Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
USA<br />
- personlig handbok för alla som reser -<br />
<strong>Zac</strong> <strong>O'Yeah</strong>
USA<br />
– Personlig handbok för alla som reser –<br />
<strong>Zac</strong> O`Yeah<br />
Stadigt, ständigt, envetet,<br />
amerikaniserar vi Europa,<br />
och tids nog ska vi fullända vår<br />
uppgift.<br />
Mark Twain i en essä från<br />
1906<br />
ISBN: 978-91-89424-93-7<br />
EAN: 9789189424937<br />
2009
USA<br />
– Personlig handbok<br />
för alla som reser –<br />
<strong>Zac</strong> O`Yeah<br />
1a. Förord till den nya upplagan<br />
1b. Några rader från författaren<br />
Jag var turist i USA — Om denna bok<br />
2. Praktiska upplysningar inför USA-resan<br />
USA - några snabba fakta — VISUM: Till Mexiko, Estados<br />
Unidos Mexicanos; Till Kanada — SVENSK REPRESENTA-<br />
TION I USA, MEXIKO OCH KANADA — INFORMATION —<br />
TILL USA: På egen hand; Taxfree på flygplatser — PENGAR:<br />
Kort, check eller ”cash”?; Katastrofråd; Dricks; Vad kostar<br />
det?; Försäkringar — POSTA — TELEFONERA — VÄDER<br />
— KLOCKA — ELEKTRICITET — PACKA — ATT FÄRDAS:<br />
Lokalt; Långväga resor; 1) Tåg –Tågpass– 2) Buss; 3) Bil;<br />
4) Flyg — SOVA: 1) Hotell –Bed & Breakfast– 2) Motell; 3)<br />
Vandrarhem — KOSTCIRKELN: Restauranger och kostnader;<br />
Finare restauranger; Vatten; Öl - en subjektiv betraktelse;<br />
Vin; Övrig alkohol; Kaffe eller ”decaf”? –Stress– Cig — SÄ-<br />
KERHETSRÅD: Förebyggande åtgärder; På gatan; Hotell och<br />
vandrarhem; Bilar; Buss och tåg; I naturen; Om det händer —<br />
ÖVRIGA INTRESSANTA UPPLYSNINGAR: Organisationer för<br />
internationellt studie- och kulturutbyte; Amerikanska böcker<br />
på internet — Delstaterna och deras förkortningar — Årligen<br />
återkommande evenemang och storhelger — Snabbkurs i<br />
amerikanska
3. Att upptäcka USA<br />
Den nya världen<br />
4. Vägvisare till Manhattan, New York - $60 per<br />
dag<br />
Västvärldens centrum — Hemma på Manhattan — Som på<br />
film — Smältdegel — De som åkte till det Stora Äpplet — Kulturdarwinism<br />
— Lära för livet — Historia i ett nötskal — Promenad<br />
på Manhattan — Manhattans sydspets & Frihetsgudinnan<br />
— Humbugens kung — Början av Broadway & Finansdistriktet<br />
— Broadway - den naturliga vägen — Börsen kraschar — Över<br />
Brooklynbron — Tribeca (Triangle Below Canal Street) — Chinatown<br />
& Little Italy — SoHo (South of Houston) — Greenwich<br />
Village & universitetet — Kulturfolk flockas kring universitetet<br />
— Chelsea — East Village & Alphabet City — Union Square &<br />
Flatiron & Garment District — Strykjärnet och skyskraporna<br />
— Hell’s Bedroom och teaterdistriktet — Broadwayteater<br />
— Nyåret på Times Square — Sen kväll med Letterman<br />
— Picknick i staden: Central Park — West Side Story — Columbi<br />
skam — John Lennon (1940-80) — Hudsons öde blev<br />
floden — Längst norrut på Manhattan — Beatgenerationens<br />
huvudmän — Harlem — Guidning i Harlem — Bronx — Upper<br />
East Side och Museimilen — Nöjesmekka: Rockefeller Center<br />
— Rockefeller-klanen — Monkees — Från Rockefeller till Förenta<br />
Nationerna — Praktiska upplysningar — Att meditera över<br />
när man är på väg mot Manhattan från JFK — Musikaliska<br />
Queens — Woodstock-festivalen — Long Islands vindistrikt<br />
— Från New York till Philadelphia — New Jersey
5. Vägvisare till Philadelphia, Pennsylvania - $30<br />
per dag<br />
Broderskärlekens stad — Centrum — Museum Mile — In i<br />
det historiska distriktet — Svenska kolonisatörer på 1600-talet<br />
— Independence National Historic Park — Den amerikanska<br />
flaggan — South Street — Rittenhouse Square — University<br />
of Pennsylvania — Praktiska upplysningar — Todd Rundgren<br />
— Philly Cheese Steak Sandwich — Från Philadelphia till<br />
Washington DC — Maryland<br />
6. Vägvisare till Washington DC - $30 per dag<br />
Maktens stad — Lilla vita huset på prärien — Ford’s Theater<br />
— FBI — Nationalarkivet — National Mall — Smithsonian Institute<br />
— Watergate — Jakten på ett centrum — Ruffiga kvarter<br />
— Praktiska upplysningar — The yankee dollar — Från Washington<br />
DC till Atlanta — Virginia — North Carolina och South<br />
Carolina — Vandrarhem mellan Washington och Atlanta<br />
7. Vägvisare till Atlanta, Georgia - $30 per dag<br />
Coca-Colas värld — Coca-Cola — Centrala Atlanta — Sweet<br />
Auburn — Intolerans i sydstaterna — Borta med vinden — CNN<br />
och Ted Turner: Världsledande i nyheter & underhållning<br />
— Öst är öst och väst är väst — Little Five Points — Praktiska<br />
upplysningar — Afrikansk-amerikansk konst — Musikaliska<br />
Georgia — Från Atlanta till New Orleans — Alabama — In i<br />
Bluesdeltat
dag<br />
8. Vägvisare till New Orleans, Louisiana - $50 per<br />
Dygnet runt i Djävulens stad — En kväll på stan — Prome-<br />
nad i de gamla kvarteren — Voodoo — De dödas stad — Canal<br />
Street — Warehouse District — Garden District — Praktiska<br />
upplysningar — Varning på stan! — Glosor för New Orleansköket<br />
— Från New Orleans till Texas<br />
9. Vägvisare till Texas - $40 per dag<br />
Houston: Stad för bilar — Den underjordiska staden — Bilismen<br />
och den amerikanska stadsplaneringen — Expansion i<br />
rymden — NASA — Praktiska upplysningar — Hermann Park<br />
och Museum District — Bad i Mexikanska golfen<br />
San Antonio: En skugga över USA — Dåliga odds: 187 mot<br />
3000 — Alamo — Enstjärnig pilsner — Praktiska upplysningar<br />
— Lagen väster om Pecos — Från Texas till Arizona — New<br />
Mexiko — USA:s UFO-huvudstad<br />
10. Vägvisare till Arizona - $45 per dag<br />
Där västern var vild — Tucson: Den gamla pueblon — Reservat<br />
för pensionärer — Centrala Tucson — Öster om järnvägen<br />
— Indianerna — Mer om indianerna — Praktiska upplysningar<br />
— Grand Canyon — Från Arizona till Las Vegas<br />
11. Vägvisare till Las Vegas, Nevada - $35 per dag<br />
Ljusets och mörkrets stad — The Strip — Bröllop i Las Vegas<br />
— Spelet kan börja — Downtown: Fremont Street Experience<br />
— Praktiska upplysningar — Från Las Vegas till Hollywood<br />
— Death Valley
12. Vägvisare till Kalifornien - $50 per dag<br />
Hollywood, L A: Stjärnornas stad — Hollywood Boulevard:<br />
en stjärnbädd — Oscarsutdelningen — Sunset Boulevard — Vad<br />
stjärnor egentligen heter — Evigt liv och evig död i Änglarnas<br />
stad — Älska Hollywood…? — …eller hata? — Mer om rörliga<br />
bilder — Praktiska upplysningar — San Diego — John Lennon<br />
förlorar ’en weekend’ — Nationalparken Yosemite — Från<br />
Hollywood till San Francisco — San Simeon: skandalkungens<br />
slott — Salinas, Monterey, Carmel och Big Sur — Silikon<br />
San Francisco: Blomsterstaden — En typisk turistgrej — Golden<br />
Gate — Turistens dagar — Kineser — Beatniks + hippies =<br />
? — Knark — Moder Natur skapade junkfood — Homo — Praktiska<br />
upplysningar — Jack London — Universitetet i Berkeley<br />
— Jordbävningar — Vindistriktet: Några glas Falcon Crest<br />
— Från San Francisco till Salt Lake City<br />
13. Vägvisare till Salt Lake City, Utah - $45 per dag<br />
Sektstaden — Mormonernas segertåg — Mormoner — Kring<br />
templet — Tabernaklet vid templet — Sektens gåta — Praktiska<br />
upplysningar — Robert Redford och Sundance — Från Salt<br />
Lake City till Chicago — Colorado — Praktiskt om Colorado<br />
— Nebraska — Svenskättlingar — Iowa — Mississippifloden<br />
14. Vägvisare till Chicago, Illinois - $50 per dag<br />
Al Capones stad — Centrum: The Loop & The Magnificient<br />
Mile — Advertising Hall of Fame — Frank Lloyd Wright<br />
— Gangsterväldet och förbudstidens lönnklubbar — Exotiska<br />
svenska Andersonville — Poetry Slam — Praktiska upplysningar<br />
— Från Chicago till Boston — Indiana — Ohio och Michigan
— Rock’n’Roll Hall of Fame — Praktiskt om Ohio — Niagara<br />
Falls, Upstate New York<br />
dag<br />
15. Vägvisare till Boston, Massachusetts - $55 per<br />
Frihetens stad — I frihetens fotspår — Museum Wharf<br />
— Det svarta arvet — Frihetens öl — Harvard-universitetet i<br />
Cambridge — Museet för dålig konst — Praktiska upplysningar<br />
— Slutet på resan — Concord Museum — Till Walden
Förord till den nya upplagan<br />
Medan åren går förändras saker och ting i ett dynamiskt<br />
land som USA, som knappast är samma land nu som i förra<br />
årtusendet. De har bytt upp sig till en bättre president men<br />
rädslan för utlänningar har ökat. Vissa byggnader har också<br />
försvunnit från kartan. Tobakshandeln i New York där kultfilmen<br />
”Smoke” spelades in är borta – det var den förresten redan<br />
när jag kom till platsen, ett par år efter att ha sett filmen – men<br />
där fanns någonting annat sevärt. Men på det hela taget förblir<br />
USA alltid USA, och är lika resvärt nu som då.<br />
På min egen tripp hade jag med mig guideböcker som<br />
var trettio och fyrtio år gamla, och i något fall en New Yorkhandbok<br />
som hade hundra år på nacken. Bortsett från att vissa<br />
detaljer blivit inaktuella, som att priser gått upp och att Times<br />
Square inte var lika sunkigt som när ”Taxi Driver” spelades in,<br />
stämde häpnadsväckande mycket av det jag läst.<br />
Det är faktiskt överraskande hur få drastiska förändringar<br />
som äger rum i världen. Eller kanske det inte är så förvånande?<br />
En restaurang som håller hög kvalitet, och som var stjärnornas<br />
favorit i Hollywood på 1950-talet, står sannolikt kvar där den<br />
en gång invigdes även om man kommer dit femtio år senare.<br />
På museer och nöjesfält kanske det senaste konstinköpet<br />
eller den nyaste bergochdalbanan är attraktionen för dagen,<br />
men vare sig museet eller nöjesfältet byter adress eller profil<br />
från ett år till nästa. Och somliga ting, som monumentet<br />
Ozzy Osbourne pinkade på en blöt natt i Texas, står där det<br />
står även om kissfläcken torkat bort. Liksom all annan trivial<br />
information om var någon berömd författare brukade bo och
om platser där olika filmer spelats in, och dylika vederkvickande<br />
och intressanta anekdoter.<br />
De äldre resehandböckerna hjälpte mig dessutom att hitta<br />
sådant som varit sevärt en gång i tiden, men som nyare och<br />
trendkänsligare resguider hoppade över i tron att alla letar<br />
efter den senaste modebutiken. Man glömmer då att en resehandbok<br />
helst ska stå sig i många decennier, medan moden<br />
byts ut från år till år.<br />
Så därför kändes det logiskt att den här jubileumsutgåvan<br />
av ”USA – personlig handbok för alla som reser” går att ladda<br />
ner och bära med sig, som en julklapp för alla som reser till<br />
USA idag. Vissa detaljer har uppdaterats inför den här nya<br />
elektroniska utgåvan, och man kan beräkna att priser kan ha<br />
gått upp något. De prisangivelser som gällde när boken skrevs<br />
tjänar dock som ett riktmärke.<br />
Boken blir också förhoppningsvis mer sökbar och användarvänlig<br />
i och med det digitala formatet som gör att man kan ha<br />
den i sin mobiltelefon, till exempel, och de tusen och en obskyra<br />
populärkulturella fakta som boken innehåller blir mer tillgängliga<br />
för den som vill snitsa med kryptisk insiderkunskap om<br />
USA, detta oändligt fascinerande och samtidigt lite läskiga land.<br />
Ååålrajt, dags att packa släden och ta ur papiljotterna – nu<br />
far vi! som tomten sa till pappan.<br />
<strong>Zac</strong> O’Yeah<br />
Julen 2009
Några rader från författaren<br />
Det här är en bok som jag alltid har vetat att jag någon gång<br />
ska skriva.<br />
Och den bygger på en resa som jag alltid drömt om att göra.<br />
De första drömmarna föddes när jag bara var ett par år<br />
gammal. Även om jag inte minns året så minns jag det exakta<br />
ögonblicket: Jag lärde mig säga ord som ”kåboj”, ”eigent” och<br />
”antonbomb”, och blev plötsligt medveten om närvaron av en<br />
annan kultur i min vardag. Orden som så smidigt hakat fast<br />
i mitt ordförråd var den här främmande kulturens krokar,<br />
och de började långsamt hala in mig, som när en fiskare<br />
lurar fisken att komma allt närmare båten, genom att ömsom<br />
låta fisken simma fritt där den hänger på linan, och ömsom<br />
dra in en ny bit lina efter att fisken av egen dumhet simmat<br />
närmare.<br />
På detta sätt fångades jag upp av den amerikanska kulturen<br />
genom att dess musik, filmer och litteratur trängde in i mina<br />
drömmar och trängde ut det som funnits där. Ända sedan<br />
jag såg King Kong skjutas ned från toppen av Empire State<br />
Building har jag velat promenera under ”the mother of all<br />
skyscrapers”. Ett av världens underverk, vill jag minnas att<br />
det stod på bioaffischen. Då tog jag för givet att det var King<br />
Kong som åsyftades, senare har det slagit mig att det rörde sig<br />
om ett epitet för själva skyskrapan.<br />
Som tonåring kunde jag inte tänka mig att det någonstans i<br />
världen skulle kunna existera en mer spännande maträtt än<br />
hamburgare, pommes frites och Coca-Cola. Marlboro Man
som red över gräsbevuxna kullar mot en vid himmel och spred<br />
ett budskap om valfrihet, fick mig att välja att börja röka när<br />
jag var femton. Varje gång jag tände en Marlboro sänkte sig<br />
ett slags skimrande dis över skolgårdens dystra rökruta och<br />
den fimpfyllda betongringen. Jag ville att min röst skulle bli<br />
hesare, att min accent skulle bli mer amerikansk, jag ville se<br />
USA från kust till kust och sprida fimpar vid varje milsten.<br />
Ödets ironi har dock vid det laget då jag förverkligar min<br />
drömresa sett till att de flesta restauranger i USA infört<br />
rökförbud och på de reklamplakat som antirökarna klistrat<br />
upp säger Marlboro Man till sin kompis:<br />
–Du, Bob, jag tror att jag har fått emfysem.<br />
Tiden gick, jag blev tjugofem, mognade till och med lite<br />
grann, jag började arbeta med att resa och skriva om mina<br />
reseintryck, men USA förblev en hägring. Och så småningom<br />
hade jag glömt att jag någonsin längtat till USA. När jag en<br />
tropiskt het natt stod och var politiskt korrekt i foajén till en<br />
teater i kommunistiska Kerala, och sörplade kaffe ur en liten<br />
metallbägare i pausen på dansföreställningen, frågade en<br />
amerikansk tjej om jag aldrig hade funderat på att resa till<br />
USA. Jag svarade kort och gott:<br />
–Nej.<br />
I det ögonblicket kunde jag inte dra mig till minnes att jag en<br />
gång vurmat för USA.<br />
Och jag fortsatte att sörpla på mitt indiska kaffe i ytterligare<br />
några år, tills jag en natt satt på flygplatsen i Madras och insåg<br />
att jag var tjugonio, och att sista planet till New York snart<br />
skulle lyfta – om jag ville hinna dit innan jag fyllde trettio. Och<br />
det ville jag. För ungdomsdrömmar smakar så mycket bättre
om man får en chans att förverkliga dem i sin ungdom.<br />
Det var gnistan som fick mig att gå från tanke till handling.<br />
J a g v a r t u r i s t i U S A<br />
Resandet har jag alltid uppfattat mer som en konstform, än<br />
som ett renodlat nöje. Att resa är en instinkt: att inte resa är<br />
att dö en liten smula för varje stillasittande dag. Kroppen ska<br />
ha sitt skålpund kött, men också själen ska ha sin andel. En<br />
resa är därmed inte bara fråga om att åka någonstans och titta<br />
på någonting, solbada och dricka sig full, för att sedan komma<br />
hem och se lika oskyldig ut som innan man åkte. Den perfekta<br />
resan ska ha en balans av strapatser och stora upplevelser,<br />
ungefär som en riktigt bra film bygger på lika delar handling<br />
och snyggt foto.<br />
Någonstans bär jag därtill på en föreställning om att det<br />
är varje generations rätt att upptäcka världen ånyo, att<br />
omdefiniera den, i synnerhet eftersom varje föregående<br />
generation tycks ha haft upphovsrätt på världsbilden. Att göra<br />
det är en rättighet och ibland rentav en plikt.<br />
Hur statisk vore inte vår syn på omvärlden om vi förlitade<br />
oss på äldre generationers kunnare och tyckare? Jag har<br />
märkt att äldre personer ibland kan ha rätt, ibland finns<br />
inget bättre sätt att få svar på en fråga än att ställa den till<br />
någon med erfarenhet, men erfarenhet kan också vara en<br />
begränsning. Den kan leda en åt fel håll – se bara hur det gick<br />
för Columbus.<br />
Att ha en förutfattad bild av världen begränsar ens möjligheter
att till fullo förstå och uppleva dess föränderlighet. Det är<br />
därför som världen måste upptäckas om och om igen, av varje<br />
ny generation. Tredje Världen måste ses med egna ögon, för<br />
hur vore det om vi tillät 50 år gamla rasistiska reseskildringar<br />
att bestämma hur vi uppfattar den? På samma sätt måste USA<br />
återerövras om och om igen – för att vi inte ska blåsas omkull<br />
av dess starka andedräkt. Och allt måste skildras.<br />
Om igen.<br />
De flesta resor man gör är alltför korta för att man ska slösa<br />
bort tiden. Det är därför rätt att planlägga sin resa på förhand.<br />
Och jag har alltid föredragit att göra det själv, hellre än låta<br />
ett charterbolag paketera mina upplevelser. Under ett halvår<br />
ägnade jag all min tid åt att hitta de pusselbitar som skulle<br />
utgöra min resrutt. I lektyren ingick både skönlitteratur<br />
förlagd till diverse amerikanska miljöer och fackböcker och<br />
många timmars nätsurfande.<br />
Det finns väl paradoxalt nog inget land som vi vet så mycket<br />
om som USA, på samma gång som vi inte vet någonting alls,<br />
insåg jag.<br />
Och under resan upplever jag de motbjudande dragen hos USA<br />
och får alla mina fördomar bekräftade i precis den omfattning<br />
som jag förväntat mig. Amerikaner är verkligen ytliga. Men<br />
samtidigt drabbar USA en med sin djupt betagande charm. Jag<br />
blir förtjust, nästan förälskad i en del platser och personer.<br />
För att kunna lämna USA bakom mig, placerar jag minnena<br />
inom dessa pärmar, som kaffe i en burk, och hoppas att<br />
minnena inte dör. Aromen kanske går förlorad efter flera
år, precis som tiden lindar våra intryck i minnets fluffiga<br />
vadd, men kvar står själva uppsåtet att locka alla människor<br />
till ett ohämmat resande, efter de principer jag försöker att<br />
förklara i det här förordet: Förberedelse och eftertanke och<br />
upptäcka världen på nytt. Med detta i huvudet kan ingen resa<br />
bli bortkastad.<br />
O m d e n n a b o k<br />
Nu när jag förklarat varför jag måste skriva den här boken vill<br />
jag bara yttra några ord om den, för det här handlar egentligen<br />
inte om mina resedrömmar.<br />
Den här boken är skriven både för nybörjar-resenären som<br />
fantiserar om att göra en spännande resa, med detaljerade<br />
upplysningar om allt man undrar över, men den är också<br />
skriven för att tillfredsställa en van resenär som vill upptäcka<br />
något utöver det vanliga.<br />
Boken är en skildring av lågbudget-turistens vardag i USA.<br />
Förhoppningsvis kan läsaren stå ut med vissa impressionistiska<br />
avsnitt, där författaren försöker att återge sina erfarenheter<br />
från äventyret. Somligt kanske kan vara nyttigt att ta del av,<br />
somligt ger en försmak av vad som väntar – förhoppningsvis<br />
berikar dessa resandet för någon.<br />
Boken är uppdelad i två slags texter: de olika kapitlen inleds<br />
med vägvisardelar till olika städer, berättande och guidande<br />
avsnitt, vilka man läser medan man promenerar, söker, finner<br />
och upplever; och dessa följs alltid av ”praktiska upplysningar”<br />
som består av listor med översiktlig information och faktarutor.<br />
Min förhoppning är att dessa texter tillsammans ska fungera
som en trampolin att ta avstamp ifrån, för var och en som vill<br />
ge sig i kast med USA.<br />
Det här är en bok som handlar om hur man reser på egen<br />
hand, hur man kan förbereda sin resa, samt upplysningar<br />
om vad det kostar och hur man kan göra det ännu billigare. I<br />
boken presenteras de viktigaste storstäderna och resvägarna,<br />
med all den information som är av intresse för resenären,<br />
från logi och restauranger till museer och kulturliv, både högt<br />
och lågt, billigt och dyrt. Upplysningar har också samlats in<br />
från hundratals andra resenärer, för att få ett så brett och<br />
användbart innehåll som möjligt. Den som sätter sig ned och<br />
försöker pussla med kapitelordningen kommer att upptäcka<br />
att städerna, om man ser på en amerikansk karta, bildar<br />
en rundtur som tar oss genom USA, först söderut, sedan<br />
västerut, sedan norrut och slutligen österut, tillbaka ungefär<br />
dit där boken började. Denna rutt tog mig några månaders<br />
efterforskningar att lägga upp, då jag beräknade hur man kan<br />
se så mycket som möjligt, så billigt som möjligt, på kortast<br />
möjliga tid.<br />
På vägen hittar man Frank Lloyd Wright-arkitektur, fribiljetter<br />
till inspelningar av TV-program (t ex David Letterman, Oprah<br />
Winfrey eller Saturday Night Live), platser där kultfilmer<br />
spelats in, t ex Paul Auster-filmerna ”Smoke” och ”Blue in<br />
the Face”, klubbar där Bruce Springsteen eller Talking Heads<br />
gjorde sina första gig, barer där berömda författare spräckt<br />
sina urinblåsor, man får veta vilket skyltfönster i New York<br />
Salvador Dalí kastade ett badkar genom, var Harry mötte<br />
Sally, allt om president Nixons största nederlag, att Robert<br />
Rauschenberg och Janis Joplin föddes i samma stad, man
hittar raketvrak, sjörövarslag, elektriska stolar, FBI-agenter,<br />
vilda västerns kombattanter, musik, junkfood och tusentals<br />
andra ting som ger resan innehåll.<br />
Priserna som anges är ofta ungefärliga och förändras<br />
naturligtvis med tiden. Öppettiderna för sevärdheter och<br />
turistbyråer är också föränderliga. Platser försvinner, hus<br />
sprängs bort, annat byggs om eller döps om. Årstider förändras<br />
och det regnar på en plats där det förr var soligt. Men i stort<br />
sett fortsätter allting att vara som det alltid har varit.<br />
Observera att författaren till denna bok inte tar ansvar vare<br />
sig rättsligt, ekonomiskt eller moraliskt för någonting som har<br />
hänt eller kan komma att hända i USA eller någon annanstans<br />
i världen på grund av innehållet i denna bok. Alla personer<br />
och platser som förekommer i boken existerade eller hade<br />
existerat vid det tillfället när boken färdigställdes.<br />
Tänk också på att personer som begår dumheter på egen<br />
hand efteråt inte kan beskylla författaren för dessa dumheter.<br />
Använd kondom. Drick lagom.<br />
Författaren vill framföra sin tacksamhet till Charles Zancoforskaren<br />
Leif Ernst, Tidningen Res redaktör Anders Falkirk,<br />
Tomas Löfström, Annika Persson, Julie Polunsky, Bharat<br />
Sharma, Stellan Wahlström, Torkel Wächter och givetvis<br />
Sveriges Författarfond. Tack även till alla som reser och som<br />
lämnat tips och delat med sig av sina erfarenheter.
P r a k t i s k a u p p l y s n i n g a r<br />
i n f ö r U S A - r e s a n<br />
USA - NÅGRA SNABBA FAKTA<br />
Namn: United States of America, USA eller Amerikas<br />
Förenta Stater<br />
Självständighetsår: 1776<br />
Antal delstater: 50 + 1 distrikt (Washington DC)<br />
Yta: 9 372 610 kvadratkilometer<br />
Befolkning: 264 miljoner; varav vita 220 miljoner, afrikansk-amerikaner<br />
33 miljoner, asiater 9 miljoner, indianer<br />
1,9 miljoner (av indianerna lever 50% i reservat).<br />
Antal språk som talas: ca 164<br />
Antal analfabeter: 7,9 miljoner<br />
Största religiösa grupp: protestanter (148 miljoner)<br />
Antal ateister: 26,4 miljoner<br />
Antal döda per år av rökning: 500 000 personer<br />
Marijuanaproduktion (illegal): 3 500 000 kg per år<br />
Spritförsäljning (omräknat till antal 75:or): 1 620<br />
000 000 flaskor per år<br />
Viktigaste industrier: olja, data/elektronik, biltillverkning<br />
Antal bönder, fiskare, skogsbrukare: 7,7 miljoner<br />
Antal arbetslösa: 14,5 miljoner<br />
Inflation: 2,6%<br />
BNP per Capita: ca 190 000 kronor<br />
Medianinkomst per hushåll: 310 000 kronor
Försvarsutgifter: 2 150 000 000 000 kronor (2,15 bil-<br />
joner) per år<br />
Järnvägar: 240 000 km (varav 12 644 km farits inför<br />
denna bok)<br />
Motorvägar: 6 243 000 km (155 ggr ekvatorns längd).<br />
Antal flygplatser: 15 032<br />
Första charterresan (båt): 1867<br />
Antal amerikaner som varit i rymden: ca 250<br />
Antal amerikaner som varit på månen: 12<br />
Antal handeldvapen i omlopp bland vanligt folk: ca<br />
250-300 miljoner<br />
Antal telefoner: 126 miljoner<br />
Antal TV-apparater: 193 miljoner (2,5 per hushåll)<br />
Antal TV-stationer: 1092<br />
V i s u m<br />
Svenska medborgare behöver inget visum för semesterresor<br />
som är kortare än 90 dagar och förutsatt att man har sin<br />
hemresa bokad (Visa Waiver Program). Detsamma gäller<br />
även för medborgare från flera andra västländer (bl a Danmark<br />
och Finland). Om man faller inom denna kategori räcker det<br />
att man har sitt pass med sig. Observera att passet måste vara<br />
giltigt sex månader längre än den planerade vistelsen.<br />
För längre resa än 90 dagar och för andra syften än turism<br />
krävs visum, vilket söks på Amerikanska ambassaden
(den konsulära avdelningen i Stockholm tar emot ansökningar<br />
mån-tors kl 9-11) omkring en månad före den planerade<br />
avresedagen. Visumet kostar 160 kronor ($20). Om man söker<br />
per post får man blanketter genom att sända ett frankerat och<br />
adresserat svarskuvert (ansökningsblanketter tillhandahålls<br />
ibland även av resebyråer). Om man får ett visum, verkar det<br />
normalt gälla för vistelse upp till sex månader.<br />
Vare sig man har visum eller inte ska man före ankomsten<br />
till USA fylla i två nödvändiga formulär som delas ut av<br />
kabinpersonalen på flygplanet: ett tullformulär och antingen<br />
en vit lapp (om man har visum) eller en grön lapp (utan<br />
visum). Allt detta är dock enkelt och lättbegripligt, och man<br />
kan ställa frågor till flygvärdinnorna.<br />
Obs: När man lämnar USA är det viktigt att bli utstämplad<br />
för att inte få problem vid nästa inresa. Det händer att<br />
man t ex från vissa orter i södra USA lätt kan köra rakt in i<br />
Mexiko, förbi tillsynes ointresserade gränsvakter. Problemet<br />
uppstår när man är på väg tillbaka och de amerikanska<br />
gränsvakterna vägrar att släppa in en därför att utresan inte<br />
gick procedurenligt till.<br />
Om man undrar över något kan man kontakta VISA UNIT,<br />
Embassy of the United States of America; 08-783 54 69, fax<br />
660 58 79, Strandvägen 101, 115 89 Stockholm.<br />
I övriga Norden:<br />
Danmark: 31 42 21 44; Dag Hammarskjølds allé 24,<br />
København.<br />
Norge: 22-44 85 50; Drammensveien 18, Oslo.<br />
Finland (Suomi): 90-17 19 31; Itäinen Puistotie 14,<br />
Helsinki.
Till Mexiko – Estados Unidos<br />
Mexicanos<br />
I södra USA finns många gränsövergångar till Mexiko, USA:<br />
s fattigare granne, där man får nytta av de få spanska glosor<br />
man snappat upp under livets lopp. Från Los Angeles är det<br />
populärt att ”tura” över gränsen, från El Paso i Texas likaså.<br />
Enligt mexikanska ambassaden behöver svenska turister inget<br />
visum för en resa på högst ett par månader. Man måste ha ett<br />
pass med giltighet i minst 6 månader och ett ”Tourist Card”<br />
som fås i USA från mexikanska konsulat och turistbyråer,<br />
och amerikanska resebyråer nära gränsposteringarna, eller<br />
på flygplatsen i Mexico City. Man fyller i önskad längd på<br />
vistelsen och det slutliga avgörandet fälls vid passkontrollen.<br />
Om man bara besöker en stad på andra sidan gränsen kan<br />
man använda amerikanska dollar och slipper växla till sig<br />
pesos. Växla hellre på banker i Mexiko än i USA. Tänk på att<br />
kolla med den amerikanska tullen innan ni lämnar USA om<br />
kamera eller andra dyra föremål behöver registreras, annars<br />
kan man i värsta fall bli tvungen att betala tull vid återfärden<br />
till USA.<br />
Om man kör bil in i Mexiko från USA måste man ha ett speciellt<br />
biltillstånd som ordnas vid gränsen ($10; giltigt i 180 dagar).<br />
I Mexiko krävs att man har mexikansk bilförsäkring, annars<br />
blir bilar som är inblandade i trafikolyckor beslagtagna.<br />
Mexikos ambassad i Stockholm ligger på Grevgatan 3; 08-<br />
661 22 13 (konsulär avdelning och turistinformation, mån-fre<br />
kl 9-12). Mexikanska turistbyråer finns bl a i New York på
450 Park Avenue, (212) 755-7261, Washington DC på 1911<br />
Pennsylvania Avenue, (202) 728-1750, i Houston (TX) på<br />
2707 North Loop West, (713) 880-5153 och i Los Angeles på<br />
10100 Santa Monica Boulevard, (310) 203-8191.<br />
Till Kanada<br />
USA gränsar i norr till Kanada, och eftersom både Amtrak<br />
(järnvägsbolaget) och Greyhound (bussbolaget) har<br />
förbindelser till flera destinationer norr om gränsen är det lätt<br />
hänt att man får lust att göra ett besök. Visumreglerna är liksom<br />
i USA ganska slappa, och de flesta västeuropéer, inklusive<br />
nordbor, behöver bara ha giltigt pass och hemresebiljett med<br />
sig vid gränsen för att få 6 månaders turistvisum.<br />
Kanadas ambassad i Stockholm ligger på Tegelbacken 4,<br />
08-453 30 00.<br />
S V E N S K R E P R E S E N T A T I O N I<br />
U S A , M E X I K O O C H K A N A D A<br />
Om man hamnar i allvarliga svårigheter medan man är ute och<br />
reser finns möjlighet att få viss hjälp från svenska ambassader<br />
eller konsulat, även om grundprincipen är att man själv ska<br />
trassla sig ur de problem man försätter sig i.<br />
Ambassaden ligger i Washington DC: Embassy of Sweden,<br />
(202) 467-2600, epost: ambassaden.washington@foreign.<br />
ministry.se, fax 467-2699, på 1501 M Street NW.
Första generalkonsulatet, Consulate General of Sweden,<br />
ligger i New York, (212) 583-2550, epost: generalkonsulat.<br />
new-york@foreign.ministry.se, fax 755-2732, på 1 Dag<br />
Hammarskjold Plaza, 885, 2nd Avenue, bara något kvarter<br />
från FN-huset på Manhattan. I samma byggnad huserar<br />
Sveriges FN-representanter.<br />
Övriga generalkonsulat ligger i svenskdoftande Chicago,<br />
(312) 781-6262, fax 781-1816, på 150 North Michigan<br />
Avenue; och Minneapolis, (612) 332-6897, fax 332-6340,<br />
i 720 Baker Building på 706 2nd Avenue; samt i Houston<br />
(Texas), (713) 953-1417, fax 953-7776, på 2401 Fountainview<br />
Drive 510; Los Angeles (för södra Kalifornien) på 10960<br />
Wilshire Boulevard, (310) 445-4008, fax 473-2229; och i<br />
San Francisco (för norra Kalifornien) på 120 Montgomery<br />
Street, (415) 788-2631, fax 788-6841.<br />
Under generalkonsulaten sorterar honorärkonsulerna; ett<br />
Consulate of Sweden är mer av ett slags hedersuppdrag men<br />
kan vara bra att känna till vid nödsituationer:<br />
Anchorage (AK) på 301 W Northern Lights Boulevard,<br />
(907) 265-2930; Ann Arbor (MI) på 275 Metty Drive,<br />
(313) 913-5800; Atlanta (GA) på 1100 Peachtree Street,<br />
(404) 817-7797; Boston (MA) på 286 Congress Street,<br />
(617) 350-0111; Buffalo (NY), 1800 Liberty Building<br />
på 424 Main Street, (716) 854-3110; Cleveland (OH),<br />
1200 McDonald Investment Center, 800 Superior Avenue,<br />
(216) 621-4995; Dallas (TX) på 1341 W Mockingbird<br />
Lane, (214) 630-9112; Denver (CO) på 4242 East Amherst<br />
Avenue, (303) 758-0999; Fort Lauderdale (FL) på 2550
North Eisenhower Boulevard, (954) 467-3507; Honolulu<br />
(HI) i Mauka Tower, 737 Bishop Street, (808) 528-4777;<br />
Jacksonville (FL) på 6621 North Southpoint Drive, (904)<br />
296-2288; Jamestown (NY) på 9-11 East 4th Street, (716)<br />
484-7195; Kansas City (KS) på 13000 Glenfield Drive, (913)<br />
498-2443; Milwaukee (WI) på 205 East Wisconsin Avenue,<br />
(414) 291-7820; Mobile (AL) på 2256 Ashland Place,<br />
(334) 433-0437; New Orleans (LA) c/o Strachan Shipping<br />
Co, på 2640 Canal Street, (504) 827-8600; Norfolk (VA)<br />
på 201 East City Hall, (757) 446-7300; Omaha (NE) i 700<br />
Service Life Building, på 1904 Farnam Street, (402) 341-<br />
3333; Philadelphia (PA) på 112 Christian Street, (215)<br />
465-5565; Phoenix (AZ) på 2800 North Central Avenue,<br />
(602) 280-8450; Portland (OR) i 1, World Trade Center på<br />
121 SW Salmon Street, (503) 221-7017; Provo (UT) på 2696<br />
North University Avenue, (801) 373-9973; Puerto Rico,<br />
c/o Intership, Fernandez Juncos Avenue (Pir 11), Puerta de<br />
Tierra, San Juan, (787) 721-4355; San Diego (CA) på 750<br />
B Street, (619) 233-1106; Seattle (WA) på 1215 4th Avenue,<br />
(206) 622-5640; St Louis (MI) på 510 Maryville College<br />
Drive, (314) 453-0006; Virgin Islands i Charlotte Amalie<br />
på St Thomas, (809) 774-6845.<br />
I Mexiko är adressen till ambassaden, Embajada de Suecia,<br />
(5) 540-6393, epost: ambassaden.mexico@foreign.ministry.<br />
se, fax (5) 540-3253, Paseo de las Palmas 1375, Col. Lomas de<br />
Chapultepec i Mexico City.
I Kanada har Sverige sin ambassad i Ottawa, Embassy of<br />
Sweden, (613) 241-8553, epost: ambassaden.ottawa@<br />
foreign.ministry.se, fax (613) 241-2277, på 377 Dalhousie<br />
Street.<br />
I N F O R M A T I O N<br />
Om du är den typen som gillar att förbereda resan väldigt<br />
långt i förväg kan det löna sig att (kostnadsfritt) beställa<br />
turistbroschyrer, hotellförteckningar och kartor från<br />
amerikanska turistbyråer. Via dessa kanske man får idéer<br />
till saker man vill upptäcka redan på hemmaplan och slipper<br />
ödsla tid på att leta efter äventyr på plats; tänk på att det tar<br />
upp till 8 veckor att få hem broschyrerna. Turistbyråer i större<br />
amerikanska städer heter Visitor & Convention Bureau,<br />
i mindre städer brukar ett lokalt Chamber of Commerce<br />
ha någon form av turistservice. Numera finns många av<br />
turistbyråerna på internet (www-adresser står i denna bok<br />
under respektive ort) och via nätsidorna kan man skicka<br />
frågor eller be att få hem ett så kallat ”Vacation Planner Kit”<br />
(paket med kartor, guideböcker och färggranna bilder). Från<br />
turistbyråernas nätsidor finns ofta länkar till teatrar eller<br />
museer så att man kan se efter om där visas något intressant<br />
just då man planerar att resa – t ex på Broadway.<br />
En vettig internettjänst är http://wwar.com (World<br />
Wide Arts resources) som har kataloger över museer i flera<br />
världsdelar: om man har hört talas om ett museum men inte<br />
vet riktigt var det ligger kan man söka här, eller om man
vill ha en förteckning över museer med modern konst eller<br />
bysantinska ikoner eller amerikanska indianer, bilar, botanik<br />
eller vad vi nu är intresserade av. Via http://www.excite.<br />
com och http://www.citynet.com hittar man länkar till<br />
många amerikanska städer.<br />
T i l l U S A<br />
Det går charterresor till New York, Florida och en rad andra<br />
ställen och eftersom det finns ganska många arrangörer kan<br />
det löna sig att jämföra deras priser och, icke att förglömma,<br />
vad deras paket innehåller. Allra billigast blir det om man kan<br />
resa i början eller slutet av säsongen (tidig höst eller sen vår),<br />
då tur och retur-biljetter till New York ibland har sålts för så<br />
lite som 1100 kronor (utan hotell) eller en chartervecka med<br />
hotell för 4000 kr.<br />
På egen hand<br />
Många väljer att resa reguljärt till USA, stanna längre och<br />
ta sig fram på egen hand. Om det är första gången du reser<br />
på egen hand måste du komma ihåg att rekonfirmera, eller<br />
återbekräfta, din biljett (dvs ringa till flygbolagets kontor och<br />
anmäla att du ska åka med det planet som platsen är bokad<br />
på) minst 72 timmar före flygets avgång. I Sverige brukar<br />
resebyrån sköta rekonfirmeringen inför utresan, medan man<br />
själv förväntas ordna det inför hemresan. Numera har flera<br />
flygbolag slopat kravet på rekonfirmering vid utresor från
New York, men det kan kännas tryggt att rekonfirmera trots<br />
allt – flygbolag har en tendens att plötsligt ställa in flyg när<br />
man minst väntar sig det. I USA förväntas man infinna sig på<br />
flygplatser två timmar före avgången.<br />
Till de billigaste flygbolagen hör Aeroflot, vars reguljära tur<br />
och retur-biljett kan kosta så litet som 2800 kronor (men man<br />
tvingas till en övernattning i Moskva, vilket fördyrar resan).<br />
Flygbolagen brukar under lågsäsongen (sept-maj undantaget<br />
storhelger, t ex jul och påsk) hamna i så hård konkurrens att<br />
det säljs resor för under 3000 kr, och ”startpaket” där 1-3<br />
nätters hotell i New York ingår för 3500 kr.<br />
Året om borde man kunna få en tur och retur-biljett mellan<br />
Sverige och New York eller Boston för allra högst 4000 kronor.<br />
Flyg till andra platser i USA blir vanligtvis något dyrare för<br />
oss som bor i Skandinavien på grund av att det geografiska<br />
avståndet ökar. Man kan tjäna en del på att nagelfara<br />
reseannonserna i storstadspressen (köp Dagens Nyheter<br />
på en söndag) eller ringa runt till olika resebyråer – ju mer<br />
flexibel man är med avrese- och hemresedatum desto större<br />
chans att man klarar sig billigt undan.<br />
Ofta tjänar man på att från samma resebyrå inhandla kuponger<br />
för flygluff, tåg- eller bussluffarpass och kanske också boka<br />
den första övernattningen efter ankomsten i USA: ibland<br />
bakas allt detta in i ett förmånligt paketpris och då slipper man<br />
en massa kommissionsavgifter. Många resebyråer kan även<br />
förmedla hyrbilar och såvida priset inte är överdrivet högt<br />
kan man överväga att hyra via dem. (Mer om flygkuponger<br />
och tågluffarkort följer.)
Taxfree på flygplatser<br />
Amerikanska internationella flygplatser har taxfreebutiker. I<br />
sammanhanget kan det också vara intressant att notera att det<br />
mesta som säljs i taxfreebutiken är marginellt billigare än det<br />
som säljs i vanliga butiker inne i städerna (eftersom skatten<br />
är relativt låg), och om man letar lite hittar man kanske den<br />
sprit, parfym eller de cigaretter man vill ha för en betydligt<br />
billigare summa i någon vanlig affär som har extraerbjudande<br />
och roligare sortiment.<br />
P e n g a r<br />
Den amerikanska valutan är dollar ($). En dollar är 100<br />
cent (¢). Cent är ett slags otyg som snabbt ackumuleras och<br />
fyller ens plånbok, eftersom de flesta priser anges utan skatt:<br />
när skatten läggs på får tuggummit, boken eller hamburgaren<br />
ett väldigt konstigt pris som slutar på 42 eller 76 cent, vilket<br />
betyder att man med sin växel får 8 eller 4 cent som man inte<br />
vet vad man ska ha till. Många innehavare av småbutiker som<br />
tröttnat på cent-hanteringen ställer fram en skål med mynt<br />
där det står ”Take some or leave some”, en praktisk form av<br />
öresutjämning.<br />
Myntet ¢1 kallas penny. Det finns även mynt i valörerna ¢5<br />
(nickel), ¢10 (dime) och ¢25 (quarter), ¢50 ser man inte<br />
så ofta men den kallas half-dollar. Dollarmynt är också<br />
ovanliga – man ser så kallade silverdollar mest i Las Vegas<br />
spelhallar. Dollarsedeln finns i valörerna $1, $2, $5, $10, $20,
$50, $100 osv upp till $10 000 (en mycket ovanlig sedel, av<br />
vilka de flesta som tillverkats också har letat sig till Las Vegas).<br />
Det fåniga med dollarsedlarna är att de alla ser likadana ut, så<br />
det gäller att ha ögonen med sig när man hanterar kontanter.<br />
För 100 svenska kronor fick turisten när detta skrevs på hösten<br />
1998 ungefär $12:15, då en dollar stod i drygt åtta kronor.<br />
Kort, check eller ”cash”?<br />
En bra kombination att ha i plånboken eller penningbältet är<br />
bankkort, resecheckar och några hundra dollar kontant.<br />
Bankkortet är en magisk nyckel till allt i USA; man kan<br />
boka hotellrum, hyra bil – det är bara att vifta med kortet<br />
och allt är möjligt. Viftar man för mycket har man dock<br />
snabbt övertrasserat. Plastkortet behandlas dessutom<br />
slentrianmässigt, man ombeds sällan att legitimera sig – det<br />
räcker med en skicklig namnteckningsförfalskare för att<br />
tömma kontot. Med kort kan man råka ut för obehagliga<br />
chocker – t ex att något företag tagit dubbel taxa för det<br />
man inhandlat, vilket kan vara krångligt att få rättat i<br />
efterhand. Det finns orsak att vänta sig en tillbakagång i<br />
kortets popularitet, eftersom kortföretagen på jakt efter nya<br />
kunder i sin marknadsföring riktar sig allt mer till folk som<br />
konkat, fattiga, socialfall och eljest kreditvärdelösa och detta<br />
kommer i förlängningen säkert att urgröpa plast som valuta.<br />
Fördelen med bankkort är att det kan ingå en kostnadsfri<br />
reseförsäkring om man betalar sina biljetter med kortet, som<br />
utfaller bland annat i händelse av försvunnet bagage eller<br />
förseningar. Växelkursen är ofta konkurrenskraftig. De mest
gångbara korten är Visa, American Express, Mastercard och<br />
Diners Club.<br />
Resecheckarna är den bästa sortens valuta eftersom man<br />
får igen rubbet om de stjäls. Resecheckarna – som man ska<br />
ha i amerikanska dollar och mindre valörer (ej över $20)<br />
– fungerar som vanliga kontanter, man betalar med dem i<br />
affärer, på restauranger och hotell och slipper därigenom<br />
inväxlingsavgift. Dessutom har man koll på hur mycket man<br />
gör av med. Billigast i Sverige är resecheckarna hos Forex och<br />
X-change som inte tar någon växlingsavgift utan bara en viss<br />
kommission, och de i USA mest gångbara märkena är Thomas<br />
Cook och American Express.<br />
Kontanter är ett nödvändigt ont. Ibland är det praktiskt att<br />
ha pengar till småutgifter, som när man ska köpa polletter till<br />
första tunnelbaneresan från flygplatsen till centrum och andra<br />
situationer där varken resecheckar eller bankkort är gångbara.<br />
Nackdelen med kontanter är rånrisken. Även på kontanter<br />
brukar Forex och X-change vara billigast (de har filialer på de<br />
flesta nordiska flygplatser). Alternativt kan man ta ut pengar<br />
i amerikanska bankomater med sitt internationella bankkort<br />
precis som hemma – men då drar många svenska banker en<br />
avgift på 30-40 kr och amerikanska banker ytterligare $1-3<br />
(så i värsta fall betalar man ungefär 60 kr i avgift per uttag).<br />
Det dyraste är förmodligen att ta med sig svenska kontanter<br />
och hoppas på att någon bank vill växla in denna valuta, känd<br />
över hela världen som ”skandinavisk rubel”.
Katastrofråd<br />
Ha alltid numren på dina bankkort och resecheckar<br />
uppskrivna och förvara dem på separat plats i bagaget. Var<br />
försiktig med kortet, och spärra omedelbart om det blir stulet,<br />
inte en halv dag senare. För att spärra förlorade Visa-kort<br />
ringer man till Emergency Service i San Francisco, (410)<br />
581-3836 (även om man blir av med kortet i Mexiko eller<br />
Kanada); Mastercard, 1-800-826-2181; American Express,<br />
1-800-528-4800; Diners Club, 1-800-234-6377. Kortet<br />
spärras då omedelbart och man är skyddad för obehöriga<br />
uttag, dessutom får man hjälp att skaffa ett nytt kort och<br />
nödpengar medan man väntar.<br />
Om resecheckarna blir stulna ska man inom 24 timmar göra<br />
polisanmälan samt rapportera förlusten för att få ersättning<br />
(och då måste man kunna ange sina checknummer). Ring<br />
Thomas Cook, 1-800-223-7373; eller American Express,<br />
1-800-221-7282.<br />
Dricks<br />
Dricks är mycket vanligare i USA än i Sverige, och även om det<br />
är en frivillig gest så förutsätts kunder ge dricks – framförallt<br />
på restauranger ger man 15% på notans belopp. Man kan ge<br />
mer för bra service (20%) och mindre för dålig service (10%).<br />
Om man har problem med att räkna ut beloppet, kan man<br />
läsa vad skatten på notan är (TAX: 7,5 %), om det t ex står $2 i<br />
skatt lägger man det dubbla, $4, i dricks. Om man betalar med
ankkort finns på kvittot en separat rad där man skriver vad<br />
man vill ge i dricks. Man betalar ingen dricks på McDonald’s<br />
och restauranger med självbetjäning.<br />
Till väskbärare på järnvägsstationer och hotell ger man<br />
vanligtvis $1-2. Taxiförare förväntar sig 10-20%, också<br />
beroende på service.<br />
Vad kostar det?<br />
I bokens rubriker ges en fingervisning om hur mycket det kostar<br />
att vistas i respektive stad om man reser på riktig lågbudget<br />
(ca 300-500 kronor om dagen) – riktig lågbudget innebär att<br />
man bor på vandrarhem, uppsöker billiga serveringar och<br />
roar sig helst gratis. Den som vill äta på finare restauranger<br />
får utöka budgeten (med 120-200 kr extra per dag) och om<br />
man vill bo på hotell istället för vandrarhem kan man räkna<br />
upp summan ytterligare (med 400 kr per dygn). Om man<br />
bara ska vistas i New York och dinera ståndsmässigt kan man<br />
börja med att fördubbla sin budget på en gång. Och om man<br />
verkligen tänker njuta av hela det nöjesutbud som New York<br />
och Broadway har att erbjuda, så ska man vara beredd på att<br />
bra sittplatser till en populär show kostar 500-1000 kronor.<br />
Inträdesavgifter till attraktioner varierar, en del är gratis, annat<br />
kan vara otroligt dyrt. I boken uppges priserna från fullvuxen<br />
till lägsta barnpris; pensionärs- och studerandepriser hamnar<br />
däremellan.<br />
Priserna för mat och logi varierar i USA, men tumregeln är att<br />
östkustens storstäder – New York och Boston – samt delar av
norra USA är dyrast. Det är framför allt just övernattningar<br />
och restaurangbesök som kostar, så om man har en bekant<br />
att bo hos sparar man enormt med pengar. Det är billigare i<br />
sydstaterna, i Texas, och märkligt nog i Las Vegas (Nevada)<br />
där turismen är den viktigaste födkroken. Att Las Vegas<br />
kan bli extremt billigt beror på att allt – utom spel – bjuds<br />
ut till lägsta tänkbara pris eller gratis (hotellen har rabatter<br />
alla vardagar, kasinon lockar besökare med billig mat, gratis<br />
dryck och gratis underhållning). Meningen är att pengarna<br />
man sparar på detta vis ska gå till spel.<br />
Hur som helst bör en återhållsam snålbudgetresenär kunna<br />
klara sig på i genomsnitt 300 kronor per dag – eller ännu<br />
mindre om han/hon lagar mat själv på vandrarhemmet<br />
och satsar fullt ut på gratisnöjen. Någon övre gräns för vad<br />
man kan spendera existerar inte. Reskostnader tillkommer,<br />
men man tjänar mycket pengar på att skaffa ett tåg- eller<br />
bussluffarpass före avresan från Sverige.<br />
Går det att pressa kostnaderna? Ja, om man t ex gör sig<br />
omaket att resa med kollektivtrafik istället för att åka taxi,<br />
för även om taxi är ganska billigt är buss och tunnelbana<br />
mycket billigare för en ensamresenär. Många företag har<br />
telefonnummer dit man ringer gratis – även vandrarhem<br />
– vilket kan betyda mycket sparade pengar när man ringer t<br />
ex för att boka övernattning (gratisnummer börjar på 1-800<br />
eller 1-888). På vandrarhem kan man spara några dollar om<br />
man har de rätta rabattkorten: Svenska Turistföreningens<br />
medlemskort gäller på alla vandrarhem i HI-kedjan (Hostelling<br />
International), annars är ett tips att bli medlem i någon<br />
annan lämplig kedja, som t ex Rucksackers, vilket kostar $5
och löses på anslutna vandrarhem, pengar man tjänar in på<br />
några dagar. Krogar kan i regel förgylla eftermiddagen med<br />
en lycklig stund, ”Happy Hour”, från kl 15 eller 16 till kl 18-<br />
19: då råder halva priset på vissa drycker och ibland får man<br />
äta gratis ur en buffé med smårätter (håll ögonen öppna efter<br />
Happy Hour-anslag).<br />
Gratis är inget sällsynt ord i USA: alla städer erbjuder<br />
friluftskonserter i parker och gatufestivaler under<br />
sommarhalvåret; Central Park i New York har sommarteater;<br />
kyrkor har lunchkonserter; studiopublik bjuds in till TVshower<br />
i New York, Chicago eller Los Angeles; många<br />
vandrarhem har gratis kaffe och rostat bröd till frukost och<br />
dessutom gratis guidade stadspromenader, videokvällar och<br />
fester; kasinon i Las Vegas bjuder på drinkar, öl och tilltugg;<br />
många av USA:s finaste museer har fri entré vissa dagar<br />
eller ”valfritt inträde”; i Washington DC har alla museerna i<br />
Smithsonian-gruppen alltid fritt inträde. Man kan oftast<br />
ha hur mycket kul som helst utan att bränna ett öre<br />
och i den här boken finns många hundra tips.<br />
Man kan även pressa sina kostnader genom att resa under<br />
lågsäsong (sept-maj), för då är resorna billigare, hotell- och<br />
vandrarhemspriser lägre eller prutbara, entréavgifterna till<br />
många nöjesparker är lägre och rabatterbjudandena generellt<br />
fler.<br />
Vid turistattraktioner ges rabatt till studerande (så ta<br />
med studentlegitimation) och seniorer (pensionärer är<br />
inte något vanligt begrepp i USA, man talar istället tämligen<br />
luddigt om seniorer och gränsen sätts någonstans kring 60-65<br />
år beroende på attraktion) och givetvis till barn (definitionen
på barn är också luddig, ibland är alla under 17 år barn, andra<br />
sätter gränsen för barnrabatt vid 2 år).<br />
Prutning: Ibland kan man tjäna på att pruta – t ex när man<br />
köper något av en gatuförsäljare.<br />
Kuponger: Amerikanska folket bygger sin privatekonomi på<br />
kuponger och känslan av att ha tjänat en dollar här eller där.<br />
Kupongerna är samtidigt ett sätt för nöjesparker, museer,<br />
restauranger och hotell att attrahera fler kunder. En familj<br />
som besöker en nöjespark kan med kuponger spara upp till<br />
100 kr på inträdesbiljetterna. Som turist kan man ta seden<br />
dit man kommer och i varje stad börja besöket på turistbyrån<br />
där man plockar åt sig foldrar, rabattkuponger och twofers<br />
(egentligen ”two-for-one”; två biljetter till priset av en). I New<br />
York kan man t ex spara hundratals kronor på biljetter till<br />
Broadway-föreställningar med twofers.<br />
I en stad som Las Vegas delas kupongerna ut i närmast<br />
industriell skala: man kan på turistbyråer och hotell plocka åt<br />
sig travar med kuponger eller kuponghäften (funbooks) som<br />
berättigar till gratis måltider och rabatter på allt.<br />
Försäkringar<br />
Det är viktigt att ha en försäkring i USA, vilket man inser när<br />
man hör de ständiga varningsmeddelandena som ska hindra<br />
en från att bli skadad: på tågen uppmanas man att gå bredbent<br />
och ta stöd mot sätena (så att Amtrak inte ska bli stämda om<br />
man ramlar), i en nöjespark uppmanas barn att sitta omgivna<br />
av minst två föräldrar i karuseller (för att inte Disneyland
ska bli stämda), på en IMAX-bio (storduksfilm) får man veta<br />
var nödutgångarna är och ”om ni skulle känna er illamående<br />
under filmvisningen ska ni blunda så går det över på en kort<br />
stund”, på en plastpåse står det att man inte ska trä den över<br />
huvudet och på en slipsförpackning att man inte ska dra åt<br />
kravatten för hårt. Vid närmare eftertanke inser man att det<br />
här beror på att olyckor är dyra i USA, och företagen gör allt<br />
de kan för att slippa undan ansvaret om en kund skulle råka<br />
illa ut.<br />
Inför resan bör man alltså se över sitt försäkringsskydd. I en<br />
vanlig hemförsäkring brukar ingå 45 dagars skydd vid resa,<br />
och man bör ta med sig något slags intyg eller servicekort<br />
(ring och be försäkringsbolaget skicka ett sådant). Dessutom<br />
kan man få ett kompletterande försäkringsskydd om man<br />
betalar sina biljetter med vissa bankkort – begär broschyr<br />
från din bank. Vid längre resor ska man överväga att lösa<br />
tilläggsförsäkring – trots att det kostar hutlöst kanske man<br />
är glad den dagen då man slipper betala en sjukhusräkning<br />
på 850 000 kronor. Billigaste reseförsäkringarna löser man<br />
hos helnyktra försäkringsbolaget Ansvar (förutsättningen för<br />
att man ska få ersättning från dem är att man inte använder<br />
någon sorts berusningsmedel).<br />
P o s t a<br />
Den bästa formen för kommunikation hem är aerogram som<br />
bara kostar några kronor att köpa på posten och består av ett<br />
tunt ark som man skriver på och sedan viker ihop så att det
ser ut som ett kuvert. Portot är tryckt på utsidan. Brevlådorna<br />
är oftast blå.<br />
Be dina bekanta att skriva till dig under adressen c/o General<br />
Delivery, General Post Office (GPO) – och namnet på<br />
staden och delstaten där du vill hämta posten. Det är viktigt<br />
att alltid ange delstaten, eftersom det finns många städer med<br />
samma namn i USA. Breven ligger kvar i 30 dagar. Vanligtvis<br />
måste man visa sitt pass för att hämta ut sin post, ibland<br />
accepteras fotolegitimation. Inga värdesaker bör sändas till<br />
Poste Restante.<br />
Te l e f o n e r a<br />
Telefonkiosker finns praktiskt taget överallt och förvånansvärt<br />
många fungerar. De ägs av olika bolag och priserna varierar<br />
från stad till stad. Vanligtvis matar man dem med ¢25, ¢10<br />
eller ¢5-are. I de flesta städer är ¢25 den minsta taxan för<br />
lokalsamtal och för detta belopp brukar man få tala i 2-3<br />
minuter.<br />
Amerikanska riktnummer (area code) skrivs inom parentes,<br />
t ex som New York (212). När man ringer rikssamtal ska<br />
man först slå 1, därefter riktnumret och abonnentnumret,<br />
sedan hörs en mirakulös automatisk röst som upplyser om<br />
hur mycket pengar man ska lägga i telefonautomaten (precis<br />
som man har sett på bio).<br />
Nummerupplysning: 411. Larmnummer (polis,<br />
ambulans osv): 911. Om man behöver hjälp av en telefonist,<br />
t ex för ”collect call” (BA-samtal där mottagaren betalar), ska
man slå 0. Collect call från USA till Sverige kostar mottagaren<br />
ca 6-7 kronor per minut plus Telias expeditionsavgift på 32<br />
kronor för varje samtal.<br />
För att ringa Sverige direkt slår man 00, landskoden 46,<br />
följt av telefonnumret – och som brukligt är vid internationella<br />
samtal tas den första nollan i riktnumret bort. För att ringa till<br />
mamma i Göteborg (031-området) slår man 004631+mammas<br />
nummer.<br />
Om man ska ringa mycket blir det billigast att skaffa sig<br />
amerikanskt telefonkonto (ett abonnemang som inte är<br />
kopplat till någon särskild telefon), vilket utgörs av ett kort<br />
som tankas med ett visst antal dollar. Pengarna dras när man<br />
ringer från valfri telefonautomat. Sådana telefonkontokort<br />
brukar ofta delas ut i hotellfoajéer.<br />
Gratisnummer: Många företag (flygbolag, hotell,<br />
vandrarhem) i USA har lagt sig till med gratisnummer, tollfree,<br />
som börjar med 1-800 eller 1-888; oftast kan man ringa till<br />
samma nummer även från Kanada. Dock fungerar inte de<br />
nuvarande 800- eller 888-numren som åtföljs av sju siffror<br />
om man ringer från Sverige; däremot väntas en lansering av<br />
globala 800-nummer inom kort och de kommer antagligen<br />
att skilja sig genom att ha åttasiffriga abonnentnummer.<br />
Några exempel på viktiga gratisnummer:<br />
Amtrak: 1-800-USA-RAIL<br />
Greyhound: 1-800-231-2222<br />
Gray Lines (sightseeingturer över hela USA): 1-800-437-<br />
0051
New Yorks turistbyrå: 1-800-NYC-VISIT<br />
Hostelling International (vandrarhemsbokning): 1-800-909-<br />
4776<br />
Som synes ovan skrivs telefonnummer ibland med bokstäver<br />
(där företagets produkt får reklam), och på telefonapparatens<br />
knappsats står tre bokstäver för varje siffra (utom 1 och 0)<br />
enligt följande:<br />
2—A, B, C 3—D, E, F<br />
4—G, H, I 5—J, K, L<br />
6—M, N, O 7—P, R, S<br />
8—T, U, V 9—W, X, Y<br />
Från Sverige till USA slår man 009-1 följt av riktnummer<br />
och abonnentnummer. Hösten 1999 (preliminärt den<br />
15 september) justeras utlandsprefixet till internationell<br />
standard (00) och då slår man bara 00-1 till USA.<br />
V ä d e r<br />
New York på norra östkusten har nackdelen att det kan bli<br />
väldigt kallt på vintern och lite för varmt på sommaren. Bästa<br />
tiden för besök är nog maj och september. På östkusten kan<br />
snö komma redan i november och ligga kvar ända in i april.<br />
I december-februari pendlar temperaturen kring 0°C. I juniaugusti<br />
är det i genomsnitt 25°C varmt: fruktansvärt varmt på<br />
dagarna och kokhett även på sommarnätter.<br />
I sydstaterna, t ex New Orleans, är klimatet subtropiskt och<br />
under sommarhalvåret blir det varmt med snittemperatur<br />
på 24-26°C och hög luftfuktighet. Inte ens på vintern blir det
svinkallt i New Orleans, ingen snö och temperaturen ligger<br />
kring 14°C. I Texas är sommartemperaturen några grader<br />
högre (eftermiddagarna kan bli plågsamt heta), de kallaste<br />
vinternätterna någon grad lägre än New Orleans (i Houston<br />
kan nattemperaturen gå ned till 5°C).<br />
Vilda Västerns ökendelstater (New Mexiko, Arizona,<br />
Nevada) utmärker sig för låg nederbörd och mycket solsken,<br />
paraply behövs knappast, med dagstemperaturer upp till 37°C<br />
på sommaren. Även vintertemperaturen i städer som Tucson<br />
eller Las Vegas kan ligga kring 20°C (nattetid kan kvicksilvret<br />
i januari gå ned till 3°C). Detta gäller dock inte i bergen där<br />
temperaturen snabbt kan sjunka med 15°C när man kommer<br />
en bit upp, vilket bergsklättrare ska ha i åtanke.<br />
Ju längre norrut man kommer har mellersta USA:s väldiga<br />
präriedelstater ett allt mer ”nordiskt klimat” och påminner<br />
ganska exakt om vårt eget land – och därför är det inte<br />
förvånansvärt att många skandinaver bosatt sig här: på<br />
sommaren kan det bli 25°C varmt och på vintern fryser man<br />
häcken av sig i -10°C och ännu kallare.<br />
I södra Kalifornien är det varmt (27°C på sommardagar, ned<br />
till 17°C på nätter), till och med vintrarna är milda och soliga<br />
(dag 19°C, natt 8°C) och Los Angeles välkomnar turister året<br />
om. Fast redan i San Francisco är det betydligt svalare med<br />
dimbankar – sommarens dagstemperatur är ca 23°C (12°C<br />
på natten), medan vintertemperaturer pendlar mellan 13°C-<br />
5°C.
K l o c k a<br />
Tid anges i USA enligt ett tolvtimmarssystem vilket man<br />
ska ha i åtanke när man läser tidtabeller eller kontrollerar<br />
avgångstiden på sina biljetter: 3AM (eller 3A) betyder kl 03<br />
på natten och 3PM (eller 3P) betyder kl 15. Observera att<br />
12:30AM är kl 00:30, och 12N är kl 12 (N=Noon) på dagen.<br />
Det USA som vi reser genom i den här boken består av fyra<br />
tidszoner från öster till väster (USA har ännu fler tidszoner,<br />
men t ex Hawaii ryms inte här).<br />
Från Sverige till New York ställer man tillbaka klockan<br />
med 6 timmar (kl 15 i Göteborg är kl 9 på morgonen i New<br />
York). Tiden i New York kallas Eastern Time (New York<br />
och hela östkusten, så långt in i landet som Lake Michigan,<br />
Indianapolis, Atlanta och Florida). Central Time är 7 timmar<br />
efter Sverige (ett brett bälte mitt i USA med bl a Minneapolis,<br />
Chicago, Kansas City och sydstater som Louisiana och Texas).<br />
Mountain Time är 8 timmar efter Sverige (rymmer en stor del<br />
av Klippiga Bergen, Salt Lake City och även Tucson). Pacific<br />
Time är 9 timmar efter Sverige (huvudsakligen västkusten).<br />
Under en resa från New York till San Francisco ställer man<br />
alltså tillbaka klockan med tre timmar, vilket är viktigt med<br />
tanke på att järnvägs- och busstidtabeller anges i lokal<br />
tid. Om man t ex reser från Texas till New Mexico och restiden<br />
sträcker sig från kl 21 till kl 6, så innebär det inte att resan<br />
tar 9 timmar, utan bara 8 – eftersom man passerar från en<br />
tidszon till en annan. I motsatt riktning skulle samma resa ta<br />
från kl 21 till kl 4.
I USA förekommer sommartid (Daylight Saving Time),<br />
och man ställer om klockan den första söndagen i april,<br />
och tillbaka den sista söndagen i oktober (på natten mellan<br />
lördag och söndag). Det knasiga är att inte alla delstater har<br />
sommartid – Arizona är ett undantag och vissa områden i<br />
Indiana (South Bend, Elkhart och Waterloo) ställer heller<br />
inte om sina klockor.<br />
Banker är normalt öppna på vardagar kl 9-16 eller 17; posten<br />
mån-fre kl 9-17 (och på lör oftast till kl 12); många butiker<br />
stänger kl 17:30 medan köpcentra håller öppet till kl 21 eller<br />
dylikt, vad gäller öppethållande på söndagar är det ungefär<br />
som i Sverige att vissa varuhus och jourbutiker är öppna, men<br />
att det mesta i allmänhet är stängt då.<br />
Elektricitet<br />
Nätspänningen är 110-115 Volt/60 Hz, vilket inte stämmer<br />
särskilt bra med någon svensk apparat. En del apparater går<br />
att ställa om, men ifall man inte är helt säker på saken ska man<br />
inte ta med sig rakapparat, hårtork, laptop, bergsprängare<br />
osv. Det samma gäller när man köper elektriska apparater i<br />
USA – kontrollera att de verkligen går att använda i Europa!<br />
Man ska också betänka att väggkontakten ser annorlunda<br />
ut, men detta är enklare att åtgärda eftersom butiker i både<br />
Europa och USA säljer adapterpluggar.
P a c k a<br />
Den bästa packningen för en som tänker resa mycket är en<br />
måttligt stor ryggsäck, en liten bag eller handväska att ha som<br />
handbagage, och ett penningbälte – stora resväskor är mest<br />
till besvär. Det kan vara bra att packa ned allting i plastpåsar,<br />
för om man skulle gå runt i ösregn är man ändå säker på att<br />
ha torra kläder att byta till.<br />
En viss erfarenhet av resande säger att man ska ta med sig så<br />
lite som möjligt, för man blir ofta tvungen att släpa runt sitt<br />
bagage vid buss- och tågbyten eller när man letar efter logi.<br />
Och i ett sådant läge förbannar man varje extra kilo. Det är<br />
därför bättre att packa ner lite kläder och tvätta regelbundet (i<br />
USA är det vanligt med självbetjänings-tvätterior), samt köpa<br />
det som saknas under resans gång.<br />
Sovsäck är förbjudet på amerikanska vandrarhem, så<br />
lämna sovsäcken hemma såvida du inte är vildmarksvandrare.<br />
Däremot är det vanligt med sovsäckslakan (två ihopsydda<br />
lakan som bildar en slags ”sovsäck” med en påse för kudden),<br />
vilket är ett skydd mot dåligt bäddade sängar, dessutom sparar<br />
man någon dollar varje gång man kommer till ett vandrarhem<br />
där man annars skulle bli tvungen att hyra lakan.<br />
Beträffande klädsel är det bra att ha åtminstone en<br />
uppsättning som inte ser lika sliten ut som det man i övrigt<br />
brukar ha, för ibland tvingas man träffa myndighetspersoner,<br />
gå till polisstationen för att göra en stöldanmälan eller hämta<br />
ut nya resecheckar på något kontor: ofta dömer de hunden<br />
efter håren. Tänk också på att delar av USA kan ha mycket<br />
kalla vintrar.
Här följer en lista att pricka av från, så att man vet att man får<br />
med sig alla viktiga handlingar:<br />
[_] pass (med visum om man tänker stanna längre än 3<br />
månader)<br />
[_] flygbiljett<br />
[_] tågluffarpass-bussluffarpass-flygluffarkuponger<br />
[_] rabattkort (studentlegitimation/CSN-kort och STF:s<br />
vandrarhemskort)<br />
[_] internationellt körkort för den som tänker köra bil<br />
[_] försäkringsbevis<br />
[_] kontanter för småutgifter<br />
[_] bankkort<br />
[_] resecheckar (i mindre valörer)<br />
[_] kvittenskopia på resecheckarna (förvaras separat)<br />
[_] fotostatkopior på biljetter-pass-visum (förvaras separat i<br />
packningen och kommer till nytta när man blir bestulen)<br />
[_] telefonlista (nummer till anhöriga, banken och<br />
spärrnummer för bankkort),<br />
[_] anteckningsbok och 10 kulspetspennor (om man aldrig<br />
har fört resedagbok förut så är det dags att börja nu).
A t t f ä r d a s<br />
Lokalt<br />
Efter diverse oljekriser och miljöhot, har bussar och<br />
tunnelbanor rustats upp och de flesta storstäder har<br />
fungerande kollektivtrafik, till och med Los Angeles. När man<br />
tar sig till sevärdheter är det betydligt roligare att åka buss, se<br />
vanliga människor, och risken att man hamnar vilse är inte<br />
särskilt stor – be föraren att säga till när du ska av.<br />
Det största problemet är att hitta busshållplatserna, för de<br />
markeras otydligt och på olika sätt i de flesta storstäder, som<br />
om bilindustrin fått myndigheternas hjälp att hålla tillbaka<br />
kollektivtrafiken.<br />
Man måste alltid ha jämna pengar till biljetten eftersom<br />
föraren inte växlar, därför är det bra att samla på växel; priser<br />
och regler för byte anges nedan i relevanta avsnitt. I vissa<br />
städer får man en transferbiljett av föraren (om man vill byta)<br />
och giltigheten är oftast så pass lång att man hinner besöka<br />
ett museum och sedan fortsätta sin resa på samma biljett.<br />
Taxi är inte så vansinnigt dyrt: normalt står taxametern från<br />
början på ca 15-20 kronor och därefter betalar man 5-10 kr<br />
per km, plus dricks som är 10-20% beroende på service. Ofta<br />
kan man klämma in 4 personer i bilen.
Långväga resor<br />
Det finns fyra sätt att ta sig runt i landet. Av ekonomiska skäl<br />
bör man välja färdsätt redan innan man påbörjar sin resa.<br />
Följande är viktigt att ta hänsyn till:<br />
1 . T å g<br />
F ö r d e l a r N a c k d e l a r<br />
Stationerna brukar ligga<br />
centralt. Tåg är bekvämt<br />
(nedfällbara stolar<br />
för alla passagerare,<br />
privata kupéer, rökrum,<br />
restaurang, bar,<br />
omklädningsrum). Från<br />
utsiktsvagnar ser man<br />
mycket av landskapet.<br />
Tåg är relativt dyrt<br />
(men turister kan köpa<br />
tågpass). Järnvägsnätet<br />
är glest, trafiken<br />
likaså (undantaget<br />
östkusten). Tågen är<br />
långsamma och ofta<br />
försenade.
2 . B u s s<br />
Billigaste sättet att resa,<br />
i synnerhet om man<br />
köper bussluffarkort.<br />
Bussbolagen täcker<br />
nästan hela landet,<br />
mellan städerna finns<br />
flera avgångar varje dag.<br />
Stationerna är ofta central<br />
belägna.<br />
Buss är obekvämt<br />
och ibland kaotiskt.<br />
Problemet med<br />
bussluff är att två olika<br />
bolag delar landet<br />
mellan sig: Greyhound<br />
och Trailways.<br />
Lokala småbolag<br />
monopoliserar<br />
vissa sträckor.<br />
Busstationerna är<br />
saggiga.
3 . B i l<br />
4 . F l y g<br />
USA är bilens förlovade<br />
land. Vägar leder överallt.<br />
Man bor billigt på motell<br />
utanför städerna. Man<br />
kan disponera bil gratis<br />
(driveaway) eller köpa en<br />
egen för $1000.<br />
Snabbaste sättet att ta<br />
sig runt landet; hård<br />
konkurrens mellan<br />
flyglinjerna gör att man<br />
kan få billiga biljetter.<br />
Biltullar och<br />
parkeringsavgifter är<br />
en tråkig merkostnad,<br />
trafikstockningar gör<br />
resandet segt. Att<br />
hyra bil är dyrt och<br />
invecklat; kreditkort<br />
krävs. Att äga bil<br />
är lika krångligt<br />
(försäkringar).<br />
Flygplatserna ligger<br />
vanligen långt från<br />
centrum. Det är ganska<br />
dyrt (men man kan<br />
köpa flygkuponger,<br />
s k ”vouchers”).<br />
Tidsödande byten i<br />
respektive flygbolags<br />
”hemmahamn”.<br />
Givetvis kan man lifta, många gjorde det på 1970-talet och<br />
tyckte att det var ett utmärkt sätt att ta sig runt, idag är det<br />
mindre vanligt och förmodligen beroende på att brott riktade<br />
mot både liftare likväl som bilister blivit allt vanligare. Man<br />
kan också tjyvåka på godståg. Även det är gratis.
1) Tåg<br />
Den amerikanska passagerartrafiken sköts av AMTRAK, vars<br />
järnvägsnät täcker landet från kust till kust. Därutöver finns<br />
ett antal regionala pendeltåg och ibland bedriver Amtrak<br />
samarbete med dessa, och det finns också vissa bussförbindelser<br />
till viktiga turistmål som komplement (så kallade ”thruway”bussar,<br />
vilka kan inkluderas i tågbiljetten).<br />
Amtrak har ett rikstäckande gratisnummer, 1-800-USA-RAIL<br />
(1-800-872-7245), som man kan ringa dygnet runt för att prata<br />
om resplaner eller boka resor. Ring alltid och kontrollera att<br />
tåget är i tid om du ska kliva på vid en station som ligger långt<br />
från stationen varifrån tåget startar – förseningar på flera<br />
timmar, upp till ett halvt dygn, är inte ovanliga.<br />
Broschyrer och tidtabeller kan beställas från Amtrak<br />
Distribution Center, Box 7717, Itasca, IL–60143, USA, mot<br />
adresserat och frankerat svarskuvert. Amtrak har en nätsida<br />
(http://www.amtrak.com) och via den kan man beställa<br />
allt slags informationsmaterial, man kan även boka biljetter<br />
eller konsultera den datoriserade färdplaneringstjänsten.<br />
Detta är en genial funktion där man klickar på orter som man<br />
vill besöka för att sedan få hela sin rutt planlagd men byten<br />
och tider.<br />
Amtrak representeras i Norden av:
Trivselresor, 08-720 95 00. Söder Mälarstrand 75,<br />
Stockholm.<br />
Nyman & Schultz, 040-10 12 15. Baltzarsgatan 25, 3 tr (Box<br />
4438), Malmö.<br />
Bennett Travel, 39 27 27 20. Strandboulevarden 122,<br />
København.<br />
Finland Travel Bureau, 80-182 6540. Kaivokatu 10A,<br />
Helsinki.<br />
NSB Reisebyrå,22-83 88 50. Stortingsgatan 28, Oslo.<br />
Att köpa biljett<br />
1. Börja med att konsultera den lättbegripliga tågtidtabellen<br />
för nybörjarresenärer, varav två versioner finns: ”Amtrak:<br />
National Timetable” och ”Amtrak: North-Eastern Timetable”.<br />
Att nordöstra USA har en separat tidtabell beror på att Amtrak<br />
här äger sin egen räls och kör mycket täta turer, speciellt<br />
mellan Boston-New York City-Philadelphia-Washington DC.<br />
Övriga USA är betydligt glesare trafikerat och ryms i ett tunt<br />
häfte.<br />
2. Man ska alltid försöka boka plats: ring Amtrak gratis från<br />
vilken telefon som helst inom USA och Kanada (1-800-USA-<br />
RAIL). Det går att köpa biljett utan att ha reserverat, men<br />
försäljaren och resten av kön blir sura om man kommer fram<br />
till luckan och inte vet vad man vill ha. Bokningar kan göras<br />
upp till 11 månader i förväg.<br />
Om man köper biljett på tåget tvingas man betala en<br />
serviceavgift på $7 (dock ej om stationens biljettkontor är<br />
stängt).
