska områden. 

Anna Bredström disputerade 2008 med avhandlingen 

Safe Sex, Unsafe Identites: Intersections of ’Race’, Gender 

and Sexuality in Swedish HIV/AIDS Policy. Broschyrerna 

som Anna Bredström analyserade har senare fått en 

hel del kritik. Bland annat har RFSU tagit avstånd från 

dem. 

Anna Bredström ser också en vilja till självkritik och 

reflektion hos dem som idag är ansvariga för att 

producera säkrare sex-material på olika myndigheter. 

Samtidigt är det svårt så länge vi inte på allvar ser hur 

samhället i stort genomsyras av rasistiska stereotyper 

om sexualitet. 

Allt är kopplat till större processer i samhället, 

vilket också gör det till en mycket större fråga, säger 

hon. 

k 

MANA 1–2 2012f 


TEMASIDOR 

TEMASIDOR 

29

Fruimporten är en mycket lönsam industri, som i stor utsträckning bygger 

på fördomar, antifeminism och ett kolonialt arv. Abigail Sykes tittar på hur 

olika faktorer som genus, ras, ålder och klass samverkar – och hur man måste 

bekämpa bilden av kvinnor som objekt för att angripa fenomenet på allvar. 

Postorderfruar, 

fruimport eller 

äktenskaps 

migration? 

TEXT: ABIGAIL 

SYKES 

JOURNALIST 

gillar verkligen att se sexig ut i en 

fin klänning och höga klackar. Jag är ’’Jag 

säker på att de sakerna gör en kvinna 

till en riktig kvinna”, skriver Perfekta 

på single-baltic-lady.com. Profilbilden visar 

henne i bh, trosor och jeans som hon håller 

på att dra på eller av. 

På amerikanska sajter som förmedlar 

kontakt med kvinnor från forna Sovjet berättar 

många män (och kvinnor) hur nöjda 

de är. B. O’Neil, New Orleans, är en av dem 

som går längst i sin syn på kvinnorna som 

varor. Han skriver bland annat följande: 

30 31 


TEMASIDOR 

Jag tog det extrema steget att leta 

efter någon från ett annat land. 

Anledningarna var många, men den 

främsta var att jag letade efter någon 

som hade de ”gammaldags” värderingar 

som jag kände saknades hos 

många av de ”tillgängliga” kvinnorna 

i min åldersgrupp här i USA. 

[…] Jag är en mycket skeptisk kund 

oavsett vad som är till salu … Vad 

är kvalitén hos kvinnorna på sajten, 

och de tjänster som de erbjuder? Mitt 

slutgiltiga svar – Alena och jag gifte 

oss 28 augusti 2002. Vårt första barn, 

en pojke, väntas den 27 juni 2003! 

Jag vill påstå att kvalitén är förstklassig! 

När jag surfar runt på fruförmedlingssajterna 

slås jag annars av hur lika svenska dejtingsidor 

de är. Kvinnorna söker män som 

har humor, är snälla och pålitliga. Männen 

verkar vara ungefär som vem som helst och 

letar efter kvinnor som de kan ha djupa 

samtal med eller som är ärliga och lojala. 

Generellt försöker sajterna ge ett seriöst 

intryck, varnar för lurendrejeri och ger support 

dygnet runt. Ett av undantagen är en 

grupp sajter som samsas under varumärket 

Anastasia. De är uppdelade efter vilken etnicitet 

kvinnorna har. Kvinnorna från Latinamerika 

är ”sensuella”, de från ”Fjärran östern” 

har en ”utsökt charm” och afrikanska 

kvinnor är ”praktfulla”. Sidan för asiatiska 

kvinnor har särskilda råd om hur kvinnorna 

kan förväntas bete sig. Några exempel: 

Asiatiska skönheter föds med den 

häpnadsväckande förmågan att 

överskrida världens oro och skapa en 

lugn miljö som försätter deras man i 

ett tillstånd av total lycksalighet. Det 

kan ha att göra med de kroppsliga 

njutningar som asiatiska skönheter 

bemästrar. […] På ett intimt plan är 

den grafiska skönheten hos asiatiska 

kvinnors hår mot deras utsökta form 

unik och inspirerande. 

När det gäller asiatiska skönheter 

från Japan, Kina, Thailand eller 

Filippinerna kan man alltid räkna 

med att de stöttar sin make i offentliga 

och privata familjesituationer. 

[…] Asiatiska skönheter strävar 

efter att ställa sin make i god dager 

som en del av sin plikt. 

Precis som många feminister känner jag ett 

instinktivt motstånd mot den här typen av 

sajter – även mot dem som inte innehåller 

uttalade rasistiska och sexistiska fördomar. 

Men jag har ibland haft svårt att sätta fingret 

på varför. 

Att människor som har ett gemensamt 

intresse av giftermål möts är väl bara positivt? 

Det handlar om vuxna människor och 

i många fall också om kärlek, vad är problemet? 

Efter samtal med ukrainska feminister 

och svenska genus- och etnicitetsforskare 

har jag börjat förstå. Så länge det handlar 

om kärlek är det kanske okej. Men i många 

fall handlar det här om försäljning, av kvinnor, 

till män. Om en människohandel som 

har sin grund i en objektifiering av kvinnan 

och i rasistiska stereotyper. 

– Eftersom man väljer en specifik kropp, 

är någonting inskrivet på kroppen. Det är 

inte så att de inte ses som kvinnor, men vissa 

egenskaper som är representativa för en 

etnisk grupp skrivs in i hur de ser ut. Det 

handlar om de här fördomarna som man 

kan ha, att thailändare är gästvänliga till 

exempel. Det finns en solklar maktrelation. 

Det säger Despina Tzimoula, som är lektor 

på Malmö högskola vid institutionen för 

Globala politiska studier och som bland 

annat forskar om kvinnlig migration. 

Forskningen om så kallade ”postorderfruar” 

är ofta kopplad till andra kvinnor 

som migrerat, till exempel för att göra hushållsarbete, 

berättar hon. Det finns en antifeministisk 

bild bland vissa grupper i västvärlden 

av att ”de kvinnorna kan det här 


TEMASIDOR

ättre”, att ”våra kvinnor har gått för långt”, 

medan kvinnor från till exempel Östeuropa 

eller Sydostasien inte har förlorat sin traditionella 

roll. 

– Undersökningar visar till exempel att 

det finns en bild i väst av att thailändska 

kvinnor är bra på omvårdnad och att ta hand 

om barn, att de är omhändertagande och att 

de inte är karriärinriktade. Att om det är sådant 

man vill ha, ska man välja en thailändsk 

kvinna att gifta sig med eller anställa till hushållsarbete, 

säger Despina Tzimoula. 

De här bilderna är inte bara vanliga inom 

fruimporten. 

– Det skapas en bild av att thailändare är 

öppna, trevliga och gästvänliga. Den återspeglas 

väldigt mycket. Ta bara turistbroschyrerna. 

”Upplev en fantastisk gästfrihet.” 

Andra grupper tillskrivs andra egenskaper. 

– Polska kvinnor framställs som väldigt 

bra på att städa, men inte på att ta hand om 

barn. Det blir en rasifiering av olika kvinnors 

tjänster. 

Enligt henne är fruimport en form av 

trafficking eller människohandel, där stora 

pengar finns att tjäna. 

– Problemet är inte att folk gifter sig med 

folk från andra länder. Problemet är när det 

är kommersialiserat. Det är en väldigt lukrativ 

industri som i stor utsträckning är olaglig, 

säger hon. 

Catrin Lundström är lektor i genusvetenskap 

på Stockholms universitet och forskar 

bland annat om frågor som rör svenskhet, 

ras och vithet. Hon tror att en förklaring till 

att just kvinnor från Östeuropa och Sydostasien 

eftertraktas i fruimporten är att de 

uppfattas som ”lagom” lika de västerländska 

kvinnorna. 

– Vad jag tror är viktigt för att förstå 

kopplingen till ukrainska och thailändska 

kvinnor är föreställningen om vad som är 

exotiskt och därmed attraktivt. Det som är 

helt främmande blir konstigt. Det som däremot 

är både likt och annorlunda kan 

framstå som exotiskt. Det är alltså inte 

främlingskapet som är förklaringen till exotiseringen 

av den andra, utan också likheten. 

Samtidigt finns naturligtvis avgörande 

skillnader i bilderna av dessa kvinnor jämfört 

med de vanligaste föreställningarna om 

svenskfödda kvinnor. 

– Den forskning som finns visar att det 

finns en föreställning om asiatiska kvinnor 

32 33 


TEMASIDOR 

som mer feminina och underordnade. De 

tillskrivs en massa egenskaper som kan 

uppfattas som attraktiva i en heterosexuell 

relation, som att de är hyperfeminiserade 

och följsamma. 

Självklart finns det också en föreställning 

om det icke-svenska, om utländska kvinnor 

som annorlunda. När det finns en föreställning 

om hur någon ska vara och koloniala 

stereotyper som knyts till vissa kroppar, då 

har kvinnan att hantera det också, säger 

hon. 

Ukrainska feminister 

Den mest kända feministiska organisationen 

i Ukraina är förmodligen Femen. Sedan 

2008 kämpar de mot framför allt prostitution 

och sexturism, numera ofta i barbröstade 

aktioner. Oleksandra Shevchenko är en 

av organisationens grundare och hon har 

starka åsikter om fruimporten. 

– På ytan kan sajterna se ut att vara för 

kvinnor som söker vänskap, men de här sajterna 

är inte sociala nätverk, de är bordeller. 

Hon menar att västerländska män ser alla 

ukrainska kvinnor som prostituerade. 

– De tittar på oss och ser sexobjekt. När 

jag ser utländska män i Kiev, vet jag att de 

bara kom hit för att knulla ukrainska kvinnor. 

Många män frågar mig ”hur mycket?” 

När jag säger ”fuck you, jag är inte prostituerad” 

blir de förvånade över att en ukrainsk 

kvinna säger nej, de kan inte förstå det. På 

internet och i reklam ser de att det finns 

många bordeller i Ukraina. De tror att 

ukrainska kvinnor är prostituerade och 

slampor, säger hon. 

Att det är så många ukrainska kvinnor 

som söker sig till män från andra länder är 

ingen slump, menar Oleksandra Shevchenko. 

– Kvinnors liv här kretsar kring att hitta 

en man och skaffa familj, inte att ha en karriär. 

Ukrainska kvinnor vill gifta sig med utländska 

män för att de tror att de är bättre 

än ukrainska män, som bara dricker och 

inte gör något för att förändra det här landet. 

Vi tror att vi har det sämre än i andra 

länder, och vi vill gifta oss med utländska 

män och lämna det här landet för ett bättre 

liv. 

En annan del av problemet, säger hon, är 

att en hel del ukrainska kvinnor faktiskt har 

arbetat i sexindustrin. 

– Ukraina blev ett mycket fattigt land efter 

Sovjetunionens fall och vi förstod att vi 

var tvungna att tjäna pengar på något sätt. 

Många ukrainska kvinnor åkte till andra 

länder i Europa för att arbeta som prostituerade. 

– Det är därför som europeiska män ser 

på Ukraina som en stor bordell där de kan 

köpa kvinnor billigt på alla gathörn. Men 

ukrainska kvinnor vill inte vara prostituerade, 

vi vill vara som alla andra. 

Hon menar att Femen håller på att förända 

bilden av ukrainska kvinnor. 

– Vi visar på att sexturismen är ett problem 

för såväl Ukraina som utländska män 

och ukrainska kvinnor. 

Feminismen är en viktig del av organisationens 

arbete. 

– Det här är männens värld. I hela världen 

äger männen pengarna, de är politiker 

och presidenter. Det är därför vi har problem 

som prostituerade och sexslavar – 

som är kvinnor. Vi slåss mot patriarkatet, 

säger Oleksandra Shevchenko. 

Eftersom hon vet att Mana ringer från 

Sverige, avslutar hon samtalet med att hon 

hoppas att svenska kvinnor ska lära kvinnorna 

i Ryssland, Ukraina och andra länder 

hur de ska kämpa för sina rättigheter. 

– För mig som feminist är Sverige ett 

bättre land för kvinnor, säger hon. 

”Riktiga fruntimmer” 

Men även i det ”feministiska” Sverige finns 

det starka antifeministiska strömningar, och 

fördomarna om kvinnor från Sydostasien 

och Östeuropa hänger ofta ihop med antifeministiska 

åsikter om svenska kvinnor. Några 

exempel på hur tankegångarna kan se ut 

har jag hämtat från den svenska diskussionssajten 

Flashback. Det som skrivs där 

bör naturligtvis tas med en nypa salt och 

inte ses som representativt för befolkningen 

i stort, men följande inlägg ger ändå intressanta 

inblickar i resonemang som kan förekomma 

i vissa kretsar. 

Med tanke på att allt skall vara så 

”jämlikt” nu för tiden så är det ju 

inte så konstigt egentligen att karlar 

åker till olika platser och hämtar 

hem ”riktiga fruntimmer” som kan 

behaga mannen och sköta hushållsgörat 

utan att klaga, många vill ha 

det så som gårdagens kvinnor blev 

uppfostrade att leva. 

Visst fan kan dom flesta få svenska 

tjejer!! Grejen är ju bara den att 

det är för mycket gny och gnäll på 

svenska tjejer som vissa män inte orkar 

med... och det mesta gnäll och 

tjat bygger på att kvinnan vill ha allt 

jämställt, typ det ska delas på städning, 

disk, vem ska åka och handla, 

vem ska stanna hemma med sjuka 

barn, osv. 

Helt enkelt den svenska kvinnan 

gör revolt och den svenske mannen 

orkar inte med det utan åker och 

hämtar en kvinna som är tyst och 

inte tjatar, utan accepterar att hemmet 

är deras huvuduppgift utan att 

ifrågasätta det. Och mannen kan 

sköta sitt i lugn och ro. Svårare än så 

behöver det inte vara. 

Faktum är att svenska tjejer är 

jävligt körda i huvudet på många 

sätt och de är jävligt krävande och 

dyra i drift jämfört med vad man får 

tillbaks. Sen är de gnälliga och kan 

aldrig nöja sig. Är det konstigt att 

många inte ens vill ta i dem med 

tång nuförtiden? 

Thaibrudar är mycket gladare, 

trevligare, mindre krävande och upppassande 

och behandlar man dem 

bra får man så sjukt mycket mer tillbaks 

jämfört med svenska tjejer. 

Dessutom tycker jag de är mer lojala, 

samt är bra mycket trevligare att kolla 

på (oftast) än blötfeta arga white 

trashtjejer i mjukisbyxor (thais klär 

sig alltid mycket propert). 

Den svenska ”moderna” kvinnan 

har i sitt försök att bli mer som mannen 

raderat ut allt som en gång i tiden 

var fint, vackert och beundransvärt 

med att vara kvinna. Den man 

som idag söker en traditionell kvinna 

som ser en ära i att ta hand om hemmet, 

hushållsarbetet och sin man har 

det inte lätt […] Är det då så konstigt 

att män hämtar sina fruar från 

länder med mer traditionell uppfostran, 

och där genusmaffian ännu inte 

hunnit sticka klorna i samhället, och 

slitit sönder allt det vackra med att 

just vara man och kvinna? […] En 

vän till mig tröttnade personligen på 

de svenska tjejerna. […] Han hämtade 

hem en thailändska och idag är 

han grymt lycklig. Hon är vacker 

som en gudinna, servar honom som 

om han vore hennes gud, och han å 

andra sidan ser till att de har det bra 

ekonomiskt. 

Tobias Hübinette är docent i interkulturell 

pedagogik, forskare vid Mångkulturellt centrum 

i Botkyrka och lektor vid Södertörns 

högskola. 

I många år har han studerat och samlat 

forskning och statistik om blandäktenskap i 

Sverige, som omfattar både gifta par och 

samboförhållanden. 

Främst har han tittat på kvinnor som är 

födda i länder i nordöstra och sydöstra Asien, 

det vill säga Asien utom arabvärlden 

och den indiska halvön, som Kina, Japan, 

Filippinerna, Thailand, Sydkorea och 

Mongoliet. För läsbarhetens skull kallar jag 

framöver denna grupp för asiatiska kvinnor 

och dessa blandäktenskap för relationer. 

Under de senaste tio åren har asiatiska 

kvinnor utgjort den näst eller tredje största 

gruppen av kvinnor som invandrar till Sverige. 

De andra två grupperna i toppen kommer 

från Finland och Irak. 

Beroende på ursprungsland lever mellan 

60 och 90 procent av de asiatiska kvinnorna 

i Sverige i relationer med icke-asiatiska 

män, främst från Sverige och övriga Norden. 

För kvinnor från Thailand är siffran 

nästan 95 procent och för Filippinerna 

”Riktiga fruntimmer” 90 procent. 

– Antalet asiatiska kvinnor som flyttar till 

Sverige för att gifta sig med svenska män 

bara ökar för varje år. Det handlar om flera 

hundra i månaden. Jag tror inte att kulmen 

har nåtts än. 

En av orsakerna är bilden av den asiatiska 

kvinnan, som är vanlig bland västerländska 

män, enligt amerikanska och brittiska studier. 

– Jag tror att den gäller i Sverige med. 

Om man generaliserar, har svenska män två 

bilder av den asiatiska kvinnan. Den första 

är en fantasibild av att hon är intressant sexuellt, 

som en del av dem kanske själva fattar 

är en fantasi. Den andra är att hon är mer 

traditionellt kvinnlig än en svensk kvinna. 

Något som möjligen är mindre välkänt är 

vilken bild många asiatiska kvinnor har av 

västerländska män, enligt forskningen. 

– Det tragiska är att asiatiska kvinnor tror 

att alla västerländska män är mer jämställda 

än asiatiska män. Det kan verkligen bli en 

krasch när mannens bild är att kvinnan är 

traditionell och ojämställd, medan kvinnan 

har den omvända bilden av mannen, säger 

Tobias Hübinette. 

När relationen övergår i våld 

Fruimporten kan inte bara leda till krockar, 

utan också till fysiskt våld. I ROKS rapport 

2/2010 Fruimporten fortsätter: Om kvinnor 

som utsätts för våld i anknytningsrelationer 

skriver Emma Wilén i första hand om kvinnor 

som söker uppehållstillstånd på grund 

av anknytning, det vill säga att de har en relation 

med en person som bor i Sverige och 

utsätts för våld i relationen. 

Bilden som Emma Wilén målar upp i 

rapporten är mörk. De flesta av de kvinnor 

som ROKS möter har upplevt ungefär samma 

saker. Mannen som de har gift sig med 

har lovat en ljus framtid där han ska kunna 

försörja kvinnan och hennes familj eller 

släkt. I vissa fall har kvinnan dessutom sett 

relationen som kärleksfull. När kvinnan 

kommit till Sverige har dock verkligheten 

visat sig vara en annan. Kanske är mannen 

inte lika rik som han sa. Han börjar också 

behandla henne på ett annat sätt. Han blir 

kontrollerande och kritisk. Han hindrar 

henne från att integreras i samhället, från att 

lära sig svenska, från att lära känna andra 

människor. Han ljuger om hennes rättigheter 

och hotar med att få henne utvisad om 

hon trotsar honom. Han tar kontrollen över 

hennes ekonomi och utsätter henne också 

ofta för både fysiskt och sexuellt våld. 

”I ett demokratiskt samhälle i en global 

värld är det en självklar rättighet att inleda 

relationer och bosätta sig med vem och var 

man vill,” skriver Emma Wilén. Samtidigt 

lyfter hon fram konflikten med ”fenomenet 

fruimport där svenska män samvetslöst utnyttjar 

det maktöverläge de har i förhållanden 

med utländska kvinnor som är nya i 

landet och saknar resurser att hävda sina 

rättigheter”. 

Fruimporten bygger alltså generellt på en 

djup problematisk syn på kvinnor från till 

exempel Östeuropa och Sydostasien. Men 

det är viktigt att nyansera bilden. Inte minst 

är det oerhört viktigt att varken forskare eller 

aktivister pratar ”över huvudet” på de 

kvinnor som är inblandade i fruimporten. 

– Jag kan sitta här i väst och säga att de 

här kvinnorna är maktlösa, men det är inte 

alls säkert att de håller med. Jag kan inte 

veta det. Vi måste bli mycket bredare och gå 

in i den historiska utvecklingen, politiskt, 

ekonomiskt, och se allt det strukturella för- 


TEMASIDOR

tryck som finns kvar sedan den koloniala 

tiden. Det finns väldigt mycket koloniala 

drag i våra samhällen nu, säger Despina 

Tzimoula. 

Det handlar alltså om att lyfta blicken 

till större strukturer, i stället för att skuldbelägga 

de inblandade kvinnorna. 

– I stället för att anklaga dem personligen, 

bör vi titta på orsakerna. Gifter jag mig 

med en svensk man, får jag ett bättre liv. Det 

är svårt att prata över huvudet på människorna 

utan att vara fördömande. Det finns 

en kommersiell bakgrund och en ekonomisk 

verklighet där man vill bort från någonting 

och detta blir ett alternativ, som 

görs tillgängligt. Kritiker säger att om inte 

det här finns, så finns det något annat. Visst, 

men vi kan inte bara se det ur vårt perspektiv. 

Vi kan inte bara demonisera västerländska 

män. Det finns strukturella orsaker, hos 

både det västerländska och de andra samhällena, 

till att det ser ut som det gör, säger 

hon. 

Även Catrin Lundström betonar att det 

är viktigt att komma ihåg att problemet ligger 

på en samhällelig nivå, och inte misstänkliggöra 

till exempel alla svenska och 

thailändska individer som valt att gifta sig 

med varandra. 

– Det är inte en bra situation om man 

varje gång man ser en thailändsk kvinna 

och en svensk man tänker ”oj, här är det 

förtryck”. Det gagnar knappast hennes situation. 

Man får fundera över hennes aktörskap 

och ta den i beaktande, och inte tillskriva 

henne en passivitet. 

Själv har Catrin Lundström bland annat 

studerat bilden av latinamerikanska kvinnor 

i Sverige. 

– De tjejer som jag har intervjuat är ganska 

medvetna om vilka föreställningar som 

finns om dem. De har förmågan att se på 

vilket sätt de kan exotiseras. 

Hur förhåller de sig till det? 

– Vissa tyckte att det var lite pinsamt och 

lite roligt. De flesta som jag intervjuade var 

rätt förbannade på människor som tycker 

att latinamerikanska tjejer är sexigare. Andra 

tycker att det är kul att vara exotisk. 

Hon påpekar att exotiseringen måste ses 

i ljuset av en heterosexuell norm, där kvinnor 

generellt sexualiseras. Att exotiseras av 

en man kan då upplevas som bättre än att 

inte få någon uppskattning alls. 

– Alternativet kan vara att vara ingen alls. 

Exotiseringen kan vara ett sätt att känna sig 

34 


TEMASIDOR 

speciell. De exotiserar inte sig själva, men i 

en heterosexuell logik kan de använda det. 

Det är komplicerat, för då använder man de 

stereotyper som redan finns tillgängliga, säger 

hon. 

Vi bör alltså ta kvinnornas aktörskap i 

beaktande och titta på strukturerna som ligger 

bakom fruimporten. Vad mer kan vi 

göra för att förstå och bekämpa handeln 

med postorderfruar? 

Det bästa sättet att få en nyanserad bild 

av fenomenet är att inta ett intersektionellt 

perspektiv, det vill säga att titta inte bara på 

genus utan även på andra förtrycksmekanismer 

samtidigt, till exempel etnicitet, 

klass och kolonial historia. 

– Vi behöver dekonstruera bilden av 

thailändska eller ryska kvinnor. Hur har vi 

skapat den här bilden, hur reproduceras 

den och hur används den? Vi behöver använda 

intersektionaliteten för att titta på 

olika variabler och förtryckande mekanismer 

samtidigt. Att bara titta på underordning 

på grund av kön kanske inte ger hela 

bilden, eller till och med fel bild, säger Despina 

Tzimoula. 

Även Catrin Lundström tror att ett intersektionellt 

perspektiv är det mest användbara. 

– Inom forskningen diskuterar man hur 

man i de här relationerna söker det exotiska 

och känner ett rasifierat begär för den andra. 

Det koloniala arvet har skrivits in i vissa 

kroppar. Utgångspunkten i analysen måste 

vara betydelsen av ras, rasifiering och vithet, 

trots att kärlek kommer in. Det finns en 

bild av att kärlek löser upp alla maktrelationer, 

som ålder, klass och nation. Det gör den 

inte. Även om utgångspunkten är två vuxna 

som är schysta och älskar varandra och allt 

är bra, betyder det inte att rasdimensionen 

eller etniciteten förlorar sin betydelse, säger 

hon. 

Despina Tzimoula tror att den feministiska 

teorin kan bidra en hel del till att både 

förklara och motverka fruimporten. 

– Det är lätt att bli frustrerad och arg och 

tycka att det här är fel. Och det är jättebra att 

vara arg men man måste vara lite mer noggrann. 

Det krävs intersektionalitet och att 

man sätter det här i rätt kontext, i ett globalt 

sammanhang i globaliseringens tid. Genom 

att göra sådana här studier skapar man opinion 

och protester. Den feministiska teorin 

och den feministiska rörelsen går fortfarande 

hand i hand, säger hon. 

FAKTA/ 

Begreppet ”fruimport” används 

av ROKS för att beskriva en 

situation där en svensk man 

inleder en relation med en 

utländsk kvinna i syfte att utnyttja 

henne – som arbetskraft eller 

hushållerska, för uppassning och 

sex. Enligt ROKS senaste rapport 

kom under 2009 nästan 14 000 

kvinnor till Sverige på grund av 

att de hade en relation med någon 

bosatt här. Samma år kom ROKS 

kvinnojourer i kontakt med drygt 

500 kvinnor som kommit till 

Sverige på det sättet och utsatts 

för våld av sin partner. 

Pris: 100 kr + porto. 