På tåget<br />
Det finns flera klasser att välja mellan. Den vanliga<br />
passagerarklassen, coach car, som man reser i om man har<br />
det amerikanska tågluffarkortet USA Rail Pass, är ytterst<br />
bekväm – man har mycket benutrymme, sätet kan lutas bakåt<br />
och oftast går det att fälla ut ett benstöd så att man sover<br />
nästan raklång. I första klass finns dyra sovkupéer, de är<br />
trånga och knappast prisvärda; det ingår dock kaffe på sängen<br />
och morgontidning (USA Today), m m.<br />
Biljetterna har inget platsnummer utan man anvisas<br />
sittplats av en tågvärd. På tåget ska man vänta till efter<br />
biljettkontrollen innan man ränner runt, konduktören ska<br />
först markera ens plats och destination – sedan blir man<br />
påmind eller väckt när man ska kliva av.<br />
En coach attendant hjälper till med allt möjligt, åt<br />
rörelsehindrade kan han/hon hämta mat, inför kvällen delar<br />
han/hon ut kuddar, och om man undrar vad det är för en flod<br />
järnvägen korsar så kan han/hon tala om det. Bekvämligheterna<br />
är tipptopp: kafé och bar (öppen till kl 24), restaurang med<br />
servitörer, videounderhållning i sällskapssalongen. I varje<br />
vagn finns automater med friskt dricksvatten.<br />
Rökning är tillåten endast i rökavdelningar på tåg som gör<br />
övernattsresor. På kortare turer förekommer rökpauser då<br />
tåget står fem minuter vid större stationer.<br />
I kaféet serveras dryck och enklare rätter, ibland regionala<br />
specialiteter (t ex burritos när man kommer till sydvästra<br />
USA). Stämningen kvällstid kan bli ganska uppsluppen, med
Happy Hour och drinkar för $2. Ibland säljs i tågkafeterian en<br />
speciell evighetsmugg för kaffe ($9) som man kan fylla på så<br />
ofta man vill (under flera resor).<br />
Restaurangvagnen är dyrare, men man brukar klara en<br />
måltid för under 100 kronor (vid lunch är de flesta rätter<br />
billigare än på kvällen). Maten lagas i tågets eget kök. Vanligtvis<br />
ska man teckna sig på bokningslista hos tågpersonalen (som<br />
går runt och tar upp anmälningar någon timme innan) och<br />
man anvisas en viss tid.<br />
Tågluffarpass<br />
Att resa med tåg är dyrt – den billigaste klassen (coach car) är<br />
dubbelt så dyr som motsvarande bussbiljett. Lösningen är att<br />
köpa tågpass (USA Rail Pass) som berättigar till obegränsat<br />
resande under en viss tidsperiod, 15 eller 30 dagar. Tågpass<br />
för hela USA är dyrast och kostar 3800 kr för 30 dagar under<br />
högsäsong. Om man reser under lågsäsong blir priset<br />
lägre. Och om man begränsar sitt resande till en region (t ex<br />
västkusten, östkusten eller sydstaterna) blir priset återigen<br />
avsevärt billigare. Nedan följer cirkapriserna för tågpass<br />
(svenska resebyråer kan lägga på ca 200 kr i egen avgift):
T Å G P A S S Resan mellan 1 juni-1 sept<br />
30 (15) dagar Vuxna Under 15 år<br />
Hela landet 3800 (3000) kr 1900 (1500) kr<br />
Nordöstra USA 1700 (1500) kr 850 (750) kr<br />
Öster om linjen<br />
Chicago-N Orleans<br />
Väster om linjen<br />
Chicago-N Orleans<br />
”Far West”:<br />
Väster om Klippiga bergen<br />
Kustpass<br />
(öst eller väst)<br />
2300 (1800) kr<br />
2800 (2250) kr<br />
2250 (1800) kr<br />
2100 kr<br />
1150 (900) kr<br />
1400 (1125) kr<br />
1125 (900) kr<br />
1050 kr<br />
T Å G P A S S Resa mellan 2 sep-31 maj<br />
30 (15) dagar Vuxna Under 15 år<br />
Hela landet 2800 (2100) kr 1400 (1050) kr<br />
Nordöstra USA 1650 (1300) kr 825 (650) kr<br />
Öster om linjen<br />
Chicago-N Orleans<br />
Väster om linjen<br />
Chicago-N Orleans<br />
”Far West”:<br />
Väster om Klippiga bergen<br />
Kustpass<br />
(öst eller väst)<br />
2000 (1500) kr<br />
2000 (1500) kr<br />
1800 (1450) kr<br />
1700 kr<br />
1000 (750) kr<br />
1000 (750) kr<br />
900 (725) kr<br />
850 kr<br />
Obs att tågpasset inte är en biljett, utan man måste uppsöka<br />
Amtrak-kontor för att hämta ut sina (kostnadsfria) biljetter<br />
före resan. Tågpasset gäller för vanliga sittvagnsbiljetter<br />
(coach car), och vill man ha sovvagn tillkommer ett hutlöst<br />
prispåslag.
Biljetterna kan förbokas via resebyråer i Sverige eller gratis<br />
per telefon i USA. Man kan i princip hämta ut fler biljetter<br />
än man behöver och om man ändrar sina resplaner kan man<br />
slänga dem som man inte tänker använda – och boka nya.<br />
”Tågplus”<br />
Med Amtrak kan man resa till ett stort antal turistmål i<br />
USA, och det finns dessutom thruway-bussar (i Sverige<br />
kallas motsvarande service för tågplus) till många ställen om<br />
tågnätet brister, t ex från Los Angeles till Las Vegas, eller från<br />
Buffalo till Niagara Falls eller Toronto i Kanada, och i New<br />
York finns en möjlighet att åka direkt mellan Penn Station<br />
och internationella flygplatsen: och det bästa av allt är att den<br />
som har USA Rail Pass betalar inget extra.<br />
2) Buss<br />
Liksom Amtrak dominerar passagerartrafiken på järnvägarna<br />
har GREYHOUND täckt in landet med sina silverfärgade<br />
bussar. Greyhound har fler linjer än Amtrak, så bussbolaget<br />
är ett givet val för den som vill vara flexibel och nå platser<br />
som tågen inte ens kommer i närheten av. Dock finns det<br />
mer konkurrens på den här fronten, och de olika regionala<br />
TRAILWAYS-bolagen har ett nästan lika omfattande nät som<br />
Greyhound. Dessutom finns andra bolag som kör på vissa<br />
sträckor, och ibland kan de vara intressantare.
Utöver solklara fördelar jämfört med tåg – fler destinationer,<br />
fler avgångar och lägre pris – finns vissa nackdelar som kan<br />
väga tungt: på bussen är det oftast smockfullt, trångt, kvavt<br />
och rökförbud råder (man får hålla till godo med rökpauser<br />
då och då).<br />
Bussterminalerna ligger ofta centralt och är större än<br />
järnvägsstationerna. De har förvaringsboxar och kafeterior<br />
med långa öppettider, medan den genomsnittliga<br />
järnvägsstationen bara har en godisautomat –<br />
bussterminalerna är därmed mycket nyttiga institutioner för<br />
en resenär. Nackdelen är att bussterminalerna brukar vara<br />
sunkigare än järnvägsstationerna och risken för bagagetjyveri<br />
är större.<br />
Greyhound håller sig med ett rikstäckande gratisnummer<br />
för frågor och biljettbokningar, 1-800-231-2222. Även om<br />
Greyhounds biljetter är ungefär hälften så dyra som Amtraks<br />
tågresor på motsvarande sträckor, kan man resa ännu billigare<br />
med Greyhounds Ameripass (1950 kr för 15 dagar; 2600 kr<br />
för 30 dagar; 4000 kr för 60 dagar) som gäller över hela USA<br />
och vissa destinationer i Kanada. Greyhound har också ett<br />
separat, något billigare Canada Pass. Greyhound säljer även<br />
speciella paket där kuponger för vandrarhemsövernattning<br />
ingår (dock bara HI-vandrarhem, vilket begränsar urvalet).<br />
Ofta tillåts den som har Ameripass att fortsätta sin resa med<br />
andra bolag på sträckor där Greyhound inte har någon trafik.<br />
Skicka efter information från Greyhound International,<br />
(212) 971-0492, 625, 8th Avenue, New York City, NY-10018;<br />
deras linjer och priser kan utforskas med det användarvänliga<br />
gränssnittet på http://www.greyhound.com där det finns
en lista på alla städer man kan åka till – genom att klicka kan<br />
man få datorn att skriva ut en personlig tidtabell med alla<br />
byten.<br />
Mindre bussbolag verkar lokalt inom olika regioner och<br />
ibland tycks deras priser vara förmånligare än Greyhounds.<br />
Prova att ringa Trailways, 1-800-858-8555, som liksom<br />
Greyhound når stora delar av landet; de brukar dela terminal<br />
med Greyhound.<br />
Green Tortoise, 1-800-867-8647 i San Francisco, är ett<br />
luffarbussföretag (bussarna är utrustade med sovplatser<br />
och samma firma har också några vandrarhem) för<br />
lågbudgetresenärer som vill resa från kust till kust, eller<br />
mellan San Francisco och Los Angeles, till Grand Canyon,<br />
Yosemite och andra favoriter; de kör då och då ned genom<br />
Latinamerika.<br />
East Coast Explorer, 1-800-610-2680, http://www.<br />
pipeline.com/~nyguide/ece; i New York, är ett annat litet<br />
bolag som trafikerar sträckorna Boston-New York och New<br />
York-Washington DC, och gör omvägar till olika sevärdheter<br />
– de är något dyrare än Greyhound men billigare än tåget (ca<br />
$35 per sträcka), och ett bra sätt att besöka t ex Amishfolket<br />
i Pennsylvania (på vägen mellan New York och Washington<br />
DC) och andra svårtillgängliga upplevelser; föraren guidar.<br />
Eftersom bolaget drivs för budgetresenärer kan man bli<br />
upphämtad och avsläppt vid något vandrarhem.<br />
Det finns fler bolag av den här typen och information om<br />
dem får man på de flesta vandrarhem, som också kan boka<br />
biljetter.
3) Bil<br />
Att disponera en bil ger maximal frihet. Bensinpriset är lågt<br />
(2:50-3 kronor per liter) – nackdelen är att avstånden är<br />
så långa att man gör av med ett stort antal liter och mycket<br />
pengar.<br />
Det ska gå att köpa en begagnad kärra som klarar av att<br />
rulla från kust till kust för max $1000. Man bör kosta på sig<br />
heltäckande trafikförsäkring, annars kan kalaset bli betydligt<br />
dyrare. När man köper begagnad bil ska man pruta så mycket<br />
som möjligt och se till att alla papper är i sin ordning, t ex<br />
ägarbevis. När man slutligen tröttnat på att köra kan man sälja<br />
sin bil vidare. I de större städerna brukar vandrarhemmens<br />
anslagstavlor ha lappar om begagnade bilar.<br />
För att få hyra bil i USA ställs höga krav, det räcker inte<br />
med internationellt körkort utan många bolag kräver att man<br />
ska vara minst 25 år och ha kreditkort; ett komplicerat<br />
poängsystem avgör sedan om man är berättigad att hyra eller<br />
ej. Alamo, 1-800-327-9633 (http://www.goalamo.com) hyr<br />
ut till folk som är under 25 år och ger rabatt åt medlemmar<br />
i Hostelling International-Svenska Turistföreningen. Några<br />
andra rikstäckande hyrfirmor är: Avis, 1-800-331-1212;<br />
Budget, 1-800-527-0700; Dollar, 1-800-800-4000;<br />
Enterprise, 1-800-736-2227; Hertz, 1-800-654-3131;<br />
Payless, 1-800-237-2804; Rent-A-Wreck, 1-800-356-<br />
3355; Thrifty, 1-800-367-2277. Hyrbil kostar 1500-4000<br />
kr per vecka, och varierar mycket från stad till stad, bolag till<br />
bolag och beroende på årstid.
Billigare kommer man undan genom att köra en bil åt någon<br />
annan mellan två givna platser – vilket kallas för driveaway;<br />
man får ingen lön, men själva bilen får man använda gratis<br />
och ofta ingår full tank. Det ska även ingå fullständig<br />
trafikförsäkring utan kostnad. Man betalar därefter bensin<br />
och vägtullar ur egen ficka, man måste även lämna deposition<br />
(som återfås när bilen kommit fram i ett stycke) och dessutom<br />
har man ett begränsat antal dagar på sig att köra. Några firmor<br />
som förmedlar driveaway-körningar är:<br />
National Auto Transporters med kontor i flera<br />
städer i USA, 1-888-227-7100 eller 1-888-322-6683 för<br />
upplysningar (de påstår sig ha bilar som ska transporteras<br />
mellan alla större städer).<br />
Auto Driveaway, 1-800-346-2277 (http://www.<br />
autodriveaway.com), är ett annat mycket stort företag med<br />
75 kontor i USA och Kanada; huvudkontoret ligger i Chicago,<br />
(312) 341-1900, på 310 South Michigan Avenue; filialer finns<br />
i de flesta storstäder.<br />
Ring även AAA Driveaway, 1-800-233-4875; Across<br />
America Driveaway, (310) 798-3374 i Long Beach<br />
(Kalifornien); Anthony Driveaway, (415) 357-7847 i San<br />
Francisco.<br />
4) Flyg<br />
I Sverige kan man genom flera resebyråer köpa ett ”flight pass”<br />
eller rundresepass för amerikanskt inrikesflyg, innehållande<br />
”vouchers” eller kuponger som gäller för valfria resor med
ett bestämt flygbolag (ibland ingår Kanada), och reglerna<br />
varierar mellan bolagen.<br />
Med en kupong brukar man kunna flyga så långt man<br />
har samma flight-nummer (linje) och inte gör längre<br />
mellanlandningar än ett visst antal timmar. Vid linjebyte<br />
måste man använda en ny kupong.<br />
Priset blir lägre ju fler kuponger man köper, samt under<br />
lågsäsong (sept-maj); att köpa 3 kuponger för resor under<br />
högsäsong kostar ungefär 1100 kr per kupong, medan de som<br />
billigast kan kosta 500 kr per styck vid köp av 10 kuponger<br />
under lågsäsong.<br />
Innan man slår till bör man tänka ut vart man vill åka. I ett land<br />
som USA – som har ett stort antal konkurrerande flygbolag<br />
– täcker inget enskilt bolag alla tänkbara rutter, utan dina<br />
speciella önskemål kanske bara kan uppfyllas av ett särskilt<br />
flygbolag eller i värsta fall en kombination av flera bolag. Så<br />
be att få en karta över de linjer och städer du kan välja mellan<br />
med de kuponger som resebyrån erbjuder, och jämför noga<br />
med din resplan. Tänk på att reglerna för byte kan resultera<br />
i att man ibland, för att ta sig från A till B, måste förbruka<br />
två kuponger – eftersom man ofta måste åka via flygbolagets<br />
hemmaflygplats. Så flygbolag med dyrare kuponger, men fler<br />
direkta rutter, kan visa sig vara billigare än ett bolag med<br />
billiga kuponger men få linjer.<br />
I Sverige förmedlas flygkuponger bl a av SAS, 020-727<br />
555 (Continental Airlines, United Airlines eller USAir); Flex<br />
Resor, 08-30 12 45 (TWA eller American Airlines); eller<br />
America West Airlines, 08-411 36 13.
Flygkuponger säljs inte i USA – de är bara för utländska<br />
turister. Däremot finns goda möjligheter att hitta restplatser<br />
med dumpade priser ifall man har is i magen: Man åker till<br />
flygplatsen, ser efter vilket bolag som flyger i den riktning<br />
man vill resa, söker upp deras terminal, och frågar där om det<br />
finns överblivna platser samt vad dessa kan tänkas kosta.<br />
Man förväntas infinna sig på flygplatsen två timmar före<br />
avgång.<br />
I USA kan man ringa gratis till nästan alla flygbolag och boka<br />
biljetter, och här är numren:<br />
Aeromexico: 1-800-AEROMEX (237-6639)<br />
Air Canada: 1-800-776-3000<br />
Alaska Airlines: 1-800-426-0333<br />
America West: 1-800-235-9292<br />
American Airlines: 1-800-433-7300<br />
American Trans Air: 1-800-225-2295<br />
British Airways: 1-800-AIRWAYS (247-9297)<br />
Canadian Airlines: 1-800-426-7000<br />
Continental Airlines: 1-800-525-0280<br />
Delta Airlines: 1-800-221-1212<br />
Finnair: 1-800-950-5000<br />
Hawaiian Airlines: 1-800-367-5320<br />
Icelandair: 1-800-223-5500<br />
KLM: 1-800-777-5553<br />
Northwest Airlines: 1-800-225-2525<br />
Reno Air: 1-800-736-6247<br />
SAS 1-800-221-2350<br />
Southwest Airlines 1-800-I-FLY-SWA (435-9792)
TWA 1-800-221-2000<br />
United Airlines 1-800-241-6522<br />
USAir 1-800-428-4322<br />
Virgin Atlantic 1-800-862-8621<br />
S o v a<br />
Det finns tre huvudkategorier när det gäller övernattning: Vi<br />
kan kalla dem hotell, motell och vandrarhem. Priserna<br />
varierar som man kan vänta sig, och en bädd i sovsal på<br />
Manhattans vandrarhem kan kosta lika mycket som ett rum<br />
på något enkelt hotell i en småstad i sydstaterna.<br />
Om man vill resa snabbt och njuta mycket ska man boka<br />
övernattning i förväg, då slipper man ödsla tid på att jaga<br />
sängplats – även vandrarhem tar emot platsreservationer i<br />
USA. I synnerhet sommartid kan bokning vara en god tanke.<br />
Nuförtiden kan man ofta komma i kontakt med hotell och<br />
vandrarhem via internet redan medan man sitter hemma och<br />
funderar över resan, och i den här boken finns därför epostadresser<br />
(med förbehåll för att sådana uppgifter snabbt kan<br />
gå ur tiden). Många hotell och vandrarhem håller sig med<br />
gratisnummer (som börjar med 1-800 eller 1-888). För att<br />
kunna boka logi i USA krävs nästan undantagslöst att man<br />
har bankkort (man måste ange numret, och första hyran dras<br />
även om man inte dyker upp); alternativt kan man posta en<br />
check om man ogärna lämnar ut sitt kortnummer.<br />
Men man måste inte reservera, för i många städer finns på<br />
järnvägs- och busstationer, liksom på flygplatserna, tavlor
med reklam för hotell och vandrarhem – som alla erbjuder<br />
förmånliga priser (och ibland rentav skickar en bil för att<br />
hämta upp en) – och på dessa tavlor finns ofta en gratistelefon<br />
där man ringer direkt till hotellet eller vandrarhemmet.<br />
Enklare kan det knappast bli.<br />
TIPS: En isländsk författarkollega kom på att man också<br />
kan övernatta för $5 på porrbiografer, om man supit upp<br />
sina pengar. Många visar film nonstop hela natten och i den<br />
oftast ganska tomma salongen är man mer skyddad än om<br />
man ligger på en parkbänk. Tipset är nog mest användbart för<br />
manliga isländska författare.<br />
1) Hotell (från 250 kr och upp till hurmycket-som-helst)<br />
Hotellpriserna varierar och beror dels på var man befinner<br />
sig, och dels från tid till tid. På Manhattan är det alltid<br />
enormt dyrt och man får vara glad för allt under 1000 kronor<br />
(med hjälp av den här boken hittar man några alternativ).<br />
På landsorten kan man hitta hotellrum från ungefär 250<br />
kronor. Priserna är rörliga, och följer principen om tillgång<br />
och efterfrågan. Under sommarmånaderna, från slutet<br />
av maj till början av september, är de högre (undantaget<br />
vintersportorter som förstås har sin högsäsong i decemberjanuari).<br />
Också under stora festivaler blir det dyrare (t ex när<br />
det är jazzfestival eller Mardi Gras i New Orleans). Priserna<br />
varierar även under veckorna: I stora affärsstäder som New<br />
York är det ofta dyrare att bo på vardagar (affärsresenärer)
medan man får rabatt på helger; i nöjesstäder som Las<br />
Vegas är det dyrare på helgerna (och svårt att få rum),<br />
medan hotell sänker priserna på vardagar när turistmassorna<br />
sinar (då ett rum för en hel familj kan kosta 200 kronor).<br />
En tumregel är att billiga hotell ofta ligger kring<br />
Greyhoundterminalerna, tyvärr innebär det också att hotellen<br />
kan kännas mindre fräscha.<br />
För hotellövernattningar kan man köpa kuponger<br />
(vouchers) på svenska resebyråer. Häftena kan heta olika<br />
saker som Liberty Pass eller Freedom Pass, men gäller<br />
oftast för övernattningar på välkända kedjor som Ramada<br />
eller Howard Johnson som har tusentals hotell. Man kan bo<br />
fyra personer i ett rum för två om man delar på de två stora<br />
dubbelsängarna, och priset per kupong är ca 400 kr för de<br />
billigaste kategorierna. Kuponghäftet ska köpas senast 14<br />
dagar före avresan och innehåller valfritt antal kuponger och<br />
en hotellförteckning med gratisnummer så att man själv kan<br />
ringa hotellen. Rummet måste bokas senast 24 timmar före<br />
ankomst (man kan också be resebyrån att sköta det ifall man<br />
har en exakt färdplan).<br />
Barn bor kostnadsfritt med föräldrar på många hotellkedjor,<br />
t ex Holiday Inn, Howard Johnson, Quality Inn, Sheraton,<br />
Ramada och Marriott (åldersgränsen för när barn räknas som<br />
vuxen varierar från 12-17 år, så kolla vad som gäller innan ni<br />
köper kupongerna).<br />
Bed & Breakfast, rum i privata villor med frukost inkluderat
i priset, är en engelsk tradition som amerikanerna försöker att<br />
göra till sin egen. Det var nytt och trendigt för ett par år sedan,<br />
numera finns det överallt – men är oftast mycket dyrare än<br />
hotell (priserna ligger kring 700-1000 kr per natt).<br />
2) Motell (160-600 kr)<br />
Motell brukar vara en billig form av boende, speciellt om man<br />
är ett par stycken som kan dela rum – det är inte ovanligt att<br />
ett rum har två kingsize-sängar, med plats för två personer per<br />
säng. Nackdelen är förstås att motellen aldrig ligger i centrum,<br />
utan man får söka dem kring städernas in- och utfarter. Så om<br />
man inte är bilburen är motell uteslutet.<br />
Några välrenommerade budgetmotellkedjor som täcker<br />
stora delar av landet är Day’s Inn (http://www.daysinn.com/<br />
daysinn.html), Day’s Lodge, Downtowner, Family Inns of<br />
America, Imperial 400 Motor Inn, Motel 6, Passport Inn, Red<br />
Roof Inn, Susse Chalet Motor Lodges & Inns, Super 8 Motel<br />
och Travelodge.<br />
Även för motellkedjor kan man köpa kuponger, liksom för<br />
hotell – fråga på resebyråer i Sverige.<br />
3) Vandrarhem (80-200 kr)<br />
Vandrarhem, eller ”youth hostels”, är ställen där man för en<br />
billig penning kan hyra sig en säng, och under dagen låsa in<br />
sina prylar när man ser på sevärdheter. Många erbjuder mer<br />
än så: ofta finns privata rum (family rooms) till billigare
pris än vad något hotell kan ge och ibland förmedlas även<br />
olika slags nyttiga resetjänster, t ex gratis guidade rundturer<br />
eller billiga biljetter och bilhyror. Man får dock vara beredd<br />
på att vissa vandrarhem kan vara lite nedgångna.<br />
För ensamresenären med liten budget är vandrarhem<br />
ett utmärkt alternativ. I regel delar man ett rum med 6<br />
personer och badrummet kanske nås via korridoren. Många<br />
vandrarhem kan vara inrymda i fina gamla villor, med<br />
hemtrevliga gemenskapsutrymmen där man kan se på TV och<br />
dricka kaffe och träffa andra resenärer; normalt finns kök<br />
där man kan laga egen mat.<br />
Inom kategorin vandrarhem finns två olika sorter, HI och ”de<br />
fria”:<br />
HI-Hostelling International, (202) 783-6161, epost:<br />
hiayhserv@hiayh.org, fax (202) 783-6171, 733, 15th Street<br />
NW, Washington DC-20005, är den kedja som Svenska<br />
Turistföreningen är ansluten till, och medlemmar har<br />
automatiskt medlemskap och rabatter hos varandra; USA:s<br />
mer än 200 HI-vandrarhem håller hög standard vad gäller<br />
städning och säkerhet, inklusive alkohol- och rökförbud; ljuset<br />
ska vara släckt vid ett visst klockslag (”curfew”; vanligtvis<br />
kl 23), men det är ingalunda några rigorösa anstalter. I<br />
storstäder kan de ha öppet dygnet runt så att man som turist<br />
inte behöver avstå från det nattliga nöjesutbudet, ibland<br />
arrangerar de till och med barrundor. HI har ett centralt<br />
gratisnummer för bokningar, 1-800-909-4776.<br />
Fria vandrarhem kan också ingå i kedjor, t ex Rucksackers
där medlemskap inte är obligatoriskt, men ger rabatt på<br />
övernattningar. Dessa vandrarhem brukar tillåta alkohol och<br />
rökning, de kan vara stökigare, mer fester och hasch, och<br />
ibland kan det bli problem med stölder och en allmän känsla<br />
av otrygghet. Men alla ”fria” vandrarhem är naturligtvis inte<br />
bullriga rövarkulor: somliga kan vara otroligt välskötta och<br />
prydliga.<br />
Vilka som är bäst, HI eller de andra, kan inte avgöras generellt<br />
– HI är ofta lite dyrare och håller en högre standard, medan<br />
de ”fria” ofta konkurrerar med både bättre priser och bättre<br />
läge. Tilläggas bör att alla vandrarhem som jag personligen<br />
bott på har varit professionellt skötta, oavsett kategori.<br />
Man behöver inte ha egna lakan med sig, sådana ingår eller<br />
kan hyras för billig penning. Sovsäckar är oftast förbjudna.<br />
För att få bo på vandrarhem krävs i allmänhet att man<br />
kan visa upp utländskt pass; en spärr mot lokala luffare.<br />
Amerikanska vandrarhem sätter heller ingen åldersgräns,<br />
damer i 50-årsåldern ryms inom begreppet ”youth” även om<br />
majoriteten av dem man möter är i åldrar från 20-30 år. För<br />
det mesta är det separata rum för män och kvinnor.<br />
En begränsning på de flesta vandrarhem (jämfört mot<br />
hotell-motell) är att tiderna för incheckning brukar vara<br />
morgon (kl 8-10) och kväll (kl 17-22); ring och kolla så att<br />
du inte blir utelåst över natten – ibland lyckas man övertala<br />
personalen att vänta in en om man vet att man kommer att<br />
bli försenad. Däremot brukar man kunna komma och gå som<br />
man vill även nattetid, när man väl har sin nyckel.<br />
Boka vandrarhem: Man kan reservera plats på vandrarhem
precis som man gör på hotell. För en bekräftad bokning i<br />
USA önskas att man uppger ett kreditkortsnummer, men<br />
en bokning utan kreditkort brukar kunna gå bra. Om man<br />
före avresan från Sverige vill boka ett vandrarhem till<br />
ankomstdagen i USA, har många både fax och epost (se<br />
respektive stad, under ”Sova”) – numera finns dessutom<br />
något som kallas för IBN, International Booking Network,<br />
(202) 783-6161, där man mot en förmedlingsavgift på $5<br />
och deposition bokar plats på HI-anslutna vandrarhem; man<br />
kan också surfa till http://www.hiayh.org.<br />
Nordiska organisationer som är anslutna till Hostelling<br />
International: Svenska Turistföreningen, 08-463 21 00,<br />
Stureplan 4, Stockholm; Hostelling International-Denmark,<br />
31 31 36 12, Vesterbrogade 39, København V; Norske<br />
Vandrarhjem, 22-42 14 10, Dronningensgate 26, Oslo;<br />
Bandalag Islenskra Farfugla, 1 553 8110, Sundlaugavegur<br />
34, Reykjavik; Suomen Retkeilymajajärjestö, 80-694 03 77,<br />
Yrjönkatu 38 B 15, Helsinki.<br />
K o s t c i r k e l n<br />
Amerikansk mat är sällan någonting att glädjas över. I<br />
bästa fall kan man efteråt i vänners lag äckla varandra med<br />
värstinghistorier om flottiga pannkakor, flottiga grillbiffar,<br />
flottig potatis och flottiga kockar med flottiga fimpar i flottiga<br />
mungipor och som lämnar flottiga näshår i den flottiga<br />
omeletten.<br />
Portionerna brukar dock vara rejäla även om maten sällan
smakar någonting. En fördel är att de flesta städer har<br />
restaurangkvarter med mat från andra delar av världen, så<br />
utbudet är gott för den som gillar orientalisk eller mexikansk<br />
mat.<br />
Vad amerikaner äter:<br />
bagel runt segt bröd med hål, kryddas med<br />
vallmo, sesamfrön, lök eller vitlök.<br />
BLT bacon-lettuce-tomato; en sandwich med<br />
sallad, tomat, bacon och ofta även<br />
mozzarella, röd lök och dressing<br />
buffalo wings Nej, det finns inga flygande bufflar.<br />
Dessa friterade kycklingvingar kommer<br />
från staden Buffalo (NY) där kycklingar<br />
lär vara fetare än någon annanstans<br />
burrito en stor tortilla med inrullad fyllning<br />
BYOB burrito med val av egen fyllning,<br />
Build-Your-Own-Burrito; men om det<br />
inte är en mexikansk restaurang betyder<br />
förkortningen Bring-Your-Own-Booze<br />
(restaurangen saknar rättigheter men<br />
accepterar konsumtion av medhavt)<br />
chocolate brownie ungefär som kladdkaka<br />
donut rund amerikansk munk med hål i<br />
dressed [sandwich] [smörgås] med salladsblad och tomatskivor<br />
enchilada stekt tortilla med inrullad fyllning som<br />
bakas i sås<br />
food court ställe där många olika snabbmatskedjor<br />
delar gemensam stor ätyta<br />
GAC Grilled-American-Cheese; ugnsgrillad<br />
sandwich med smält ost
here äta/dricka här; motsatsen är to go<br />
hero, hoagie en slags italiensk Dagobertmacka<br />
krystalburger miniatyrhamburgare, en portion består<br />
av 2-5 hamburgare<br />
lox bagel-fyllning med smak av rökt lax<br />
muffuletta en slags supermacka med ost, kött, oliver<br />
osv, populär i New Orleans<br />
philly cheese steak baguette med hackad biff och smält ost<br />
från Philadelphia<br />
po’boy ursprungligen en fattigmannasmörgås,<br />
numera gourmetmacka som kan innehålla<br />
ostron, rostbiff osv, på baguette<br />
pretzel stor torr kringla, kan vara kryddad med<br />
vitlök, äts ofta med senap<br />
sandwich kan vara vad som helst från hamburgare<br />
till sub eller vanlig sandvikare<br />
sausage är inte alltid korv: på pizza är det mer<br />
som köttfärsklumpar, förekommer också<br />
som mald och pressad biff<br />
slider miniatyrhamburgare, samma som<br />
krystalburger<br />
sub en submarine är en liten baguette<br />
med fyllning<br />
taco liten tortilla med fyllning<br />
to go avhämtning, ta med; inte bara mat, ofta<br />
även kaffe, öl eller t o m cocktails<br />
tortilla majspannkaka<br />
tubesteak kärleksfull benämning på varm korv<br />
Restauranger och kostnader
En fördel med USA är den billiga snabbmaten. Överallt<br />
finns dessutom små delikatessbutiker som säljer färdiglagad<br />
mat. När man köper snabbmat eller mackor från en ”deli”<br />
slipper man betala dricks. Kaféer brukar också erbjuda rejäla<br />
portioner för en billig penning och sålunda kan man minimera<br />
sina kostnader.<br />
Restaurangerna är heller inte vansinnigt dyra. Ofta hittar man<br />
mexikanska, kinesiska, thailändska eller indiska restauranger<br />
där man kan äta sig mätt för mindre än 50 kronor.<br />
Speciellt ska man hålla ögonen öppna efter daily special, som<br />
i stort sett motsvarar Dagens rätt (fast ibland serveras denna<br />
på eftermiddagen eller kvällen och inte alls nödvändigtvis vid<br />
lunchtid) – med förrätt, varmrätt och kaffe för 40-80 kronor.<br />
Många restauranger har Happy Hour-bufféer (”cocktail<br />
snacks” eller ”after work buffet”), i princip en mindre buffé<br />
med förrätter serverad mellan kl 16-19, där man är välkommen<br />
att proppa i sig (ofta gratis) och restaurangen hoppas givetvis<br />
att man ska dricka flera öl i gengäld. Speciellt i Las Vegas<br />
är materbjudanden vanliga – många kasinon serverar t ex<br />
frukostbuffé fram till kl 11:30 då man för ungefär 20 kronor<br />
kan smälla i sig så mycket mat att man inte blir hungrig igen<br />
förrän två dagar senare.<br />
Finare restauranger<br />
Finare restauranger är dyra – budgetera minst 400 kr per
person, mer om ni tänker hänge er åt riktigt utsvävande<br />
ätande och drickande. Man bör reservera bord i tid, och till<br />
god amerikansk sed hör att man ringer och avbokar ifall man<br />
inte hinner, kan eller vill dyka upp. Trots att amerikaner är<br />
kända över hela världen för sin vedervärdiga klädsel (rosa<br />
träningsoverall och badtofflor till stormarknaden) händer det<br />
att finare restauranger ställer krav på hur man är klädd (kavaj<br />
och slips för herrar; inga shorts eller bara bleka ben; ibland<br />
kan herrar låna/hyra slips av garderobiären).<br />
Vatten<br />
I USA säljs mycket vatten på plastflaska eller dunk och ofta<br />
betingar detta ett högre pris än mjölk. Men faktum är att<br />
man mycket väl kan dricka kranvattnet – det kan ha en tydlig<br />
bismak jämfört med svenskt kranvatten, men är bevisligen<br />
inte farligt för en turist.<br />
Öl – en subjektiv betraktelse<br />
Amerikanskt öl är oftast blaskigt och serveras så kallt att man<br />
inte märker bristen på smak och arom. Men så fort man får<br />
en ljummen öl i sin hand inser man att det bara är vatten med<br />
lite fruktig smak och ett uns alkohol. Budweiser (”Bud”) är det<br />
sämsta märket, men Rolling Rock, Millers och Coor är nästan<br />
lika dåliga, mycket sämre än de sämsta nordiska ölsorterna.<br />
De är dock populära bland amerikaner, så man ska inte klaga<br />
– det leder bara till osämja. Amerikaner har också utvecklat
egna bisarrt smaksatta ölsorter, t ex Chili-öl som innehåller<br />
en hel pepparfrukt i varje flaska.<br />
Lokala öl från småbryggerier kan vara bättre för en nordisk<br />
gom. En tvärsäker favorit är Sam Adams som bryggs i Boston,<br />
men som kan fås på många andra platser i östra USA. Anchor<br />
Steam är ett utsökt öl från San Francisco. Trendiga barer har<br />
lanserat ”microbreweries” eller ”brewpubs” där fatöl bryggs<br />
i huset, och ofta är sådan öl mycket bra. Annars kan man<br />
numera också förvänta sig importerat öl, Guinness på fat är<br />
en realitet, speciellt på ölstugor i New York.<br />
Vin<br />
Amerikanska viner anses bli allt bättre, även om man som<br />
europé fortfarande föreställer sig att kaliforniskt rödvin i<br />
kultursammanhang är som att ta med en påse från McDonald’s<br />
till al fresco-picknicken med konstnärsvännerna, när alla<br />
andra äter ciabatta, gorgonzola och kronärtskockor i olja. De<br />
främsta vindistrikten ligger kring San Francisco, varifrån det<br />
arrangeras turer till vingårdarna, provsmakning ingår. Man<br />
kan prova viner även på östkusten, som på senare år börjat<br />
skryta allt mer med sina viner: inom ett par hundra kilometers<br />
radie från New York City finns massor av vingårdar (t ex 16<br />
vingårdar bara på Long Island).<br />
Övrig alkohol<br />
Sprit betyder nästan alltid whiskey. Man får flaskan i en
ehändig brun påse för konsumtion i någon park (konsumtion<br />
på offentliga platser är dock inte alltid helt lagligt). I USA finns<br />
inga kvalitetskrav på sprit och om man fyndar lågpriswhiskey<br />
i en nattöppen servicebutik kan man vara nästan säker på att<br />
det smakar apa.<br />
Vissa delstater är mycket restriktiva, t ex säljs i Utah sprit och<br />
vin bara i statliga alkoholbutiker eller på speciella klubbar, bara<br />
somliga restauranger erbjuder öl till maten. Vissa områden<br />
är helt torrlagda; ett sådant är Lynchburg (Tennessee) där<br />
Jack Daniel’s berömda whiskey destilleras, vilket sätter<br />
myror i huvudet på mången besökare. Andra ställen är raka<br />
motsatsen: i New Orleans finns barer som säljer ”take-away”drinkar<br />
och öl (i plastbägare) för konsumtion medan man går<br />
på gatan, och i Las Vegas kasinon delas drinkarna ut gratis<br />
nästan dygnet runt.<br />
De flesta delstater har tidsbegränsningar: Ofta slutar<br />
all försäljning någon gång efter midnatt och får inte<br />
återupptas före kl 06 (kl 10 på söndagar). Minimiålder för<br />
alkoholkonsumtion är 21 år.<br />
Kaffe eller ”decaf”?<br />
Somliga dricker Cappuccino i Venedig. Amerikaner dricker<br />
”decaf” på Disneyworld.<br />
Jag vill påstå att förekomsten av kaffe är den avgörande punkten<br />
om ett land är värt att resa till eller inte. USA har sedan länge<br />
varit känt i hela världen för sitt exceptionellt dåliga kaffe, det<br />
bryggs svagt och ofta koffeinfritt (decaffeinated coffee), och
serveras skållhett i gräsliga engångsmuggar av ”styrofoam”<br />
som avlivar de sista drömmarna. Dessutom finns det knappt<br />
någon mjölk (kossorna används till biff), utan istället erbjuds<br />
man mjölkfritt vitgöringspulver (non-dairy whitener) som<br />
består av ”corn syrup solids”, ”partially hydrogenated soybean<br />
and canola oils” och färg- och smakämnen för att få till den<br />
mjölkiga känslan. Kanske kan detta kallas för kaffe av någon<br />
som kommer från yttre rymden, men det är för den svenske<br />
kaffedrickaren en mardrömslik realitet på många ställen<br />
i USA, som är ett land vars medborgare har promenerat på<br />
månen.<br />
Man kan dock med lite omsorg finna drickbart kaffe. En kedja<br />
kaffebarer, Starbucks, har knoppat upp över hela USA och<br />
även om de är en slags McDonald’s-version av kaféer har deras<br />
popularitet spridit en kaffemedvetenhet bland människorna.<br />
Riktiga kaféer går att finna i civiliserade städer där kaffe<br />
serveras i porslinskoppar eller dricksglas.<br />
De ledande kaffestäderna i USA är New Orleans och<br />
Seattle, där det finns en djupt rotad kaffetradition, så om du<br />
börjar att få alltför mycket abstinens vet du nu vart du ska styra<br />
kosan. Även New York har en god kaffesituation, förutsatt att<br />
man omsorgsfullt väljer vart man går för att dricka sitt kaffe.<br />
Stress<br />
Amerikaner är bland de mest stressade människor man<br />
kan tänka sig och en svensk morgonrusning är ingenting<br />
i jämförelse med de öppna magsåren i detta land, där<br />
språngfika verkligen betyder att man dricker kaffe<br />
medan man springer: vilken morgon som helst kan man i
folkmassorna vid busshållplatser se tiotals personer som<br />
står med kaffemuggar i handen. Amerikanerna har utvecklat<br />
speciella termosmuggar som man kan dricka ur medan man<br />
går, de är gjorda av värmeisolerande plast och har ett lock så<br />
att kaffet inte ska skvalpa, med en sugpip i locket. De flesta<br />
kaféer säljer ”coffee-to-go”, kaffe för avhämtning, i enklare<br />
engångsmuggar med lock.<br />
Cig<br />
Trots att 10 000 amerikaner dör varje vecka till följd av<br />
rökning och att rökning snart nog är förbjudet överallt i<br />
USA (i Kalifornien t ex får man inte längre röka vare sig på<br />
restauranger eller de flesta barer) är cigaretter billiga: skatten<br />
varierar i olika delstater men en limpa i en lågprisaffär är<br />
ofta lika billig (ca 150 kr) som taxfree-cigaretter på någon<br />
flygplats.<br />
S ä k e r h e t s r å d<br />
Larmnumret är 911.<br />
För det mesta löper man inga större risker i USA, vare sig<br />
man är i en stad eller på landet, så länge man använder sunt<br />
förnuft och inte väcker björnar som sover. Förvisso är det sant<br />
att det finns hundratals miljoner skjutvapen i omlopp bland<br />
vanliga civilpersoner – det beräknas att det finns ett vapen per<br />
person inklusive spädbarn (de städer där det största antalet<br />
skjutvapen finns på gatorna är Miami, New Orleans, Denver,
Chicago, Washington och New York City). Men det hör ändå<br />
till ovanligheterna att en vanlig turist som reser mellan<br />
vanliga turistmål skulle behöva komma i kontakt med dessa.<br />
Bevisligen kan man ge sig upp i New Yorks gamla Harlem<br />
utan att löpa någon större risk, åtminstone inte dagtid och så<br />
länge man använder sin hjärna.<br />
Förebyggande åtgärder<br />
Fotostatkopiera alla värdehandlingar (pass, biljetter, kvitton<br />
på resecheckar m m) och lämna en uppsättning kopior hos<br />
någon vän eller släkting som du kan ringa till, och förvara<br />
även en uppsättning väl undangömd i bagaget. Om du blir<br />
bestulen på allt har du nytta av dessa kopior när du ska få ett<br />
nytt pass och nya resecheckar osv.<br />
På gatan<br />
Fråga i hotellets eller vandrarhemmets reception om det<br />
finns särskilda gator man ska undvika, och hur säkerheten är<br />
i området närmast hotellet/hemmet.<br />
Se inte ut som en turist. En turist är ett bra byte för en rånare:<br />
turisten blir lätt distraherad, förvirrad och lurad; en turist är<br />
synlig; en turist vet inte vart han/hon ska vända sig för att få<br />
hjälp; en turist har alltid en massa pengar på sig. Det enda<br />
bytet som är mer tilltalande för en rånare är en onykter turist.<br />
Därför: klä dig normalt, res inte i khakidräkt med kompassen<br />
och kartan om halsen. Ha inte alldeles för nya fotriktiga skor.
Se inte skräckslagen och vilsen ut vid varje gathörn, utan<br />
var lugn, intala dig att du är trygg och bekymmersfri. Om du<br />
måste räkna pengar eller bläddra i kartan, sätt dig på ett kafé<br />
och tänk igenom saker och ting i lugn och ro.<br />
Iakttag vaksamhet mot väskryckare och ficktjuvar, speciellt i<br />
folkmassor och andra stressiga situationer (t ex när du kliver<br />
av eller på en smockfull buss). Om du blir knuffad eller på<br />
annat sätt distraherad kan du räkna med att ficktjuvar är i<br />
arbete. Använd bankomater inne i banklokaler hellre än ute<br />
på gatan.<br />
Sent på nätterna ska man gärna hålla sig till upplysta gator<br />
och vistas bland folk, speciellt i städer som New Orleans där<br />
alla är berusade. På tunnelbanestationer i New York har det<br />
inrättats kamera-övervakade väntrutor där resenärer kan stå<br />
om det är sent och ensligt på perrongen.<br />
Hotell och vandrarhem<br />
Man rekommenderas att alltid vara försiktig innan man<br />
släpper in någon på rummet, speciellt i turiststäder som Las<br />
Vegas, och alltid hålla dörren låst. Förvara resecheckar och<br />
andra värdesaker i hotellets kassavalv eller vandrarhemmets<br />
förvaringsboxar. Använd gärna hänglås och kedja för att låsa<br />
fast din ryggsäck vid sängen på vandrarhemmet om du ska<br />
vara ute hela dagen. Lägg inte ifrån dig dina rumsnycklar<br />
på restaurangbord eller bardiskar. Använd hotellets<br />
huvudentré.
Bilar<br />
Hyr aldrig en bil med dekaler som anger att det är en hyrbil<br />
(en del firmor har sina namn på bilarna) eftersom det avslöjar<br />
för tilltänkta rånare att du inte är bekant med trakten. Lämna<br />
inga värdesaker i fordonet – förvara bagaget i bakluckan.<br />
Se till att bensintanken inte blir tom. Ha dörrarna låsta och<br />
rutorna uppvevade när du kör i stadstrafik. Försök att välja en<br />
upplyst plats när du parkerar. Ha nycklarna i handen när du<br />
går mot den parkerade bilen, speciellt om den står i ett ödsligt<br />
parkeringshus.<br />
Buss och tåg<br />
När du väntar på eller reser med tåg eller buss, håll ett öga på<br />
bagaget så att det inte försvinner. Speciellt viktigt är det om<br />
du ska byta buss och har checkat in ditt bagage (kontrollera<br />
vid bussbytet att bagaget lastas in i rätt buss). När du sover:<br />
försök att ha plånbok, penningbälte osv, innanför kläderna.<br />
I naturen<br />
Kör aldrig ut i öknen eller vildmarken med halvtom tank,<br />
utan dricksvatten och med en dålig karta som enda vägvisare.<br />
Konsultera alltid turistbyråer och helst också Hostelling<br />
Internationals resebutiker, och bilda dig en god uppfattning<br />
om trakten du ämnar dig ut i. På vandrarhem kan man lämna<br />
in sin färdplan ifall man tänker ge sig ut i vildmarken, och då
lir det lättare för räddningstjänsten att lokalisera en.<br />
Om man övernattar i vildmarken ska man inte ha mat i tältet,<br />
för det finns björnar som kan bli sugna. Sköt helst matlagning<br />
och disk och släng matrester en bit från tältet, då lockas djuren<br />
dit istället. ”Skafferiet” kan man hänga upp i något träd, så att<br />
det är oåtkomligt för icke-klätterkunniga djur. Så länge man<br />
inte klappar på någonting som morrar hotfullt, eller hugger<br />
efter ens hand, brukar det gå bra.<br />
Om det händer<br />
Om man träffar en rånare kan man göra som man vill: en<br />
del rånare bluffar och ger upp ifall offret säger resolut nej<br />
– andra skjuter ner en och tar pengarna. Det enklaste är<br />
förmodligen att räcka över sin plånbok och sedan ägna resten<br />
av natten åt att spärra bankkort och reklamera resecheckar.<br />
Förhoppningsvis hade man inte hela sin reskassa i kontanter.<br />
Efter rånet ringer man 911 och ber att få tala med polisen.<br />
Om rånaren fått med sig ditt pass ringer du närmaste svenska<br />
konsulat (telefonlista finns i början av detta kapitel), och om<br />
man inte kan nå ett svenskt konsulat vänder man sig till andra<br />
nordiska konsulat för hjälp med att komma i kontakt med<br />
svenska myndigheter.<br />
Ö v r i g a i n t r e s s a n t a<br />
u p p l y s n i n g a r
Organisationer för internationellt<br />
studie- och kulturutbyte<br />
Man börjar med att vända sig till studievägledaren på sin egen<br />
skola. Om detta inte ger någon utdelning, kan man kontakta<br />
Fulbright Commission (Nämnden för svensk-amerikanskt<br />
forskarutbyte), 08-10 64 50, fax 14 10 64, på Vasagatan<br />
15-17 i Stockholm. De har upplysningar och stipendier för<br />
studier på högre nivå än vanliga språkkurser. Liknande hjälp<br />
kan man få från Sverige-Amerika Stiftelsen, 08-611 46<br />
11, fax 611 46 44, på Grev Turegatan 14 i Stockholm. Slutligen<br />
finns Svenska Institutet, 08-789 20 00, fax 20 72 48, på<br />
Hamngatan 27 i Stockholm, som förmedlar stipendier och<br />
information om studier utomlands.<br />
Arts International/Institute of International<br />
Education, (212) 984-5370, fax 984-5574, http://www.<br />
iie.org/ai, 809 United National Plaza, New York, NY-10017,<br />
sysslar med utbyte inom kultur, konst och utbildning. Om det<br />
är så att man har funderingar kring hur det vore att plugga<br />
eller undervisa i USA, speciellt inom något kreativt, eller<br />
jobba inom frivilligorganisationer, kan de ge tips. Tvärs över<br />
gatan från FN ligger deras bibliotek, International Education<br />
Information Center, (212) 984-5413; tis-tors kl 11-15:45.<br />
Om man tror sig vara bra på att undervisa i något nordiskt<br />
språk finns det flera skolor där man kan försöka få jobb;<br />
t ex 75-80 olika universitet och privatskolor som arrangerar<br />
kurser i svenska. Beställ senaste upplagan av Directory of<br />
Scandinavian Studies in North America från Society
for the Advancement of Scandinavian Study (SASS),<br />
Department of Germanic Languages, University of Oregon,<br />
Eugene OR-97403.<br />
Amerikanska böcker på internet<br />
Det var i USA som bokhandlare först hittade ut på internet,<br />
och där finns några av de största ”bokbankerna” om man<br />
vill köpa en speciell men svårfunnen bok. Leveranstiden är<br />
ungefär en månad.<br />
http://www.amazon.com påstår sig vara världens största<br />
nätbokhandel med 3 miljoner titlar som man kan välja bland,<br />
även utgångna böcker, CD och video.<br />
http://www.books.com har omkring en halv miljon titlar.<br />
http://www.barnesandnoble.com är en bokhandlarkedja<br />
med mer än 1000 bokpalats i USA (var fjärde dag öppnas ett<br />
nytt) och numera även bokhandel på internet.<br />
Det finns självklart också en speciell guide till nätbokhandeln,<br />
Guide to Online Bookstores: http://www.paperz.com/<br />
bookstores.html.<br />
D e l s t a t e r n a o c h d e r a s<br />
f ö r k o r t n i n g a r<br />
Varje delstat har en egen förkortning, som bl a förekommer i<br />
postnumren:<br />
Alabama (AL), Alaska (AK), Arizona (AZ), Arkansas (AR),<br />
Colorado (CO), Connecticut (CT), Delaware (DE), Florida<br />
(FL), Georgia (GA), Hawaii (HI), Idaho (ID), Illinois (IL),<br />
Indiana (IN), Iowa (IA), Kalifornien (CA), Kansas (KS),
Kentucky (KY), Louisiana (LA), Maine (ME), Maryland<br />
(MD), Massachusetts (MA), Michigan (MI), Minnesota<br />
(MN), Mississippi (MS), Missouri (MO), Montana (MT),<br />
Nebraska (NE), Nevada (NV), New Hampshire (NH), New<br />
Jersey (NJ), New Mexico (NM), New York (NY), North<br />
Carolina (NC), North Dakota (ND), Ohio (OH), Oklahoma<br />
(OK), Oregon (OR), Pennsylvania (PA), Rhode Island (RI),<br />
South Carolina (SC), South Dakota (SD), Tennessee (TN),<br />
Texas (TX), Utah (UT), Washington (WA), Vermont (VT),<br />
West Virginia (WV), Virginia (VA), Wisconsin (WI) och<br />
Wyoming (WY).<br />
Observera att staden New York officiellt kallas för New York<br />
City (NYC) för att inte blandas ihop med delstaten New York<br />
(NY).<br />
Årligen återkommande evenemang<br />
och storhelger<br />
Det händer mycket i USA året om, från rodeo till<br />
rockfestivaler, teater och opera i parker sommartid,<br />
och säsongsbetonade kultur- och restaurangevenemang.<br />
Här har den enväldiga redaktionen skummat av det mest<br />
intressanta och spännande som sker under tolv månader, från<br />
Superbowl till gayfilmfestivaler, grodätartävlingar<br />
till revolverkamper. Festivalerna är arrangerade grovt i<br />
kronologisk ordning, men ibland kan en festival byta månad,<br />
så man bör försäkra sig om exakta datum – samt boka logi i
god tid.<br />
Om man är ute efter information om en specifik festival eller<br />
viss typ av musik, kan man på internet söka information via<br />
http://www.festivalfinder.com.<br />
Januari<br />
Nyårsdagen; 1/1; allmän helgdag. New Years Day<br />
Mummers Parade med mimartister är en gammal tradition<br />
i Philadelphia (PA).<br />
Elvis Presleys födelsedag; 6-8/1; Graceland, Memphis (TN),<br />
1-800-238-2000.<br />
Martin Luther King Jr-dagen; 3:e mån i jan; allmän helgdag<br />
med speciella gudstjänster kring hela landet (Kings födelsedag<br />
är 15/1).<br />
Chili- eller barbeque-festival; någon gång i jan har de flesta<br />
städer i Texas matfester då man grillar för välgörande<br />
ändamål.<br />
San Antonio Livestock Show & Rodeo; San Antonio Coliseum<br />
(TX), (210) 225-5851 eller 829-8438.<br />
Superbowl; finalerna i den amerikanska fotbollscupen; TVtittartopp.<br />
Rallytävlingar; på flera håll i Nevadas vidsträckta<br />
ökenområden.<br />
Salt Lake City Sundance Film Festival; 11 dagar under senare<br />
hälften av jan; arrangeras av Robert Redfords filminstitut i<br />
Utah, (801) 328-3456.
New York Underground Film Festival; filmfestivalen som<br />
inte backar för något visar filmer som ingen annan tar i med<br />
tång (NYC).<br />
Kinesiska nyåret; i slutet av jan eller början av feb; i Chinatowns<br />
över hela landet, speciellt i New York, San Francisco och Los<br />
Angeles.<br />
US International Snow-Sculpting Competition; vanligen<br />
sista helgen i jan; lagtävling i fantasifulla snöskulpturer,<br />
Milwaukee (WI), (414) 476-5573.<br />
Februari<br />
The Place the Music Dies; månadsskiftet jan-feb; Clear Lake<br />
(IA), hyllningskonserter för Buddy Holly, Richie Valens<br />
och Big Bopper som flygkraschade här 1959.<br />
Southwestern Rodeo & Livestock Show; 2 veckor i början av<br />
feb; El Paso (TX), (915) 532-1401.<br />
Las Vegas Maraton; deltagare från 40 länder flockas till<br />
startlinjen i staden Jean (NV), (702) 876-3370.<br />
Presidentdagen eller George Washingtons födelsedag;<br />
3:e mån i feb; allmän helgdag. 17/2 hyllas presidenten med<br />
parad i Alexandria (VA), (703) 838-4200. Breakfast with<br />
George Washington; 15-17/2; jippo i Mount Vernon (VA),<br />
hemma hos Washington äter man hans favoriträtt ”hoecakes<br />
swimming in butter and honey”, (703) 780-2000.<br />
La Fiesta de los Vaqueros (mexikanska cowboys); slutet av<br />
feb; rodeofestival sedan 1925 med hästparader och annat på<br />
Tucson Rodeo Grounds (AZ), (520) 741-2233.
Houston Livestock Show & Rodeo; 17 dagar feb-mars;<br />
givetvis världens största rodeo, på den stora inomhusarenan<br />
Astrodome, Houston (TX), (713) 791-9000.<br />
Mardi Gras; årlig karneval drygt en månad före påsk (infaller<br />
oftast i feb, ibland i mars; observera att karnevalsyran sprider<br />
ut sig och festligheter kan förekomma redan en månad innan<br />
själva Mardi Gras-dagen); största attraktion och folkfest i<br />
New Orleans (LA).<br />
Mars<br />
Texas självständighetsdag; 1-2/3; Texas oavhängighet från<br />
Mexiko (efter slaget vid Alamo) firas med krigsskådespel,<br />
speciellt i Washington, en ort med 265 inv nordväst om<br />
Houston (TX).<br />
Kvinnomånad; kvinnohistoriska parken i Seneca Falls (NY).<br />
L A Maraton; 1:a sön i mars; Los Angeles (CA).<br />
Rattlesnake Rodeo; 2 dagar i början av mars; Opp (AL) –<br />
uppvisningar med skallerormar och countrykonsert, (334)<br />
493-9559.<br />
Indiandagarna; Heard Museum i Phoenix (AZ), (602) 252-<br />
8840.<br />
Wyatt Earp Days; 3 vårdagar (mars eller ev maj); dueller,<br />
hängningar, musik i Tombstone (AZ), 1-800-457-3423.<br />
Mother Earth Awakening Pow Wow; Stewart Indian Cultural<br />
Center i Carson City (NV), (702) 882-1808.<br />
Siglo de Oro Drama Festival, spansk teaterfestival i El Paso<br />
(TX), (915) 532-7273.
Bach Festival; diverse kyrkor i Philadelphia (PA).<br />
St Patrick’s Day; 17/3; stort evenemang för irländare;<br />
festligheter speciellt i New York Citys Bay Ridge-område<br />
och parad längs 5th Ave på Manhattan; samt i San Francisco,<br />
Chicago, Savannah (GA) och Washington DC.<br />
St Urho’s Day; mitten av mars; finskt helgon som fördrev<br />
gräshoppor firas med parader och ceremoniella måltider i<br />
Finland (MN), (218) 353-7359.<br />
New Orleans Literary Festival; 4 dagar; hyllning till<br />
dramatikern Tennessee Williams med teater, böcker och<br />
musik, seminarier och debatter (LA), (504) 286-6680.<br />
Maine Maple Sunday; någon sön mot slutet av mars; i delstaten<br />
Maine äts enorma mängder varm lönnsirap med glass och<br />
våfflor, ofta har sirapsfabrikerna gratis provsmakningar; i så<br />
gott som varje by.<br />
Academy Awards-Oscarsutdelningarna; slutet av mars; Los<br />
Angeles är fullt av jippon; utdelningen hålls omväxlande på<br />
Shrine Auditorium och Music Center.<br />
April<br />
I början av april blommar Washington DC:s 6000<br />
japanska körsbärsträd och i samband med detta arrangeras<br />
festligheter.<br />
Påskparad; längs 5th Ave på Manhattan och Rockettes<br />
Easter Show; under påsken framträder den legendariska<br />
dansgruppen i Radio City Hall (NYC).<br />
Spring Festival of Dance; från april till juni; Chicagos
dansgrupper firar våren med nya föreställningar, (312) 629-<br />
8696.<br />
New Orleans French Quarters Festival; 500 musiker och 40<br />
restauranger, (504) 522-5730.<br />
Drakflygarfestival; kring Washington Monument, för<br />
upplysningar om hur man deltar ring Smithsonian Associates<br />
i Washington DC, (202) 357-3030.<br />
Paul Reveres ritt för att varna de patriotiska rebellerna; 3:<br />
e mån i april; från Boston till Lexington (MA).<br />
Shakespeares födelsedag; 20/4; firas med teater och<br />
Folger Shakespeare Library i Washington DC hålls öppet för<br />
allmänheten enda gången på hela året (fritt inträde).<br />
Tucson Mariachi Conference; 4 dagar i slutet av april;<br />
mariachi-konserter, konst och parader över hela staden (AZ),<br />
(520) 884-9920.<br />
Lake Charles Contraband Days; 13 dagar i april-maj;<br />
pirathjälten Jean Lafitte firas i Lake Charles (LA), 1-800-<br />
456-SWLA.<br />
New Orleans Jazz & Heritage Festival; 10 långa musikfyllda<br />
dagar i månadsskiftet april-maj; tradition sedan 1968;<br />
deltaområdets mest legendariska musiker på tio scener – 4000<br />
deltagande musiker – och uppåt en halv miljon besökare per<br />
år. Festivalen är mycket bred; det finns gospeltält, Woody<br />
Allen vill gärna tränga sig upp på scen och jamma på sin<br />
klarinett; (504) 522-4786 (inträde $16; förköp $12).<br />
Fiesta; 3:e och 4:e veckan i april; långt mer än hundraårig<br />
festivaltradition med karneval, konserter, parader och mat i<br />
San Antonio (TX), 1-800-447-3372.
Maj<br />
Memphis in May Festival; hela maj; Memphis (TN) gungar<br />
av festivaler, matfestival, barnfestival samt icke minst Beale<br />
Street Musical Festival, (901) 525-4611.<br />
James Browns födelsedag; 3/5; firas i soulkungens<br />
barndomsstad Augusta (GA).<br />
Bessie Smith Traditional Jazz Festival; 2 dagar i början av<br />
maj; Chattanooga (TN), (423) 266-0944.<br />
Basketball Hall of Fame; årliga ceremonier i Springfield<br />
(MA), (413) 781-6500.<br />
Cinco de Mayo; 5/5, ibland börjar firandet några veckor<br />
innan och fortsätter under hela maj; firas i nästan hela USA<br />
(speciellt i kaliforniska städers mexikanska kvarter).<br />
Den gyllene rälsspiken; 10/5 (denna ceremoni upprepas sedan<br />
dagligen genom hela sommaren); folk i historiska dräkter<br />
firar att den gyllene rälsspiken band samman järnvägen från<br />
kust till kust 1869 i Promontory (UT), (801) 471-2209.<br />
Liberace Legend Award Gala; priser delas ut till förtjänstfulla<br />
sång- och dansartister. Pianisten Liberaces födelsedag; 16/5;<br />
på Liberace-museet bjuds gästerna att smaka på en gigantisk<br />
tårta konstruerad som en flygel; dagen därpå arrangeras en<br />
Liberace-imitatör-tävling (de deltagande ska både klä sig och<br />
spela som Liberace), Las Vegas (NV), (818) 508-4902.<br />
Fleet Week; slutet av maj; hela flottan kommer till New<br />
York, på dagarna är det regatta på Hudsonfloden och besök<br />
på örlogsskepp, på nätterna trängs på barerna 10 000 fulla
sjömän i Kalle Anka-kostymer.<br />
Syttende Mai; 17/5; norska självständighetsdagen firas med<br />
lutfisk bl a i Wanamingo (MN), (507) 824-2121; Hendricks<br />
(MN), (507) 275-3130; Stoughton (WI), (608) 873-7912.<br />
Martin Luther King-parad; 3:e sön i maj; 5th Ave på<br />
Manhattan (NYC).<br />
Memorial Day; sista mån i maj; allmän helgdag; början<br />
på turistsäsongen; presidenten lägger ned en krans för<br />
krigshjältar på Arlington-kyrkogården i Washington DC;<br />
filharmonikerna ger gratiskonsert i Cathedral of St John the<br />
Divine (NYC).<br />
Lower East Side Festival of The Arts; maj-juni; teater, dans,<br />
musik, film och poesi på Manhattan (NYC), (212) 254-1109<br />
(mestadels fritt inträde).<br />
Internationell barnteaterfestival; slutet av maj; sedan 1985<br />
med hundratals deltagande artister, Philadelphias Annenberg<br />
Center (PA).<br />
Fringe Festival of Contemporary Dance; slutet av maj till<br />
mitten av juli, fre-lör; Atlanta (GA), (404) 373-4154 eller<br />
377-2929.<br />
Nashville Summer Lights Festival; månadsskiftet majjuni;<br />
Nashville (TN), dans till contrymusik och andra<br />
kulturevenemang, (615) 259-0900.<br />
Juni<br />
Gatufest i San Franciscos Little Italy; 2 dagar i början av
juni; gratiskonserter och matstånd i North Beach, (415)<br />
403-0666.<br />
Många bluesfestivaler i Chicago; bl a 43rd Street Blues<br />
Festival och Chicago Blues Festival som presenterar levande<br />
blueslegender. Gospelfestival brukar följa en vecka senare.<br />
Bunker Hill Day Weekend; mitten av juni; folk utspökade<br />
i 1700-talsuniformer vid Charlestown Navy Yard i Boston<br />
(MA), (617) 242-5628.<br />
Utah Short Film & Video Festival; mitten av juni; Salt Lake<br />
City, (801) 534-1158 ($5).<br />
Olika slags midsommarfester och ”Swedish Festival”; oftast<br />
veckan innan midsommar; majstång och smörgåsbord<br />
på hembygdsgårdar och museer i svenskbygderna, t ex<br />
Swedesburg (IA); på North Clark Street i Chicago (IL); Scandia<br />
(MN), Minnehaha Park i Minneapolis (MN), Cambridge<br />
(MN); Oakland (NE), Holdrege (NE), Newman Grove (NE),<br />
Omaha (NE), Stromsburg (NE) och Wausa (NE); Jordan Park<br />
i Salt Lake City (UT).<br />
Summer Solstice; Chicagos Museum of Contemporary Art<br />
har midsommarnattsvaka då konstmuseet är öppet hela<br />
natten med installationer, happenings, orkestrar, barer och<br />
på morgonen serveras frukost i trädgården ($10).<br />
Kalamazoo Blues Festival; omkring midsommar; tusentals<br />
besökare kommer till Gibson-gitarrernas hemstad<br />
Kalamazoo (MI), (616) 381-4003 (lågt inträde).<br />
NoHo (North Hollywood) Theater & Arts Festival, 2 dagar i<br />
mitten av juni; 15 teatrar och mat, Los Angeles (CA), (818)
508-5155.<br />
Berkeley Arts Festival; firas av de olika konstmuseerna i<br />
Berkeley och på UCSF i San Francisco, (510) 665-6556.<br />
International Country Music Fan Fair; näst sista veckan i<br />
juni; Nashville (TN), (615) 889-7503.<br />
Americas Freedom Festival; pågår under tre veckor och<br />
kulmen nås den 4 juli; Provo (UT), (801) 374-9989.<br />
Sköldpaddegaloppen; varje ons under juni-aug kl 14; mystisk<br />
tradition som pågått sedan 1940-talet, populärast bland barn,<br />
Longville (MN).<br />
Gay Pride Parade; hela juni är Gay Pride-månad på många<br />
håll i USA, i mindre städer nöjer man sig ofta med Gay<br />
Pride-vecka (eller dag), som kulminerar med en parad för<br />
homosexuella och transvestiter sista lördagen i juni, t ex på<br />
5th Ave, Manhattan (NYC). I The Quarters, New Orleans, är<br />
det gay-månad med speciella gay-gudstjänster, i Hollywood<br />
arrangeras stora jippon (countryfestival, disco). San<br />
Francisco International Lesbian & Gay Film Festival; sista<br />
veckan i juni; (415) 703 8663. San Franciscos Lesbian-Gay-<br />
Bisexual-Transgender-Pride avslutas med kortege från Civic<br />
Center till Embarcadero, som drar 500 000 åskådare.<br />
Juneteenth; 2 veckor i mitten av juni; afrikansk-amerikansk<br />
festival till minnet av slaveriets avskaffande.<br />
New Black Playwrights Summer Festival; slutet av juni;<br />
readings (högläsningar av dramatik) på Actors Express i<br />
Atlanta (GA).<br />
Nantucket Film Festival; slutet av juni; oberoende film,<br />
readings, paneldiskussioner och seminarier med filmskapare
under titeln ”Morningcoffee with…” på ön Nantucket (MA),<br />
(508) 325-6274 eller http://www.nantucketfilmfestival.org.<br />
Custers Last Stand; slutet av juni; Hardin (MT); slaget vid<br />
Little Big Horn i repris, (406) 665-1672.<br />
Festival of American Folklife; månadsskiftet juni-juli;<br />
arrangeras av Smithsonian sedan 1960-talet kring museerna<br />
på National Mall, Washington DC, konserter, föreställningar<br />
och utställningar, (202) 287-3262 eller http://www.si.edu/<br />
folklife (fritt inträde).<br />
Summerfest; slutet av juni och en vecka i juli; musikfestival<br />
med 11 scener och all slags musik från rock och jazz till soul<br />
och country i Milwaukee (WI), 1-800-273-FEST.<br />
Juli<br />
4th of July firas till minnet av oavhängighetsförklaringen 1776;<br />
allmän helgdag, imponerande fyrverkerier i New York City<br />
(kl 21:30); i Washington DC; i Nevada bjuder kasinostäderna<br />
på filharmoniska konserter; Boston Pops ger gratiskonsert på<br />
The Esplanade i Boston.<br />
Jacob’s Pillow Dance Festival; arrangeras av ett dansinstitut<br />
grundat av Ruth St Denis (årligen sedan 1940) och är en av<br />
USA:s främsta festivaler för modern dans; i Lee (MA), (413)<br />
637-1322.<br />
Newport Music Festival; startades 1969 av New Yorks<br />
Metropolitan Opera för sommarkonserter i Newport (RI),<br />
(401) 846-1133.
Lollapalooza; turnerande rockfestival som dyker upp de flesta<br />
somrar, på diverse platser; bl a på Long Island (NY).<br />
Harambee African-American Arts Festival; poesi, dans,<br />
hiphop, konsthantverk och mat i Houston (TX), (713) 524-<br />
1079.<br />
Newsday Around Long Island Regatta; startar i Hempstead<br />
Harbour med segling runt Long Island (NY).<br />
Cincinnati Opera Summer Festival; Cincinnati (OH), (513)<br />
241-2742.<br />
Country Jam USA Festival; 4 dagar i slutet av juli;<br />
countryfestival på campingplats i Eau Claire (WI), 1-800-<br />
780-OJAM.<br />
Lumberjack World Championships; slutet av juli; manliga<br />
och kvinnliga skogshuggare tävlar i grenar som sågning och<br />
klättring i Hayward (WI), (715) 634-2484.<br />
Days of ’47; hela juli; 24/7 är helgdag i Utah; minnet av<br />
mormonernas ankomst till Salt Lake City den 24 juli 1847<br />
firas med pionjärparad, rodeo och hästparad inför 500 000<br />
åskådare, (801) 250-3890.<br />
Hemingway Days Festival; 10 dagar i slutet av juli; Key<br />
West (FL). Ernest Hemingway Home & Museum arrangerar<br />
novelltävling, workshop för författare, och en ”Hemingway<br />
Look-alike Contest” (”Hemingways dubbelgångare”) går av<br />
stapeln på Sloppy Joe’s som var författarens stamställe.<br />
Moskitfestivalen; sista helgen i juli; countrymusik och<br />
”mosquito legs look-alike”-tävling i Clute (TX), 1-800-371-<br />
2971.
Lincoln Center Festival; slutet av juli och in i aug; Manhattan<br />
(NYC). Sommarkvällar arrangeras konserter och teater i<br />
Central Park och Bryant Park (fritt inträde).<br />
Texas Folklife Festival; i månadsskiftet juli-aug; Hemisfair<br />
Plaza (Institute of Texan Cultures) i San Antonio (TX), (210)<br />
558-2300.<br />
Augusti<br />
Ben & Jerry’s Newport Folk Festival; början av aug;<br />
återkommande tradition sedan 1959 då Joan Baez fick sitt<br />
genombrott här, därefter har Bob Dylan och Arlo Guthrie<br />
gjort beryktade uppträdanden och festivalen är fortfarande<br />
ett viktigt ställe för unga folkmusiker att visa upp sig på, Fort<br />
Adams State Park, Newport (RI), (401) 847-3700. Newport<br />
Jazz Festival; en vecka senare; samma plats, samma .<br />
New York International Fringe Festival; 12 dagar med en<br />
massa fria smågrupper off-off-Broadway (NYC), (212) 307-<br />
0229.<br />
David Crockett Days; 2:a helgen i aug; David Crockett<br />
State Park, Lawrenceburg (TN), 615-762-9408.<br />
Inbördeskriget; kan återupplevas i stor skala i Virginia City<br />
(NV), (702) 847-0311.<br />
Vigilante Days; i Tombstone (AZ); ungefär detsamma<br />
som Wyatt Earp Days (se mars), senare i månaden samlas<br />
revolvermän från hela Arizona till Rendezvous of Gunfighters.<br />
I mer kulturellt inriktade grannstaden Bisbee arrangeras
ungefär samtidigt den årliga poesifestivalen, (520) 432-<br />
5063.<br />
Elvis Presley-veckan; från 2:a till 3:e helgen i aug;<br />
Graceland, Memphis (TN), 1-800-238-2000.<br />
New York State Fair; 2 veckor i slutet av aug; Syracuse (NY),<br />
underhållning med världsstjärnor, utställningar, rodeo och<br />
andra nöjen, sedan mer än 150 år.<br />
Grodfestival; hög äckelnivå med grodparad, grodkapplöpning,<br />
grodhopp, grodgrill och grodätartävling i världens<br />
grodhuvudstad Rayne (LA), (318) 334-2332.<br />
Black Belt Folk Roots Festival; sista helgen i aug; Eutaw-<br />
Tuscaloosa (AL), med gamla bluesmusiker, gospel och<br />
nygrillad barbeque, (205) 372-3344.<br />
Chicagos Jazzfestival; 4 kvällar i slutet av aug; sedan 20 år i<br />
Grant Park.<br />
Internationell surfingfestival; Los Angeles.<br />
US Open Tennis Championship; inleds i slutet av aug; Flushing<br />
Meadow, Queens (NYC); $55-$160 per match.<br />
Räk- och bensinfestival; aug-sept; intressant regional variant<br />
på övriga landets skördefester i Morgan City (LA), (504)<br />
385-0703 (samtidigt kan man besöka oljeborrarnas Rig<br />
Museum; mån-lör; 384-3744).<br />
Navajo Nation Fair; en vecka i månadsskiftet aug-sept;<br />
grillfest, hantverk, konserter, utställningar, sång och danser,<br />
pow-wow och rodeo sedan 50 år i Window Rock (AZ), (520)<br />
871-6702, 871-6478 eller 871-4476.<br />
September
Skördefester på flera håll i landet, bl a Jordbruksdagarna;<br />
svensk skördefest i Bishop Hill-Biskopskulla (IL).<br />
Arts Festival of Atlanta (GA); 2 veckor; scen- och bildkonst,<br />
(404) 885-1125.<br />
Labour Day; 1:a mån i sept; allmän helgdag och slutet på<br />
den turistiska högsäsongen, hotellpriser går ned; lite varstans<br />
arrangeras korteger.<br />
CMJ College Rock Convention-Music Marathon; 4 dagar<br />
i början av sept; nya talanger visar upp sig och hela<br />
musikbranschen trängs på 60 klubbar på Manhattan och<br />
konferenser på Lincoln Center (NYC), http://www.cmj.com/<br />
marathon. Filmfestival pågår samtidigt.<br />
Georgia Music Week; Macon (GA) hyllar stadens söner, Otis<br />
Redding och Allman Brothers.<br />
John Cage Reading; 5/9; St Mark’s Church i New<br />
York; vänner till bortgången kompositör träffas för årlig<br />
diktuppläsning (fritt inträde).<br />
Brooklyn Beer Fest; mitten av sept (NYC); 150 ölsorter att<br />
provsmaka, (718) 468-7422 (biljetter via Ticketmaster).<br />
Wings Over Houston; flygvapnets årliga uppvisning över<br />
Houston (TX).<br />
Takoma Park Folk Festival; 6 scener med musik och dans, i<br />
en förort till Washington DC, (301) 589-3717 (fritt inträde).<br />
San Francisco Fringe Festival; teaterfestival för mindre<br />
teatergrupper, (415) 931-1094.<br />
Schemitzun; 5 dagar i slutet av sept; indianfestival med<br />
trummor, dans, utställningar och mat i Mashantucket (CT),
1-800-224-CORN.<br />
Oktober<br />
BAM Next Wave Festival; okt-dec; årlig kulturfestival på<br />
Brooklyn Academy of Music (NYC), (718) 636-4100, http://<br />
www.bam.org.<br />
Spectacle of the Geese; 200 000 kanadagäss förvandlar<br />
Horicon Marsh i Wisconsin till ett spektakel under sin flytt<br />
söderut.<br />
Art for Arts sake; 1:a lör i okt; festival då tusentals konstvänner<br />
minglar i Warehouse Districts gallerier och på Contemporary<br />
Arts Center (CAC) i New Orleans (LA).<br />
Leif Ericson Day; 9/10; minnet av den skandinaviske<br />
vikingens upptäckt av Amerika år 1003 firas bl a i Philadelphia<br />
(PA).<br />
Columbus-dagen; 2:a mån i okt; allmän helgdag.<br />
New Orleans Film & Video Festival; 10 dagar; New Orleans<br />
(LA), (504) 523-3818.<br />
Varmluftsballonger; mitten av okt; varje dag i gryningen<br />
lyfter hundratals ballonger över Coloradofloden i Nevada,<br />
en speciell avdelning för självlysande ballonger på natten,<br />
(702) 452-8066.<br />
Slutet på alligatorjaktsäsongen; mitten av okt; pikanta<br />
alligatorsåser till grillad alligator i Franklin (LA), (318) 276-<br />
9345.<br />
Jack Daniel’s World Championship Barbecue; slutet av okt;
Lynchburg (TN), (615) 759-6180.<br />
Tucson Heritage Experience Festival; 5 scener,<br />
mångkulturellt, traditionellt hantverk, workshopar och<br />
demonstrationer (AZ), (520) 888-8816 (fritt inträde).<br />
Tucson Blues Festival; slutet av okt; gratiskonserter på<br />
utomhusscenen i Reid Park, Tucson (AZ), (520) 570-7955.<br />
Halloween/Allhelgona-afton; 31/10; barn tigger godis med<br />
hot om terror, i Greenwich Village (NYC) och San Francisco<br />
(CA) arrangeras nattliga spökparader.<br />
New Yorks maraton; månadsskiftet okt-nov, med ca 28 000<br />
löpare på stadens gator (NYC).<br />
November<br />
Thanksgiving – Tacksägelsedagen; 4:e tors i nov; allmän<br />
helgdag firas till minnet av Mayflower-pilgrimernas<br />
första skörd 1621 (eg är datumet flyttat från den riktiga<br />
Tacksägelsedagen i början av okt, så som den firas i Kanada),<br />
på dagarna förekommer parader, amerikaner äter middag<br />
hos sina föräldrar; extra frenetiskt är firandet i Massachusetts<br />
där pilgrimerna landsteg och alla restauranger har stora<br />
Thanksgiving-supéer. Söndagen efter Thanksgiving visar<br />
Hollywood sin andliga sida genom en julparad.<br />
December
30 meter hög julgran vid Rockefeller Center; 25 000 lampor<br />
lyser upp vintermörkret (NYC). Julshow ges sedan 1930-talet<br />
på Radio City Music Hall.<br />
Julparader; 1:a helgen i dec; på många håll i USA. I San<br />
Franciscobukten hålls paraden med upplysta lyxjakter.<br />
A Country Christmas; nov-25 dec; Opryland Hotel i Nashville<br />
(TN), jul i country-musikens tecken, (615) 872-0600;<br />
Christmas in the Park at Opryland; från slutet av nov-31 dec;<br />
(615) 889-6611.<br />
Christmas at Graceland; från slutet av nov till början av jan;<br />
Elvis Presley-jul i Memphis (TN), 1-800-238-2000.<br />
Fiestas Navidenas; varje fre-lör-sön fram till jul; fiesta på<br />
mexikanska marknaden i San Antonio (TX), (210) 207-<br />
8600.<br />
Juldagen; 25/12, allmän helgdag.<br />
Nyårsafton; 31/12; en halv miljon människor trängs på Times<br />
Square (NYC) för att se en ljusboll glida nedför en mast.<br />
Guggenheim Museum New Years Eve Gala;<br />
31/12; Guggenheim Museum SoHo (NYC), diskotek<br />
för hippa kulturella (biljetter: $150), (212) 423-<br />
3581.<br />
En viktig sak att ha i åtanke är att amerikaner sällan åker på<br />
semester till utlandet, och att deras ledighet är förlagd till<br />
perioden mellan Memorial Day (sista måndagen i maj)
och Labour Day (första måndagen i sept) – vilket leder<br />
till en drastiskt ökad efterfrågan på hotellrum, trängsel på<br />
Disneyland osv. Samtidigt höjs priserna, det blir t ex dyrare<br />
att åka tåg och bo på hotell. För den som vill spara pengar och<br />
slippa köer är det därför bäst att undvika den här perioden.<br />
Det är dock inte helt omöjligt att resa under sommaren,<br />
förutsatt att man planlägger sina ferier väl. Tänk på att besöka<br />
populära sevärdheter och nationalparker på vardagar, och<br />
boka hotell eller vandrarhem i god tid.<br />
Snabbkurs i amerikanska<br />
Amerikaner talar i allmänhet god och lättförståelig engelska,<br />
och det är sällan ett stort problem att kommunicera med<br />
dem. Men de har vissa egenheter som bör nämnas, så att man<br />
lättare hänger med:<br />
cyber cafe, internet cafe kafé där man kan hyra dator i 30<br />
minuter för att surfa på internet,<br />
medan man äter eller fikar<br />
downtown centrum<br />
draught beer on tap fatöl, be om en ”draught” eller fråga<br />
”what have you got on tap?”;<br />
be inte om ”strongbeer”
drive-by gäng kör förbi fiendens favoritställe<br />
och skjuter på allt som rör sig,<br />
förväxla ej med nästa kolumn:<br />
drive-thru vad vi i Sverige kallar drive-in;<br />
alla slags serviceinrättningar<br />
(restauranger, banker, bröllopskapell)<br />
där man kör igenom med bil<br />
explore typiskt amerikanskt ord: man ska<br />
”explore” museer, inte besöka dem<br />
last call sista beställningen på en bar<br />
open mike, open-mic fri scen (vem som helst och vad som<br />
helst kan uppträda; oftast förutsätts att<br />
man skriver upp sig på lista)<br />
restroom toalett (inte ens i sitt eget hem kallar<br />
amerikanen muggen för ”toilet”<br />
eller ”bathroom” utan det är<br />
alltid till ”restroom” man går)<br />
roundtrip tur och retur-biljett
Att upptäcka<br />
USA<br />
En del försöker slå i oss att vi amerikaner, och moderna<br />
människor i allmänhet, är intellektuella dvärgar i jämförelse<br />
med antikens folk eller med den elisabetanska tidens<br />
människor. Men vad spelar det för roll? Hellre en levande<br />
hund än ett dött lejon.<br />
Henry David Thoreau ”Walden”
Nu visar de instruktionsfilmen som ska förbereda oss för att<br />
krascha. Syrgasmasker trillar ner automatiskt, flytvästar med<br />
visselpipor, nödutgångar lite här och var. Själva utrymningen<br />
av denna Boeing 767 åskådliggörs med lugna och effektiva<br />
statister som hoppar ut på en gummirutschbana, och sedan<br />
växlar filmen till en animerad demonstration av hur livbåtarna<br />
rör sig i vattnet. Animerade filmer har en lugnande inverkan.<br />
Planet lyfter med ett muller genom molnlocket och utanför<br />
kabinfönstret lyser en vilsamt ljusblå himmel. De bulliga<br />
molnen försvinner nedan som rök över helvetet. Europa<br />
glider undan.<br />
Numera är det klarlagt att Amerika redan var befolkat för<br />
minst 11 000 år sedan och faktum är att folk kan ha bott där<br />
mer än 30 000 år dessförinnan. Ur-amerikanerna är inte<br />
särskilt väl dokumenterade, men man vet att det bedrevs<br />
jakt på något slags elefantliknande djur – mammutar skulle<br />
jag tro – och grottor användes som bostäder. Ett par hundra<br />
år före den västerländska tideräkningens begynnelse fanns<br />
jordbrukande indianstammar i Amerika, men eftersom de<br />
saknade européernas kolonialistiska anda har de inte gjort<br />
några djupare avtryck i vår historia. Troligen nöjde de sig med<br />
att existera i fred. Det finns spår av gamla bevattningssystem<br />
och rester av konserverad mat som berättar för oss att de var<br />
civiliserade. Indianbefolkningen var omkring år 1500 e Kr, när<br />
Amerika officiellt upptäcktes, fördelad på hundratals stammar<br />
som sammantaget uppgick till 8-16 miljoner människor,<br />
av vilka 90% utrotades av européerna. Idag tillhör mindre<br />
än en procent av USA:s befolkning de ursprungliga infödda<br />
folkgrupperna (ca 1,9 miljoner).