För beställning skicka ett mejl till: 

aghardagian@yahoo.se 

 

Vad är hemmet för dig? Är det en plats där du hittar dig 

själv ätandes direkt ur kylskåpet för att stilla en växande 

tristess, leker du där 

du vet att du inte står ut med att ha de fyra väggarna stirran-‐ 

des mot dig. Är det den yta som du äntligen kan andas 

på; glömma bort dina privilegier eller dina misslyckade soci-‐ 

ala försök. Vilka bor du med, bor du själv, är ni tre eller fyra 

eller fem. Varför bor du med dem. Ser de dig för den du är? 

Stöd människor i Sverige som vår rasistiska regering 

vägrar att ge papper 

-‐ Ge ett bidrag till Nätverket Ing-‐ 

en Människa är Illegal Stockholm 

Pg: 47 25 43-‐8 

Eller maila: stockholm@ingenillegal.org 

om du kan erbjuda bostäder för längre eller kortare tid 

-‐ 

Journalisten Björn Kumm har haft världen som arbets- 

NY BOK 

SLÄPPS I 

AUGUSTI 

Journalisten som 

rapporterade om 

Che Guevaras död, 

intervjuade Idi Amin 

och avslöjade Bofors 

smuggelaffärer 

fält i mer än 50 år. Han var den som 1966 avslöjade att 

hundratusentals svenskar var åsiktsregistrerade av Säpo. 

År 1967 bevittnade han en makaber likvaka där Che 

Guevaras kropp visades upp av bolivianska militärer. 

I Uppdrag världen berättar Björn Kumm om sina år 

som reporter, om personer han mött och dramatiska 

händelser som förändrat världen och vår syn på den. 

www.leopardforlag.se 

35 


TEMASIDOR

36 37 


TEMASIDOR 

TEXT: CHRISTINA 

HANSEN 

FRILANSSKRIBENT 

I väntan 

på kärleken 

”Jag tänkte inte på min framtid, inte på pengar, inte på 

Danmark. Det enda jag kunde tänka på var ’jag behöver 

Heba’. Jag ville träffa min fru, leva tillsammans med 

henne, det spelade ingen roll var, Danmark, Pakistan 

eller ett annat land”, säger Omar Yunis. Han gifte sig 

med Heba från Köpenhamn 2008. Idag bor de i Malmö, 

eftersom de inte får leva tillsammans i Danmark. 


TEMASIDOR

De danska lagarna för anhöriginvandring som infördes 

2002 har resulterat i att hundratals gifta par tvingats 

flytta till Sverige för att kunna leva tillsammans. Detta 

är dock en tillfällig lösning, målet för de allra flesta är 

att så småningom flytta tillbaka till Danmark där den danska maken 

eller makan växte upp, där familjen och vännerna bor. 

Kunskapen om ”kärleksflyktingars” upplevelser och levnadsvillkor 

är begränsad. Danska invånare med utländsk bakgrund som 

väljer att gifta sig med någon från hemlandet är särskilt utsatta. Gemensamt 

för de flesta är upplevelsen av oro och frustration, som 

om deras liv ”sätts på paus”, en lång väntan på att livet ska få börja 

på riktigt med den de älskar. 

Blev kära via nätet 

Omar Yunis gifte sig i Pakistan 2008. Idag är han 31 år gammal och 

hans fru 28. Hon föddes i Pakistan men flyttade till Danmark när 

hon var fyra år gammal. Omar minns att han en gång hälsade på 

Heba på avstånd när hon var på besök i Pakistan, men de kände inte 

varandra. En dag kontaktade de varandra på Internet. 

– Jag hade ingen dator. När jag slutade arbetet på kvällen åkte jag 

hem för att äta middag, sedan gick jag till internetcaféet och stannade 

där till tre på natten. Vi pratade och chattade. Ibland bad ägaren 

mig att gå så han kunde stänga …, säger Omar och skrattar. När jag 

kom hem klättrade jag tyst över muren eftersom alla låg och sov. Tidigt 

på morgonen gick jag till jobbet igen. Men jag var glad. Det var 

kärlek! 

– Första gången jag såg min fru genom webbkameran ... åh! ... 

den dagen glömmer jag aldrig. Jag kunde inte sova. Därefter lärde vi 

känna varandra alltmer. Där fanns känslor, men vi sa inte det till 

varandra. Men så en kväll när vi chattade – det finns ett rött hjärta 

på tangentbordet – skickade jag fyra eller fem hjärtan till henne, 

och hon skickade samma tillbaka. Den kvällen åkte jag hem och 

tänkte: ”Nu vet hon att jag älskar henne”. 

Under två års tid höll de kontakt via nätet. 

Att söka och vänta, och söka på nytt 

Nadja Aydin kom till Köpenhamn från Turkiet som tonåring. Hon 

och hennes man Memet gifte sig 1998. Då bodde Memet i Turkiet 

och Nadja i Danmark. Året därpå sökte de uppehållstillstånd åt 

Memet, men fick avslag. Anledningen var att Nadja fortfarande gick 

i skolan och inte arbetade. 

– Jag hoppade av skolan och sökte jobb. Jag började städa på ett 

sjukhus, och vi sökte igen men fick nej igen. Det hade kommit en ny 

lag, 24-årsregeln. De upplyste mig om att jag måste vänta till jag är 

24. Då var jag runt 21. 

– Det finns många saker att berätta om, mycket som hände under 

alla de gånger vi sökte uppehållstillstånd. Elva år är inte lite. Jag tänker 

ibland på alla de åren, säger Nadja, som flera gånger under intervjun 

börjar gråta. 

Enligt lagen måste makarna vara minst 24 år gamla för att få gifta 

sig. Utöver åldersgränsen ställs det andra krav på anhöriginvandraren 

för att få uppehållstillstånd. Poäng ges för bland annat utbildning, 

arbetslivserfarenhet, språkkunskaper och förmåga att försörja 

sig själv. 

Under de följande åren födde Nadja en son. 

38 39 


TEMASIDOR 

”Jag tittade på papperet 

och frågade: ’Är det dig 

jag har väntat på under så 

lång tid? Har jag genomlevt 

alla dessa problem, 

sjukdomar och tårar på 

grund av dig i elva år?’” 

– Jag minns ett av de negativa svaren. Orsaken var att min man 

inte kunde integreras här. Så stod det, ”din man kan inte integreras”. 

Vi hoppades att nu när hans son fötts och gick i skolan i Danmark 

skulle det hjälpa, men det gjorde det inte. 

Nadja fick också veta att hon, enligt en ny lag, måste ha 50 000 

danska kronor på banken. Har hon det så kanske hennes man får 

uppehållstillstånd. 

– Jag satte in pengarna, sökte och fick återigen negativt svar. Under 

denna period reste Memet fram och tillbaka som turist. Och jag 

reste till Turkiet på somrarna. 

När Memet gjorde värnplikten träffade han inte sin fru och son 

på två år. Efter militärtjänsten åkte han till Köpenhamn med turistvisum 

igen. Vid denna tid trädde en ny lag i kraft, vilket Nadja 

inte kände till. Memet lämnade Danmark efter 104 dagar istället för 

de tillåtna 90 dagarna, och som straff fick han inte komma tillbaka 

till Danmark på tre år. 

Under den perioden ansökte Nadja om danskt medborgarskap. 

Hon blev ombedd att vänta i ett år. Hon väntade och ansökte igen. 

Då fick hon tillbaka ett brev där det stod om en ny lag som innebar 

att hon måste genomgå olika prov, muntliga och skriftliga. 

– Jag klarade alla proven, blev dansk medborgare och beslutade 

mig för att flytta till Sverige. Det var ett svårt beslut. Jag var ensam 

med två barn, arbetade alla dagar i veckan och hade extra arbete 

därutöver. 

– Det är verkligen svårt att flytta till en främmande plats. Jag kan 

inte förklara det i ord. Den som upplevt det kan förstå mig. 

Med en fot i Köpenhamn och en i Malmö 

När Omar, som befann sig i Pakistan, och Heba, som bodde i Köpenhamn, 

förklarat vad de kände för varandra, bestämde de sig för 

att gifta sig. Heba föreslog att Omar skulle flytta till Köpenhamn efter 

bröllopet. Hon ville inte flytta till Pakistan. Bombattentat och 

kidnappningar är en del av vardagen i Quetta, en ort där talibanerna 

fått allt större inflytande. 

Omar väntade ett år på svar från danska Migrationsverket. 

– Vi var mycket förvirrade vid den tidpunkten. Jag kunde inte 

sova om nätterna, tog sömntabletter, började röka och gick ner i 

vikt. Jag var väldigt stressad. När ger mig danska regeringen visum? 

Jag vill ju träffa min fru! 

Svaret blev nej. Orsaken var att Omar och Heba är kusiner. Danmark 

har en lag som förbjuder utlandsfödda danskar att gifta sig 

med kusiner. Det finns ingen motsvarande lag för ”etniska danskar”. 

När de förstod att det var omöjligt att bo i Köpenhamn bestämde 

de sig för att Omar skulle ansöka om visum till Sverige. 

Inom en månad fick han det. 

– Jag satt på mitt kontor i Quetta och fick ett samtal från ett FedEx-kontor 

som sa att mitt pass hade kommit. Jag bad dem öppna 

brevet fast det egentligen bara var jag som fick göra det. ”Åh, grattis, 

du har fått visum i Sverige” sa de till mig. Då sa jag hej då till 

alla på mitt jobb och tog bilen till postkontoret. Jag grät hela vägen. 

Jag hämtade passet och åkte raka vägen och köpte flygbiljetten. 

Idag läser Omar SFI två kvällar i veckan och har nyligen fått en 

praktikplats i en kiosk. Där jobbar han från klockan åtta till fem på 

vardagar, och ibland även lördagar. Heba Yunis arbetar på ett dagis 

i Köpenhamn men är mammaledig nu. De har svårt att få ihop ekonomin. 

– Jag skulle vilja träffa någon från danska Migrationsverket och 

fråga varför de avvisar mig. Vi har varit gifta i tre år, och vi älskar 

fortfarande varandra. Min fru har jobb, jag försöker också att arbeta. 

Jag är inte religiös, jag är inte terrorist, heller inte något annat 

som gör att människor behöver vara rädda för mig. 

Som nygifta efter elva år 

När Nadja flyttat till Sverige bad hon sin man att söka turistvisum. 

Väl i Sverige sökte han uppehållstillstånd. En morgon när paret låg 

och sov ringde Nadjas väninna. 

– Det hade kommit ett brev om att Memet fått uppehållstillstånd. 

Det gör ont när jag minns den dagen. Jag berättade för 

Memet och vi satt båda i sängen och grät. Och våra familjer grät 

av lycka, särskilt min pappa. Han trodde att jag skulle gå under om 

vi inte klarade det den här gången. 

– Det kom som en överraskning. Jag tittade på papperet och 

frågade: ”Är det dig jag har väntat på under så lång tid? Har jag 

genomlevt alla dessa problem, sjukdomar och tårar på grund av dig 

FAKTA/ Här får vi möta Nadja Aydin och Omar Yunis, två personer 

som berättar om processen fram till återföreningen med sina 

respektive. Intervjuerna ingår i ett pågående forskningsprojekt som 

undersöker konsekvenserna av de danska lagarna för 

anhöriginvandring. Forskningsresultaten har visat att det får stora 

konsekvenser för de par som invandrat till Danmark att bosätta sig i 

Sverige. Främst på grund av svårigheterna med att flytta till ett land 

som är nytt för båda parter. I Sverige väntar ytterligare väntetider, på 

personnummer, uppehållstillstånd, studieplats på SFI med mera, 

vilket leder till rastlöshet och nedstämdhet. Många av dessa 

äktenskap riskerar därför att sluta i skilsmässa, främst på grund av 

den första tidens påfrestningar. Forskningen har också visat på 

tydliga socioekonomiska konsekvenser. De makar som invandrat har 

i elva år?” Barnen växte upp utan sin far. Tänk att det var på grund 

av ett litet papper. 

Nadja berättar att det känns som om de fortfarande är nygifta, 

och att det tagit lång tid för familjen att anpassa sig till den nya situationen. 

– Vi kunde inte vänja oss vid varandra i början. När jag vaknade 

kunde jag inte tro att det fanns en man i huset. Efter att Memet 

kom upplevde jag andra problem. Det kändes väldigt annorlunda. 

Ett nytt liv. Barnen hade svårt att vänja sig vid sin far. När Memet 

frågade vår dotter om hon älskade honom, svarade hon ”nej, jag 

älskar min mamma”. 

Och Memet hade svårt att lära känna barnen. 

– Jag frågade en dag varför han var så kall. Han sa att han inte var 

kall, men visste inte hur han skulle visa kärlek. Han visste inte hur 

han skulle äta tillsammans med barnen eller vad han skulle kalla 

dem. Han hade inte sett dem växa upp, han var förvirrad. Idag leker 

han med dem. Han kan hålla dem i händerna och gå till lekplatsen. 

”Det finns många saker 

att berätta om, mycket 

som hände under alla 

de gånger vi sökte uppehållstillstånd. 

Elva år 

är inte lite. Jag tänker 

ibland på alla de åren.” 

svårt att hitta arbete i Sverige. Den danska parten å sin sida ägnar ofta 

flera timmar åt att pendla fram och tillbaka till ett arbete i 

Köpenhamn, vilket gör att makarna endast hinner träffas korta 

stunder sent på kvällarna. Flera upplever ensamhet och isolering. 

Inte minst upplever de en osäkerhet inför framtiden: de vet inte var 

de ska bo och är rädda för att ännu en gång behöva börja om på nytt. 

Den nya regeringen i Danmark har lovat lättnader i regelverket, men 

det är oklart när de kan träda i kraft. De regler som förblir oföränd- 

rade är bland annat att den danska maken eller makan måste ha minst 

50 000 kronor på danskt konto, får inte ha varit arbetslös mer än 

högst ett halvår de senaste tre åren, får inte ha mottagit socialhjälp 

under samma tidsperiod, får inte ha varit dömd till fängelse mer än 

ett och ett halvt år och får inte ha någon skuld till staten. 


TEMASIDOR

TEXT: 

LINA 

MYRITZ 

ASYLRÄTTS 

AKTIVIST 

Kärlek à la 

Migrationsverket 

Jag tänker inte skylla alla delar av min skilsmässa på Migrationsverket. 

De kan inte rå för att jag har kort stubin eller 

att min före detta man gillar att ligga och dra sig i sängen 

om morgnarna. De kan dock rå för flera desperata slåi-dörrar-och-gråta-på-köksgolvet-gräl 

sprungna ur en outhärdlig 

oro för att han när som helst kan gripas och utvisas. De har 

delvis ansvar för att vi under flera år levt på existensminimum 

utan råd att gå till en riktig tandläkare och att jag fått se mig utkonkurrerad 

av smärtstillande tabletter. 

Dagens regelverk främjar inte direkt en tillitsfull och harmonisk 

relation, trots att det vid en första anblick vore lätt att 

tro att Migrationsverket kryllar av romantiker. Varför skulle 

annars just en kärleksrelation mellan två vuxna människor betraktas 

som så viktig att asylsökande som nekats tre, fyra, fem 

gånger helt plötsligt är välkomna att stanna? 

Märk väl att kärleken inte får se ut hursomhelst. Såväl lagtext 

som praxis menar att romantisk kärlek är långt mer självklar 

än den kärlek som finns mellan föräldrar och deras myndiga 

barn, mellan syskon, mellan bästisar som funnit varandra 

under en kvarsittning. Nej, barn som längtar efter sina föräldrar, 

de kallas ankare. Och farföräldrar som vill lära känna sina 

barnbarn är ”sociala turister”, ekonomiska belastningar med 

uppenbarligt ogrundade asylansökningar. 

Än mer förbryllande blir det när man betänker att homosexuella 

som söker asyl i Sverige på grund av förföljelse till 

följd av sin sexuella läggning motas bort med rekommendationen 

att stanna kvar i garderoben. Rätten till kärlek verkar 

onekligen gälla endast de par som redan har en fot inne i den 

svenska gemenskapen, genom uppehållstillstånd eller medborgarskap. 

Vidare ska man för att passera som trovärdig antingen vara 

gift, och allra helst ha små barn som Migrationsverket kan låta 

ta DNA-prov på, eller leva under ”äktenskapsliknande förhållanden”. 

Vad nu det betyder. Är det att man har sex? Eller äter 

middag tillsammans varje kväll och småpratar om sin dag? Bedömningarna 

är så totalt godtyckliga att det är nästintill omöjligt 

att skönja ett mönster. 

En röd tråd är trots allt Migrationsverkets noja över skenförhållanden, 

vilket kanske inte är så konstigt. Det finns ju 

många mer eller mindre dåliga anledningar att gifta sig. En 

oplanerad graviditet, ekonomiska fördelar, känslomässig 

otrygghet. Och att få stanna i Sverige. När alla andra vägar till 

ett nytt liv i fred och relativ frihet är stängda återstår kärleken. 

Man pratar mycket om att värna asylrätten, men hur ska man 

värna kärleken när asylrätten inte längre respekteras? Folk gifter 

sig idag för att få skydd. Många är de som då beslutet om 

permanent uppehållstillstånd till slut dimper ner i brevlådan 

inser att de gått runt med en malande osäkerhet i bakhuvudet 

utan att våga formulera frågan ens för sig själva. 

– Älskar hon mig verkligen? Eller vill hon vara med mig 

bara för att få papper? 

För den asylsökande gäller det att anknyta till rätt person. 

Alltför många vänner och vänners vänner har av desperation 

låtit sig fångas i destruktiva relationer. Två år och flera spruckna 

ryggkotor senare är prövningstiden slut och de är fria, men 

trasiga. Efter att ha försökt slänga min väninna framför en bil 

lutade sig pojkvännen över henne och väste: 

– Ska du ringa polisen eller? Nej, just det, det kan du ju inte. 

Alla ska i och för sig bli hunsade ordentligt innan de får lov 

att stanna. Min man skulle prompt lämna Sverige för att söka 

uppehållstillstånd från sitt forna hemland. Strunt samma att 

han riskerade ett långt fängelsestraff och tortyr vid återkomsten. 

Vi försökte på alla sätt ta oss runt detta. På väg till ambassaden 

i Norge vinkade gränspolisen in bussen. De kollade allas 

biljetter och frågade vart vi skulle. Min mans handflator fuktades 

i mina och öronen susade. Jag hasplade ur mig något om 

att vi skulle shoppa medan han låtsades sova mot min axel, 

varpå tjänstemännen grymtade och gick vidare. När de en 

stund senare ledde ut två tonårskillar som suttit längst bak i 

bussen och snackat dari gjorde det ont att sitta kvar tyst på sätet. 

Regelverket slår hål på solidariteten. Min älskade mot någon 

annans. 

Resan till svenska ambassaden i Köpenhamn gick lättare 

men väl där skakade receptionisten uttråkat på huvudet åt vårt 

omsorgsfullt hopkomponerade fotoalbum. Precis när vi var på 

väg ut ur dörren kallades min man tillbaka. 

– Du, förresten, var är din frus mormor född? 

Hans överlägsna leende vittnade om att han tyckte sig ha 

kommit på den perfekta frågan, den som skulle avslöja alla 

skenäktenskap och spräcka alla fasader. Han log som om 

alltihop bara var på lek. 

Har han aldrig läst en bok, sett en film, känt hjärtat slå en 

volt? Kärlek är ingen jävla lek. Den är fantastisk. Rätt hand i 

ryggslutet och världen känns plötsligt lite mer som den ska. 

Migrationsverket förstår inte det och när kärleken dessutom 

slår sig fri från den traditionella står de totalt handfallna. För 

vad är egentligen ett ”skenäktenskap”? 

Om en vän gifter sig med en annan för att denne andre ska 

få stanna i Sverige, är det då inte en kärleksakt? Är det inte kärlek 

så det räcker och blir över att folkbokföra sig som sambo 

med någon som är förtryckt i sitt forna hemland trots att man 

inte har en parrelation med den personen? Det är så vi måste 

älska och älska så mycket vi bara pallar, bortom trovärdighetens 

alla gränser. 

41 


TEMASIDOR

TEXT: 

FATME 

MEGAHID 

FRILANS 

SKRIBENT 

Kär, hbt 

och muslim 

Säg muslim och hbtq och de flesta tänker problem. Men samhällets syn 

och fördomar om islam gör det ännu svårare att vara muslim och homo 

eller bi, tycker en del unga som har börjat organisera sig för att uppmana 

den svenska hbtq-rörelsen att inta ett annat förhållningssätt till islam. 

inom Arabiskt initiativ som 

har muslimsk bakgrund upplever 

det som jobbigt att behöva ’ställas 

’’Många 

till svars’ för intoleranta tolkningar 

av kön och sexualitet inom islam bara för att de känner 

sig som en del i den muslimska gemenskapen. Just att bli 

ifrågasatt, som att man inte kan vara både muslim och 

homo-, bi- eller transsexuell, upplevs som jobbigt”, säger 

Ali Al-Basri, som startade organisationen Arabiskt initiativ 

år 2009 för att han ville förändra och belysa situationen 

för många hbt-personer med arabisk bakgrund i 

Sverige. 

2010 tog sig ett främlingsfientligt parti in i svenska 

riksdagen och knappt nio månader senare skedde ett terrorattentat 

i vårt grannland Norge. Attentatet utfördes 

av en person som öppet uttryckt att islam är ett hot mot 

kristendomen och västvärlden. Båda dessa händelser utgör 

exempel på den utbredda islamofobin i Europa och 

Norden. Och enligt Ali Al-Basri försöker islamofobiska 

krafter polarisera mellan muslimer och hbtq-samhället. 

– Men i verkligheten så verkar till exempel Sverigedemokraterna 

varken för muslimers eller för hbtq-perso- 

ners rättigheter, vilket gör att muslimska hbtq-personer 

är särskilt missgynnade av Sverigedemokraternas politik. 

Positivt är att den retorik som främlingsfientliga krafter 

försöker sig på inte har anammats av hbtq-communityn 

i någon större utsträckning. Däremot hittar man på 

anonyma hbtq-forum många som uttrycker rasistiska 

och islamofobiska åsikter. 

Och synen på islam som en förtryckande religion har 

fått spridning även bland dem som tar ställning mot 

främlingsfientlighet, vilket leder till att muslimska hbtqpersoner 

ofta ses som offer. 

– Det finns ett offerbemötande och en tycka synd 

om-mentalitet. Det reducerar människor till offer och 

sådana kräver inte sina rättigheter. Offermentaliteten 

ifrågasätter inte heller rasism och diskriminering. Därmed 

inte sagt att det inte finns intoleranta muslimer. 

Men mycket av intoleransen tror jag bottnar i patriarkala 

strukturer. Inte uteslutande den muslimska. 

Ali Al-Basri är kritisk till det svenska samhällets sätt 

att ta sig an våldet mot kvinnor och sexuella minoriteter 

bland muslimer. 

42 

– Man satsar över 100 miljoner på att förebygga så 

kallat hedersrelaterat våld, men det har lite effekt. Insatserna 

borde utgå mer från vetenskap och attitydförändrande 

insatser. Det bedrivs för lite forskning. 

Miriam är homosexuell och troende muslim. Hon har 

varit aktiv på flera olika sätt i hbtq-communityn i Sverige. 

Sedan terrorattentatet mot World Trade Center 2001 har 

hon märkt att hon blir annorlunda bemött på grund av 

sin tro. 

– För några år sedan dejtade jag en tjej och efter några 

dejter kom det fram att jag var muslim, jag märkte direkt 

en negativ förändring hos henne. Men jag har tydligt 

märkt en skillnad på queer-rörelsen och homo/bi-rörelsen. 

Min uppfattning är att queer-rörelsen i Sverige är 

mycket öppnare och kämpar emot islamofobin. 

När Miriam förstod att tjejen hon dejtade inte tyckte 

om att Miriam var muslim, tog hon upp det med henne. 

Det slutade med att de gick skilda vägar. 

– Jag kände mig väldigt orättvist behandlad. Hon visste 

att jag var från Mellanöstern, men hon trodde väl att 

jag var kristen. När jag berättade att jag var muslim, så 

frågade hon mig om jag var förtryckt av mina föräldrar 

43 

och hur min familj ser på min läggning. Det gjorde mig 

arg att samhället verkar tro att man som muslim alltid är 

förtryckt. Därför gav jag upp dejtandet ett tag, säger Miriam. 

Delar av Miriams släkt vet inte om att hon är homosexuell 

och hon vill därför vara anonym i artikeln. Miriam 

tycker inte att andra har något med hennes sexuella 

läggning att göra men betonar att det i hennes fall inte 

handlar om heder. 

– Folk tror ofta att anledningen att jag inte kommit ur 

garderoben för min mormor är hedersproblematik, men 

så är det inte. Jag vill att min släkt ska höra att jag är lesbisk 

från mig och inte från någon annan, därför har jag 

inte berättat förutom för min närmaste familj. 

Miriam kände sig dubbelt bestraffad. I vissa sammanhang 

kände hon av en tydlig homofobi och när hon ville 

komma bort ifrån intoleransen trodde hon att hbtq-samhället 

skulle vara frizonen. 

– Det blev snarare tvärtom eftersom jag då fick utstå 

en intolerans mot islam istället. Detta är något som man 

måste prata om i större utsträckning, för det är på tiden 

att man tar in intersektionella perspektiv.

44 


V Ä R V A T V Å 

P R E N U M E R A N T E R , 

F Å E N G R A T I S 

P R E N U M E R A T I O N ! 

Du som läser Mana, 

lär dig av Mana 

och älskar Mana. 

Dela med dig av Mana! 

Om du värvar två prenumeranter 

så får du din prenumeration förlängd med ett år. 

Alternativt – du får en gratis prenumeration, 

om du inte redan har en egen. 

Mejla oss på: 

prenumeration@tidskriftenmana.se 

Mana

Det grekiska 

traumat 

I krisens Grekland förlorar människorna fotfästet när nästan var fjärde grek går 

arbetslös, lönerna sänks och politiken bestäms av EU och Internationella 

valutafonden. Och det trauma som Grekland går igenom projiceras på migranter. 

Alexandra Halkias, sociolog vid Panteionuniversitetet i Aten, ger en inblick i ett 

Grekland där rasismen blivit grövre – på gatan, i medierna och i politiken. 