Så kom européerna som hade den kolonialistiska andan. Även<br />
om flera irländska munkar och en walesare påstår sig ha seglat<br />
över Atlanten för tusentals år sedan (och walesaren ska ha lärt<br />
indianer att tala walesiska, enligt en teori) var vikingarna de<br />
första dokumenterade kolonisatörerna. Leif Eriksson (970?-<br />
1021) från Norge seglade för ganska exakt tusen år sedan<br />
över havet och startade en norsk koloni i Newfoundland, vars<br />
vikingar med tiden förvandlades till indianer istället för att<br />
göra vikingar av indianerna. Vikingarnas färd till Amerika har<br />
kommit att accepteras som en historisk sanning även i USA.<br />
Därtill anses det att kineserna upptäckte Amerika (den sidan<br />
som är vänd åt andra hållet) långt före Columbus. Kinesiska<br />
fiskeflottor höll till utanför den kaliforniska kusten och fiskade<br />
sardiner, och man har hittat urgamla kinesiska vrakdelar i<br />
vattnet där.<br />
Men som vi vet var det Cristoforo Colombo (1451-1506) som<br />
banade väg för det som kom att bli Amerika – och det skedde<br />
med en viss entreprenörsanda, varför han har fått det officiella<br />
erkännandet som Amerikas upptäckare. Man förtränger ofta<br />
att Columbus drevs av girighet snarare än upptäckarlusta, och<br />
hade varit runt i Europa och försökt sälja idén att jorden hade<br />
formen av en boll och inte en platta. För att göra projektet<br />
attraktivt för finansiärerna minskade han vid presentationen<br />
avståndet till en fjärdedel av vad han i verkligheten skulle<br />
behöva segla. Han försökte med det portugisiska hovet, med<br />
engelsmännen och sedan med fransmännen, men på den tiden<br />
var det ingen som trodde på globalisering. Slutligen tog han<br />
upp saken med Spaniens kungapar, Isabella och Ferdinand,<br />
och lät sin andel prutas ned till 10 % av vinsten på allt som
han skulle upptäcka samt titlarna Oceanernas Amiral och<br />
Vicekung över alla okända platser han passerade på vägen.<br />
Sålunda fick han den spanska kungafamiljens stöd och därför<br />
talar latinamerikanerna spanska idag.<br />
I augusti 1492 seglade Columbus från Spanien i sina tre skepp<br />
och det tog mer än två månader innan de skulle skymta land<br />
igen – besättningen hade sedan länge insett att Columbus<br />
bluffat om avståndet och trodde att de när som helst skulle<br />
spolas över världens kant. Först den 12 oktober fick de land<br />
i sikte. Enligt moderna beräkningar var det ön Samana Cay<br />
som de hittat till, själv inbillade sig Columbus att detta var<br />
Japan eller den indonesiska övärlden.<br />
Columbus kidnappade en handfull indianer tillhörande den<br />
fredliga arawakstammen och tog dem med sig. Han letade<br />
efter guld och tyckte sig inte hitta någonting av större värde,<br />
det enda han hittade var en växt som indianerna odlade för<br />
att tugga på, så kallad tobak. Men Columbus hade varken<br />
någon aning om vad han upptäckt eller något intresse av att<br />
upptäcka det. Omkring femtio år senare nyttjades tobak för<br />
första gången i Europa och femhundra år senare är tobaken<br />
fortfarande en av Amerikas viktigaste exportvaror.<br />
Columbus lyckades dock övertyga det spanska kungaparet<br />
om att en ny sjöväg till Asien var funnen, och under sina<br />
kommande expeditioner återvände han till den västindiska<br />
övärlden i jakten på guld. Tyvärr hittade han ingen guldgruva,<br />
han befallde istället att alla indianer över 14 års ålder var<br />
tredje månad skulle lämna en viss mängd guld. De som inte<br />
klarade måttet fick händerna avhuggna och lämnades att<br />
blöda till döds.
Den nya världen<br />
Amerika planerades inte, det blev till.<br />
John Steinbeck ”Amerika och amerikanerna”<br />
Ganska snabbt blev det allmänt känt att det fanns en stor<br />
kontinent, glest befolkad med dåligt beväpnade indianer, som<br />
bara väntade på att bli koloniserad. Alla europeiska stormakter<br />
– även Sverige – grundade kolonier för att exploatera Amerika,<br />
i konkurrens med varandra. Efter det sedvanliga krigandet<br />
löste man sina intressekonflikter genom att spanjorerna tog<br />
den sydligaste biten, engelsmännen mellersta Nordamerika<br />
och fransmännen dagens Kanada. (Sverige hävdade sig<br />
inte särskilt väl och förlorade sitt fäste, Nya Swerige vid<br />
Delawarefloden; se avsnittet om Philadelphia.)<br />
Sedan gjorde sig kolonierna oavhängiga från kolonialmakterna.<br />
Amerikas Förenta Stater (USA) bröt sig loss från Storbritannien<br />
och välkomnade européer som var fattiga eller förtryckta, och<br />
alla fick muta in mera land än de kunnat drömma om att äga<br />
i Europa. Sålunda koloniserade USA sig självt. Plötsligt växte<br />
kolonin om alla gamla europeiska kungadömen, och med<br />
en författning med nya franska revolutionära tankar som<br />
förebild, blev USA vår storebror.
Dagens resenärer över Atlanten sitter fastspända i turistklassens<br />
trånga kammare som skeppsråttor, och överfarten tar cirka<br />
8 timmar. På 1800-talet tömdes våra granngårdar överallt<br />
i hela Norden, folket lastade sina kappsäckar på kärror och<br />
tog sig till hamnstäderna för att borda skeppen. Restiden var<br />
betydligt längre då, och många dukade under för skörbjugg,<br />
sjösjuka eller sjunkna skepp i iskallt vatten. Dag för dag åt<br />
de allt ruttnare mat, mögligare skeppsskorpor och härsknare<br />
smör, drack brännvin ur träkaggar för att stilla sin ångest och<br />
kräktes över relingen.<br />
Det var många fattiga, lågutbildade grovarbetare som reste. På<br />
så sätt lämnade mycket av muskelkraften Europa i sitt sökande<br />
efter ny jord att bruka, nya liv i frihet att påbörja. Många var<br />
flyktingar som förlorat sina hem i krig eller genom skulder<br />
– människor utan alternativ. Man flydde från kyrkoförtryck<br />
på 1600-talet, flydde efter misslyckade revolutioner på 1800talet<br />
eller flydde undan Hitler och Stalin på 1900-talet.<br />
De svagaste dog under överfarten och bara de starkaste<br />
överlevde.<br />
Men alla kom inte till Den nya världen för att få en bättre tillvaro.<br />
De svarta, eller afrikansk-amerikanerna, kom till Amerika<br />
som slavar: de fraktades från Afrika och över Atlanten under<br />
fruktansvärda förhållanden för att säljas av som muskler till<br />
plantager. Hela slavhanteringen är förmodligen det dystraste<br />
kapitlet i världshistorien, för varken förr eller senare stöter<br />
man på någon lika utstuderad och systemsatt kränkning av<br />
människor över en lika lång tidsperiod.<br />
Om dagens amerikaner huvudsakligen är ättlingar till dem
som överlevde resan över Atlanten, de buffligaste, de starkaste,<br />
som efter två veckors skärseld till havs steg iland på den nya<br />
jungfruliga jorden, finns idag ett rent socialantropologiskt<br />
intresse i att besöka USA – det ”omplanterade Europa” för<br />
att citera Vilhelm Moberg. För i så fall är det ett land som från<br />
första början fått sin destination bestämd av sina invånares<br />
fysiska råstyrka, och deras expansiva kolonialism.<br />
Nu ser amerikanerna på vår del av världen som den gamla,<br />
som de kapat sig loss från genom att göra en amerikansk<br />
revolution (vilket vi får veta allt om när vi besöker Boston).<br />
Det är sällan som de ens besöker den gamla världen, istället<br />
har all betydelsefull europeisk konst samlats i USA:s förmögna<br />
museer, och i Disneyland och Las Vegas har man byggt upp<br />
typiska europeiska miljöer. Fast bättre, sägs det.<br />
På vägen mot Amerika visas på planet ”Otäcka djur” med John<br />
Cleese och Jamie Lee Curtis, en film som beskriver en konflikt<br />
mellan en mycket traditionellt engelsk djurparksskötare<br />
och amerikanskt effektiva, vinstintresserade ägare med<br />
devisen ”the Zoo is after the entertainment dollar”. USA<br />
känns ibland rentav befriande ytligt – ett historielöst land<br />
som bara är ute efter våra nöjespengar. Ett land som är<br />
synonymt med Hollywood, bantarläsk, tandställningar och<br />
dollarsedelns frimurarsymboler. Bara ett land som USA kan i<br />
visumformuläret fråga om jag planerar att delta i terroristdåd<br />
riktade mot amerikanska liv och egendomar.<br />
Vi närmar oss nu. Nedanför, under höger vinge, en glimt av<br />
Boston: några skimrande skyskrapor i centrum, medan resten<br />
av staden är fastklistrad vid marken. Boston Common är grå
men fullt synlig från kabinfönstret, och någon av de små<br />
sjöarnas spegelytor på landsbygden, längre bort, torde vara<br />
Walden Pond, resans slutmål.<br />
Det dröjer därefter inte många minuter förrän Long Islands<br />
östspets skymtar till vänster, och nedstigningen börjar.<br />
Den närmare tjugo mil långa öns mest framträdande drag<br />
är oljeraffinaderiernas tankbyggnader, avlånga tegar för<br />
vinodling samt villor med klorblå badbassänger, och man<br />
får syn på dem ungefär i den ordningen medan planet<br />
närmar sig New York. Varannan bassäng är rektangulär och<br />
varannan rund, och avståndet från bassäng till närmaste<br />
havsstrand förefaller sällan vara mer än tvåhundra meter.<br />
Frihetsgudinnan utanför Manhattan skymtar som en liten<br />
plupp på horisontlinjen.<br />
Klockan är 13:12 när planet sätter hjulen i marken och<br />
slirar runt på landningsbanan. Kennedyflygplatsen, eller<br />
JFK som den oftast kallas, hette från början Idlewild men<br />
döptes om efter skådespelerskan Marilyn Monroes berömde<br />
älskare John F Kennedy. Han klådde Richard Nixon med<br />
knapp marginal i den första TV-baserade valkampanjen i<br />
världshistorien, och var USA:s president från och med 1961.<br />
Men efter mindre än tre år i tjänsten blev han skjuten i<br />
november 1963 i Dallas. Nyheten om Kennedys död skakade<br />
en hel värld, och man har idag förträngt att han var en bock<br />
som förde en slarvig utrikespolitik, bland annat inbegripande<br />
den så kallade ”Grisbukten” (ett misslyckat invasionsförsök<br />
på Kuba).<br />
Några månader senare, i början av februari året därpå, landade<br />
för första gången popgruppen Beatles på Kennedyflygplatsen,
klockan 13:20, åtta minuter efter mig. Där var ett stort<br />
pressuppbåd för att ta emot dem och Beatles gav en tokrolig<br />
presskonferens med avsnoppande svar på alla frågor. John<br />
Lennon, som tio år senare hade anslutit sig till emigranterna<br />
och bosatt sig i New York, sa vid ett tillfälle syrligt till en<br />
amerikansk journalist att:<br />
–När vi kom hit, gick ni alla omkring i jävligt fula<br />
Bermudashorts, med Bostonsnagg och konstiga grejer i<br />
tänderna. Ni hade ingen känsla för moderiktig klädsel eller<br />
nåt sånt. Vi bara tänkte: Vilken anskrämlig ras. Ni var helt<br />
enkelt för äckliga.<br />
Ytterligare några år senare tog en representant för denna<br />
”anskrämliga ras” hämnd på Lennon – utanför sitt hem på<br />
Manhattan blev popidolen i december 1980 ihjälskjuten av en<br />
frireligiös ungdomsledare från ett KFUM-läger på Hawaii.
Vägvisare till<br />
Manhattan, New York<br />
– $60 per dag
Västvärldens centrum<br />
Ett surrealistiskt himmelsljus tränger in i glipan mellan de<br />
mörkt gloende skyskraporna och bländar om man tittar rakt<br />
mot det. Men om man håller blicken i gatuplan märks det<br />
knappt, allt simmar i en slags sval och blå belysning. Naturen,<br />
tänker man, är det enda som har tillkommit av sig själv. Hus<br />
och gator och städer har byggts av människor.<br />
På Manhattan lägger människan lager på lager av betong och<br />
asfalt mellan sig och verkligheten, skyddar sig mot sanningen<br />
genom ansiktslyftningar, plastikoperationer och silikon här<br />
och fettsug där.<br />
Folk lever under jorden, på bussar, på jobbet och i sina<br />
hem. Den enda naturupplevelsen är ett besök i en anlagd<br />
stadspark som Central Park, med asfalterade skogsvägar<br />
genom konstgjorda landskap och trimmade gräsmattor. Man<br />
ser inte naturens årstider, så man behöver modets årstider<br />
för att kunna räkna tidens gång. I skyltfönstren möter man<br />
våren eller ser sommaren nalkas. Människan kan inte enkom<br />
leva med arkitektoniskt strama linjer, utan behöver variation,<br />
och därför har de konst på väggar och ställer statyer i<br />
gatukorsningar.<br />
Och när man bara anar horisonten i en glipa mellan<br />
skyskraporna, blir man efter ett tag galen. New York, Woody<br />
Allens hemstad, lär vara USA:s neuroshuvudstad.
H e m m a p å M a n h a t t a n<br />
Det är inte vilket hem som helst.<br />
Vandrarhemmet ligger i huset Belleclaire, som byggdes 1903<br />
(arkitekt Emery Roth). The Belleclaire är ett typiskt exempel<br />
på Manhattans äldre lägenhetshus, vilka började byggas på<br />
västra sidan av Central Park under 1800-talets sista decennier<br />
– det som numera kallas Upper West Side och som genom<br />
komediserierna ”Seinfeld” och ”Vänner” blivit hemtama<br />
kvarter för TV-tittare.<br />
En trång korridor utan fönster och med mörkbrun<br />
heltäckningsmatta leder till rummets bruna plankdörr. Två<br />
våningssängar står uppträngda mot varsin vägg, i springan<br />
mellan sängarna skymtar ett fönster, det är det första fönstret<br />
jag ser i hela huset, och det vetter mot en av dessa sotsvarta<br />
bakgårdar: Ur en jättehög med sopor sticker en vit TV upp.<br />
Runt denna ligger fler TV-vrak, som en antydan om att<br />
amerikanerna tittar så mycket på TV att de sliter ut apparater<br />
på löpande band. Intill dörren står en gasspis, ett handfat och<br />
kylskåp med ett par halvdruckna 2-liters Coca-Cola-flaskor.<br />
På golvet ligger några stora väskor med kläder, men ingen av<br />
mina rumskamrater syns till.<br />
Portieren är indier, och det enda svenska uttryck som han<br />
känner till är ”dra åt helvete”, vilket han lärt sig av en svensk<br />
resenär som han varit ihop med, så varje gång jag kommer<br />
förbi och stannar till för att fråga om något ler han och säger:<br />
–Dra åt helvete.<br />
Ger mig av ut igen, går några kvarter nerför Broadway,
köper New York Times för $2:50. Har hört att man ska köpa<br />
den på söndagar. Eftersom jag fortfarande är omtumlad av<br />
tidsskillnaden, det faktum att jag verkligen är i Amerika och<br />
av kulturchocken, gör jag mekaniskt det som jag hört att man<br />
ska göra.<br />
Chocken över att befinna mig i New York för första gången<br />
känns över hela kroppen. I kombination med jetlag blir jag<br />
helt förvirrad, både utmattad och pigg på en och samma gång.<br />
Kroppen vet att det är midnatt men hjärnan hävdar att det<br />
är sen eftermiddag. Bäst är då att gå till något ställe som är<br />
bekant, tänker jag, och går in på närmaste McDonald’s där<br />
en dörrvakt i illasittande uniformsrock håller upp dörren.<br />
Ett Big Mac Meal är sig ändå likt oavsett i vilken tidszon man<br />
befinner sig.<br />
Vid plastborden intill sitter några gamla gubbar och dricker<br />
kaffe, puertorikanska damer handlar munkar, ungdomar<br />
dricker shake. Eftersom alkohollagstiftningen är så sträng är<br />
hamburgerrestaurangen populär bland de unga (innan man<br />
fyller 21 år får man inte gå på krogen). På en skylt står det<br />
att:<br />
”Lösdriveri undanbedes vänligen, ätandet är tidsbegränsat till<br />
30 minuter – restaurangchefens plikt är att se till att regeln<br />
efterlevs och Ert samarbete uppskattas.”<br />
Jag vågar inte ens försöka slå upp tidningen. Det hade<br />
förmodligen inte varit möjligt, eftersom bordsskivan inte är<br />
större än navkapseln till en japansk bil, just för att man inte<br />
ska kunna sitta och läsa och trivas, man ska bara konsumera<br />
och gå någon annanstans för att konsumera mera.
Jag antecknar mina tankar noggrant i min journal, glad över<br />
att redan ha funnit subtila tecken att tolka.<br />
Den amerikanska rätten att välja<br />
(bort) information<br />
Resten av kvällen sitter jag på vandrarhemmets tak, på tionde<br />
våningen, försjunken i New York Times söndagsupplaga.<br />
Tidningen väger ett par kilo och det tar en halvtimme att<br />
sortera bilagorna och välja bort det som är ointressant<br />
för mig: annonsbilagor, sporten, näringsliv, motorbilaga,<br />
bostadsmarknad, hundratals sidor som försvinner olästa. Till<br />
slut återstår en betydligt mindre bunt: bilagor om att resa, om<br />
konst och underhållning, söndagsmagasinet och 4-5 andra.<br />
Amerikansk journalistik är annorlunda, skrikigare, varje rubrik<br />
jagar efter läsarens uppmärksamhet och ingenstans på sidan<br />
kan man vila blicken. Nyheterna är grövre. Ett amerikanskt<br />
barn som har mördats, har mördats mycket mer bestialiskt än<br />
barn som blir mördade i Europa. Spekulationerna just nu rör<br />
flicka som de sociala myndigheterna anmält försvunnen, och<br />
den ensamstående unga mamman (som bor tillsammans med<br />
den ensamstående mormodern) är förtvivlad:<br />
–Vad kan ha hänt mitt lilla barn?<br />
Alla slags fasansfulla alternativ antyds.<br />
Man orkar inte läsa alltför mycket av sådant. Jag blickar<br />
istället ut över de omgivande hustaken, många manhattanbor<br />
har fixat till små taktäppor med blommor och korgstolar för<br />
att kunna sitta ute någon mild afton. Hudson River glimmar<br />
i solnedgången.
Under natten har det regnat och en pöl med regnvatten<br />
glimmar under fönstret bredvid TV-n. Det stora rummet<br />
tjänar som både matsal, festlokal och kök. Inredningen<br />
följer ett tropiskt söderhavstema, bitvis har väggarna klätts<br />
med bambu och i ett hörn står en demolerad fuskpalm.<br />
Bordsskivorna är oregelbundet utsågade, snett ovanifrån<br />
liknar de amöbor i silhuett. Senare får jag en tidningsartikel<br />
(”Hellzapoppin’ at the hostel”) av en bekant, apropå att bo på<br />
vandrarhem, där skandaltidningen Observatory har haft en<br />
”under cover”-reporter boende på samma ställe:<br />
They save up their money for months and months and leave<br />
their homes in Sweden, Australia and South Africa for the<br />
down-and-dirty youth hostels of glittering Manhattan. Our<br />
reporter tags along with the knapsack tourists, who would<br />
rather get trashed and flirt outrageously than visit the city’s<br />
institutions of high culture.<br />
Artikeln handlar huvudsakligen om ”The horny Swede” och<br />
hans försök att ragga upp Kirstie och Simone från Australien.<br />
Men en sådan här dag är jag lugnt omedveten om allt det som<br />
händer bakom kulisserna.<br />
En korpulent kille ansvarar för köket, han har ställt fram två<br />
behållare med hett kaffe, det är blaskigt och smakar mest<br />
varmvatten, men är gratis för oss boende. För några dollar<br />
kan han även steka bacon och ägg, och han sprutar flytande<br />
margarin ur en platsflaska, i en tjock gyllene stråle, tills de två<br />
baconstrimlorna simmar i den djupa stekpannan.
TV-n är på hela tiden och utgör en tavla med blandad<br />
information som strålas ut i rummet, oavsett om någon väljer<br />
att titta eller ej. Där kommer såpor, pratprogram, postorde<br />
rförsäljningsprogram, mera såpor, mera pratprogram. På<br />
apparatens gigantiska en-och-en-halv-meters-ruta är Beegees<br />
svartklädda gäster i en morgonpratshow, de har precis<br />
blivit invalda i Rock’n’Roll Hall of Fame uppe i Cleveland<br />
och lanserar samtidigt en ny skiva. Programledaren frågar<br />
engagerat hur det känns. Ytligheten drivs till sin spets i den<br />
korta intervjun.<br />
Mellan studiogästerna kommer nyhetsinslag: TV rapporterar<br />
att mamman misstänks för att ha tagit livet av den försvunna<br />
lilla flickan. Mormodern kommer till hennes försvar och<br />
bekänner att flickan dog en naturlig död, men att de två (som<br />
nu visar sig vara svarta) var så rädda för att bli mordanklagade<br />
att de rullade in flickan i en matta och ställde ut henne bland<br />
soporna på bakgården.<br />
Det mest frustrerande av allt är att reklamen bryter in med så<br />
täta marginaler att man inte hinner värja sig. Här i USA finns<br />
ingen vinjett som förvarnar, utan i amerikansk TV korsklipps<br />
nyhetspresentatören med reklaminslagen, och efter ett tag<br />
vet man knappt vad det är man tittar på längre – reklam-TV<br />
med enstaka programinslag, eller vice versa.<br />
–Kom ihåg att ingen är perfekt. Men kosmetisk kirurgi kan ta<br />
dig närmare. Ditt självförtroende är värt miljoner och vi kan<br />
förbättra det för några tusen, säger en leende kvinna.<br />
Tredje morgonen börjar jag vänja mig vid att kaffet inte smakar<br />
någonting annat än det varmvatten som det huvudsakligen
estår utav. Reklamen har jag fortfarande svårt att smälta,<br />
men jag tittar ändå på TV morgon och kväll. TV:s goda nyhet<br />
idag är att turismen, en av USA:s viktigaste industrier, ökat<br />
med 6% och att det är New York City som gör comeback. Alla<br />
vill komma hit. Varje år tar staden emot 30 miljoner besökare<br />
(5,5 miljoner från utlandet) som spenderar mellan 12 och 16<br />
miljarder dollar. Detta tack vare att arbetslösheten i landet<br />
sjunker i en lycklig kombination med att brottsligheten i New<br />
York drastiskt gått ned. En annan intressant frukostnyhet<br />
är att en familj ska stämma Kellogg’s efter att ett paket<br />
frukostflingor fattat eld och förvandlat deras villa till ett<br />
brinnande inferno.<br />
Därefter fortsätter följetongen om den försvunna flickan, för<br />
morgonshowen har nu lyckats få en exklusiv intervju med<br />
mormodern, en 45-årig voodookunnig svart kvinna. Hon<br />
sitter nedhukad med ett tyg över sitt huvud för att slippa bli<br />
igenkänd och medger med mumlande röst (allt förtydligas<br />
genom en textremsa där bekännelsen rullas upp i alla sina<br />
hemska detaljer) att de tvingat i flickan gift då det var enda<br />
sättet att bli av med demonen som tagit flickan i besittning.<br />
Därefter visas direktsända bilder från en helikopter som<br />
svävar över en stor soptipp på Long Island, där polisen gräver<br />
efter 5-åringen med schaktmaskin (i kanten av bilden står det<br />
”live”). Men nyheterna är bara korta snuttar, så korta som<br />
möjligt för att de inte ska störa reklamen och TV-tittarnas<br />
mersmak.<br />
Sedan kommer vädret och reklamen för att köpa bil utan<br />
handpenning och första avbetalningen tidigast efter 90<br />
dagar, och andra erbjudanden som gör tillvaron smärtfri
(på amerikanska heter smärtfri ”0% hassle”). Och sedan fler<br />
studiogäster – den här gången är det kristna vita som berättar<br />
om en nystartad organisation för newyorkungdomar som<br />
lever i celibat tills de gifter sig. En långhårig kille vittnar om<br />
Jesus och säger:<br />
–Mina sexuellt aktiva vänner respekterar mig för min<br />
övertygelse, och jag har också stöd genom mina starka band<br />
med Gud. Ring gratisnumret 1-800-LUV-WAIT om du också<br />
vill avge löfte om celibat.<br />
Lära sig leva tillsammans med andra<br />
Som sagt finns det i rummet fyra sängplatser, i två<br />
våningssängar. Från dag till dag byts mina sambor ut. Första<br />
natten bodde där en haschare från Düsseldorf som talade<br />
mycket knagglig engelska, så konversationen begränsades<br />
till små hövligheter om hur dyrt allting är i New York. Han<br />
skrattade hela tiden för sig själv medan han pruttade. Han<br />
flög tillbaka till Tyskland redan dagen därpå.<br />
I den andra våningsängen bodde två israeler som arbetade<br />
illegalt i en skobutik, som drevs av en landsman till dem. De<br />
tjänar tre gånger mer i USA än om de skulle arbetat i Israel.<br />
Bägge hade vita T-shirtar med texten ”USA” i rött och blått.<br />
De jobbade sju dagar i veckan och oftast sent på kvällarna.<br />
När de vaknade skvätte de lite kranvatten i ansiktet, tog på sig<br />
sina svarta skinnjackor och sa:<br />
–We’re out of here. See you later, man.<br />
Jag önskade dem en trevlig dag på arbetet. De hade<br />
nybyggarandan. De ville någonting. Jag önskade att jag också
skulle våga använda tuffa nyckelfraser som man hör i filmer.<br />
”I’m out of here.” Men jag har inte nybyggarandan.<br />
På följande dags eftermiddag hade även de svartjobbande<br />
israelerna flyttat och jag kunde glädja mig åt att ha rummet<br />
för mig själv. Vandrarhemmets ägare var inte lika glad,<br />
eftersom israelerna lyckats smuggla med sig en av de fyra<br />
resårmadrasserna. Ägaren genomsökte rummet efter<br />
kvarlämnade ledtrådar, men jag kunde bara rycka på axlarna<br />
och säga att israelerna liksom madrassen varit där på<br />
morgonen, men att de var borta nu.<br />
–Tack, jag ser det, sa ägaren syrligt.<br />
Följande kväll kommer jag tillbaka några timmar efter<br />
midnatt till hemmet. Ser fram emot en hälsosam sömn, men<br />
när jag öppnar dörren sitter några för mig obekanta personer<br />
i en ring på golvet, bland tomma pizzakartonger, och är lika<br />
höga som fabriksskorstenarna i en mellansvensk bruksort. Ett<br />
par seniga killar med långa dreadlocks, men också två fnissiga<br />
kvinnliga resenärer. Trots att det är som upplagt för gruppsex<br />
hälsar jag trött på mina nya rumskamrater, de frågar vänligt<br />
om jag inte vill sitta ned och röka, men jag avböjer hövligt och<br />
förklarar att jag är lite trött.<br />
–Det är okej, vi går upp på taket och röker sista jointen, säger<br />
en av dem lika hövligt.<br />
En efter en vacklar de ut ur det rökfyllda rummet, alla säger<br />
någonting i stil med ”good night” och ”see you tomorrow”.
Rånad, mördad<br />
(och våldtagen om man vore kvinna)<br />
Första kvällen ute tvekar man att ta tunnelbanan. Hemma<br />
varnade en bekant mig för att åka tunnelbana, för där blev man<br />
rånad och mördad (och om jag vore kvinna även våldtagen).<br />
Taxi var det enda säkra, sa hon. Men när jag står på den mörka<br />
gatan vid tunnelbanenedgången hör jag vagnarna komma<br />
rasslande med ett dån som bär ända upp till trottoaren,<br />
och fattar snabbt mitt beslut, springer ned utan en tanke på<br />
risken att bli rånad och mördad (och om jag vore kvinna även<br />
våldtagen). Jag köper snabbt en pollett av spärrvakten och<br />
krånglar mig igenom. Det är en vagn som kör på gul linje, det<br />
står ”Broadway Local” med ändhållplatsen ”Continental Avs”.<br />
Först när jag befinner mig på insidan av dörrarna som sluts,<br />
ser jag på kartan att ändhållplatsen ligger någonstans i bortre<br />
Queens. Det kommer en tjej i 25-årsåldern och ställer sig vid<br />
mig, hon skriker:<br />
–God afton, min herre, mitt namn är Amy och jag är hemlös<br />
sedan tre månader. Trots att jag försöker att få ett jobb…<br />
Hennes röst skär igenom tunnelbanans buller, hon försöker<br />
få någon att köpa ett exemplar av den tidning som hon bär i<br />
en packe på armen. Många sitter och glor på henne, de flesta<br />
med stora walkmanlurar – liksom allt annat är lurarna större<br />
i USA – och Amy kämpar för att tränga igenom ljudväggen<br />
med sin kraxiga röst, som en gestalt ur någon H C Andersensaga.<br />
Men så länge medpassagerarna valt att utestänga den<br />
information hon kommer med (stora hörlurar ger en klar<br />
signal om detta) blir det ingen stor förtjänst för Amy.
Jag kliver av med min tidning vid Times Square, som är<br />
en transferstation där man kan byta tåg, och går genom de<br />
mögelluktande och dystra kulvertarna för att hitta röda<br />
linjen mot Lexington. På perrongen sitter ett gäng och spelar<br />
trummor så att hela stationen dånar. Passagerarna står glest<br />
utspridda.<br />
Hoppar nästa gång av vid 72nd Street eftersom expresstågen<br />
inte stannar vid mindre stationer som 79th Street. Några<br />
andra turister hade försent gjort samma upptäckt, de skulle<br />
ha klivit av vid Lincoln Center men stationen bara svischade<br />
förbi som en ekorre i träningsoverall.<br />
Det här gick ju bra, tänker jag som fortfarande varken blivit<br />
rånad eller mördad (eller våldtagen om jag hade varit kvinna).<br />
Faktiskt är det första intrycket att newyorkare är ett ytterst<br />
hövligt folk, och om någon av misstag råkar knuffa till en på<br />
gatan utväxlas genast en ursäkt, och frågar man om någonting<br />
så blir man väldigt vänligt bemött. Och skulle de gå omkring<br />
med vapen på sig (vilket de statistiskt sett borde göra, eftersom<br />
det finns minst ett per man, kvinna och spädbarn), så har<br />
åtminstone inte jag lidit av det. Än.<br />
S o m p å f i l m<br />
Utanför smörgåsbutiken Blimpie’s, i skymningsljuset,<br />
passerar jag två hopkurade skepnader på gatan. Det går att<br />
urskilja att det är en tjej och hennes kille, med en resväska och<br />
ett plakat som ligger på trottoaren intill tjejens blodiga hand<br />
(och på plakatet några kastade mynt):
”Vi är gifta, har Aids, är hemlösa och arbetslösa.”<br />
Ingenting mer.<br />
De tycks sova djupt och tar ingen notis, inte om folk som<br />
lägger dit mynt, inte om hundar som sniffar på dem. Och<br />
sedan när man fortsätter på Broadway och det mörknar allt<br />
mer, ser man hur ett tiotal av stadens hundratusen hemlösa<br />
lägger ut sina kartonglappar på trottoaren framför butikernas<br />
nedrullade ståljalusier. En småkulen kväll är det skönt att<br />
ha en kartong mellan sig och stenläggningen. Uteliggarna är<br />
både svarta och vita, och alla andra färger däremellan finns<br />
också representerade. De skämtar sinsemellan, slänger ur sig<br />
några sarkasmer så där som man ser dem göra på TV.<br />
Man värjer sig mot New York genom att intala sig att det är en<br />
film man vandrar genom. Allt blir lättare att se om det bara är<br />
kulisser. Så tänker jag ibland.<br />
För att känna sig som en birollsinnehavare i en film behöver<br />
man bara sätta sig bland kontoristerna i Madison Square<br />
Park, och kasta de överblivna smulorna av sin hamburgare till<br />
de feta grå duvorna som bär stadens kamouflagefärger. Allt<br />
är precis så skabbigt som på film. Manhattans restauranger<br />
har parkettgolv som sviktar när man går på det, mellan hus<br />
med rostiga brandtrappor läcker sopfyllda gränder en rutten<br />
doft mot gatan, luckor i trottoaren öppnar sig som ångande<br />
anus…<br />
Newyorkborna är underliga. Här går konstälskare på<br />
MOMA (Museum of Modern Art) och tittar på svenskfödde<br />
popkonstnären Claes Oldenburgs berömda tredimensionella
konstverk föreställande två hamburgare i en vitrin – ”Two<br />
Cheeseburgers, with Everything” (1962, grov segelduk och<br />
gips, emaljerad).<br />
Till och med trashankarna som står utmed trottoaren tigger<br />
annorlunda än på andra håll i världen:<br />
–Hur står det till, Sir? Jag behöver lite kontanter för<br />
ölprovning. Jag ljuger åtminstone inte för er, Sir. Tack så<br />
mycket och ha en trevlig dag, Sir.<br />
Men ingenting förvånar, för man har sett allt på TV och bio.<br />
Man flyter in i New York på nolltid, liksom man flyter in i<br />
filmen på en biograf, för alla platser är verkligen som kulisser.<br />
Barry Sonnenfeld, som regisserat science fiction-filmen ”Men<br />
in Black” (1997 års stora amerikanska filmsuccé), säger i en<br />
intervju något i stil med:<br />
–Jag tänkte att det vore ett bra ställe för rymdvarelserna att<br />
bo på, för New York är väldigt blasé. Om man behöver gömma<br />
en atombomb kan man ställa den vid ett gathörn och ingen<br />
skulle lyfta på ett ögonbryn.<br />
S m ä l t d e g e l<br />
New York är ett genetiskt experiment, en smältdegel där<br />
alla epoker, trender och moden som vi överhuvudtaget<br />
kan påminna oss korsas med alla folkslag, djurslag och<br />
matsorter.<br />
Vid någon tidpunkt förvandlades New York till världscentrum<br />
(när och hur? när det blev FN-högkvarter? för att Wall Street<br />
ligger i krokarna?). Aldrig har New York City officiellt varit
USA:s huvudstad, men i hjärtat vet alla att det är New York<br />
som regerar. Där står börsen. Hit flyttar alla.<br />
En gång fick jag ett vykort från en dansare som försvann<br />
till New York (som givetvis också är dansens Mekka här på<br />
jorden) och skrev lyriskt om ”beaglefrukostarna” som hon åt<br />
på fik. I tanken målades en lika dramatisk som exotisk bild<br />
upp av kinesiska serveringar där sprattlande valpar bärs in<br />
genom köksdörren för att wokas och sedan placeras inför<br />
frukostgäster. Många år senare förstår jag hur fel jag haft:<br />
numera vet ju alla att det heter bagel, och när man fikar på en<br />
deli i New York så är det bagel med krämig ost, cream cheese,<br />
som man ska ha till kaffet.<br />
Ordet bagel kommer från jiddisch och är besläktat med det<br />
svenska ordet båge. Brödet är en ring av tjockare deg än vanlig<br />
vetedeg, som efter jäsningen kokas i vatten innan den gräddas<br />
färdigt i ugn. Allt detta bidrar till att göra ett kompakt och<br />
segt bröd. Så segt att det hängt med åtminstone sedan 1600talets<br />
gatuförsäljare gick runt i Europa med bagels uppträdda<br />
på käppar. Brödet följde med den judiska emigrationen till<br />
USA där det fick sitt stora genombrott. Nu kan man köpa en<br />
porslinsbagel att hänga upp som dekoration, läsa böcker som<br />
”Bagel Bible”, lära sig simma med uppblåsbara 36-tums bagelbadringar,<br />
eller ha skoj med judiska skämtprodukter som<br />
bagelfrön för att ”plantera egna bagelträd och spara pengar”.<br />
Men vad vet man? Kanske tuggade redan Jesus på bagels –<br />
för vem vet egentligen vad det var för bröd som användes vid<br />
den första nattvarden?
D e s o m å k t e t i l l d e t S t o r a<br />
Ä p p l e t<br />
Every morning, just once I roll the dice,<br />
to see what amount of luck the day might hold.<br />
Then quietly I lay me down again,<br />
wait for the day to unfold.<br />
Stellan Wahlström<br />
Sedan början av 1900-talet har New York kallats för The<br />
Big Apple. Och allt sedan dess har etymologer grubblat över<br />
varför. Oftast tänker man att ”äpplet” är en metafor för seger<br />
och framgång, och att nå framgång i New York är som att<br />
ta en tugga av det stora äpplet. Harlem har å andra sidan<br />
kallats för ”äpplet i Edens Lustgård”, för där kunde svarta<br />
intellektuella finna en oas. Framför allt på 1920- och 30-talet<br />
populariserades termen bland jazzmusiker som konstaterade<br />
att ”framgångens träd har många äpplen, men i New York<br />
plockar man det stora äpplet”.<br />
–If I can make it there, I’ll make it anywhere… New York, New<br />
York, sjöng Frank Sinatra (1915-98) som kom från Hoboken,<br />
en förort i New Jersey.<br />
Är det därför alla åker till New York?<br />
Dylan Thomas föddes 1914 i Wales och började skriva poesi<br />
redan i sin barndom. Efter krigs- och hundåren i London, då<br />
han bland annat publicerade boken ”Porträtt av konstnären<br />
som valp” (1940), gav han sig av till Amerika där han tjänade<br />
mer pengar, eftersom publiken fascinerades av honom som
karismatisk föreläsare och alkoholiserad bohem. På sin fjärde<br />
USA-turné dog han efter en kväll på en bar i Greenwich<br />
Village, i november 1953.<br />
Robert Zimmerman föddes i Minnesota, i den medelstora<br />
staden Duluth med många skandinaviskättade invånare och<br />
en park döpt efter vikingen Leif Eriksson. Robert var bara en<br />
parvel på 12 år när Dylan Thomas dog. Men 1960-talet hade<br />
knappt börjat förrän Robert tog sig ett klatschigare namn från<br />
den döde poeten och drog till Greenwich Village där han var<br />
uppvärmare åt John Lee Hooker på folkmusikklubbar, tills en<br />
talangscout från Columbia Records upptäckte honom – vår<br />
unge vän sjöng att ”The answer my friend is blowin’ in the<br />
wind” och kallades för Bob Dylan.<br />
I mitten av 1960-talet föddes Stellan Wahlström, och hemma<br />
i Bromma spelade han garagerock på 1980-talet. I början av<br />
1990-talet for Stellan till Manhattan där han idag spelar på<br />
klubbarna i Greenwich Village. Han ser ut lite som en ung<br />
Bob Dylan när han står på scen med munspelet om halsen,<br />
i stuprörsjeans och spetsiga skinnskor, sjunger mycket<br />
newyorkmässigt om ”cheap forgotten diners under every tired<br />
bridge” och ”running between broken payphones, buying<br />
bread to get the change, my jacket’s too thin, I’m freezing in<br />
the rain” till eget gitarrackompanjemang. Vi bestämmer oss<br />
för att ta några öl på en gammal bar med lockande neonskylt,<br />
en liten bit längre bort på gatan där vi står, White Horse<br />
Tavern. Det är samma bar där Dylan Thomas satt och drack<br />
den där ödesdigra novemberkvällen.<br />
–Är inte det någon litterär bar? säger Stellan när vi närmar<br />
oss.
–Jo, svarar jag.<br />
Det känns som ett omen. På den ombonade krogen med<br />
plankgolv och mörka träväggar skramlar ”The Passenger”<br />
med Iggy Pop och gamla Blondie-låtar som ”Heart Of Glass”<br />
i bakgrunden.<br />
–Det är inte så stor skillnad att bo i New York. Jag ville bara<br />
flytta någon annanstans, säger Stellan. Jag träffade ingen<br />
under den första månaden. Det var rätt befriande att inte<br />
känna någon. Här finns hela tiden människor runt omkring<br />
en även om man inte talar med dem – det vore en annan sak<br />
att sitta ensam i en stuga i skogen.<br />
Först ser jag Stellan uppträda på ett litet kafé som drivs av en<br />
folkmusikförening i Tribeca, en annan gång på en bar i East<br />
Village. På kaféet har Stellan hamnat i ett blandat program med<br />
amerikanska trubadurer. Stellan ser bister ut, arrangörerna<br />
har uppfattat hans efternamn som ”Woolstroom”, och när<br />
han ställt munspelet på den förkromade munspelshållaren<br />
utandas han ett klagande tjut innan han börjar hamra på sin<br />
halvakustiska gitarr.<br />
–Det handlar om att komma över en tröskel, förklarar han<br />
när vi sitter på White Horse Tavern. –Egentligen tjänar man<br />
nog mer pengar om man spelar i tunnelbanan än på att spela<br />
eget material på klubbar. Och de som kan leva på sitt spelande<br />
spelar blues- och rockstandards från tio på kvällen till fyra på<br />
morgonen.<br />
För att vara talangkväll är det magra chanser för att någon<br />
ska bli upptäckt, det är bara 14 personer i publiken och den är<br />
uppdelad i hejaklackar för respektive artist.
–Man har ju perioder när man känner sig väldigt frustrerad<br />
över att det inte händer något. Vilket inte betyder att man inte<br />
ska jobba för det, man kan inte bara sitta och vänta, filosoferar<br />
Stellan stoiskt. –Det enda man kan göra är att hålla på och<br />
lägga ut krokar hela tiden.<br />
Stellans tjej Amy Madden, som också skriver egna låtar och<br />
har gjort en soloplatta, jobbar som kompmusiker åt artister<br />
som John Lee Hooker och Johnny Winter, och spelar bas på<br />
bluesklubbarna på Manhattan. En kväll har hon skrivit upp<br />
oss på gästlistan till en fest på ett hotelltak vid Times Square,<br />
så efter Stellans spelning hoppar vi in i en taxi och åker<br />
uppför Broadway till 43rd Street, där vi glider genom den<br />
luftkonditionerade lobbyn och tar hissen upp.<br />
–Det bor väldigt mycket musiker på Manhattan som har<br />
spelat med väldigt många kända…, säger Stellan och tystnar<br />
fundersamt. –Amy spelar med en trummis som var med<br />
i Wings och nu spelar han blues på vanliga barer, för även<br />
om man spelade med Paul McCartney på 70-talet så behöver<br />
man ju pengar till hyran idag. Joey Ramone, Lou Reed och<br />
David Johansen lever ganska vanliga liv – det finns så mycket<br />
sånt folk här att det inte blir någon stor sak om man stöter på<br />
dem. När amerikanska artister åker till Europa blir de genast<br />
mycket större.<br />
Vi är iögonfallande udda bland alla kostymklädda börsmäklare<br />
på festen. En buffé har dukats upp framför scenen och vi<br />
plundrar den på kallnad barbeque och oljig kyckling. Amy<br />
kommer från bandets loge med en flaska röd Johnnie Walker<br />
och plastmuggar.
–Jag skriver låtar om… sånt som berör på olika sätt, säger<br />
Stellan efter en stunds tvekan. Det som berörde mig som<br />
yngre var sångartister med en slags erfarenhet bakom låtarna,<br />
nakenhet, ärlighet, närhet, så det har jag alltid varit mer<br />
intresserad av än… bara pop och kul. Det jag försöker göra är<br />
personligt och utgår från mitt liv utan att vara… äh… privat.<br />
Stadens ljud bärs upp svagt av stigande luft. Eftersom huset<br />
bara är tjugo våningar omges det på alla håll av skyskrapors<br />
mörka fasader, punkterade av upplysta fönster, mot en fond<br />
av gråaktig smog. En norskamerikansk kvinna försöker<br />
att stöta på mig genom att demonstrera en pruttlåda, hon<br />
skrattar hysteriskt och tar mig hela tiden på knät. Hon har<br />
beställt lådan från en katalog som heter ”Things You Never<br />
Even Knew Existed”, faktum är att hon beställde tio stycken<br />
för att ha så att det räcker livet ut.<br />
På tågresan genom USA, när jag blickar ut över Arizonas eller<br />
Texas platta landskap, och ser kaktusarna som står för sig<br />
själva, lite avvaktande, lyssnar jag ofta på den demokassett<br />
jag lånat av Stellan, där han sjunger om sitt New York, om<br />
”art déco infinity” och ”the Elvis Poster Place”, medan solen<br />
långsamt går ned över prärien.<br />
K u l t u r d a r w i n i s m<br />
Kultursfären är ett Inferno, ett krig, som cancer.<br />
För att märkas måste man sticka ut. På Manhattan har det<br />
resulterat i en osedvanlig intensitet, som lett till ett osedvanligt<br />
världsomspännande genomslag – hela världen engagerade
sig i Andy Warhol, hela världen talar om skumma gallerier<br />
som inte skulle fått några blickar på sig om de låg någon<br />
annanstans än i New York, hela världen talar om staden där<br />
Woody Allen, Paul Auster och Lou Reed hör hemma.<br />
Och när man står framför ett konstverk på Museum of<br />
Modern Art, så kanske man baxnar, men när man sedan<br />
armbågas med de kreativa newyorkborna, vare sig det är en<br />
teatergrupp på ett loft, experimentella dansare i en kyrka eller<br />
en rockmusiker vid en bardisk, så häpnar man över att de är<br />
så väldigt alldagliga. Det som skiljer dem från vanliga dödliga<br />
är att de är konstnärer i New York och därmed i världens<br />
centrum.<br />
Vilket leder till nästa fråga: Vad är det som gör att New York är<br />
konstvärldens centrum? Är det för att det i en stor smältdegel<br />
som New York faktiskt ställs så mycket högre krav på att man<br />
ska vara märkvärdig om man ska hävda sig i konkurrensen?<br />
Konstnärerna har alltid varit samhällets nedtrampade<br />
råttor, och de hårda livsvillkoren i den här staden driver<br />
konstnärerna att bli mer extrema – för att överleva. Den här<br />
kulturdarwinismen har drivit fram det som kan kallas New<br />
Yorks avantgarde-position.<br />
Skenbart fungerar amerikansk konst, litteratur och arkitektur<br />
ofta enligt sådana villkor: den arbetar med ett tydligt språk<br />
i hopp om uppmärksamhet. De kreativa vet att de bara har<br />
en chans att göra sig hörda eller sedda, och de som sumpar<br />
chansen sjunker tillbaka ned i den mediala bakgrundens<br />
osynlighetssfär, slocknar i detaljlöshet och konturlöshet – för<br />
”it’s lonely at the top”, säger de, och det beror på att där bara
finns plats för några få utvalda. Inte ens de demokratiska 15<br />
minuterna som Andy Warhol ville instifta är till för alla. I USA<br />
finns ingen som knäcker nötter eller andra gåtor för att få sin<br />
kulturupplevelse, för är det inte ögonblickligen tilltalande, om<br />
det inte är tillräckligt ”sexigt”, så lägger ingen märke till det.<br />
Det är kanske därför mycket konst ser ut som reklam i USA,<br />
och kanske är det därför som reklamen recenseras och<br />
prisbelönas som om den vore konst.<br />
L ä r a f ö r l i v e t<br />
Konsten är evig – men livet kort, brukade de gamla romarna<br />
skandera på latin medan de inte hade något annat för sig.<br />
När man går på ett riktigt fint museum med en oöverträffad<br />
samling av Europas finaste konstskatter, i USA, är man böjd<br />
att hålla med.<br />
Men all konst resulterar inte i evigt liv. Mycket litet av dagens<br />
stora konst får plats i det mediala medvetandet, och en än<br />
mindre del kommer att fylla en betydelse i den framtida<br />
konsthistorien.<br />
I synnerhet inte nu längre. Warhols diktat om att alla borde får<br />
vara stjärnor i 15 minuter har av dagens TV-medier reducerats<br />
till mindre än en minut, innan TV-reklamen klipper av. De<br />
långa tagningar som Orson Welles och Alfred Hitchcock<br />
blev berömda för accepteras inte längre av filmpubliken.<br />
Och det som ligger mest i fas med trenden, och får mest<br />
uppmärksamhet, är ofta det mest förgängliga. Till skillnad från<br />
svenska dagstidningar som publicerar kritikernas topplista
över de bästa böckerna, trycker amerikansk dagspress en<br />
motsvarande topplista över de mest säljande; dvs medan vi<br />
tenderar att ranka litteratur efter det tämligen svårgripbara<br />
inslag som kallas kvalitet, räknas i USA påtagliga resultat,<br />
marknadsframgångar.<br />
Så den kreativa individen har stora krav på sig. Men det finns<br />
ett sätt att hjälpa framgången på traven.<br />
Som en förberedelse inför t ex författaryrket är det i USA<br />
sedan många år vanligt med skrivarkurser. Till och med en<br />
stor författare som Raymond Chandler (1888-1959) inledde<br />
sin bana med en kvällskurs i skrivande för att inse vad för<br />
slags jobb som ligger bakom bra böcker. Chandler gick kursen<br />
Short Story Writing 52AB och jobbade därefter i flera år med<br />
att lägga upp trovärdiga scener (genom att härma etablerade<br />
författare) innan han 1933 var redo för att ge ut sina första<br />
detektivnoveller. Sitt stora genombrott fick han ytterligare<br />
sex år senare när han lanserade detektiven Philip Marlowe.<br />
Hårt slit betalade sig den gången.<br />
Idag arrangeras kurser av kommersiella företag som slår mynt<br />
av ungdomars ambivalens och förhoppningar. Broschyrer om<br />
sådana skrivarkurser (från $395 till $1745 för tio lektioner)<br />
kan man plocka upp på gatan och de hävdar att:<br />
–Vi tror att alla kan: att skriva är ett hantverk liksom att vara<br />
snickare. Du har redan det mesta som krävs för att skriva:<br />
Du kan prata, du kan skriva brev. Alltför många kurser slösar<br />
bort din tid genom att riva sönder ditt arbete. Om det enda<br />
positiva de har att säga är ’hyfsat första försök’ så vet du att du<br />
har kommit fel… Vi respekterar din kreativitet och behandlar<br />
dig som ett proffs!
Så länge man betalar pengar till dem, vill säga.<br />
Men eftersom man inte blir färdig med sin bok på första<br />
kursen, så är man välkommen tillbaka till kurs nr 2. Och om<br />
man fortfarande inte klarar av att skriva på egen hand kan<br />
man ta hjälp av skolans ”script-doctor” för $65 per timme,<br />
eller få en fakultetsmedlem från institutet att helt enkelt<br />
redigera fram dikterna eller novellerna som inte synts röken<br />
av i råmaterialet (för $85 per timme).<br />
Filmintresserade kan gå den $4000 dyra superintensiva<br />
sexveckorskursen som riktar sig till ”individer med liten eller<br />
ingen tidigare erfarenhet av att göra film”. Och det är pang på<br />
rödbetan, första dagen får man i sin hand en 16 mm-kamera<br />
och andra dagen lär man sig att ställa in skärpan. Efter sex<br />
veckor går man hem med ett 16mm-filmoriginal under armen<br />
(och har utöver kursavgiften betalat alla materialkostnader<br />
själv). Vad man sedan gör med sitt filmoriginal är det nog<br />
ingen som vet. Man väntar väl, medan åren går, på att bli<br />
upptäckt, man kanske slarvar bort sitt filmoriginal i flytten<br />
eller så slänger man helt enkelt rullen när man inser att man<br />
blivit lurad på sina pengar.<br />
New York är uppenbarligen ett ställe som drar till sig både<br />
begåvade unga människor, liksom människor som tror eller<br />
hoppas att de är begåvade. Man behöver bara läsa Andy<br />
Warhols dagbok (som givetvis finns utgiven i bokform) för<br />
att inse hur många aspiranter som passerat revy under årens<br />
lopp, den ena med märkligare frisyr och artistnamn än den<br />
andra, utan att lämna några djupare spår i världsalltet.<br />
Och till slut inser en del av aspiranterna att det bästa sättet<br />
för att göra sig en hacka, är att börja ge kurser för andra
aspiranter som förhoppningsfulla anländer till New York med<br />
sina resväskor och tar in på något billigt hotell nära Greenwich<br />
Village.<br />
Många är kallade.<br />
Någon enstaka blir utvald.
Historia i ett nötskal<br />
Innan de första européerna kom till denna plats bodde här<br />
fredliga indianer som gärna bedrev handel med alla och<br />
envar. Deras fredlighet till trots – eller kanske just på grund<br />
av sin fredlighet – är indianerna utrotade idag. Det finns<br />
några få spår och monument som minner om dem. Det<br />
sägs att Broadway från början är en gammal indianstig,<br />
och att namnet Manhattan kommer ur indianernas språk.<br />
Manhattan ska betyda ”storskogen”, ”ön med kullar” eller<br />
bara ”ön” (beroende på vart man vänder sig får man olika<br />
tolkningsförslag). Och deras kultur finns på indianmuseet på<br />
södra Manhattan.<br />
Den första europén som 1524 seglade förbi här anses ha varit<br />
italienaren Giovanni da Verrazano, och han har fått en staty<br />
i Battery Park på Manhattans sydspets. Verrazano stannade<br />
dock inte särskilt länge och fäste inget djupare intresse vid<br />
den lilla skärgården och vattenlederna han fann. En engelsk<br />
sjöfarare och upptäcktsresande, Henry Hudson (ca 1650–<br />
ca 1611), som letade efter Nordostpassagen, var den första<br />
europé som stannade någon längre tid (mycket längre än han<br />
själv önskade). Stackars Henrys besättning gjorde myteri 1611<br />
och lämnade sin kapten i en eka på Hudsonfloden (väster om<br />
Manhattan) som givetvis är döpt efter honom.<br />
Enligt en apokryfisk återgivning, som ska bottna i indiankällor,<br />
blev indianerna först oroliga då de såg den stora kanoten<br />
ankra ute på sjön, men öns invånare och de nyanlända hälsade<br />
varandra som vänner och ”efter ett tag erbjöds starka drycker,
vilka gjorde alla uppspelta och glada”. De vita ville gärna stanna<br />
på ön, förutsatt att indianerna lät dem ta i anspråk så mycket<br />
mark ”som ett oxskinn kan tänjas ut över”. När oxskinnet<br />
låg utbrett framför deras fötter, tyckte indianerna att denna<br />
begäran var högst rimlig, varpå blekansiktena genast satte<br />
igång med att strimla skinnet till ett långt rep, och de berusade<br />
indianerna kunde inte annat än häpna över gästernas list.<br />
Så namnet Manhattan ska enligt denna sedelärande episod<br />
komma av indianfrasen ”manahachtanienks”, vilket ska<br />
betyda ”platsen där alla blev nersupna”.<br />
Först var Manhattan bara en anhalt på farleden uppför<br />
Hudsonfloden, men i mitten av 1620-talet köpte den<br />
nederländske guvernören Peter Minnewit ön av indianerna<br />
och byggde befästning på den. Köpesumman är en spottstyver<br />
i förhållande till dagens tomtpriser: två lådor med blandat<br />
krafs till ett värde av $24 enligt en populär, men förmodligen<br />
inte helt korrekt, uppgift. Egentligen var godset värt 60<br />
holländska floriner, vilket omräknades först i engelska<br />
pengar, och sedan i dollar när USA fått sin egen valuta nästan<br />
200 år senare (och då blev det $24), och man får nog räkna<br />
upp köpeskillingen en hel del med konsumentprisindex (om<br />
någon vet vad indextalet för år 1624 är, vill säga).<br />
Det första embryot till New York fick namnet Nieuw<br />
Amsterdam, längre norrut på ön koloniserades Nieuw<br />
Haarlem och på grannön Breukelen (dagens Harlem<br />
respektive Brooklyn). Allt fick namn efter holländska städer.<br />
Ganska tidigt hamnade holländarna i krig med indianerna<br />
(holländarna kastade den första stenen), varpå den nya<br />
stadsmuren restes 1653 för att skydda de tusen europeiska
invånarna mot indianangrepp (samma mur som gett namn<br />
åt Wall Street).<br />
År 1664 erövrades Nieuw Amsterdam av engelsmännen,<br />
vilka döpte om staden till New York efter hertigen av York<br />
(sedermera kung Jakob II). 1673 återerövrades New York av<br />
holländarna som döpte om staden till Nieuw Oranje. Året<br />
därpå återerövrades staden av de envisa engelsmännen,<br />
som döpte staden till New York igen, ett namn som den fått<br />
behålla.<br />
Under 1700-talet grundades tidningar liksom nuvarande<br />
Columbia-universitetet, på den tiden King’s College, och<br />
med sina ca 20 000 invånare var New York redan då en av de<br />
största städerna i Den nya världen. Frihetskriget – eller ”den<br />
amerikanska revolutionen” som amerikanerna själva säger<br />
inspirerade av den franska revolutionen – började på 1770talet<br />
och under de följande åren kämpade engelsmän och<br />
amerikaner flera gånger om New York (än blev staden befriad,<br />
än återtogs den). Först 1783 säkrade George Washingtons<br />
trupper New York, och de sista engelsmännen deporterades.<br />
Sex år senare, 1789, ägde Washingtons presidentinvigning<br />
rum på Manhattan, och New Yorks befolkning var vid den<br />
tiden 33 000 invånare.<br />
Under 1800-talet genomgick New York en snabb utveckling<br />
till världsstad, dels på grund av läget som hamnstad med både<br />
kanaler och järnvägar till inlandet, och givetvis också för att<br />
detta var den plats som de flesta immigranter passerade genom<br />
och där många slog sig ner för gott. Därmed svällde staden<br />
och fick sin blandning av etniska stadsdelar (som från början<br />
var getton). I mitten av 1800-talet hade New York redan över
en halv miljon invånare och en symfoniorkester. Samtidigt<br />
började Central Park anläggas för att stadsborna skulle<br />
kunna vila nerverna i hälsosam natur utan att behöva resa<br />
för långt. Strax före år 1900 hade New York en sammanlagd<br />
befolkning om 3 miljoner medan en kvadratmeter mark på<br />
södra Manhattan betingade $4000 – att någon skulle ha<br />
betalat $24 för hela ön framstod redan då som ett skämt.<br />
När FN grundades efter andra världskriget och placerades<br />
på Manhattan befästes stadens position som västvärldens<br />
mittpunkt. Idag har staden 7,3 miljoner invånare.
Promenad på Manhattan<br />
Den första stressade frågan många ställer inför resan lyder:<br />
Hur många dagar tar det att se Manhattan? Allting är ju så<br />
stort där borta, beklagar man sig, och är redan då beredd att<br />
ge upp alla försök att få grepp om staden. Och man vet ju att<br />
utöver Manhattan består New York City av ytterligare fyra<br />
städer (boroughs), nämligen Brooklyn, Bronx, Queens och<br />
Richmond (eller Staten Island).<br />
Men när man för första gången i sitt liv står där bland<br />
skyskraporna, är det som att blicka ned i en svindlande<br />
malström av historia och populärkultur och mänsklig<br />
företagsamhet, man sugs med i denna turbulens, skall för evigt<br />
minnas de trasiga trottoarerna som gåtts sönder av miljoner<br />
turistfötter och den kulturella kompotten som manifesterar<br />
sig i halal-slaktad hotdog och folk som talar kinesiska på<br />
gatan. Manhattan är som ett Babels torn i ryggläge, 21 1/2 km<br />
på längden och 4 km vid sitt bredaste midjemått. Och plötsligt<br />
fylls man av en sådan energi, att man bara går och går, för<br />
att se mer och mer, för att fånga essensen av Manhattan. De<br />
första dagarna försvinner lätt i ett sådant rus.<br />
Hur lång tid man ska ägna åt denna stad är nog en smakfråga,<br />
men teoretiskt sett kan man med god planering och högt<br />
tempo se sig mätt på två dagar. Det finns de som har simmat<br />
runt Manhattan, vilket bara tar sju timmar och en kvart under<br />
gynnsamma förutsättningar.<br />
Samtidigt är det lätt hänt att man tillbringar en vecka genom<br />
att flanera runt, hitta sina egna favoritbarer, butiker och
museer, leva sig in i Manhattanmiljöer bekanta från bio.<br />
Utöver att bara upptäcka Manhattan och dess invånare kanske<br />
man vill gå på konserter, teater eller se TV-shower spelas in,<br />
och om det är vad man vill ska man inte neka sig någonting –<br />
till många föreställningar går det att få sista-minuten-biljetter<br />
samma dag (vanligtvis för halva priset).<br />
Men vi börjar från början och konstaterar att själva Manhattan<br />
är USA:s främsta sevärdhet. På följande sidor presenteras<br />
ön under en promenad längs Broadway, med avstickare åt<br />
olika håll. Vi börjar på sydspetsen där det finns en grön<br />
plätt som kallas för Battery Park, varifrån vi går norrut<br />
förbi finansdistriktet kring Wall Street, sedan via Robert<br />
DeNiros stadsdel Tribeca till de färggranna etniska gatorna<br />
i Chinatown och Little Italy, därefter passerar vi konstnärsoch<br />
författarkvarteren i SoHo och Greenwich Village,<br />
förbi rock’n’roll-ställen i Alphabet City & East Village,<br />
norrut förbi alla landmärken kring Union Square, förbi<br />
Empire State Building, teaterdistriktet kring Times Square,<br />
gatukorsningen som kallas för ”Crossroads of the World”,<br />
och efter Times Square upp till den vackra stadsparken<br />
Central Park, genom trendiga Upper West Side och ända<br />
upp till gamla slummen Harlem. Därifrån beskrivs vägen<br />
ned igen via lyxiga Upper East Side längs Museum Mile<br />
(5th Avenue) där ett antal av stadens flottaste konstsamlingar<br />
finns, och efter en del annat smått och gott, bland annat ett<br />
besök på penningstinna nöjescentret Rockefeller Center,<br />
avrundas promenaden vid FN-huset. Medan vi går föreslås<br />
även vissa strategiskt lämpliga utvikningar till de omgivande
stadsdelarna Brooklyn, Bronx, Queens och Richmond<br />
(Staten Island), och därmed har vi öppnat New York City likt<br />
ett ostron, som vi förhoppningsvis inte sätter i halsen när vi<br />
sväljer.<br />
Men märk väl: Fast detta beskrivs som en enda lång vandring<br />
är det en flera mil lång sådan, och om man ska titta på alla<br />
sevärdheter och gå på museer, besöka butiker och barer som<br />
nämns så tar promenaden åtskilliga dygn. Att flanera i sakta<br />
mak från Manhattans sydspets till Central Park medan man<br />
stannar vid olika sevärdheter tar ungefär 4-5 timmar, från<br />
södra ändan av Central Park och upp till Harlem ska man<br />
knalla ytterligare ett par timmar, och sedan så tar det<br />
ungefär lika lång tid tillbaka.<br />
Man kan och bör därför välja ut de avsnitt man är mest<br />
intresserad av, hoppa över andra partier och åka vidare till<br />
nästa intressanta sevärdhet (jag anger hela tiden närmaste<br />
tunnelbanestation för att underlätta sightseeingen). Utmed<br />
vägen pekas också en del matställen och barer ut, så att man<br />
ska kunna vila benen och själen då och då, och gå på toaletten.<br />
(Tips: turistbyråer och tunnelbanans spärrvakter har gratis<br />
metro- och busskartor där alla linjer presenteras. Köp en<br />
handfull polletter eller ett Metrokort av spärrvakten – de kan<br />
användas på bussar också.)<br />
Om man kommer till New York under sommarhalvåret och<br />
tycker att värmeböljan är olidlig, kan man tänka en stund<br />
på författaren Vilhelm Moberg som reste hit för att göra<br />
efterforskningar för sin väldiga romansvit ”Utvandrarna”,<br />
”Invandrarna” ”Nybyggarna” och ”Sista brevet till Sverige”.
Det första Moberg gjorde var att han halkade på tvålen i sitt<br />
badkar på hotellrummet vid Broadway, och blev sängliggande<br />
i veckor. Det var en helvetiskt varm sommar på 1940-talet och<br />
hotellet hade ingen luftkonditionering. Moberg skrev:<br />
Om jag öppnade hotellrummets fönster blev jag förgiftad<br />
av den inträngande röken från denna filial av helvetet, som<br />
kallas New York, om jag återigen stängde fönstret så blev jag<br />
kvävd. Under åtskilliga dygn låg jag alltså och höll på att välja<br />
dödssätt – det var min första upplevelse av Amerika, och den<br />
var något onyanserad.<br />
M a n h a t t a n s s y d s p e t s &<br />
F r i h e t s g u d i n n a n<br />
När vi står på Manhattans sydspets har vi i väster Hudsonfloden,<br />
i öster East River, och i söder svallar vågorna på en relativt<br />
stor bukt som kallas för Upper New York Bay. På sydspetsen<br />
finns flera färjeterminaler (båtar till Frihetsgudinnan och<br />
Staten Island) och en tämligen enkel liten park – Battery<br />
Park.<br />
T-bana: röd linje 1/9 till South Ferry; grön 4/5 till Bowling<br />
Green.
Battery Park<br />
Vår dag börjar längst söderut på Manhattan i Battery Park.<br />
I början på 1800-talet byggdes här en försvarsanläggning<br />
(därav ”Battery”) som fortfarande står kvar mellan träden,<br />
försvinnande liten vid foten av de väldiga skyskraporna.<br />
Castle Clinton skulle skydda staden mot ett befarat engelskt<br />
sjöangrepp, men är nu bara en liten stenmur som ser ganska<br />
löjlig ut i förhållande till den kapprustning som 1900-talet fått<br />
bevittna. Faktum är att redan 1850 hade Castle Clinton agerat<br />
ut sin roll, för då kunde vem som helst hyra befästningen<br />
för privata nöjen. En driftig impressario hyrde den och<br />
arrangerade en konsert med sopranen Jenny Lind (1820-87)<br />
– det kom över 6000 åhörare till ”den svenska näktergalens”<br />
amerikanska debutkonsert. Impressarion P T Barnum lär ha<br />
blivit rik på kuppen (se faktaruta).<br />
Det berättas också att uppfinnaren Samuel Morse (1791-1872)<br />
gav den första offentliga demonstrationen av telegrafen vid<br />
Castle Clinton omkring 1840.<br />
Nu är Battery Park en trevlig grön plätt där man kan sitta i<br />
trädskuggan, och blicka ut över vattnet och uteliggarna som<br />
vaknar upp på parkbänkarna. Än idag förekommer sporadiska<br />
friluftskonserter, ofta gratis. Intill fästningen kan man köpa<br />
biljetter till Ellis Island och Frihetsgudinnan (se nedan) eller<br />
till en guidad kryssning på New Yorks vattenvägar.<br />
I närheten står ett antal granitblock med namn på döda<br />
amerikanska soldater och en stor bronsörn. Något väster om<br />
Battery Park ligger en mindre park – Robert Wagner Park – där
Museum of Jewish Heritage och Holocaust Memorial<br />
invigdes 1997 i en sexhörnig byggnad (efter Davidsstjärnans<br />
sex uddar) för att påminna om judeutrotningen under andra<br />
världskriget. Detta museum är även tillägnat den judiska<br />
kulturen.<br />
H u m b u g e n s k u n g<br />
Cirkusgeneralen Phineas T Barnum (1810-91) är en av 1800talets<br />
mest färgstarka newyorkare och har gått till historien<br />
för citatet: ”Det föds en lättlurad dumbom varje minut.” En<br />
bit uppför Broadway (i korsningen med Ann Street) drev<br />
Barnum från 1841 kuriosakabinettet The Great American<br />
Museum där han visade upp freaks som dvärgen Tom Thumb.<br />
Barnum startade själv en insändarkampanj mot Jenny Lind<br />
i lokalpressen, där han (naturligtvis utan att underteckna<br />
sina brev) anklagade sångerskan för att vara en bluff, och folk<br />
lockades att komma och höra ett fiasko. Folk kom, biljetter<br />
såldes för astronomiska summor, Barnum tjänade storkovan<br />
och grundade 1871 den cirkus som bar hans namn och vars<br />
slogan var ”The Greatest Show on Earth”. I cirkusnumret om<br />
Roms undergång ingick t ex 1200 statister och 380 hästar. Efter<br />
Barnums död gick cirkusen på 1900-talet ihop med Ringling<br />
Bros och ytterligare en annan cirkus, som därmed verkligen<br />
blev världens största show, bestående av 11 kompletta cirkusar.<br />
Ringling Bros & Barnum & Bailey turnerar fortfarande i<br />
USA, med kinesiska akrobater, kosackryttare och clowner.<br />
På denna megacirkus arbetade den svenske cirkusveteranen<br />
Trolle Rhodin (1917-1997) som artistchef 1964-89.
Upper New York Bay<br />
Upper New York Bay ligger som en medelstor sjö med New<br />
Jersey och Staten Island på västra sidan och Long Island i<br />
öster.<br />
Genom ett sund mellan Staten Island och Long Island kommer<br />
båtarna ut till Atlanten, men just här ligger den stora oceanen<br />
utom synhåll.<br />
Om man vill uppleva en ankomst till New York från sjösidan<br />
– för att få en känsla av hur immigranterna fordom skönjde<br />
Amerika från båtdäcket – kan man kliva på Staten Islandfärjan,<br />
som dagligen fraktar 59 000 pendlare över bukten.<br />
Det är en gratistur som börjar vid en stor terminal öster om<br />
Battery Park och tar en timme tur och retur; avgångar dygnet<br />
runt med 15-20 minuters mellanrum; upplysningar (718)<br />
390-5253. På de flesta båtarna finns en kiosk där man kan<br />
köpa fika och sådant.<br />
Den amerikanske nationalskalden Walt Whitman brukade på<br />
1800-talet luta sig mot relingen och grunna (han skrev bland<br />
annat dikter om Manhattan och Brooklyn Bridge), och under<br />
senare år har otaliga film- och TV-inpelningar gjorts ombord.<br />
Faktum är att nästan alla New York-filmer innehåller en scen<br />
som utspelar sig på färjan. Och enligt ryktena har självaste<br />
Judy Garland sjungit på en av de här båtarna.<br />
På vägen hinner man ta sig en ordentlig titt på Frihetsgudinnan<br />
(så slipper man betala de $7 som det kostar att åka dit). Även<br />
om man på det här avståndet inte kan läsa inskriptionen<br />
”Friheten lyser upp världen” som statyn har sitt namn efter,
får man från Staten Island-färjan se den ärggröna damen ur<br />
en mycket ovanlig vinkel, som ger en illusion av att hon står<br />
och sniffar sig själv i armhålan. I öster ligger Governor’s<br />
Island med kustbevakningens bas och bortom den skymtar<br />
Brooklyn Heights, som är ett välbevarat gammaldags New<br />
York – ungefär som Manhattan var för 100 år sedan, innan<br />
skyskraporna.<br />
Staten Island<br />
På Staten Island, även kallad Richmond (en av New Yorks<br />
fem boroughs) bor 380 000 invånare. Där finns egentligen<br />
inte mycket som lockar turister och de flesta som åker med<br />
färjorna dit är pendlare som har jobb på Manhattan.<br />
Om man vill tillbringa några timmar här kan det vara bra att<br />
veta att utställningar och konserter arrangeras på Institute<br />
of Arts and Science (på Stuyvesant Place, något kvarter<br />
från terminalen; $2:50/$1:50) samt även på Snug Harbor<br />
Cultural Center (buss S40 från färjeterminalen). Det finns<br />
också ett Tibetanskt Museum med västvärldens största<br />
samling av tibetansk konst.<br />
Man kan dock mycket väl åka tillbaka med nästa färja eftersom<br />
Manhattan lockar mycket mer (man behöver egentligen inte<br />
gå av båten överhuvudtaget). Och när man är på väg tillbaka<br />
känns det som om man anländer på riktigt: Manhattan är<br />
otroligt vackert – långsamt växer husen ju närmare man<br />
kommer, en pampig skog av skyskrapor i olika färger, former<br />
och åldrar. De två höga husen som ser ut att vara siamesiska<br />
tvillingar är World Trade Center, och i det ena av dessa<br />
kommer vi att kunna åka upp i en cocktailbar om en stund.
Frihetsgudinnan<br />
En annan möjlig båtresa är att följa turistströmmen till<br />
Frihetsgudinnan som invigdes 1886 på Liberty Island,<br />
en liten ö i Upper New York Bay. Statyn utformades först i<br />
betydligt mindre skala av den franske konstnären Frederick-<br />
Auguste Bartholdi och den berömde ingenjören Gustave Eiffel<br />
– som gjort Eiffeltornet i Paris – ansvarade för den tekniska<br />
lösningen för uppförandet av den ihåliga kopparstatyn. Statyn<br />
visades först i Paris, innan den demonterades och fraktades<br />
till USA som en symbol för vänskapen mellan de två länderna.<br />
Med piedestalen inräknad mäter rubbet ca 100 meter och om<br />
man väljer att klättra upp i statyn finns där 154 trappsteg att<br />
besegra. Själva tanten är 40 meter hög och väger 204 ton –<br />
enbart hennes näsa är en och en halv meter lång.<br />
På samma resa kommer man till Ellis Island, den mycket<br />
lilla ö som utvandrarna (de blivande invandrarna) landsteg<br />
på innan de släpptes in i Den nya världen. Tolv miljoner<br />
människor förhördes här av byråkrater mellan 1892-1954,<br />
och deras ättlingar utgör idag halva USA:s befolkning. På ön<br />
finns ett Immigration Museum för den som vill veta mer.<br />
Öppettider för både Frihetsgudinnan och Ellis Islands<br />
museum: dagligen kl 9:30-17, sommartid en halvtimme längre<br />
på kvällen. Färjor avgår från Manhattans Battery Park och<br />
från Liberty State Park i New Jersey, med bolaget Circle<br />
Line-Statue of Liberty Ferry; var 30:e minut. Upplysningar<br />
(212) 269-5755. Biljetten som gäller för bägge monumenten<br />
kostar $7/$3.
B ö r j a n a v B r o a d w a y &<br />
F i n a n s d i s t r i k t e t<br />
Offentliga toaletter finns vid Federal Hall (Wall-Broad) och<br />
vid South Street Seaport (Fulton).<br />
Om vi promenerar på Pearl Street öster om Battery Park,<br />
finner vi i korsningen med Broad Street New Yorks mest<br />
anrika restaurang, Fraunces Tavern. Huset byggdes 1719<br />
och krogen öppnade 1763; den nuvarande versionen är dock<br />
ett 1920-talsförsök att återskapa den ursprungliga tavernan.<br />
Tavernan ägdes från början av en västindisk man kallad<br />
Black Sam – svarte Samuel Fraunces var en framstående<br />
fri medborgare i samhället och till hans taverna kom alla<br />
newyorkare för att smörja kråset. Överbefälhavare George<br />
Washington (1732-99) höll en tårdrypande avskedsmiddag<br />
här, den gången han hemförlovades från armén 1783 efter att<br />
ha vunnit frihetskriget mot britterna. Sex år senare kallades<br />
Washington in igen, nu för att bli nationens första president.<br />
Han svor presidenteden i en byggnad längre upp på Broad<br />
Street, där Federal Hall ligger i korsningen vid Wall Street<br />
(se nedan). Tavernans adress är 54 Pearl Street, huvudrätter<br />
i yankee-stil kostar ca $20 och det finns ett litet museum en<br />
trappa upp; $2:50.<br />
Washington hade ett av sina hem på Pearl Street, vid Franklin<br />
Square. På 2 Pearl Street föddes 1819 författaren till ”Moby<br />
Dick”, Herman Melville.<br />
Som vi förstår var detta stadskärnan när New York var ungt.
B r o a d w a y –<br />
d e n n a t u r l i g a v ä g e n<br />
Redan 1866 skriver författaren till den ålderdomliga<br />
resehandboken ”New York As It Is” att ”det mest karakteristiska<br />
för New York är larm och tumult, allting brådskar – allt är<br />
intensivt och livligt. Speciellt tydligt blir detta på den främsta<br />
genomfartsleden Broadway, där oljud och förvirring skapas<br />
av drygt 18 000 fordon som oupphörligen far fram och åter, i<br />
en scen av babelsk förvirring.”<br />
Broadway börjar vid Battery Park och fortsätter uppför hela<br />
Manhattan, över Harlemfloden och vidare genom hela Bronx,<br />
därefter förbi Yonkers och sedan norrut längs Hudson River<br />
och upp genom halva delstaten New York via Poughkeepsie<br />
och säkert så långt som till delstatshuvudstaden Albany, om<br />
inte ännu längre. Gatan sägs vara något för USA så ovanligt<br />
som en naturlig väg, dvs att den började som gångstig på<br />
indianernas tid. Huruvida detta är sant finns det nog ingen<br />
som vet, mer än att man vill minnas att det var på det viset.<br />
Men om indianerna skulle se Broadway idag skulle de nog inte<br />
tro sina ögon: där det förr stod träd skymmer skyskrapornas<br />
mur numera all sikt och deras gamla stig har blivit New Yorks<br />
neonkantade huvudgata – ”the great white way”. Om man<br />
går på europeiska gator känner man ofta hur husen utstrålar<br />
någon slags ålderdomlighet, de står där som avlagringar av<br />
andra hus som stått på samma platser, därför att gatan alltid<br />
funnits och haft dessa krökar. Innan den blev asfalterad var<br />
gatan en landsväg, dessförinnan var den en åkantad stig som<br />
trampades av sävliga lantmannafötter mellan bergsknallarna.
Det var gatans naturliga slingrande som smittade av sig<br />
på husen och inympade en slags platstillhörighet i dem.<br />
Den sortens tillhörighet saknas i de flesta amerikanska<br />
städer. Man kan se på kartbilder över städerna att deras<br />
gemensamma drag är att de ser ut som korsord med sina<br />
rutformiga gatuplaner. Endast när man nagelfar kartor över<br />
vissa av de äldre östkuststäderna, som New York och Boston,<br />
ser man avvikande detaljer som Broadway vars diagonala<br />
streck förstör symmetrin, eller den mer gyttriga gatuplanen<br />
i finansdistriktet på Manhattans sydspets. Att Manhattan<br />
har sådana här irrationella drag beror på att detta var en av<br />
de första platser som koloniserades, i en tid när européerna<br />
ännu inte tränat upp sin känsla för effektivt stadsbyggande.<br />
Senare när koloniseringen spred sig över landet (och uppför<br />
Manhattan) ser man hur lite den förankras i geografiska<br />
realiteter: Kvarter byggdes som rektanglar, delstaters gränser<br />
drogs som fyrkanter – ganska fantasilöst, men praktiskt när<br />
man skulle beräkna ytor. Och sålunda kan man se Manhattan<br />
som en metafor för koloniseringen av Amerika. Städer där den<br />
effektiva koloniseringen är speciellt märkbar är Washington<br />
DC, Philadelphia och Salt Lake City.<br />
Finansdistriktet<br />
De flesta husen här omkring är bankpalats, börshus eller<br />
dylikt och kvällstid är kvarteren kusligt folktomma. Det finns<br />
dock några ställen att besöka på dagen. Alldeles i början av<br />
Broadway ligger Bowling Green, som sägs vara den plats
där indianerna sålde Manhattan till de holländska sjöfararna<br />
(se ovan, ”Historia i ett nötskal”).<br />
Numera är Bowling Green en liten kilformig plätt inklämd<br />
mellan Whitehall och State Street. Intill står det gamla tullhuset<br />
(från början av 1900-talet i en franskinfluerad arkitekturstil<br />
som kallas Beaux Arts) som inrymmer Smithsonian<br />
National Museum of the American Indian (dagligen kl<br />
10-17, tors till kl 20; fritt inträde). Här får man en inblick i<br />
indianernas tillvaro.<br />
Det alldeles nya arkeologiska stadsmuseet New York<br />
Unearthed ligger på State Street (nära Pearl Street), med<br />
föremål från år 4000 f Kr till 1950 e Kr upphittade i New York,<br />
allt från pilspetsar till plastmojänger (mån-fre kl 12-18; fritt<br />
inträde). I en liten källare på 24 Broadway finner vi Museum<br />
of American Financial History, där vi får en inblick i<br />
vad USA:s ekonomi baserar sig på (mån-fre kl 11:30-14:30,<br />
fritt inträde). Ett och ett halvt kvarter norr om sistnämnda<br />
museum kommer vi till Wall Street, som har sitt namn<br />
därför att palissaden som omgärdade den första kolonin på<br />
Manhattan löpte utmed gatan.<br />
Väster om Broadway, mittemot Wall Street, ligger Trinity<br />
Church (1846). Sedan trettio år tillbaka arrangeras gratis<br />
lunchkonserter i kyrkan på fredagar kl 13. En fredag blir jag<br />
vittne till hur indianer i full mundering utför krigsdanser,<br />
regndanser och parningsdanser framför altaret. Det är<br />
en majestätisk upplevelse som drar mycket publik – och<br />
samtidigt märklig eftersom det är hedniska danser framför<br />
kristna ikoner. Programmet annonseras ut på affischer<br />
framför kyrkan.
T-bana: grön linje 4/5 till Wall Street; gul N/R till Rector<br />
Street.<br />
Börshuset<br />
På Wall Street ligger den byggnad (ett gammalt stenhus från<br />
1903) som västerlandet anses stå och falla med, nämligen<br />
New York Stock Exchange (NYSE) eller som vi i Sverige<br />
säger: New York-börsen. Det kostar inget att gå in och titta<br />
på börshandeln och utforska NYSE Interactive Education<br />
Center (mån-fre kl 9:15-16), men man måste först hämta<br />
biljetter som delas ut i begränsat antal vid entrén på 20 Broad<br />
Street; biljetterna gäller för ett visst klockslag, så det är ingen<br />
idé att ställa sig i kön förrän det är dags. Man kan fördriva<br />
en stund vid plåtvagnen med varmkorv på andra sidan gatan,<br />
eller i Federal Hall (se nedan) eller kanske ta båten fram och<br />
tillbaka till Staten Island (se ovan) medan man väntar.<br />
Börsen har en noggrann säkerhetskontroll med röntgenapparat<br />
och metalldetektorer – en liten fällkniv (att skala frukt med)<br />
räcker för att man ska få vända vid porten. Man får ta med sig<br />
sin kamera, men inte knäppa några bilder i huset.<br />
I börsens pedagogiska center kan man försöka förstå vad<br />
det är som händer, bl a får man klarlagt att ”på NYSE träffas<br />
köpare och säljare och gör upp affärer till bästa möjliga pris”.<br />
Naturligtvis finns där en souvenirbutik, men det roligaste är att<br />
stå på läktaren och glo ner på ett av de fyra golv, market place,<br />
där handeln äger rum vid små kiosker. De som har sett filmen
”Wall Street” med Michael Douglas som demonisk klippare och<br />
den unge ambitiöse Charlie Sheen som hans lärjunge, känner<br />
igen sig. Överallt sitter bevakningskameror, amerikanska<br />
flaggor slokar och börshajarna rör sig som hyperaktiva myror<br />
i en högteknologisk stack full av dataskärmar. De senast sålda<br />
aktierna och vilket pris de betingat blinkar förbi i grönt.<br />
T-bana: grön linje 4/5 eller röd 2/3 till Wall Street; gul N/R<br />
till Rector Street.<br />
B ö r s e n k r a s c h a r<br />
Trots att alla tycks ense om att de flesta aktier är övervärderade,<br />
förefaller New York-börsen mer stabil och ha snabbare<br />
återupphämtningsförmåga än den känsliga Stockholmsbörsen<br />
som rasar så fort en duva flaxar på Manhattan. Fixera med<br />
blicken någon som står stilla där nere på golvet, någon<br />
som kanske följer de fluktuerande börskurserna på en av<br />
skärmarna, eller som bara tycks försjunken i sina egna tankar.<br />
Frågan som rör sig i hans eller hennes huvud är: När kommer<br />
nästa krasch? Hur ska jag tolka järtecknen?<br />
Det finns säkerhetsmekanismer som stoppar all handel vid<br />
snabba ras. Men när börsen konstant går upp blir luftbubblorna<br />
stora. Tillfälliga kursfall är en viktig beståndsdel i en dynamisk<br />
ekonomi – aktiekurserna justeras ned till rimligare nivåer när<br />
panikslagna spekulanter försöker rädda en del av sin satsade<br />
förmögenhet.<br />
Under de senaste decennierna har börsen haft två rejäla ras
(1982 och 1990), samt däremellan en del skrämselattacker<br />
med tillfälliga kursfall (Svarta måndagen 1987 och Lilla<br />
svartmåndagen 1997) som gett eko världen över. Men generellt<br />
har det varit en enda lång uppåtgående trend där Dow Jones<br />
index satt rekord efter rekord, aktiekurserna stigit, tillväxten<br />
varit hög, arbetslösheten sjunkit, inflationen varit stabil – och<br />
allting samtidigt. Och medan USA:s befolkning ökat med 14%<br />
sedan 1982 har antalet börsmäklare ökat med 123%.<br />
Allt är helt enkelt för bra för att vara sant. Sist man hade en<br />
”rekord efter rekord”-period varade den inte mer än sex år<br />
och slutade i kraschen 1929.<br />
Börsen är till syvende och sist bara ett stort pyramidspel<br />
som fortsätter att ge avkastning så länge investeringar görs,<br />
aktiehandeln är lufthandel med icke-befintligt kapital och<br />
vinstförväntningar, och mäklarna försöker få spekulanter att<br />
tro på aktiernas värde och spela på dem för att kursen ska hålla<br />
styrfart. Spekulanter följer enligt börsanalytikerna mycket<br />
simpla handlingsmönster: girighet och flockmentalitet. Men<br />
vid något tillfälle måste storspelarna ta hem sina vinster,<br />
vilket gör att bubblorna börjar spricka. Och då är det inte<br />
bara amerikanska investerare som ligger risigt till. Den runda<br />
jorden är som ett urverk – när New York-börsen faller en dag,<br />
gryr solen snart över Tokyo och Hong Kong som rasar efter,<br />
vilket Stockholmsbörsen läser om till frukost för att nervöst<br />
släppa ut överskottsluft några timmar därpå.<br />
Börsens rörelser bestämmer i sin tur räntans ned- eller<br />
uppgång. Eftersom försäkringsbolag världen över är<br />
återförsäkrade i varandra och alla banker och finansinstitut<br />
spridit ut sina risker hos grannarna, ger svajningar i en del
av kedjan återverkningar i andra delar – banker som går mot<br />
konkurs kommer att kräva in sina utlånade medel, och då pyser<br />
luften ur de flesta företag som saknar tillräcklig kapitalreserv.<br />
Således avgör pyramidspelet allas vårt välstånd, oavsett om vi<br />
fondsparar, aktiespekulerar eller inte alls bryr oss.<br />
Och sedan kommer de smarta spekulanterna igen, de som<br />
hann sälja av det mesta före raset och nu sitter på en stor<br />
dollarförmögenhet i kontanter, och köper upp aktier till<br />
fyndpriser från förlorarna som är beredda att begå självmord.<br />
Så går livet vidare.<br />
Norrut längs Nassau Street<br />
Det stabilaste här i krokarna är nog Tonys mobila korvmoj,<br />
en ”institution” som står parkerad på Broad Street mittemot<br />
börsen, utanför J P Morgans strama bankpalats. Dit springer<br />
börsmäklare och ekonomireportrar för att få en hotdog och<br />
kaffe på sin rast. Mot väggen lutar sig askgrå magsårskvinnor<br />
och -män, häller i sig kaffet och röker en snabb cigarett,<br />
det rycker hela tiden i deras ben som om de redan sprang.<br />
(För vegetarianer brukar Krishnarörelsen ha en rullande<br />
Govindas med hinduisk snabbmat på Broadway, i kvarteret<br />
söder om korsningen med Wall Street.)<br />
Medan man med en salivindränkt tumme försöker få bort<br />
de färgglada ketchupröda och senapsgula fläckarna från<br />
sin jacka, kan man promenera till korsningen Wall Street<br />
och Broad Street där turister sitter på den branta trappan<br />
upp till Federal Hall (mån-fre kl 9-17; fritt inträde), vars
pelarbestyckade front imiterar templet på Akropolis i Grekland.<br />
Här svors George Washington in som president 1789, vilket<br />
man får höra tillräckligt ofta för att acceptera påståendet som<br />
sanning, men egentligen är huset skattemyndighetens kontor<br />
från 1840-talet (då dess föregångare revs). Inne i Federal<br />
Hall finns ett litet museum och från byggnaden utstrålar fyra<br />
historiska promenader markerade genom färgade gatstenar<br />
och skyltar (ta en gratiskarta).<br />
Om man går en bit längre nedför Wall Street hittar man det<br />
nyöppnade Skyscraper Museum, som skildrar skyskrapans<br />
hundraåriga historia. Tunnelbanestationen i hörnet av Wall<br />
Street och William Street, där röda linjen 2/3 passerar, är den<br />
som sprängdes i Bruce Willis-filmen ”Die Hard III”.<br />
Nassau Street leder norrut från Federal Hall, en färggrann<br />
gata med många butiker och restauranger. Whitney Museum<br />
har en utställningslokal i korsningen med Maiden Lane (men<br />
huvuddelen av museets amerikanska konstsamlingar finns<br />
på Upper East Side, se längre fram). Benjamin Franklin<br />
(1706-90), uppfinnare, boktryckare och politiker (som 1776<br />
utarbetade USA:s oavhängighetsförklaring), bodde en tid<br />
i New York. Han utförde experimentet som bevisade att<br />
blixten är ett elektriskt fenomen – med den berömda draken<br />
och nyckeln – i klockstapeln till en gammal kyrka i hörnet<br />
av Nassau och Liberty Street. I slutet av gatan kommer vi till<br />
Park Row och hittar en Franklin-staty vid Printing House<br />
Square.<br />
Om man är intresserad av New York som hamnstad ska man<br />
göra en avstickare till South Street Seaport Museum<br />
(dagligen kl 10-17; $6/$3) som ligger nere vid Fulton
Street (följ Wall Street österut till Water Street), omgivet av<br />
fiskrestauranger och butiker på East River-kajerna.<br />
Rådhuset och St Paul’s Chapel<br />
Norr om Park Row ligger New Yorks rådhus, City Hall, en<br />
försvinnande liten tvåvåningskåk som byggdes 1803-11 i ett<br />
hopkok av fransk-klassicism och amerikansk kolonialstil.<br />
Rådhuset förekommer som kuliss i ett antal filmer, speciellt<br />
i snutfilmer där någon ska ta emot en utmärkelse av den<br />
korrupte borgmästaren men betackar sig, eller journalistfilmer<br />
där den korrupte borgmästaren ska hålla presskonferens och<br />
blir ställd mot väggen av någon näsvis men rättrådig murvel.<br />
Bredvid City Hall finns en datoriserad turistinformation<br />
där man kan bläddra i en elektronisk stadskarta. Här intill<br />
begynner den från filmer och vykort välbekanta Brooklynbron<br />
över East River (se nedan).<br />
Om man går nedför Park Row till Broadway kommer man<br />
till Ann Street (på hörnan låg på 1800-talet Barnums<br />
kuriosamuseum, se ovan). På andra sidan Broadway ligger St<br />
Paul’s Chapel mellan Fulton och Vesey Street (med gratis<br />
lunchkonserter på måndagar kl 12). Kyrkan från 1766 är den<br />
äldsta offentliga byggnaden som fortfarande är i bruk i New<br />
York (George Washington gick dit och bad).<br />
På 160 Broadway ligger en 5-stjärnig McDonald’s-restaurang<br />
med pianist som klinkar och en rullande skärm med<br />
börskurser, med tanke på Wall Street-klientelet.
Inte längre högst på Manhattan:<br />
World Trade Center<br />
Ett kvarter väster om Broadway låg World Trade Center<br />
som bestod av ett antal byggnader i en mängd olika<br />
storlekar, men de som man lägger märke till på alla gamla<br />
panoramabilder tagna före den 11 september 2001 är utan<br />
tvekan 1 World Trade Plaza, North Tower, och 2 World<br />
Trade Plaza, South Tower, två likformiga skyskrapor från<br />
slutet av 1960-talet med vardera 110 våningar. Det var här<br />
King Kong klängde i 1976 års filmatisering av den klassiska<br />
monsterfilmen (i originalet är det Empire State Building, som<br />
var högst i världen när första King Kong-filmen gjordes). Och<br />
1977 klättrade en man uppför det norra tornet med hjälp av<br />
sugkoppar. Utsiktsdäcket i det södra huset brukade besökas<br />
av 1,8 miljoner turister om året och i det norra huset fanns<br />
New Yorks högst belägna cocktailbar, Windows of the<br />
World, på 106:e våningen. Nu finns, som vi vet, inte någon<br />
orsak att skåla så högt upp.<br />
T-bana: blå linje C/E till World Trade Center.<br />
Ö v e r B r o o k l y n b r o n<br />
Flera broar och tunnlar löper ut från Manhattan till de<br />
omgivande stadsdelarna – och i New York kallas de som<br />
pendlar till sina jobb på Manhattan för ”Bridge & Tunnelpeople”.<br />
De flesta förorter är av begränsat intresse för turisten,
men det kan vara kul att korsa någon av broarna till fots och<br />
se sig om utanför Manhattan.<br />
Av alla broarna är Brooklyn Bridge den tjusigaste – för<br />
hundra år sedan ansågs denna spannbro vara ett av världens<br />
underverk. På bron finns informationstavlor som berättar om<br />
hur bygget gick till: flera män fick sätta livet till innan den<br />
stod färdig 1883 – bland andra konstruktören John Robbling<br />
själv, vars son Washington Robbling tog över. Än idag har<br />
dess ålderdomliga arkitektur en charm som lockar både<br />
filmregissörer och rockvideomakare: här på dessa plankor har<br />
Frank Sinatra och Gene Kelly steppat och Christopher Reeve<br />
flyger under Brooklynbron som Stålmannen. Man hinner<br />
knappt gå halvvägs förrän man blir omkörd av ett filmteam<br />
med kamerautrustning på vagnar. Utsikten mot Manhattan<br />
och de svindlande höga skyskraporna, när man står mitt på<br />
bron, är helt sagolik.<br />
Se upp för cyklister.<br />
T-bana till Brooklyn: alla tåg som fortsätter söderut från<br />
Manhattan går över eller under East River och far sedan<br />
genom Brooklyn, t ex blå A/C till Brooklyn Bridge High Street,<br />
eller röd 2/3 till Clark Street-Brooklyn Heights. Det går ingen<br />
kollektivtrafik över Brooklynbron, däremot kan man åka buss<br />
över Manhattan Bridge (modernare bro norrut) med B51<br />
från City Hall (se ovan), och komma till Downtown Brooklyn.<br />
Det går även en buss (B39) över Williamsburg Bridge,<br />
ännu längre norrut.
Brooklynsidan<br />
”Dere’s no guy livin’ dat knows Brooklyn t’roo an’ t’roo, because<br />
it’d take a guy a lifetime just to find his way aroun’ duh f-----<br />
- town”, skriver Thomas Wolfe på slang i en kort liten novell<br />
som heter ”Only the Dead Know Brooklyn” (1935), publicerad<br />
tre år före författarens egen död.<br />
I de gamla lagerbyggnaderna under Brooklynbron finns<br />
konstnärsateljéer och södra brofästet står mitt i ett rätt trendigt<br />
område, som håller på att växa till en prick på kulturkartan. Al<br />
Pacino och Matthew Broderick kör genom gränderna i filmen<br />
”En doft av kvinna” – Pacino är den blinde överstelöjtnanten<br />
som vill köra en Ferrari för sista gången innan han skjuter<br />
sig i sin svit på Waldorf Astoria, och behöver studenten<br />
Broderick som ”sina ögon” när han kör. Rolling Stones höll<br />
sin presskonferens inför ”Bridges To Babylon”-turnén (1997-<br />
99) på en ödetomt vid brofästet. MTV använder regelbundet<br />
platsen för inspelningar, mängder av TV-deckare har filmats<br />
här… Och när man står här och blickar tillbaka på Manhattan,<br />
så förstår man varför: ingenstans har man en sådan utsökt vy<br />
över skyskraporna.<br />
Vid kajen ligger pråmen Bargemusic där man kan höra<br />
kammarmusik (tors kl 19:30 och sön kl 16); den som vill<br />
njuta av vyn till lunch eller middag kan testa River Cafe (1<br />
Water Street) i skuggan av bron. Det är dock väldigt dyrt och<br />
dessutom bör man boka bord. Om man inte är förmögen kan<br />
man äta på närbelägna Patsy’s Pizza, 19 Old Fulton Street<br />
– restaurangen drar pizzadyrkare från hela New York.
Brooklyn, döpt efter Breukelen i Nederländerna, ligger<br />
på Long Island och bebyggdes av holländare på 1640talet.<br />
Själva kajen Fulton Landing har sitt namn efter<br />
ångbåtskonstruktören Robert Fulton (1756-1815), som<br />
startade den första färjeförbindelsen över East River. Brooklyn<br />
var en populär boplats för dem som redan på 1800-talet<br />
ansåg att den förorenade Manhattanluften var för ohälsosam.<br />
När kolonin av newyorkare på den här sidan om East River<br />
ökade, växte samtidigt behovet av en riktig bro och färjorna<br />
blev överflödiga efter att Brooklynbron byggts. I Brooklyn<br />
Heights-kvarteren, som man kommer till när man går vidare<br />
från brofästet, står många byggnader från 1800-talet kvar.<br />
Befolkningsmässigt är Brooklyn idag New Yorks största<br />
borough med 2,3 miljoner invånare, nästan en miljon fler<br />
än på Manhattan. Enligt statistiken är en av sju berömda<br />
amerikaner född i Brooklyn, vilket gör stadsdelen till landets<br />
största producent av celebriteter. Filmregissören Woody<br />
Allen sökte sig så snart han kunde till Manhattan (där han<br />
bor idag), medan författaren Paul Auster bor kvar.<br />
Buss: B25 (dygnet runt) har ändhållplats under bron vid<br />
Fulton Landing (samma buss passerar Brooklyn Academy of<br />
Music).<br />
Long Islands viktigaste bidrag till den amerikanska kulturen<br />
är poeten Walt Whitman (1819-92). Whitman växte upp<br />
i Brooklyn och startade 19 år gammal tidningen The Long<br />
Islander som han bar ut själv till prenumeranterna. Maken till
självuppoffrande tidningsredaktör får man nog leta efter med<br />
ljus och lykta idag. I litteraturhistorien skrev han in sig 1855,<br />
då han gav ut diktsamlingen ”Leaves of grass” (den första<br />
versionen tryckte han själv på lånad press; han recenserade<br />
den själv – anonymt – men blev trots det inte särskilt hyllad).<br />
Han fortsatte oförtrutet att ge ut nya, omarbetade och<br />
förbättrade upplagor av samma diktsamling fram till sin död<br />
(sista upplagan redigerade han på sin dödsbädd, sägs det). Idag<br />
rosas han för sina dikters modernistiska framtoning, där han<br />
blandar in vanlig amerikansk engelska och vardagshändelser.<br />
På svenska finns ett urval publicerade som ”Strån av gräs”.<br />
Brooklyn Academy of Music (BAM)<br />
Om man vandrar vidare förbi Borough Hall (där de<br />
flesta tunnelbanor till och från Manhattan har en av sina<br />
hållplatser) passerar man ett slags centrum med affärer och<br />
några gamla hus, Downtown Brooklyn, och följer man<br />
då Fulton Street kommer man efter 30 minuters promenad<br />
till BAM – eller det stolta Brooklyn Academy of Music<br />
(vid korsningen Fulton Street och Lafayette Avenue).<br />
Detta berömda kulturinstitut med 135 år på nacken håller<br />
åldersrekord i ett ungt land som USA, och ambitionen är att<br />
presentera framtidens klassiker inom dans och teater redan<br />
idag. Även stora stjärnor uppskattar BAM och publiken<br />
får se många betydande världspremiärer, det hålls årliga<br />
kulturfestivaler som mångkulturella DanceAfrica i maj eller<br />
avantgardistiska Next Wave på hösten – där det kan ingå en
opera av Lou Reed, ett dansverk av Merce Cunningham, en<br />
teaterföreställning av Robert Lepage… BAMcafé öppnar två<br />
timmar före föreställning.<br />
T-bana: röd linje 2/3, grön 4/5 eller orange D/Q till Atlantic<br />
Avenue; blå linje A/C till Lafayette; orange B eller gul N/R<br />
eller brun M till Pacific Street. Buss B25 från Brooklynbrons<br />
fäste kör förbi BAM: en annan behändig buss är B41 som<br />
passerar BAM på sin färd mellan Downtown Brooklyn och<br />
Prospect Park.<br />
Prospect Park med omgivningar<br />
Längre bort ligger den väldiga parken, Prospect Park (25<br />
minuters gångväg från BAM), som är Brooklyns svar på<br />
Central Park – landskapsarkitekterna är desamma, Olmsted<br />
& Vaux, som precis blivit färdiga med sitt mastodontprojekt<br />
på Manhattan när de fick i uppdrag att ”konstruera” den här<br />
parken.<br />
Parken är inbjudande och lummig. Men det kan finnas skäl<br />
att inte gå för djupt in på smala stigar i den mörkaste delen<br />
av skogen, för ibland blir folk rånade. I parken finns en<br />
botanisk trädgård (fritt inträde), men ännu mer frestas<br />
man förmodligen av Brooklyn Museum of Art (ons-fre<br />
kl 10-17, lör kl 11-21, sön kl 11-18; $4/$1:50, fribiljetter kan<br />
hämtas på hemsidan http://www.brooklynart.org). Museet<br />
uppfördes omkring sekelskiftet och har världens största<br />
egyptiska samlingar utanför Kairo och London, men där
finns också fetischer från Afrika, skulptur från Asien, samt<br />
europeiskt och amerikanskt måleri.<br />
Söder om Prospect Park ligger musikskolan Erasmus<br />
High School i hörnet av Flatbush Avenue och Church<br />
Avenue. Skolan har ett litet museum över före detta elever,<br />
som Neil Diamond och Barbra Streisand (öppet efter<br />
överenskommelse; buss B41 kör förbi här också).<br />
För dem som sett kultfilmerna ”Smoke” och ”Blue in the<br />
Face” av New York-författaren Paul Auster, så kan det vara<br />
intressant att veta att Auggie Wrens tobakshandel (som<br />
större delen av dessa rökiga filmer utspelar sig i) låg på västra<br />
sidan av Prospect Park. ”Checks Cashed” – checkar inlöses –<br />
står det på skyltarna över lokalen vid hörnet av Prospect Park<br />
West och 16th Street, vars nuvarande innehavare ägnar sig åt<br />
”financial services”. Kvarteret är sig likt från filmen (med kafé,<br />
speceributik och dylikt). Inspelningen på sommaren 1995 var<br />
ett riktigt spektakel för de kringboende – både Harvey Keitel,<br />
Madonna och Lou Reed spelade i filmerna, där Reed fäller sin<br />
klassiska replik:<br />
–Jag känner mig faktiskt ganska trygg i New York. Jag blir<br />
skraj... till exempel i Sverige. Du vet, tomheten. Alla är fulla.<br />
Allt fungerar. Om man stannar vid ett rödljus utan att stänga<br />
av motorn, kommer folk fram och säger till en. Om man<br />
öppnar badrumsskåpet finns där ett litet anslag: I händelse av<br />
självmord, ring... Sånt skrämmer mig. Men New York – icke.<br />
Paul Auster (f 1947), har gjort sig känd som en av de främsta<br />
moderna New York-skildrarna. Han har också undervisat i<br />
skönlitterärt skrivande på skolor i USA. Han bor med sin fru
författarinnan Siri Hustvedt och barn, inte långt härifrån på<br />
3rd Street.<br />
T-bana: orange linje D/Q längs Prospect Parks västra sida<br />
till museet; grön 4/5 och röd 2/3 passerar på parkens norra<br />
sida, hoppa av vid Eastern Parkway. Buss B41 kommer från<br />
Downtown Brooklyn och kör rakt genom parken; B69 och B75<br />
kör till Prospect Park West.<br />
Mer i Brooklyn<br />
En annan kultfilm som spelades in i Brooklyn är gamla John<br />
Travolta-klassikern ”Saturday Night Fever” – där John lever<br />
för att ta på sig den vita kostymen och stuffa till musik av Beegees<br />
medan han vispar med en arm över huvudet. Filmens<br />
diskotek är numera bögdisco under namnet Spectrum (802,<br />
64th Street vid 8th Avenue; gul linje N till 8th Avenue).<br />
Här befinner vi oss nära Bay Ridge som är den gamla<br />
skandinaviska stadsdelen. För de svenska immigranterna var<br />
New York mest en genomgångsplats på färden västerut till<br />
landsbygden kring Chicago, där man än idag hittar svenska<br />
bondbyar.<br />
T-bana från Manhattan: gul linje R till Bay Ridge Avenue,<br />
varifrån det är tre kvarter till Leiv Eiriksson Square (döpt<br />
1925). Mellan Downtown Brooklyn och Bay Ridge kan man ta<br />
bussar, B37 eller B63.
Coney Island<br />
Om man fortsätter till Brooklyns södra ända kommer man<br />
slutligen till Coney Island vars förfall besjungits av Lou<br />
Reed på albumet ”Coney Island Baby”. Egentligen är det ingen<br />
ö längre, utan en halvö. På sydsidan finns en strand dit de rika<br />
på 1800-talet reste med häst och vagn för att se Atlantvågor,<br />
därefter började man arrangera paketresor med bussar för<br />
medelklassen och numera kan vilken fattig pajsare som helst<br />
ta tunnelbanan för $1:50.<br />
Det finns möjligheter att fiska i havet, och man kan uppsöka<br />
nöjesparken Astroland Amusement Park, (718) 265-<br />
2100, på 1000 Surf Avenue vid W 10th Street. Nathan’s<br />
Famous, som grundades av Nathan Handwerker omkring år<br />
1900 och än idag ligger på samma plats nära nöjesparken, ska<br />
vara hotdogens vagga enligt amerikansk historieskrivning.<br />
Det finns också ett New York Aquarium för den som vill se<br />
fiskar bakom glas; $6:75/$3.<br />
Väster om Coney Island Beach ligger Brighton Beach<br />
som även kallas för Little Odessa på grund av alla sina ryska<br />
immigranter. Här filmade Luc Besson filmen ”Leon” – om<br />
yrkesmördaren med känslor.<br />
T-bana: orange linje B/F/D och gul N fortsätter till Coney<br />
Island. Alternativt kan man från Manhattan (East 57th<br />
Street-Madison Avenue) ta expressbuss X29 och kliva av vid<br />
ändhållplatsen (Surf Avenue-Stillwell Avenue), dock endast<br />
vardagar och begränsade tider; bussen kör under East River<br />
genom Brooklyn Battery Tunnel.
Tr i b e c a ( Tr i a n g l e B e l o w<br />
C a n a l S t r e e t )<br />
Åter till Manhattan. Tribeca (eller TriBeCa) på södra<br />
Manhattan, norr om World Trade Center, är mestadels ett<br />
ganska charmlöst distrikt med gråsvarta magasinsbyggnader,<br />
ödsliga bensinmackar och ”diners”, sådana där amerikanska<br />
matställen som alltid står bredvid bensinmackar. Namnet<br />
syftar på att stadsdelen är triangulär och ligger söder om<br />
(below) Canal Street.<br />
När Mark Twain var både fattig och ung författare in spe,<br />
kom han 1853 till New York och bodde på ett gästgiveri på<br />
Duane Street medan han jobbade hos en firma på Cliff Street.<br />
Under Manhattans historia har de konstnärliga människorna<br />
hela tiden flyttat runt på ön, och när Greenwich Village<br />
(längre norrut) blev för fint och dyrt flyttade de söderut till<br />
SoHo (mellan Houston och Canal Street), och då priserna<br />
trissades upp i SoHo flyttade de till södra sidan av Canal<br />
Street, till Tribeca. Yoko Ono hyrde 1960 en ateljévåning<br />
utan varmvatten på Chambers Street för $50 i månaden, som<br />
blev samlingsplats för det tidiga sextiotalets avantgardister.<br />
Men kvarteren är under upprustning och idag lär man inte<br />
komma undan lika billigt. Som bostadsområde har Tribeca<br />
blivit attraktivt, framför allt eftersom en massa stjärnor<br />
som Robert DeNiro, Isabella Rosselini, Martin Scorsese<br />
och avantgardister som David Byrne (ex-Talking Heads)<br />
och Laurie Anderson bor här. Men trots att Tribeca börjat<br />
bli allt snobbigare, dröjer en läskig och ruffig känsla kvar, i
synnerhet om man går längs de smala och ödsliga gatorna<br />
sent på kvällen.<br />
Norr om World Trade Center börjar Greenwich Street som<br />
löper upp genom Tribeca. I korsningen Greenwich och<br />
Chambers Street ligger Tribeca Performing Arts Center<br />
där det spelas teater, och längre uppför gatan kommer vi<br />
till Robert DeNiros filmhus Tribeca Productions på 375<br />
Greenwich Street (mellan North Moore och Franklin Street).<br />
Tribeca Grill, i samma korsning, ägs av DeNiro. Om man<br />
får syn på en liten person med stor näsa och denna person<br />
förefaller bekant, kan det mycket väl vara Dustin Hoffman<br />
som smörjer kråset.<br />
Norrut slutar Tribeca vid Canal Street, som löper tvärs över<br />
Manhattan i öst-västlig riktning och avgränsar öns sydspets.<br />
Fortsätter man norrut kommer man till SoHo och sedan<br />
Greenwich Village, men om man inte har så bråttom ska man<br />
ta sig tid att vandra österut till de färgstarka kinesiska och<br />
italienska kvarteren.<br />
T-bana: blå linje A/C/E eller röd 1/9 till Canal Street.<br />
C h i n a t o w n & L i t t l e I t a l y<br />
Bland New Yorks etniska stadsdelar är Chinatown och Little<br />
Italy mest kända för oss turister. Och till det finns ju goda<br />
skäl: plötsligt när man går längs Canal Street tror man sig<br />
ha blivit shanghajad till Taiwan – gatuskyltarna fullkomnar<br />
illusionen med kinesisk text, alla butiker säljer kinesiska
lyckokakor och från restaurangerna hörs det lätta klappret av<br />
chopsticks. Sedan viker man bara om ett gathörn och hamnar<br />
på Sicilien: Mulberry Street är vad som återstår av Little Italy,<br />
en gata kantad av italienska serveringar som lockar med<br />
rutiga bordsdukar och visslande italienare, till en stilla kaffe<br />
med digestif att avrunda den kinesiska lunchen med.<br />
T-bana: grön linje 4/5/6 till Canal-Lafayette; gul N/R till<br />
Canal-Broadway.<br />
Chinatown<br />
Chinatown var från början ett getto. Även om det inte<br />
längre är på det viset bor många kineser kvar. Gatorna<br />
är fulla av matställen och små butiker, plockade ankor<br />
hänger i skyltfönstren, det salubjuds souvenirer av plast,<br />
lågpriselektronik och guldsmide. Att irra runt på gatorna och<br />
slumpmässigt ramla in i butiker är en ren fröjd. Alla talar<br />
kinesiska, telefonkioskerna ser ut som pagoder.<br />
En bra utgångspunkt är korsningen mellan Canal Street och<br />
Mott Street. Det sägs att man får bra kurs om man växlar<br />
pengar på Canal Street Exchange (på Walker Street). Om<br />
man råkar vara hungrig kan man slinka in på Big Wong (67<br />
Mott Street, i kvarteret nedanför Canal Street) – en stor kantin<br />
där man äter sig mätt för 5 dollar. Chinatown har en teater,<br />
Mulberry Street Theater, vid hörnet till Bayard Street, där<br />
man då och då kan se asiatiska program.<br />
Det kinesiska nyåret firas i slutet av januari eller början av
februari med många explosioner (kineserna uppfann som<br />
bekant krutet).<br />
Little Italy<br />
Antalet italienare i Little Italy har sjunkit drastiskt, från 50<br />
000 i början av seklet till mindre än femtusen, och stadsdelen<br />
har med åren förtvinat till en enda turistgata, Mulberry<br />
Street (mellan Canal Street och Broome Street).<br />
Sommartid blomstrar kvarteren med gatuserveringar samt<br />
en och annan ganska dyr ristorante. Mare Chiarro (176<br />
Mulberry Street) har förekommit i flest filmer, t ex ”9 1/2<br />
vecka”, ”Gudfadern 3” och senast i ”Donnie Brasco” (med Al<br />
Pacino och Johnny Depp). På Umberto’s Clam House (129<br />
Mulberry Street; öppet varje natt till kl 6 på morgonen) blev<br />
en av New Yorks sista stora maffiabossar nedskjuten 1972.<br />
Men den tiden då Vito Genovese, Lucky Luciano och Murder<br />
Inc härskade över dessa gator är sedan länge slut. De sista<br />
senila och syfilitiska ledarna över New Yorks maffiafamiljer<br />
går nattetid omkring i pyjamas och frågar förbipasserande<br />
vad klockan är, tills sjuksköterskorna letar rätt på dem och<br />
tar med dem hem.<br />
En parallellgata två kvarter öster om Mulberry är Martin<br />
Scorseses mammas gata, Elizabeth Street. Här växte hans<br />
föräldrar Catherine och Charles Scorsese upp, de blev ihop,<br />
gjorde barn och Martin föddes 1942. Senare skulle Martin bli<br />
en av USA:s största filmregissörer och många av hans filmer<br />
utspelar sig i New York (”Taxi Driver”, ”En natt i New York”,
”Tjuren från Bronx”, ”Maffiabröder”). Ofta nog tog han hem<br />
sina arbetskamrater till mamma som bjöd på bläckfisksallad,<br />
pasta med sardellsås och ugnsgräddad perciatelli – och<br />
minst lika vanligt var att hans mamma fick någon liten biroll<br />
eller replik i hans filmer. Scorseses favoritskådespelare<br />
Robert DeNiro (f 1943) var som grabb medlem i ett gäng på<br />
Kenmare Street och lär ha kallats ”Bobby Milk” för att han<br />
var så blek.<br />
Går man västerut kommer man till Broadway igen, och på<br />
andra sidan om Broadway ligger det kreativa SoHo.<br />
S o H o ( S o u t h o f H o u s t o n )<br />
Manhattans galleridistrikt kallas SoHo eftersom det ligger<br />
söder om (south of) Houston Street (uttalas ”Hauston”<br />
och inte ”Hjuuston”). Gratistidningen Village Voice, som<br />
man hittar i plastboxar på de flesta gathörn, väljer ut<br />
veckans intressantaste utställningar. Längs Broadway finns<br />
även shoppingmöjligheter i billiga klädaffärer, och<br />
loppmarknader knoppar upp på P-platserna varje lördag. Och<br />
om man blir hungrig och trött kan man förfriska sig på vad<br />
som anses vara delikatessbutikernas ”Rolls-Royce”, Dean &<br />
DeLuca (560 Broadway vid Prince Street).<br />
I SoHo har man ett behändigt koncentrat av New Yorks<br />
konstvärld. Mindre gallerier gömmer sig på gatorna väster<br />
om Broadway, på Mercer, Greene och Wooster, men börja<br />
gärna kulturletandet öster om Broadway:
Mellan Little Italy och SoHo hittar vi Storefront for Art<br />
& Architecture (97 Kenmare Street, öster om Lafayette<br />
Avenue), med utställningar och även diskussioner rörande<br />
många olika konstnärliga discipliner. Poet’s House (72<br />
Spring Street, vid Lafayette; tis-fre kl 11-19, lör kl 11-16; oftast<br />
fritt inträde) är en mötesplats för poeter och poesi-diggare,<br />
med bibliotek och en skrivmaskin för dem som behöver<br />
skriva av sig. Ett välkänt galleri är Thread Waxing Space<br />
på 476 Broadway. Alternative Museum (594 Broadway,<br />
mellan Houston och Prince; tis-lör kl 11-18; $3) visar verk av<br />
konstnärer som missgynnats ”på grund av ideologi, ras, kön<br />
eller ekonomi”.<br />
Sedan korsar man Broadway: New Museum of<br />
Contemporary Art (583 Broadway, nära Houston) kan<br />
vara intressant, men blicken fastnar främst av allt på en filial<br />
till det kända Solomon Guggenheim Museum, Guggenheim<br />
SoHo (575 Broadway vid Prince Street; ons-fre & sön kl 11-18<br />
och lör kl 11-20; $5/$3, observera att det finns en specialbiljett<br />
om man tänker besöka båda Guggenheim-museerna, $11/$7).<br />
Museet, som ständigt tycks expandera, öppnade denna<br />
filial 1992 och här visas föremål dels från de permanenta<br />
samlingarna, men också specialutställningar. Under SoHomuseet<br />
ligger tebutiken T, med vinservering.<br />
T-bana: orange B/D/F/Q till Broadway-Lafayette; grön<br />
4/5/6 till Spring Street-Lafayette; gul N/R till Prince Street-<br />
Broadway.
De intressanta bakgatorna i SoHo<br />
Om man går ett kvarter västerut från Broadway kommer man<br />
till Mercer Street och strax söder om Houston Street ligger<br />
Dia Center for the Arts (155 Mercer). Det är egentligen en<br />
repetitionslokal, men där ges ibland enklare föreställningar,<br />
poesiläsningar och dylikt. På samma gata ligger ett välkänt<br />
galleri som heter Ronald Feldman Fine Arts (31 Mercer),<br />
och på nästa gata ligger performance- och utställningslokalen<br />
Artists Space (38 Greene). Uppför Greene Street kommer<br />
man till lilla Sperone Gallery (142 Greene). Här filmades<br />
den ökända nakenvideon med John Lennon och Yoko Ono för<br />
albumet ”Double Fantasy” (1980).<br />
Så är det dags för nästa gata västerut, Wooster Street. Gatan<br />
har gett namn åt experimentella teatergruppen Wooster<br />
Group, som hållit på sedan 1970-talet och numera räknas<br />
som en av de viktigaste off-off-Broadwaygrupperna. De fick<br />
stor uppmärksamhet i mitten av 1980-talet när dramatikern<br />
Arthur Miller, med hot om rättsliga påföljder, tvingade<br />
Wooster Group att sluta spela hans pjäs ”Häxjakten”<br />
(uppsättningen var för experimentell för att passa Millers<br />
smak). Gruppen har sin egen teater, Performing Garage,<br />
på 33 Wooster Street.<br />
Några trappor upp på 40 Wooster Street ligger Artists<br />
in Residence Gallery (eller AIR), grundat 1972 som ett<br />
kooperativ av kvinnliga konstnärer. Printed Matter Inc (77<br />
Wooster, norr om Broome Street) har konstpublikationer till<br />
försäljning och man kan även höra föreläsningar av konstnärer
och kritiker. Vid hörnet av Broome och West Broadway kan<br />
man äta suveräna hamburgare på Broome Street Bar, det<br />
går också att få en öl medan man vilar fötterna.<br />
Efter att man korsat gatan och gått några meter norrut<br />
kan man ta en titt på galleriet Leo Castelli (420 West<br />
Broadway). Castelli är intressant eftersom han ”upptäckte”<br />
många av popkonstnärerna – på en utställning här med<br />
Roy Lichtenstein 1961 såg Andy Warhol för första gången<br />
popkonst, vilket blev en vändpunkt för Warhol. Andy Warhol<br />
ställde så småningom själv ut här, bland annat tapetserade<br />
han 1966 väggarna med sin berömda ko-tapet (som två år<br />
senare täckte hela fasaden på Moderna Museet i Stockholm).<br />
Warhol gjorde också ett porträtt av galleristen, en tavla som<br />
heter ”Leo Castelli” (1975).<br />
Om man fortsätter längs Broome eller Spring Street kommer<br />
man till breda 6th Avenue (på kartorna står det visserligen<br />
”Avenue of the Americas”, men folk säger ändå 6th Avenue),<br />
och vid ett litet torg på andra sidan ligger HERE (145, 6th<br />
Avenue; tis-sön kl 12-20), ett multimediakonstcenter med<br />
gallerier och scener. HERE har eget kafé med rättigheter<br />
(dagligen kl 8-24) där man känner sig lite trendig när man<br />
sitter och tittar ut genom de stora gatufönstren. Teater spelas<br />
de flesta kvällar, ibland med lördagsmatinéer (biljetter $10).<br />
I norr tar SoHo slut vid Houston Street. Där ligger Film<br />
Forum (209 West Houston Street; tre salonger, kassan<br />
öppnar kl 13; $7:50) som sedan 1970 ser till att newyorkarna<br />
kan se kvalitetsfilm. Sedan korsar man Houston Street till den<br />
norra sidan och hamnar då plötsligt i det sägenomspunna<br />
Greenwich Village.
T-bana: blå linje C/E till Spring Street-6th Avenue; röd 1/9 till<br />
Houston Street-7th Avenue.<br />
G r e e n w i c h V i l l a g e &<br />
u n i v e r s i t e t e t<br />
–Jag beklagar verkligen att jag inte är amerikan och föddes<br />
i Greenwich Village. Det är här jag borde ha vuxit upp… Alla<br />
dras mot centrum; det är därför jag är här nu, sa John Lennon<br />
till Rolling Stone-redaktören Jann Wenner 1971.<br />
Många av oss turister styr genast stegen till Greenwich<br />
Village när vi kommer till New York. ”The Village” är ett<br />
hippt Manhattanområde som består av en mängd pittoreska<br />
smågator med italienska delikatessbutiker, inbjudande<br />
restauranger (sommartid massor av uteserveringar), små<br />
parker där man kan sitta och filosofera, och alla kulturhjältar<br />
i den amerikanska historien har någon gång satt sin fot i<br />
Greenwich Village. Från 1800-talet och framåt har vår tids<br />
främsta författare bott här och flera av dem har också dött<br />
här. Under 1900-talet har Greenwich Village varit musikens<br />
Mekka – från 1940-talets jazzklubbar till 1960-talets rock<br />
och avantgardistiska performance. Allt tycks ha börjat<br />
här. Området breder ut sig på smågatorna kring parken<br />
Washington Square och New Yorks universitet.<br />
Det finns en turistbyrå på 50 W 4th Street (vid Greene<br />
Street).
T-bana: orange linje B/D/F/Q eller blå A/C/E till West 4th<br />
Street-Washington Square; gul N/R till 8th Street-NYU.<br />
K u l t u r f o l k f l o c k a s k r i n g<br />
u n i v e r s i t e t e t<br />
New York University, vars mest kända f d elever är<br />
uppfinnaren Samuel Morse och regissören Woody Allen,<br />
har betytt mycket för att bygga upp Greenwich Villages<br />
särprägel och kulturliv. Universitetet grundades 1831 på östra<br />
sidan om Washington Square Park och numera hör flera av<br />
byggnaderna kring parken dit. I ett av hörnhusen på södra<br />
sidan ligger Loeb Student Center (566 LaGuardia Place) som<br />
har information om aktiviteter.<br />
Den första stora författaren som bott i närheten av Washington<br />
Square var Edgar Allan Poe på 1830-talet, därefter har de<br />
flesta betydelsefulla amerikanska författare levt, skrivit och<br />
supit i Greenwich Village, t ex bodde Henry James (1843-<br />
1916) i ett av husen på norra sidan om parken, han har skrivit<br />
en bok med just namnet ”Washington Square”. Mark Twain<br />
(1835-1910) har också bott här, i början av 1900-talet hade<br />
han en lägenhet tre kvarter norrut, på 21, 5th Avenue, där<br />
han bl a dikterade sin postumt utgivna självbiografi (första<br />
utgåva 1924). I den skildras hur Twain på 1800-talet brukade<br />
sitta och sola sig på en av bänkarna i Washington Square<br />
Park tillsammans med den 15 år yngre författaren Robert<br />
Louis Stevenson, medan de dryftade diverse spörsmål.<br />
Eugene O’Neill (1888-1953), som under sin karriär fick 4-5<br />
Pulitzerpris och ett Nobelpris, inledde sin karriär på en teater
som fortfarande ligger vid Washington Square.<br />
Thomas Wolfe (1900-38) undervisade i engelska på<br />
universitetet på 1920-talet, medan han skrev några odödliga<br />
böcker och noveller och därefter själv dog i förtid. Den<br />
främste skildraren av det dekadenta livet i storstaden, F<br />
Scott Fitzgerald (1896-1940), hörde också hemma här –<br />
och fler författare kommer ni att stöta på medan vi går runt i<br />
kvarteren. Och man kan ju tänka sig att några av de ansikten<br />
som passerar förbi idag, här och nu, tillhör författare från det<br />
förflutna eller framtiden.<br />
Bland epokgörande rockmusiker som harvat i dessa kvarter<br />
kan man räkna upp Frank Zappa (1940-93) som framförde<br />
sina kompositioner med Mothers här. Deras teatrala<br />
scenshow spelades 14 gånger i veckan under vintern och<br />
våren 1966-67 på Garrick Theater. Ett annat ställe som lever<br />
i myterna, är Cafe Bizarre där Velvet Underground gjorde<br />
sin konsertdebut 1966. Ägaren hade dock ingen förkärlek för<br />
det bisarra och påpekade för Lou Reed:<br />
–Vågar ni spela en till likadan låt så slänger jag ut er.<br />
Så bandet spelade en till och sparkades mycket riktigt ut.<br />
Därefter upptäcktes de av Andy Warhol och blev husorkester<br />
i konstnärens ateljé, samt turnerade runt USA med Warhols<br />
multimediaprojekt ”Exploding Plastic Inevitable”, och fick<br />
skivomslag med bananer som gick att skala. I Greenwich Village<br />
upptäcktes dessutom Bob Dylan, Bruce Springsteen,<br />
Lovin’ Spoonful, Talking Heads och Blondie. Mystiska<br />
konstellationer som Fugs (som aldrig blivit populära – fast<br />
desto mer ökända) har också sina rötter här. Fugs var en<br />
högst godtycklig samling av beatnikpoeter som inte kunde
spela några instrument, men trots detta bildade en orkester<br />
och tonsatte Allen Ginsbergs berömda ”Howl”-poem.<br />
Kärnan i Fugs bestod av Ed Sanders (som senare fick hjälp<br />
av FBI att gå under jorden eftersom han skrivit en avslöjande<br />
reportagebok om sektledaren Charles Manson), Ken Weaver<br />
och Tuli Kupferberg som fortfarande är viktiga figurer i<br />
Manhattans kulturkretsar.<br />
Washington Square<br />
Idealet för lugn och respektabel avskildhet år 1835 fann man<br />
vid Washington Square, där Doktorn byggde sig ett stiligt,<br />
modernt hus med bred fasad och en stor balkong framför<br />
salongsfönstren, och en marmortrappa som klättrade till en<br />
port som också hade en yta av vit marmor. Denna byggnad,<br />
och många av grannarna, som voro precis likadana, ansågs<br />
förkroppsliga de senaste rönen inom arkitekturkonsten, och<br />
förblir till denna dag väldigt gedigna och aktningsvärda<br />
boningar. Framför dem låg Parken, med en stor mängd billig<br />
vegetation innanför ett trästaket, som ökade dess lantliga<br />
utseende; och runt hörnet låg den mer majestätiska Femte<br />
Avenyn, som begynte här med en spatiös och självsäker<br />
prägel…<br />
Henry James: ”Washington Square”<br />
I södra ändan av Manhattans paradgata 5th Avenue står<br />
en liten triumfbåge – Washington Arch (1892, ritad av<br />
Stanford White) – som öppnar sig mot Washington Square<br />
Park.
En del lummiga träd skuggar gångarna som löper ut från<br />
fontänen i mitten, och det finns en inhägnad att rasta hundar<br />
i. I ett hörn står en staty av italienske frihetskämpen Giuseppe<br />
Garibaldi (1807-72), som sedan han misslyckats med att<br />
erövra Rom levde i exil i New York.<br />
Dagtid står performanceartister och vränger sina kroppar<br />
till levande statyer och någon spelar akustisk gitarr vid<br />
fontänen, i ett hörn spelar gubbarna Alfapet, kvällstid är det<br />
mycket haschlangning och polisbilarna glider förbi med täta<br />
intervaller. Vid fontänen, mitt i parken, stod ärkehippien<br />
David Peel och sjöng sin klassiska undergroundlåt ”Have<br />
A Marijuana” för nästan 30 år sedan. John och Yoko var då<br />
precis nyanlända i New York och tog ofta promenader hit. På<br />
albumet ”Some Time in New York City” (1971) sjunger Lennon<br />
en låt som heter just ”New York City”:<br />
Up come a man with a guitar in his hand, singing,<br />
Have a marijuana if you can.<br />
His name was David Peel and we found that he was real, he<br />
sang,<br />
The Pope smokes dope every day.<br />
Och det känns nu som en liten vykortsanekdot som legat länge<br />
på posten, men som lyckas fånga det tidiga 70-talet på några<br />
nödrimmade rader. Lennon producerade Peels album ”The<br />
Pope Smokes Dope” och Peel tackade för tjänsten genom att<br />
spela in albumet ”John Lennon for President”.<br />
På gatorna söder om torget hittar man försäljare av begagnade<br />
böcker, om det inte är alltför regnigt.
På West 8th Street (ett kvarter norr om Washington Square)<br />
finns butiker med billiga kläder; i hörnet vid 6th Avenue<br />
grundade rockgitarristen Jimi Hendrix sin egen studio,<br />
Electric Lady, kort innan han dog 1970. Studion överlevde<br />
och 1975 spelade Lennon och David Bowie in ett par låtar<br />
till Bowies LP ”Young Americans” där (Lennons gamla låt<br />
”Across The Universe” och deras gemensamma komposition<br />
”Fame”).<br />
I ett av husen i nordöstra hörnet av Washington Square hade<br />
konstnären Edward Hopper (1882-1973) sin ateljé, men där<br />
finns inget museum eller så. Hopper minns vi för att hans<br />
målningar med naken realism skildrar USA som en rätt<br />
ödslig plats. En annan konstnär som jobbat här i kvarteren är<br />
Robert Rauschenberg (f 1925), som bland annat gjort geten<br />
med bilringen om magen. Han är en mångsidig konstnär, som<br />
ägnat sig åt måleri, teckning, skulptur, foto och performance.<br />
Ibland har han målat inför publik, med kontaktmikrofoner<br />
på målarduken så att publiken hörde hur det lät, han har<br />
också varit scenograf och koreograferat en del experimentella<br />
dansstycken.<br />
Rauschenbergs dansverk visades på 1960-talet i Judson<br />
Church, 55 Washington Square (södra sidan). Här finner<br />
vi en vacker kyrksal med ett stort, målat fönster, och på 60talet<br />
var kyrkan centrum för den nya experimentella dansen. I<br />
kretsen ingick kända namn som Merce Cunningham, Meredith<br />
Monk, Steve Paxton och Trisha Brown, och den så kallade<br />
Judson-rörelsen har även påverkat den europeiska moderna<br />
dansens framväxt. Det visas fortfarande experimentella<br />
dansstycken på måndagar kl 20 (fritt inträde) i arrangemang
av Movement Research. Föreställningarna är av ”work-in-<br />
progress”-karaktär, så det är mycket experimenterande och<br />
man ska inte ha alltför höga förväntningar – men det är ett<br />
bra tillfälle att mingla bland New Yorks avantgardister.<br />
Legendariska klubbar och teatrar<br />
Söder om Washington Square löper West 4th Street. På<br />
rock- och bluesklubben Bottom Line (15 W 4th) mellan<br />
Washington Square och Broadway, spelade Lou Reed in<br />
livealbumet ”Take No Prisoners”.<br />
Strax intill låg Gerde’s Folk City (11 W 4th), som på 1960-talet<br />
var hjärtat i den amerikanska folkmusikrörelsen. Den 19-årige<br />
Bob Dylan spelade som förband till olika artister hela våren<br />
och sommaren 1961, ryktet spred sig och han upptäcktes av en<br />
talangscout från Columbia Records. Dylan fick för övrigt sin<br />
första egna lägenhet på West 4th Street (efter att ha kvartat<br />
lite varstans under ett år). Och slutligen ska vi inte glömma<br />
att Paul Simon och Art Garfunkel gjorde sitt allra första<br />
framträdande under namnet Simon & Garfunkel på Folk City<br />
1964. Året därefter toppade de listorna med ”The Sounds Of<br />
Silence”.<br />
På västra sidan om Washington Square kan man följa<br />
charmiga MacDougal Street söderut, förbi kaféer med bleka<br />
kedjerökande studenter, och förbi souvenirbutiker (turismen<br />
sätter sin prägel). I början av gatan hittar man teatern<br />
Provincetown Playhouse (133 MacDougal; teatern hör till<br />
universitetet) som grundades 1916 och där Eugene O’Neills
första pjäser mötte publiken. O’Neill skrev bland annat en<br />
följetong om skeppet ”SS Glencairn” med besättning, och<br />
som spelades under första världskriget. En annan medlem av<br />
teatergruppen var John Reed (författare till ”Tio dagar som<br />
skakade världen”) som bodde på 42 Washington Square, han<br />
lär i början av seklet ha oavhängighetsförklarat Washington<br />
Square Park som Nya Bohemien.<br />
West 3rd Street heter nästa tvärgata, på nr 85 bodde Edgar<br />
Allan Poe, och på nr 131 ligger jazzklubben Blue Note som<br />
rekommenderas av både Herbie Hancock och Dizzy Gillespie<br />
(söndagsbrunch med jazz från kl 12 för $14:50). Om man<br />
går österut och korsar Broadway befinner man sig på Great<br />
Jones Street där man hittar klubben för klassisk punk<br />
och sydstatskrubb, Acme Underground Bar & Grill.<br />
Jean-Michel Basquiat – det konstnärliga underbarnet från<br />
Brooklyns slum, vän till Andy Warhol (de målade tillsammans<br />
under 1984-85) och älskare till Madonna – dog 1988 av en<br />
heroinöverdos i sin ateljé på Great Jones Street, endast 27<br />
år gammal. (Basquiat vilar på Greenwoodkyrkogården i<br />
Brooklyn.)<br />
Om vi går vidare nedför MacDougal Street kommer vi till<br />
Cafe Wha? (115 MacDougal). Det är en liten rockklubb där<br />
Bruce Springsteen regelbundet harvade på helgerna (så tidigt<br />
som 1965), långt innan han slog igenom. Cafe Wha? har så<br />
iögonenfallande skrytsamma skyltar som räknar upp vilka<br />
som spelat där innan de blev berömda, att man inte direkt får<br />
lust att gå in – eftersom det kulturella kapitalet tycks höra till<br />
svunnen tid.
Besjungna Bleecker Street<br />
Två kvarter nedanför Washington Square har vi Bleecker<br />
Street (stavas även Bleeker). Kring hörnet MacDougal-<br />
Bleecker ligger några kaféer, man kan sitta ner och ta en<br />
espresso (ca $3 med dricks) och titta på folk. Allen Ginsberg,<br />
Jack Kerouac och andra beatnikförfattare har suttit här<br />
före oss. Om man är sugen på riktig mat finns det en bra<br />
kinarestaurang, Suzie’s (163 Bleecker Street), som sänker<br />
priset på eftermiddagarna.<br />
Bleecker Street har tjänat som kuliss för tonsättaren Gian-<br />
Carlo Menottis femtiotalsopera ”Helgonet på Bleecker Street”<br />
om konflikter bland New Yorks italienska immigranter<br />
– som en italiensk ”West Side Story”. Mer känd är Menotti<br />
för ”Telefonen” (1947) och andra operor på moderna teman.<br />
Han var den förste som skrev en opera direkt för TV (på 1950talet),<br />
och är den som står bakom Festival dei Due Mondi<br />
(De Två Världarnas Festival), Italiens största internationella<br />
kulturfestival. Festivalen har en systerfestival i South<br />
Carolina.<br />
Bleecker Street är en populär gata och turister fyller<br />
gatuservering efter gatuservering – på borden ligger<br />
små videokameror som ryms i en handflata och stora<br />
systemkameror med zoomlinser – och alla försöker att insupa<br />
det som finns kvar av den bohemiska stämning som de läst<br />
om i sina resehandböcker.<br />
Längst bort i östra ändan av Bleecker Street ligger CBGB’s
(315 Bowery). CBGB’s var den stora punkklubben på 1970talet<br />
– trots att namnet faktiskt är en förkortning för Country,<br />
Blue-Grass & Blues. Första bandet ut var Television, följda<br />
av konststudenterna i Talking Heads som begick sin<br />
livedebut här 1975, Ramones – förortsgrabbar från Forest<br />
Hills i Queens – dök upp samma år, och Blondie (innan de<br />
hette Blondie) slipades och tilläts mogna på CBGB’s inför<br />
sitt världsgenombrott. Vi ska heller inte glömma att Union<br />
Carbide Productions från Göteborg spelade här för tio år<br />
sedan, då newyorkarna fick en chans att se Ebbot Lundberg<br />
hjula.<br />
Bleecker Street förekommer också i många romaner, t ex i Jay<br />
McInerneys kultbok ”Neon: Bright Lights, Big City” (1986;<br />
filmad 1988 med Michael J Fox), som förlänar ett bohemiskt<br />
skimmer åt gatan där kämpande författare och konstnärer<br />
bott. Boken finns på de flesta antikvariat på Manhattan. Om<br />
man går västerut på Bleecker Street blir gatan väldigt italiensk<br />
till sin karaktär, och i hörnet av Cornelia Street och Bleecker<br />
bodde huvudpersonen som hade författardrömmar i nämnda<br />
roman. Runt omkring finns ställen som man känner igen<br />
ur boken, Zitos italienska bageri, Ottomanellis slakteri ”där<br />
små djurkroppar hänger i fönstret: oflådda kaniner, hårlösa<br />
svinfoster, plockade fjäderfän med gula fötter”. På en italiensk<br />
deli, Murray’s Cheese Shop (257 Bleecker), får man en<br />
macka med rökt mozzarella, soltorkade tomater och färska<br />
kryddor för $4. Om man är hungrigare än så kan man äta en<br />
hel pizza på John’s Pizza (278 Bleecker), en restaurang som<br />
sedan 1930-talet bakat pizzor i vedeldad ugn. Medan resten<br />
av USA spjälkat ned pizzan till en ”pizza slice”, en triangel
med seg ost som skärs ut ur en hel pizza och gräddas för sig,<br />
och säljs för $2 ”to go” till pizzakonnässörens förargelse,<br />
bedriver ortodoxa pizzerior som John’s of Bleecker Street<br />
motkampanjer och skyltar med NO SLICE redan på utsidan.<br />
T-bana: röd linje 1/9 till Sheridan Square-Christopher Street.<br />
En poets död<br />
Fortsätt vidare på Bleecker Street, som svänger mot nordväst<br />
och mynnar ut söder om Sheridan Square vid 7th Avenue.<br />
Vik av till vänster på Christopher Street och gå några kvarter<br />
söderut från Sheridan Square, för att komma till en bred<br />
gata vid namn Hudson Street. Inom synhåll har man skylten<br />
till White Horse Tavern (567 Hudson); den sympatiska<br />
barens exteriör är helt svartvit och ser ut som en filmkuliss,<br />
inredningen består av nött trä i väggar och stolar – ingen<br />
plastbehandlad masonit så långt ögat når. Här sägs det att<br />
poeten Dylan Thomas söp tills han dog en novemberafton<br />
1953. Han fördes till närbelägna St Vincent’s Hospital<br />
på 7th Avenue, vid 11th Street. Där kunde man inte hjälpa<br />
den blott 39-årige poeten, utan han befanns vara död –<br />
den officiella dödsorsaken var hjärnblödning på grund av<br />
alkoholism. Men det finns givetvis, som med alla smaskiga<br />
historier, en inofficiell och mycket hemsk version: enligt<br />
vissa forskare i ämnet var Dylan Thomas utarbetad, led av<br />
astma och matsmältningsrubbningar, och för att få honom<br />
på fötter injicerade läkarna på St Vincent honom med en
medicincocktail bestående av cortison och morfin, varpå han<br />
dog. Sjukjournalen revs (på sjukhuset hade man bl a missat<br />
att Dylan Thomas var diabetiker) för att rädda sjukhuset vars<br />
läkare kunde ha blivit åtalad för dråp.<br />
Om vi promenerar något kvarter uppför Hudson Street,<br />
sedan tar av västerut på Bethune Street och korsar Greenwich<br />
Street kommer vi till Cunningham Dance Foundation,<br />
koreografen Merce Cunninghams dansstudio (55 Bethune;<br />
dagligen kl 9-24). Cunningham är vid cirka 80 års ålder en<br />
av de stora inom modern dans. Han började koreografera<br />
på 1940-talet och har samarbetat med konstnären Robert<br />
Rauschenberg och kompositören John Cage – dessa tre lärde<br />
känna varandra redan omkring 1950 på Black Mountain<br />
College (i North Carolina) där de gjorde sina första happenings.<br />
Cunningham koreograferar fortfarande nya stycken som<br />
visas i New York och ibland skickas ut på turné. Institutet har<br />
träningsprogram för dansare intresserade av Cunninghams<br />
teknik och drar till sig elever från hela världen. Det finns också<br />
en souvenirbutik med dansvideor, och har man tur kan man<br />
få se någon studioföreställning.<br />
På Bank Street (parallellgata till Bethune Street) hyrde John<br />
och Yoko en tvårummare, ett arbetsrum och ett sovrum,<br />
under tiden de spelade in albumet ”Some Time in New York<br />
City”, 1971.<br />
Norrut genom Greenwich Village kan vi promenera förbi<br />
Balducci’s på hörnet 6th Avenue och West 10th Street<br />
(några kvarter nordväst om Washington Square Park), ännu<br />
en känd italiensk delikatessbutik. På nästa gata ligger Village<br />
Vanguard (7th Avenue, hörnet till 11th Street), en jazzklubb
som har funnits på samma plats sedan mitten av 1930-talet<br />
och dit folk gått för att höra Miles Davis, John Coltrane,<br />
Dexter Gordon och andra storheter. Inte långt borta ligger<br />
New Yorks högborg för bluesdiggare, Chicago B.L.U.E.S.<br />
(73, 8th Avenue mellan 13th och 14th). Den sistnämnda är<br />
en ångande, smal och stökig lokal, men om man tränger sig<br />
förbi scenen finns en soffhörna bakom bandet, där man kan<br />
sjunka ner i en fåtölj och koppla av till några av USA:s bästa<br />
bluesartister.<br />
C h e l s e a<br />
Vid 14th Street slutar Greenwich Village, och Chelsea tar vid.<br />
Chelsea är New Yorks gaystadsdel och sträcker sig längs 8th<br />
Avenue ända upp till 23rd Street. Många av restaurangerna<br />
och butikerna drivs av eller riktar sig till homosexuella och det<br />
finns flera gaybarer på 8th Avenue, bl a Rawhide på hörnet<br />
till 21st Street och The Break lite längre upp på samma sida.<br />
På motsatta sidan ligger Bendix Diner, med neonreklamen<br />
”GET FAT” – bra för kaffe, plättar, rejäla omeletter och<br />
jättemackor. USA:s ledande bokhandel med inriktning på<br />
gaykultur, A Different Light Bookstore, ligger på 151 W<br />
19th Street. Information för homosexuella finns i en särskild<br />
gratistidning som man hittar i boxar längs gatan, LGNY<br />
(Lesbian-Gay New York).<br />
Chelsea är också en av Manhattans konstnärliga stadsdelar.<br />
Österut, i den lilla tårtbit som bildas mellan 10th och 11th<br />
Avenue samt W 23rd Street, ligger två av Manhattans
viktigaste avantgarde-centra: Kitchen (Center for Video,<br />
Music, Dance, Performance, Film & Literature, 255-5793;<br />
512 W 19th Street) som alltså inte serverar mat, utan är ett<br />
”laboratorium” där konstformer blandas sedan 1971, samt<br />
Dia Center for the Arts (989-5912; 548 W 22nd Street),<br />
en utställningslokal för installationer och experimentell konst.<br />
Öppettiderna är något sporadiska, därför bör man ringa först.<br />
På 10th Avenue (vid 22nd Street) ligger dygnet-runt-öppna<br />
Empire Diner som blivit ett turistmål för sin fräcka art<br />
déco-interiör – à la Dick Tracy – från 1929. Sommartid finns<br />
uteplatser där man kan sitta och titta på folk; maten är enkel<br />
men duglig, en macka och kaffe kostar lite drygt $10.<br />
På väg tillbaka mot Broadway passerar man Chelsea Hotel<br />
(222 W 23rd Street), härbärge sedan 1905 (byggnaden från<br />
sent 1800-tal) och numera inkluderat i National Register of<br />
Historic Places. Från början var priserna mycket rimliga och<br />
hotellet blev snabbt populärt bland författare som kom till<br />
New York (idag kostar rum $100 per natt). Den som hatar<br />
”namedropping” får blunda, för nu tar vi oss en smygtitt i<br />
gästboken som praktiskt taget är en uppslagsbok över författare<br />
och rockmusiker. Det är inte helt otänkbart att någon skulle<br />
spöka i huset, för Thomas Wolfe bodde här de sista åren av sitt<br />
liv, tills han dog vid 38 års ålder i lunginflammation, liksom<br />
poeten Dylan Thomas som gick ned till White Horse Tavern<br />
för att möta sin död 1953 (se ovan).<br />
Bland andra gäster märks den franska aktrisen Sarah<br />
Bernhardt, samt dramatikerna Eugene O’Neill, Tennessee<br />
Williams, Brendan Behan och Arthur Miller. Miller bodde<br />
på hotellet 1962-68, då han skrev ”Efter syndafallet” om
äktenskapet med Marilyn Monroe. Vidare noteras i gästboken<br />
författare som O Henry som upplevde sitt livs mest produktiva<br />
period i New York (i början av seklet); arbetarskildraren James<br />
T Farrell, författare till romantrilogin om Chicago-grabben<br />
Studs Lonigan (som blivit till TV-serie); Edgar Lee Masters<br />
(mest känd för Spoon River-antologin) har till och med skrivit<br />
ett poem betitlat ”Chelsea Hotel”; beatniks som Jack Kerouac<br />
och William S Burroughs har häckat på hotellet; och science<br />
fiction-författaren Arthur C Clarke lär ha skrivit manuset till<br />
”2001 – en rymdodyssé” här.<br />
Hotellet har också vävts in i rockmusikens mytologi:<br />
sångerskan Janis Joplin sög av poeten Leonard Cohen<br />
i rum nr 2 (och Cohen skrev en låt om det), andra celebra<br />
gäster har varit Jimi Hendrix, Bob Dylan, Joni Mitchell,<br />
Sinead O’Connor och Courtney Love. Lou Reed har lagt in<br />
hänsyftningar till Chelsea Hotel i flera av sina låtar – t ex är<br />
”Walk On The Wild Side” en uppräkning av de mest bisarra<br />
hotellgästerna han träffat.<br />
En av filmerna som spelats in på hotellet är Andy Warhols<br />
”Chelsea Girls” (1966), som skildrar olika typer som bor i<br />
rummen. Nancy Spungen blev knivhuggen till döds i ett<br />
hotellrum 1978 av sin fästman Sid Vicious, rockstjärnan från<br />
punkbandet Sex Pistols. En del av filmen ”Sid & Nancy - Love<br />
Kills” ska ha filmats här, men rummet som de bodde i finns<br />
inte kvar eftersom alltför många fans störde dem som bodde<br />
där. Senare har Madonna spelat in sin video till låten ”Sex” på<br />
Chelsea Hotel, i ett försök att haka på myterna.<br />
T-bana: blå linje C/E till 23rd Street.
E a s t V i l l a g e & A l p h a b e t<br />
C i t y<br />
East Village är för närvarande den del av Manhattan som<br />
förefaller rikast på ”alternativt” leverne. En av områdets<br />
kändaste invånare var Allen Ginsberg som dog den 5 april<br />
1997. Här hittar man husockupanter och makrobiotiska fik,<br />
men även denna del av Manhattan förändras – trots allt är<br />
det ju ganska nära till Wall Street och det troliga är att hela<br />
området förr eller senare lyxsaneras.<br />
I East Village kan man shoppa trendiga grejer, ganska mycket<br />
är både unikt och häpnadsväckande dyrt, en begagnad<br />
handväska kan kosta uppemot 1500 kronor. Det finns<br />
också musikklubbar, några sjysta tips nämns, och man kan<br />
gå på konserter nästan varje natt – helgen börjar redan på<br />
onsdagarna i East Village. En bra utgångspunkt är St Mark’s<br />
Place.<br />
St Mark’s Place<br />
St Mark’s Place är inget torg, som det låter på namnet, utan<br />
ett par kvarter längs 8th Street mellan 3rd Avenue och Avenue<br />
A, i utkanten av Alphabet City (området där avenyerna har<br />
bokstavsnamn). Här är det kul att bara gå och iaktta folk, eller<br />
titta in i fräcka butiker för underkläder, skivor och sånt.<br />
Många av husen kring St Mark’s Place byggdes på 1800talet<br />
och var då luxuösa privatbostäder. 1949 flyttade en ung<br />
Andy Warhol till New York (från Pittsburgh) och de första
veckorna bodde han inneboende här. Senare skaffade han ett<br />
eget hem på Upper East Side, men i april 1966 återkom han<br />
till St Mark’s Place då han hyrde det polska medborgarhuset<br />
Polsky Dom Narodny (23 St Mark’s), som han omvandlade till<br />
diskoteket The Dom. Där gav han sin multimediaföreställning<br />
”Exploding Plastic Inevitable” med Nico, Velvet Underground,<br />
filmer, dansare och andra Factory-produkter.<br />
I kvarteret omedelbart öster om 3rd Avenue finner man<br />
den tätaste koncentrationen av intressanta småbutiker.<br />
Allt är ganska bisarrt, det är mycket piercing och latex och<br />
konstiga dofter i luften. Titta in på St Mark’s Comics (11 St<br />
Mark’s) för tecknade serier, eller på Venus Records (13 St<br />
Mark’s; öppet till kl 23 på fre-lör) för CD och vinyl, nytt och<br />
begagnat, massor av rariteter (Joey Ramone handlar skivor<br />
där och i personalen finns bl a en f d medlem i Hanoi Rocks).<br />
St Mark’s Bookshop (12 St Mark’s) är känt för att ha ett<br />
suveränt sortiment av kulturtidskrifter, hit vallfärdar folk från<br />
hela New York. Om man vill läsa fanzines får man fortsätta till<br />
See Hear (33 St Mark’s) för att komma till gräsrotsnivån.<br />
Dojo på St Mark’s Place är ett ställe för bra billig kinesisk<br />
hälsomat samt billig öl, det är populärt, publiken är ung och<br />
musiken punkig.<br />
T-bana: grön linje 6 till Astor Place; gul linje N/R till 8th<br />
Street.
Rockens landmärken<br />
Rockteatern Fillmore East låg i närheten av St Mark’s Place<br />
på 109, 2nd Avenue. Omkring 1970 hade den ursprungligen<br />
judiska teatern förvandlats till stället för spännande nya<br />
artister som Doors, Janis Joplin, Who och Led Zeppelin.<br />
Jimi Hendrix spelade här nyårsaftonen 1969 och konserten<br />
gavs ut på skiva som ”Band Of Gypsies”. Alla tycks ha känt<br />
ett tvång att ”play the Fillmore” som det hette bland musiker<br />
– och de flesta gav ut sin Fillmore-konsert som livealbum. Det<br />
finns därför mer än sextio skivor som heter ”Live at Fillmore”<br />
med allehanda grupper (en del är visserligen inspelade på<br />
systerklubben Fillmore West i San Francisco).<br />
Coney Island High (15 St Mark’s; öppet till kl 4) är ett<br />
ställe där man kan förvänta sig att se bröderna Ramone riva<br />
av en konsert med Wayne Kramer (ex-MC5) som förband,<br />
en annan dag kanske det är 70-talsdisco. Går man ännu<br />
djupare in i dessa mustiga kvarter hittar man St Mark’s<br />
Bar & Grill, på hörnet vid 1st Avenue. Här filmade Rolling<br />
Stones sin video till ”Waiting For A Friend” och det finns en<br />
väggmålning föreställande bandet. Mellan 1st Avenue och<br />
Avenue A ligger en sympatisk liten bokhandel, East Village<br />
Books & Records (101 St Mark’s), som säljer och köper<br />
diverse kultdyrgripar och är ganska välsorterade på det som<br />
är spännande inom amerikansk litteratur och musik. En del<br />
av vinsten används till lokal välgörenhet.