TEXT: FLORENCIA 

ROVIRA TORRES 


46 47 


TEMASIDOR 

’ ’ D 

et är som om de börjat slå 

på krigstrumman nu”, 

säger Alexandra Halkias 

och förklarar hur tonen i 

medierna och den politiska retoriken i Grekland 

blivit allt hårdare under valrörelsen. 

Alexandra Halkias är atenbo, men är på 

besök i Stockholm för att presentera sitt pågående 

forskningsprojekt om hur den ekonomiska 

krisen i Grekland lett till en kris för 

den nationella självbilden och spätt på rasismen. 

Liksom de flesta greker är hon väl 

medveten om de rasistiska stereotyper av 

greker som cirkulerar i internationella medier. 

Det gör henne tveksam till att prata med 

medierna om rasismen i Grekland som ett 

ämne för sig. 

”När majoriteten av internationell media 

verkar ägna sig åt en organiserad ’mobbning’ 

av greker för lättja eller skattesmitning så 

krävs det att man hanterar orden väldigt varsamt”, 

varnar hon i ett mejl innan hon ställer 

upp för en intervju. Men Alexandra Halkias 

är mycket bekymrad över utvecklingen och 

berättar om en rad händelser som tyder på 

att rasismen ökar i Grekland mot bakgrund 

av en alltmer osäker social situation. 

Nationalismen och rasismen märks i såväl 

den politiska retoriken som i borgerliga medier, 

menar hon. Migranter skildras i stor utsträckning 

som om de vore mänskligt avfall 

eller lösdrivande djur. 

– I samband med att ett par hundra migranter 

ockuperade Atens juridiska fakultet 

med krav om uppehållstillstånd gick högerpartiet 

Ny demokratis ungdomsförbund ut 

och kallade den ockuperade skolan för en 

”bomb mot den allmänna hygienen och 

ordningen”. Retoriken präglades i övrigt 

av bilden av en fiende som trängt in i citadellet. 

Hygienretoriken går igen på flera andra 

håll. Bland annat kallas de arresteringsräder 

som speciella polisenheter genomför mot 

migranter i pressen för ”sopkvastsräder”. 

– Vi ser en väldigt oroväckande utveckling. 

Bara för två dagar sedan råkade en vän 

till mig stöta på en av dessa överraskningsräder 

i de migranttäta kvarteren. Bara i Aten 

tog polisen 2 000 migranter till förvar eller 

till domstol. 

Den utländska kroppen 

Den förre hälsoministern Andreas Loverdos, 

från socialdemokratiska PASOK, har 

vid flera tillfällen talat om migrationen som 

ett hälsoproblem. I samband med en konferens 

om folkhälsa sade han: ”Afrikanska 

kvinnliga prostituerade med AIDS utgör det 

största hotet mot den grekiska familjen. 

Dessa kvinnor borde deporteras omedelbart!” 

I samband med ett möte med EU:s 

hälsoministrar 2010 sade samme minister: 

”Det vi behöver är ett folkhälsofrontex som 

kan skydda den europeiska befolkningen.” 

Alexandra Halkias menar att hennes pågående 

forskning tyder på att utlänningens kropp 

används som en laddad bild av det främmande 

och farliga. 

– Den tjänar som en behållare där man 

lämpar över sin oro och rädsla. Det är ett resultat 

av den utarmning som ”medborgaren” 

upplever som en följd av budgetkrisen, säger 

hon. 

Halkias menar att en uppenbar utveckling 

i Grekland idag är att människor inte längre 

känner igen sig själva, att de blir främmande 

för den verklighet och vardag som de tvingas 

leva. 

– Otryggheten finns i det allmänna medvetandet. 

Och det finns en utbredd och djup 

känsla av osäkerhet. 

Nationalstatens kris 

Familjer som tidigare lämnat barnen på förskolan 

ser förskolor stängas. De åldrade föräldrarna 

som ska tas om hand får stå i långa 

köer och betala för att få vård. Många har 

förlorat arbetet. Affärer stänger. Läkare går 

ut i strejk. Efter ett av krispaketen sjönk de 

grekiska pensionsfondernas värde med 80 

procent. Alexandra Halkias, som själv har 

fått lönen sänkt med 35 procent, menar att 

grekiska medborgare håller på att förlora de 

rättigheter som varit kopplade till medborgarskapet. 

Hon talar om ett nationellt trauma, eller 

den grekiska nationella suveränitetens trauma. 

Hon menar att nationalstatens legitimitet 

befinner sig i kris , och det av två anledningar. 

För det första har den politiska makten 

i och med budgetkrisen i allt högre grad 

flyttats från Grekland till Europeiska cen- 

”Nedskärningarna och den 

höga arbetslösheten har förvandlat 

den grekiska medborgarens 

situation till något som i 

allt större utsträckning börjar 

likna migrantens position.” 

tralbanken, EU och Internationella valutafonden, 

den så kallade trojkan. För det andra 

erbjuder inte längre nationalstaten sina 

medborgare välfärd och skydd mot social 

misär. 

– Nedskärningarna och den höga arbetslösheten 

har förvandlat den grekiska medborgarens 

situation till något som i allt större 

utsträckning börjar likna migrantens position. 

När medborgarskapets löfte om social 

trygghet och politiskt inflytande inte längre 

infrias befinner sig varje grek i samma situation 

som en icke-medborgare. Man kan säga 

att det sker en ”invandrarifiering” av grekerna 

själva. 

Driva ut oron 

Alexandra Halkias menar att bilden av invandrare 

som okontrollerbara och mediernas 

fokus på migranter som en hygien- och 

brottsrisk används för många olika syften. 

– De två viktigaste skulle jag säga är att å 

ena sidan driva ut oron över att det faktiskt 

är ”vi”, medborgarna, som i snabb takt håller 

på att förvandlas till en version av migranter, 

även på vårt eget territorium. Å andra sidan 

används denna fokus för att underblåsa 

främlingsfientligheten och avleda missnöjet 

från Europeiska centralbanken, EU och 

IMF. Denna fokusförflyttning är mycket bekvämare 

för de lokala och internationella eliterna. 

Regeringen har inte gått så långt som att 

påstå att Greklands migranter är den direkta 

orsaken till den ekonomiska situationen. 

Men Halkias förklarar att det pågår två parallella 

diskussioner i den grekiska politiken, 

en som handlar om budgetkrisen och en annan 

där migranter framställs som ett problem 

på olika sätt. Men de här parallella diskussionerna 

tjänar ett syfte. 

– När hälsoministern ena dagen presenterar 

ett stort nedskärningsprogram för hälso- 

och sjukvården och andra dagen beskriver 

afrikanska kvinnor som en hälsorisk för den 

grekiska familjen tolkar jag det senare som 

ett försök att avleda uppmärksamhet från 

nedskärningarna för att istället tala om det 

”enklare” problemet med den stora migrantbefolkningen 

i Grekland. Detta behöver inte 

vara en medveten strategi. Men på en kulturell 

nivå resulterar detta i att man gör migranter 

till syndabockar för ett problem som 

egentligen handlar om en inadekvat sjukvårdspolitik. 

För att återupprätta bilden och känslan av 


TEMASIDOR

nationell suveränitet har den grekiska regeringen 

föreslagit en rad åtgärder för att stoppa 

invandringen. I december 2010 föreslogs 

byggandet av en tolv kilometer lång mur 

längs gränsen mot Turkiet och förslaget 

mottogs varmt av parlamentet. 

– I veckan föreslog regeringen att man 

skulle uppföra så kallade ”gästvänlighetscentra” 

i 30 olika städer i Grekland. Man framställer 

det som ett sätt att skapa 1 000 arbetstillfällen 

i varje sådan stad, men egentligen 

handlar det om flyktingförvar. Det är inget 

som helst tal om att anställa socialarbetare, 

psykologer eller jurister. Detta är oroväckande. 

På grund av sitt geografiska läge är Grekland 

det första EU-land som många flyktingar 

kommer till. Landet har i flera år fått stark 

kritik från både EU, FN:s flyktingorgan 

UNHCR och olika människorättsorganisationer 

för sin behandling av asylsökande och 

situationen har kallats för en humanitär kris. 

Parlamentsvalet 

Alexandra Halkias understryker att utvecklingen 

den senaste tiden måste ses i ljuset av 

valrörelsen inför parlamentsvalen. Huvudfrågan 

inför valet har varit förhandlingarna 

med trojkan, men papperslösa migranter har 

framstått som den näst viktigaste frågan, och 

i retoriken försöker man utnyttja främlingsfientligheten 

i samhället. 

– Politiska partier till höger och i mitten 

försöker få fler röster genom att använda en 

invandringsfientlig retorik. Vänstern har 

varit rätt så bra på att inte följa i samma spår, 

de är inte helt klanderfria men mer försiktiga 

i retoriken. 

Bilden av migranten i den allmänna retoriken 

söker utlösa en emotionell laddning 

som bidrar till att förstärka idén om att man 

måste begränsa invandringen och utvisa 

migranter. Halkias menar att det kan ses 

som ett kulturellt försök att mota bort den 

nya upplevelsen av att själv förvandlas till 

migrant. 

Gatuvåld mot migranter 

Men även på gatan förekommer det försök 

att fördriva migranten. Rapporterna om 

migranter som attackeras och misshandlas i 

Grekland har varit många. I mars varnade 

FN:s flyktingorgan UNHCR tillsammans 

med en rad människorättsorganisationer för 

det man kallar en ”extremt oroväckande utveckling” 

där migranter trakasseras och 

48 


TEMASIDOR 

”När hälsoministern ena dagen 

presenterar ett stort nedskärningsprogram 

för hälso 

och sjukvården och andra 

dagen beskriver afrikanska 

kvinnor som en hälsorisk för 

den grekiska familjen tolkar 

jag det senare som ett försök 

att avleda uppmärksamhet 

från nedskärningarna för att 

istället tala om det ’enklare’ 

problemet med den stora migrantbefolkningen 

i Grekland.” 

misshandlas allvarligt, ofta av organiserade 

gäng som ”patrullerar” gatorna. De över 60 

fall som inrapporterats under tre månaders 

tid, inom ramen för ett pilotprojekt i centrala 

Aten, befaras vara toppen på ett isberg. 

Många migranter väljer att vända sig till familjen 

och vänkretsen och inte rapportera in 

eller anmäla övergreppen. I ett första steg att 

samla in statistik över det främlingsfientliga 

våldet noterade nämnda organisationer flera 

fall där polisen ska ha deltagit i övergreppen. 

Och enligt Tina Stavrinaki, juridiskt sakkunnig 

på Nationella kommissionen för mänskliga 

rättigheter i Grekland, tyder den insamlade 

datan på att det inte handlar om isolerade 

händelser. 

Alexandra Halkias är oroad men är tydlig 

med att utvecklingen hon ser i Grekland inte 

är ett nytt fenomen i sig. 

– På 90-talet i Grekland användes medierapporteringar 

om ”flyktingströmmar” för 

att förstärka starkt pronationella ställningstaganden 

mot abort och för ökat barnafödande 

bland inhemska medborgare. Idag 

är barnafödandet fortfarande väldigt lågt 

men det är ingen som pratar om det här. 

Alexandra Halkias förklarar att krisen nu 

istället drivit fram en annan typ av främlingsfientligt 

resonemang. Hon återgår ständigt 

till sin skepsis mot att tala om sociala 

problem som specifikt grekiska fenomen 

och påminner om nödvändigheten av att 

lyfta blicken och se främlingsfientligheten i 

ett större perspektiv. 

– Invandrare har varit favoritmaterial för 

nationalistiska projekt i flera andra länder de 

senaste decennierna. 

Utrikeskrönikan 

Nationalismen är 

en vattenmelon 

Text: Anders Högmark, journalist 

Magyarország a magyaroké. Det är som ett 

skolexempel i finsk-ugrisk kasusbildning. Jag 

läser texten på ett rödvittgrönt klistermärke 

på Dohány utca i Budapest. Det är också ett 

övertydligt exempel på ett annat fenomen 

som, förutom det oändliga staplandet av 

ordändelser, alltmer kommit att förknippas 

med Ungern: högerextremismen. 

”Ungern är ungrarnas.” Det fascistiska 

partiet Jobbik är avsändare. Dohány utca är 

också adressen för Budapests stora synagoga. 

Det är en handling som ser ut som en 

tanke, att sätta upp propaganda vid ett judiskt 

gudshus, men det behöver inte vara 

det. Senast jag själv som turist gick genom 

huvudstaden fanns det gott om liknande 

budskap på andra ställen. 

Jag tvivlar på att klistermärkesklistrarna 

anser att jag är en av dem som förtjänar 

Ungern. Jag är född och uppvuxen i Sverige, 

pratar nästan bara svenska, men har en förälder 

som är från Ungern. Så det är som turist 

deluxe jag har besökt landet och släktingar 

där regelbundet sedan jag var liten. 

Då var jag en pojk som drack Traubisoda, 

nu är jag en man som dricker öl. Då var det 

folkrepublik, nu bara republik. 

Det är inget konstigt land, tycker jag som 

gradvis vant mig. Men den politiska utvecklingen 

går inte riktigt att vänja sig vid. Till 

exempel att ett fascistparti är det tredje 

största i parlamentet, med 16 procent av rösterna 

i senaste valet. Men framförallt – att 

ett nationalistiskt parti med egen majoritet i 

parlamentet lyckats backa landet så omsorgsfullt 

in i framtiden med löften om det 

som aldrig var och aldrig kommer att bli. 