Alfabetsstaden<br />
Vidare österut förirrar man sig in i kvarteren som kallas för<br />
Alphabet City eftersom området genomkorsas av avenyer<br />
med bokstavsnamn – A, B, C och D. Dessa anses farliga och<br />
det kan därför vara en god idé att inte irra omkring här på<br />
fyllan, sent på natten, ensam. Dagtid finns det knappast något<br />
att oroa sig för. I slutet av St Mark’s Place breder ett ganska<br />
sjaskigt grönområde ut sig där uteliggarna sover, Tompkins<br />
Square Park (mellan 6th och 10th Street, Avenue A och C).<br />
Parken känner man igen från filmen ”Die Hard III”, eftersom<br />
Bruce Willis och Samuel L Jackson desarmerade en bomb vid<br />
fontänen.<br />
Men i Alphabet City hittar man också många intressanta<br />
ställen, t ex puben Sidewalk (94 Avenue A vid hörnet till 6th<br />
Street; Guinness för $5) med band som lirar i bakre rummet,<br />
bl a under sommarens Anti-Folk Festival. Det brukar vara fri<br />
entré, men för varje artist skickas kollekthåven runt. Vill man<br />
inte lyssna på band så kan man tränga sig ned på uteserveringen<br />
på hörnet eller spela biljard i källaren. Fortsätter man längs<br />
East 6th Street kan man hitta en del indiska restauranger där<br />
man äter billigt.<br />
Vazacs som också kallas för 7B (för att den ligger på hörnet<br />
av 7th Street och Avenue B), är en populär bar som fått utgöra<br />
kuliss i massor av filmer. En regissör som återkommit är<br />
Sidney Lumet, som filmat scener för ”Domslutet” (med Paul<br />
Newman) och ”Serpico” (med Al Pacino) här, andra filmer<br />
som Vazacs förekommit i är ”Gudfadern 2” och ”Crocodile<br />
Dundee”.
Tre kvarter söderut bodde den då relativt okända Madonna<br />
i en lägenhet med kackerlackor, på 232 E 4th Street. I nästa<br />
kvarter hittar man Nuyorican Poets Cafe (236 E 3rd,<br />
mellan B och C), en kulturell nattklubb som har öppet alla<br />
nätter (utom måndagar) dit man ska gå om man känner sug<br />
efter hiphop-jazzpoesi, ”Poetry Slam” eller ”readings” (av<br />
filmmanuskript). För den som vill uppträda själv är det fri<br />
scen första onsdagen i varje månad. Kulturen konsumeras<br />
naturligtvis med öl och vin.<br />
Nere på Houston Street, två kvarter söderut, kan man slinka<br />
in på Katz’s Deli (205 East Houston). Det var vid ett av dessa<br />
kafébord som den häftiga orgasmscenen i filmen ”När Sally<br />
mötte Harry” (med Meg Ryan och Billy Chrystal) spelades in.<br />
Woody Allen går också hit.<br />
Ett par kvarter västerut och några gator norrut hittar man<br />
La Mama E.T.C. (Experimental Theater Club) på 74 E<br />
4th Street mellan 2nd och 3rd Avenue. På denna teater för<br />
nyskrivna pjäser har man kunnat se verk av Sam Shepard och<br />
Andy Warhol (vars pjäs ”Pork” sattes upp 1971).<br />
För den som ber om dans och poesi<br />
East Village blir inte mindre spännande norr om St Mark’s<br />
Place. Efter ett kvarter kommer man till P.S.122 (uttyds<br />
Performance Space 122) på 1st Avenue vid 9th Street. P.S.122<br />
är en scen för experimentella multimediala uppsättningar,<br />
med dans, rörelse, text och ljud.<br />
Drömmen om att proppa i sig ett halvdussin hamburgare i ett
svep kan man förverkliga på Sassy’s (1st Avenue och 10th<br />
Street; öppet till kl 23 på vardagskvällar; fre-lör tills kunderna<br />
slutar att komma) där sliders, miniatyrhamburgare med<br />
kyckling-parmesan eller biff-cheddar, kostar $1 per styck –<br />
man behöver å andra sidan ett tjog av dem för att bli mätt.<br />
Väster om 2nd Avenue ligger St Mark’s Church (131 E 10th<br />
Street; Danspace & The Poetry Project) som är en charmig<br />
kyrka vid ett litet trekantigt torg, omgivet av barer och krogar.<br />
Kyrkan byggdes 1826 på samma tomt där den siste holländske<br />
guvernören bott, Petrus ”Träbenet” Stuyvesant.<br />
Denne styrde kolonin med hårda nypor, lät lägga kullersten<br />
på leriga gator och byggde upp en polisstyrka som såg till att<br />
lagarna efterlevdes; han ligger begravd i kyrkans källare och<br />
har fått ge namn åt både gator och kvarter.<br />
Sedan 1920-talet har kyrkan varit en samlingsplats för New<br />
Yorks avantgarde. Här har Isadora Duncan, Martha Graham<br />
och Ruth St Denis dansat, New York-rockens gudfader Lou<br />
Reed läste dikter här i början av 1960-talet (när han just hade<br />
gått ut litteraturlinjen på Syracuses universitet); tio år senare<br />
stod Patti Smith för poesin och förändrade rocklyriken för<br />
gott. 1974 grundades Danspace Project som numera har<br />
hand om kyrkan, vars sal har fått dansgolv i lönnträ och<br />
komplett ljusrigg. Uppläsningar förekommer regelbundet<br />
(en kväll när jag flanerar förbi är det ett hyllningsprogram<br />
till kompositören John Cage och en massa intellektuella<br />
har samlats för att recitera Cages texter för varandra); på<br />
nyårsdagen invigs året med uppläsningar.<br />
T-bana: grön 6 till Astor Place; gul N/R till 8th Street.
U n i o n S q u a r e & F l a t i r o n &<br />
G a r m e n t D i s t r i c t<br />
Manhattan från ”the Villages” och upp till Times Square är<br />
ett ganska spännande område med olika slags hus som vi<br />
ska titta närmare på: gamla brownstone-hus i 1800-talsstil,<br />
The Flatiron som var den första skyskrapan, och Empire<br />
State Building som länge var världens högsta hus. Här går<br />
man också förbi världens första moderna varuhus – Macy’s,<br />
samt Manhattans modedistrikt. Det finns därtill diverse<br />
spår efter berömda kulturpersonligheter, inte minst Andy<br />
Warhol. Under senare år har det här området, vars centrum<br />
är Madison Square Park, också kommit att kallas för Silicon<br />
Alley (silikongränden) för att östkustens dataindustri tycks ha<br />
koncentrerats hit. Så det har blivit en kusin till Kaliforniens<br />
mer berömda Silicon Valley.<br />
Union Square<br />
Om ni befinner er på samma plats som jag, East 14th Street<br />
vid hörnet med Park Avenue South, då blickar vi norrut över<br />
lilla Union Square som anses ligga på gränsen mellan<br />
södra Manhattan och Midtown (dvs mellersta Manhattan).<br />
Prototypen för alla moderna rockklubbar, Max’s Kansas City,<br />
låg på 213 Park Avenue South (vid 17th Street i övre hörnet<br />
av Union Square). Max’s var ett andra hem för konstnärer,<br />
författare och musiker; Velvet Underground spelade in<br />
albumet ”Live at Max’s Kansas City” en het sommarnatt 1970;
Andy Warhol gjorde många av sina fynd där; Iggy Pop och<br />
David Bowie träffades här för första gången; Debbie Harry<br />
var servitris på Max’s innan hon slog igenom med Blondie.<br />
I början av seklet var Union Square ett centrum för<br />
amerikansk filmindustri. I sydvästra hörnet låg filmstudion<br />
Biograph (11 E 14th) där Mary Pickford och D W Griffith<br />
inledde sina karriärer som Amerikas första riktiga filmstjärna<br />
respektive första stora filmregissör. Filmindustrins flytt till<br />
Hollywood blev så småningom oundviklig, för där fanns<br />
billigare tomtmark, mer solsken (man filmade ofta i dagsljus)<br />
och dessutom kom man så långt bort som möjligt från<br />
uppfinnaren Thomas Alva Edison i New Jersey. Edison hade<br />
nämligen tagit patent på diverse filmutrustning och krävde<br />
pengar för varje producerad film.<br />
Sedan promenerar vi över gatan till själva Union Square som<br />
är ett litet torg med en mikroskopisk park. På torget kan det<br />
vara en liten marknad (främst lördagar).<br />
T-bana: gul linje N/R, grön 4/5/6 eller grå L till 14th Street.<br />
The Factory<br />
Vid Union Square låg Andy Warhols (1928-1987)<br />
silverdraperade ateljé The Factory. The Factory flyttade<br />
runt en del på Manhattan, men mellan 1968-74 låg den på<br />
västra sidan av torget (33 Union Square West) och från 1974<br />
en bit norrut (860 Broadway). Warhol hade etablerat sig<br />
som reklamtecknare innan han grundade sin ”konstfabrik”.
På The Factory producerade han inledningsvis Campbellsburkarna<br />
och de tredimensionella Brillo-kartongerna, då han<br />
fortfarande höll sig väldigt nära reklamens koder, men sedan<br />
uppfann han konceptet med de berömda massproducerade<br />
porträttserierna, som resulterat i bl a Mao Tse-tung, 1972;<br />
Mick Jagger, 1975; Mona Lisa, 1979; Ingrid Bergman, 1983 –<br />
Warhol kunde producera uppemot 100 porträtt om året. Men<br />
karriären höll på att ta slut samma år som han flyttade hit, när<br />
Valerie Solanas, ensam företrädare för Society for Cutting<br />
Up Men (S.C.U.M.), tog sig in i The Factory och skadesköt<br />
Warhol den 3 juni 1968. Konstnären svävade länge mellan liv<br />
och död, och skrevs ut från sjukhuset först efter nästan två<br />
månader.<br />
Enligt Pat Hackett, författare till Warhols dagbok (inte ens<br />
dagboken skrev han själv, utan dikterade den på telefon),<br />
älskade han Union Square – ”träden i parken och loftet med<br />
utsikt mot det ståtliga Con Edison-tornet, med dess klocka<br />
som lyste likt en måne över grannskapet”.<br />
Bokpalats<br />
På norra sidan om Union Square ligger det första av de<br />
populära bokvaruhusen i Barnes & Noble-kedjan (33 E<br />
17th Street); de imponerar med sitt läckra sätt att presentera<br />
böcker, med massor av glansiga omslag att välja bland. Det<br />
är trevligt att gå på bokpalats, man kan sitta i kaféet och läsa,<br />
det finns sköna fåtöljer och i konceptet ingår även att ha<br />
kvällsöppet, ibland till midnatt. Någon kväll i veckan bjuds
på författarbesök med uppläsning och signering. Kedjan<br />
startades av universitetsstudenten Leonard Riggio som var<br />
missnöjd med studentbokhandeln på New Yorks universitet.<br />
År 1971 tog han över den befintliga Barnes & Noble-butiken<br />
vid Union Square som han byggde upp till världens största<br />
bokhandel med 150 000 titlar, prototypen för dagens<br />
amerikanska bokpalats (book superstores). Från Union<br />
Square har kedjan expanderat, till att vid senaste räkningen<br />
(1998) täcka in samtliga USA:s delstater med över 1000<br />
bokpalats och 25 000 anställda boksäljare.<br />
Samtidigt som det här bokintresset gör mig euforisk ingjuts<br />
en absurd och oförklarlig skräck, eftersom allt är så snyggt,<br />
så välförpackat, så strömlinjeformat att man nästan blir rädd<br />
för vad som ska ske med den smalare litteraturen som kanske<br />
hamnar aningen vid sidan av den stora målkorgen – till vilken<br />
avdelning går jag för att hitta fjolårets böcker som inte råkade<br />
bli bestsellers? Barnes & Noble öppnar var fjärde dag ett<br />
nytt bokpalats någonstans i USA, och är på god väg att utrota<br />
alla gammaldags boklådor med personlig profil. Barnes &<br />
Noble-butiker ligger också på 105, 5th Avenue (vid 18th<br />
Street); 4 Astor Place (vid 8th Street i East Village); 675, 6th<br />
Avenue (vid 21st Street i Chelsea); 48th Street vid 8th Avenue;<br />
1972 Broadway (vid 66th Street); 2289 Broadway (vid 82nd<br />
Street). En praktisk detalj med dessa Barnes & Noble-butiker<br />
är att samtliga har offentliga toaletter.<br />
Man ska inte missa Barnes & Nobles lilla konkurrent –<br />
precis söder om Union Square ligger en märklig bokhandel<br />
med antikvariat, som heter Strand Book Store (ingång<br />
på hörnet Broadway och 12th Street). Här lockas man av 2
miljoner blandade böcker på 12 kilometer bokhyllor. Utanför<br />
butiken slumpas diverse överblivna böcker bort för ¢48-$1.<br />
Eller fem för $2. Inne i bokhandeln hittar man restupplagor<br />
för halva butikspriset och gamla amerikanska klassiker som<br />
annars kan vara svårfunna, här oftast inte dyrare än $10-15.<br />
Strand har öppet dagligen till kl 21:30 (det finns även en filial<br />
på Manhattans sydspets).<br />
Pengar<br />
En sevärdhet nära Union Square är Forbes Magazine<br />
Galleries (62, 5th Avenue vid 12th Street; tis-lör kl 10-16,<br />
torsdagar är reserverade för grupper; fritt inträde) som ligger<br />
i det berömda affärstidningshuset med samma namn. Museet<br />
handlar om rikedom, bland annat får man lära sig allt om<br />
Monopolspelets historia (spelplanen lär i den amerikanska<br />
versionen vara baserad på kasinostaden Atlantic City) och se<br />
de berömda Fabergé-ägg som museet har i sin ägo.<br />
Rastplatser<br />
Om det är dags för en matbit eller bara något att dricka så är<br />
Union Square perfekt för en rast. Coffee Shop (20 Union<br />
Square West) är något av ett yuppiekafé, öppet 23 timmar om<br />
dygnet. Ett annat trendigt ställe är Union Square Cafe på<br />
21 E 16th Street (mellan Union Square och 5th Avenue; dyrt<br />
med italiensk-amerikansk meny).<br />
Ett nytt fenomen är ”microbreweries” eller ”brewpubs” som
serverar exklusiva och mindre exklusiva ölsorter, oftast<br />
bryggda i huset. Ett av de mest kända är Heartland Brewery<br />
på 35 Union Square West, i samma byggnad där The Factory<br />
legat.<br />
Om man är fattig och ändå sugen på något, kan man trilla<br />
in i Old Town Bar & Restaurant på 18th Street mellan<br />
Broadway och Park Avenue (bakom Barnes & Noble). En saftig<br />
hamburgare, bakad potatis och stor fatöl går på $11, saloonen<br />
har en interiör från 1892, lång bardisk med antik kassaapparat,<br />
dammiga speglar, bikupsmosaik på golvet. Bland sakkunniga<br />
räknas den som en av världens bästa barer.<br />
Ett kvarter öster om Union Square ligger en annan gammal<br />
krog, som påstås vara New Yorks äldsta (1864): Pete’s<br />
Tavern i hörnet Irving Place och 18th Street. Precis utanför<br />
krogen har East 18th Street döpts om till O Henry Way efter<br />
den mest berömda stamkunden. O Henry var pseudonym för<br />
en känd förskingrare och novellförfattare, som i verkligheten<br />
hette William Sidney Porter (1862-1910). Han flyttade till<br />
New York i början av vårt sekel (efter att ha avtjänat ett<br />
treårigt fängelsestraff då han under tiden börjat skriva), och<br />
det var under sina sista åtta år i livet som han publicerade sina<br />
skönlitterära alster – bland annat ”De fyra miljonerna” (1906),<br />
som innehåller hans mest kända noveller och som utspelar sig<br />
i New York. Krogen är ganska enkel, och ljudvolymen kan bli<br />
hög sent på kvällen.<br />
O Henry bodde två kvarter norrut på 55 Irving Place (vid<br />
18th Street; nu ligger där en restaurang som tar upp hans<br />
lägenhet). Intill ligger Gramercy Park, en liten inhägnad<br />
med rejäla stålgaller och låsta grindar. På södra sidan bodde
skådespelaren Edwin Booth, och det är han som står staty i<br />
parken (i rollen som Hamlet). Edwins bror John Wilkes Booth<br />
blev också känd i teatrala sammanhang – det var nämligen<br />
han som sköt Abraham Lincoln på en teater i Washington DC.<br />
Det sägs att Gramercy Park aldrig varit kommunal egendom<br />
och att plätten testamenterades till ägarna av de omgivande<br />
tomterna, av någon S B Ruggles – endast de boende har<br />
nyckel till de låsta grindarna.<br />
Norrut från parken löper Lexington Avenue genom det<br />
rikaste Manhattan (Upper East Side) och det fattigaste<br />
(Harlem), dessa stadsdelar beskrivs en bit längre fram i<br />
boken. För den som är intresserad av asiatisk mat finns<br />
några mycket indiska kvarter längs Lexington, 500<br />
meter upp från Gramercy Park, där man äter en helgjuten<br />
thalimåltid för $5 – testa Curry in a hurry (119 Lexington<br />
vid 28th Street) som har självservering från bottenvåningens<br />
glasdiskar med diverse delikatesser; matsalen är en trappa<br />
upp. Armory At Gramercy Park (68 Lexington vid 26th<br />
Street) har återkommande visningar av exklusiv orientalisk<br />
konst (till salu); det kostar dock $12 att gå in samt $8 att gå<br />
på föreläsning.<br />
För tillfället vänder vi dock vårt intresse mot Broadway och<br />
den breda mittfåran.<br />
Brownstone-hus<br />
Följ 20th Street från södra sidan av Gramercy Park västerut<br />
(mot de lägre husnumren). I kvarteret närmast Broadway
föddes Teddy Roosevelt (1858-1919) på 28 E 20th Street, i<br />
ett nygotisk hus med slät rödbrun stenfasad. I museet, en<br />
rekonstruktion av familjen Roosevelts hem under åren<br />
1854-72, får man veta mer om Teddys uppväxt och den tidens<br />
New York, se tidstypiskt möblerade rum (1860-talsviktoriana)<br />
och vintertid arrangeras konserter; öppet ons-sön kl 9-17;<br />
$2. Som vi vet blev Teddy militär och sedan president (1901-<br />
09), och fick trots sin imperialistiska nit (särskilt riktad mot<br />
svaga latinamerikanska länder) Nobels fredspris 1906 för att<br />
ha medlat mellan Japan och Ryssland. Han sköts 1912 men<br />
överlevde, och skjortan han bar vid attentatet finns också i<br />
museet.<br />
Just det här huset anses vara arkitektoniskt viktigt för att<br />
det är gammalt – byggt 1848 – och typiskt för bostadshusen<br />
från den tiden. Fasaden har moderiktiga utsmyckningar och<br />
består av den rödbruna sandsten som gett hus av det här<br />
slaget namnet ”brownstone-hus”, och dessa brownstonehus<br />
är mycket karakteristiska för New York.<br />
S t r y k j ä r n e t o c h<br />
s k y s k r a p o r n a<br />
Ta till höger på Broadway och efter ett par kvarter kommer<br />
vi till ett hus som ser bekant ut: Flatiron Building. Detta<br />
är värt en stunds meditation eftersom den räknas som en<br />
av världens första skyskrapor. Ursprungligen hette<br />
den Fuller Building men den trekantiga formen (som beror<br />
på att tomten ligger precis där Broadway och 5th Avenue<br />
skär varandra) gjorde att alla sa ”Strykjärnet”, så till sist
döpte ägarna helt sonika om byggnaden. Om man tycker<br />
att Strykjärnet ser bekant ut ska man veta att alla TV-serier<br />
och filmer som utspelar sig i New York låter helikopterburna<br />
kameror panorera förbi det (ofta redan i vinjettbilderna) eller<br />
så utspelar sig någon nyckelscen i parken på norra sidan.<br />
The Flatiron byggdes 1902, söder om 23rd Street, med den<br />
smala sidan norrut mot Madison Square Park. Idag skulle<br />
man knappast kalla den för skyskrapa när man ser vad som<br />
finns runt omkring, men då hade den nya byggtekniken med<br />
stålskelett just kommit och man vågade sig på en expansion i<br />
höjdled. Men eftersom folk ännu inte var vana vid så höga hus<br />
försåg man de 21 våningarna med solid stenfasad för att ge ett<br />
stabilt intryck.<br />
Ett decennium efter The Flatiron fanns drygt 50 hus som<br />
var ännu högre, och de amerikanska ingenjörerna kämpade<br />
för att hitta mindre massiva konstruktionslösningar (man<br />
tvingades ju att bygga på höjden eftersom tomtmarken blivit<br />
så dyr). Cirka 30 år efter The Flatiron byggdes Manhattans<br />
två mäktigaste skyskrapor, Chrysler Building (42nd Street vid<br />
3rd Avenue) och Empire State Building (tio kvarter rakt norr<br />
om Flatiron); den sistnämnda har ett skelett bestående av 60<br />
000 ton stålskenor. Sålunda utvecklades en standardiserad<br />
byggmetod för skyskrapor – först satte man ihop stålskelettet<br />
som ett stort meccano, sedan kläddes detta med väggelement<br />
av betong och glas.<br />
Empire State Building (se nedan) tillhör en slags<br />
mellangeneration där arkitektonisk charm fortfarande<br />
spelade en roll. Längre söderut på Manhattan har vi redan sett
moderna World Trade Center (sent 1960-tal), från en tid då<br />
många raka och tämligen fula skyskrapor byggdes. En bieffekt<br />
av skyskraporna är att staden blivit en god arbetsmarknad för<br />
fönsterputsare – det finns 800 som jobbar heltid inom detta<br />
yrke.<br />
Nämnas bör att det länge var en kamp mellan New York och<br />
Chicago om att kunna visa upp de häftigaste skyskraporna.<br />
Slutligen blev husen så höga att det inte lönade sig att försöka<br />
bygga högre. Till amerikanernas förtret byggde malaysierna<br />
då en ännu högre skyskrapa i Kuala Lumpur, vilken officiellt<br />
är världens högsta.<br />
Kring Madison Square Park<br />
The Flatiron (se faktaruta) är den mest iögonfallande<br />
byggnaden kring Madison Square Park. Om man inte<br />
vilade redan vid Union Square kan man frestas att sätta sig<br />
här bland kontorister som äter lunch ur påsar. Småfåglar<br />
studsar omkring som tennisbollar mellan brödsmulorna och<br />
män tillhörande någon för mig främmande religion förrättar<br />
bön på små handvävda bönemattor.<br />
Observera att Madison Square Garden, den kända<br />
inomhusarenan, är något helt annat och ligger flera kvarter<br />
norrut. Ursprungligen fanns här visserligen en byggnad som<br />
hette Madison Square Garden, i parkens nordöstra hörn, men<br />
den revs på 1920-talet. Apropå denna finns en sedelärande<br />
historia som man får höra mer än en gång när man tar<br />
guidade turer på Manhattan. Den första Madison Square
Garden byggdes 1879, ritad av arkitekten Stanford White<br />
(1853-1906) från byrån McKim, Mead & White (som stod för<br />
många av New Yorks viktiga byggnader och monument, bl<br />
a Judson Church och triumfbågen vid Washington Square).<br />
Stjärnarkitekten Stanford White förförde stadens kvinnor<br />
som det behagade honom, bland andra den 15-åriga Evelyn<br />
Nesbit. Den skändade Nesbit gifte sig sedan med en lätt<br />
dement man vid namn Harry Thaw, som enligt myten inte<br />
tålde att en annan tagit hans hustrus oskuld. Så Thaw letade<br />
upp arkitekten – som intog en lätt måltid på Madison Square<br />
Gardens takterrass – och sköt ihjäl denne. Utan att komma<br />
med någon enkel sensmoral, så kan man ju förstå varför det<br />
var amerikaner som började exportera såpoperor till oss<br />
européer, och inte tvärtom.<br />
I huset intill Flatiron Building, på 14 W 23rd Street, föddes<br />
författarinnan Edith Wharton 1862 i en rik societetsfamilj.<br />
Edith Wharton skrev satiriska romaner om amerikanskt<br />
överklassliv, gjorde sig lustig över snobberiet, och flydde till<br />
sist New York för att bosätta sig i en författarkoloni i Paris.<br />
Hennes kanske mest kända roman är ”Oskuldens tid” (filmad<br />
av Martin Scorsese), där en kvinna som dumpat sin polske<br />
adelsman till make rör runt i societetsgrytan i 1870-talets<br />
New York. En intressant kuriositet är att balen som skildras i<br />
boken hölls i fastighetskungen William Astors privata palats<br />
på 5th Avenue och 34th Street, samma adress där Empire<br />
State Building står idag.<br />
Två kvarter norr om Madison Square har en gatstump gått till<br />
historien under namnet Tin Pan Alley (28th Street, mellan<br />
5th och 6th Avenue). Schlagerindustrin var koncentrerad
häromkring vid sekelskiftet, husen längs gatan inrymde de<br />
ledande musikförlagen och kompositörer hade arbetsrum<br />
här. Efter första världskriget flyttade verksamheten upp till<br />
Times Square och Brill Building (se nedan).<br />
Världens första varuhus<br />
Från Madison Square är det åtta kvarter längs Broadway till<br />
nästa lilla torg, Herald Square. Herald Square ser mest ut<br />
som en flervägskorsning där taxibilar ilar förbi butikernas<br />
ljusreklam. De flesta turister kommer hit enkom för att<br />
besöka Macy’s – ”världens första varuhus” – som fyller<br />
kvarteret mellan Broadway och 7th Avenue, och som med sina<br />
14 000 anställda och enorma ytor räknas (enligt Guinness<br />
rekordbok) även som världens största varuhus. Macy’s har<br />
egen turistinformation på 151 W 34th Street (695-4400;<br />
öppet dagligen) och fräscha offentliga toaletter.<br />
Varuhuset har fått sitt namn efter Rowland H Macy som 1858<br />
öppnade en billighetsbutik där han sålde kläder på 6th Avenue<br />
(vid 14th Street), i vad som då var ett växande kläddistrikt.<br />
När han utökade sitt sortiment till att omfatta bijouterier<br />
och moderna franska kläder slukade hans etablissemang<br />
alla mindre butiker i grannskapet. Macy dog 1877, och en rik<br />
familj vid namn Straus köpte ut arvingarna. År 1900 köpte<br />
familjen Straus hela tomten mellan Broadway och 7th Avenue<br />
vid Herald Square, och gav arkitekter i uppdrag att bygga<br />
världens största butik – ett tio våningar högt himmelrike för<br />
konsumtion. Det redan inarbetade namnet Macy’s behöll
man. Och så föddes det moderna varuhuset.<br />
Vid Herald Square ligger även köpcentret Manhattan Mall<br />
och några klädbutiker.<br />
T-bana: gul linje N/R, orange B/D/F till 34th Street.<br />
Modevärlden<br />
Området längs 7th Avenue söder om Times Square har av<br />
hävd kallats för New Yorks modedistrikt (idag stämmer det<br />
inte riktigt: trendiga klädaffärer ligger på södra Manhattan<br />
kring ”the Villages”, exklusiva modebutiker håller sig till 5th<br />
Avenue). Men på 1980-talet kunde Jay McInerney fortfarande<br />
cyniskt skriva i sin roman ”Neon: Bright Lights, Big City” att<br />
”ovanför 42nd säljer de kvinnor utan kläder och nedanför<br />
säljer de kläder utan kvinnor”.<br />
Den som har ett uttalat intresse för mode kan ha glädje av<br />
ett besök på Fashion Institute of Technology, som i<br />
anslutning till skolan har utställningar om kläddesign och<br />
modefotografering på Shirley Goodman Resource<br />
Center (27th Street vid 7th Avenue; tis-fre kl 12-18, lör kl<br />
10-17; fritt inträde). Mer om mode som konstform kan man<br />
ta del av på Metropolitan Museum (5th Avenue vid Central<br />
Park; se längre fram), som har en liten avdelning ägnad åt<br />
kläddesign.<br />
T-bana: röd linje 1/9 till 28th Street; blå A/E/F till 23rd<br />
Street.
Madison Square Garden<br />
Offentliga toaletter finns på Penn Station under Madison<br />
Square Garden, nära Amtraks biljettkassor.<br />
När man flanerar längs 7th Avenue kommer man efter ett tag<br />
till den mycket anonyma centralstationen, Penn Station,<br />
huvudsakligen en underjordisk konstruktion från 1960-talet<br />
varifrån Amtraks tåg till resten av USA skenar iväg. Det går<br />
även att ta pendeltåg och tunnelbanor till kranskommunerna.<br />
Många äldre newyorkare har svårt för att smälta att den<br />
ursprungliga, fina Penn Station – av McKim, Mead & White<br />
– revs för att ersättas av detta eländiga bygge. En av den<br />
ovannämnda arkitektbyråns byggnader som fortfarande står<br />
kvar är pampiga General Post Office på 8th Avenue (vid<br />
32nd Street), omedelbart bakom Penn Station.<br />
Ovanpå Penn Station vilar ett Scandinavium-liknande<br />
schabrak med 20 000 publikplatser – detta är den kända<br />
konsertladan Madison Square Garden (med ingång från<br />
8th Avenue). I första hand byggdes Madison Square Garden<br />
för stora idrottsevenemang, men denna arena har också gett<br />
plats för isbaletter och konserter med alla från Frank Sinatra<br />
till Madonna och Springsteen.<br />
John Lennon gjorde här sitt allra sista konsertframträdande i<br />
livet, 1974 som gäst hos Elton John. Lennon var på dekis under<br />
separationen från Yoko och skrev musik ihop med Elton, som<br />
lurade Lennon att slå vad om huruvida deras gemensamma<br />
singel ”Whatever Gets You Through The Night” skulle gå
upp på topplistans första plats eller ej. Lennon lovade att i så<br />
fall komma och sjunga den på en av Eltons konserter. Låten<br />
blev etta i oktober 1974, så den 28 november stod Lennon<br />
på scen med Elton, och deltog även i covers på ”Lucy In The<br />
Sky With Diamonds” och ”I Saw Her Standing There” från<br />
Beatles dagar. Vad John Lennon inte visste var att Yoko satt<br />
i publiken, och samma kväll möttes de två igen efter en 18<br />
månader lång separation.<br />
En timslång guidad tur (man får titta in i omklädningsrummen<br />
där Knicks och Rangers byter om) arrangeras dagligen varje<br />
heltimme, kl 11-14, och startar vid biljettluckorna nedanför<br />
klockan.<br />
T-bana: röd linje 1/2/3/9, blå A/C/E till 34th Street-Penn<br />
Station.<br />
Empire State Building<br />
Den är snyggast på håll.<br />
Vi har redan sett den flera gånger under den här vandringen,<br />
sett den trona i korsningen av 5th Avenue och 34th Street.<br />
Denna 102 våningar höga kontorsbyggnad är sinnebilden<br />
för den moderna skyskrapan, med sin tårtlika uppbyggnad<br />
och det avsmalnande tornet med masten på toppen (medan<br />
de flesta skyskrapor i verkligheten bara är raka, kantiga).<br />
Kvällstid brukar de övre delarna bada i ljus i olika färger –<br />
färgsammansättningen är säsongsbetonad: på nationaldagen<br />
är det rött, blått och vitt; under Gay Pride-veckorna är det<br />
lila.
Newyorkarna själva vill gärna se sin Empire State Building<br />
som världens åttonde underverk, att lägga till den antika<br />
världens sju underverk. Och den är läcker. Det måste man<br />
medge.<br />
Empire State Building byggdes på bara 18 månader, räknat<br />
från första ritningen till inflyttningsdagen den 1 maj 1931<br />
– knappt trettio år efter den första skyskrapan The Flatiron<br />
(med 21 våningar; se ovan). Fasaden är täckt av rostfritt stål,<br />
kalksten och granit, det finns 73 hissar och en trappa med 1860<br />
trappsteg (uppför vilken det arrangeras en årlig löptävling).<br />
Från TV-masten sänds program till 8 miljoner TV-apparater<br />
och från taket ser man (teoretiskt) ända till Massachusetts<br />
och Pennsylvania. På grund av luftföroreningar och dis ska<br />
man dock inte förvänta sig alltför mycket av utsikten.<br />
Den 443 meter och 18 cm höga byggnaden (om man mäter från<br />
trottoaren till TV-mastens spets) ritades av arkitektfirman<br />
Shreve, Lamb & Harmon, men behovet av en sådan pampig<br />
skyskrapa hade överskattats och man lyckades till en början<br />
inte hyra ut mer än en fjärdedel av kontorsytorna. Det dröjde<br />
tjugo år innan byggnaden gick med vinst – fast idag kan man<br />
håva in pengar från 2,5 miljoner turister som varje år betalar<br />
$6 per person för att ta hissen upp till utsiktsdäcket.<br />
Redan två år efter invigningen klättrade jätteapan King<br />
Kong (1933) uppför denna symbol för amerikansk mandom.<br />
Självklart skändades inte Empire State ostraffat, utan apan<br />
fälldes med hjälp av stridsflyg. Tragedierna kring skyskrapan<br />
har därefter varit minst lika många som filmerna – skyskrapan<br />
har lockat folk att begå självmord genom att hoppa, och andra
har av misstag klivit ut i hisschaktet och fallit några hundra<br />
meter. 1945 kraschade ett amerikanskt bombplan rakt in i 80:<br />
e våningen och 14 personer dödades. Häromåret var det en<br />
galning som smugglade med sig en k-pist till utsiktsdäcket och<br />
sköt flera turister (vilket resulterat i att visiteringen skärpts).<br />
Andy Warhol har inspirerats av Empire State Building, han<br />
har målat bilder av hoppande självmördare, och gjort den åtta<br />
timmar långa filmen ”Empire” (1964) där skyskrapan ses från<br />
en annan närbelägen skyskrapa.<br />
Om man vill kika på insidan (klassisk art déco-interiör med<br />
europeisk marmor) kan man gå in i gatuplanets butiksgalleria.<br />
Turister kan även ta hissar till 86:e respektive 102:a<br />
våningarna; dagligen kl 9:30-24; kassan stänger kl 23:30;<br />
736-3100. Resan kostar $6 och roligast är det att se staden<br />
på kvällen, med miljoner lampor och neonskyltar. Man går in<br />
från 5th Avenue eller 34th Street, köper biljett i källaren,<br />
åker sedan till andra våningen för en säkerhetskontroll.<br />
Ibland är det inglasade utsiktsdäcket på 102:a våningen inte<br />
öppet, och man får nöja sig med 86:e våningens stora öppna<br />
utsiktsdäck (på 320 meters höjd).<br />
T-bana: grön linje 4/5/6 till 33rd Street; gul N/R, orange B/<br />
D/F till 34th Street.
H e l l ’ s B e d r o o m o c h<br />
t e a t e r d i s t r i k t e t<br />
Times Square är inget stort torg, utan bara nedre delen av<br />
skärningspunkten för Broadway och 7th Avenue – en liten, liten<br />
yta på något kvarter. På grund av sitt sjaskiga förflutna som<br />
porr- och knarkträsk är Times Square även känt som Hell’s<br />
Bedroom. Men på senare år har området städats upp, och<br />
Disneyägda teatrar dominerar numera över porrkabaréerna.<br />
Butikerna säljer Disneyprylar och andra souvenirer i plast,<br />
eller importerade elektronikvaror, och man ser knappt en<br />
Uppblåsbar Barbara så långt ögat kan nå.<br />
Broadways teaterdistrikt ligger kring Times Square.<br />
Kanske är det mer berömt som begrepp, än någonting<br />
kulturellt verkligt intressant. Faktum är att om man är ute<br />
efter spännande teater eller scenunderhållning så får man<br />
bättre lön för mödan söderut på Manhattan (i de områden<br />
som redan har beskrivits).<br />
Många restauranger erbjuder behändiga teatermenyer,<br />
som serveras vid tider anpassade till teaterbesöket, somliga<br />
ger rabatt om man visar upp sin teaterbiljett (förteckningar<br />
på samtliga restauranger i området, med prisindikationer, fås<br />
på turistbyrån; nedan följer vissa speciella tips av kulturellt<br />
intresse – med telefonnummer så att man kan boka bord).<br />
West 46th Street mellan 8th Avenue och 9th Avenue kallas för<br />
Restaurant Row.<br />
T-bana: röd linje 1/2/3/9, gul N/R eller lila 7 till 42nd Street-<br />
Times Square.
B r o a d w a y t e a t e r<br />
Sedan tidigt 1900-tal har ljuset varit kulört på Broadways<br />
teatrar och fortfarande snörs halsen ihop när man tänker på<br />
alla dessa teaterdrömmar – fast man näppeligen kan tala om<br />
teater, show är ett mer korrekt begrepp. Showerna är stenhårt<br />
kommersiella investeringar, syftet är att tjäna pengar på stora<br />
succéer som kan gå i många år. Genom filmer som ”Fame” och<br />
”All That Jazz”, och produktioner som ”A Chorus Line”, har<br />
publiken fått en romantiserad syn på de kämpande artisternas<br />
liv. Sanningen för de flesta artister är att efter en tuff scenskola<br />
(Lee Strasbergs Actors Studio eller American Academy of<br />
Dramatic Arts) får de slåss om ett fåtal roller med hundratals<br />
andra begåvade artister, som alla läser samma annonser om<br />
”auditions” (provspelningar) i tidningen Back Stage.<br />
Från 42nd Street och ett tiotal kvarter upp längs Broadway<br />
sträcker teaterdistriktet ut sig och attraherar miljoner<br />
teaterbesökare årligen. Broadwayteatrar är egentligen<br />
bara de som ligger vid Broadway, de som ligger på<br />
tvärgatorna kallas off-Broadway, men räknas ändå till<br />
Broadwayrepertoaren (gemensamt drag är att showerna går<br />
länge och är kommersiella). Därför har man myntat begreppet<br />
off-off-Broadway för teatrar som ligger på Manhattan, men<br />
inte på Broadway, och vars pjäser sällan är ämnade att gå upp<br />
på Broadway (även om det har hänt).<br />
Ramarna för Broadwayshower är rigorösa. Björn Ulvaeus<br />
och Benny Anderssons musikal ”Chess” floppade 1988
med en förlustnota på 30 miljoner kronor, eftersom man<br />
inte följde spelreglerna: att kompositörerna var f d ABBAmedlemmar<br />
och att man tagit in andra kändisar räckte<br />
inte långt. Det samma fick Paul Simon erfara 1998 vid sin<br />
debut som musikalmakare med ”The Capeman”, som sattes<br />
upp på en av de finaste teatrarna vid Times Square. Simons<br />
musikal blev det största ekonomiska bakslaget i Broadways<br />
historia och lades ned efter 2 månader med en förlust på 88<br />
miljoner kronor. Till och med musikalkungen Andrew Lloyd<br />
Webber har floppat på Broadway när han dumdristigt räknat<br />
med att gamla meriter skulle dra publik till nya uppsättningar.<br />
Då har han snällt fått lägga ned uppsättningen, för utan 100procentig<br />
publikuppslutning fungerar det inte ekonomiskt.<br />
Många Broadwayshower börjar ute i landet eller på någon<br />
liten Manhattan-teater långt från Times Square. Där testas<br />
de inför publik och tillrättaläggs för att bli mer kommersiella,<br />
innan de flyttar till off-Broadway för ytterligare provspelning.<br />
Först efter en process som kan ta ett par år slår man på stora<br />
trumman på själva Broadway. Vid det laget förväntas showen<br />
ha fått rykte om sig att den måste ses – ty att bara komma<br />
med välgjord musikteater räcker inte här.<br />
Investeringarna handlar om åtskilliga miljoner dollar,<br />
och man talar i termer som ”entertainment value”<br />
(underhållningsvärde) och siktar på att busslasterna ska<br />
fortsätta komma till teatern tillräckligt länge för att återbetala<br />
finansiärernas insatser med ränta, vilket tar minst ett år. Efter<br />
första året kan en show börja gå med vinst. Då kallas showen<br />
för en ”cash-cow”.<br />
Kampen är hård, på Broadway finns 42 000 publikplatser
att fylla och varje år går 30-40 nya produktioner upp som<br />
konkurrerar om publikens gunst. Och det blir inga fler<br />
säsonger för musikaler som inte tar hem någon Tony<br />
– branschpriset som gäller på Broadway, ungefär som att<br />
få Emmy (TV), Grammy (musik), Oscar (film) eller Obie<br />
(för off-off-Broadwayteater). Tony-priset är döpt efter<br />
stjärnan Antoinette ”Tony” Perry (1888-1946), som<br />
Broadwaydebuterade 1906 och vid 20 års ålder gifte sig med<br />
en miljonär. Hon gjorde comeback 1924 efter att ha ärvt $13<br />
miljoner från sin hädangångne make, och inledde en ny karriär<br />
som regissör, men var också aktiv inom teaterfacket och olika<br />
välgörenhetsorganisationer. Efter hennes död instiftade<br />
American Theater Wing Tony-priset till hennes minne.<br />
Om publiken ska betala $40-75 per biljett väljer de bara shower<br />
som har fått en Tony och har stjärnor i rollistan. Å andra<br />
sidan, om producenterna följer konstens alla regler och får en<br />
hit kan de tälja guld i åratal, vilket Andrew Lloyd Webber gör<br />
med ”Cats” som just nu är den show som gått längst (premiär<br />
1982 och spelas f n på Wintergarden Theater). Webber har<br />
ytterligare en långkörare på repertoaren – ”Fantomen på<br />
Operan” som knappast lär läggas ner före årtusendeskiftet.<br />
Det tidigare rekordet hölls av ”A Chorus Line” med 6 137<br />
shower (premiär 1975, sista show 1990).<br />
Av detta kan man lära sig någonting som teaterintresserad,<br />
och det är att en Broadwayshow inte kan vara alltför<br />
experimentell eller djupsinnig – hellre en nypremiär på<br />
”Sound of Music”. På senare år har investeringarna gjorts<br />
med Kalifornien-pengar, vilket är ett Broadway-uttryck<br />
för Disneyföretagets satsningar på musikteaterversioner av
filmer som ”Skönheten och Odjuret” och ”Lejonkungen”. Men<br />
det är alltid möjligt att någonting udda slinker igenom detta<br />
finmaskiga nät, som häromåret när en liten teaterverkstad,<br />
New York Theater Workshop, satte upp den egna musikalen<br />
”Rent” (en East Village-variant av Puccinis ”La Bohème”). De<br />
vann både en Tony och Pulitzerpriset, varpå ”Rent” flyttades<br />
från en liten studioteater på södra Manhattan till Broadway<br />
och lockade självaste Pavarotti som publik. Pjäser som gör<br />
succé, t ex ”Rent”, ”Masterclass” och ”Miss Saigon”, sätts ofta<br />
upp på svenska teatrar.<br />
Lockelsen med Broadway är att man kan se superberömda<br />
skådespelare som Whoopi Goldberg, Raquel Welch,<br />
Christopher Plummer och Julie Andrews. Och när det<br />
gäller stjärnor har Broadway en del anor att se tillbaka på.<br />
Skådespelarfamiljen Barrymore dominerade teaterlivet när<br />
seklet var ungt: Ethel Barrymore (1879-1959) spelade<br />
alltid de stora kvinnliga rollerna, hon har gett namn åt en<br />
teater och kan ses som reliefskulptur på väggen till en annan.<br />
Hennes yngre bror John Barrymore (1882-1942) blev<br />
en stor Shakespeare-uttolkare och fick sedermera pjäsen<br />
”Barrymore” skriven om sig; han gjorde också filmer, bl a ”Dr<br />
Jekyll och Mr Hyde” (1920), och ”Grand Hotel” mot Greta<br />
Garbo (1932). Han har fått en egen stjärna på Hollywoods<br />
Walk of Fame. Det tredje syskonet var Lionel Barrymore<br />
(Oscarsbelönad för en filmroll 1931), och tillsammans kallades<br />
denna trio för Broadways kungliga familj. Idag representeras<br />
släktnamnet av Drew Barrymore som fick sitt genombrott<br />
6 år gammal i filmen ”ET” (1982), hade alkoholproblem vid<br />
7, kokainproblem vid 12 och idag är Hollywoods ”scandal<br />
beauty”.
Teateraffischer och andra souvenirer säljs på Theater Circle<br />
(268 W 44th Street; öppet till kl 23:30 de flesta dagar) och<br />
One Shubert Alley intill Shubert Theater (1 Shubert Alley,<br />
vid 44th Street). Bland bokhandlar bör nämnas Drama<br />
Bookshop (921-2013; 723, 7th Avenue vid 48th Street;<br />
öppen sju dagar i veckan), med teater- och danslitteratur,<br />
pjäsmanus, libretton m m.<br />
Teaterrecensioner finner man i New York Times (http://<br />
www.nytimes.com) som varje söndag har en Arts &<br />
Leisure-bilaga med kortrecensioner på aktuell repertoar.<br />
Synopsis på somliga shower finner man på http://www.<br />
playbill.com, och mer om Broadwayrepertoaren kan<br />
man läsa på League of American Theaters and Producers<br />
hemsida http://www.broadway.org. Teatrarna har även<br />
en telefonservice, Broadway Line, 563-2929.<br />
För hjälp och upplysningar i teaterdistriktet kan man söka<br />
sig till Times Square Visitor & Information Center<br />
(869-5453; 229 W 42nd Street, mellan 7th och 8th Avenue;<br />
dagligen kl 10-18) i gamla Selwyn Theater, ett halvt kvarter<br />
väster om Times Square, de har också en hemsida med bra<br />
länkar till teatervärlden, http://www.times-square.org.<br />
En alfabetisk förteckning över samtliga Broadwayteatrar<br />
finns i praktiska delen längre fram i boken. Det finns flera<br />
guidade turer bakom kulisserna. De flesta kostar ca $10 men<br />
åtminstone en är gratis och arrangeras av Times Square<br />
Visitor Center.
Times Square<br />
När man kommer gående söderifrån, längs Broadway eller<br />
7th Avenue, korsas de två gatorna vid Times Square. Hit<br />
kommer 20 miljoner turister om året och ändå är ”torget” bara<br />
en gatukorsning. Som torg betraktat är Times Square alltför<br />
uttänjt och hårt trafikerat för att tjäna som samlingsplats för<br />
massorna – vid stora evenemang brukar gatorna helt sonika<br />
spärras av från biltrafik och det blir ändå trångt.<br />
I södra ändan av korsningen ligger byggnaden med adressen<br />
1 Times Square, ett högt smalt hus (byggt 1904) inklämt på<br />
den triangelformade fliken mellan Broadway, 7th Avenue och<br />
W 42nd Street. Här hade dagstidningen New York Times<br />
sin redaktion, och det är efter tidningen som torget har fått<br />
sitt namn. Idag är tidningsbyggnaden iögonfallande mest på<br />
grund av sin jättelika TV-skärm där reklamen brusar ut. Längs<br />
flaggstången på taket glider varje nyårsafton (sedan 1907) en<br />
boll ned – bollen är en rebus som kan tydas: ”Have a ball”<br />
(både ”Här kommer bollen” och ”Ha det så kul”).<br />
N y å r e t p å T i m e s S q u a r e<br />
Sedan början av seklet har man firat det nya året på Times<br />
Square och festligheterna drar 300 000 åskådare, utöver de<br />
miljoner tittare som följer händelsen på TV. Själva tolvslaget<br />
markeras av att en strålande aluminiumboll kl 11:59<br />
långsamt börjar glida nedför en 23-meter lång påle, med<br />
180 halogenlampor, 144 stroboskop och en mycket kraftig 10
000-watts Xenon-lampa, och den sänker sig ned till taket på<br />
1 Times Square.<br />
Ljusshowen börjar med lasersljus redan vid 18-tiden, och<br />
kort därpå stängs Times Square av för fordonstrafik. För att<br />
få en bra plats ska man vara ute i god tid, annars hamnar man<br />
flera kvarter från händelsernas centrum. Vid tolvslaget släpps<br />
ballonger upp i luften och 20 konfettikanoner bombarderar<br />
publiken med två ton konfetti. Fyrverkerier avfyras från södra<br />
ändan av Central Park.<br />
Vid millenniumskiftet arrangeras ett särskilt Times Square<br />
2000-program som börjar redan kl 7 på morgonen den 31<br />
dec 1999, när nyåret inträffar vid datumgränsen i Stilla Havet,<br />
och under dagen visas nyårsfirandet tolvslag för tolvslag i<br />
världens alla delar på videoskärmar. Upplysningar, 354-<br />
0003.<br />
När vi står på Times Square märker vi ganska snart att här inte<br />
är så farligt som vi fått för oss att det skulle vara, smeknamnet<br />
från 1970-talet – Hell’s Bedroom – känns malplacerat idag.<br />
Området har fått en rejäl ansiktslyftning för att locka tillbaka<br />
småbarnsfamiljerna och deras portmonnäer. Turismen ökar<br />
det kommersiella värdet på byggnaderna och investeringar<br />
av alla slag äger rum. Det här anses inte ha inträffat tack<br />
vare kommunen, utan det är näringslivet som tvingat gamla<br />
porrteatrar att slå igen och rensat ut knarkhandeln genom<br />
att leja en armé av privata poliser för Times Square. Och<br />
detta näringsliv utgörs huvudsakligen av Disneykoncernen,<br />
som kontrollerar flera av teatrarna och har startat en stor<br />
Disneybutik på södra sidan av Times Square. (Bland andra nya
investeringar på gång märks en trolleri-restaurang ägd av<br />
David Copperfield och Madame Tussauds vaxkabinett.)<br />
På östra sidan av Times Square, mellan 42nd och 43rd Street,<br />
öppnades i januari 1998 en av Broadways största teatrar, nya<br />
Ford Center for the Performing Arts (4, Times Square),<br />
med musikalen ”Ragtime” som förmodligen blir en ny<br />
långkörare (den fick genast 2 Tonypris – bl a för bästa libretto<br />
– vilket är ett gott tecken).<br />
Vägg i vägg med Disney Store (42nd Street vid 7th Avenue)<br />
ligger New Amsterdam Theater (214 W 42nd) som är en<br />
av Broadways allra äldsta teatrar (1903). Här dansade från<br />
1905 de sköna Ziegfeld Follies inför en fullpackad 1500platsers<br />
salong. Sedan kom kristider, folk tröttnade på att se<br />
bensprattel och teatern slog igen. Disney har nu rustat upp<br />
den för att kunna spela scenversioner av sina populäraste<br />
tecknade filmer, t ex ”Lejonkungen” – en av Broadways<br />
dyraste produktioner någonsin, med 46 aktörer och nya<br />
musiknummer av Elton John. Eftersom ”Lejonkungen” 1998<br />
fick 6 Tony (bästa musikal, m m) lär den gå långt in i 2000talet.<br />
Efter att man passerat arméns värvningsbås, som John<br />
och Yoko gillade att posera utanför när de var som mest<br />
aktiva mot krig, kommer man till 44th Street som är den<br />
teatertätaste gatan – västerut har 44th Street döpts till<br />
Rodgers & Hammerstein Street, efter parhästarna<br />
bakom succémusikaler som ”Oklahoma”, ”South Pacific”<br />
och ”Sound of Music”. Richard Rodgers (1902-79) tonsatte,<br />
medan Oscar Hammerstein II (1895-1960) stod för libretton.<br />
Bredvid Helen Hayes Theater ligger 1920-talets populära
skådespelarkrog Sardis (221-8440; 234 W 44th; italiensk<br />
meny; budgetera $50 per person). Billigare är att äta pizza på<br />
en av New Yorks mest älskade pizzerior, John’s of Bleecker<br />
Street, som har en filial på 260 W 44th Street. I nästa kvarter,<br />
om man korsar 8th Avenue, mixade John Lennon låtar<br />
på Record Plant (321 W 44th) den sista kvällen i sitt liv,<br />
den 8 december 1980. Och ännu ett kvarter längre västerut<br />
ligger sedan 1955 Actors Studio (432 W 44th) i en gammal<br />
kyrkobyggnad; den berömda teaterskolan byggdes upp av<br />
pedagogen och regissören Lee Strasberg (1901-82) och där<br />
utbildades Marlon Brando, Robert DeNiro, Anne Bancroft,<br />
Dustin Hoffman och Sidney Poitier i den teknik som kallas<br />
”method acting” (det går ungefärligen ut på att skådespelaren<br />
inlever sig till fullo i sin rollfigur).<br />
Intill Shubert Theater löper en smal gränd, Shubert Alley,<br />
där de arbetslösa skådespelarna brukade stå och hänga i<br />
väntan på att någon av de intilliggande teatrarna skulle ha<br />
audition. Gränden mynnar ut i West 45th Street och här finns<br />
ytterligare ett antal teatrar, bland annat Booth Theater<br />
(teaterfamiljens namn är mest känt för det svarta fåret som<br />
sköt Abraham Lincoln). Restaurangen Barrymore’s (391-<br />
8400; 267 W 45th; räkna med $20 per person) som ligger<br />
härintill frekventeras av teaterfolk.<br />
På vägen tillbaka mot Broadway passerar man Marriot<br />
Marquis Hotel som har en roterande cocktailbar, The<br />
View, i översta våningen (704-8900; 1535 Broadway; räkna<br />
med $20-30 dollar för ett par drinkar och tilltugg, $50 för att<br />
äta middag; kvällstid tillkommer en avgift på $5 om det bjuds<br />
på levande musik).
Om man korsar Times Square och går förbi Roundabout<br />
Theater (1530 Broadway) finner man där bakom en teater som<br />
gör anspråk på att vara äldst på Broadway, Lyceum Theater<br />
(149 W 45th). Den grundades 1903 och på ytterväggen hyllas<br />
några av skådespelerskorna som gjort teatern berömd, där<br />
finns reliefstatyer av bland andra Ethel Barrymore och Mary<br />
Pickford.<br />
Mittemot ligger hotellet Millennium Broadway (egentligen<br />
med huvudentré från 145 W 44th Street) som inrymmer<br />
Hudson Theater, vars öde är talande för den nya tiden:<br />
Broadways andra teater (också från 1903), som lystes upp<br />
av stjärnor som Barbara Stanwyck och Douglas Fairbanks,<br />
blev på 1930-40-talen CBS Radio Playhouse varifrån man<br />
direktsände radio, på 1950-talet tog NBC över och konverterade<br />
teatern till TV-studio för ”Tonight Show” – Barbra Streisand<br />
gjorde sin TV-debut här. När TV-bolaget slutligen flyttade,<br />
byggdes fastigheten om till hotell – teatern bevarades för att<br />
ingå i hotellets konferenscenter. (Man kan om man vill gå in i<br />
foajén och förhöra sig om möjligheterna att titta på den gamla<br />
teatern.)<br />
Världens största skivhandel, Virgin Megastore, ligger på<br />
1540 Broadway (mellan 44th och 45th): butiken har mer<br />
än en miljon CD-skivor. (Dessutom finns det offentliga<br />
toaletter där.) Intill skivaffären ligger All-Star Cafe (840-<br />
TEAM) vars delägare är amerikanska sportstjärnor – pizzan<br />
är medioker och hamburgarna dyra, men den som letar efter<br />
sportsouvenirer kan bränna pengar här.<br />
Den norra ändan av Times Square, utanför Virgin<br />
Megastore, kallas för Duffy Square. Trafiken klyvs här
av en känd staty föreställande sång- och dansmannen,<br />
dramatikern, kompositören, koreografen, regissören och<br />
producenten George M Cohan (1878-1942) som med sina<br />
egna uppsättningar (där han själv var stjärna) blev en av<br />
Broadways favoriter i början av seklet. ”Give my Regards to<br />
Broadway” är titeln på en av hans mest kända sånger (han<br />
skrev hundratals). Cohan förvandlade de tidigare burleska<br />
varietéuppsättningarnas bensprattel till något som började<br />
likna seriös showbusiness – här håller han hatten i ena handen<br />
och poserar stödd på sin spatserkäpp medan han övervakar<br />
teaterlivet. Bakom hans rygg ligger TKTS-biljettkiosken där<br />
hundratals turister vanligtvis står i kö för överblivna biljetter<br />
till dagens föreställningar (för halva priset). Teatern närmast<br />
intill, Palace Theater, är även den ägd av Disney.<br />
Om man går 46th Street västerut kommer man efter Richard<br />
Rodgers Theater (döpt efter tonsättargeniet i succéduon<br />
Rodgers & Hammerstein) till den gatstump mellan 8th och<br />
9th Avenue som kallas för Restaurant Row. Här ligger<br />
bland annat Joe Allen (581-6464; 326 W 46th; räkna<br />
med $20-30 per person) som är stamhak för journalister<br />
och teaterkritiker. En del av restaurangerna erbjuder<br />
teatermenyer som är praktiska och förmånliga att kombinera<br />
med teaterbesöket, prova lilla och billiga Hourglass Tavern<br />
(265-2060; 373 W 46th) eller chilenska Pomaire (956-<br />
3055; 371 W 46th). Om man går tillbaka till Times Square<br />
längs 47th Street passerar man Barrymore Theater (243<br />
W 47th) som är döpt efter Ethel Barrymore. Cafe Edison<br />
i Edison Hotel (228 W 47th) är stället där äldre Broadwayartister<br />
ibland slinker in för att äta middag eller ta en kopp
kaffe; detta är en av de billigare restaurangerna kring Times<br />
Square. Sedan är man tillbaka på Broadway igen.<br />
På andra sidan Broadway försvinner 7th Avenue norrut, förbi<br />
några peepshow-ställen och en filial av Tad’s Steak House<br />
(701, 7th Avenue) som hör till en lågpriskedja där man för<br />
$10 får en grillad köttbit med alla tillbehör. Tad’s är inget<br />
vackert ställe, men det ger en bild av det moderna USA; när<br />
den elitistiska trenden går mot fettfritt och kalorisnålt viker<br />
inte Tad’s från det gamla idealet att maten ska simma i fett,<br />
och kunderna tillhör huvudsakligen den lägre medelklassen.<br />
Broadway norr om Times Square<br />
Ännu en temarestaurang ligger vid 49th Street, Comedy<br />
Nation (265-5555; 1626 Broadway), och här anspelar<br />
inredningen på TV-komedier (sitcom) och skämtsamma<br />
”talkshows”: i bottenvåningen finns ståupp-klubben<br />
Caroline’s Comedy Club.<br />
Tvärs över gatan, i Brill Building (1619 Broadway), håller<br />
den amerikanska musikindustrin till. Brill-huset blev på 40och<br />
50-talen något av en legend eftersom många tonsättare<br />
satt där inne som slavar och klinkade fram evergreens i<br />
kompositörsrum inredda med ett piano och ett askfat: nämnas<br />
kan George Gershwin (som komponerat några av världens<br />
mest sjungna sånger, bl a ”Summertime”), Hoagy Carmichael<br />
(”Stardust”, ”Georgia on my mind” och ”Hong Kong Blues”),<br />
Jerome Kern (kanske mest känd för operetten ”Teaterbåten”<br />
med sånger som ”Ol’ Man River”) och sist men inte minst
Irving Berlin. Berlin fick sitt stora genombrott 1911 med<br />
”Alexander’s ragtime band” som sålde en miljon exemplar i<br />
nothäften, men han slog sedan sitt eget rekord med ”White<br />
Christmas” som sjöngs in av Bing Crosby och blev världens<br />
mest sålda singel – fram till 1997 då rekordet slogs av Elton<br />
Johns nyinspelning av ”Candle in the Wind” för prinsessan<br />
Diana. Numera har Paul Simon sitt huvudkontor här.<br />
Om man går västerut kommer man till Eugene O’Neill<br />
Theater (230 W 49th) och snett emot ligger St Malachy’s<br />
Church (239 W 49th), som är skådespelarnas och<br />
musikalartisternas kyrka. Dit går de en gång per år för att få<br />
sina stämband välsignade.<br />
Några kvarter norr om Times Square fångas blicken av skyltar<br />
som bär namnen på USA:s två mest kända TV-profiler: Ed<br />
Sullivan och David Letterman.<br />
CBS värld: från Sullivan till Letterman<br />
Det stilbildande TV-programmet ”Ed Sullivan Show”, som<br />
efterapats av alla världens TV-bolag (bl a förebilden för<br />
”Hylands hörna”), sändes under 23 års tid (1948–71) från<br />
gamla Maxine Elliott Theater strax norr om Times Square.<br />
I en konservativ värld där den yngre generationen hungrade<br />
efter populärkultur och lätt underhållning var Ed Sullivan<br />
(1901-74) först med att introducera nya artister för USA:s TVpublik.<br />
Men Sullivan var inte alltför djärv – han valde att visa<br />
Elvis Presley i halvbild 1958 (för att inte oroa Bibelbältet med<br />
Elvis höftjuck). Trots denna censur fick Elvis den största TVpubliken<br />
i världen, ett rekord som bräcktes först när Beatles
kom 1964 och 60 000 fans köade för publikplatserna i studion.<br />
Showen med bland annat ”All My Loving”, ”She Loves You”<br />
och ”I Want To Hold Your Hand” sågs av 73 miljoner medan<br />
brottsligheten den kvällen nådde sin lägsta nivå på 50 år.<br />
Nuförtiden heter teatern Ed Sullivan Theater (1697<br />
Broadway, mellan 53rd och 54th Street) och har tagits<br />
över av CBS nya stjärna, den något anarkistiska David<br />
Letterman. Populära ”Late Show with David Letterman” är<br />
originalversionen av det svenska underhållningsprogrammet<br />
”Sen kväll med Luuk”, för den som inte känner till Letterman.<br />
Showen bandas fyra dagar i veckan för sändning samma kväll<br />
(se faktaruta). Precis intill studioteatern ligger Ed Sullivan’s<br />
Restaurant & Broadcasting Lounge (541-1697; lunch<br />
serveras mån-fre, teatermeny på kvällen kostar $22, annars<br />
är det dyrt att äta à la carte) där man kan slinka in och ta<br />
en drink, äta och utforska Sullivan-souvenirer, samt titta på<br />
nostalgiska bilder av artister från programmet.<br />
Runt hörnet låg det beryktade diskoteket Studio 54 (254 W<br />
54th) som brukade vara öppet till tidiga morgonen och där<br />
utspillt kokain fick moppas upp från toalettgolven på 1970talet.<br />
Bianca och Mick Jagger bodde i stort sett här och Liza<br />
Minelli vande sig vid en dyr ovana på VIP-rummet, dit vanliga<br />
dödliga aldrig blev insläppta.<br />
T-bana: röd linje 1/9 till 50th Street; orange D eller blå E till<br />
7th Avenue.
S e n k v ä l l m e d L e t t e r m a n<br />
Vid teateringången står en kvinna i CBS-kavaj – jag vet att<br />
man förväntas skriva nästan ett år i förväg, men frågar ändå<br />
om det är möjligt att få en biljett.<br />
–Du har tur, svarar kvinnan och kastar förstulna blickar<br />
omkring sig, till sist gläntar hon på kavajfliken och tar fram<br />
en grön biljett med texten Guest.<br />
Sedan upptäcker jag att jag inte är den enda som haft tur,<br />
ytterligare ett femtiotal grabbar och tjejer har under dagens<br />
lopp fått biljetter. Jag inser att det beror på att ungdomar<br />
inte skriver och beställer biljetter, utan de som skriver är<br />
medelålders damer och herrar från landsorten (de står i en<br />
egen kö med finare inbjudningar) med god framförhållning.<br />
Men deras hövliga handklappande måste kompletteras med<br />
en skock ungdomar, som kan avge hjärndöda vrål.<br />
Själva teatern är praktfull med snidade trädekorationer.<br />
Kulissen är uppbyggd som ett miniatyr-Manhattan (Besvikelse!<br />
På TV ser det äkta ut, men de glimmande ljuspunkterna från<br />
skyskrapornas fönster är ljusdioder och Manhattans broar är<br />
utskurna i papp).<br />
Först kommer Lettermans uppvärmare, en ståupp-komiker<br />
som ska bearbeta publiken. Sedan börjar det som alla väntat<br />
på: Applådskyltarna blinkar, ljuset slås på, kameror sveper<br />
genom rummet, musiken dånar, Letterman gör entré och<br />
publiken ställer sig upp och skriker, även jag blir hänryckt<br />
efter all denna väntan och avger ett hjärndött vrål, medan<br />
Letterman spankulerar runt på scenen och ser ut precis som
han gör på TV – vi är alla på TV. En kvinna intill mig reser sig<br />
upp och viftar. Letterman kommer till vår sida av scenen:<br />
–Vad heter du, frågar Letterman.<br />
–Amy, säger hon med ett kvävt skrik.<br />
–Och var är du ifrån, Amy?<br />
–Wisconsin, säger hon och hennes ben darrar.<br />
Letterman är på väg att vända sig bort, stannar och säger:<br />
–Förresten, Amy, vad var det du ville?<br />
–Får jag skaka din hand? skriker hon.<br />
Plötsligt rusar Letterman ner i publiken och ljusen tänds<br />
över oss, kamerorna zoomar in när han skakar hand med<br />
henne, på monitorn framför mig ser jag mitt eget ansikte<br />
(för den som råkar ha spelat in programmet på video kan<br />
det vara intressant att veta att jag syns i övre högra hörnet<br />
av TV-bilden). Gäster passerar revy: en skvallerdrottning som<br />
bidragit till att sudda ut skillnaderna mellan Washington och<br />
Hollywood genom att införa mer glamour i politiken, och<br />
USA:s snabbaste hotellsängsbädderska från Ogalalla som<br />
vunnit en bil. Stämningen är rar och familjär. Hela USA är<br />
som en familj framför och inuti TV-n.<br />
Teatern rymmer bara 400 åskådare och egentligen ska biljetter<br />
beställas per post (i praktiska delen finns en förteckning på<br />
TV-shower och hur man fixar biljetter), men om man inte<br />
har varit ute i god tid kan man ringa Ed Sullivan Theater<br />
(CBS), 975-5853, eller helt enkelt komma till teatern vid kl<br />
12 för att få standbybiljett till showen som spelas in måntors<br />
kl 17:30 (minimiålder 16 år).
Mot Swing Street och Rockefeller<br />
Center<br />
Tanken är att vi fortsätter upp längs Broadway, men den<br />
som vill förkorta turen kan vika av här och gå österut till<br />
Rockefeller Center. Den del av West 52nd Street som löper<br />
mellan 7th Avenue och 5th Avenue hyste under förbudstiden<br />
flera lönnklubbar och kallas därför Swing Street.<br />
I kvarteret söder om 52nd Street ligger Equitable Tower<br />
(787, 7th Avenue) där Roy Lichtenstein målat en 23 meter<br />
hög Mural with Blue Brushstroke (1985) i foajén. Sedan<br />
om man fortsätter på 52nd Street beträder man Swing Street<br />
– eller ”The Street” rätt och slätt.<br />
Rockefeller Center, två kvarter öster om Broadway, erbjuder<br />
shoppingmöjligheter och shower i varieté- och filmteatern<br />
Radio City Music Hall. Här ligger även TV-bolaget NBC:<br />
s högkvarter, med guidade turer och möjligheten att vara<br />
studiopublik (bläddra framåt för fler detaljer).<br />
P i c k n i c k i s t a d e n :<br />
C e n t r a l P a r k<br />
Tips: Om man går vilse i Central Park ska man kika på<br />
lyktstolparna som är numrerade – de två första siffrorna<br />
anger vilken gata man befinner sig i höjd med. Siffrorna stiger<br />
ju längre norrut man går. Parken korsas även av bilvägar<br />
försänkta under marknivå och man passerar över dem på<br />
broar: Transverse Road Nr 1 i höjd med 65th Street, Nr 2 vid<br />
79th Street, Nr 3 vid 86th Street och Nr 4 vid 97th Street.
Mitt på Manhattan breder lummiga Central Park ut sig,<br />
drygt 4 km lång och 800 meter bred, och man kan här flanera<br />
i skog och mark, genom alléer och förbi fontäner.<br />
Parken är stadsbornas lungor: det är här man joggar, ror, åker<br />
skateboard eller rollerblades, vandrar i skogen, äter glass eller<br />
ligger naken i gräset mitt i natten och tittar på molnen som<br />
Robin Williams och Jeff Bridges i filmen ”Fisher King”.<br />
I mitten av 1800-talet var detta en riktig slum i stadens<br />
utkanter.<br />
Folk bodde i skjul, grisar sprang fritt i gyttjan för att dö strax<br />
före jul i något av de ohygieniska slakterierna som spred en<br />
gruvlig stank i trakten. Men när New York växte utlystes<br />
en tävling för att få in förslag på en stor stadspark, och<br />
det vinnande laget, landskapsarkitekterna Frederick Law<br />
Olmsted och Calvert Vaux, gavs fria tyglar. Resultatet är ett<br />
fantastiskt och imponerande verk: Kullarna är uppbyggda för<br />
att man ska kunna få lite alpkänsla, sjöarna var från början<br />
träsk, träden är planterade, bäckarna är grävda för att porla<br />
idylliskt, vyerna över charmiga små broar är uttänkta i minsta<br />
detalj. Från början av bygget 1858 tog det 15 år innan allt var<br />
klart; Olmsted och Vaux blev stjärnor på kuppen och fick nya<br />
uppdrag över hela landet.<br />
Blandningen av tät skog och öppna gräsmattor är aningen svår<br />
att överblicka eftersom ingen väg löper riktigt rakt, utan man<br />
luras gärna att gå i cirklar. Detta har också varit Olmsteds och<br />
Vaux tanke, för att få parken att kännas större lät de alla vägar<br />
slingra sig fram.
Den dyra restaurangen Tavern on the Green (873-3200)<br />
ligger vid Transverse Rd Nr 1 i väster. Om man följer West<br />
Drive norrut och sedan svänger in mot parken i höjd med<br />
72nd Street passerar man en sjö, The Lake, som är populär<br />
att ro på ($10 per timme). Norr om sjön ligger en kuperad<br />
skog med slingriga stigar, den kallas därför The Ramble.<br />
Den lilla gräsplätten närmast 72nd Street är Strawberry<br />
Fields, där Yoko Ono har låtit lägga en svartvit mosaik med<br />
ordet ”Imagine” för att hylla sin make.<br />
Längre in ligger den väldiga Bethesda Fountain (ritad av<br />
Vaux) vid The Lake, och då det begav sig var fontänplatsen<br />
hippiernas samlingspunkt. Här finns trevliga, skuggiga<br />
grässluttningar där man kan förtära sin picknickpåse en slö<br />
sommarsöndag. Inom synhåll har man The Boat House<br />
Cafe (517-2233) vid sjöns nordöstra strand, i höjd med 74th<br />
Street, där man kan fika billigare än på Tavern on the Green<br />
och där Beatles åt cheeseburgare första gången de besökte<br />
USA. Öster om båthuset finns sagostatyer föreställande H<br />
C Andersen och Alice i Underlandet – ett lite udda par kan<br />
tyckas, men i New York går det an.<br />
Över Transverse Road Nr 2 ligger en stor gräsmatta<br />
som döpts till The Great Lawn. Den rymmer en miljon<br />
åhörare och där har hållits flera stora konserter, bland annat<br />
Simon & Garfunkels återförening; sommartid uppträder<br />
filharmonikerna regelbundet, ibland arrangeras också gratis<br />
opera. Öster om gräsmattan finns en skyhög obelisk från<br />
Egypten (den 3500 år gamla Kleopatras nål) och därjämte<br />
Metropolitan Museum of Art, ett fantastiskt museum<br />
som vi återkommer till när vi promenerar nedför Museum<br />
Mile (5th Avenue). Norr om The Great Lawn ligger en stor
vattenreservoar (The Reservoir) och därefter tennisbanor<br />
och skogar i en mindre attraktiv del av Central Park, som når<br />
upp till södra Harlem. I parkens norra ända kan man fiska i<br />
Harlemsjön, metspön går att hyra.<br />
I sydvästra hörnet av The Great Lawn korsar West Drive en bro<br />
över Transverse Road Nr 2 och i närheten ligger Delacorte<br />
Theater i Shakespeare Garden (vid 79th Street), där<br />
man sommartid kan se Shakespearepjäser (fribiljetterna<br />
går åt snabbt så man ska vara ute i god tid). Traditionen att<br />
spela Shakespeare gratis för newyorkarna startades 1954 av<br />
legendariske teatermannen Joseph Papp som i början körde<br />
runt med en ensemble på lastbilsflak. På 60-talet fick gruppen<br />
sin egen sommarteater här i parken och de driver även en<br />
vanlig teater på södra Manhattan (The Papp Public Theater<br />
där bl a Morgan Freeman, Vanessa Redgrave och Meryl Streep<br />
jobbat).<br />
De flesta evenemang i parken är gratis och konserter<br />
hålls på flera ställen. Nära Bethesda Fountain ligger M H<br />
Rumsey Playground där man sommartid kan höra musik<br />
vid Summerstage; härjämte står även den permanenta<br />
friluftsscenen, The Bandshell. Söderut från den sistnämnda<br />
sträcker sig en allé med namnet The Mall – längs vilken det<br />
finns bronsbyster, bl a en som föreställer Shakespeare.<br />
Parkens turistbyrå är inrymd i The Dairy (”mejeriet”),<br />
nära södra kanten. Intill The Dairy ligger en karusell på en<br />
plats där karuseller stått sedan 1800-talet: originalkarusellen<br />
kan ses på burkar med Dr Brown’s Black Cherry Soda. Det<br />
finns också en liten djurpark ($2:50/¢50) och den från New<br />
York-filmer välkända skridskobanan, Wollman Skating
Rink (517-4800), där man för $10 ($6:50 för barn) kan<br />
hyra sig ett par skridskor en vacker vinterdag. Nedanför<br />
denna ligger en damm, The Pond, med ankor. Ankorna är<br />
välbekanta för alla som läst J D Salingers roman ”Räddaren i<br />
nöden”, bokens antihjälte ägnar mycket bryderi åt vad dessa<br />
ankor gör på vintern när dammen fryser.<br />
T-bana: de flesta linjer har någon hållplats nära Central Park.<br />
Röd linje 1/9, blå A/C, orange B/D stannar vid Columbus<br />
Circle där New Yorks turistbyrå ligger, i Central Parks<br />
sydvästra hörn.<br />
W e s t S i d e S t o r y<br />
Om man följer Broadway norrut från Times Square och<br />
teaterdistriktet passerar man Central Parks sydvästra hörn<br />
vid trafikrondellen Columbus Circle (där man bl a hittar New<br />
Yorks turistbyrå). Därefter hamnar man på Upper West Side.<br />
Broadway och de breda avenyerna som löper i nord-sydlig<br />
riktning är tättrafikerade och har både barer och butiker;<br />
på de smala lugna tvärgatorna finner man mest lyxhus<br />
med baldakin över entréerna och dörrvakter. Husnumren i<br />
norrgående riktning på avenyerna börjar om från 1 vid West<br />
59th Street (utom Broadway där numren fortsätter från 1800).<br />
Avenyerna får namn istället för siffror: 8th Avenue löper<br />
längs parken och heter Central Park West; 9th Avenue<br />
blir Columbus Avenue; 10th Avenue blir Amsterdam<br />
Avenue; 11th Avenue blir West End Avenue. Västerut<br />
ligger en avlång park, Riverside Park, varifrån man kan blicka<br />
ut över Hudsonfloden.
Upper West Side är långt och man kan få skoskav. Det går<br />
givetvis att åka tunnelbana (röd linje 1/9 stannar vid<br />
stationer längs Broadway) men man kanske föredrar att<br />
färdas ovan jord och för detta ändamål finns ett antal utmärkta<br />
busslinjer som stannar i vartannat kvarter på avenyerna.<br />
M104 går dygnet runt på Broadway från Columbus Circle till<br />
125th Street; på övre Upper West Side kan man ta M4 från<br />
Cathedral of St John the Divine (110th Street och Broadway)<br />
som kör norrut till museet Cloisters i Fort Tryon Park (under<br />
museets öppettider; annars har den sin ändhållplats vid<br />
193rd Street). Det finns också bussar genom Central Park<br />
som förbinder Upper West Side med Upper East Side: M66<br />
på 66th Street, M72 på 72nd Street, M79 på 79th Street,<br />
M86 på 86th Street och M96 på 96th Street. Observera att<br />
bussförarna endast tar emot jämna pengar ($1:50 eller en<br />
pollett per passagerare).<br />
C o l u m b i s k a m<br />
Columbus Circle tangerar sydvästra hörnet av Central<br />
Park. Mitt i den stora rondellen står en staty föreställande<br />
sjökaptenen Cristoforo Colombo (1451-1506) som från sin<br />
höga piedestal riktar blicken bortåt. Förhoppningsvis skäms<br />
han.<br />
Det enda han ska ha tack för är att det var han som öppnade<br />
slussportarna för europeiska arméstyrkors massiva<br />
utrotningskampanj av Amerikas urbefolkning: Columbus själv<br />
lät hugga händerna av indianer som inte kunde ge honom en<br />
viss mängd guld och det sägs att han redan under sin livstid
var föraktad för sin bestialiska behandling av indianerna.<br />
Så den dagen 1492, när Columbus för första gången landsteg<br />
på en ö nära Amerika, kan ses som domedagen för de inhemska<br />
amerikanska civilisationerna. Med tanke på detta kan man<br />
känna att det var rättvist att Columbus aldrig fick den andel<br />
av bytet som han gjort anspråk på – 10% av allt som Spanien<br />
skulle plundra från Amerika.<br />
Turistbyrån<br />
Från turistbyrån New York Convention & Visitor Bureau<br />
(vardagar kl 9-18, helger kl 10-15) kan man få gratis kartor<br />
över buss- och tunnelbanelinjer, och i de olika broschyrerna<br />
som delas ut hittar man rabattkuponger för guidade<br />
rundturer och annat kul. Ingången finns på södra sidan<br />
av Columbus Circle (korsningen vid Broadway och 59th).<br />
Förutom broschyrer kan man få information om fribiljetter<br />
till TV-shower. Om man kommer till stan på sommaren<br />
ska man förhöra sig om NY Funpass, ett uppladdningsbart<br />
busskort för turister, och som även ger rabatt till en massa<br />
attraktioner. Om det är stängt och man behöver veta något<br />
har turistbyrån en kostnadsfri telefonlinje dygnet runt, 1-<br />
800-NYC-VISIT, med bandade upplysningar om evenemang,<br />
museer, sightseeing, och man kan också bli vidarekopplad till<br />
teatrar, hotell och restauranger.<br />
T-bana: blå linje A/C, orange B/D eller röd 1/9 till 59th Street-<br />
Columbus Circle.
Carnegie Hall<br />
Ett kvarter öster om Columbus Circle vid 7th Avenue hittar<br />
man konserthuset Carnegie Hall (881, 7th Avenue och West<br />
57th) byggt 1891. New Yorks filharmoniska orkester gav sina<br />
konserter i Carnegie Hall innan Lincoln Center byggdes, och<br />
Leonard Bernstein debuterade här som dirigent för orkestern<br />
1943, endast 25 år gammal. Swingkungen Benny Goodman<br />
gav i slutet av 1930-talet ett par Carnegie Hall-konserter som<br />
brukar betraktas som milstolpar i hans karriär. På 1960-talet<br />
utvecklades happeningkonsten av John Cage och Yoko Ono<br />
på scenen; 1964 spelade Beatles sin första New York-konsert<br />
här. Carnegie Hall har sitt eget museum (tors-tis kl 11-14:30;<br />
fritt inträde) och arrangerar guidade turer bakom kulisserna<br />
(mån-tis & tors-fre kl 11:30 & 14 & 15; $6).<br />
Några steg från Carnegie Hall ligger temarestaurangen<br />
Planet Hollywood (140 W 57th Street) där filmsouvenirer<br />
och dyra hamburgare serveras i regi av stjärntrion Sylvester<br />
Stallone, Arnold Schwarzenegger och Bruce Willis. De drar<br />
in lika mycket på souvenirerna som på maten.<br />
Ett kvarter österut bodde författaren Jerzy Kosinski (1933-<br />
91) i hörnet av 57th och 6th Avenue. Han föddes i Polen,<br />
hoppade av till USA 1957, jobbade som taxichaufför och lärde<br />
sig engelska genom att titta på såpoperor, varpå han skrev<br />
elva storsäljande romaner (”Finnas till” filmades med Peter<br />
Sellers i huvudrollen). Hans thriller ”Flipper” (1982) handlar<br />
om perversioner bland stadens musiker. Boken utspelar sig i<br />
Carnegie Hall-huset, på Juilliardskolan ett par kvarter bort och<br />
på skumma sexklubbar i SoHo. Det morgontomma Manhattan
lir en metafor för konstnärens förlorade inspiration, ”i<br />
gryningen öppnade sig de långa avenyerna framför honom<br />
likt notlinjer som berövats sina noter”. Kosinskis eget liv var<br />
fyllt av märkligheter, och han dog med en plastpåse virad<br />
runt huvudet i sitt badkar av en överdos sömntabletter – som<br />
om han vore en av sina romanfigurer. Det sägs att han aldrig<br />
begravdes, utan att hans aska är kvar i bostaden.<br />
T-bana: gul linje N/R till 57th Street; blå A/C, orange B/D<br />
eller röd 1/9 till 59th Street (Columbus Circle); orange B/D<br />
eller blå E till 7th Avenue.<br />
Från seglivad musikal till opera och<br />
symfoni<br />
Vid Broadway ligger Lincoln Center – New Yorks svar på<br />
Götaplatsen i Göteborg, med stadsteater, konserthus och<br />
opera i monumentala betonghus. Fram till 1950-talet var<br />
det här slummiga kvarter för puertorikanska invandrare;<br />
gängkrigen skildras i Leonard Bernsteins (1918-90) seglivade<br />
musikal ”West Side Story” med koreograferade och rumsrena<br />
gatubråk mellan gängen Jets och Sharks (scenpremiär 1958;<br />
Oscar för bästa film 1961). ”West Side Story” filmades för<br />
övrigt i de evakuerade kvarteren, innan kåkarna revs för att<br />
ge plats för detta enorma kulturcenter, som fyller kvarteren<br />
mellan Columbus och Amsterdam Avenue från 62nd till<br />
65th Street. Efter att Lincoln Center invigdes 1962 försvann<br />
gängen, eller som det sägs i musikalen: ”Ett gatugäng utan<br />
gata är inget gäng.”
När man står på Lincoln Center Plaza vid den stora<br />
runda fontänen (med ryggen mot Broadway) har man på sin<br />
vänstra sida en stor teater med kantiga pelare på framsidan,<br />
New York State Theater – baletter som ”Nötknäpparen”<br />
kostar från $20 till $74 och helgföreställningarna kan vara<br />
fullbokade.<br />
Till höger ligger konserthuset där USA:s äldsta filharmoniska<br />
orkester huserar i Avery Fisher Hall (biljetter från $12<br />
och upp; från de allra billigaste platserna ser man inte hela<br />
orkestern). Filharmonikerna har spelat under ledning av<br />
legender som Gustav Mahler (1909-11), Arturo Toscanini<br />
(1928-1936), Leonard Bernstein (1958-69) och Zubin Mehta<br />
(1978-1991). Sedan 1991 leds de av Kurt Masur. Orkestern har<br />
sedan 1840-talet givit närmare 13 000 konserter, bl a världens<br />
största klassiska konsert inför 800 000 åhörare i Central<br />
Park. Fråga efter billiga biljetter till öppna repetitioner, som<br />
hålls vissa förmiddagar. Det kan också hända att man på<br />
konsertdagen får osålda biljetter till riktigt bra platser för<br />
$25.<br />
Rakt framför sig har man Metropolitan Opera (biljetter<br />
från $25). Gudomliga artister som Maria Callas har sjungit<br />
på pampiga The Met, vars fasad utmärks av enorma, välvda<br />
fönster mot foajén som pryds av gigantiska väggmålningar av<br />
Marc Chagall – tyvärr reflekterar glaset så mycket att blicken<br />
knappt tränger igenom. Metropolitan Opera öppnades<br />
officiellt med Samuel Barbers ”Antonius och Kleopatra”<br />
(baserad på Shakespeares drama) som komponerats just till<br />
invigningen 1966. Operan har restaurang, souvenirbutik och<br />
individuella textskyltar med libretton på engelska vid varje
sittplats (man kan stänga av sin skylt om den stör).<br />
Utöver dessa ingår i komplexet ännu flera teatrar: I en något<br />
lägre byggnad på Mets norra sida ligger Vivian Beaumont<br />
Theater som ritades av Eero Saarinen, amerikansk<br />
arkitekt av finsk härkomst. Här finns också New York<br />
Public Library for the Performing Arts. På andra<br />
sidan ligger en mindre teater, Alice Tully Hall, samt den<br />
världsberömda skolan för musik, teater och dans, Juilliard<br />
School. Juilliard grundades 1905 för att rivalisera med<br />
de europeiska konservatorierna, initiativtagare var Franz<br />
Liszts gudson Frank Damrosch (denne ansvarade för New<br />
Yorks kommunala musikskolor). Skolan är dock döpt efter<br />
en köpman som 1919 testamenterade $20 miljoner till den.<br />
Bland tidigare elever märks Nina Simone, Neil Sedaka (han<br />
utnämndes till New Yorks bästa klassiska pianist av Artur<br />
Rubinstein, men föredrog att bli poplåtskrivare) och Barry<br />
Manilow, smörsångaren. Elevkonserter ges på Juilliard<br />
Theater (155 W 65th Street), ibland krävs att man hämtar<br />
sin fribiljett i förväg från Juilliard Theater Box Office<br />
(60 Lincoln Center Plaza). Ingen biljett behövs till onsdagens<br />
konsert kl 13 (”Wednesdays At One”). Juilliard Bookstore<br />
(öppet dagligen) har stort specialutbud med noter och böcker<br />
om teater.<br />
För den som är väldigt intresserad erbjuds en guidad rundtur,<br />
Lincoln Center Tour, där detaljer i arkitekturen pekas<br />
ut. Byggnaderna har smyckats av fler än Chagall – man<br />
får se verk av Henry Moore, Jasper Johns och andra. De<br />
timslånga rundturerna börjar vid operan kl 10-17; den stora<br />
konstvisningen går bara kl 14:30; ring för upplysningar på
875-5350. Metropolitan har även egna guidade turer bakom<br />
kulisserna, 769-7020.<br />
T-bana: 1/9 till 66th Street.<br />
Runt Lincoln Center<br />
Ungefär mittemot Lincoln Center ligger ett anonymt litet<br />
museum med en hantverksbutik, Museum of American<br />
Folk Art (2 Lincoln Square på Columbus Avenue, mellan 65th<br />
och 66th Street; fritt inträde, men en $3 donation önskas).<br />
Om man är hungrig finns en pizzeria-filial, John’s of<br />
Bleecker Street (721-7001) på 48 W 65th Street. Annars<br />
är området fullt av trendiga bistroer och går man en bit uppför<br />
Broadway hittar man också riktiga ölsjapp som Blondie’s<br />
Atomic Wings vid 77th Street (vars specialitet är buffalo<br />
wings och TV-sport).<br />
Om det är vackert väder säljs begagnade böcker av gubbar<br />
med bokbord på Broadways trottoar (från 60th Street och<br />
uppåt 80th); förutom pocketböcker har de en del fina konstoch<br />
fotoböcker; pruta gärna. Barnes & Noble har bokpalats<br />
på 1972 Broadway (vid 66th) och 2289 Broadway (vid 82nd),<br />
praktiskt utrustade med toaletter. En specialbutik med stort<br />
sortiment av det senaste på reseguidefronten är Civilized<br />
Traveler (2003 Broadway). Slutligen, om det är söndag<br />
när detta läses, kan man hitta en stor loppmarknad vid<br />
korsningen Columbus Avenue och 77th Street (den börjar kl<br />
10 på morgonen).
Kändisarna i Dakota<br />
Vid hörnet Central Park West och 72nd Street står ett<br />
av Manhattans äldsta lyxiga lägenhetshus, The Dakota<br />
(invigningsår 1883; arkitekt Henry Hardenbergh). Många<br />
kändisar har bott här: Leonard Bernstein kunde snabbt<br />
promenera hem från Lincoln Center och äta ett mellanmål<br />
efter dagens repetitioner; ibland kanske Lauren Bacall gick<br />
förbi i trappan (om hon inte var i Hollywood för att filma);<br />
Rudolf Nurejevs lätta steg kanske hördes genom taket och<br />
höll grannarna vakna på nätterna; kanske Judy Garland lekte<br />
”Trollkarlen från Oz” med Frankenstein-skådespelaren Boris<br />
Karloff. Här dog sextiotalet då popstjärnan John Lennon<br />
i december 1980 sköts ned utanför huset av ett sinnessjukt<br />
Beatlesfan, Mark Chapman. Efteråt vakade tusentals<br />
beundrare på gatan och det samlades ett berg av blommor vid<br />
entrén. Lennons änka, konstnären Yoko Ono, bor fortfarande<br />
kvar.<br />
Om man vill se hur lägenheterna ser ut inifrån kan man titta<br />
på Roman Polanskis film ”Rosemary’s Baby” från 1968, som<br />
filmades i The Dakota. Mia Farrow och John Cassavetes spelar<br />
ett ungt par som flyttar in i en kuslig lägenhet och hamnar i<br />
klorna på en djävulsk sekt. Mycket riktigt vilar det någonting<br />
demoniskt över de arkitektoniska utsmyckningarna som man<br />
kan se från utsidan, och Polanskis val av inspelningsplats kan<br />
inte ha varit någon slump.<br />
T-bana: orange linje B eller blå C till 72nd Street.
J o h n L e n n o n ( 1 9 4 0 - 8 0 )<br />
–Jag har träffat många newyorkbor som klagar på staden,<br />
men det är ingen som flyttar. New York är vad Paris var på<br />
tjugotalet… konstvärldens centrum. Och vi vill vara i centrum.<br />
Det är det finaste stället på jorden. Det här är det ställe som<br />
påverkat mig hela mitt liv och som fått mig dit där jag är idag,<br />
sa John Lennon.<br />
Han var också innerligt trött på att hela tiden jagas av fans<br />
vart han än gick i England, så när han kom till USA med<br />
Yoko Ono var det en lättnad att de kändisvana newyorkarna<br />
lämnade honom i fred då han promenerade i Greenwich<br />
Village eller cyklade i Central Park. I början deltog han i<br />
radikala politiska aktiviteter samtidigt som han kunde jamma<br />
med Frank Zappa på Fillmore West eller Elton John på<br />
Madison Square Garden, eller jobba i studio med popkollegan<br />
David Bowie – New York blev snabbt som mammas gata för<br />
honom.<br />
Paret Lennon-Ono fick sin första lägenhet i Dakota 1973 och<br />
hade fram till 1980 hunnit köpa ytterligare fyra lägenheter<br />
i husets övre våningar; Lennon drog sig samtidigt tillbaka<br />
från offentligheten i mitten av 1970-talet för att vara en god<br />
hemmapappa till parets son Sean Taro Ono Lennon (f<br />
1975 på John Lennons 35-årsdag). Under 1977 satte familjen<br />
in helsidesannonser i amerikanska dagstidningar med<br />
ordalydelsen: ”Ge oss lite mer tid för att fundera över vad vi<br />
ska göra i framtiden.”<br />
Medan de funderade skötte Yoko affärerna och John lärde sig
aka bröd och bygga bo; i ett rum inredde han en rockklubb<br />
med jukebox, där bara han, hustrun och någon nära bekant<br />
var medlemmar. Klubben stängdes dock ganska snart<br />
eftersom John hängde alltför ofta i baren istället för att stå<br />
i köket. Ibland kom Paul McCartney på besök, de kunde<br />
spela gitarr och sjunga ihop. I juni 1980 började John skriva<br />
nya låtar och i oktober samma år släpptes helt överraskandes<br />
den nya hitsingeln ”(Just Like) Starting Over”, som åtföljdes<br />
av albumet ”Double Fantasy” i november.<br />
Mark David Chapman hängde utanför huset av och till,<br />
bekantade sig med portvakterna och lyckades få John att<br />
signera ett ex av den nya skivan. Efter en studiosession på<br />
Record Plant (nära Times Square) den 8 december, då de<br />
mixat Yoko Onos nästa singel ”Walking on Thin Ice”, åkte<br />
paret hem: där väntade Chapman beväpnad med en 38kalibrig<br />
Charter Arms och röster i huvudet som malde: ”Do<br />
it, do it…”<br />
Yoko klarade sig fysiskt oskadd och portvakten tillkallade<br />
hjälp. Polisen kom fram före ambulansen och de körde John,<br />
som fortfarande var vid liv, till St Lukes-Roosevelt Hospital<br />
(59th Street vid 9th Avenue) där han dödförklarades kl 23:07.<br />
I den del av Central Park som ligger allra närmast 72nd Street<br />
har Yoko Ono bekostat en minneslund, Strawberry Fields.
Naturhistoriska<br />
Vid Central Park West ligger American Museum of Natural<br />
History (dagligen till 17:45, fre-lör till 20:45; $6/$3) med<br />
huvudentrén i höjd med 79th Street. Detta är ett tungt hus<br />
som kämpar mot gravitationslagen, fyllt med dinosaurie- och<br />
valskelett, uppstoppade djur, 1 miljon spindlar, 2 miljoner<br />
fjärilar och 26 miljoner andra grejer att titta på. Otaliga filmer<br />
har använt sig av museet (på film stämmer folk alltid möte på<br />
trappan utanför). Intill ligger Hayden Planetarium.<br />
T-bana: blå linje C eller orange B till 81st Street.<br />
Judiska kvarter<br />
Efter en kort promenad västerut från Museum of Natural<br />
History står man i korsningen Broadway och 80th Street och<br />
ser till sin glädje Zabar’s delikatessbutik (mån-fre kl 8-19:30,<br />
lör kl 8-22, sön kl 9-18), som förutom all sorts utrustning för<br />
matlagning och spännande matvaror och matlagningskurser<br />
har en liten coffeeshop på hörnan. Det är ursprungligen en<br />
judisk delikatessbutik, så författaren Isaac Bashevis Singer<br />
brukade alltid handla här och artisten Barbra Streisand gör<br />
det fortfarande.<br />
I butiken säljs bröd (bl a Wasaknäcke men också nybakade<br />
limpor) och pålägg, det finns korvar och ostar från jordklotets<br />
alla hörn, gravad lax, grillat kött och ätfärdiga pajer liksom<br />
färska råvaror; och det är inte speciellt dyrt. Efter att man fyllt<br />
sin picknickkorg kan man köpa färdigbryggt kaffe att ta med
sig, ”to go” (för $3:50 ingår en Zabarmugg).<br />
Upper West Side var ursprungligen stadens judiska<br />
kvarter. New Yorks 1,75 miljoner judar lär vara den största<br />
judiska populationen utanför Israel och utgör mer än 10%<br />
av invånarna i staden. Många stora judiska intellektuella har<br />
vistats här, och djupa är de spår som satts i USA:s kulturliv.<br />
Man kan inte nog poängtera deras betydelse för Manhattan:<br />
flera av stadens finaste byggnader och största skyskrapor<br />
har finansierats av judiska affärsmän, och kulturellt har<br />
inflyttningen av judar – på flykt undan den europeiska<br />
antisemitismen – betytt otroligt mycket.<br />
W 86 Street (mellan Broadway och Amsterdam Avenue) heter<br />
Isaac B Singer Boulevard. Singer (1904-1991) emigrerade<br />
till USA 1935 och bodde först på Lower East Side, men<br />
flyttade senare upp till hörnet Broadway och 86th Street, så<br />
att han kunde handla sin mat på Zabar’s. Han fick Nobelpriset<br />
i litteratur 1978.<br />
T-bana: röd linje 1/9 till 86th Street.<br />
Poes gator<br />
Den allra västligaste lilla snutten på W 80th Street heter<br />
Edgar Allan Poe Street. Poe (1809-1849) hade en ganska<br />
misslyckad poesidebut bakom sig, och hade gift sig med sin<br />
13-åriga kusin när han 1844 flyttade till New York efter ett<br />
kringflackande liv.<br />
Han tog ett jobb på tidningen New York Mirror, och medan<br />
han bodde här i kvarteret skrev han sin berömda dikt ”Korpen”
som publicerades 1845. Samma år köpte han tidningen<br />
Broadway Journal och ett tag såg det lite ljusare ut.<br />
Om man korsar Riverside Drive till Riverside Park,<br />
överblickar man Hudsonfloden. Där finns en obetydlig<br />
liten bergsknalle som går under namnet Mount Tom, på den<br />
kan man slå sig ned för att spisa delikatesserna från Zabar’s.<br />
På sommaren 1844 brukade Poe sitta här och fundera när<br />
allting tycktes gå åt helvete med livet, jobbet och ekonomin,<br />
frun hade tuberkulos och stadslivet kvävde inspirationen.<br />
Inte kunde han då veta att han skulle bli ihågkommen som<br />
en av de största amerikanska författarna. (Det finns ett Poemuseum<br />
i Bronx; se nedan.)<br />
Parken ritades av samma landskapsarkitekter som stod<br />
bakom Central Park, nämligen Olmsted och Vaux. Ekorrarna<br />
som hoppar runt en, när man sitter här, är feta som laxar<br />
och nyfiket närgångna. Hudsonfloden är för övrigt döpt efter<br />
kapten Henry Hudson.<br />
T-bana: röd linje 1/9 till 79th Street.<br />
H u d s o n s ö d e b l e v f l o d e n<br />
Kapten Henry Hudson var engelsman i holländarnas tjänst<br />
och den förste europén att närmare utforska Manhattan. Han<br />
kom hit under två olika seglatser 1609 och 1611, men letade<br />
egentligen efter en passage till Asien, norr om amerikanska<br />
kontinenten.<br />
Hans besättning gjorde myteri på den andra resan och satte
ut sin kapten i en eka i vattnet utanför Manhattan. Därefter<br />
försvann Hudson ur historien, men floden framför våra fötter<br />
bär ännu hans namn.<br />
L ä n g s t n o r r u t p å<br />
M a n h a t t a n<br />
I am sitting in the morning<br />
in the diner on the corner<br />
I am waiting at the counter<br />
for the man to pour the coffee<br />
Suzanne Vega ”Tom’s diner” (1987)<br />
På Tom’s Restaurant (Broadway vid 112th Street), en enkel<br />
diner med blå skyltar, sura tanter som serverar kaffe och<br />
billiga frukostar, flockas turister därför att serveringen gjorts<br />
dubbelt odödlig först genom Suzanne Vegas vemodiga hitlåt<br />
och därefter genom TV-serien ”Seinfeld”. Det är nämligen här<br />
de fyra vännerna sitter och ältar sina problem: Jerry Seinfeld,<br />
Elaine Benes, George Costanza och Cosmo Kramer. Idag<br />
hänger flera tidningsurklipp på väggarna och Seinfeld själv<br />
har lämnat ett signerat fotografi.<br />
TV-showen som träffat många newyorkare rakt i hjärtat<br />
bandades egentligen i en studiokuliss i Hollywood 1990-98.<br />
Verklighetens Kramer – Kenny Kramer – arrangerar sedan<br />
något år tillbaka en Kramer Reality Tour, 268-5525,<br />
där Upper West Side-platserna som inspirerat till TV-seriens<br />
miljöer pekas ut.
Columbia-universitetet<br />
Jag såg min generations största begåvningar förstörda av<br />
galenskap, svältande hysteriskt nakna,<br />
dragandes genom negergatornas gryning på jakt efter en<br />
häftig kick<br />
Allen Ginsberg ”Howl”<br />
På 40-talet kom studenterna från Columbia-universitetet<br />
till West End Cafe (2911 Broadway vid 114th Street) och<br />
läste dikter för varandra – och två av dem skulle komma<br />
att skriva de verk som vi idag främst sätter i samband med<br />
beatlitteraturen: Allen Ginsbergs ”Howl” och Jack Kerouacs<br />
”På drift”. West End är numera en ganska vanlig krog med<br />
stor bardisk, två kvarter norr om Tom’s Restaurant. På<br />
sommaren finns en uteservering, i rummet intill baren hålls<br />
jazzkonserter; en fatöl kostar $5. Läget nära Harlem påverkade<br />
beatförfattarnas intresse för jazz.<br />
Ginsberg och Kerouac träffades genom en gemensam<br />
bekant när Ginsberg var 17 och Kerouac 22 år. Själva<br />
uttrycket ”beat generation” ska ha dykt upp under ett samtal<br />
mellan Kerouac och författaren John Clellon Holmes 1948<br />
och använts i bemärkelsen ”slagen” eller ”utmattad”. På<br />
svenska förekommer ordförklaringen ”bohemisk-nihilistisk<br />
efterkrigsungdom i USA”, och i USA tenderade det att bli ett<br />
skällsord, synonymt med ”förlorare”, medan Kerouac senare<br />
försökte framhäva de religiösa konnotationerna och uppgav<br />
att det syftade på ”beatific” (himmelsk eller salig).<br />
Columbia-universitetet ligger på motsatta sidan om
Broadway och sträcker sig från 114th till 120th Street. Det<br />
är trots närheten till Harlem ett prestigefyllt universitet<br />
tillhörande den så kallade Ivy League (”murgröneligan”;<br />
informell beteckning för USA:s åtta toppuniversitet), med anor<br />
tillbaka till engelske kungen George II:s tid, då det startades<br />
som King’s College (1754). Några av de äldsta byggnaderna<br />
ritades av arkitektfirman McKim, Mead & White.<br />
Många ledande intellektuella är knutna till universitetet, t<br />
ex den poststrukturalistiske litteraturteoretikern Edward<br />
Said som hyllats för sin bok ”Orientalism”. Performanceartisten<br />
Laurie Anderson tog en masters degree i skulptur<br />
på Columbia i början av 70-talet, och även författaren Paul<br />
Auster har studerat här.<br />
T-bana: röd linje 1/9 till 116th Street.<br />
B e a t g e n e r a t i o n e n s<br />
h u v u d m ä n<br />
Jack Kerouac (1922-69) kom 1940 från Massachusetts för<br />
att studera på Columbia, men han blev snart kontroversiell,<br />
hoppade av och förklarades senare icke önskvärd på campus.<br />
Mot slutet av sitt liv var han gravt alkoholiserad och fördrev<br />
åren fram till sin död med att lägga patiens hos sin mamma på<br />
Long Island. Men sin kultstatus till trots var Kerouac betydligt<br />
mer konventionell än den utflippade Allen Ginsberg (1926-<br />
97) från Paterson, New Jersey. Ginsberg kom till Columbia<br />
1944 men blev avstängd då han låtit den bannlyste Kerouac<br />
sova över på sitt rum. Ginsberg experimenterade med
droger och hängde på gaybarer i Greenwich Village, men<br />
såg även till att hans vänners böcker blev publicerade – bl a<br />
Kerouacs debutbok ”The Town and the City” om hemorten<br />
i Massachusetts (1950). För Ginsbergs egen del dröjde<br />
det längre innan han slog igenom med långdikten ”Howl”<br />
(1956). Anklagelserna för obscenitet gjorde honom därefter<br />
världsberömd. På grund av sina politiska aktiviteter hamnade<br />
Ginsberg – med ”tecken på känslomässig instabilitet (inklusive<br />
oklar bostadsadress och arbetsförhållanden)” – på FBI:s<br />
lista över farliga omstörtande element och myndigheterna<br />
började spionera på honom. Agenter sändes för att bevaka<br />
hans uppläsningar och senare satte Reagan-administrationen<br />
Ginsberg på sin lista över amerikanska konstnärer vars<br />
utlandsturnéer skulle motarbetas.<br />
Den ursprungliga gruppen kring Kerouac och Ginsberg<br />
expanderade snabbt. Neal Cassady (1926-68) kom på besök<br />
från Denver 1946 och är som en mytisk gubben-i-lådan,<br />
som trots att han själv aldrig publicerade något inspirerade<br />
Kerouac att skriva den epokgörande talspråksromanen<br />
”På drift” (1957) – där Cassady kallas ”Dean Moriarty”,<br />
Ginsberg ”Carlo Marx” och Kerouac själv för ”Sal Paradise”.<br />
Beatgenerationens ”krönikör” John Clellon Holmes<br />
(1926-88) kom liksom Kerouac från Massachusetts för att<br />
plugga på Columbia. Han ges äran av att ha varit först med att<br />
använda begreppet beat i sin generationsroman ”Go” (1952),<br />
där Cassady också dyker upp som romanfigur. Den något<br />
äldre William S Burroughs (1914-97) kom från St Louis
och började skriva under påverkan av Ginsberg och Kerouac.<br />
Burroughs liv förvandlades till tragedi när han gjorde Wilhelm<br />
Tell-konster på en fest; det bar sig inte bättre än att han sköt<br />
sin fru Joan i huvudet. Med hennes blod på sina händer åkte<br />
han till Nordafrika och medan han tände av skrev han ”Den<br />
nakna lunchen” (1959).<br />
Andra som räknas in i kretsen är Carl Solomon som Ginsberg<br />
mötte på psyket och dedicerade sin diktsamling ”Howl”<br />
till, och poeten Gregory Corso som redan hunnit avtjäna<br />
tre års fängelse för rån när han vid 20 års ålder träffade de<br />
andra beatförfattarna, och den svarte poeten Imamu Amiri<br />
Baraka (född LeRoi Jones) som konverterade till islam på<br />
1960-talet och höll skrivarkurser på Columbia-universitetet.<br />
En annan viktig beatnik var poeten Lawrence Ferlinghetti<br />
som blev Ginsbergs första förläggare och grundade den<br />
bokhandel som blev beatcentrum i San Francisco, en stad där<br />
kretsen växte ytterligare med bl a poeten Gary Snyder, samt<br />
utvecklade förgreningar till 60-talets psykedeliska rockvärld<br />
genom band som Grateful Dead. (Se även San Franciscoavsnittet.)<br />
Några riktigt stora monument<br />
Bakom universitetet står en kyrkobyggnad som när den blir<br />
färdig ska vara världens största efter Peterskyrkan i Rom. St<br />
John the Divine (1047 Amsterdam Avenue, på norra sidan<br />
av Cathedral Parkway/110th Street) började byggas redan för<br />
hundra år sedan, men det går rätt långsamt att bygga en så<br />
stor katedral. Trots sitt ofärdiga tillstånd är den redan i bruk
och där ges sporadiska konserter med världsmusik.<br />
Efter Columbia-universitetet ska man ta av till vänster<br />
uppför 120th Street. Ett kvarter från Broadway står pampiga<br />
Riverside Church med sitt mäktiga torn, som lär ha världens<br />
tyngsta kyrkklocka. Kyrkan finansierades av mångmiljardären<br />
John D Rockefeller som ett monument över honom själv.<br />
Interiören är en välgjord imitation av gamla gotiska kyrkor<br />
i Europa; Olof Palme talade i kyrkan vid flera tillfällen. På<br />
dagen kan man njuta av utsikten från det 120 meter höga<br />
klocktornet.<br />
I parken på andra sidan om Riverside Drive ligger Grants<br />
gravmonument – även detta en imitation av gammal<br />
europeisk byggnadskonst. I graven vilar Ulysses Simpson<br />
Grant (1822-85) som har de passande förnamnsinitialerna U<br />
S, vid nationalmonumentet finns en utställning om Grants<br />
roll i 1860-talets amerikanska inbördeskrig (fritt inträde).<br />
Han var militär överbefälhavare på nordsidan och vann kriget,<br />
varefter han satt som USA:s president 1869-77, men hans<br />
regim skakades av mutskandaler. En ofta återkommande fråga<br />
i amerikanska frågesporter gäller vem Grant ligger begravd<br />
tillsammans med: 1) Sin hund? X) Sin häst? 2) Sin hustru?<br />
Vid monumentet har man chansen att få reda på svaret.<br />
Kvarteren här är luftiga och smågatorna ödsliga. Om man<br />
fortsätter på Broadway utför en ganska brant nedförsbacke<br />
kommer man strax till 125th Street (som korsar på diagonalen).<br />
Tunnelbanespåret höjer sig på metallben över gatan och husen<br />
är ganska ruffiga, och till höger kommer man till Harlem.
Cloisters<br />
På norra Manhattan ligger Fort Tryon Park (med sina 76<br />
m ö h var det Manhattans högsta punkt innan skyskraporna<br />
byggdes), ett trevligt besöksmål i synnerhet om man är trött på<br />
all trafik. Clint Eastwood jagade knarkare i filmen ”Coogan’s<br />
Bluff” genom parkens populära sevärdhet: Cloisters (tissön<br />
kl 9:30-16:45, mars-okt stänger museet kl 17:15; $8/$4).<br />
Cloisters är en filial till Metropolitan Museum of Art;<br />
inträdesbiljetten gäller till bägge museerna om man besöker<br />
dem samma dag. Cloisters har en samling av europeisk<br />
medeltida konst, som köpts upp av någon rik amerikan och<br />
placerats i byggnader som består av autentiska delar från<br />
gamla europeiska kloster (därav namnet), som monterats<br />
ned, fraktats över Atlanten och satts ihop till en arkitektoniskt<br />
brokig röra av gotisk-romanska stilar.<br />
Norrut flödar Harlemfloden och på andra sidan ligger<br />
Bronx.<br />
T-bana: blå linje A till 190th Street. När museet är öppet kör<br />
buss M4 ända fram; samma linje kör nedför 5th Avenue förbi<br />
Metropolitan Museum mot Penn Station.<br />
H a r l e m<br />
Harlem fick sitt namn 1658 efter den holländska staden<br />
Haarlem, centrum för export av blomsterlökar. Under de<br />
närmaste århundradena förblev Nieuw Haarlem renodlad
jordbruksbygd, med inslag av lantnöjen för de rika från södra<br />
Manhattan. Först på 1800-talet började metropolen tränga<br />
undan bondgårdarna. Länge förblev Harlem en ganska<br />
lyxig förort, men när fastighetsmarknaden oförhappandes<br />
kollapsade riktade värdarna in sig på att locka dit svarta<br />
hyresgäster till varje pris. Harlem förvandlades på 1910talet<br />
till ett getto – hyrorna var dock fortfarande höga, vilket<br />
resulterade i trångboddhet. De giriga fastighetsägarna lät<br />
husen förfalla.<br />
Trots fattigdomen frodades kulturen och Harlem blev ett<br />
Mekka för jazzmusiker, som engagerades till ställen som<br />
Cotton Club och Apollo Theater. Omkring 1930 var det<br />
riktigt hippt bland newyorkare att åka upp till Harlem för<br />
att ”slumma” på nattklubbarna. Detta förändrades dock<br />
eftersom knarkhandel och ökad kriminalitet gjorde området<br />
osäkert. Jazzklubbar poppade upp i tryggare omgivningar på<br />
södra Manhattan och kulturlivet i Harlem blev lidande. På<br />
senare år har Harlem städats upp: tvivelsutan beroende på<br />
att marktillgången på Manhattan är så pass knapp.<br />
Idag tycks Harlem ha blivit mer av en turistattraktion igen.<br />
Ingen skjuter efter mig – men däremot kommer många fram<br />
och försöker tigga åt sig någon dollar mot att de pekar ut vart<br />
jag vill gå. Själva 125th Street är en bred gata som trots viss<br />
förslumning är intressant att flanera längs, på mitten skärs<br />
den av Malcolm X Boulevard (på kartan heter den Lenox<br />
Avenue), som löper ned till Central Park i söder.
Kulturellt har Harlem fortfarande mycket att ge, t ex<br />
konserter och utställningar. Uppmärksammade Dance<br />
Theater of Harlem (466 W 152nd) är en 36 dansare stark<br />
balettgrupp. Sedan 1969 turnerar gruppen runt USA; hemma<br />
sätts föreställningarna ofta upp på teatrar som ligger längre<br />
söderut på Manhattan.<br />
Om man håller sig till de breda gatorna och inte stannar ute<br />
alltför sent på natten (ensam), överlever man besöket utan<br />
problem.<br />
G u i d n i n g i H a r l e m<br />
Flera firmor arrangerar guidade turer i Harlem (för rätt så<br />
häftiga summor); priser anges per person.<br />
Ett av de större företagen är Harlem Spirituals, (212) 391-<br />
0900. Turerna avgår från 690, 8th Avenue (mellan 43rd och<br />
44th Street). För gospelkonserter betalar man $35; rundturer<br />
kostar $33-$75 (i de dyrare ingår ofta soul food, dvs mat i<br />
sydstatsstil – kotletter, mastiga såser, majsbröd).<br />
Något billigare är Harlem Gospel Tour med Real New York,<br />
(718) 652-3702; $28 på sön (på vardagar kostar det $25<br />
utan gospel).<br />
Ännu billigare är en liten promenad till en kyrka, Harlem<br />
Gospel Walk för $19, på sön kl 9 med Scoozi Tours, (212)<br />
714-4504. Samling framför turistbyrån vid Columbus Circle.<br />
Överkomligast är promenaden med Joyce Gold, (212) 242-<br />
5762, The Vital Heart of Harlem för $12. Den går dock bara<br />
ibland.
Men å andra sidan kan man lika gärna gå på gudstjänst och<br />
höra gospel på egen hand eller lyssna på musik på Apollo, och<br />
äta sig mätt på t ex Sylvia’s, och därigenom spara hundratals<br />
kronor.<br />
Jazzklubbarna: ”whites-only”<br />
Den gata som man förslagsvis flanerar på är 125th Street,<br />
bra för shopping och annat. Det var längs denna gata<br />
Martin Luther King Jr ledde sina marscher för de svartas<br />
medborgerliga rättigheter; tredje söndagen i maj är Martin<br />
Luther King Jr-dagen då det arrangeras en stor parad i New<br />
York (längs 5th Avenue). Västerut ligger nya Cotton Club<br />
(656 W 125th), där serveras turistmiddag med underhållning<br />
och på helgerna gospelbrunch. Den ursprungliga Cotton Club<br />
(1923-35) låg på 142nd Street mellan Lenox och 5th Avenue.<br />
Klubben var endast öppen för de vita – svarta som Duke<br />
Ellington och Josephine Baker inviterades endast för att stå<br />
på scen. En annan ”whites-only”-klubb var Connie’s Inn<br />
där ”Ain’t Misbehavin’” sjöngs av Louis Armstrong 1929 i den<br />
populära ”negerkabarén” som kallades för ”Hot Chocolates”.<br />
(Armstrong bodde själv inte i Harlem, utan i stadsdelen<br />
Queens fram till sin död 1971 – och i hans hem öppnas ett<br />
museum under 1998; se praktiska delen). Men om man ska<br />
höra jazz idag är utsikterna förmodligen bättre i Greenwich<br />
Village.
Legendariska Apolloteatern<br />
Efter 8th Avenue närmar man sig en av Harlems musikaliska<br />
huvudattraktioner, Apollo Theater (253 W 125th). The<br />
Apollo är en anrik kvartersteater med amatörkvällar,<br />
där många stjärnor debuterat, t ex James Brown. Brown<br />
gav senare ut bästsäljande albumet ”Live at the Apollo”<br />
(1962) – en av världens första liveplattor. En annan som<br />
uppmärksammades första gången på en amatörkväll var<br />
gitarrlegenden Jimi Hendrix. Jackson 5 vann talangjakten<br />
1968, året före sitt genombrott. Under åren har Apollo gästats<br />
av alla: Bessie Smith, Billie Holiday, Duke Ellington, Aretha<br />
Franklin och Sammy Davis Jr för att nämna några. Ett tag<br />
under 1970-talets värsta år var teatern bortglömd, numera<br />
har man återigen kommit igång med programverksamheten<br />
och i entrén kan man se fotografier på populära artister.<br />
Hör gospelkörer eller bevista onsdagarnas traditionella<br />
amatörnätter med ståupp-komiker och rappare ($15-25).<br />
T-bana: blå linje A/C, orange B/D, röd 2/3 till 125th Street.
Malcolm X Boulevard<br />
Efter 7th Avenue passerar vi Studio Museum in Harlem<br />
(144 W 125th; ons-fre 10-17, lör-sön kl 13-18) som kan ha<br />
intressanta utställningar med samtida afrikansk-amerikanska<br />
konstnärer. Nästa gathörn österut heter Lenox Avenue på den<br />
gamla kartan, men på skyltarna står också det nya namnet:<br />
Malcolm X Boulevard.<br />
Malcolm X (1925-65) var ledare för den revolutionära<br />
organisationen Black Muslims, som hävdade den svarta<br />
rasens överlägsenhet gentemot vita. Ursprungligen hette<br />
han Malcolm Little men tog avstånd från sitt ”slavnamn” och<br />
bytte till Malcolm X Shabbazz. Han gjorde pilgrimsfärden till<br />
Mekka och predikade i moskén Masjid Malcolm Shabbazz<br />
(102 W 116th vid Malcolm X Boulevard). Slutligen blev han<br />
ihjälskjuten under en predikan, troligen för att han fjärmat<br />
sig från Black Muslims-ideologin; hans änka Betty Shabbazz<br />
levde kvar i New York fram till sommaren 1997, då hon<br />
mördades av ett av sina egna barnbarn.<br />
Om man är hungrig kan man gå uppför Malcolm X Boulevard<br />
till sydstatsrestaurangen Sylvia’s (328 Malcolm X Boulevard,<br />
mellan 126th och 127th; mån-lör kl 7:30-22:15, sön kl 13-19;<br />
lunchen från $6:50 är billigast), här kan man käka soul food<br />
bestående av revben, kotletter, gumbo (en New Orleansspecialitet)<br />
och avrunda måltiden med söt potatispaj.<br />
Om man promenerar upp till 135th Street ligger ett annat<br />
viktigt vandringsmål, Schomburg Center for Research<br />
in Black Culture (515 Malcolm X Boulevard; mån-ons kl
12-20 & tors-lör kl 10-18; fritt inträde), på andra sidan gatan.<br />
Här finns världens största samlade dokumentation av svart<br />
kultur, böcker, konst, filmer och musik. Centret står bakom<br />
både utställningar och konserter.<br />
Tre kvarter norrut ligger gamla Abyssinian Baptist Church<br />
(132 W 138th) som varit Harlems samlingspunkt genom åren.<br />
Den som vill kan besöka kyrkan på söndagsförmiddagar och<br />
lyssna på högmässa med gospelkör. Om man inte törs på egen<br />
hand kan man delta i någon av de ovannämnda rundturerna.<br />
T-bana: röd linje 2/3 till 135th Street.<br />
Lexington Avenue-125th Street<br />
I’m waiting for my man, 26 dollars in my hand,<br />
up to Lexington, 1-2-5,<br />
feel sick and dirty, more dead than alive,<br />
I’m waiting for my man…<br />
Velvet Underground ”Waiting for my man”<br />
Efter något kvarter kommer man till korsningen som Lou<br />
Reed sjöng om i ett gammalt rockörhänge, om en ung vit pojke<br />
som åker till Harlem för att köpa droger. Än idag är just det<br />
gathörnet lite läbbigt. Här finns nedgångar till tunnelbanans<br />
gröna linje som vi kan ta ner mot centrum igen; eller ta 4 eller<br />
5 norrut till Bronx.
Harlem har sin egen turistbyrå, Visitor & Convention<br />
Association (1 W 125th Street; mån-fre kl 10-18) alldeles<br />
i hörnet av 5th Avenue. Strax intill ligger National Black<br />
Theater (2033, 5th Avenue).<br />
T-bana: grön linje 4/5/6 till 125th Street.<br />
B r o n x<br />
Stadsdelen norr om Harlem River heter Bronx och lär vara<br />
döpt efter den svenske kaptenen Jonas Bronck som kom hit<br />
år 1639 (han var dock i holländsk tjänst). Bronx är numera<br />
ett etniskt blandat område med lika delar svarta, spanska<br />
och asiatiska invånare. I Bronx kan man besöka den väldiga<br />
begravningsplatsen Woodlawn Cemetery där man hittar<br />
västernhjälten Bat Mastersons grav – han var Wyatt Earps<br />
vapendragare. Författaren till ”Moby Dick”, Herman Melville,<br />
vilar på samma kyrkogård.<br />
T-bana: grön linje 4 till Woodlawn; orange linje D till 205th<br />
Street (Norwood).<br />
Edgar Allan Poes torp<br />
Värt ett besök för den som turistar i litteraturens tecken är<br />
Edgar Allan Poe Cottage (lör kl 10-16, sön kl 13-17; $2)<br />
på East Kingsbridge Road, beläget i en liten park. Hit flyttade<br />
Edgar Allan och Virginia Poe 1846 från Manhattan, eftersom
hon led av tuberkulos och luften här ute på landet var friskare<br />
på den tiden. Samma år gick Poes tidning Broadway Journal<br />
under och Virginia dog året efter, tärd av sin sjukdom. Medan<br />
Poe levde här i elände skrev han det filosofiska poemet<br />
”Eureka” (1848). Året därpå hade Poe hunnit bli riktigt<br />
nedgången och söp livet ur sig i Baltimore. Det sägs att han<br />
hjälpte till med valfusk och fick betalt i sprit. Torpet (byggt<br />
1812) har bevarats i ganska autentiskt skick, skillnaden är att<br />
det ursprungligen låg på andra sidan gatan.<br />
T-bana: grön linje 4, orange D, blå C till Kingsbridge Road.<br />
New Yorks djurpark<br />
Två km öster om Poe Cottage ligger USA:s största djurpark,<br />
Bronx Zoo, (718) 367-1010, och en botanisk trädgård<br />
i den väldiga Bronx Park. Det här är två turistattraktioner<br />
som torde vara speciellt intressanta för barnfamiljer – trots<br />
att djurparken har en mindre konkurrent i Central Park.<br />
Djurparken ligger i parkens södra ända (entré från East<br />
Fordham Road; $6:75/$3), medan den botaniska trädgården<br />
ligger längst norrut (entré från Southern Boulevard och 200th<br />
Street eller East Fordham Road).<br />
T-bana: röd linje 2 eller grön 5 (mot Nereid Avenue) till<br />
Bronx Park East för djurparken; stig av vid 3rd Avenue-149th<br />
Street och byt till busslinje Bx55 för botaniska. Man kan köpa<br />
paketbiljetter till botaniska trädgården, tur och retur med
pendeltåg från Grand Central Station; vuxna $12, barn under<br />
16 år $10, under 10 år $5; upplysningar ring 532-4900.<br />
U p p e r E a s t S i d e o c h<br />
” M u s e i m i l e n ”<br />
Här är lyxhusen lyxigare, limousinerna flera decimeter längre<br />
och folk dyrare klädda än på den västra sidan om Central Park.<br />
Istället för mattor ser jag att någon vädrar två zebraskinn från<br />
andra våningens smidesjärnbalkong.<br />
Märkligt nog ligger det förnäma Upper East Side och<br />
Harlem inom skotthåll från varandra. Det är något av<br />
storstädernas eget mysterium att gränserna för den sociala<br />
segregationen kan vara så skarpa inom ett geografiskt mycket<br />
begränsat område. Samma gator används av både fattig och<br />
rik, medan inkomsterna för människorna som bor i husen<br />
kan vara många gånger större på ena sidan av 110th Street än<br />
den andra. Någonstans kring 91st Street är 5th Avenue känd<br />
under smeknamnet Millionaire’s Row (Miljonärslängan)<br />
eftersom alla Vanderbilts, Guggenheims och Rockefellers<br />
låtit bygga ståtliga residens här. På vägen ned längs Central<br />
Parks östsida passerar man så många betydelsefulla museer<br />
att en lång bit av 5th Avenue döpts om till Museum Mile<br />
(namnet står på gatuskyltarna).<br />
5th Avenue är Manhattans paradgata också i bokstavlig<br />
bemärkelse; här tågar irländarna på St Patrick’s Day i mars,<br />
påsken markeras med påskparad, på Martin Luther Kingdagen<br />
hyllas den store folkhjälten, homosexuella går i en<br />
parad under Gay Pride i juni.
På East Side löper den gröna tunnelbanelinjen (4/5/6) i<br />
nord-sydlig riktning, men det är bara tåg nr 6 som stannar<br />
vid alla stationer (vart tionde kvarter), övriga tåg hoppar<br />
över de flesta mellan 125th och 59th Street. Busslinjerna är<br />
tacksamt lättöverskådliga och går oftast rakt söderut eller rakt<br />
norrut (beroende på i vilken riktning avenyn är enkelriktad)<br />
och stannar vid vartannat gathörn (160 meters mellanrum).<br />
Sålunda kan man fara söderut på 5th Avenue med M1, M2,<br />
M3 eller M4, om man vill åka i motsatt riktning kör samma<br />
bussar norrut på parallellgatan Madison Avenue. M101,<br />
M102 och M103 kör söderut på Lexington Avenue och<br />
norrut längs 3rd Avenue. M15 kör söderut på 2nd Avenue<br />
(ända till Battery Park på Manhattans sydspets) och norrut<br />
längs 1st Avenue till Harlem. Det finns bussar genom<br />
Central Park till Upper West Side: M66 på 66th Street,<br />
M72 på 72nd Street, M79 på 79th Street, M86 på 86th Street<br />
och M96 på 96th Street. Bussförarna tar endast emot jämna<br />
pengar ($1:50 eller polletter).<br />
”Museimilen” på 5th Avenue<br />
På östra sidan av Central Park hamnar man på Museum<br />
Mile, med en rad stora museer kring 5th Avenue. De flesta<br />
museerna ligger precis vid parken och är lätta att hitta till.<br />
Det kan hända att man tappar musten redan innan man<br />
börjat, eftersom museerna är så många och innehållsrika.<br />
Om man vill begränsa sig till ett museum ska man<br />
utan tvekan välja Metropolitan Museum of Art (som har
allting man kan drömma om). Berömda Guggenheim är<br />
arkitektoniskt intressantast, men man ser egentligen det man<br />
behöver av den spiralformiga rotundan genom att titta in i<br />
foajén. MOMA (Museum of Modern Art) har en fin samling<br />
med modern konst, och är speciellt prisvärt på tors-fre efter<br />
kl 17 när man betalar så mycket eller så lite man vill (pay-asyou-like).<br />
Flera museer har fritt inträde någon gång i veckan,<br />
ofta på fredag efter kl 17 då de samtidigt kan ha kvällsöppet.<br />
Tänk på två saker: museer kan vara stängda på allmänna<br />
helgdagar och museer över hela världen brukar ha stängt på<br />
måndagar, och de reglerna gäller på flera av museerna här –<br />
fast inte alla! Öppettider som avviker väldigt mycket från det<br />
normala anges, annars har de flesta öppet tis-sön kl 11-18.<br />
Mellan 104th och 103rd Street ligger Museum of The City<br />
of New York (T-bana: grön linje 6 till 103rd Street; ons-lör kl<br />
10-17, sön kl 13-17; frivilligt inträde $5/$4), där man får veta<br />
mer om staden vi befinner oss i och dess historia. Museet har<br />
också världens största samling teaterprylar. Ibland arrangerar<br />
museet historiska promenader på Manhattan.<br />
Härifrån är det bara att fortsätta ned längs Central Park. Strax<br />
kommer vi till International Center of Photography på<br />
1130, 5th Avenue (T-bana: grön linje 6 till 96th Street), ett av<br />
två syskonmuseer som ställer ut konst- och reportagebilder<br />
av det innevarande och förra århundradets ledande fotografer<br />
(systermuseet ligger 50 kvarter söderut). Ett kvarter längre<br />
ned har det judiska museet då och då konstutställningar,<br />
Jewish Museum (1109, 5th Avenue vid 92nd Street; stängt<br />
fre-lör).
Kring 90th Street ligger två museer som konkurrerar med<br />
och kompletterar varandra, nämligen Smithsonian-filialen<br />
Cooper-Hewitt National Design Museum (2 E 91st<br />
Street; $3/$1:50; fritt inträde på tis) som har utställningar<br />
om formgivning och arkitektur i en byggnad som tidigare<br />
varit ett luxuöst rikemannahem. I kvarteret nedanför står<br />
National Academy of Design (1083, 5th Avenue; ons-sön<br />
kl 12-17, fre till kl 20; $3:50/$2, fritt inträde på fre kl 17-20).<br />
Det sistnämnda museet befrämjar amerikansk formgivning<br />
och konst, själva akademin grundades 1825 av Samuel Morse,<br />
som var både konstnär och uppfinnare av Morse-alfabetet.<br />
Intill ligger en kyrka i gotisk stil, Church of the Heavenly<br />
Rest (90th Street vid 5th Avenue), där popkonstnären Andy<br />
Warhol brukade servera mat till fattiga hemlösa på jul och påsk.<br />
Warhol köpte 1959 ett hus inte långt härifrån, på Lexington<br />
Avenue vid 89th Street, dit han flyttade med sin mamma Julia.<br />
Filmregissören Woody Allens favoritrestaurang Elaine’s<br />
(1703, 2nd Avenue, mellan 88th och 89th) ligger inom<br />
gångavstånd, och de som sett hans filmer (bl a ”Manhattan”)<br />
kommer att känna igen sig på denna italienska restaurang.<br />
Allen bor själv i närheten.<br />
T-bana: grön linje 4/6 till 86th Street.
Guggenheim av Frank Lloyd Wright<br />
Om vi återgår till 5th Avenue kan vi mellan 89th och 88th Street<br />
betrakta det mycket välkända Solomon R Guggenheim<br />
Museum (1071, 5th Avenue; sön-ons kl 10-18, fre-lör kl 10-<br />
20; $8/$5, barn under 12 år gratis, valfritt inträde på fre kl 18-<br />
20). Det är framför allt själva byggnaden som är berömd, en<br />
vaniljfärgad skruv ritad av den amerikanske stjärnarkitekten<br />
Frank Lloyd Wright, som hade en helt egen vision av hur<br />
museer skulle se ut. Wright fick uppdraget redan 1943,<br />
men det dröjde till 1959 innan museet var färdigbyggt – sex<br />
månader efter arkitektens död. Det intressantaste draget är<br />
rotundan, som lyses upp ovanifrån av ett enormt takfönster,<br />
och man klättrar uppför spiralens svagt lutande golv medan<br />
man tittar på konst.<br />
Samlingarna består av modern konst; grunden är Solomon<br />
R Guggenheims samling från 1900-talets första hälft, men<br />
den har senare utökats genom donationer. På 1970-talet<br />
tillföll även Peggy Guggenheims samling detta museum<br />
(men denna samling förvaras i Guggenheim-filialen i<br />
Venedig). Museet expanderar ständigt, 1992 invigdes t ex ett<br />
Mapplethorpe-rum. På fredags- och lördagskvällar kan man<br />
njuta av jazzkonserter i rotundan; information 423-3587.<br />
Utöver filialer i Venedig (Italien) och Bilbao (Spanien) finns<br />
Guggenheim SoHo på nedre Manhattan där en del av den<br />
fasta samlingen ställts ut – vill man besöka bägge museerna<br />
kan man köpa en kombinationsbiljett för $11/$7.<br />
T-bana: grön linje 4/6 till 86th Street
På Metropolitan finns allt<br />
Man närmar sig med skräckblandad förtjusning det pampiga<br />
Metropolitan Museum of Art (1000, 5th Avenue mellan<br />
81st och 83rd Street; kvällsöppet fre-lör till kl 21; $8/$4).<br />
Museet har 5 miljoner besökare per år och man förstår varför,<br />
ty innanför de bastanta väggarna finns nämligen allt man<br />
någonsin kunnat drömma om att se. Enorma salar har fyllts<br />
med konstskatter, från långt före vår tideräknings början till<br />
nutidens moderna konst: där finns designerkläder, klassiska<br />
europeiska mästerverk, ett vardagsrum ritat av Frank Lloyd<br />
Wright 1912 (det flyttades hit på 1970-talet), skulpturer,<br />
tavlor, musikinstrument (bland annat Andrés Segovias<br />
spanska gitarrer) och medeltida rustningar.<br />
Museet har gjort egna utgrävningar i Mellersta Östern<br />
och längs Nilen i Afrika. Man anar en slug plundring av<br />
omvärldens kulturella arv, vilket bekräftas när man hittar<br />
det Egyptiska templet (ett komplett tempel som demonterats<br />
sten för sten och fraktats hit från Nubien), samt ett helt hem<br />
med inredning i ottomansk stil (hitflyttat från Syrien), och de<br />
utsökta handarbetade italienska träpanelerna (tillverkade ca<br />
1470) som skalats av från väggarna i ett umbriskt palats. Många<br />
verk presenteras med: ”Denna panel är från en altartavla vars<br />
övriga delar är i Louvren (Paris), Gemäldegalerie (Berlin)…”<br />
Det finns så många salar med världens finaste målare att man<br />
nästan går på knä: Botticelli, Breughel, Rubens, Vermeer, El<br />
Greco m fl. Om man bara tänker gå på ett museum när man
är i New York har Metropolitan högsta prioritet och man bör<br />
reservera en hel dag – den gigantiska samlingen innehåller<br />
över 2 miljoner olika konstföremål från 5000 år av mänsklig<br />
historia.<br />
Museet arrangerar föreläsningar och konserter (ca $15-50).<br />
Guidade visningar ingår i den vanliga inträdesavgiften.<br />
I museirestaurangen blir det billigare om man går rakt<br />
genom avdelningen med bordsservering till självbetjäningen<br />
i matsalens bakre del.<br />
En del av museets medeltida konst visas på Cloisters i Fort<br />
Tryon Park (se ovan). Samma entrébiljett gäller samma dag<br />
på bägge museerna. Man reser mellan de två museerna med<br />
busslinje M4 (från Madison Avenue; $1:50).<br />
T-bana: grön linje 4/6 till 86th Street.<br />
Woody Allens träblåsinstrument och<br />
mer konst<br />
Det är allmänt känt att Woody Allens hobby är att spela<br />
jazztrudelutter på klarinett. Han är speciellt förtjust i New<br />
Orleans-stilen, även om neworleansborna själva är smickrade<br />
snarare än imponerade av filmregissörens tonkonst. Den som<br />
vill kan själv bedöma Allens teknik, för han spelar nämligen<br />
på kabarélokalen Bemelman’s Bar ett kvarter öster om 5th<br />
Avenue i Hotel Carlyle (Madison Avenue vid 76th Street).<br />
Woody Allen brukar ibland framträda med Eddy Davis Jazz<br />
Band på måndagskvällar; det kostar $45 när han är med, $25<br />
ifall han inte är med (om han t ex är upptagen med någon
film). Vårdad klädsel gäller. Carlyle var i början av 1960-talet<br />
John F Kennedys bostad i New York, speciellt när han skulle<br />
träffa sina älskarinnor (bl a Marilyn Monroe).<br />
I kvarteret nedanför Hotel Carlyle ligger Whitney Museum<br />
of American Art (945 Madison Avenue vid 75th Street;<br />
tis-ons & fre-sön kl 11-18, tors kl 13-20; fritt inträde någon<br />
kväll i veckan, tis eller fre) som samlar på 1900-talskonst.<br />
Museet grundades 1931 för att främja levande amerikanska<br />
konstnärer; grundaren Gertrude Vanderbilt Whitney var själv<br />
intresserad av att måla. Grunden var fru Whitneys samling<br />
om 700 verk, bland annat stödköpte hon tavlor av Edward<br />
Hopper. Idag består samlingen av 8500 verk.<br />
T-bana: grön linje 6 till 77th Street.<br />
Konst till salu<br />
Den som vill kan fortsätta från Whitney till auktionshuset<br />
Sotheby’s (1334 York Avenue vid 72nd Street – ett kvarter<br />
öster om 1st Avenue). Där säljs varje år 170 000 konstföremål<br />
och det är ofta visningar några dagar före auktionerna. Att gå<br />
på visningarna kostar inget, men katalogen kostar ungefär 100<br />
kr. Inte långt därifrån, på 71st Street, bor TV-komikern Bill<br />
Cosby och alldeles vid East River ligger New Yorks sjukhus<br />
(York Avenue vid 70th Street) där Marilyn Monroe 1961 blev<br />
inlagd på Payne Whitneys psykiatriska klinik, året innan hon<br />
dog.<br />
Raka motsatsen till Sotheby’s är loppmarknaden som går<br />
av stapeln varje lördag på 67th Street, mellan 1st Avenue och
York Avenue. Redan kl 9 brukar borden vara uppställda.<br />
Härnäst kan den som har exklusiv smak när det gäller<br />
souvenirer låta sig frestas av Christie’s som auktionerar ut<br />
konst i två auktionshus: 219 E 67th Street (mellan 2nd och<br />
3rd Avenue) och 502 Park Avenue (vid 59th Street). När det<br />
är visning på bägge (söndagar) sätts det in gratis skyttelbussar<br />
för spekulanter som vill hinna med båda visningarna; köp<br />
hem en Jasper Johns eller Rauschenberg att muntra upp<br />
lyan med, eller varför inte en Picasso för uppåt 360 miljoner<br />
kronor.<br />
En av stadens största och märkvärdigaste privatsamlingar<br />
är Frick Collection (1 E 70th Street vid 5th Avenue; fritt<br />
inträde). Huset tillhörde en rik gubbe vid namn Frick, som<br />
samlade på konst. I samlingen finns t ex delar från den<br />
epokgörande altartavlan ”Maestà” (1311) av den sienesiska<br />
konstnären Duccio – sin tids dyrbaraste målning. Altartavlan<br />
styckades 1771 och delar letade sig fram till amerikanska<br />
konstsamlare, som konsekvent vägrat att återlämna dem, så<br />
att Duccios mästerverk skulle kunna ställas ut i sin helhet<br />
hemma i Italien.<br />
T-bana: grön linje 6 till 68th Street-Hunter College.
Beatles rök ihop med Dylan<br />
Precis i sydöstra hörnet av Central Park reser sig ett riktigt<br />
palats – hotellet Plaza (786, 5th Avenue vid 59th Street) som<br />
mångmiljonären Donald Trump en gång köpte åt sin fru.<br />
Om man vill ta sig en närmare titt kan man förslagsvis dricka<br />
eftermiddagste i The Palm Court, till levande musik de<br />
flesta dagar från kl 12. Hotellets bar är förstås inte billig, men<br />
The Oak Room förekommer i Hitchcocks ”I sista minuten”<br />
(1959) med Cary Grant. Beatles bodde 1964 på Plaza första<br />
gången de var i New York. På grund av alla fans satt Beatles<br />
fångna i sina rum på tolfte våningen bevakade av poliser och<br />
detektiver, drack J&B med Coca-Cola och laddade upp inför<br />
”Ed Sullivan Show”. Radiodiscjockeyn Murray The K sände<br />
direkt från deras hotellrum, och somliga nätter lyckades han<br />
smuggla ut gruppen till en nattklubb tvärs över gatan, Playboy<br />
Club (5 E 59th Street), vars specialitet var bunnykabaré och<br />
hotdogs. Alexander, som under 26 år arbetade som ”concierge”<br />
på Plaza (pensionerad sedan 15 år), suckar när jag frågar om<br />
Beatles vistelse – det enda han tillstår är att det var ett stort<br />
spektakel.<br />
Jag ber sedan att få rikta er uppmärksamhet mot ett föga känt<br />
landmärke inom västerländsk underhållningshistoria, i hörnet<br />
av Park Avenue och 59th Street. När Beatles kom till USA för<br />
andra gången var de inte längre välkomna till Plaza (de andra<br />
gästerna hade klagat på hysteriska fans i korridorerna), så de<br />
fick ta in på Hotel Delmonico (502 Park Avenue) istället. Den<br />
28 augusti 1964 rökte Beatles marijuana för första gången,
tillsammans med Bob Dylan, på hotellrummet. Dylan hade<br />
bara knackat på och lovordat deras ”I Want To Hold Your<br />
Hand” där de sjöng ”I get high”, varpå Lennon generat rättade<br />
honom och sa att raden lyder ”I can’t hide” och medgav att<br />
pojkarna från Liverpool aldrig rökt på. Så Dylan såg det som<br />
sin uppgift att lära Beatles något nytt.<br />
TV-stjärnan Ed Sullivan bodde och hade kontor på Delmonico,<br />
i sviterna 1101 & 1102.<br />
T-bana: grön linje 4/5/6 till 59th Street; gul N/R till 5th<br />
Avenue.<br />
Salvador Dalí krossar fönster<br />
När man fortsätter nedför 5th Avenue ligger en Niketownbutik<br />
på vänstra sidan, på 6 E 57th Street. Tidigare fanns i<br />
lokalen det exklusiva varuhuset Bonwit Teller som sprängdes<br />
i inledningssekvensen till filmen ”Die Hard III”. Redan 1939<br />
krossades varuhusets skyltfönster av en förbannad Salvador<br />
Dalí. Den berömde surrealistkonstnären hade nämligen<br />
inbjudits av Bonwit Teller att göra en skyltning på temat ”natt<br />
och dag”, och hade använt en buffel med en blodig duva i<br />
munnen, några lortiga skyltdockor och ett badkar. När Dalí<br />
kom tillbaka dagen därpå såg han till sin fasa att buffeln tagits<br />
bort och de lortiga skyltdockorna bytts ut mot rena, och då<br />
han i protest skulle välta badkaret – det enda som var kvar<br />
av hans installation – bar det sig inte bättre än att karet föll<br />
genom skyltfönstret, som krossades så att splittret yrde över
de häpna flanörerna. Dalí arresterades och fick villkorlig<br />
dom.<br />
Filmen ”Frukost på Tiffanys” där vi ser Audrey Hepburn i en<br />
av sina mest berömda roller, spelades in i juvelerarbutiken<br />
Tiffany & Co (727, 5th Avenue vid 57th). En antydan till nya<br />
strömningar på 5th Avenue ges av grannbutiken Coca-Cola<br />
World (711, 5th Avenue).<br />
Parallellgatan Madison Avenue (i nivå med 57th Street) är<br />
ett modedistrikt där det finns butiker för den som gillar Ralph<br />
Lauren, Polo och Marimekko, eller vill trängas med 50 000<br />
andra shoppare på Bloomingdale’s varuhus (öppet dagligen<br />
till kl 20:30) på 59th Street, vid Lexington. Några kvarter upp<br />
hittar man en butik med ett bra sortiment av reselitteratur,<br />
Civilized Traveler på 864 Lexington.<br />
Fortsätter man istället nedför 5th Avenue kommer man snart<br />
till lyxiga St Regis Hotel (2 E 55th Street), där John Lennon<br />
och Yoko Ono bodde i det närmaste permanent 1971 och från<br />
hotellsviten styrdes deras konstnärliga arbete och politiska<br />
verksamhet. Den franska klockan i lobbyn blev föremål för<br />
deras avantgardistiska film ”Clock” (1971), som inte gjort något<br />
större intryck i filmhistorien: kameran bara filmar urtavlan i<br />
en timmes tid. På samma hotell bodde ibland Salvador Dalí<br />
som var förtjust i USA, han gillade att äta frukost i King Cole<br />
Bar & Grill och att bli sedd bland jetsetfolket på Manhattans<br />
inneställen. I hotellet ligger Lespinasse (339-6719; fransk<br />
mat; räkna med $40-$100), enligt alla omröstningar stadens<br />
bästa restaurang både vad gäller förnäm atmosfär och<br />
förstklassig mat.
Kulturmiljö på krog<br />
Mellan skyskraporna två kvarter öster om 5th Avenue ligger<br />
en låg saloon, den irländska baren P J Clarke’s (55th Street<br />
vid 3rd Avenue). Hit brukade Humphrey Bogart och Lauren<br />
Bacall gå för att äta hamburgare, och baren inspirerade även<br />
till scenografin för Billy Wilders New York-film ”Förspillda<br />
dagar”, som fick en Oscar 1945. Det är knappast prisvärt att<br />
roa sig här, billigaste whiskeyn (shot of rye) kostar $5, för<br />
$3:40 plus dricks får man en öl i en försvinnande liten mugg.<br />
Men det är en fantastiskt vacker bar: till och med pissoaren är<br />
monument från en svunnen tid.<br />
Om man är hungrig kan man gå några kvarter bort till Fresco<br />
Tortillas och äta en fajita eller ett par billiga tacos (980, 2nd<br />
Avenue vid 52nd Street), så mjuka att de rinner som smält<br />
gröt i munnen, kryddorna river en aning i gomseglet och<br />
har man bråttom säger man bara till om nummer 11 eller 15<br />
(författarens tips) och får sina tortillor inslagna i folie.<br />
Det är knappast troligt att den gudomliga Greta Garbo (1905-<br />
90) var särskilt intresserad av tortilla, men i alla fall, efter att<br />
hon slutade filma levde hon ett tillbakadraget liv drygt ett<br />
kvarter härifrån på 450 E 52nd Street. Balkongen till hennes<br />
sjurummare på femte våningen vette mot East River.
MOMA: Moderna museet<br />
På vår vandring ned längs 5th Avenue kommer vi äntligen till<br />
ett av våra främsta mål.<br />
Alla säger MOMA (uttalas ”mouma”) när de kärleksfullt talar<br />
om Museum of Modern Art (11 W 53rd Street mellan 5th<br />
och 6th Avenue; lör-tis kl 11-18, tors-fre kl 12-20:30; $8/$5,<br />
barn under 16 gratis med föräldrar; valfritt inträde på tors-fre<br />
efter kl 17:30). Ska man bara se ett par museer i New York är<br />
detta ett av de bästa konstmuseerna: samlingarna (ca 100 000<br />
verk) täcker in viktigare riktningar inom västerländsk konst<br />
sedan 1880-talet, och museet var bland de första att erkänna<br />
filmen som konstform (dagliga visningar i två biografer ur<br />
MOMA-samlingen om 10 000 filmer). Avdelningen för design<br />
är smakfullt sammansatt av väl valda prylar, bland annat<br />
finns ett svenskt medicinskåp i form av ett rött kors. Efter<br />
att sedan ha synat hundratals målningar av Matisse, Klee,<br />
Rauschenberg, Oldenburg, Lichtenstein, Picasso, Dalí och<br />
precis alla andra moderna konstnärer man känner igen från<br />
konsthistorielektionernas bildband är man ganska spak. Som<br />
tur är finns det en skulpturträdgård med kafé och jazz<br />
dit man kan fly (konsert varje fre kl 17:30-20:30).<br />
T-bana: linje blå E, orange F till 5th Avenue-53rd Street; grön<br />
linje 6 till 51st Street.
Svängiga trottoarer<br />
Den biten av West 52nd Street som löper mellan 5th och<br />
7th Avenue hyste på 1930- och 40-talen flera legendariska<br />
jazzklubbar och kallas därför Swing Street. Nu har namnet<br />
stadfästs officiellt som ett slags kulturminne. Om man<br />
fortsätter västerut hamnar man några kvarter norr om Times<br />
Square (se ovan).<br />
På den tiden räckte det ofta att säga ”The Street” för att<br />
taxigubben skulle veta vart man ville komma. Många av<br />
jazzhaken var lönnklubbar (speak-easies) som trotsade<br />
förbudstidens alkohollagar. Hickory House var t ex en affär<br />
för begagnade bilar som försetts med en 15-meters bardisk,<br />
där den tonårige Buddy Rich (1917-87) började swinga<br />
trumpinnarna. Grannen Onyx Club hade ett titthål i dörren,<br />
så att dörrvakten kunde kolla gästerna. De flesta gäster var<br />
musiker och vänner till Benny ”King of Swing” Goodman<br />
(1909-86). Myndigheterna var givetvis inte glada, men<br />
eftersom konst och dionysisk extas ofta gått hand i hand får<br />
vi väl säga att man ska vara glad över att myndigheterna inte<br />
kan bestämma över allt. Det enda av dessa ställen som lämnat<br />
spår till eftervärlden (utöver sägnerna i jazzlitteraturen) var<br />
21 Club (21 W 52nd) där ”Allt om Eva” (Oscarsbelönad 1950)<br />
filmades med Bette Davis i huvudrollen. På nätterna kunde<br />
man mingla på 21 Club med Bogart & Bacall, Salvador Dalí,<br />
Dorothy Parker och kompani. 21 drivs idag som en mindre<br />
exklusiv men fortfarande dyr restaurang.
Intill 21 ligger Museum of Television & Radio (25<br />
W 52nd), av intresse för dem som funderar mycket över<br />
massmedierna; bland annat finns det ett arkiv där man kan<br />
lyssna till och titta på klassiska radio- eller TV-shower (mest<br />
önskad är ”Ed Sullivan Show” med Beatles som gästartister).<br />
På hörnet till 6th Avenue ligger skivbolaget CBS och gatan<br />
är New Yorks officiella Jazz walk som med plaketter hedrar<br />
Dizzy Gillespie, Charlie Parker, Billie Holiday, Lester Young,<br />
Sarah Vaughan, Thelonius Monk m fl.<br />
N ö j e s m e k k a :<br />
R o c k e f e l l e r C e n t e r<br />
Söder om Swing Street finner man ett flera kvarter stort komplex<br />
som kallas Rockefeller Center, som täcker ytan mellan 5th<br />
och 6th Avenue, från 47th till 52nd gatan; framsidan vetter<br />
mot 5th Avenue. Givetvis är det döpt efter en rik gubbe (se<br />
faktaruta). Här finns berömda varieté- och filmteatern Radio<br />
City Music Hall vars danstrupp Rockettes uppträder varje jul<br />
och påsk, samt TV-bolaget NBC:s högkvarter som erbjuder<br />
både guidade turer och möjligheten att vara studiopublik i<br />
någon av USA:s populäraste TV-shower.<br />
Komplexet inrymmer därutöver massor av butiker (bl a en<br />
kassettbokhandel för den som vill ha något litterärt i sin<br />
Walkman) och 35 restauranger – varje dag kommer en<br />
kvarts miljon människor hit för att jobba eller handla. Den<br />
som har pengar eller kreditkort som bränner i fickan kan<br />
äta middag i Rainbow Room (teatermenyer från kl 17:30;
vårdad klädsel och bordsbeställning, 632-5000) på 65:e<br />
våningen i RCA Building. Ursprungligen invigdes Rainbow<br />
Room 1934, då musiken hette jazz och Ella Fitzgerald,<br />
Sammy Davis Jr och Duke Ellington underhöll gästerna; nu<br />
har den restaurerats och bjuder fortfarande på sofistikerad<br />
jazz till middagen och dansgolvet.<br />
I Rockefeller Center ligger också en kabarékrog som<br />
heter Rainbow & Stars, som dock ej ska förväxlas med<br />
Rainbow Room. På vintern finns mellan skyskraporna en<br />
skridskobana (nov-april; skridskor kan hyras) och en 30<br />
meter hög julgran med 26 000 glödlampor (i en 8 km lång<br />
ljusslinga), granen är en tradition sedan 1933. Varje år samlas<br />
tusentals newyorkbor för att vara med om juleljuständningen.<br />
Sommartid finns en uteservering på samma yta. Platsen<br />
överblickas av en staty som ska föreställa Prometeus.<br />
Rockefeller Center kan utforskas på egen hand med hjälp av<br />
gratis kartor som delas ut i lobbyn på 30 Rockefeller Plaza;<br />
698-2950.<br />
T-bana: orange linje B/D/F/Q till 47-50th Streets-Rockefeller<br />
Center.<br />
R o c k e f e l l e r - k l a n e n<br />
John Davison Rockefeller Jr (1874-1960) lät 1931 bygga<br />
Rockefeller Center. Han donerade också tomten som Förenta<br />
Nationerna har sitt högkvarter på, men var annars mest<br />
känd för att han var son till oljemagnaten John Davison
Rockefeller Sr (1839-1937) – världens rikaste man.<br />
Vid 70 års ålder började den sistnämnde att donera bort<br />
pengar till medicinsk forskning och andra goda syften via<br />
sin stiftelse, Rockefeller Foundation, som till dags dato delat<br />
ut miljarder dollar över hela världen. Nelson Rockefeller<br />
(1908-79), republikansk politiker och vicepresident 1974-77,<br />
var son till Rockefeller Jr.<br />
Radio City Music Hall<br />
En av Rockefeller Centers sevärdheter är Radio City<br />
Music Hall (upplysningar 247-4777), en art déco-inredd<br />
teaterbiograf från 1932 – som med närmare 6000 sittplatser<br />
hamnat i Guinness rekordbok som världens största biograf.<br />
Radio City Rockettes dansar alltjämt i julshower och<br />
påskshower, och många Grammygalor har gått av stapeln här.<br />
Alla slags artister ger konserter i Radio City Music Hall, från<br />
Frank Sinatra till David Bowie. Dagtid anordnas guidade<br />
turer bakom kulisserna och man får också träffa en dansös i<br />
Rockettes-skrud (dagligen kl 10-17, sön från kl 11; $13:75/$9,<br />
man kan hitta rabattkuponger på turistbyrån).<br />
Entré från 1260, 6th Avenue (mellan 50th och 51st Street).<br />
NBC och ”Saturday Night Live”<br />
Nästa attraktion är TV-bolaget National Broadcasting<br />
Company Inc som också har en guidad rundtur. Från<br />
studior i Rockefeller Center sänds bland annat ”Saturday<br />
Night Live” – snoka efter fribiljetter till den. Men biljetter till
andra NBC-shower kan vara lättare att få.<br />
Den timslånga rundturen börjar med radiomediets första<br />
gyllene år då NBC grundades (1926) och fortsätter sedan in<br />
i TV-åldern. Man får se riktiga TV-ateljéer där folk jobbar<br />
varje dag och stora Studio 8H varifrån ”Saturday Night<br />
Live” direktsänds varje lördagsnatt. Ungdomarna kan få leka<br />
i en ministudio och se sig själva på TV. Dagliga turer under<br />
sommarhalvåret (påsk–Labour Day), endast vardagar under<br />
vintern, kl 9:30-16:30; avgång 2-4 ggr i timmen; $8:50.<br />
Minimiålder 6 år. Det finns även en souvenirbutik.<br />
Entrén till NBC är från 30 Rockefeller Plaza (50th Street,<br />
mellan 5th och 6th Avenue). Ring 664-7174 för upplysningar<br />
om den guidade turen eller 664-3055 /-3056 /-3057 för TVbiljetter.<br />
Mer exakta upplysningar om TV-shower ges i den<br />
praktiska delen i slutet av avsnittet om New York; men varje<br />
dag bandas minst ett par olika TV-program. Generellt gäller<br />
också någon minimiålder till dem (ofta 18 år).<br />
M o n k e e s<br />
NBC tog på 1960-talet upp kampen mot Beatles, som ju<br />
gjort stor succé på konkurrenten CBS ”Ed Sullivan Show” (se<br />
ovan). Planen gick ut på att lansera en popgrupp som var<br />
specialgjord för TV och följaktligen också ägd av TV-bolaget,<br />
för att därigenom vinna över alla tonåriga Beatlesfans! Hur<br />
bisarr planen än låter genomfördes den. Först undersökte<br />
NBC redan befintliga grupper (Lovin’ Spoonful provspelade<br />
t ex för jobbet), men man kom fram till att det enklaste vore<br />
att annonsera efter artister och efter ”auditions” anställdes bl
a Mickey Dolenz och Davy Jones, två killar som tidigare<br />
gjort udda roller på Broadway och i TV, och folkmusikern<br />
Peter Thorkelson, vilka blev The Monkees.<br />
Bandets eget TV-program började sändas 1966 och liknade<br />
Beatlesfilmerna ”A Hard Day’s Night” och ”Help”. Monkees<br />
varade bara i två år men hann få tio guldskivor och en plats<br />
i pophistorien, med låtar som ”Last Train To Clarksville” och<br />
”I’m A Believer”. Samtidigt neutraliserades det rebelliska<br />
långa håret som blivit populärt på 1960-talet: från att ha<br />
signalerat uppror blev det ett ungdomsmode.<br />
Det var dock inte så kul för de kontrakterade<br />
gruppmedlemmarna att inte ha kontroll över sin karriär – de<br />
fick knappt komma till studion medan studiomusiker spelade<br />
in deras skivor (först på sitt tredje album fick Monkees spela<br />
själva). Dolenz och Jones har vid några tillfällen försökt håva<br />
in pengar på återföreningsturnéer och så sent som 1986<br />
hade de sju återutgivna album på musiktidningen Billboards<br />
amerikanska topplista.<br />
F r å n R o c k e f e l l e r t i l l<br />
F ö r e n t a N a t i o n e r n a<br />
Offentliga toaletter finns på 42nd Street: dels på New York<br />
Public Library och dels Grand Central Station.<br />
Mittemot Rockefeller Center vid 5th Avenue står St Patrick’s<br />
Cathedral, byggd under 1800-talets senare del. Från början<br />
ansågs den något omodern men nu har den blivit omtyckt
som landets största romersk-katolska kyrka (2500 platser).<br />
Den stora minnesgudstjänsten efter Andy Warhols död ägde<br />
rum här onsdagen 1 april 1987; Brigid Berlin läste ur Bibeln<br />
och Yoko Ono höll ett minnestal inför ett par tusen gäster.<br />
(Andy Warhol är begravd i sin hemstad Pittsburgh.)<br />
Svenska kyrkan ligger på 48th Street (mellan 5th Avenue<br />
och Madison). Där finns läsrum, svenskt kaffe och bullar, och<br />
man kan bläddra i tidningar hemifrån. I hörnet av 5th Avenue<br />
och 48th Street ligger en sjyst bokhandel, Bretano’s, och en<br />
gata söderut ligger ännu en ansedd gammal bokaffär, där de<br />
förståndiga fiskar, Gotham Book Mart (41 W 47th).<br />
Några kvarter därifrån såg skräckförfattaren Stephen King<br />
– på väg från sin förläggares kontor – en gatuförsäljare<br />
som sålde mekaniska apor (sådana där med små cymbaler).<br />
Gubben hade radat upp en hel armé av dem på en grå filt i<br />
hörnet av 5th Avenue och 44th Street, och då fick King idén<br />
till ”Den förskräckliga apan” som han skrev för hand på sitt<br />
hotellrum.<br />
På det klassiska New York-hotellet Algonquin (59 W 44th),<br />
skrev parhästarna Alan Jay Lerner (libretto) och Frederick<br />
Loewe (tonsättning) musikalen ”My Fair Lady” (New Yorkpremiär<br />
1956). I restaurangen häckade journalister på 1930talet<br />
– hela redaktionen för lättsamma veckotidningen New<br />
Yorker ska ha haft ett stambord där satirikern James Thurber<br />
och författarinnan Dorothy Parker samlade sina vänner (bl<br />
a Eugene O’Neill). Målet för sammankomsterna var ofta att<br />
berätta den grövsta fräckisen – en tävlan som oftast vanns<br />
av Dorothy Parker. Numera håller sig Algonquin med<br />
kabaréartister i sitt Oak Room.