Nog är Ungern i många avseenden ungerskt 

alltid – 90 procent definierar sig själva 

som ungrare, 98,2 procent är ungersktalande. 

Invandringen är begränsad. Någon ”islamisering” 

är svår att hävda. Därför kan regerande 

Fidesz utan svårigheter definiera sig 

som nationalistiskt. Därför väljer Jobbik väl 

beprövade syndabockar: romer och judar. 

2002. Imre Kertész får Nobelpriset i litteratur. 

”Han skriver så torftigt, han borde inte 

fått priset”, säger en bekant. 

”Han kan inte ungerska”, säger en bekant 

till en bekant. 

”Han är ingen riktig ungrare”, säger en 

bekants bekants bekant. 

Jag skräms och förvånas av att toleransen 

för antisemitism kan vara så hög i ett land där 

judar bokstavligen flutit i sitt eget blod i Donau, 

men där det också sedan 1998 varje år 

hålls en uppskattad judisk sommarfestival. 

Om judarna inte är tillräckligt ungerska 

så finns det andra som är det, och de bor 

bland annat i Rumänien, Slovakien och 

Ukraina. Den uppdelning av kungariket 

Ungern som gjordes genom fredsfördraget i 

Trianon 1920 är ett ständigt återkommande 

tema – men inte bara hos storungrare på yttersta 

högerkanten. Gå på vilken gata som 

helst. Titta på den lilla dekalen med landsbokstaven 

”H” som sitter på bilarna. På de 

flesta finns inte landets nuvarande konturer 

avtecknade, utan de gränser som gällde före 

Trianon-traumat. Oavsett om dekalen sitter 

på en BMW eller en Trabant. Det är närmare 

hundra år sedan den österrikisk-ungerska 

monarkin kollapsade och det första världs- 

krigets förlorarländer styckades upp. Trots 

att det gått så lång tid är de ungerska minoriteterna 

fortfarande ett stort samtalsämne. 

På spårvagnsknutpunkten Móricz Zsigmond 

körtér står några av dem från kartans 

ytterkanter. Solbrända män från Erdély, 

Transsylvanien, säljer persikor ur plastbackar. 

Affärerna går inte särskilt bra. Inte bra 

alls faktiskt. 

Faktum är att det inte går särskilt bra för 

ungrarna. Det nationalistiska Fidesz har, 

med god hjälp av socialdemokraterna, sålt 

ut det mesta av det som tidigare tillhörde 

staten Ungern. De sociala framstegen och 

trygghetssystemen har kastats ut med kommunismen. 

”Det är inget fel på lönerna. De 

är på samma nivå som under kommunismen. 

Det är bara det att allt annat har blivit 

mycket dyrare”, konstaterar en släkting lakoniskt. 

Välkommen till det självständiga 

EU-landet Ungern. 

Men det är klart. I ett land där politikens 

val står mellan olika grader av nyliberal ekonomisk 

politik är det mer bekvämt att prata 

om det som var för länge sedan, helst så 

länge sedan att ingen kommer ihåg hur det 

egentligen var eller så länge sedan att det går 

att ljuga trovärdigt om hur bra det var. Som 

ett Storungern. Som om slovener, slovaker, 

rutener, serber och italienare skulle ha trivts 

med en österrikisk-ungersk maktdelning. 

”Ungern är ungrarnas” ekar tomt. Nationalismen 

är som en vattenmelon. På utsidan 

kan den vara stor och imponerande. Röd, 

vit och grön inuti. Sötman förförande. Men 

när allt kommer omkring mättar den inga 

magar. 

49 


TEMASIDOR

Presentation av Europeiska unionen 

Detta är en excerpt ur fotografen David Johnssons och poeten Peder Alexis Olssons 

bok Europeiska unionen, som utkom under våren 2012. Boken är ett dialektiskt 

montage över det alltmer ansträngda och instabila läget för de papperslösa i Europa. 

Handlingsförlamade svartvita bilder tagna på olika övergivna platser i Malmö. 

”EU är ett unikt ekonomiskt och politiskt partnerskap mellan 27 europeiska länder. 

EU har gett oss 50 år av fred, stabilitet och välstånd. EU har bidragit till att höja 

levnadsstandarden, infört en gemensam europeisk valuta och håller på att bygga upp 

en gemensam europeisk marknad där människor, varor, tjänster och kapital kan röra 

sig lika fritt mellan medlemsländerna som inom det egna landet.” 1 

50 51 


TEMASIDOR 

Levande musik. Pianotangenter vilar utspridda på marken enligt 

en ekvation som ännu inte lyckats formuleras. Detta är början. 


TEMASIDOR

Detta är början. Det kommer inte att avslutas. Ett slags 

apparition, som antar fysisk form. ”Jag levde i mörker, jag vågade 

inte cykla, åka bil, det var bara att fortsätta gå. Stod polisen 

1 1 

hundra meter bort hoppade hjärtat. Man tror att alla vet.” 

Bilden skivas i svart och vitt, svart och vitt, svart och vitt. 

Metafysiken avrundas nedåt. Detta är början. ”När jag fick inhibition var det som 

ett mirakel. Jag blev plötsligt en normal person igen, jag kom upp från underjorden 

och kippade efter andan. Men det känns som om jag när som helst kan bli väckt och 

få höra att drömmen är över.” 1 1 1 Varje objekt härbärgerar, liksom varje människa, 

ett visst slags ljud. En förväntansfull återhållen musik. 

1 BASFAKTA OM EU, HTTP:// 

EUROPA.EU/ABOUTEU/ 

BASICINFORMATION/ 

INDEX_SV.HTM 

1 1 SYDSVENSKA DAGBLADET, 

”SVARTA MALMÖ”, 

2011–06–11 

1 11 SYDSVENSKA DAGBLADET, 

”SVARTA MALMÖ”, 

2011–06–11 

52 53 

MANA 1 2010 MANA 1 2010

Humorn finns 

i sanningen 

Stand-up handlar om sanning. Det är i det som är sant 

vi hittar det som är roligt. Det menar den amerikanske 

komiken Mohammed Amer. Han återkommer till det 

gång på gång när vi träffas efter en show i Malmö. 

Under en dryg halvtimme har jag tillsammans 

med medlemmarna i den muslimska 

studentföreningen Alhambra fått skratta till 

skämt om arabiska mödrar, den starka tilltron 

till olivolja och de många araber som efter den 11 

september började kalla sig Mike istället för Muhammed. 

Själv kallar han sig Mo Amer istället för Mohammed 

på scenen. Han är rolig och lyckas hålla sig på den tunna 

gränsen som gör skämten träffande och igenkännande 

utan att stärka generaliseringar och fördomar. 

– Det värsta jag vet är när andra araber gör skämt om 

exempelvis att alla araber är terrorister. Det skapar och 

stärker en sådan felaktig bild och det är inte sant. 

Han är tillbaka i resonemanget igen. Stand-up ska 

vara sant. 

– Men, fortsätter han, jag gjorde det också tidigare, 

skämtade om araber och terrorism, men jag gör det inte 

längre. 

Det var händelserna den 11 september 2001 som fick 

Mohammed Amer att ändra sig. Skämten blev annorlunda, 

målet med showerna nytt och han själv förändrad. 

– Först vågade jag inte vara mig själv. Vid ett tillfälle 

sa jag att jag var italienare. Då gjorde jag shower på småkrogar 

runt om i USA, precis som alla får göra i början. 

Ibland mötte jag stark rasism. Men så en gång sa jag som 

det var … Jag berättade om mina rädslor. Det handlar 

om att bemästra dem. 

Mohammed Amer menar att stand-up ska ta upp ämnen 

som behöver komma upp till ytan men som sällan 

gör det. Orättvisor, rasism och världen efter den 11 september 

är några ämnen Mohammed Amer ofta talar om 

på scenen. 

– Jag skulle också vilja göra något om terrorism. Titta 

bara på det här, säger han och visar på sin iphone definitionen 

av en terrorist. 

– Det är en definition som skulle kunna innefatta så 

många och så mycket politisk verksamhet. Men jag vet 

inte hur jag ska göra ännu. Också det handlar om att bemästra 

mina rädslor. 

Mohammed Amer tycker att man kan skämta om det 

mesta så länge det är sant och man utgår ifrån sig själv. 

54 


TEMASIDOR 

– Men tro skämtar jag aldrig om. Det är något heligt 

för mig, säger han och fortsätter: 

– Det finns miljoner saker att skämta om så jag förstår 

inte varför man måste gå på något som det krävs så 

mycket kunskap för att skämta om som just människors 

religiösa uppfattningar. 

Att han skulle bli komiker visste han tidigt. 

– Jag är nog född till det. Redan som tioåring pratade 

jag om att jag skulle syssla med stand-up. 

Mohammed Amer hade då nyligen kommit till Houston 

i Texas. Familjen, som är palestinsk, hade tidigare 

bott i Kuwait men flydde under Gulfkriget. Några år senare 

dog Mohammeds pappa. 

– Jag började agera ut, slutade gå i skolan och brydde 

mig inte om någonting. Men en lärare såg mig. Hon erbjöd 

mig att fem minuter varje fredag göra stand-up för 

klassen och tog mig till en teatergrupp. Det förändrade 

mitt liv. 

Nu, 15 år senare, är han en hyllad komiker som har 

gjort shower i ett trettiotal länder med vitt skilda publiker. 

– Jag fick tidigt rådet att vara universell i mina skämt. 

Det är viktigt för mig. Visst blir showen olika beroende 

på publiken. Jag förbereder mig inte mycket utan försöker 

lyssna in publiken. Det handlar om att skapa en vardagsrumsmiljö. 

Idag använde jag till exempel många arabiska 

uttryck eftersom det var många araber i publiken. 

Men Mohammed Amers tanke om att vara universell 

och kunna ha vem som helst i publiken har också stött 

på kritik. Bland annat finns det personer som starkt 

misstyckt till att han 2003 hade shower för amerikanska 

trupper i Irak. 

– Jag åkte inte dit för att jag tyckte det var kul. Jag 

hade ett syfte. Jag ville säga dem saker och jag var provokativ, 

säger han och får för första gången i intervjun något 

defensivt i sitt sätt. 

– Det var inte lätt. När jag började prata och ifrågasätta 

dem var det en av soldaterna som grabbade tag i sitt 

vapen. Men man måste bemästra rädslorna. Det är det 

allt handlar om, att bemästra rädslor och våga tala och 

skämta om de där ämnena som annars inte kommer upp 

till ytan. 

”Det värsta 

jag vet är 

när andra 

araber gör 

skämt om 

exempelvis 

att alla 

araber är 

terrorister. 

Det skapar 

och stärker 

en sådan felaktig 

bild 

och det är 

inte sant.” 

TEXT: BRITTA 

ABOTSI 


55 


TEMASIDOR

DE HATADE. OM 

RADIKALHÖGERNS 

MÅLTAVLOR 

MAGNUS LINTON 

EUROPAS STÅLBAD. 

KRISEN SOM SLUKAR 

VÄLFÄRDEN OCH 

SKAKAR EURON 

Atlas BJÖRN ELMBRANDT 

Atlas 

, 

56 


Ekonomiska 

stålbad och 

arbetslöshet 

i EU:s ingen 

mansland 

I 

dén om att EU är förutsättningen för 

att politiska processer inom enskilda 

europeiska länder påverkar Europa i 

stort är en del av den samhörighetspropaganda 

som överstatlighetsprojektet 

byggts kring. Ändå är det självklart att EU 

innebär en tätare politisk gemenskap. Att 

Ungern går mot en fascistisk utveckling 

kommer att påverka EU; således påverkar 

det också Sverige i högre grad än om EU 

inte funnits. Samtidigt återspeglar denna 

utveckling bara strömningar som redan 

finns i alla Europas länder. Dessa strömningar 

och gemenskaper utforskas i en mindre 

bokflod, där svenska journalister och 

forskare undersöker olika aspekter av politiska 

utvecklingstendenser inom EU. 

Den europeiska rasismens kontinuum 

från Sverigedemokraterna till Breivik nystas 

upp i Magnus Lintons De hatade. Om radikalhögerns 

måltavlor, som rönt välförtjänt 

positiv uppmärksamhet. En annan person 

som nystar i de trådar som går mellan individer, 

stater och globala rörelser är Björn 

Elmbrant. Hans bok Europas stålbad. Krisen 

som slukar välfärden och skakar euron drivs 

av den demokratiska idén att begripliggöra 

ekonomiska samband – både de på övergripande 

politisk nivå och de som är effekten 

av enskilda personers handlingar. Sambanden 

mellan demokrati, valutapolitik, ekonomisk 

politik och den senaste av kapitalismens 

kriser utreds på ett klargör ande sätt. 

Elmbrant synliggör sambanden mellan EUformen 

för politikens utveckling – den i 

princip odemokratiska, alltså – och det politiska 

innehållet, det nyliberala. 

Om konsekvenserna av dessa politiska 

och ekonomiska samband och rörelser 

handlar Rebecka Bohlins bok De osynliga. 

Om Europas fattiga arbetarklass. Den utgör 

ett viktigt reportage om dagens osynliggjorda 

arbetarklass, den som förväntas arbeta i 

EU, men åldras någon annanstans genom 

det som kallas ”cirkulär migration”. Vissa 

människor lever liv så nära katastrofens 

rand att ett ord, ”prekariatet”, uppfunnits 

för att beteckna dem. Bohlin visar hur kollektivavtalsenliga 

löner idag kan innebära 

fattigdom och en tillvaro som det som kommit 

att kallas arbetande fattiga (working 

poor). Boken diskuterar var och hur migrantarbetares 

rättigheter kan göras gällande 

(det kan de inte), hur papperslösa exploateras 

på arbetsmarknaden av staten och kapitalet 

i maskopi och hur utstationering av arbetskraft 

hänger ihop med de svaga fackföreningarna 

i Östeuropa. Bohlins bok visar 

hur centralt det är att fackföreningsrörelsen 

finner sätt att organisera servicesektorn, en 

av de snabbast växande men sämst organiserade 

branscherna i Europa. 

En av bokens stora förtjänster är att den 

väver ihop politiska och rättsliga processer 

kring både arbete och migration. Det ena 

kan inte begripas utan det andra. När man 

läst färdigt tänker man att LO-facken inte 

längre kan dröja med att arbeta fackligt för 

de papperslösas rätt på arbetsmarknaden. 

Legalistiskt tal om medborgarskap och att 

det minsann är ”kriminellt” att arbeta utan 

tillstånd väger så lätt i jämförelse med den 

exploatering och förtryck som möter de 

papperslösa i Sverige idag. Är detta verkligen 

Sverige – fackföreningsrörelsens och 

kollektivavtalets förlovade land?, undrar 

Bohlin. Hennes fråga har sin motsvarighet i 

den fråga som en papperslös arbetare ställer 

sig efter att ha blivit varse de reguljära anställdas 

rättigheter: Är jag en alien? Ja. Detta 

är Sverige. Och här behandlas vissa som 

aliens – de förvägras det människor anses 

ha rätt till. 

Lärdomen är att många idag arbetar under 

villkor som påminner om dem som i 

slutet av 1800-talet hatades så intensivt av 

den spirande fackföreningsrörelsen och i 

stor utsträckning avskaffades som ett resultat 

av en hård kollektiv kamp. De papperslösa 

arbetar i ett rättsligt ingenmansland 

som är helt jämförbart med det som präglade 

Sverige i slutet av 1800-talet: ingen föreningsrätt, 

inga kollektivavtal, inga fackföreningar 

och en aggressivt repressiv statsmakt. 

I antologin Arbetslöshet, migrationspolitik 

och nationalism. Hot mot Europas sammanhållning? 

diskuteras teman som knyter an 

till bland annat Bohlins bok. Antologins 

diskussioner förs mot bakgrund av några 

premisser: att EU är gott i sig, att EU och 

dess konstitutionella uppbyggnad är goda i 

sig, att EU:s migrationspolitik idag är god i 

sig, kort sagt att i stort sett hela rasket befinner 

sig bortom diskussion. Som tur är mot- 

6 

säger några av bokens kapitel dessa utgångspunkter. 

Peo Hansens bidrag är särskilt intressant. 

I en kritisk diskussion visar han 

hur EU:s migrations- och arbetsrätt leder 

till den verklighet Bohlin beskriver. Juristen 

Andreas Inghammar skriver däremot om 

papperslösa på ett sätt som står i kontrast 

till sådan kritisk journalistik och forskning 

som Bohlin och Hansens bidrag utgör exempel 

på. 

Han beskriver till exempel regularisering 

av papperslösa som ”rättsligt inkonsekvent 

eller rent av kontraproduktivt”. EU-regler 

som på sin höjd kan ge de papperslösa en 

avlägsen chans att få med sig innestående 

lön när de utvisas beskrivs som ett slags embryo 

till rättigheter för papperslösa arbetande. 

Detta är cyniskt och missvisande. Ibland 

blir det rent märkligt: ”Gränskontroller som 

driver människor i döden eller arbetsförhållanden 

på arbetsmarknadens skuggsida som 

utsätter dem för allvarlig fara under usla och 

osäkra förhållanden skadar inte bara dessa 

människor utan även oss andra och kan i 

förlängningen antas verka förråande på hela 

samhället.” Visst är EU:s politik rå, men den 

bedrivs för att vissa gynnas av den – intressemotsättningen 

ska inte döljas under diskurser 

om europeisk sammanhållning. Den 

här boken utgår i hög grad från sådana antaganden, 

som ger EU ett underligt och oförklarat 

egenvärde. 

Niklas Selberg, 

jurist och forskare i arbetsrätt 

DE OSYNLIGA: 

OM EUROPAS FATTIGA 

ARBETARKLASS 

REBECKA BOHLIN 

Atlas 

ARBETSLÖSHET, 

MIGRATIONSPOLITIK 

OCH NATIONALISM 

ANTONINA 

BAKARDJIEVA , 

LARS OXELHEIM, 

THOMAS PERSSON 

Santréus förlag 

57 


FILMFESIVAL 

GÖTEBORGS 

FILMFESTIVAL 

58 


Arabisk vår i fokus under 

Göteborgs filmfestival 

Temat för årets upplaga av Göteborgs Filmfestival var 

arabisk film. Motiveringen till valet av tema var den 

arabiska våren, och många filmer under festivalen hade 

också anknytning till den våg av folkliga protester som 

sköljt över de arabiska länderna. 

I dokumentären No More Fear av den tunisiske 

regissören Mourad Ben Cheikh får vi följa människorättsaktivister, 

advokater och journalister under de 

folkliga protester i Tunisien som slutligen ledde till 

diktatorn Ben Alis fall. Repressionen som verktyg för 

att härska fungerar bara så länge människor är rädda, 

men det tunisiska folket hade bestämt sig för att inte 

låta rädslan styra längre. 

Den tunisiske regissören Elyes Baccar tar i Rouge Parole 

vid där No More Fear slutar. Filmen dokumenterar 

den explosion av folkliga protestyttringar som följde av 

en nyfunnen yttrandefrihet efter störtandet av Ben Ali. 

Vanliga människor trädde nu fram och gjorde sina 

röster hörda. Dokumentären stoppades redan två veckor 

efter att den hade börjat visas i Tunisien, berättar 

Baccar som gästar festivalen. ”De människor som 

gjorde revolutionen är inte desamma som de som nu 

tjänar på den”, menar han. 

Den egyptiske regissören Mohamed Diab kommer 

också in på frågan om den arabiska våren när han gästar 

filmfestivalen, trots att hans nya film bara indirekt 

anknyter till den. Cairo 678 är en välgjord och spännande 

spelfilm om sexuella trakasserier i Egyptens huvudstad. 

Den arabiska våren har lett till att kvinnor i 

Egypten har börjat tala om sexuella trakasserier, menar 

Diab. Själv spelade han in Cairo 678 för att stärka kvinnor 

och uppmärksamma ett problem som det länge 

talades tyst om. Filmen handlar om tre unga kvinnor 

som får nog av att utstå de dagliga trakasserierna och 

bestämmer sig för att slå tillbaka. Medan män tidigare 

kunde trakassera kvinnor ostraffat börjar polisen nu 

intressera sig för fenomenet. Det gäller att skydda 

männen mot kvinnornas hämnd. 

Även om sexuella trakasserier sker över hela världen, 

finns det enligt Diab en laglöshet som gör kvinnor mer 

utsatta i Egypten. Ingen vågar anmäla, så männen kan 

ostraffat fortsätta. Den skam som är förknippad med 

sexuella trakasserier leder till att både män och kvinnor 

skyller på offret. Diab berättar att han hade svårt att 

hitta skådespelerskor till filmen. ”De ville inte spela 

offer för sexuella trakasserier – så stort stigma är det!” 

Förtryck föder motstånd, men oftast handlar varda- 

gen om att försöka klara sig bäst det går: anpassa sig eller 

fly – emigrera. Rough Hands är en spelfilm om att 

överleva i det fattiga och korrupta Casablanca. Den 

unga skolfröken Zaida måste förstöra huden på sina 

händer för att kunna förena sig med sin trolovade i 

Spanien. Spanjorerna vill nämligen bara ha kvinnor 

som är vana vid hårt kroppsarbete – slavar. Mustafa är 

en ogift medelålders barberare hos välbeställda människor, 

men hans egentliga yrke är att förmedla mutor. 

Rough Hands lyckas på ett förunderligt sätt vara både 

feelgood-film och otroligt sorglig. 

Precis som Rough Hands handlar den irakiske 

regissören Mohamed Al Daradjis dokumentär In My 

Mother’s Arms om den dagliga kampen för ett värdigt 

liv. Efter årtionden av krig har Irak 800 000 föräldralösa 

barn. Många lever på gatan. De statliga barnhemmen 

är fängelser där barnen utsätts för våld eller våldtäkter. 

In My Mother’s Arms är en hjärtskärande dokumentär 

om föräldralösa pojkar på ett privat barnhem i 

Bagdad. Kameran följer närgånget pojkarna när de berättar 

om sin längtan efter en mor som håller om dem 

och om vad de har blivit utsatta för. Det är en berättelse 

om en korrupt och ineffektiv statsapparat, och om 

det dagliga våld som berövar barn deras barndom. 

Man kan knappast tänka sig något mer aktuellt och 

angeläget än att lyfta fram arabiska filmer just nu. Men 

kanske är det för tidigt för riktigt bra filmer om den 

arabiska våren. Kanske behövs det lite rekyl för att riktigt 

förstå vad denna våg av folkliga uppror kommer att 

få för betydelse för folken i de arabiska länderna. 

Catherine Holt, redaktionsmedlem 

ELFTE SEPTEMBER & 

ANDRA TERRORDÅD 

GUNNAR WALL 

Semic förlag 

Läsvärt om 

11 september 

På några få ögonblick gick den 11 september 2001 till 

historien. 

Inför rullande tv-kameror stod det plötsligt fruktansvärt 

klart: inte bara ett utan två fulltankade passagerarplan 

hade dundrat in i de 110 våningar höga tvillingtornen 

i New York. Kort därefter träffades Pentagon. 

Nästan mest förvånade blev de amerikanska militärer 

som i början av september 2001 övade sig på simulerade 

flygplanskapningar, både av den äldre typ då terrorister 

tilltvingade sig passagerarplan och krävde förhandlingar 

och en mera aggressiv sort där terrorister hotade spränga 

plan och attackera geografiska mål. Just om morgonen 

den 11 september tänkte man sig en kapning då piloten 

skulle tvingas sätta kurs på en ö i Förenta staternas närhet 

som starkt påminde om Kuba. 

Men varför kom larmet en timma tidigare än väntat? 

Förvirring utbröt – och skräck, när alla, militär och amerikansk 

allmänhet, insåg att kaparna inte på gammaldags vis 

var beredda att förhandla med passagerare som gisslan. 

Kaparna och deras passagerare hade gått upp i rök. 

Med sin attack hade de redan framfört sitt budskap. De 

hade slagit till mot sin fiendes främsta symboler: World 

Trade Center och Pentagon, högkvarter för den amerikanska 

storfinansen och den amerikanska krigsmaskinen. 

I sin gedigna, faktaspäckade bok har journalisten och 

författaren Gunnar Wall ännu en gång grävt sig genom 

arkiven och samlat guld. Hans detaljerade berättelse 

handlar om alla som drabbades men också om de ansvariga, 

inte bara för attentaten den 11 september utan också 

för attentatens konsekvenser. 

Övrig terror i världshistorien tar Wall bara summariskt 

upp i ett avslutande kapitel. Men genom att koncentrera 

sig på 11 september har han åstadkommit ett värdefullt 

tillskott till terrorlitteraturen. 

När det gäller det fjärde planet som kapades den 11 

september, känt som Flight 93, vet vi att det startade en 

timma senare än de första tre. Alltså fick många passagerare 

genom sina mobiltelefoner vetskap om vad som just 

inträffat i New York och Washington. Vart var Flight 93:s 

kapare på väg? Ville de spränga Vita huset eller Capitolium, 

hem för USA:s senat och representanthus? Var det 

amerikanska F 16-plan som till sist lyckades ingripa? 

Flygvapnet hade verkligen fått klartecken från vicepresident 

Cheney att skjuta ned passagerarplan med amerikanska 

medborgare ombord. 

Gunnar Wall påpekar att man inte definitivt vet vad 

som skedde med Flight 93. 

Det finns dessutom stora frågetecken kring Vita husets 

ovilja att ta till sig tidigare terrorvarningar. 

Efter en tid tillsatte regeringen Bush ändå en utredning. 

Vem skulle leda den? Jo, ingen mindre än förre utrikesministern 

Henry Kissinger. Ställd inför frågan om han 

bland klienterna på sin framgångsrika advokatbyrå hade 

några som hette Bin Ladin spillde Kissinger kaffe på sig. 

Dagen därpå ringde han till Vita huset och från sade sig 

uppdraget. 

Vilka var då ansvariga för attentaten den 11 september? 