Om man går till 6th Avenue, något västerut, finner man där<br />
södra filialen till International Center of Photography<br />
(1133, 6th Avenue) – det andra museet ligger uppe på 1130,<br />
5th Avenue. Fortsätt ned till 42nd Street där det finns en stor<br />
gräsmatta, Bryant Park, döpt efter poeten William Cullen<br />
Bryant (1794-1878) som 1844 tog initiativet till anläggandet<br />
av Central Park. Mitt i sommaren kan det – om man har<br />
tur – hållas stora gratiskonserter här, eller visas film efter<br />
solnedgången. Stenbyggnaden närmast öster om parken<br />
är stadens huvudbibliotek, New York Public Library<br />
från 1911 (869-8089; 5th Avenue och 42nd Street), ett<br />
forskningsbibliotek med 6 miljoner volymer – vilket endast<br />
överträffas av kongressbiblioteket i Washington DC, som är<br />
störst i världen. Lejonen Tålamod och Styrka som flankerar<br />
entrétrappan vaknade till liv i spökjägarfilmen ”Ghostbusters”.<br />
Inne i biblioteket finns för övrigt en byst föreställande Raoul<br />
Wallenberg. Här kan man även se diverse utställningar, men<br />
en invändig renovering pågår till och med 1999 vilket kan<br />
innebära att delar av huset är avstängda.<br />
Rakt österut finns en av Manhattans stiligaste skyskrapor, den<br />
spetsiga Chrysler Building (42nd Street vid 3rd Avenue)<br />
i tydlig art déco-stil, något äldre än Empire State Building.<br />
Mellan stadsbiblioteket och Chryslerhuset passerar man<br />
den pampiga Grand Central Station, byggd i s k Beaux<br />
Arts-arkitektur som var populär under 1900-talets första<br />
decennier. Härifrån avgår pendeltåg till kranskommunerna<br />
norrut. Man ska passa på att se sig om i den luftiga vänthallen<br />
– bland annat finns en berömd ostronservering dit folk<br />
vallfärdar för slemmiga molluskers skull. Fem kvarter söder
om järnvägsstationen inrättas ett Scandinavia House (37th<br />
Street och Park Avenue) i ett hus som tidigare varit ambassad<br />
för någon öststat som upphört att existera under de senaste<br />
åren. Där ska finnas utställningar, bibliotek, butik och kafé;<br />
invigningen är planerad till 1999.<br />
Om fötterna fortfarande orkar ska man gå till J Pierpont<br />
Morgans bibliotek (29 E 36th Street; frivilligt inträde<br />
$5/$3), ett kvarter söder om skandinaviska huset.<br />
Det var ursprungligen en luxuös privatvilla, byggd för<br />
järnvägsmagnaten och bankiren J P Morgan, men är nu ett<br />
av stadens mest berömda förvaringsställen för oskattbar<br />
konst. Det är här i biblioteket som Coalhouse Walkers svarta<br />
hämnarliga förskansar sig i ”Ragtime”, en roman av E L<br />
Doctorow som sedan blev en film av Milos Forman och nu<br />
gjort succé som musikal på Broadway. Museet har en fin<br />
servering.<br />
På East 36th Street finner man reseböcker i Complete<br />
Traveler Bookshop (199 Madison, öppet till kl 19 på<br />
vardagar) och nedför Lexington Avenue kommer man till en<br />
annan värld kring 27th och 28th Street – plötsligt hamnar<br />
man i Little India och kan proppa sig full med tandoorikyckling<br />
och naan-bröd.<br />
T-bana: grön linje 4/5/6, lila 7 till Grand Central-42nd Street;<br />
S-pendeln mellan Grand Central och Times Square.
Forum för internationella frågor<br />
Slutligen hamnar vi framför Förenta Nationernas<br />
högkvarter vid United Nations Plaza (1st Avenue mellan<br />
42nd Street och 48th Street; dagligen kl 9-17; fritt inträde).<br />
Från FN:s behagliga park kan man blicka ut över East<br />
River.<br />
Andra världskrigets segrarmakter bildade Nationernas<br />
förbund (som FN ursprungligen kallades) vid ett möte i<br />
San Francisco 1945. Den förste generalsekreteraren var<br />
norsk (Trygve Lie), han efterträddes av en svensk (Dag<br />
Hammarskjöld) och för närvarande leds organisationen av<br />
Kofi Annan som är från Ghana.<br />
Det är förmodligen alls inte någon slump att Förenta<br />
Nationerna hamnade i New York. Visserligen räddade USA<br />
världen från att uppslukas av ondska i andra världskriget,<br />
och förvisso erbjöd John D Rockefeller Jr organisationen en<br />
gratis tomt vid East River – men det känns faktiskt som att<br />
om FN ska ligga i någon stad, så är det just i internationella<br />
New York.<br />
Delegater från alla världens länder träffas och diskuterar<br />
internationella frågor i diverse utskott med förkortningar<br />
som UNESCO, FAO, GATT, ILO och WHO. Å andra sidan<br />
hör man inte särskilt mycket om FN:s beslut eftersom det<br />
internationella samarbetet färgas av politiskt smågnabb. FN<br />
sägs därutöver vara bankrutt i dessa dagar. Värdlandet USA<br />
hade 1997 en skuld till FN-budgeten på 1 1/2 miljard dollar,<br />
som den amerikanska kongressen av diverse skäl vägrade att<br />
utbetala.
Teoretiskt sett lämnar man USA när man går in på tomten<br />
och det är en noggrann säkerhetskontroll vid gränsen. Parken<br />
mot vattnet är trevlig, en skulptur visar hur mänskligheten<br />
kan smida plogbillar av sina vapen och det känns mycket<br />
lärorikt. FN:s inre är väl förborgat för oss dödliga, men<br />
man kan för $7/$3:50 gå en guidad rundtur på något av 20<br />
olika språk (inga nordiska); 963-7713. Sista turen går kl<br />
16:45, minimiålder 5 år. Man ska veta att säkerhetsrådets sal<br />
inte ingår i turen och publik tillåts inte heller att få se FN:s<br />
sessioner – vilket faktiskt är just vad man vill se.<br />
Delegate’s Dining Room är en dyr lunchrestaurang där man<br />
kan äta i mån av plats, men det serveras också amerikanskt<br />
kaffe i pappmugg på en billig kafeteria i källarplanets<br />
shoppinggalleria (souvenirbutiker, internationellt<br />
postkontor med egna frimärken). FN:s informationsbyrå,<br />
963-7096, är öppen på vardagar kl 10-16.<br />
Om det är så att man hyser funderingar kring hur det vore<br />
att plugga eller föreläsa i USA, eller jobba inom någon<br />
frivilligorganisation, så finns det en organisation tvärs över<br />
gatan från FN som hjälper en att hitta rätt: International<br />
Education Information Center (809 United Nations<br />
Plaza; tis-tors kl 11-15:45).<br />
T-bana: Grand Central. Man kommer mycket närmare med<br />
buss M15 från Battery Park, M42 från Port Authority Bus<br />
Terminal eller M104 från Broadway-125th Street.
Praktiska upplysningar<br />
Riktnumret till Manhattan är 212 och skrivs inte ut nedan;<br />
övriga riktnummerområden anges däremot för varje<br />
sevärdhet.<br />
Här nedan finns praktisk information om New York, hur man<br />
reser, vart man vänder sig med frågor, och tips angående<br />
speciella rabatter. Sedan följer listor med museer och<br />
gallerier med telefonnummer och adressangivelser. Därefter<br />
finns listor över teatrar där man kan se Broadwayshower,<br />
sedan ställen för annan scenkonst – från dans och<br />
filharmoni till experimentell teater och poesiuppläsningar.<br />
Separata avdelningar finns för musikklubbar, ståupp<br />
(standup-comedy), och ting med anknytning till film eller<br />
TV. Somliga ställen är utförligare beskrivna i den föregående<br />
vägvisardelen. Avslutningsvis ges all information man behöver<br />
om billiga och dyra övernattningar, mat, shopping och<br />
övrigt av intresse. Slutligen får man veta hur man tar sig<br />
vidare från New York.<br />
Till och från flyget<br />
Taxi eller limousine till eller från New Yorks olika flygplatser<br />
kostar ca $40. Ibland kör de omvägar när de märker att man<br />
inte hänger med, varvid taxametern kan landa på högre belopp.<br />
Res hellre kollektivt. Finare hotell kan ha egen flygplatsbuss
som är gratis för gäster – värt att kolla upp. TIPS: Carey Bus<br />
samarbetar med Amtrak, så den som har giltigt tågpass kan<br />
åka kostnadsfri Amtrak Thruway-buss (dvs med Carey), från<br />
Penn Station till JFK eller LaGuardia och vice versa, men det<br />
krånglas till av att färdbiljett måste skaffas i förväg.<br />
John F Kennedy (JFK) Airport, (718) 656-4520,<br />
244-4444: 22 km sydöster om Manhattan (hanterar 21<br />
miljoner resenärer per år). TWA-terminalen (från 1962) är<br />
arkitektoniskt upphetsande och ritad av Eero Saarinen. På<br />
JFK finns en informationskiosk för turister, (718) 656-4870,<br />
i den internationella ankomsthallen, kl 10-19, fre-sön kl 11-18.<br />
Mellan alla terminalerna kan man åka gratis skyttelbuss, som<br />
också går till tunnelbanestationen Howard Beach (3 km från<br />
flygplatsen) varifrån man åker T-bana direkt till Manhattan<br />
för $1:50: sammanlagd restid ca 90 minuter. Tunnelbanan<br />
(det finns bara en linje att välja på: blå linje A, från Rockaway<br />
mot Manhattan) stannar vid Broadway-Nassau längst söderut<br />
på Manhattan, därefter bl a vid Penn Station, 42nd Street<br />
(nära Times Square) och Columbus Circle vid Central Park<br />
West.<br />
Om man tar tunnelbanan ut till JFK ska man välja blå linje<br />
A mot Far Rockaway eller Rockaway Park (och kliva av vid<br />
JFK-Howard Beach). Däremot ska man inte ta samma linje<br />
mot Lefferts Blvd, visserligen är riktningen densamma men<br />
destinationen helt fel (om man trots allt tar fel blå linje och<br />
hamnar på Lefferts Blvd kan man därifrån ta bussen Q10 till<br />
JFK).
LaGuardia, (718) 476-5000: hyfsat stor flygplats (14<br />
miljoner passagerare per år, mest inrikesflyg) i Queens, 14 km<br />
från Manhattan. Snabbast är att ta lokalbuss Q33 till T-banan<br />
(Roosevelt Ave-Jackson Heights) och tåget till Manhattan<br />
(blå linje E, orange F, gul R); eller vice versa. Från LaGuardia<br />
går buss M60 direkt till Manhattan, med ändhållplats på<br />
Upper West Side vid Broadway och 110th Street (något<br />
hundratal meter från HI-vandrarhemmet), varifrån man kan<br />
åka tunnelbana med röd linje 1/9 söderut på Manhattan.<br />
På LaGuardia finns information (Apple Aides Center) i<br />
avgångshallarna, dagligen kl 9-17, och inom flygplatsen kör<br />
gratisbussar mellan terminalerna.<br />
Det går skyttelbussar mellan JFK och LaGuardia för<br />
den som ska byta plan. Från både JFK och LaGuardia finns<br />
dyrare alternativ till Manhattan i form av flygplatsbuss för<br />
$10 med Carey Bus, (718) 632-0500 (var 20:e minut, dock<br />
ej på natten) till bl a Penn Station och Grand Central.<br />
Newark Airport, (201) 961-2000: ligger i delstaten New<br />
Jersey 25 km sydväst om Manhattan. Hit flyger bl a SAS och<br />
svenska resebyråers charterplan. Om transfer till city inte<br />
ingår i resans pris så kan man för $10 åka buss med Olympia<br />
Trails (hållplatsen ligger precis intill terminalen, avgångar var<br />
15:e minut) till Manhattans stora busstation Port Authority<br />
Bus Terminal (nära Times Square), man kan också bli<br />
avsläppt vid World Trade Center, Grand Central eller Penn<br />
Station; restid 30 minuter. Det går flera bussar varje timme,
dock ej mellan midnatt och kl 6 på morgonen. Krångligare<br />
men billigare är att ta lokalbuss nr 62 ($1; 25 minuter) till<br />
Newarks Penn-tågstation varifrån det går PATH-pendeltåg<br />
($1; 25 minuter) till World Trade Center på södra Manhattan;<br />
eller vice versa. Skyttelbussar mellan flygplatsens terminaler<br />
går dygnet runt. Om man ska åka buss till Newark, är det<br />
allra enklast att ta den från Port Authority Buss Terminal i<br />
hörnet av 8th Ave och 42nd Street; Olympia Trails, (212)<br />
964-6233, har biljettförsäljning i gatuplanet på norra sidan<br />
av terminalen.<br />
Newarks flygplats har en Travelers Aid-byrå i terminal B,<br />
dagligen kl 12-20, för turistupplysningar.<br />
A t t m e d i t e r a ö v e r n ä r m a n<br />
ä r p å v ä g m o t M a n h a t t a n<br />
f r å n J F K<br />
Om man tvingas vänta på tunnelbanetåget i Howard Beach, ska<br />
här nämnas en sak att meditera över. Folkmusikern Woody<br />
Guthrie bodde fram till sin död 1967 i Howard Beach: på 159,<br />
85th Street. Han har influerat många trubadurer med låtar<br />
som ”Pastures Of Plenty” och ”This Land Is Your Land”, och<br />
lär vara den som började med att ha slogan på sin akustiska<br />
gitarr – på hans stod det: ”This Machine Kills Fascists”.<br />
De 12 åren i Howard Beach var de värsta i Guthries liv, för<br />
han var ofta inlagd på sjukhus. Medan han låg där kom hans<br />
unge beundrare Bob Dylan på besök: Guthrie övertygade
trubaduren Dylan om att han måste börja skriva egna låtar<br />
och sluta härma andra. Guthrie lånade också ut sin gitarr till<br />
Dylans debutspelning i New York. Läs mer om Dylans liv i<br />
Greenwich Village-avsnittet.<br />
Ta sig runt<br />
Det är lätt att hitta på Manhattan och man kan gå mellan<br />
de flesta platser till fots. Största delen av Manhattan<br />
kännetecknas av ett rutnät med rektangulära kvarter, som<br />
delas upp av gator, streets, i öst-västlig riktning, respektive<br />
avenyer, avenues, i nord-sydlig. Adresser anges oftast med<br />
hjälp av närmaste gata-aveny-korsning (speciellt om man ska<br />
åka taxi).<br />
5th Avenue är paradgatan som delar Manhattan i östvästliga<br />
adresser, dvs 1 West 42nd Street ligger väster om 5th<br />
Ave, 1 East 42nd Street på östra sidan. I nord-sydlig riktning<br />
är ett kvarter 80 meter från gata till gata, 20 kvarter motsvarar<br />
därmed 1,6 km eller en mile. Avståndet mellan avenyerna är<br />
270 meter, och i öst-västlig riktning går det därmed 6 kvarter<br />
på en mile (1,6 km).<br />
På Manhattan heter norr Uptown, syd heter Downtown.<br />
Midtown är området däremellan, som sträcker sig norrut från<br />
där gatorna börjar få nummer istället för namn, upp till Central<br />
Park. Inom Midtown ryms alla viktigare kommunikationer,<br />
Penn Station, Grand Central och Port Authority Bus Terminal.<br />
Även Times Square ligger i Midtown.
Information om kollektivtrafik: New York City Transit<br />
Authority, (718) 330-1234. Alla turistbyråer, de flesta hotell<br />
och många tunnelbanestationer kan tillhandahålla färggranna<br />
och lättförståeliga buss- och tunnelbanekartor över<br />
New York – dessa underlättar resandet för oss turister.<br />
Bussar korsar Manhattan på tvären och längden – de stannar<br />
vid vartannat kvarter och resorna kan ta lång tid (men är<br />
perfekta om man vill se sig om billigt). Bussar på Manhattan<br />
har nummer som börjar på M, i Queens börjar de på Q, i<br />
Brooklyn på B och Bronx på Bx. New York City har en utmärkt<br />
tunnelbana som transporterar 3 miljoner passagerare per dag.<br />
På Manhattan är T-banan mest praktisk i öns längdriktning.<br />
På flertalet T-stationer kan man inte korsa spåret från en<br />
perrong till en annan, så innan man går ned i tunnelbanan ska<br />
man vara uppmärksam på om det står UPTOWN (färdriktning<br />
nord) eller DOWNTOWN (färdriktning syd) vid ingången<br />
(om där inte står något går tåg i bägge riktningar från samma<br />
perrong). Sedan ska man vara observant på om tåget är en<br />
LOCAL som stannar vid alla stationer eller en EXPRESS som<br />
bara stannar på större stationer.<br />
Tunnelbanan går i princip dygnet runt; var 5:e minut i<br />
rusningstrafik, var 20:e minut på natten – nattetid kan man<br />
vänta i speciella övervakade ”Off Hour Waiting Areas”.<br />
Enkel avgift: $1:50. Upp till tre barn kortare än 111 cm (44<br />
inches) åker gratis med en förälder. Köp en näve polletter<br />
(tokens) i tunnelbanan, de gäller för buss också. Bussförarna<br />
tar även emot kontanter, men ger ingen växel tillbaka. I juliaug<br />
kan turister få ett NY Funpass som är ett uppladdningsbart
uss- och tunnelbanekort – fråga på turistbyråer. I somliga<br />
kiosker kan man köpa magnetkortet MetroCard i valörerna<br />
$15 och $40 – fördelen med detta kort är att man kan byta<br />
gratis mellan bussar och tunnelbanor (se nedan).<br />
Byte: Kortsystemet MetroCard medger gratis byte (transfer)<br />
inom 2 timmar. Man kan utan kort byta mellan tunnelbanelinjer<br />
på vissa transferstationer, markerade på kartor med större<br />
sammankopplade ringar. Bussbyte medges om man säger till<br />
om transferbiljett när man påbörjar resan.<br />
Man kan resa kollektivt ut till flygplatserna och spara<br />
gigantiska penningsummor – se under rubriken ”Till och från<br />
flyget”.<br />
Det är hyfsat billigt att åka taxi – taxametern börjar ticka<br />
från $2 och en genomsnittlig resa på Manhattan går på $5-6.<br />
Många gator och avenyer är enkelriktade och därför vinner<br />
man på att håva in en taxi som kör åt rätt håll: annars börjar<br />
resan med kringelikrok för att vända taxins kylare i rätt<br />
riktning.<br />
Limousine (med TV, video och minibar) kostar från $40<br />
per timme med First Class Limousine, 693-0707, eller New<br />
Style Limousine, 344-8999.<br />
En populär gratis båtresa går med Staten Island Ferries<br />
mellan Manhattan och Staten Island, förbi Frihetsgudinnan.<br />
Terminalen ligger i södra ändan av Manhattan. Till<br />
Frihetsgudinnan avgår båtarna också från Manhattans<br />
sydspets (Battery Park). Båtresan kostar $7, seniorer och<br />
barn åker billigare ($5 respektive $3).
Guidning<br />
Big Apple Greeter heter en kostnadsfri service för turister<br />
där man får kontakt med livslevande newyorkare som visar<br />
en runt, man åker med tunnelbana och buss och kan besöka<br />
alla stadsdelar, hitta okända sevärdheter som loppisar och<br />
lokala gatufestivaler. De är inga proffsguider, utan vanligt folk<br />
som jobbar ideellt. Turerna varar ett par timmar, beroende<br />
på omständigheter och individuella önskemål, och man<br />
förväntas vara en mycket liten grupp (en familj eller bara ett<br />
par kompisar) för att det hela ska vara praktiskt genomförbart.<br />
Ring 669-2896, 669-8159 eller faxa 669-3685, gärna minst<br />
tre dagar innan. Eller skriv till Big Apple Greeter, 1 Centre<br />
Street, New York, NY-10007, USA.<br />
Gratis rundtur till Broadwayteatrar och Times Square<br />
ges varje fredag kl 12; samling på Visitor Center i Selwyn<br />
Theater, på 229 W 42nd Street. Eftersom rundturen sponsras<br />
av näringslivet blir det en del reklam, men det är kul ändå.<br />
Kl 12:30 på fredagar kan man hänga med på en Grand Tour<br />
of Midtown, 986-9317. Ett annat tips är Municipal<br />
Arts Society, 439-1049, som vägleder turister på gratis<br />
promenader mellan sevärdheter.<br />
Heritage Trails, 767-0637, består av fyra korta promenader<br />
att göra på egen hand, där man guidas av röda, gröna, blå eller<br />
orange prickar i trottoaren, och man följer de gamla gatorna<br />
på Manhattans sydspets. Karta finns på turistbyråer och vid<br />
promenadernas utgångspunkt, Federal Hall på Wall Street.<br />
Guidade turer som kostar pengar är ofta mycket dyra, några
som kan vara kul är dock Moviemania Tour, en promenad<br />
till ”Frukost på Tiffanys” och James Bond-scener, $25, 465-<br />
3331; Midtown Manhattan Skyscraper Walk till Empire<br />
State Building och Chrysler Building m m, $18, 353-4195;<br />
Victorian Downtown Manhattan, $15, (718) 591-<br />
4741; Radical Walking Tours om demonstrationer och<br />
proteströrelser, $6, (718) 492-0069. Ovan uppräknade<br />
promenader går bara någon gång i veckan, oftast lör eller sön,<br />
och somliga endast sommartid.<br />
Rundturer i Harlem beskrivs i avsnittet om Harlem, här<br />
anges bara telefonnumren: Harlem Spirituals, 391-<br />
0900; Real New York, (718) 652-3702; Scoozi Tours,<br />
714-4504; Joyce Gold, 242-5762.<br />
I det mer udda facket:<br />
För den som älskar TV-serien ”Seinfeld” finns en Kramer<br />
Reality Tour där man får följa med mannen som påstås<br />
vara förebild för TV-seriens Kramer. För häftiga $37:50 visas<br />
platserna där TV-serien utspelar sig – problemet är bara att<br />
Seinfeld spelades in i kulisser i Los Angeles! Avgång från<br />
Pulse Theater, 432 W 42nd Street, mellan 9th och 10th Ave,<br />
på helgerna. Platsbokning är nödvändig, 268-5525, eller<br />
http://www.bway.net/~kramer.<br />
Det finns också en guidad tur som kallas för A Day in the Life<br />
of Jackie O, som bygger på kulten kring presidenthustrun<br />
Jacqueline Kennedy Onassis: man får se platser som varit<br />
viktiga i hennes liv, ställen där hon shoppat, där hon bott<br />
och där hennes begravningsförrättning ägde rum; sön, pris
$15, 714-4504 (Scoozi Tours). Samma firma har en Audrey<br />
Hepburn-promenad, på lör.<br />
Det stora nationella bolaget för guidade rundturer, Gray<br />
Line, 397-2600, erbjuder ett antal turer i New York med<br />
omgivningar (från $19) i bolagets egna dubbeldäckarbussar;<br />
de har längre turer till spelstaden Atlantic City och<br />
till Niagara Falls (med flyg för $315). Bolagets kontor<br />
ligger i Port Authority Bus Terminal, 42nd Street vid<br />
8th Ave. Ett konkurrerande företag har rundturer med<br />
röda dubbeldäckarbussar, New York Double Decker<br />
Tours, 967-6008, från Empire State Building (5th Ave<br />
vid 33rd Street). Runt Manhattan tar det ca 2 timmar (om<br />
vädret är vackert kan det vara mysigt att sitta på den öppna<br />
ovanvåningen), och man kan hoppa av vid olika sevärdheter<br />
längs vägen för att sedan hoppa på nästa buss igen.<br />
Man kan också ta guidade helikopterturer året om med<br />
Island Helicopter, från East 34th Street Heliport vid East<br />
River, 683-4575; eller båtturer med Circle Line (2-3<br />
timmar, dag och kväll, 563-3200) från pir 83 (W 42nd Street<br />
vid Hudsonfloden).<br />
Annat kul för turister är visning av TV-bolaget NBC, av Radio<br />
City Music Hall och Lincoln Center (visning av offentlig<br />
konst eller bakom kulisserna på Metropolitan Opera). Dylika<br />
turer beskrivs i detalj på relevanta platser i boken.
Fråga<br />
Väderprognos: 976-1212.<br />
Nöd: 911. Det finns en Travelers Aid, 577-7700, på 2<br />
Lafayette Street, vardagar kl 9-17, som hjälper brottsoffer.<br />
Stadens huvudturistbyrå är New York Convention &<br />
Visitor Bureau (vardagar kl 9-18, helger kl 10-15) på<br />
2 Columbus Circle, i korsningen vid Broadway och 59th<br />
Street, precis i Central Parks sydvästra hörn. Man kan fråga<br />
efter biljetter till TV-inspelningar och rabatter; de har en<br />
kostnadsfri telefonlinje som är öppen dygnet runt och där<br />
man kan bli vidarekopplad till teatrar, hotell, restauranger<br />
om man ringer från en tonvalstelefon, 1-800-NYC-VISIT;<br />
från utlandet är det dock inte gratis, utan man får ringa<br />
(212) 397-8222; alternativt kan man surfa till turistbyråns<br />
informationsspäckade hemsida http://www.nycvisit.<br />
com, med behändiga funktioner för att lokalisera evenemang<br />
och göra bokningar. En annan bra New York-sida på internet<br />
är http://www.nynow.com.<br />
På Manhattan finns fler turistbyråer som man kan uppsöka<br />
medan man irrar runt. Times Square har egen turistbyrå<br />
på 229 W 42nd Street, ett halvt kvarter väster om Broadway<br />
(dagligen kl 10-18; 869-5453; http://www.times-square.<br />
org har många intressanta länkar). Mer turistinformation<br />
finns på Herald Square i köpcentret Manhattan Mall (6th<br />
Ave vid 33rd Street); på södra sidan av rotundan där man<br />
köper biljetter på Penn Station; på Grand Central; en
trappa upp i Port Authority Bus Terminal; på West 4th<br />
Street vid Greene Street; i World Trade Center nr 2. Tre<br />
informationsbussar är utstationerade utefter 34th Street<br />
vid hörnen till 5th, 6th och 7th Ave.<br />
Harlem har sin egen Visitor & Convention Association,<br />
427-3317, 1 W 125th Street, mån-fre kl 10-18.<br />
Andra organisationer att ringa till är Lower Manhattan<br />
Cultural Council, 432-0900, Bronx Council on the<br />
Arts, (718) 931-9500, Brooklyn Arts Council, (718)<br />
625-0080, Queens Council on the Arts, (718) 291-2787.<br />
En paraplyorganisation som sprider praktiska upplysningar<br />
om kultur är Alliance for the Arts, 947-6340, fax 947-<br />
6416, på 330 W 42nd Street; eller besök den omfångsrika<br />
hemsidan, http://www.allianceforarts.org.<br />
Svenska kyrkan, 823-8443, på 48th Street mellan 5th Ave<br />
och Madison, har ett läsrum med svenska tidningar. Under<br />
uppbyggnad är Scandinavia House (37th Street och Park<br />
Ave), där ska finnas utställningar, bibliotek, butik och kafé<br />
(invigs 1999). Huset ska drivas av American Scandinavian<br />
Foundation, 879-9779, 725 Park Ave, som jobbar med<br />
kulturella förbindelser mellan USA och de nordiska länderna<br />
(även Finland). Sveriges konsulat, Consulate General<br />
of Sweden, 583-2550, finns på 45:e våningen på 1 Dag<br />
Hammarskjold Plaza (885, 2nd Ave), ett par kvarter från FN.<br />
Mexikanska statens turistbyrå, 755-7261, ligger på 450<br />
Park Ave.
Biljetter<br />
Museer kostar upp till $10, men ibland är de helt gratis. När<br />
inträdesavgifter anges med två siffror (t ex $7/$3) är det<br />
första normalpriset för en vuxen utan rabatt, därefter lägsta<br />
rabattpris för barn; ”seniorer” och studerande brukar hamna<br />
någonstans däremellan. Åldersgränserna är flytande, barn<br />
kan betyda under 5 år eller ibland upp till 15 år, på samma<br />
sätt finns ingen klar gräns för ”seniorer” utan det kan vara 50<br />
år lika gärna som 65 år.<br />
Evenemang på Lincoln Center (symfoni, opera),<br />
Broadwayshower o dyl kostar allt från $15 för de billigaste<br />
platserna och upp till $85 eller mer, medan biljetter till andra<br />
konserter och mindre teatrar går på $10-25 beroende på artist<br />
och ställe. TV-shower är gratis.<br />
Vill man ha en biljett och inte bryr sig om vad det kostar<br />
finns det företag som säljer biljetter per telefon, de lägger då<br />
på en egen avgift men man besparas å andra sidan köandet.<br />
Ticketmaster har 307-7171 eller 307-4100 (gratis samtal<br />
inom USA: 1-800-755-4000). Tele-Charge 239-6200 är<br />
öppet dygnet runt, året om (gratis samtal inom USA: 1-800-<br />
432-7250). På nätet kan man beställa biljetter genom http://<br />
www.ticketmaster.com eller http://www.ticketweb.<br />
com (båda har biljetter till evenemang över hela USA och är<br />
behändiga om man vill kolla biljettpriser redan hemifrån).
Rabatter & gratisnöjen<br />
På Times Square finns en rödmålad kiosk som heter TKTS<br />
(tickets), vid 47th Street och Broadway, som varje dag kl 15-<br />
20 (ons & lör även kl 10-14, sön från kl 12) säljer ut överblivna<br />
biljetter till dagens Broadwayshower för halva priset. Det här<br />
är ett tips som alla turister känner till, så köerna börjar bildas<br />
flera timmar innan kiosken öppnar. TKTS har även en filial<br />
i World Trade Center, där köerna är kortare. Obs: TKTS tar<br />
bara kontanter eller resecheckar.<br />
Turistbyrån och hotellen brukar sommartid dela ut NY<br />
Funpass, ett uppladdningsbart busskort som även ger rabatt<br />
i affärer, på restauranger och inträdesavgifter till museer.<br />
Många hotell och vandrarhem delar ut rabattkuponger till<br />
Broadwayshower med vilka man kan spara ungefär halva<br />
priset. New Yorks filharmoniska orkester, med Kurt Masur<br />
som dirigent, ger varje säsong ett antal öppna repetitioner<br />
(ungefär en gång i veckan) på Lincoln Center. Biljetterna<br />
kostar då $10, annars kan man också köpa överblivna biljetter<br />
förmånligt till konserter samma kväll.<br />
Flera museer har sänkt eller fri entré vissa dagar eller kvällar,<br />
då man erbjuds att betala-vad-man-vill (pay-as-you-like),<br />
detta är speciellt bra när det gäller dyra museer som MOMA<br />
och Guggenheim.<br />
Några tips på upplevelser som är gratis: börsen på Wall<br />
Street; TV-shower som David Letterman, Saturday Night<br />
Live och Ricki Lake; guidad tur på Broadwayteatrar från<br />
Times Squares turistbyrå (fre kl 12); resa med färjan till<br />
Staten Island förbi Frihetsgudinnan; Shakespeare och
sommarkonserter i Central Park, konserter i Bryant Park<br />
vid stadsbiblioteket, lunchkonserter i kyrkor (t ex Trinity<br />
Church vid Wall Street); gatuteater och performance<br />
kan spelas var som helst, ofta i Washington Square Park<br />
i Greenwich Village; elevkonserter på världens finaste<br />
musikskola Juilliard School; många barer har konserter<br />
där man istället för att betala inträde lägger någon slant i en<br />
dricksbytta som skickas runt.<br />
Observera att man ibland måste skaffa en fribiljett till<br />
gratisevenemang, eftersom arrangörerna vill undvika<br />
publikkaos (i synnerhet gäller detta för börsen och TVshower).<br />
Speciell kulturservice<br />
För information om teater kan man ringa Broadway Line,<br />
563-2929. För teater, dans och konserter ring New York<br />
On Stage Hotline, 768-1818. För gratiskonserter och<br />
teater i parker, 360-3444. För biografprogrammet, 777-<br />
FILM. Kulturevenemang av andra slag, 765-ARTS.<br />
Innan man reser till New York kanske man vill kolla<br />
upp vad som är sevärt just nu, och det går lätt om man har<br />
tillgång till internet. På nätet finns en bra New York-guide<br />
över viktiga men ibland svårfunna gallerier och teatrar,<br />
http://www.allianceforarts.org. Listor med veckans<br />
kulturevenemang, klubbar, gallerier och annat finner<br />
man i Village Voice elektroniska upplaga, http://www.<br />
villagevoice.com. Recensioner på teater och film hittar man
i New York Times elektroniska upplaga, New York Times on<br />
the Web, http://www.nytimes.com; efter att man registrerat<br />
sig har man kostnadsfritt tillgång till hemsidan i 30 dagar.<br />
För Broadwayteater finns flera sajter, t ex http://www.<br />
broadway.org och http://www.playbill.org. Glöm inte att<br />
de flesta turistbyråer ligger på nätet och har länkar till teatrar<br />
och museer (se ”Fråga”).<br />
Museer<br />
New York har fler än 150 museer, så i den här förteckningen<br />
ryms bara de populäraste eller de som på något sätt är mycket<br />
märkvärdiga. De flesta presenteras utförligare i tidigare<br />
avsnitt. Många museer är stängda på måndagar, och normala<br />
öppettider är tis-sön från kl 10 eller kl 11 på morgonen till kl 17<br />
eller kl 18; om tiderna är mycket annorlunda anges det. Flera<br />
museer har fritt eller valfritt inträde någon gång i veckan<br />
(”pay-as-you-like” $1-3 efter samvete). 5th Avenue kallas för<br />
Museum Mile och många av de största museerna passeras<br />
under en promenad utmed denna gata, se tidigare i boken,<br />
under ”Museimilen”. Museer med film- och TV-anknytning<br />
står för sig under rubriken ”Rörliga bilder”.<br />
American Craft Museum, 956-6047. 40 W 53rd Street.<br />
Amerikanskt hantverk. T-bana: blå linje E, orange F till 5th<br />
Ave; orange B/D/Q till Rockefeller Center.<br />
American Museum of Natural History, 769-5100,<br />
http://www.amnh.org. Central Park West vid 79th Street.<br />
Fre-lör kvällsöppet till kl 20:45; $6/$3. I anslutning till
naturhistoriska ligger ett planetarium. T-bana: orange linje<br />
B, blå C till 81st Street.<br />
Asia Society, 517-NEWS, http://www.asiasociety.org. 725<br />
Park Ave vid 70th Street. $3/$1, fritt inträde på tors kl 18-20.<br />
Utställningar och föredrag på spännande orientaliska teman,<br />
asiatiska författarbesök. Butik. T-bana: grön linje 6 till 68th<br />
Street-Lexington.<br />
Brooklyn Museum of Art, (718) 638-5000, http://<br />
www.brooklynart.org. 200 Eastern Parkway (Washington<br />
Ave) vid Prospect Park i Brooklyn. Ons-fre kl 10-17, lör kl<br />
11-21, sön kl 11-18; $4/$1:50 (när jag besökte hemsidan fick<br />
man fribiljetter till museet); det kan vara lönt att förbeställa<br />
biljetter. Museets stolthet är de stora egyptiska samlingarna,<br />
men där finns också alla sorters västerländsk och österländsk<br />
konst. T-bana: röd linje 2/3, grön 4/5 till Eastern Parkway.<br />
Children’s Museum of Manhattan, 721-1234. Tisch<br />
Building, 212 W 83rd Street. Ons-sön kl 10-17. Lärorikt<br />
museum för barn i åldrarna 5-15 år. T-bana: röd linje 1/9 till<br />
86th Street.<br />
Cloisters, 923-3700. Fort Tryon Park. $8/$4, biljetten<br />
gäller samma dag också på Metropolitan Museum of Art, vars<br />
medeltida konstavdelning detta är. T-bana: blå linje A till<br />
190th Street-Overlook Terrace Station, byte till buss M4. Med<br />
M4 kan man ta sig till/från Metropolitan Museum.<br />
Cooper-Hewitt National Design Museum, 860-6868.<br />
2 E 91st Street vid 5th Ave. $3/$1:50; fritt inträde på tis.<br />
Museum för formgivning; tillhör prominenta Smithsonian i<br />
Washington DC. T-bana: grön linje 4/6 till 86th Street.
Dia Center for the Arts, 989-5912. 548 W 22nd Street.<br />
Tors-sön kl 12-18. Installationer och annan experimentell<br />
konst. Ska ej förväxlas med Dia Center i SoHo som ägnar sig<br />
åt scenkonst. T-bana: blå linje C/E till 23rd Street.<br />
Edgar Allan Poe Cottage, (718) 881-8900. East<br />
Kingsbridge Road i Bronx. Lör kl 10-16, sön kl 13-17; $2.<br />
Författaren Poes hus. Filmvisning, museum, försäljning.<br />
T-bana: grön linje 4, orange D, blå C till Kingsbridge Road.<br />
Erasmus High School, (718) 856-3571. 911 Flatbush Ave<br />
nära Church Ave i Brooklyn. Brooklynfödda Neil Diamond och<br />
Barbara Streisand gick i denna musikskola som har ett litet<br />
museum över forna elever (öppet efter överenskommelse).<br />
T-bana: orange linje D/Q till Church Ave.<br />
Fashion Institute of Technology Museum, 760-7760.<br />
Shirley Goodman Resource Center, 27th Street vid 7th Ave.<br />
Tis-fre kl 12-18, lör kl 10-17; fritt inträde. Mode, kläddesign,<br />
modefotografering. T-bana: röd linje 1/9 till 28th Street; blå<br />
linje A/E/F till 23rd Street.<br />
Forbes Magazine Galleries, 206-5549. Forbes<br />
tidningshus, 62, 5th Ave vid 12th Street. Tis-lör kl 10-16, tors<br />
är reserverade för gruppbokningar (man kan boka in en grupp<br />
med 10-30 personer); fritt inträde. Forbes samlingar handlar<br />
om rikedom, samlingens juvel är de berömda Fabergé-äggen.<br />
T-bana: grå linje L, gul N/R, grön 4/5/6 till 14th Street-Union<br />
Square.<br />
Frick Collection, 288-0700. 1 E 70th Street vid 5th Ave;<br />
fritt inträde. Privat konstsamling f d privat palats. T-bana:<br />
grön linje 6 till 68th Street-Hunter College.
Guggenheim Museum, 727-6200, http://www.<br />
guggenheim.org. 1071, 5th Ave, mellan 88th och 89th Street.<br />
Sön-ons kl 10-18, fre-lör kl 10-20; $8/$5, barn under 12 år<br />
gratis, på fre efter kl 18 valfritt inträde; om man också tänker<br />
besöka filialen i SoHo på 575 Broadway (se ”Gallerier”)<br />
kan man lösa kombinationsbiljett. Modern konst i ovanlig<br />
byggnad av Frank Lloyd Wright. T-bana: grön linje 4/6 till<br />
86th Street.<br />
Immigration Museum, 269-5755. Ellis Island och<br />
intilliggande Liberty Island med Frihetsgudinnan är<br />
öppna dagligen kl 9:30-17, sommartid en halvtimme längre<br />
på kvällen; $7/$3 inkluderar inträdesavgifter och båtresa.<br />
Biljetter säljs i Battery Park varifrån bolaget Circle Line-<br />
Statue of Liberty Ferry har båtar var 30:e minut. T-bana: röd<br />
linje 1/9 till South Ferry; grön 4/5 till Bowling Green; gul N/R<br />
till Whitehall Street.<br />
International Center of Photography, 860-1777<br />
(Upper East Side), 768-4682 (Midtown). Fotokonst i två<br />
sammanhörande museer: 1130, 5th Ave (T-bana: grön linje 6<br />
till 96th Street) och 1133, 6th Ave (T-bana: orange linje B/D/<br />
F/Q till 42nd Street-Bryant Park).<br />
Intrepid Sea*Air*Space Museum, 245-0072, 957-<br />
7055. Pir 86, 46th Street vid 12th Ave. Öppet dagligen<br />
sommartid, stängt mån vintertid. Världens största museum<br />
över krigsfartyg, missilbestyckade ubåtar och annat grabbigt<br />
– huvudsevärdheten är hangarfartyget USS Intrepid.<br />
Ibland förekommer demonstrationer av marinubåtar och<br />
bombdesarmering. Buss: M42/M50.
Jewish Museum, 423-3200. 1109, 5th Ave vid 92nd Street.<br />
Stängt fre-lör. Museum över judisk kultur och konsthistoria<br />
(det finns dessutom ett museum över det judiska kulturarvet<br />
och judeutrotningen i Battery Park). T-bana: grön linje 6 till<br />
96th Street.<br />
Louis Armstrong House & Archive, (718) 997-3670,<br />
478-8274. C/o Rosenthal Library, Queens College, 65-30<br />
Kissena Blvd, Flushing i Queens. Mån-fre kl 10-17; fritt inträde<br />
men besök måste f n avtalas i förväg. Louis Armstrong bodde<br />
från 1943 till sin död 1971 på 34-56, 107th Street i Queensstadsdelen<br />
Corona; hans hem öppnas nu som ett museum<br />
där man kan se hans samling med jazzböcker, bandfodral<br />
som han dekorerat för egen hand och höra inspelningar där<br />
han drar vitsar; invigning planerad till 1998-99. T-bana från<br />
Manhattan: lila linje 7 till 103rd Street-Corona Plaza; blå E,<br />
orange F till Union Turnpike-Kew Gardens.<br />
Metropolitan Museum of Art, 535-7110. 1000, 5th<br />
Ave vid 82nd Street. Kvällsöppet på fre-lör till kl 21; $8/$4.<br />
Museet har allt. Reservera gott om tid för besöket. T-bana:<br />
grön linje 4/6 till 86th Street. Buss M4 från Madison Ave kör<br />
till filialen Cloisters.<br />
MOMA (Museum of Modern Art), 708-9480. 11 W<br />
53rd Street, mellan 5th och 6th Ave. Lör-tis kl 11-18, tors-fre<br />
kl 12-20:30; $8/$5, barn under 16 år gratis med föräldrar;<br />
valfritt inträde tors-fre efter kl 17:30. Dagliga filmvisningar;<br />
föreläsningar; butik. För studier och forskning finns Edward<br />
John Noble Education Center (708-9864, 18 W 54 Street).
T-bana: blå linje E, orange F till 53rd Street-5th Ave; orange<br />
B/D/Q till Rockefeller Center.<br />
Morgan Library, 685-0008. 29 E 36th Street, mellan<br />
Madison och Park Ave. Frivilligt inträde $5/$3. Känd<br />
konstsamling, omtyckt kafé. Filmvisningar och föredrag.<br />
T-bana: grön linje 6 till 33rd Street.<br />
Museum of American Financial History, 908-4519.<br />
24 Broadway, ett kvarter söder om Wall Street. Mån-fre kl<br />
11:30-14:30; fritt inträde. T-bana: gul linje N/R till Rector<br />
Street; grön 4/5 till Bowling Green.<br />
Museum of the City of New York, 534-1672, http://<br />
www.mcny.org. 5th Ave och 103rd Street. Tis kl 10-14, ons-lör<br />
kl 10-17, sön kl 13-17; frivilligt inträde $5/$4. Ett museum om<br />
New York och stadens historia. T-bana: grön linje 6 till 103rd<br />
Street.<br />
National Academy of Design, 369-4880. 1083, 5th<br />
Ave vid 89th. Ons-sön kl 12-17, fre till kl 20; $3:50/$2, fritt<br />
inträde på fre kl 17-20. Museum för amerikansk formgivning<br />
och konst grundat 1825. Seminarier och konserter. T-bana:<br />
grön linje 4/6 till 86th Street.<br />
National Museum of the American Indian, 825-6922.<br />
Bowling Green, mellan Whitehall och State Street. Dagligen<br />
kl 10-17, tors till kl 20; fritt inträde. T-bana: grön linje 5 till<br />
Bowling Green.<br />
Queens Museum, (718) 592-5555. Flushing Meadows<br />
Corona Park, Queens. Ons-sön kl 10-17. Museet är inhyst i<br />
kvarbliven paviljong från New Yorks världsutställning och har
världens största modellbygge, föreställande New York med<br />
895 000 olika byggnader. Slutscenerna till ”Men in Black”<br />
filmades utanför i utställningens efterlämnade futuristiska<br />
kulisser. T-bana: lila linje 7 till Willets Point-Shea Stadium.<br />
Schomburg Center for Research in Black Culture,<br />
491-2200. 515 Malcolm X Blvd (Lenox Ave) vid 135th<br />
Street. Mån-ons kl 12-20 & tors-lör kl 10-18; fritt inträde.<br />
Utställningar och konserter. T-bana: röd linje 2/3 till 135th<br />
Street.<br />
South Street Seaport, 669-9400. Pir 16, Fulton Street.<br />
$6/$3. Båtar i maritimt museum vid Manhattans sydspets.<br />
T-bana: röd linje 2/3, brun J/Z, grön 4/5 till Fulton Street;<br />
blå A/C till Broadway-Nassau.<br />
Studio Museum in Harlem, 864-4500. 144 W 125th<br />
Street. Ons-fre 10-17, lör-sön kl 13-18. Samtida afrikanskamerikansk<br />
konst. T-bana: röd linje 2/3 till 125th Street.<br />
Wall Street, 656-5167. New York Stock Exchange (NYSE),<br />
20 Broad Street vid Wall Street. Mån-fre kl 9:15-16; fritt<br />
inträde. Börshusets museum har interaktiva terminaler och<br />
åskådarläktare. T-bana: grön linje 4/5 till Wall Street; gul<br />
N/R till Rector Street.<br />
Whitney Museum of American Art, 570-3676, http://<br />
www.echonyc.com/~whitney. 945 Madison Ave vid 75th<br />
Street. Tors kvällsöppet till kl 20; fritt inträde någon gång i<br />
veckan. (Filial på 33 Maiden Lane, södra Manhattan.) T-bana:<br />
grön linje 6 till 77th Street.
Gallerier<br />
New York har ett distinkt konstgalleriområde som kallas SoHo,<br />
”South of Houston Street”. Guggenheims stora konstmuseum<br />
har öppnat en SoHo-filial som man hittar vid Broadway, men<br />
förutom sådana stora utställningslokaler vid själva Broadway<br />
ligger det många mindre gallerier på smågatorna Wooster,<br />
Greene, Mercer och Prince. Normala öppettider är tislör<br />
kl 10-18, möjligen någon timme kortare för vissa gallerier.<br />
Till SoHo tar man T-bana: gul linje N/R till Prince Street;<br />
orange linje B/D/F/Q till Broadway-Lafayette; blå linje C/E,<br />
grön 6 till Spring Street; röd linje 1/9 till Houston Street.<br />
Gratistidningen Village Voice listar varje vecka utställningar<br />
av intresse och rekommenderar vissa med särskild iver.<br />
Det finns ca 400 konstgallerier i New York City, så SoHo är<br />
givetvis inte det enda stället där man kan se ny spännande<br />
konst, men på grund av den höga gallerikoncentrationen är<br />
SoHo perfekt för fotburna turister.<br />
Alternative Museum, 966-4444. 594 Broadway, mellan<br />
Houston och Prince. Museet visar verk av konstnärer som<br />
missgynnats ”på grund av ideologi, ras, kön eller ekonomi”.<br />
Valfritt inträde, t ex $3.<br />
Artists in Residence Gallery (eller AIR), 966-0799. Två<br />
trappor upp på 40 Wooster Street, mellan Broome och Grand.<br />
Grundades 1972 som ett kooperativ av kvinnliga konstnärer.<br />
Sommarstängt.
Artists Space, 226-3970. Högt upp i huset på 38 Greene<br />
Street vid Grand Street. Utställningar, video, ny konst. Inträde<br />
till föreställningar $5.<br />
Art in General, 219-0473. 79 Walker Street mellan<br />
Broadway och Lafayette.<br />
Guggenheim SoHo, 423-3500. 575 Broadway vid Prince<br />
Street. Ons-fre kl 11-18, lör kl 11-20; $5/$3; det finns även<br />
en kombinationsbiljett som gäller för detta galleri och<br />
Guggenheim Museum för $11/$7.<br />
Leo Castelli, 431-5160. 420 West Broadway. Gallerist för<br />
de stora popkonstnärerna på 1960-talet, t ex Lichtenstein och<br />
Warhol.<br />
New Museum of Contemporary Art, 219-1355. 583<br />
Broadway vid Houston Street.<br />
Paul Kasmin Gallery, 219-3219. 74 Grand Street.<br />
Printed Matter, Inc. 925-0325. 77 Wooster Street mellan<br />
Spring och Broome. Konstpublikationer, föreläsningar.<br />
Ronald Feldman Fine Arts, 226-3232. 31 Mercer Street.<br />
Storefront for Art & Architecture, 431-5795. 97<br />
Kenmare Street vid Lafayette. Sommarstängt.<br />
Thread Waxing Space, 966-9520. 476 Broadway.
Broadwayshower<br />
Det finns ungefär 35 Broadwayteatrar. För att vara en<br />
Broadwayteater räcker det inte med att teatern ligger vid<br />
Broadway – teaterdistriktet är nämligen begränsat till<br />
området kring Times Square från 42nd Street och tio kvarter<br />
norrut, och till de två kvarteren mellan 6th och 8th Ave. Nära<br />
Times Square finns någonting som heter Theater Row (42nd<br />
Street mellan 9th och 10th Ave), en gatstump med småteatrar<br />
som ofta klumpas ihop med Broadwayteatrarna.<br />
Äldst på Broadway när detta skrivs är ”Cats” som går sedan<br />
1982 och f n kan ses på Wintergarden. Teatrarna byter annars<br />
repertoar varje år tills de får en dundersuccé – januari är en<br />
populär premiärmånad, ofta med stjärnspäckade rollistor<br />
(under sommaren byts sedan de stora, dyra stjärnorna ut mot<br />
mindre dyra artister eftersom man räknar med att kunna<br />
behålla sina publiksiffror hösten ut). Första söndagen i<br />
september brukar de olika teatrarna samsas om en scen mitt<br />
på Times Square, Broadway on Broadway, där man bjuder<br />
på smakprov från aktuella uppsättningar och förhandstittar<br />
på nästa års premiärer. Det blir förståeligt nog trångt, och för<br />
att få en bra plats ska man vara där tidigt på morgonen. Läs<br />
mer om Broadway i vägvisardelen.<br />
Biljetter kostar från $15-20 (det lägsta priset kan gälla<br />
billigaste platserna på riktiga långkörare som inte drar fullt<br />
hus längre och säljs vanligtvis bara till föreställningen samma<br />
dag) och uppemot astronomiska $75-85. Biljettluckorna är<br />
vanligtvis öppna mån-lör kl 10-20.
Telefonnumret 239-6200 som står vid flera teatrar är numret<br />
till Tele-Charge där man kan beställa biljetter dygnet runt,<br />
året om. Den andra biljettfirman som många teatrar anslutit<br />
sig till är Ticketmaster, 307-4100.<br />
Överblivna biljetter säljs till föreställningarna samma dag<br />
på TKTS-kiosken (endast kontant eller mot resecheckar)<br />
på Times Square. Ibland säljs studerandebiljetter till<br />
föreställningar samma dag för endast $7:50.<br />
Om man åker taxi brukar man ange närmaste gathörn<br />
istället för husnummer. Times Square är den närmaste<br />
tunnelbanestationen dit man kommer med röd linje<br />
1/2/3/9, gul N/R eller lila 7. Theater Row nås med blå linje<br />
A/C/E till 42nd Street.<br />
Ambassador Theater, 239-6200. 219 W 49th Street,<br />
väster om Broadway.<br />
Anderson Theater, 239-6200. Theater Row, 422 W 42nd<br />
Street mellan 9th och 10th Ave.<br />
Barrymore Theater, 239-6200. 243 W 47th Street, väster<br />
om Broadway. Döpt efter Ethel Barrymore.<br />
Beck Theater, 239-6200. 302 W 45th Street mellan 8th<br />
och 9th Ave.<br />
Belasco Theater, 239-6200. 111 W 44th Street, öster om<br />
Broadway.<br />
Booth Theater, 307-4100. 222 W 45 Street, väster om<br />
Broadway.
Broadhurst Theater, 239-6200. 235 W 44th Street,<br />
väster om Broadway.<br />
Broadway Theater, 239-6200. 1681 Broadway vid 53rd<br />
Street.<br />
Brooks Atkinson Theater, 307-4100. 256 W 47th Street,<br />
väster om Broadway.<br />
Cort Theater, 239-6200. 138 W 48th Street mellan 6th<br />
och 7th Ave.<br />
Duffy Theater, 695-3401. 1553 Broadway vid 46th Street.<br />
Spelar sedan flera år deckaren ”Perfect Crime” som visats ca<br />
4000 gånger.<br />
Ford Center for the Performing Arts, 307-4100. 4,<br />
Times Square (Broadway mellan 42nd och 43rd Street).<br />
Nybyggd teater invigd 1998 med ”Ragtime – The Musical”.<br />
Empire Theater. 236 W 42nd Street, väster om Broadway.<br />
Ev under ombyggnad.<br />
Gershwin Theater, 307-4100. 222 W 51st Street, väster<br />
om Broadway.<br />
Golden Theater, 239-6200. 252 W 45th Street, väster om<br />
Broadway.<br />
Harris Theater. 226 W 42nd Street, väster om Broadway.<br />
Ev under ombyggnad.<br />
Helen Hayes Theater, 307-4100. 240 W 44th Street,<br />
väster om Broadway.<br />
Imperial Theater, 239-6200. 249 W 45th Street, väster<br />
om Broadway.
INTAR Theater, 279-4200. Theater Row, 420 W 42nd<br />
Street.<br />
Kerr Theater, 239-6200. 219 W 48th Street, väster om<br />
Broadway.<br />
Lambs Theater, 239-6200. 130 W 44th Street, öster om<br />
Broadway.<br />
Liberty Theater. 234 W 42nd Street, väster om Broadway.<br />
Ev under ombyggnad.<br />
Longacre Theater, 239-6200. 220 W 48th Street, väster<br />
om Broadway.<br />
Lunt-Fontanne Theater, 307-4100. 205 W 46th Street,<br />
väster om Broadway.<br />
Lyceum Theater, 239-6200. 149 W 45th Street, öster om<br />
Broadway. Äldst på Broadway (från 1903).<br />
Lyric Theater. 213 W 42nd Street, väster om Broadway. Ev<br />
under ombyggnad.<br />
Majestic Theater, 239-6200. 247 W 44th Street, väster<br />
om Broadway.<br />
Marquis Theater, 307-4100. 1535 Broadway vid 45th.<br />
Minskoff Theater, 307-4100. 200 W 45th Street, väster<br />
om Broadway.<br />
Music Box Theater, 239-6200. 239 W 45th Street, väster<br />
om Broadway.<br />
Nederlander Theater, 307-4100. 208 W 41st Street<br />
mellan 7th och 8th Ave.
New Amsterdam Theater, 307-4100. 214 W 42nd Street,<br />
mellan 7th och 8th Ave. Disneyteater.<br />
New Victory Theater, 239-6200. 209 W 42nd Street,<br />
mellan 7th och 8th Ave. Barnteater, cirkus.<br />
O’Neill Theater, 239-6200. 230 W 49th Street, väster om<br />
Broadway. Döpt efter Eugene O’Neill.<br />
Palace Theater, 307-4100. 1564 Broadway, 47th Street.<br />
Disneyteater.<br />
Playwrights Horizons, 279-4200. Theater Row, 416 W<br />
42nd Street.<br />
Plymouth Theater, 239-6200. 236 W 45th Street, väster<br />
om Broadway.<br />
Richard Rodgers Theater, 307-4100. 226 W 46th Street,<br />
väster om Broadway.<br />
Roundabout, 869-8400. 1530 Broadway vid 45th Street.<br />
Royale Theater, 239-6200. 242 W 45th Street, väster om<br />
Broadway.<br />
Beckett Theater, 582-5860. Theater Row, 410 W 42nd<br />
Street. Döpt efter Samuel Beckett.<br />
Shubert Theater, 239-6200. 225 W 44th Street, väster<br />
om Broadway.<br />
Simon Theater, 307-4100. 250 W 52nd Street, väster om<br />
Broadway. Döpt efter Neil Simon.<br />
St James Theater, 239-6200. 264 W 44th Street, väster<br />
om Broadway.
Times Square Theater. 215 W 42nd Street, väster om<br />
Broadway. Ev under ombyggnad.<br />
Virginia Theater, 239-6200. 245 W 52nd Street, väster<br />
om Broadway.<br />
Wintergarden Theater, 239-6200. 1634 Broadway vid<br />
51st Street.
Kulturellt & Sånt<br />
En del läsare blir möjligen irriterade över att dans, seriös<br />
musik, poesi, performance, teater (utom Broadway) och allt<br />
möjligt buntas ihop under den mångtydiga rubriken ”kultur”,<br />
men faktum är att många av de uppräknade ställena blandar<br />
discipliner utan problem. Under egna rubriker står dock film/<br />
TV, ståuppkomik och musikklubbar.<br />
Actors Playhouse, 239-6200. 100, 7th Ave, mellan Grove<br />
och Bleecker. T-bana: röd linje 1/9 till Christopher Street-<br />
Sheridan Square.<br />
Alice Tully Hall, 721-6500. Konsertsal i Lincoln Center.<br />
Alterknit Theater hör till musikklubben Knitting Factory,<br />
se ”Klubbar för rock osv”.<br />
Avery Fisher Hall, filharmonikernas konsertsal i Lincoln<br />
Center.<br />
Bargemusic, (718) 624-4061. 30-meterspråm på<br />
Brooklynsidan av East River vid Fulton Ferry Landing<br />
(Furman Street och Old Fulton). Istället för kaffe lastas<br />
pråmen sedan 1977 med kammarmusik. 130 platser, konserter<br />
året om tors kl 19:30 och sön kl 16. Biljetter $23/$15. T-bana<br />
från Manhattan: röd linje 2/3 till Clark-Brooklyn Heights; blå<br />
linje A/C till Brooklyn Bridge High Street.<br />
Brooklyn Academy of Music (BAM), (718) 636-4100,<br />
http://www.bam.org. 30 Lafayette Ave mellan Ashland Place<br />
och St Felix Street i Brooklyn. Brukar presentera det senaste<br />
och häftigaste inom teater och dans. T-bana: röd linje 2/3,
grön 4/5, orange D/Q till Atlantic Ave; blå linje A/C till<br />
Lafayette; orange linje B, gul N/R, brun M till Pacific Street.<br />
Bryant Park, 983-4142. Bakom New York Public Library,<br />
mellan 42nd och 40th Street vid 6th Ave. Utomhuskonserter.<br />
T-bana: orange linje B/D/F/Q till 42nd Street-Bryant Park.<br />
Carnegie Hall, 247-7800 biljetter. 881, 7th Ave och 154 W<br />
57th Street. Konserter, museum och guidad rundtur bakom<br />
kulisserna. T-bana: gul linje N/R till 57th Street; blå linje A/C,<br />
orange B/D, röd 1/9 till Columbus Circle; orange linje B/D,<br />
blå E till 7th Ave.<br />
Central Park, upplysningar 360-3444, 360-2777. På<br />
Rumsey Playing Field, i höjd med 72nd Street, hålls gratis<br />
konserter liksom i närheten på The Bandshell i norra ändan av<br />
The Mall, nära Bethesda Fountain, samt på The Great Lawn<br />
bakom Metropolitan Museum of Art, i höjd med 82nd Street.<br />
Shakespeare In The Park, Delacorte Theater i höjd med 79th<br />
Street, sätter upp två Shakespearepjäser varje sommar, kön<br />
bildas tidigt. T-bana: orange linje B, blå C till 72nd Street eller<br />
81st Street; grön linje 4/6 till 86th Street.<br />
City Center, 581-1212. 131 W 55th Street, mellan 6th och<br />
7th Ave. Scen för musik och dans samt Manhattan Theater<br />
Club. T-bana: gul linje N/R till 57th Street-7th Ave; orange<br />
B/Q till 57th Street-6th Ave; orange B/D, blå E till 7th Ave-<br />
53rd Street; röd linje 1/9 till Columbus Circle.<br />
Colden Center for the Performing Arts, (718) 793-<br />
8080 biljetter, (718) 544-2996 upplysningar. Queens College,<br />
65-30 Kissena Blvd i Flushing. Kassan öppnar en timme<br />
innan föreställning, biljetter kostar $2-$25 beroende på
evenemang. Från jazz och klassiskt till årlig gospeltävling. Det<br />
finns tre scener, Colden Auditorium (2100 platser), LeFrak<br />
Concert Hall och Queens College Theater (500 platser<br />
respektive). T-bana från Manhattan: blå E eller orange F till<br />
Union Turnpike (Kew Gardens).<br />
Cunningham Dance Foundation och Merce Cunningham<br />
Studio, 691-9751. 55 Bethune Street. Studioföreställningar;<br />
souvenirbutik med dansvideor. T-bana: blå linje A/C/E, röd<br />
1/2/3/9 till 14th Street; grå linje L till 8th Ave.<br />
Dance Theater of Harlem, 690-2880. 466 W 152nd<br />
Street. Spelar på turné, sporadiskt på Manhattans teatrar.<br />
Dance Theater Workshop, 924-0077. 219 W 19th<br />
Street mellan 7th och 8th Ave. Paraplyorganisation för div<br />
performanceartister, har sin egen Bessie Schönberg Theater;<br />
biljetter $12. T-bana: röd linje 1/9 till 18th Street; röd linje<br />
2/3, blå A/C/E till 14th Street.<br />
Dia Center for the Arts, 431-9232, 989-5566. 155<br />
Mercer Street mellan Houston och Prince. Biljetter $8-$12.<br />
Repetitionslokal som utnyttjas av flera olika grupper, bl a till<br />
teater och poesiuppläsningar. Förväxla inte med galleriet Dia<br />
Center i Chelsea. T-bana: orange linje B/D/F/Q till Broadway-<br />
Lafayette; grön 6 till Bleecker Street; gul N/R till Prince.<br />
HERE, 647-0202. 145, 6th Ave. Multimediakonst, scener<br />
för performance och konstgalleri samt trevligt kafé. Tis-sön<br />
kl 12-20; kafé dagligen kl 8-24. Teaterbiljetter $8:50-20.<br />
T-bana: röd linje 1/ 9 till Houston Street; blå C/E till Spring<br />
Street.
Joyce Theater, 242-0800. 175, 8th Ave vid 19th Street. F<br />
d biograf som byggts om till dansscen (470 platser) med bred<br />
repertoar. T-bana: röd linje 1/9 till 18th Street; blå A/C/E till<br />
14th Street.<br />
Judson Church, 55 Washington Square. Fritt inträde. Fin<br />
gudstjänstlokal i anslutning till New Yorks universitet har<br />
modern dans på måndagar kl 20 (sommarstängt). T-bana: blå<br />
linje A/C/E, orange B/D/F/Q till W 4th Street-Washington<br />
Square.<br />
Juilliard School, 769-7406, http://www.juilliard.edu.<br />
Lincoln Center. Anses vara en av världens finaste musikskolor;<br />
även skola för teater och dans. Gratis elevkonserter under<br />
terminerna på Juilliard Theater, 799-5000 (155 W 65th<br />
Street mellan Broadway och Amsterdam Ave). Ibland krävs<br />
att man i förväg hämtar ut fribiljett från Juilliard Theater<br />
Box Office på 60 Lincoln Center Plaza. Ingen biljett behövs<br />
till onsdagens konsert kl 13 (Wednesdays At One). T-bana:<br />
röd linje 1/9 till 66th Street.<br />
Kitchen Center for Video, Music, Dance, Performance, Film<br />
& Literature, 255-5793. 512 W 19th Street mellan 10th och<br />
11th Ave. Varierande tider och priser, ring. T-bana: blå linje<br />
C/E till 23rd Street.<br />
La Mama E.T.C., 475-7710. 74 E 4th Street mellan 2nd<br />
och 3rd Ave. Experimentell teater och nyskrivna pjäser. Två<br />
teatersalonger. T-bana: grön linje 6 till Astor Place; gul N/R<br />
till 8th Street; orange B/D/F/Q till Broadway-Lafayette.
Lesbian & Gay Community Center, 620-7310. 208 W<br />
13th Street mellan 7th och 8th Ave. T-bana: röd linje 1/2/3/9,<br />
blå A/C/E till 14th Street.<br />
Lincoln Center for the Performing Arts, 875-5000.<br />
65th Street vid Broadway. Läs mer om de olika byggnaderna i<br />
vägvisardelen. Biljettluckor på respektive teater kan förväntas<br />
vara öppna dagligen kl 10-18 eller fram till en halvtimme<br />
efter föreställningens början; kortare på söndagar. Biljetter<br />
kostar från $20-25 till skyhöga belopp; fråga efter rabatter.<br />
Alice Tully Hall, 721-6500, konsertsal. Avery Fisher Hall<br />
875-5030; http://www.newyorkphilharmonic.org; biljetter<br />
med bankkort, CenterCharge: 721-6500; billiga biljetter,<br />
875-5656; konsertsal där filharmonikerna spelar (fråga<br />
efter öppna repetitioner); Concert Information Hotline är<br />
öppen dygnet runt, året om, 875-5709. Juilliard Theater,<br />
799-5000, gratis elevkonserter. Metropolitan Opera House,<br />
362-6000, http://www.metopera.org. Newhouse Theater,<br />
239-6200, mindre teater. New York State Theater, 870-<br />
5570.<br />
Vivian Beaumont Theater, 239-6200, mindre teater. Walter<br />
Reade Theater, 721-6500, biograf för filmklassiker. Novdec<br />
huserar en cirkus vid Lincoln Center (biljetter från $10<br />
på FAO Schwartz, 767, 5th Ave); större delen av sommaren<br />
hålls kulturfestivaler i centrets teatrar och konsertsalar, vid<br />
fontänen mitt på Lincoln Plaza samt i närbelägna Central<br />
Park. T-bana: 1/9 till 66th Street.
Manhattan School of Music, 749-2802. Broadway och<br />
112nd Street. Konserter. T-bana: röd linje 1/9 till Cathedral<br />
Parkway.<br />
Merkin Concert Hall, 501-3330. Kaufman Cultural<br />
Center, 129 W 67th Street. T-bana: 1/9 till 66th Street.<br />
Minetta Lane Theater, 420-8000. 18 Minetta Lane<br />
mellan Bleecker Street och W 3rd Street. T-bana: blå linje<br />
A/C/E, orange B/D/F/Q till W 4th Street-Washington Square.<br />
Mulberry Street Theater, 349-0126. 70 Mulberry Street<br />
vid Bayard Street. Enda teatern i Chinatown (70 platser).<br />
Asiatiska gästspel och ny dans. T-bana: gul linje N/R, grön<br />
4/5/6 till Canal Street.<br />
Nada, 420-1466. 167 Ludlow Street mellan Houston och<br />
Stanton. Teater. T-bana: orange linje F, brun J/M/Z till<br />
Delancey Street-Essex Street.<br />
National Black Theater, 926-1049. 2033, 5th Ave vid<br />
125th Street. T-bana: grön linje 4/5/6 till 125th Street.<br />
New York Theater Workshop, 460-5475. 220 W 42nd<br />
Street. T-bana: röd linje 1/2/3/9, gul N/R till Times Square.<br />
Nuyorican Poet’s Cafe, 505-8183. 236 E 3rd Street,<br />
mellan Ave B och C. Tis-sön kl 7:30-24, fre-lör till 2:30; $5-<br />
10. Kulturell nattklubb för hiphop-jazzpoesi, kortfilm, Poetry<br />
Slam. Fri scen första ons varje månad; öl och vin. T-bana:<br />
orange linje F till 2nd Ave.<br />
Papp Public Theater, 260-2400. 425 Lafayette Street<br />
vid Astor Place. Etablerad off-off-Broadway-scen och<br />
teaterlaboratorium grundad 1954 av Joseph Papp (som
genom åren fått 32 Tony- och 111 Obie- och 3 Pulitzerpris).<br />
Produktioner härifrån flyttas till Broadway när de väl fått fart;<br />
t ex ”Hair” och nu senast stepp- och rap-musikalen ”Bring In<br />
Da Noise, Bring In Da Funk”. Spelar sedan 1962 Shakespearesommarteater<br />
på Delacorte Theater i Central Park. T-bana:<br />
grön linje 6 till Astor Place; gul linje N/R till 8th Street.<br />
People’s Voice Cafe, 787-3903. 133 W 4th Street nära<br />
Sheridan Square. Lör kl 19:30-22:30, sommarstängt; $7.<br />
Poesi, teater och mera. T-bana: röd linje 1/9 till Christopher<br />
Street-Sheridan Square; blå A/C/E, orange B/D/F till W 4th<br />
Street-Washington Square.<br />
Performing Garage (Wooster Group), 966-9796,<br />
biljetter 966-3651. 33 Wooster Street mellan Broome och<br />
Grand. Biljettkassa: mån-fre kl 10-18, lör-sön kl 18-20. Sedan<br />
1970-talet ett av de riktigt tunga namnen på off-off-Broadway.<br />
T-bana: blå linje A/C/E, röd 1/9, gul N/R till Canal Street.<br />
Poetry Workshop, 870-1810. Riverside Library, 127<br />
Amsterdam Ave vid 65th Street. Öppen poesiverkstad på ons<br />
kl 18. Ring först. T-bana: röd linje 1/9 till 66th Street-Lincoln<br />
Center.<br />
Poet’s House, 431-7920. 72 Spring Street mellan<br />
Broadway och Lafayette. Tis-fre kl 11-19, lör kl 11-16, oftast<br />
fritt inträde, evenemang kan kosta $5. Mötesplats för poeter<br />
och poesiälskare i SoHo. T-bana: gul linje N/R till Prince<br />
Street; grön 6 till Spring Street.<br />
P.S.122 (Performance Space 122), 477-5288. 150, 1st Ave<br />
vid 9th Street. Biljettkassa 30 minuter innan föreställning,
$6-8. Experimentellt, multimedialt. T-bana: grå linje L till 1st<br />
Ave; grön 6 till Astor Place.<br />
Radio City Music Hall, 632-4041, upplysningar 247-<br />
4777. Rockefeller Center, 50th/51st Street på 6th Ave.<br />
Konsertsal och biograf. Guidade rundturer bakom kulisserna<br />
kl 10-17, sön från kl 11; $13:75/$9; $3 rabatt med kupong<br />
från turistbyrån. T-bana: orange linje B/D/F/Q till 47-50th<br />
Streets-Rockefeller Center.<br />
St John the Divine, 662-2133. 1047 Amsterdam Ave.<br />
Katedral med världsmusik. T-bana: röd linje 1/9 till Cathedral<br />
Parkway.<br />
St Mark’s Church (Danspace & The Poetry Project). 131<br />
E 10th Street vid 2nd Ave. Scen för avantgardeföreställning<br />
ar och poesi sedan 1920-talet. T-bana: grön linje 6 till Astor<br />
Place; gul N/R till 8th Street.<br />
St Paul’s Chapel, 602-0747. Broadway och Fulton.<br />
Gratis lunchkonserter på måndagar kl 12 i New Yorks äldsta<br />
offentliga byggnad. T-bana: röd linje 2/3 till Park Place.<br />
Sullivan Street Playhouse, 674-3838. 181 Sullivan<br />
Street. Föreställningar tis-fre kl 20, lör-sön kl 15 och 19. ”The<br />
Fantasticks” innehar rekord inom amerikansk musikteater; 15<br />
000 föreställningar och ”longest running” (sedan 1961). Enkel<br />
romantisk musikal om pojke och flicka (8 aktörer). T-bana:<br />
blå linje A/C/E, orange B/D/F till W 4th St-Washington<br />
Square.<br />
Symphony Space, 864-5400. 2537 Broadway vid 95th<br />
Street. T-bana: röd linje 1/ 2/3/9 till 96th Street.
Synchronicity Space, 925-8645. 55 Mercer Street.<br />
Gemensam scen för åtta fria teatergrupper. T-bana: grön linje<br />
6, blå C/E till Spring Street; gul N/R till Prince Street.<br />
Tribeca Performing Arts Center, 346-8510. Manhattan<br />
Community College, 199 Chambers Street vid Greenwich<br />
Street. T-bana: röd linje 1/2/3/9, blå A/C/E, brun J/M till<br />
Chambers Street; gul linje N/R till City Hall.<br />
Trinity Church, 602-0855, http://www.trinitywallstreet.<br />
org. 74 Trinity Place vid Broadway och Wall Street. Gratis<br />
lunchkonserter på fre kl 13; evenemang även på andra<br />
veckodagar. T-bana: grön linje 4/5 till Wall Street; gul N/R<br />
till Rector Street.<br />
Urban Bush Women, 343-0041. 225 Lafayette<br />
Street (kontor). Uppmärksammad afrikansk-amerikansk<br />
teatergrupp som under Jawole Willa Jo Zollars ledning<br />
turnerar i hela USA. Sporadiska föreställningar på olika<br />
teatrar i New York.
M u s i k a l i s k a Q u e e n s<br />
Om man kommit till Queens College och väntar på insläpp till<br />
någon konsert på skolans Colden Center for the Performing<br />
Arts kan det vara kul med lite ny kunskap, eftersom Queens<br />
College betytt en del i musikhistorien:<br />
Här lärde Paul Simon (inflyttad från New Jersey) känna<br />
Carole King (”singer-songwriter” född i Brooklyn). Paul<br />
Simon och Carole King spelade in några demos ihop, men det<br />
slog aldrig några gnistor mellan dem. Carole kilade stadigt<br />
med Brooklyn-pojken Neil Sedaka, som inspirerades att<br />
skriva låten ”Oh! Carol” till hennes ära, men mörka moln<br />
lurade vid horisonten: textförfattaren Gerry Goffin gick<br />
också på Queens College och snart hade han upptäckt<br />
låtskrivande Carole. Gerry och Carole gjorde barn, och<br />
för att få ihop pengar till barnmat skrev Goffin-King sin<br />
första amerikanska listetta ”Will You Love Me Tomorrow?”<br />
Därefter fick succéduon ett eget arbetsrum i Brill Building på<br />
Broadway och hade nästan lika många hits som Beatles under<br />
1960-talet, t ex ”The Locomotion”.<br />
Paul Simon uppträdde istället tillsammans med skolkamraten<br />
Art Garfunkel (född i Queens-stadsdelen Forest Hills 1941),<br />
men deras första duo Tom & Jerry fick bara någon liten hit.<br />
Duon lades ned, Paul for till England, och det skulle dröja till<br />
mitten av 1960-talet innan de återförenades och nådde sina<br />
stora framgångar som Simon & Garfunkel. Några av deras<br />
låtar handlar Queens, t ex ”The 59th Street Bridge Song” och<br />
”My Little Town”.
Queens förefaller dessutom ha haft ett överflöd av jazzmusiker,<br />
och den som vill kan vallfärda till pianisten Count Basies<br />
(1904-84) hem på 174-27 Adelaide Lane, 175th Street. I<br />
närheten bodde Fats Waller (1904-43), en av jazzens mest<br />
inflytelserika pianister och kompositör till ”Ain’t Misbehavin’”<br />
och ”Honeysuckle Rose”. (T-bana: brun linje J eller blå linje E<br />
till Jamaica Center, varifrån man får ta buss Q44 till Linden-<br />
178th Street.) Ragtimepianisten Scott Joplin (1868-1917)<br />
är begravd på St Michael’s Cemetery. (T-bana: gul linje N till<br />
Astoria Boulevard.)<br />
Louis Armstrong bodde från 1943 till sin död 1971 på 107th<br />
Street i stadsdelen Corona, hans hem ska bli museum (se även<br />
”Museer”). Kvarlåtenskapen förvaltas av Queens College-<br />
Louis Armstrong House & Archive, c/o Rosenthal Library,<br />
(718) 997-3670.
Klubbar för rock osv<br />
Läs spellistorna för musikklubbar i New York Press och<br />
Village Voice; kika efter tips och länkar på http://www.<br />
livetonight.com och http://www.nyrock.com. Biljetter,<br />
konsertlistor och ”merchandise” (t ex T-shirtar) grejar man<br />
via http://www.ticketmaster.com.<br />
Somliga ställen sätter på gott och ont en åldersgräns vid 21 år<br />
(om alkohol serveras), och en del kräver att man ska kunna<br />
visa upp två olika ID-kort som gardering mot förfalskningar.<br />
Ställen utan åldersgräns förser ibland de ”alkoholmyndiga”<br />
med speciellt armband eller en stämpel för att man ska få<br />
handla i baren.<br />
Nedan anges huvudsaklig musikinriktning, men räkna med<br />
variationer.<br />
Acme Underground Bar & Grill, 677-6924. 9 Great<br />
Jones Street mellan Broadway och Lafayette. Rock och<br />
klassisk punk. Louisianakrubb som oyster po’boy för $10,<br />
helgbrunch för $8. T-bana: grön linje 6 till Bleecker Street.<br />
Apollo Theater, 749-5838, biljetter 864-0372. 253 W<br />
125th Street mellan 7th och 8th Ave. Gospel och blandat på<br />
anrik Harlemteater; $15-25. På onsdagarnas traditionella<br />
amatörnätter har man under årens lopp sett både Jimi<br />
Hendrix och James Brown. T-bana: blå linje A/C, orange D,<br />
röd 2/3 till 125th Street.<br />
Beacon Theater, 496-7070. 2124 Broadway vid 74th<br />
Street. Rock med mer kända grupper; $35-50. T-bana: röd<br />
linje 1/2/3/9 till 72nd Street.