I bakgrunden fanns Usama bin Ladin och den organisation, 

al-Qaida, som han byggt upp och som fått en fristad 

i talibanernas Afghanistan. Men de som ledde och genomförde 

attentaten var en grupp unga män som möjligen 

kan kallas extremt religiösa men också politiskt medvetna 

och engagerade. Inombords var de uppfyllda av ett 

glödande hat mot vad som traditionellt kallas Västerlandet. 

I min bok Terrorismens historia citerar jag den iransktyske 

islamologen Navid Kermani som ser Mohammed 

Atta och dennes medterrorister som extremt moderna. 

Genom sitt dåd skapade de ett surrogat för den inre mening 

som enligt dem fattades i dagens samhälle. 

I sitt efterord går Gunnar Wall vidare och diskuterar 11 

septembers konsekvenser. Tydligt är att den ganska late 

och obegåvade George W Bush fick sin strategi uttänkt av 

sina mer intellektuella medarbetare, främst vicepresident 

Cheney och försvarsminister Donald Rumsfeld. De bär 

ansvar för den fortsatta terrorn. 

Långt före den 11 september hade Cheney och Rumsfeld 

inriktat sig på att störta Iraks härskare Saddam Hussein. 

Afghanistan blev en omväg för det större krig de förberett, 

men 11 september-attentaten var för dem en dröm 

som gick i uppfyllelse. Nu kunde USA slå till mot ”terrorismen”, 

den som definitionsmässigt sätter skräck i människor 

för att uppnå politiska resultat. Men gör inte också 

makthavarna det? Bedrivs inte terrorism av båda parter? 

Gunnar Wall finner märkliga paralleller mellan Usama 

bin Ladin och hans bekämpare som faktiskt också utnyttjar 

människors fruktan för fasansfulla motståndare. Eller 

som förre presidenten Jimmy Carters säkerhetsrådgivare 

Zbigniew Brzezinski, ofta citerad av Wall, uttrycker saken: 

”Rädsla förmörkar förståndet, förstärker känslor 

och gör det lättare för demagogiska politiker att mobilisera 

allmänheten bakom målsättningar de vill driva 

igenom.” 

Björn Kumm, frilansjournalist 

59 


FILM 

HANDLÄGGAREN 

REGI: ANNA PERSSON 

60 


Handläggaren 

– en kugge 

i maskineriet 

Handläggaren känns ibland som en spelfilm fast det 

är en dokumentär. Som satir, fast i verkligheten. Med 

oftast subtila medel lyckas regissören Anna Persson 

skildra en myndighet som sakta men säkert avhumaniserar 

sina anställda så att de i sin tur ska klara av att 

avhumanisera de personer vilkas ärenden de hanterar. 

Det är inte så subtilt när handläggaren på Migrationsverket 

bokstavligen tvår sina händer, men det är en 

snygg symbol och jag undrar hur handläggaren som är 

filmens fokus kommer att se sig själv genom kamerans 

ögon. Kommer hon att känna igen sig i scenen då hon 

går in till sin chef för att bolla fallet hon håller på med, 

en romsk familj som förföljts av en polis och hans kumpaner 

i den bosniska stad de kommer ifrån? 

Modern i familjen har blivit så grovt misshandlad att 

hon fortfarande flera år senare har problem med armen. 

Hon säger att om de skickas tillbaka kommer hon att 

spränga sig och sin familj i luften hellre än att låta poliserna 

komma nära igen. Poliserna som har hotat att ta 

hennes döttrar och ”göra vad de vill” med dem. 

Rättfärdigandet för att avslå familjens asylansökan är 

att det bara är en enskild polis som trakasserar dem och 

de kunde ha flyttat till en annan stad inom Bosnien 

innan de kom till Sverige. När filmen visades på Doc 

Lounge i Malmö följdes den av ett samtal där Fredrik 

Bengtsson från Migrationsverket förklarade att enligt 

svensk lag måste de först flytta inom Bosnien innan de 

får lämna landet. Som att svensk lag har inflytande över 

invånarna i andra länder. Familjen lyckas inte förklara 

för handläggaren varför de inte kan bo hos sina släktingar. 

Det går inte heller in att eftersom de är romer 

spelar det ingen roll vart de tar vägen inom landet, de 

kommer fortfarande att trakasseras på olika sätt. När de 

går från mötet med handläggaren vinkar de glatt hejdå i 

tron att deras asylskäl hörsammats. 

Ett problem jag har med filmen är att familjens egna 

ord inte är textade. Jag antar att det är för att vi som inte 

förstår språket ska känna hur handläggaren upplever 

samtalen, men jag saknar ändå det ledet i den förvanskning 

som deras berättelse går igenom. Från deras egna 

ord till tolkens som handläggaren sedan ska översätta 

till kanslisvenska innan hon går in till sin chef för att ge 

honom ett kort referat. När berättelsen nått så långt 

handlar det inte längre om människor utan bara om ett 

anonymt fall. Man kan känna att handläggaren har berörts 

av deras situation men ändå vet vad som gäller: de 

ska utvisas oavsett hur mycket bättre dottern trivs i den 

svenska skolan eller hur mycket mer osäker deras situation 

var i ursprungslandet. Handläggarens strävan efter 

att göra sin plikt väger tyngre än hennes medmänsklig- 

t 

het och det är här vi hittar filmens kärnfråga. Hur 

påverkas kuggarna av sin roll i maskineriet? 

I samtalet efteråt ifrågasatte någon Migrationsverkets 

naivt svenska perspektiv på romers situation i 

Bosnien. Hur kan grunden för utvisning vara att man 

inte försökt flytta inom landet, när situationen för romer 

är mer eller mindre lika illa överallt? Fredrik 

Bengtsson svarade lite nedlåtande från scenen att det 

här ju bara är en film och att man därför inte ser hela 

historien. Som om det svarade på den större frågan 

om varför Migrationsverkets individuella prövning 

alltid tycks bortse från strukturella förtryck. Som om 

sådana inte skulle drabba individer. 

Bengtsson försökte skapa empati för den stackars 

handläggaren som bara är ”en ung kvinna” ställd inför 

ett svårt dilemma. Han hänvisade till UNHCR:s rapport 

om det svenska migrationssystemet, eller snarare 

till det polerade pressmeddelandet som Migrationsverket 

skrev om rapporten för att skyla över kritiken. 

Och man får ju aldrig glömma att jämföra Sverige med 

andra länder. 

Anna Persson undrade om filmens politiska poänger 

gick fram. Uppfattade publiken hur handläggaren 

påverkas av sin position? Kan man klandra den enskilde 

handläggaren? Det är ju inte hon utan hennes över- 

ordnade som fattar det slutgiltiga beslutet. Nästa instans 

att skylla på är Migrationsdomstolen som i sin tur har 

riksdagens lagar att följa. Riksdagen kan sedan skylla på 

att man bara följer folkets vilja. Eller till och med att det 

är antirasism. ”Vi ville bara motverka Sverigedemokraterna 

genom att härma deras politik så folk inte skulle 

rösta på dem.” 

Visst bär inte handläggaren hela skulden utan är formad 

av systemet hon ingår i, även när hon sitter och 

skriver avvisningsbeslutet samtidigt som hon och hennes 

kollega planerar sin semester i Libanon. Filmen når 

nog sin satiriska höjdpunkt i den scenen. De pratar om 

att de borde ta en ledig kväll och göra hemmalagad falafel, 

sjunger med i arabisk schlager och tittar på bilder 

från ett solparadis samtidigt som de funderar på hur 

man egentligen uttalar macedon och hur man bäst ska 

formulera avslaget. Det blir smärtsamt tydligt hur olika 

typer av resande, olika personers resande, sker på olika 

villkor. 

Hur gick det för familjen, frågade någon i publiken 

efteråt. De skickades hem, berättade regissören. De 

skickades hem men befinner sig återigen på flykt och 

försöker nu få uppehållstillstånd i Norge. Tydligen var 

det ingen lösning att flytta till en annan ort inom landet. 

Mattias Elftorp, skribent och serieskapare 

61 


FILM 

DIARIES (ARABISK 

TITEL: YAWMIYYAT) 

REGI: MAY ODEH 

FILM 

HABIBI 

REGI: SUSAN 

YOUSSEF 

62 


Kärlek i världens 

största fängelse 

Hur kan man leva och älska i världens största fängelse? 

Under 2011 har två filmer kommit som handlar om livet 

i ett Gaza där befolkningen hålls fången och där våldet 

är ständigt närvarande. Dokumentären Diaries av den 

palestinsk-norska regissören May Odeh låter unga 

välutbildade palestinska kvinnor berätta om det allt 

svårare livet inne i Gaza ett år efter Israels attacker under 

vintern 2008–2009. Vi får höra om hur vardagslivet 

har förvandlats till en ständig kamp för att överleva under 

Israels blockad, om politiska fraktionsstrider som 

splittrar familjer och om Hamas kvävande religiösa kontroll 

av unga människor och deras sexualitet. Tyvärr 

känns filmen hastigt och slarvigt gjord. Det är synd att 

regissören inte har gjort mer av ett så viktigt ämne. 

Betydligt mer välgjord är Habibi, den första spelfilm 

som spelats in i Gaza på 15 år. Den arabisk-amerikanska 

regissören Susan Youssef har med sin första långfilm 

gjort en modern version av den gamla sufiska 600-talsberättelsen 

Majnun Layla, en berättelse om olycklig 

kärlek som inspirerade Shakespeares Romeo och Julia. 

I likhet med många andra studenter på Västbanken 

tvingas Layla och Qays avbryta sina studier efter Israels 

skärpta blockad av Gazaremsan år 2001. De återvänder 

till Gaza, där de förlorar den frihet de tidigare åtnjöt 

långt från sina familjers kontroll. Den tragiska historien 

om omöjlig kärlek blir till en svidande anklagelse mot 

Israels våld, Hamas religiösa fanatism och de sociala 

normer som gör att en son till en flykting inte får gifta 

sig med dottern i en fin familj. 

Catherine Holt, redaktionsmedlem 

q 

SVERIGE, FOREVER 

IN MY HEART 

NICKLAS ORRENIUS 

Natur & Kultur 

Välskrivet, 

men försiktigt 

Efter mer än ett decennium som Sydsvenskans 

sd- reporter blev Niklas Orrenius känd för en bredare 

publik i samband med Sverigedemokraternas intåg i 

riksdagen. Han blev det naturliga valet av kommentator 

i tv, krönikor och artiklar och gav samma år också ut 

två böcker: Jag är inte rabiat. Jag äter pizza: En bok 

om Sverigedemokraterna och Här är allt så perfekt. 

Det tråkiga med att på uppdrag av en av Sveriges 

största dagstidningar vara den som följer ett partis väg 

från ”burkölsdoftande bunkersekt”, som nittiotalets 

Sverigedemokraterna kallas i baksidestexten till Jag är 

inte rabiat …, till ett riksdagsparti, som ju måste sägas 

ligger helt rätt i tiden, är naturligtvis att de förtroliga 

samtalen och svaren på de närgångna frågorna snabbt 

får ett slut om inte rapporteringen sköts ytterst varsamt. 

Reportern får arbeta med att graciöst lyfta upp och 

belysa, väga sina ord på guldvåg och inte sällan bli den 

som också lyfter fram samhällets och övriga mediers 

felsteg gentemot Sverigedemokraterna. Kritiken uteblir 

eller framförs artigt och lågmält. 

En viktig funktion som Orrenius reportage utan tvekan 

har haft är att hans tillgängliga och välskrivna texter 

blivit lästa. Därmed har exempelvis partiets starka vurm 

för det traditionella, nationalismen, och de nuvarande 

ledargestalternas kopplingar till Moderaterna blivit 

kända av fler. Men analyserna stannar där, och förmod- 

ligen har Orrenius mer än en gång grubblat sig sömnlös 

över hur hans undersökande bidrag till medierna ska 

tjäna sitt syfte, utan att förvandlas till reklam för ett parti 

i spetsen för den ökande rasismen inom svensk politik. 

För Orrenius vill arbeta för ett öppnare och mera 

tolerant samhälle, och han älskar sitt jobb som reporter. 

Han har en förkärlek för formuleringar med glimten i 

ögat, för människor i utsatta situationer och för att hitta 

historier som berör. Men han älskar det jobbet för mycket 

för att sätta ner foten, se sammanhanget och bli 

radikal. För den som står ut med att läsa ögonvittnesskildringar 

som vore de skrivna av en fluga på väggen, 

om än med sällsynt talang för det skrivande hantverket, 

är Sverige, forever in my heart en samling mycket läsvärda 

texter. Denna gång från en mängd intressanta platser 

och sammanhang. Texterna om rasismens Sverige blandas 

med resereportage från Guantanamo, från Migrationsverkets 

arbete i Amman i Jordanien och från 

USA:s gräns mot Mexiko, där författaren träffat 

Minute-men. Själv uppskattade jag läsningen men vill 

grabba tag i författaren, ruska om honom och säga: 

Ta en risk! Våga vara obekväm! Skit i karriären när du 

sett allt detta! 

Emma Eleonorasdotter, redaktionsmedlem 

63 


BPOSTTIDNING 

Adress: Sevedsgatan 10 A 

214 45 MALMÖ 

WWW.TIDSKRIFTENMANA.SE 

Mana

Ladda ner numret som PDF - Tidskriften MANA

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?