Bemelman’s Bar, 744-1600. 981 Madison Ave (35 E 76th<br />
Street). Hotel Carlyles anrika kabarélokal är intressant mest<br />
för att filmregissören Woody Allen då och då spelar klarinett<br />
här. Vårdad klädsel. T-bana: grön linje 6 till 77th Street.<br />
Blue Note, 475-8592. 131 W 3rd Street vid 6th Ave. Jazz<br />
med kända artister; $25-45 beroende på om man står vid<br />
baren eller sitter till bords; söndagsbrunch med jazz från kl 12<br />
för $14:50. T-bana: blå linje A/C/E, orange B/D/F till W 4th<br />
Street-Washington Square.<br />
Bottom Line, 228-6300. 15 W 4th Street vid Mercer Street.<br />
Rock och blues i gammal Village-klubb, för $15-20. T-bana:<br />
gul linje N/R till 8th Street-NYU.<br />
Cafe Wha?, 254-3706. 115 MacDougal Street mellan 3rd<br />
och Bleecker. Rockklubb sedan 1960-talet. T-bana: blå linje<br />
A/C/E, orange B/D/F till W 4th St-Washington Square.<br />
CBGB’s, 982-4052, http://www.cbgb.com (kul hemsida).<br />
315 Bowery vid Bleecker Street. $5-10; minimiålder 16.<br />
Klassisk 1970-tals-punkrockklubb: här började Ramones,<br />
Blondie, Talking Heads och Patti Smith. Intill ligger CB’s<br />
Gallery, 677-0455, på 313 Bowery, för lite mindre kända<br />
artister; $5. T-bana: grön linje 6 till Bleecker Street; orange<br />
F till 2nd Ave.<br />
Chicago B.L.U.E.S., 924-9755. 73, 8th Ave mellan 13th<br />
och 14th Street. Namnet anger tonen, en borg för blues;<br />
$15-fritt. T-bana: blå linje A/C/E till 14th Street.<br />
Coney Island High, 674-7959, http://www.coneyhigh.<br />
com. 15 St Mark’s Place mellan 2nd och 3rd Ave. Musikerägd
klubb med allt från rock till disco; inträde $2-10; öppet till kl<br />
4 på morgonen. T-bana: grön linje 6 till Astor Place.<br />
Cotton Club, 663-7980. 656 W 125th Street. Jazz och<br />
gospel för Harlembesökande turister, på lör-sön arrangeras<br />
gospelbrunch. T-bana: röd linje 1/9 till 125th Street.<br />
Fast Folk, 274-1636, http://www.fastfolk.org. 41, North<br />
Moore Street mellan Varick och Hudson. Visor och folkrock<br />
på musikkafé i Tribeca löst knuten till tidskrift med samma<br />
namn; $5-10; fri scen med gratis inträde på mån-tis. T-bana:<br />
röd linje 1/9 till Franklin Street; blå A/C/E till Canal Street.<br />
Irving Plaza, 777-6800, http://www.irvingplaza.com.<br />
17 Irving Place vid 15th Street. Rock med halvkända band<br />
i sekelskiftesteater; $5-30; biljettkassa mån-lör kl 12-18.<br />
T-bana: gul linje N/R, grön 4/6, grå L till 14th Street-Union<br />
Square.<br />
Jones Beach, (516) 221-1000. 1000 Ocean Parkway, i<br />
Wantagh på Long Island. Stora rockevenemang. Pendeltåg:<br />
LIRR-info, (516) 822-LIRR.<br />
Knitting Factory, 219-3006, http://www.knittingfactory.<br />
com. 74 Leonard Street mellan Church Street och Broadway.<br />
Rock, modern jazz; inträde $10, fritt från kl 23 efter<br />
konserterna. Alterknit Theater är namnet på Knitting<br />
Factorys lilla scen. T-bana: blå linje A till Chambers Street.<br />
Madison Square Garden, biljetter 465-MSG1,<br />
upplysningar 465-5800. 2-4 Pennsylvania Plaza, 8th Ave<br />
och 34th Street, ovanpå Penn Station. Arenakonserter;<br />
förhållandevis bra akustik; biljetter $25-50. T-bana: röd
linje 1/2/3/9 samt pendeltåg, järnväg till Penn Station (34th<br />
Street).<br />
Manny’s Car Wash, 369-2583. 1558, 3rd Ave vid 87th<br />
Street. Blues; $7-10. T-bana: grön linje 4/6 till 86th Street.<br />
Nuyorican Poet’s Cafe, 505-8183. 236 E 3rd Street<br />
mellan Ave B och C. Jazz och poesi; $10. T-bana: orange linje<br />
F till 2nd Ave.<br />
Palladium, 473-7171. 126 E 14th Street nära 3rd Ave.<br />
Teater från 1920-talet som tjänat div syften, tidigare känd<br />
som New York Academy of Music, under senare tid mycket<br />
rock. Omslagsfotot till Clash-skivan ”London Calling” togs på<br />
en Palladium-konsert 1979 när Paul Simenon hamrade sin<br />
bas mot scengolvet. T-bana: grå linje L till 3rd Ave.<br />
Sidewalk, 473-7373. 94 Ave A vid 6th Street. Pub med<br />
band som spelar allt från folkrock till avantgardejazz i bakre<br />
rummet; fritt inträde men för varje artist skickas kollekthåven<br />
runt. Det är en bit att gå till närmaste tunnelbana, man kan ta<br />
grön linje 6 till Astor Place; orange F till 2nd Ave.<br />
S.O.B.’s, 243-4940, http://www.sobs.com. 204 Varick<br />
Street, söder om West Houston Street. Förkortningen står för<br />
Sounds of Brazil, men alla slags latinband spelar här; $10-20;<br />
sydamerikansk mat. T-bana: röd linje 1/9 till Houston Street.<br />
St Mark’s Bar & Grill, 505-0290. 132 1st Ave, öster om St<br />
Mark’s Place. Rock. T-bana: grön linje 6 till Astor Place.<br />
Tramps, 544-1666. 51 W 21st Street mellan 5th och 6th Ave.<br />
Rockklubb med retro-punk osv; minimiålder 21 år. T-bana:<br />
orange linje F till 23rd Street.
Village Gate, 307-5252. 240 W 52nd Street. Village Gate<br />
ligger norr om Times Square och inte alls nära Greenwich<br />
Village som man skulle tro. Under 60- och 70-talen låg klubben<br />
på Bleecker Street, då det var stans främsta jazzklubb, därav<br />
det vilseledande namnet. Off-Broadway-musikal; $40-$55.<br />
Levande musik efter kl 22; fritt inträde, men man måste köpa<br />
ett par drinkar. T-bana: röd linje 1/9 till 50th Street; orange<br />
D, blå E till 7th Ave.<br />
Village Vanguard, 255-4037. 178, 7th Ave vid 11th Street.<br />
Jazzklassiker i Greenwich Village; man måste konsumera<br />
för minst $10, dessutom inträde $12-15. T-bana: röd linje<br />
1/2/3/9 till 14th Street.<br />
Webster Hall, 353-1600. 125 E 11th Street. Stor klubb<br />
med olika avdelningar för levande musik och dansmusik.<br />
Minimiålder 21 år; tors-lör; $15-20. T-bana: gul linje N/R,<br />
grön 4/6, grå L till 14th Street-Union Square.<br />
Wetlands Preserve, 966-4225, http://www.wetlandspreserve.org.<br />
161, Hudson Street, ett par kvarter söder om<br />
Canal Street vid Hollandtunneln. Blandat. Biljetter säljs via<br />
Ticketmaster eller på stället från kl 17. T-bana: röd linje 1/9,<br />
blå A/C/E till Canal Street.
W o o d s t o c k - f e s t i v a l e n<br />
The Band, Joan Baez, Canned Heat, Joe Cocker,<br />
Country Joe, Creedence Clearwater Revival, Grateful<br />
Dead, Arlo Guthrie, Jimi Hendrix, Janis Joplin, John<br />
Sebastian, Ravi Shankar, The Who och en massa andra<br />
stjärnor drog stora folkmassor till Woodstock Music & Arts<br />
Fair (21-23 aug 1969) på Max Yasgurs bondgård, en bit<br />
utanför New York City. Av 450 000 festivalbesökare dog<br />
endast tre (en överdos, en överkörd av traktor och en sprucken<br />
blindtarm), men å andra sidan noterades två födslar. Bonden<br />
Max Yasgur, som ägde marken, gjordes odödlig genom<br />
Mountain-låten ”On Yasgur’s Farm” och dog lycklig i Florida<br />
några år senare.<br />
Festivalen hölls faktiskt inte alls i närheten av staden<br />
Woodstock, som namnet får en att tro, utan 80 km sydväst om<br />
Woodstock, eftersom arrangörerna inte erhållit de tillstånd<br />
som krävdes från diverse myndigheter. Men det var försent<br />
att byta namn på festivalen, så därför kan staden Woodstock<br />
idag ta åt sig äran för 1960-talets största rockfestival.<br />
Orsaken till att man ursprungligen önskade att hålla festivalen<br />
i Woodstock, var att staden hade rykte om sig att vara något<br />
av en konstnärskoloni. Bob Dylan och The Band bodde t ex<br />
där, i ett kollektiv i en stor grisrosa villa – där bl a Dylanlåten<br />
”I Shall Be Released” och albumet ”Music From Big Pink”<br />
spelades in (”Basement Tapes” spelades också in här).<br />
Woodstock ligger i Catskill Mountains rekreationsområde;<br />
bland judiska ståuppkomiker känt som ”borsjtjbältet” därför
att New Yorks rysk-judiska befolkning alltid semestrade där<br />
under krigsåren. Tåg från New York stannar i närbelägna<br />
Kingston innan de fortsätter mot Albany.<br />
Stand up comedy<br />
Att vara ståuppare är inte alltid lätt i New York. Publiken<br />
häcklar gärna orutinerade komiker, men om man misslyckas<br />
på ett ställe finns det flera andra att prova sina vingar på.<br />
Boston Comedy Club, 477-1000. 82 W 3rd Street mellan<br />
Thompson och Sullivan. $5-10, plus minst två drinkar.<br />
T-bana: blå linje A/C/E, orange B/D/F till W 4th Street-<br />
Washington Square.<br />
Caroline’s Comedy Club, 757-4100. 1626 Broadway<br />
mellan 49th och 50th Street. Klubb med gott rykte, TV sänder<br />
härifrån; i ovanvåningen ligger temarestaurangen Comedy<br />
Nation vars inredning hyllar TV:s ”sitcoms”. T-bana: röd linje<br />
1/9 till 50th Street.<br />
Catch A Rising Star, 244-3005 eller GO-CATCH. 253 W<br />
28th Street mellan 7th och 8th Ave. Mycket gammal klubb<br />
som förr låg på Upper East Side, där många kända komiker<br />
debuterat, klubben ligger nu i Midtown-området. T-bana: röd<br />
linje 1/2/3/9 till 34th Street-Penn Station.<br />
Comedy Cellar, 254-3480. 117 MacDougal Street mellan
W 3rd och Bleecker Street. Sedan två decennier i Greenwich<br />
Village. T-bana: blå linje A/C/E, orange B/D/F till W 4th<br />
Street-Washington Square.<br />
Dangerfield’s, 593-1650. 1118, 1st Ave mellan 61st och<br />
62nd Street. Grundad i början av 1970-talet av Rodney<br />
Dangerfield som blivit berömd genom Hollywood-komedier;<br />
$15. T-bana: gul linje N/R till Lexington-3rd Ave, grön 6 till<br />
51st Street.<br />
Stand-Up NY, 595-0850. 236 W 78th Street mellan<br />
Broadway och Amsterdam. $10, plus minst två drinkar.<br />
T-bana: röd linje 1/2/3/9 till 79th Street.<br />
Rörliga bilder<br />
Även om det är Hollywood man förknippar med amerikansk<br />
film, var det faktiskt i New York som det hela började. I<br />
uppfinnaren Thomas Edisons verkstad i Menlo Park (New<br />
Jersey) konstruerades den första filmvisningsapparaturen<br />
1894, ett s k kinetoskop (året innan bröderna Lumière visade<br />
den första filmen i Paris). Redan i början av 1900-talet fanns<br />
flera studior i New York som producerade korta filmfarser, men<br />
under 1910-talet flyttade nästan hela industrin till det soliga<br />
Kalifornien – där Hollywood växte till den internationella<br />
nöjesfabrik det är idag. New York är numera mest ett<br />
centrum för TV-produktion, även om filmregissörer som<br />
Martin Scorsese och Woody Allen vägrar att överge staden<br />
och skådespelaren Robert DeNiro har startat ett filmhus på<br />
Manhattan.
Det görs också många ”talkshows” i New York, men det är<br />
bara vissa av dem som visas hos oss i Europa (t ex David<br />
Letterman och Ricki Lake). Praktiskt taget varje dag i veckan<br />
kan man sitta i TV-publiken; inspelningarna sker oftast<br />
dagtid, förmiddag eller eftermiddag, undantaget ”Saturday<br />
Night Live” som direktsänds vid midnatt på lördagar. Normalt<br />
ska man ha skrivit till produktionsbolaget i förväg för att få<br />
TV-biljetter (se adresser nedan, skicka färdigadresserat<br />
svarskuvert med svarsporto om ej annat anges; posten säljer<br />
internationellt svarsporto) – speciellt gäller det populära<br />
shower som ”Late Show with David Letterman” eller<br />
”Saturday Night Live”. Men man kan få tag i biljetter samma<br />
dag, s k standby, som dock inte garanterar plats. Om man<br />
inte får biljetter till sin favorit kan man lika gärna gå på någon<br />
annan: de flesta är mer bisarra än man kan drömma om,<br />
heta tips är Maury Povich Show och Montel Williams Show.<br />
Svurna Oprah Winfrey-tittare hänvisas till Chicago. Följande<br />
är ett urval av vad som gällde då denna bok färdigställdes,<br />
dagsaktuella listor över talkshows tillhandahålls av New York<br />
Convention & Visitor Bureau Inc, fax (212) 245-5943.<br />
Utöver TV-showerna finns några intressanta specialmuseer<br />
och biografer, som också förtecknas här nedan.<br />
ABC Television. Live with Regis & Kathie Lee, 456-3054;<br />
minimiålder 18 år, standby på stället före kl 8 på morgonen;<br />
bandas på 7 Lincoln Square (Columbus Ave vid 67th Street).<br />
T-bana: röd linje 1/9 till 66th Street. Rolonda, 650-2077;<br />
minimiålder 18 år, ring först; bandas mån-fre på 411 E 75th
Street (mellan 1st Ave och York). T-bana: grön linje 6 till 77th<br />
Street.<br />
American Museum of the Moving Image, (718) 784-<br />
4520. Astoria Studios, 35th Ave vid 36th Street i Queens. Tisfre<br />
kl 12-16, lör-sön 12-18; $5/$2:50. ”Moving image” är ett<br />
samlingsbegrepp för film, TV och video: historia, teknologi och<br />
konstform. Museet ligger tvärs över gatan från gamla Astoria<br />
Studios som grundades av Paramount Pictures: superstjärnor<br />
som bröderna Marx, Gloria Swanson och Rudolph Valentino<br />
samt regissören D W Griffith filmade här. Astoria är inte<br />
död bara för att större delen av filmindustrin flyttat till<br />
Hollywood, utan även senare har New Yorks stora regissörer<br />
– t ex Woody Allen, Martin Scorsese och Sidney Lumet –<br />
jobbat här. I Astoria filmas när detta skrivs TV-serien Soul<br />
Man med Dan Aykroyd (man får publikbiljetter via Audiences<br />
Unlimited, http://www.audiencesunlimited.com; (818)<br />
506-0067). Det finns aktiviteter för barn och en biograf med<br />
dagliga visningar; ibland premiärer som när Curtis Hanson<br />
(regissör) personligen närvarade vid första visningen av ”L<br />
A Konfidentiellt” 1997. T-bana från Manhattan: gul linje R<br />
mot 71 Continental Aves och Forest Hills, stig av på Steinway<br />
Street.<br />
Anthology Film Archives, 505-5181. 32, 2nd Ave vid 2nd<br />
Street. Filmvisningar, festivaler. T-bana: orange linje F till<br />
2nd Ave.<br />
CBS Television, 265-8520 upplysningar, 265-1283<br />
biljetter. Geraldo Tickets, 524 W 57th Street, NY-10019.<br />
Geraldo Show bandas tis-tors; minimiålder 18 år; standby
samma dag. T-bana: blå linje A/C eller orange linje B/D eller<br />
röd linje 1/9 till Columbus Circle.<br />
Donnell Library Media Center, 621-0619. 20 W 53rd<br />
Street mellan 5th och 6th Ave. Har ofta gratis filmvisningar.<br />
T-bana: orange linje F eller blå linje E till 5th Ave.<br />
Ed Sullivan Theater (CBS), 975-5853. 1697 Broadway<br />
mellan 53rd och 54th Street, NY-10019. Från denna vackra<br />
teater sände Ed Sullivan sin show, idag bandas populära<br />
Late Show with David Letterman här, mån-tors; biljetter<br />
ska beställas minst sex månader innan med vykort, standby<br />
delas ut samma dag kl 12 vid teatern; minimiålder 16 år; se<br />
även faktaruta i vägvisardelen. T-bana: röd linje 1/9 till 50th<br />
Street; orange D, blå E till 7th Ave.<br />
Film Forum, 727-8110, biljetter 727-8112. 209 West<br />
Houston Street. Film Forum är en oberoende biograf i SoHo,<br />
grundad 1970 för att visa kvalitetsfilm; tre salonger; kassan<br />
öppnar kl 13; biljetter $7:50. T-bana: röd 1/9 till Houston<br />
Street eller blå C/E till Spring Street.<br />
FOX Television, 560-3003 eller 989-8880 för standby.<br />
353 W 57th Street. Montel Williams Show bandas mån-ons<br />
i en studio på 356 W 58th Street; minimiålder 16 år. T-bana:<br />
blå linje A/C, orange B/D, röd 1/9 till Columbus Circle.<br />
Museum of Modern Art (MOMA), 708-9480. 11 W<br />
53rd Street. Filmvisningar ur museets samling med klassiska<br />
långfilmer, alla dagar utom onsdagar. Se ovan, ”Museer”.<br />
Museum of Television & Radio, 621-6715. 25 W 52nd<br />
Street mellan 5th och 6th Ave. Hette tidigare Museum<br />
of Broadcasting och låg ett kvarter norrut. Visar ibland
etrospektiv med kända regissörer; inträde $6/$3; man kan<br />
beställa fram TV- och radioprogram ur arkivet att titta och<br />
lyssna på. T-bana: blå linje E, orange F till 53rd Street-5th<br />
Ave; orange B/D/F/Q till 47-50 Streets-Rockefeller Center.<br />
NBC Television, 664-4000, 664-7174 för guidad tur,<br />
664-3055/-3056/-3057 för TV-biljetter. Ingång från<br />
50th Street mellan 5th och 6th Ave. NBC Studio Tour:<br />
Etermediernas historia från radions gyllene år till idag;<br />
dagligen kl 9:30-16:30 (dock ej sön under vintern); $10; ej<br />
för barn under 6 år. Saturday Night Live är den verkliga<br />
klassikern bland TV-shower; biljetter lottas ut en gång per<br />
år; skicka in vykort och berätta vem du är i augusti (och<br />
ingen annan månad; till Saturday Night Tickets, NBC, 30<br />
Rockefeller Plaza, NY-10112), standbybiljetter delas ut kl 9:15<br />
på lör morgon vid ingången på 49th Street; minimiålder 16 år;<br />
showen börjar lör kl 23:30 och pågår till kl 1 på natten. Om<br />
man inte får de eftertraktade biljetterna till SNL finns andra<br />
shower, t ex: Late Night with Conan O’Brien bandas mån-fre;<br />
minimiålder 16 år; begränsat antal biljetter delas ut samma<br />
dag kl 9 i huvudlobbyn på Rockefeller Plaza. Today Show<br />
Through the Window bandas mån-fre; publiken välkomnas<br />
till kioskerna vid 30 Rockefeller Plaza-49th Street. Maury<br />
Povich Show bandas mån-fre på Chelsea Studios, 221 W<br />
26th Street; minimiålder 18 år; standby 989-3622 dagen<br />
före. T-bana: orange B/D/F/Q till 47-50th Street-Rockefeller<br />
Center (utom till Maury Povich).<br />
Ricki Lake Show, 889-7091. 401 E 37th Street vid 5th<br />
Ave, NY-10016. Ricki bandas ons-fre (vanligtvis två shower
varje eftermiddag), minimiålder 18 år, standby delas ut en<br />
timme före; annars kan biljetter bokas per vykort 4 månader<br />
innan på nämnda adress. T-bana: orange linje B/D/F/Q, gul<br />
N/R till 34th Street; grön 6 till 33rd Street.<br />
Screening Room, 334-2100. 54 Varick Street.<br />
Filmvisningar. T-bana: röd linje 1/9 till Canal Street.<br />
Walter Reade Theater, 721-6500. 165 W 65th Street.<br />
Filmklassiker på Film Society of Lincoln Center.<br />
Kalendarium<br />
New York präglas av en mängd olika högtider och festivaler,<br />
eftersom alla olika folk och kulturer hävdar sina egna<br />
traditioner i denna etniskt blandade stad. I slutet av januari<br />
eller början av följande månad firas i Chinatown det<br />
kinesiska nyåret med fyrverkerier (kineserna uppfann som<br />
bekant krutet). Den 17 mars är det St Patrick’s Day med<br />
irländsk parad på 5th Ave, som kantas av miljoner åskådare<br />
(från 44th till 86th Street). Under påsken (och kring julen)<br />
ger Rockettes specialshower på Radio City Music Hall.<br />
Under Fleet Week i slutet av maj kommer hela flottan till<br />
New York, på dagarna är det regatta på Hudsonfloden, på<br />
nätterna trängs 10 000 fulla sjömän i Kalle Anka-kostymer<br />
på barerna. Gay Pride (i juni) betyder att det är mycket drag<br />
både på gayklubbar och ute på gatorna, bl a en stor parad<br />
på 5th Ave. På somrarna arrangerar parkförvaltningen ett<br />
300-tal gratisevenemang i det gröna, bl a konserter. För<br />
jazzdiggaren är juni en bra månad i delstaten New York, då
Syracuse Jazz Festival (Syracuse) i början av juni avlöses<br />
av Newport Jazz Festival (Saratoga Springs) i slutet av<br />
månaden. Den 4 juli markeras med fyrverkerier och andra<br />
festligheter, som sig bör på en amerikansk nationaldag. New<br />
York International Fringe Festival i augusti organiseras<br />
av de fria småteatrarna off-off-Broadway: 170 produktioner<br />
under 12 dagar; $11 per föreställning‚ http://www.fringenyc.<br />
org. Sedan mer än 150 år hålls New York State Fair i<br />
Syracuse, med utställningar, underhållning, rodeo och mat i<br />
två veckor i slutet av augusti; uppemot en miljon besökare och<br />
många världsstjärnor i artiststallet. I slutet av augusti inleds<br />
US Open Tennis Championship på Flushing Meadow, i<br />
Queens, och sittplatserna kostar från $55. Musikbranschens<br />
CMJ Music Marathon (början av sept) innebär fyra dagar<br />
och nätter med musik på klubbar runt om Manhattan och<br />
konferenser på Lincoln Center, upplysningar http://www.<br />
cmj.com/marathon. Och i oktober är det riktig maraton<br />
när New York gästas av tiotusentals löpare. Landets största<br />
Halloween-parad arrangeras en sen oktobernatt i<br />
Greenwich Village. I december lyser 25 000 lampor upp<br />
vintermörkret från Rockefeller Centers julgran, en<br />
tradition sedan 1933, medan alla åker skridskor – där eller<br />
i Central Park. Och vid årsskiftet är det Times Square som<br />
lockar hundratusentals ivriga nyårsfirare när en glänsande<br />
boll kl 23:59 sänks nedför en påle, en dödsstöt för det gamla
året; den som har mer exklusiv smak kan skaffa biljetter till<br />
Guggenheim SoHos nyårsgala för ca $150.<br />
Sova<br />
Manhattan har många olika övernattningsmöjligheter, från<br />
enkla vandrarhem till palatslika hotell, så för turisten som vill<br />
befinna sig i händelsernas centrum dygnet runt har utsikterna<br />
aldrig varit mer lovande. Nackdelen är förstås kostnaden: det<br />
är inte billigt att bo här och genomsnittspriset för hotellrum<br />
per natt är $200. Men någonting ska gå att finna för varje<br />
budget om man granskar nedanstående förteckning.<br />
Om man vill förenkla sitt sökande efter rum (från $60 och<br />
upp) kan man ringa stadens Hotel Reservation Network, 1-<br />
800-96-HOTEL. Riktnumret till alla hotell och vandrarhem<br />
som räknas upp här är (212), eller 1-800 om samtalet är gratis.<br />
(Bokstäverna inom parentes hänvisar till markeringar på<br />
kartan.)<br />
En enkel bäddplats på ett hyfsat vandrarhem kostar drygt<br />
$20 om man vill bo centralt. Det blir aningen billigare om<br />
man kan tänka sig att bo på norra Manhattan, i trakterna<br />
kring Harlem. Många vandrarhem kan erbjuda privata rum<br />
(oftast små dubbelrum med handfat) för $45-55, vilket är<br />
ett alternativ till hotellrum. En fördel med vandrarhemmen<br />
är att man kan laga sin egen mat i det gemensamma köket,<br />
och spara pengar. I New York är det viktigt att först ringa<br />
vandrarhemmet om man inte har bokat, eftersom de ligger
utspridda och man annars kan tvingas till en lång promenad<br />
innan man hittar en sängplats.<br />
Nästan alla har öppet 24 timmar (men med bestämda tider<br />
för incheckning; ring och kolla ifall du anländer väldigt<br />
tidigt eller sent).<br />
Det fräschaste vandrarhemmet (a) HI-New York, 932-<br />
2300, gratisnummer 1-800-909-4776 kod 01, ligger på<br />
891 Amsterdam Ave i ett trevligt område nära Columbiauniversitetet,<br />
vid Central Parks nordvästra hörn; sängar<br />
kostar $22-24. Man ska vara medlem i någon internationell<br />
vandrarhemsförening (Svenska Turistföreningen går bra).<br />
Kanske man ändå föredrar att bo mer centralt, och då<br />
finns flera privata vandrarhem som ligger nära nöjen och<br />
sevärdheter, och de lockar med alla slags erbjudanden, t ex<br />
gratis lakan, kaffe, öl eller pizza. På Manhattan finns följande<br />
att välja på (från Downtown till Uptown):<br />
(b) Chelsea International Hostel, 647-0010, fax 727-<br />
7289, på 251 W 20th Street, är det mest sydliga av Manhattans<br />
vandrarhem. Det är trångt och populärt, men välskött, kostar<br />
$20 natten ($45 för privat rum), och känns tryggt inte minst<br />
för att det ligger en polisstation på andra sidan gatan. I samma<br />
område och prisklass ligger (c) Chelsea Center, 643-0214,<br />
fax 473-3945, på 313 W 29th Street (mellan 8th och 9th Ave);<br />
och (c) Manhattan International Hostel, 929-8248, på<br />
341 W 30th Street.<br />
(d) Gershwin Hotel, 545-8000, på 7 E 27th Street mellan<br />
5th Ave och Madison, har billiga bäddplatser i delade rum<br />
för ca $20 (och är ansluten till en liten vandrarhemskedja
med systerhem i Los Angeles, San Francisco och på Hawaii);<br />
dubbelrum med badrum kostar drygt $65. Dessutom<br />
händer det att hotellet arrangerar poesiuppläsningar eller<br />
jazzkonserter.<br />
Nära Port Authority-busstationen (dit man kommer med<br />
Greyhound, Trailways och flygbussarna) ligger (e) Midcity<br />
Guesthouse, 704-0562, på 608, 8th Ave. I samma<br />
område, en kort bit norr om Times Square, hittar man<br />
(f) Big Apple Hostel, 302-2603, fax 302-2605, epost:<br />
BigApple@concentric.net, på 119 W 45th Street – här kostar<br />
övernattningen drygt $20. Medlemmar i STF kan övernatta<br />
vid Times Square på (g) Hotel Carter för $22, 944-<br />
6000, fax 398-8541; på 250 W 43rd Street. Hotellet har 200<br />
vandrarhemsplatser, och vanliga hotellrum från ca $60. En<br />
fördel är att det går att checka in dygnet runt.<br />
På Upper West Side, men fortfarande ganska centralt,<br />
ligger (h) Banana Bungalow, 1-800-6HOSTEL, fax 877-<br />
5733, epost: NYres@bananabungalow.com, http://www.<br />
bananabungalow.com, på 250 W 77th Street; tillhör kedjan<br />
Rucksackers (medlemskap ej obligatoriskt men ger rabatt),<br />
det är bara några meter från Broadway, man bor rätt trångt<br />
och betalar $22 per natt. Något mindre centralt men å andra<br />
sidan mycket billigare är (i) International Student Center,<br />
787-7706, 38 W 88th Street, med priser från $15 i sovsalar.<br />
Sedan kommer vi till trakterna kring Harlem, där det är<br />
billigt men nattetid kan det kännas otryggt på gatorna. Blue<br />
Rabbit Sugar Hill House, 491-3892, fax 283-0108,<br />
epost: InfoHostel@aol.com, på 722/730 Saint Nicholas Ave
vid 145th Street, kostar $16 i sovsalar med 8 bäddar (billigare<br />
om man betalar per vecka); dubbelrum för $36; rökfritt. (j)<br />
Uptown Hostel, 666-0559, är förmodligen allra billigast,<br />
$12, och ligger på 239 Malcolm X Blvd. Något dyrare är det<br />
på gamla (k) International House, 316-8436, som ligger i<br />
fina kvarter vid Grants grav på 500 Riverside Drive i höjd med<br />
122nd Street; $20 per natt, de har också privata rum för $40.<br />
Några studenthem är öppna för turister sommartid, och<br />
ligger extremt bra till. Värt att kolla upp är Fashion Institute<br />
of Technology, 760-7885, på 210 W 27th Street, som hyr<br />
ut veckovis i juni-juli. På Upper West Side kan man också bo<br />
på Columbia University Dormitories, 678-3235, 525 W<br />
120th Street; hyr ut i maj-aug.<br />
Dyrare än vandrarhem, dvs runt $50 per natt, kostar rummen<br />
på YMCA, som brukar ha gym för sina gäster. YMCA finns<br />
centralt på (l) 206 W 24th Street, 741-9226 och (m) 356 W<br />
34th St, 695-5000. På östra Midtown ligger YMCA på 224<br />
E 47th Street, 755-2410. På Upper West Side ligger YMCA<br />
på (n) 5 W 63rd Street (mellan Broadway och Central Park<br />
West), 787-4400 eller 787-1301.<br />
Centralt på Manhattan ligger några hotell som satsar på en<br />
billigare profil, t ex (o) Herald Square Hotel, 1-800-727-<br />
1888, fax 643-9208, epost: hersquhtl@aol.com, väster om<br />
5th Ave på 19 W 31st Street, som har enkelrum från $55 med<br />
delat bad eller dubbelrum med bad för $80.<br />
Det är inte särskilt flott på (p) Chelsea Hotel, 243-3700, på<br />
222, 23rd Street mellan 7th och 8th Ave, men här har en massa
kända författare och rockstjärnor bott (se vägvisardelen).<br />
Rum för ca $100 per natt.<br />
Den här boken har skrivits utifrån förutsättningen att<br />
resenären är fattig. Det finns på Manhattan otaliga dyra<br />
hotell som inte behöver presenteras närmare, eftersom alla<br />
säkert är bra och kostar skjortan. Men några av dessa har<br />
kuriosaintresse (se också vägvisardelen), så om man har råd<br />
kan man försöka se till att hamna på något av följande:<br />
Ett av stadens finaste hotell är (q) Plaza, 1-800-228-3000,<br />
beläget på 786, 5th Ave (vid 59th Street, precis i sydöstra<br />
hörnet av Central Park). När Beatles precis hade slagit igenom<br />
i USA 1964 bodde de här på tolfte våningen.<br />
Salvador Dalí gillade att äta frukost på King Cole Bar & Grill<br />
i (r) St Regis Hotel, 753-4500, 2 E 55th Street. Här bodde<br />
även John Lennon och Yoko Ono 1971, mer eller mindre<br />
permanent.<br />
Äta & Dricka<br />
Snittpriset för en middag i New York är med dricks $30, men<br />
det behöver sällan bli så dyrt om man ser sig om lite. I New<br />
York finns alla slags kedjor för billig snabbmat: för den som<br />
vill ha något som känns bekant hemifrån finns McDonald’s<br />
och smörgåskedjan Blimpie’s. En Big Mac-meny kostar<br />
$3:69 – men för några få dollar mer kan man äta en roligare<br />
måltid med bordsservering.<br />
New York har 17 000 matserveringar av olika slag, på en<br />
och samma gata finns förutom amerikanska diners även<br />
latinamerikansk burrito, förmodligen någon asiatisk
kvartersrestaurang och en lite finare bistro; och kanske<br />
japanska, thailändska eller italienska restauranger.<br />
Det finns även skandinaviska gourmetrestauranger, samt<br />
några hundra andra distinkta matlagningstraditioner från<br />
världens hörn.<br />
Sedan 1995 råder generellt rökförbud på New Yorks<br />
restauranger, men som en motreaktion stoltserar flera barer<br />
med att man uppmuntrar rökning – både av cigarett, cigarr<br />
och pipa.<br />
Enklare mat<br />
Barbra Streisand köper sin bagel på Zabar’s, 2245 Broadway<br />
(och 80th Street), där en bagel med creamcheese kostar $1.<br />
Där kan man också för ungefär $10 plocka ihop en matsäck att<br />
ta med sig ut i Central Park; det finns ostar, korvar, skinkor,<br />
pastejer, frallor och pajer.<br />
Om man gillar tacos ges det goda möjligheter i New York;<br />
prova slafsiga men billiga (¢99) mjuka tortillor med fyllning<br />
på Fresco: 980, 2nd Ave mellan 51st och 52nd Street, eller<br />
125 W 42nd Street, väster om 6th Ave. Maten är fräsch, bröden<br />
bakas i restaurangen och fylls med olika slags böngrytor eller<br />
chili con carne.<br />
Stans mest kända pizzeria är John’s som sedan 1934 bakar<br />
gourmetpizzor i sin vedugn på 278 Bleecker Street i Greenwich<br />
Village. En komplett måltid går på $10-20, de stora pizzorna<br />
räcker för två eller flera. Filialer finns på 408 E 64th Street<br />
på förnäma Upper East Side, 48 W 65th Street nära Lincoln<br />
Center, och sista avknoppningen på 260 W 44th Street frälste<br />
Times Square.
Suveränt köttig frankfurter-hotdog för $1 serveras från<br />
Tony’s mobila varmkorvmoj vid börsen på Wall Street,<br />
där man kan jämföra manschettknappar med stressade<br />
ekonomijournalister. Tony har också bagels, pretzels,<br />
grillspett och kaffe. Ett annat ställe för hotdogs, chilidogs &<br />
cheesedogs (¢50-$1) är Rudy’s väster om Times Square, på<br />
9th Ave vid 44th Street – men mest är det ett ställe för en<br />
öldrickande (stor fatöl $3), jukeboxälskande (bästa jukebox i<br />
New York enligt tidningen Rolling Stone) och blandad publik;<br />
öppet sent.<br />
New Yorks snyggaste diner är dygnet-runt-öppna Empire på<br />
210, 10th Ave vid 22nd Street, med art déco-interiör. Inte långt<br />
borta ligger en annan känd diner, Bendix (8th Ave vid 21st<br />
Street), vars fönster neonskyltar med restaurangens tema:<br />
GET FAT. ”Svensk” pannkaksfrukost med kumminkryddad<br />
italiensk frukostkorv och kaffe går på $5.<br />
Drömmen om att proppa i sig ett halvdussin hamburgare i<br />
ett svep kan man förverkliga på Sassy’s Sliders, 163, 1st<br />
Ave (10th Street), East Village, där sliders, fullt ätdugliga<br />
miniatyrhamburgare, serveras. De kostar $1 per styck och<br />
finns med kyckling-parmesan eller biff-cheddar, som tillbehör<br />
rekommenderas handskuren vitlöks-pommes av potatis från<br />
Idaho.<br />
Amerikansk stil<br />
En folklig amerikansk lunch eller middag fås på Tad’s som<br />
har flera filialer på Manhattan: precis norr om Times Square<br />
på 701, 7th Ave; på 119, 42nd Street; på 152 W 34th Street och
söderut på 104 E 14th Street; grillad köttbit dränkt i ett par<br />
skopor fett, med bakad potatis, vitlöksbröd, sallad och ”Bud”<br />
kostar drygt $10.<br />
Sylvia’s, 996-0660 (mån-lör kl 7:30-22:15, sön kl 13-19),<br />
ligger i Harlem på 328 Malcolm X Blvd vid 126th Street, med<br />
barbeque-revben och söt potatispaj och annan mättande<br />
sydstatsmat. Lunch för $6:50, räkna med det dubbla på<br />
kvällen.<br />
Riktiga hamburgare fås på saloonen Old Town Bar &<br />
Restaurant, möjligen en av världens bästa barer på E<br />
18th Street vid Union Square; hamburgare med tillbehör<br />
(bakad potatis eller pommes) och ett par öl går på $15. I<br />
SoHos galleridistrikt går man på Broome Street Bar på<br />
hörnet 363 West Broadway och Broome (goda hamburgare i<br />
pitabröd). Billigare är Big Nick’s på 2175 Broadway vid 77th<br />
(dygnet-runt-öppen West Side-sylta där burgare och ett par<br />
Bud går på $10, en pizzaslice kostar $2; eftersom stället drivs<br />
av greker får man också grekiska sallader och annan mat från<br />
Medelhavstrakten).<br />
White Horse Tavern i Greenwich Village, på 567 Hudson<br />
Street (vid 11th Street), är ett gemytligt ställe. Här bjuds på<br />
enkel krogmat och vid Happy Hour i kvällens inledningsfas<br />
brukar man få en Guinness för $2 – men senare går priset upp<br />
till $4 för att man inte ska spräcka blåsan. Bear Bar West,<br />
på 2156 Broadway (vid 76th Street på Upper West Side) är<br />
en uppsluppen bar som har en del märkliga erbjudanden:<br />
t ex gratis öl för tjejer mån-ons. Ytterligare en bar värd att<br />
upptäcka är Vazacs, vars namn dock är lite oklart, den kallas
också 7B eller 7&B för att den ligger på hörnet av 7th Street<br />
och Ave B (i East Village).<br />
I East Village kan man surfa på Internet Cafe, 614-0747,<br />
http://www.bigmagic.com, på 82 E 3rd Street (mellan 1st och<br />
2nd Ave). Många flugor i en smäll: konserter, pilsner, kaffe,<br />
mackor och internet; diskett ingår med en timmes surftid;<br />
Happy Hour kl 17-20.<br />
Finare ställen<br />
New Yorks första restaurang sägs vara Fraunces Tavern,<br />
den är så gammal att George Washington ätit middag här.<br />
Krogen ligger söder om börshuset på Wall Street, på 54 Pearl<br />
Street vid Broad Street. Huvudrätter kostar kring $20 och<br />
går i jänkarstil, hamburgare är billigare; det finns ett litet<br />
museum.<br />
Ed Sullivan Show sändes under 23 års tid från en teater<br />
vid Times Square, vägg-i-vägg ligger nu Ed Sullivan’s<br />
Restaurant & Broadcasting Lounge, 541-1697, på<br />
1697 Broadway (mellan 53rd och 54th Street). En teatermeny<br />
kostar $22, dagens lunch serveras mån-fre – annars är det<br />
dyrt att äta à la carte.<br />
Stadens bästa restaurang, enligt omröstningar, anses vara<br />
franskinfluerade Lespinasse, 339-6719, på 2 E 55th Street.<br />
Den som har gott om pengar kan överväga att äta middag till<br />
pianomusik på Rainbow Room, 632-5000, 65:e våningen<br />
i Rockefeller Center, vårdad klädsel och bordsreservering.<br />
Windows of the World är New Yorks högst liggande
ar på 106:e våningen i World Trade Center (skyskrapa<br />
nr 1). Ytterligare ett mycket dyrt, men omtalat ställe, med<br />
Manhattanutsikt från Brooklyn är River Cafe, (718) 522-<br />
5200 på 1 Water Street (nedanför Brooklyn Bridge) – att boka<br />
bord är nödvändigt.<br />
Öl<br />
Ett fenomen från senare år är ”microbreweries” eller<br />
”brewpubs”, som amerikanerna är helt tokiga i och som<br />
serverar mängder av exklusiva och mindre exklusiva<br />
fatölsorter, oftast bryggda i huset. Bland de mest kända är<br />
Heartland Brewery på 35 Union Square West, där man<br />
kan få kentucky whiskey burger på ölbröd. ”En seriös ölbar”<br />
är vad The Ginger Man anser sig vara, med 66 sorters<br />
fatöl, 100 sorters flasköl, singlemalt-whiskey och cigarrer,<br />
samt ölmat, på 11 E 36th Street (vid Madison Ave). Zip<br />
City Brewing Company, 3 W 18th Street, byter sortiment<br />
beroende på årstid, från lätt friskt öl under somrarna till<br />
tyngre och mörkare öl på vintern.<br />
Man kan också höra sig för om gratis rundturer på Brooklyn<br />
Brewery, (718) 486-7422, 118 North 11th Street vid Berry<br />
Street, med fri provsmakning. Bryggeriet anordnar också en<br />
årlig Brooklyn Beer Fest (sept), där man kan provsmaka<br />
150 ölsorter och lyssna på bluegrass och rockabilly (biljetter<br />
säljs via Ticketmaster). T-bana från Manhattan: grå linje L till<br />
Bedford Ave: tio minuters promenad norrut längs Bedford till<br />
North 11th Street, därefter ett och ett halvt kvarter till vänster<br />
(väster).
Läsa<br />
Den i bokstavlig bemärkelse största tidningen är New York<br />
Times på söndagar, den väger några kilo och kostar $2:50.<br />
I den finns en del intressant i form av teaterreportage och<br />
kalendarier. Ur lådorna som står i gathörnen kan man plocka<br />
gratistidningen Village Voice (förebilden för Nöjesguiden).<br />
Tidningen grundades redan på 50-talet och höll länge en<br />
tung profil med skribenter som Allen Ginsberg och Norman<br />
Mailer. Sedan 1996 är den mer kommersiell (mest annonser),<br />
fortfarande dock en bra vägvisare till kulturutbudet (http://<br />
www.villagevoice.com). Konkurrenten är New York<br />
Press, som också kommer ut varje vecka och är gratis. Andra<br />
gratistidningar som kan ge idéer är Manhattan Spirit, The<br />
Resident, UniverCity (kring universitetet i Greenwich Village),<br />
Beer & Tavern (om öl), samt LGNY (Lesbian Gay New York).<br />
Bland bokhandlar (det finns otroligt många bra sådana i den<br />
här staden) bör nämnas svårfunna Drama Bookshop, 1-<br />
800-322-0595, fax 921-2013, öppet dagligen, med teateroch<br />
danslitteratur, pjäsmanus och libretton; butiken ligger<br />
mycket anonymt en trappa upp på 723, 7th Ave (något kvarter<br />
norr om Times Square).<br />
Bokhandlar som specialiserat sig på reselitteratur är Civilized<br />
Traveler, på 864 Lexington och på 2003 Broadway, samt<br />
Complete Traveler, på 199 Madison.<br />
Det är trevligt att gå på bokpalats, ofta har de kaféer där<br />
man kan sitta och läsa tidskrifter. I konceptet ingår att ha<br />
kvällsöppet. Barnes & Noble: Union Square (33 E 17th
Street); 105, 5th Ave (18th Street); 1972 Broadway (vid 66th<br />
Street); 2289 Broadway (vid 82nd Street); 4 Astor Place (vid<br />
8th Street); 675, 6th Ave (21 st Street); 48th Street vid 8th Ave;<br />
de finns även på http://www.barnesandnoble.com. Border’s<br />
har bokpalats i World Trade Center<br />
Andra bra bokaffärer:<br />
A Different Light Bookstore, 989-4850. 151 W 19th<br />
Street. Lesbiskt & gay. http://www.adlbooks.com.<br />
East Village Books & Records, 477-8647. 101 St Mark’s<br />
Place, mellan 1st Ave och Ave A. Säljer och köper, välsorterade<br />
på beatpoesi.<br />
Gotham Book Mart, 41 W 47th Street. En av stadens äldsta<br />
och finaste bokhandlar.<br />
St Mark’s Bookshop, 12 St Mark’s Place. Bra sortiment av<br />
tidskrifter.<br />
Strand Book Store, 473-1452, fax 473-2591, epost:<br />
strand@strandbooks.com (skickar gratis katalog).<br />
Huvudbutiken ligger på 828 Broadway (vid 12th Street, precis<br />
söder om Union Square). New Yorks största antikvariat och ett<br />
säkert ställe om man letar efter någon bok som inte lagerhålls<br />
i vanlig bokhandel. Öppet alla dagar till kl 21:30. Bokhandeln<br />
har ett annex på 95 Fulton Street vid Manhattans sydspets.
Shopping<br />
Manhattan är egentligen ett enda stort köpcenter, men<br />
eftersom det är lätt att tappa bort sig följer här några tips och<br />
observationer att utforska närmare.<br />
Om man letar efter billiga kläder, kan man söka sig till en<br />
viss sträcka av Broadway mellan Houston och Canal Street,<br />
där det finns ett stort antal butiker som priskonkurrerar<br />
med billiga modekläder, skinnkläder och jeans: t ex Canal<br />
Jean Company, 504 Broadway. Kring universitetsområdet<br />
i Greenwich Village finns också en del billiga butiker, second<br />
hand och sådant bl a på Bleecker Street (västerut) och W 8th<br />
Street, norr om Washington Square.<br />
På lör-sön förvandlas många av Manhattans parkeringsplatser<br />
till loppisar, t ex Antiques Fair & Flea Market, en av de<br />
äldsta loppisarna, i ett antikhandlarområde på 6th Ave mellan<br />
24th och 25th; varje lör och sön, året om, kl 9-17. På lör är<br />
det loppis på Upper East Side, 67th Street mellan 1st Ave och<br />
York; på Upper West Side hålls loppis på sön vid Columbus<br />
Ave och 77th Street.<br />
New York har två berömda jättevaruhus. Bägge började<br />
som fyndmarknader, men med tiden har de blivit något mer<br />
glamourösa: Bloomingdale’s, på Lexington Ave (vid 59th<br />
Street), och Macy’s, mellan Broadway och 7th Ave (vid 34th<br />
Street).<br />
Skivor kan man köpa på Venus Records (13 St Mark’s Place)<br />
som har mycket rariteter, nytt och begagnat både inom CD<br />
och vinyl, på fre-lör har de nattöppet till kl 23. Andra butiker
för billiga skivor är NYCD’s på 426 Amsterdam Ave (mellan<br />
80th och 81 Street; nya och begagnade CD-skivor) och It’s<br />
Only Rock’n’Roll på 49 W 8th Street. Världens största<br />
skivbutik – alltid med minst en miljon CD-skivor i lager, plus<br />
laserdisc, videofilmer och CD-ROM – är Virgin Megastore<br />
på 1540 Broadway.<br />
MOMA (Museum of Modern Art) har två presentbutiker,<br />
Book Store och MOMA Design Store, på 44 W 53rd<br />
Street.<br />
Anonyma snattare, Shoplifters Anonymous, har möten<br />
varje vecka (mån kl 19:30) på St Vincent’s Hospital, 170 W<br />
12th Street vid 7th Ave.
ÅKA VIDARE<br />
New York ligger i USA:s tågtätaste trafikområde, där tågbolaget<br />
Amtrak äger sitt eget järnvägsnät mellan Boston-New York-<br />
Philadelphia-Baltimore-Washington DC (i resten av USA hyr<br />
Amtrak in sig på privata järnvägar); på den här linjen går<br />
tågen nästan varje timme. Från New York till Philadelphia<br />
tar det 1 1/2 timme. Till Washington DC tar det 3-4 timmar,<br />
till Boston 4-5 timmar. Med Amtrak reser man norrut via<br />
Albany och Syracuse till Buffalo varifrån man kommer vidare<br />
till Niagara Falls och Toronto i Kanada (Amtrak har egna<br />
thruway-bussar som USA Rail Pass-innehavare kan utnyttja<br />
gratis); österut till Chicago (knytpunkt för vidare förbindelser<br />
till destinationer i västra USA), och söderut till Atlanta och<br />
New Orleans.<br />
Penn Station (eg Pennsylvania Station), 582-6875, är den<br />
stora järnvägsstationen, en ändamålsenlig jättebunker under<br />
Madison Square Garden, med huvudentré från 7th Ave i höjd<br />
med 32nd Street. Från Penn avgår förutom Amtraktåg, även<br />
pendeltåg till Long Island och New Jersey. Stationen är öppen<br />
dygnet runt; biljetter kan hämtas ut kl 5:10-22 (vardagar),<br />
kl 5:40-22 (helger). På Manhattan har Amtrak, 582-6875<br />
även egna resebyråer på 1 E 59th Street och 1 World Trade<br />
Center. På Penn Station är turistinformationen öppen kl<br />
9:30-18:30.<br />
Från gamla Grand Central Station, 6 E 42nd Street,<br />
går pendeltåg norrut (t ex om man vill resa upp längs<br />
Hudsonfloden eller till Connecticut). På Grand Central är
turistbyrån öppen kl 9-18. Hjälp att planlägga utflykter med<br />
pendeltågen fås på dygnet-runt-telefonlinje, 532-4900 eller<br />
1-800-METRO-INFO.<br />
För upplysningar om Long Island Railroads (LIRR)<br />
avgångar och destinationer, ring (718) 217-5477, och till<br />
New Jersey Transit ringer man (201) 762-5100. För<br />
en liten tripp ut ur staden är pendeltåg mycket billigare än<br />
Amtrak men kräver lite mer företagsamhet. Med t ex New<br />
Jersey Transit kan man komma så långt som till Trenton<br />
(New Jersey) för $10 ($14 t o r), där man byter till SEPTApendeltåg<br />
($5) och reser över Pennsylvanias delstatsgräns<br />
till Philadelphia – på en resa New York-Philadelphia tur och<br />
retur blir besparingen minst $25 (eller vad man betalar för<br />
två nätter på Philadelphias vandrarhem).<br />
Bussar avgår från Port Authority Buss Terminal på<br />
625, 8th Ave, som ligger ett hundratal meter väster om Times<br />
Square. På andra våningen i norra terminalen (som vetter mot<br />
42nd Street) finns en turistbyrå som är öppen på vardagar.<br />
Flygbussar och guidade stadsrundturer har biljettluckor i<br />
gatuplanet (på norra sidan), medan man hittar Greyhound<br />
(1-800-237-8211) och Trailways (1-800-858-8555)<br />
under gatuplanet i norra huset. Dessa två kör reguljärbussar<br />
till en mängd olika destinationer (flera som inte nås med tåg).<br />
Det är viktigt att hålla reda på vilken våning bussen avgår<br />
från; varje våning har ett antal välskyltade ”gates” som på<br />
flygplatser.<br />
För lågprisresenärer finns bussresor (någon gång i veckan)<br />
till Boston och Washington DC med East Coast Explorer,
(718) 694-9667, med uppehåll vid sevärdheter, på vägen till<br />
Washington DC kör de via Amishbygderna i Pennsylvania;<br />
hämtning/avstigning vid vandrarhem; $35 per väg. De kör<br />
också till Niagara Falls ($175).<br />
Om man bestämmer sig för att flyga är det viktigt att veta<br />
vilken av de tre flygplatserna man ska resa från. Beträffande<br />
New Yorks flygplatser, se avsnittet ”Till och från flyget”.<br />
Med lite tur kan man få billiga biljetter i sista minuten på<br />
flygplatsen. Rikstäckande telefonnummer till flygbolag ges i<br />
bokens inledande praktiska del. Flyg från New York går till bl<br />
a Atlanta (2 timmar), Boston (1 timme), Buffalo (1 timme),<br />
Chicago (2 timmar), Los Angeles (5 timmar 30 min), Miami<br />
(3 timmar), Philadelphia (55 min), Seattle (5 timmar),<br />
Washington DC (1 timme 10 min).<br />
Billigare än att hyra bil för att resa i USA är att ta kontakt<br />
med firmor som förmedlar driveaway-bilar; man får ingen<br />
lön, men å andra sidan har man bilen gratis för att transportera<br />
till en bestämd ort inom en viss tidsrymd. Några firmor som<br />
förmedlar driveaway: National Auto Transporters, 1-<br />
888-322-6683; Auto Driveaway, (212) 967-2344; AAA<br />
Driveaway, 1-800-233-4875.
Värt att veta om ”The Empire State”<br />
Delstaten New York kallas för The Empire State.<br />
Turistinformation, kartor och broschyrer om delstaten fås<br />
från Empire State Travel Information Center, 1-800-CALL-<br />
NYS, fax (518) 486-6416, eller http://iloveny.state.ny.us, på<br />
1 Commerce Plaza i Albany – vilket är delstatshuvudstaden<br />
som ligger några hundra km norr om New York City.<br />
Den sammanlagda befolkningen är 18 miljoner och delstaten<br />
består förutom New York City av ett ganska stort landområde<br />
(128 400 kvkm) som utvidgar sig norrut och västerut. Faktum<br />
är att delstatens längsta kustlinje inte alls vetter mot Atlanten,<br />
utan mot de stora sjöarna Lake Erie och Lake Ontario, mellan<br />
vilka man hittar Niagara Falls vid USA:s gräns mot Kanada.<br />
Här kan man bo på HI-Niagara Falls ($13-15; stängt 15 dec-<br />
20 jan), 1-800-909-4776 kod 31, på 1101 Ferry Ave alldeles<br />
nära vattenfallen (3 km från Amtrak och 2 km från busstation).<br />
Man kan också övernatta i närbelägna staden Buffalo (som<br />
är en viktig knutpunkt för resenärer till Niagarafallen) på<br />
centralt belägna HI-Buffalo ($15-18), (716) 852-5222, på<br />
667 Main Street.<br />
Syracuse (200 000 inv; mellan Albany och Buffalo) är en<br />
tämligen ointressant stad, men har musikfestivaler och<br />
den årliga New York State Fair med stora artister under 12<br />
dagar i augusti; HI-Downing, (315) 472-5788, är stadens<br />
vandrarhem med bäddar från $10 på 535 Oak Street (långt<br />
från Amtrak men bara 1,5 km från busstation).
Women’s Rights National Historical Park och National<br />
Women’s Hall of Fame, (315) 568-2991, på 136 Fall Street i<br />
Seneca Falls mellan Syracuse och Rochester, skildrar den<br />
amerikanska kvinnorörelsen; dagligen kl 9-17, stängt på<br />
storhelger; fritt inträde. Från I-90 svänger man vid Avfart 41<br />
och kör söderut på väg-414, efter mindre än en mil svänger<br />
man österut på US-20 som mynnar ut i Fall Street.<br />
Till delstaten hör även en mycket lång ö, för enkelhets skull<br />
kallad Long Island, som delvis ingår i New York City<br />
(Queens och Brooklyn ligger på Long Island), men sträcker<br />
sig 190 km österut – som ett rätat långfinger mot Europa.<br />
Typiska Long Island-miljöer ser man i Martin Scorseses<br />
film ”Maffiabröder”, komikern Jerry Seinfeld växte upp i<br />
Massapequa och författaren Jack Kerouac dog i Northport<br />
där han föga glamouröst bodde ensam med sin mor; men<br />
på Long Island hittar man också badstränder, vinodlingar<br />
och mångmiljonärer (brevlådor utanför ligusterhäckarna är<br />
försedda med namn som Vanderbilt, Chrysler, Guggenheim,<br />
Steven Spielberg och Paul McCartney).<br />
En del f d rikemanshem är idag turistattraktioner: det forna<br />
Chryslernästet i Kings Point vid East River rymmer numera<br />
USA:s handelsflottas kadettskola. F Scott Fitzgeralds roman<br />
”Den store Gatsby” (på film 1974 med Robert Redford och Mia<br />
Farrow) hämtar inspiration ur livet i rikemanskolonin Great<br />
Neck, där författaren själv tillbringade ett par dekadenta år i<br />
början av 1920-talet. Öster om Great Neck ligger Sands Point<br />
där ett herresäte i normandisk stil överblickar sundet: det är<br />
Harry Guggenheims bostad, där piloten Charles Lindbergh<br />
skrev boken om sina flygäventyr.
I Centerport överblickas hamnen av Vanderbilthuset<br />
Örnnästet i spansk-marockansk stil, huset rymmer idag<br />
marinmuseum och ett planetarium som ska vara ett av de<br />
största i USA. Det var William K Vanderbilt II som bodde här<br />
och samlade på sig konst och annat.<br />
De rika lever idag längst österut i ett eget ”getto” som kallas The<br />
Hamptons (därför att varenda ställe slutar på -hampton):<br />
Westhampton, Southampton, East Hampton osv.<br />
Här finns fina sandstränder och många av samhällena är<br />
hundratals år gamla. East Hampton är författaren Joseph<br />
Hellers hem. Long Islands östspets har många vingårdar (se<br />
faktaruta).<br />
Om man inte har bil kan man ta sig ut på Long Island med<br />
tre pendeltågslinjer, upplysningar (516) 822-LIRR. Året<br />
runt finns färjor till och från Connecticut: Port Jefferson–<br />
Bridgeport, (516) 473-0286, och Orient Point–New London,<br />
(516) 323-2743.<br />
På den långa badön Fire Island utefter Long Islands sydkust<br />
tillåts inga bilar; färjor går dit från Bay Shore med Fire Island<br />
Ferries, (516) 665-3600, från Sayville med Sayville Ferries,<br />
(516) 589-0810, och från Patchogue med Davis Park<br />
Ferries, (516) 475-1665.<br />
Long Islands egen turistbyrå kan besökas på nätet, http://<br />
www.licvb.com/liguide.
L o n g I s l a n d s v i n d i s t r i k t<br />
Ute på Long Islands östspets har vinodlingar startats under<br />
de senaste decennierna och det tycks ha gått bra, för idag<br />
finns 16 vintillverkare på ön. De flesta tar emot turister och<br />
är välskyltade med gröna Wine Trail-vägskyltar för bilister;<br />
man blir visad runt och får oftast provsmaka. Vill man ha mer<br />
information kan man skriva till: Long Island Wine Council,<br />
1281 Old Country Road, Riverhead, NY-11901.<br />
Cutchogue: Bedell Cellars, (516) 734-7537; Bidwell Winery<br />
& Vineyards, (516) 734-5200; Gristina Vineyards, (516)<br />
734-7089; Hargrave Vineyard, (516) 734-5111; Pellegrini<br />
Vineyards, (516) 734-4111; Pugliese Vineyards, (516) 734-<br />
4057. I närbelägna Peconic hittar man också Lenz Winery,<br />
(516) 734-6010, och Pindar Vineyards, (516) 734-6200;<br />
i Aquebogue Palmer Vineyards, (516) 722-WINE; och i<br />
Mattituck Mattituck Hills Winery, (516) 298-9150.<br />
Också The Hamptons har vingårdar: Bridgehampton<br />
Winery, (516) 537-3155 och Sag Pond Vineyards, (516)<br />
537-5106 är grannar i Bridgehampton; Duck Walk Vineyards,<br />
(516) 726-755, finns i Water Mill, Southampton.
Från New York till<br />
Philadelphia<br />
Penn Station, New York City. Medan man bidar sin tid<br />
kan man handla kaffe, en bagel med cream cheese och en<br />
chokladdoppad donut på Dunkin’ Donuts vid stationsentrén<br />
(alla andra tågpassagerare har också påsar därifrån och man<br />
vill ju smälta in). Avgången utropas cirka fem minuter i förväg,<br />
då man får veta vilken ”gate” som tåget väntar vid.<br />
Man väljer själv sin sittplats på tåget och sedan kommer<br />
en konduktör som sätter en lapp ovanför platsen. Där står<br />
destinationen att läsa som PHL.<br />
N e w J e r s e y<br />
Direkt efter avgången från Manhattan passerar tåget gränsen<br />
till delstaten New Jersey. Vi rullar förbi industriområden,<br />
ödetomter och genom förorter. Första stoppet är Newark,<br />
där Paul Simon föddes den 13 oktober 1941.<br />
Bruce Springsteen är från lilla staden Freehold (10 545 inv)<br />
i New Jersey, och redan som femtonåring tog han bussen in<br />
till New York för att spela på ställen i Greenwich Village – få<br />
anade väl då att han skulle dominera rockens framtid (och<br />
föräras Stikkan Anderssons Polarpris). Springsteen hankade<br />
sig även fram som underhållare på barer i New Jerseys<br />
badorter, det är nämligen för badorterna som delstaten är<br />
mest känd.
Söderut ligger nöjesstaden Atlantic City (50 000 inv),<br />
”världens största badort”, dit miljoner turister kommer varje<br />
år, där Miss America-tävlingarna går av stapeln och där<br />
spelkasinonas kabaréer blivit en språngbräda för artister, t ex<br />
fann Dean Martin och Jerry Lewis varandra som komikerduo<br />
på Atlantic Citys Club 500.<br />
Atlantic Citys turistbyrån, (609) 348-7100, ligger på<br />
2314 Pacific Avenue. Man kan bo billigt några km söder<br />
om Atlantic City i Ocean City på Sassafras Lodge & Hostel,<br />
(609) 399-1033, 1145 Central Avenue (ca $15 per natt). Det<br />
går inga Amtraktåg till Atlantic City, men tågluffare kan få<br />
fri anslutningsresa från Philadelphia (thruway). Pendeltåg<br />
Philadelphia-Atlantic City körs av New Jersey Transit, (201)<br />
762-5000. Greyhound och Gray Lines har direktbussar från<br />
Manhattan ($20-30 t o r).<br />
Tåget stannar vid en järnvägsstation någon km från staden<br />
Princeton (12 000 inv) där det förnäma universitetet med<br />
samma namn grundades i mitten av 1700-talet; universitetet<br />
arrangerar gratis guidade rundturer. Dramatikern Eugene<br />
O’Neill pluggade här som artonåring (1906-07), innan han<br />
blev guldletare, gick till sjöss, och slutligen blev dramatiker<br />
(se Greenwich Village, NYC). Författaren F Scott Fitzgerald<br />
läste också här (1913-17), men före examen hoppade han av<br />
och tog värvning i armén. När nazisterna tog över makten<br />
i Tyskland kom Albert Einstein till Princeton, och han var<br />
knuten till universitetet fram till sin död år 1955. Universitetet<br />
har sin egen Princeton University Art Museum (med verk
av van Gogh, Cézanne och en Picasso-skulptur ). Princetons<br />
turistbyrå ligger på 20 Nassau Street. (Om man bara tänker<br />
göra en utflykt från New York till Princeton är det bättre att<br />
resa med New Jersey Transit än med Amtrak.)<br />
Tio minuter efter Princeton löper tåget in i Trenton, huvudstad<br />
i New Jersey. Sedan korsar vi Delawarefloden till delstaten<br />
Pennsylvania. George Washington korsade samma flod, på<br />
samma ställe, fast åt andra hållet, och på juldagsmorgonen<br />
1776 överraskade han de engelska trupperna som förskansat<br />
sig i Trenton. En jämförelsevis liten seger, men nog för att<br />
höja den amerikanska stridsmoralen så att man senare kunde<br />
mosa de engelska styrkorna i slaget vid Princeton.<br />
Landskapet ser ganska skandinaviskt ut, väldigt likt<br />
Västgötaslätten. Så man blir inte särskilt förvånad när man<br />
i Philadelphia får veta att det var längs Delawarefloden som<br />
svenskarna försökte kolonisera Amerika.
Vägvisare till Philadelphia,<br />
Pennsylvania – $30 per dag<br />
Området kring Philadelphia (1,5 milj inv) var i<br />
mitten av 1600-talet känt som Nya Swerige, men<br />
som vi vet lyckades Sverige aldrig med sina försök<br />
att kolonisera Amerika. Pennsylvania blev därefter<br />
en koloni som med öppen famn välkomnade olika<br />
sekter som flydde undan religionsförtryck i Europa.<br />
Man möter än idag t ex det gåtfulla Amishfolket vars<br />
isolerade bondesamhällen är populära turistmål och<br />
kan besökas från Philadelphia.<br />
Philadelphia blev USA:s första huvudstad när landet<br />
förklarade sig oavhängigt 1776. Stadens vackra<br />
centrum har många sevärdheter som anknyter till<br />
dessa historiska år i slutet av 1700-talet. De korta<br />
gångavstånden mellan många av sevärdheterna gör<br />
Philadelphia mycket turistvänligt. Dessutom har<br />
staden sin egen junkfood som är berömd över hela<br />
USA – Philly Cheese Steak.
Broderskärlekens stad<br />
Namnet Philadelphia betyder ”broderskärlekens stad” och<br />
delstaten Pennsylvania är döpt efter William Penn, den 38årige<br />
engelske kväkarledaren som lockade tusentals engelsmän<br />
att emigrera. Han valde 1682 ut platsen där Philadelphia skulle<br />
byggas ”högt upp på torr mark nära vatten, med en strand<br />
prydd av en fin rad träd som växer därpå”. Pennsylvania var<br />
en koloni där alla oavsett religiös övertygelse skulle känna sig<br />
säkra från förföljelser, och delstaten blev en fristad för både<br />
kväkare och mennoniter (Amishfolket).<br />
Delstaten är uppbyggd av gudfruktiga och hårt arbetande<br />
bönder, och det religiösa livet sätter sin prägel på mycket av<br />
det man ser i delstatshuvudstaden. Redan järnvägsstationen<br />
skryter om Philadelphias välstånd, men som turist kan man<br />
inte veta om det är ett förgånget eller samtida välstånd<br />
som avspeglas i den monumentala byggnadsstilen, i den<br />
katedralshöga stationshallen där alla samtal försvinner som<br />
ett stilla sorl upp i taket. 30th Street Station har namngivits<br />
efter en tvärgata, 30th Street, som utanför järnvägsstationen<br />
korsar huvudgatan Market Street.<br />
På andra sidan om Schuylkillfloden kantas gatan av ruffiga<br />
kontorsbyggnader, enstaka porrbiografer och börshuset.<br />
Längre fram hägrar ödsliga skyskrapor genom ett florstunt<br />
dis. Efter tjugo minuters promenad står man framför USA:s<br />
största rådhus. Här börjar stadens centrum.
C e n t r u m<br />
T-bana: grön/blå/orange linje till 15th Street-City Hall.<br />
Rådhuset blockerar all trafik mitt i Market Street likt en<br />
vattendelare som bilarna flödar runt, och syns på alla vykort<br />
och i filmer som är inspelade i Philadelphia. Kring rådhuset<br />
ligger sevärdheterna inom bekvämt promenadavstånd.<br />
Från Market Streets korsning med 16th Street följer man<br />
skyltar till turistbyrån vid Kennedy Plaza, ett kvarter<br />
norr om huvudgatan. I den runda lilla byggnaden kan<br />
man hämta rabattkuponger samt exemplariska buss- och<br />
tunnelbanekartor. Härifrån löper en paradgata diagonalt i<br />
nordvästlig riktning, Benjamin Franklin Parkway, som ibland<br />
kallas för Museum Mile på grund av att stadens stora<br />
museer ligger längs denna (se faktaruta).<br />
Den väldiga kyrklika byggnaden nära turistbyrån och rådhuset<br />
är frimurarnas tempel, Masonic Temple, på 1 North Broad<br />
Street. Templet byggdes 1873 som en hyllning till den religiösa<br />
toleransen i Pennsylvania. Den invändiga utsmyckningen är<br />
praktfull (museum; guidade rundturer startar varje heltimme<br />
mån-fre kl 10-15, lör kl 10-11, stängt juli-aug; 988-1917).<br />
Ett kvarter norr om Market Street ligger Reading Terminal<br />
Market (ingångar från 12th Street; sön stängt; T-bana: grön/<br />
blå linje till 13th Street) som är en stor och fräsch saluhall<br />
(från 1892), där man bland annat äter lunch och hittar det<br />
ålderdomligt utspökade Amishfolkets försäljningsstånd.<br />
Chinatown ligger något kvarter österut och markeras av en<br />
väldigt färgglad port vid Arch Street och North 10th Street; om
man går genom porten kommer man till Chinese Cultural<br />
Center på 10th Street (T-bana: orange linje till Chinatown).<br />
Stadens historiska distrikt sträcker sig från 12th<br />
Street, öster om rådhuset, och bort till Penn’s Landing vid<br />
Delawarefloden. Om man går åt det hållet passerar man först<br />
The Gallery, USA:s största inomhusköpcenter. Här ligger<br />
busshållplatser på vardera sidan om Market Street, och under<br />
asfalten ligger stadens tunnelbanecentral. Sedan kommer<br />
man till frihetsklockan, Independence Hall och de andra<br />
sevärdheterna.<br />
M u s e u m M i l e<br />
Benjamin Franklin Parkway är Philadelphias museigata,<br />
en flott paradgata som löper från rådhuset i stadens mitt,<br />
mot nordväst till det pampiga Philadelphia Museum<br />
of Art (763-8100; vid 26th Street; tis-sön kl 10-17, ons<br />
kvällsöppet till kl 20:45; $7/$4; turistbyrån har kuponger<br />
som ger $1 rabatt; fritt inträde på sön kl 10-13). Museet är<br />
ett av landets största, med 400 000 verk från forntid till<br />
nutid, en av världens största vapen- och rustningssamlingar<br />
samt tillfälliga högintressanta utställningar. I anslutning<br />
hittar man Courtyard Cafe, varifrån man vid vackert väder<br />
avnjuter en fin stadsvy till lunchmackan.<br />
Längs museimilen ligger även en filial till det stora<br />
konstmuseet, som specialiserat sig på en enda skulptörs verk<br />
– Rodin Museum (samma som konstmuseet; vid 22nd<br />
Street). Här finns den största samlingen av Rodin-skulpturer<br />
utanför Paris; här hittar vi berömda verk som ”Tänkaren” och<br />
”Helvetesporten”.
Bakom museet breder Fairmount Park ut sig längs<br />
Schuylkillfloden. Detta är en av världens största anlagda parker<br />
och inne i skogen finns en scen för gratis sommarkonserter,<br />
Mann Music Center (biljetter delas ut på turistbyrån), och<br />
en djurpark, Philadelphia Zoo.<br />
Buss: 76 (Ben FrankLine) eller 38 från Market Street öster om<br />
Broad Street.<br />
Fyra kvarter öster om konstmuseet ligger ett av stadens<br />
nyaste museer, Eastern State Penitentiary (236-3300;<br />
Fairmount Ave vid 22nd Street; öppettiderna är än så länge<br />
begränsade till helger kl 10-18; stängt nov-april; $7/$3;<br />
minimiålder 7 år). Fängelset grundades 1829 och blev<br />
känt för sin stränga filosofi: isolering och hårt straffarbete,<br />
fångarna bar masker för att inte kunna kommunicera med<br />
varandra, cellerna hade matluckor för att de inte ens skulle<br />
se vakterna – vilket speglar kväkarnas föreställningar om<br />
hur man bäst når de kriminellas hjärtan. Byggnaderna blev<br />
prototypen för moderna amerikanska fångvårdsanläggningar<br />
och drog tusentals turister, en del så långväga som Charles<br />
Dickens som kom hit 1842. Först 1924 började fångarna äta<br />
i en gemensam matsal och fängelset stängdes 1971. Guidad<br />
rundtur till dödscellerna samt den cell där gangsterledaren Al<br />
Capone satt 1929-30.<br />
Buss: 76/48/43/33/32/7.<br />
Logan Circle heter den stora trafikrondellen halvvägs<br />
mellan rådhuset och Philadelphia Museum of Art: rondellen<br />
pryds av en fontän och påstås vara platsen där William Penn
1682 grundade Philadelphia. Bronsskulpturerna i fontänen<br />
symboliserar mötet mellan de tre floderna Delaware,<br />
Schuylkill och Wissahickon.<br />
Väster om rondellen ligger tekniska museet (448-1200)<br />
med tillhörande planetarium (laseruppvisningar $8; 448-<br />
1388), Please Touch Museum (963-0667; för barn 1-7 år),<br />
Moore College of Art and Design (568-4515; modern<br />
konst) och Academy of Natural Science Museum (299-<br />
1000). Ett kvarter norr om Logan Circle (vid 19th Street)<br />
ligger Free Library of Pennsylvania (686-5322) som<br />
har en samling sällsynta böcker och målningar.<br />
Buss: turisternas rundtursbuss PHLASH vänder vid Logan<br />
Circle.<br />
I n i d e t h i s t o r i s k a<br />
d i s t r i k t e t<br />
Från Market Street kan vi svänga söderut (till höger) på 7th<br />
Street. Först av allt möts vi av ett (rekonstruerat) hus med<br />
en enorm betongmur. På muren står att här författade<br />
Jefferson oavhängighetsförklaringen – ”Declaration of<br />
Independence”.<br />
Thomas Jefferson (1743-1826) var godsägare och slavägare<br />
från Virginia, men han var också filosofiskt lagd, lite frankofil<br />
om man får lov att säga det. Franska idéer stod högt i kurs<br />
hos den tidens intellektuella. I detta hus satt han 1776 och<br />
filosoferade över vad för slags naturliga rättigheter en<br />
människa ska kunna göra anspråk på, och utifrån hans
grovskiss utfärdades oavhängighetsförklaringen den 4 juli<br />
– på ”Independence Day” – i närbelägna Independence Hall.<br />
Än idag bygger amerikanerna sin verklighetsbild på Jeffersons<br />
text. Jefferson valdes till USA:s tredje president, år 1801, och<br />
innehade ämbetet fram till 1809. När Jefferson blev gammal<br />
och låg inför döden lär han varje dag ha frågat vad det var för<br />
datum. Då svaret slutligen blev den 4 juli, suckade Thomas<br />
Jefferson en sista gång och dog.<br />
Huset intill inrymmer Balch Institute (925-8090;<br />
18 South 7th Street; tis & tors & lör kl 10-16; $2/$1, fritt<br />
inträde lör kl 10-12). Museet har en informativ utställning<br />
om Pennsylvaniabornas rötter och USA:s mångkulturella<br />
erfarenheter. De första européerna som slog sig ned<br />
permanent här tycks ha varit de svenskar som kom till nedre<br />
Delawaredalen i mitten av 1600-talet för att bedriva handel<br />
med indianerna (kort efter att holländarna grundat New<br />
York). Denna del av Amerika kallades för Nya Swerige (se<br />
faktaruta).<br />
Härifrån är det två kvarter österut till Frihetsklockan (se<br />
nedan).<br />
T-bana: blå/orange/röd linje till 8th Street-Market.<br />
S v e n s k a k o l o n i s a t ö r e r p å<br />
1 6 0 0 - t a l e t<br />
Holländarna seglade 1630 uppför Delawarefloden som flyter<br />
förbi Philadelphia, men det var faktiskt svenskarna som kort<br />
därpå började kolonisera dalgången och bygga befästa hus<br />
här och var.
På andra sidan floden finns ett litet samhälle som heter<br />
Swedesboro och i inlandet kan man fortfarande hitta<br />
Sweden Valley (drygt 400 inv) i bergskedjan Appalacherna.<br />
I Philadelphiatrakten låg Nya Elfsborg.<br />
Mest påtagliga minnen av Sveriges icke fullföljda<br />
kolonisering av Nordamerika finner man vid den svenska<br />
landstigningsplatsen i Wilmington (20 minuters tågresa<br />
söder om Philadelphia). De svenska skeppen Calmar Nyckel<br />
och Fågel Grip ankrade där 1638, fullastade med kolonisatörer<br />
som byggde den första svenska kolonin Kristina Skans<br />
(Fort Christina; 7th Street i Wilmington; fritt inträde).<br />
Andra svenska minnesmärken i Wilmington är Old Swedes<br />
Church från 1698 (606 Church Street; fritt inträde) och den<br />
intilliggande svenska bondgården från 1690, Henricksson<br />
House Museum. Svenskarna införde timmerstugan (log<br />
cabin) i Amerika, och den blev sedan standardmodellen för<br />
amerikanska nybyggare. Man kan se en sådan ”log cabin”<br />
vid Kristina Skans. Det finns i Wilmington även ett Kalmar<br />
Nyckel Shipyard & Museum och Christina Cultural Arts<br />
Center (705 North Market Street).<br />
Bägge kolonierna – Nya Elfsborg och Kristina Skans,<br />
tillsammans kända som Nya Swerige – erövrades formellt<br />
sett av holländarna 1655. Omkring den 28 mars varje år<br />
upprepas en rituell svensk landstigning i Wilmington i regi<br />
av Delaware Swedish Colonial Society, (302) 998-<br />
9903, och den 9 okt firas i Philadelphia Leif Ericson Day<br />
till minnet av vikingarnas upptäckt av Amerika år 1003.<br />
Vill man veta mer finns följande möjligheter i Philadelphia:
American Swedish Historical Museum (389-1776;<br />
1900 Pattison Avenue; tis-lör) har en utställning som skildrar<br />
svenskarna i Delawareflodens dalgång i mitten av 1600-talet.<br />
Museet har byggts för att likna en svensk herrgårdsbyggnad.<br />
Man kan också kontakta Swedish Colonial Society (732-<br />
6200; 1300 Locust Street).<br />
I n d e p e n d e n c e N a t i o n a l<br />
H i s t o r i c P a r k<br />
I en insats för att minska statsskulden har Taco Bell nöjet<br />
att tillkännage att vi ämnar köpa Frihetsklockan, en av vårt<br />
lands viktigaste historiska skatter. Den kommer hädanefter<br />
att heta Taco Liberty Bell och den amerikanska allmänheten<br />
kommer även i framtiden att kunna beskåda den.<br />
Annons i New York Times, 1 april 1996<br />
Intill Market Street hittar vi den platta 1970-talspaviljongen<br />
med frihetsklockan (mellan 5th och 6th Street; dagligen kl<br />
9-17; klockan är synlig genom glaset dygnet runt). Liberty Bell<br />
(från 1750-talet) är något av en nationalsymbol för USA idag,<br />
men var ursprungligen en högst ordinär stadsklocka. Dåligt<br />
gjutarbete resulterade i att den 944 kg tunga klockan sprack<br />
redan den allra första gången man skulle ringa i den, och dess<br />
ljud ansågs fult, i synnerhet efter lagningen (ett grumligt Ess).<br />
Den användes trots sin spricka för att sammankalla folk till<br />
gudstjänster och viktiga möten, som när oavhängighetsförkla<br />
ringen skulle läsas upp 1776. Sjuttio år senare sprack klockan
helt på George Washingtons födelsedag, och har därefter inte<br />
klingat mer. Under 1800-talet utsågs klockan till frihetssymbol,<br />
och den dök bland annat upp i patriotiska dikter och noveller.<br />
Kring sekelskiftet forslades den runt landet som en gudabild,<br />
och för något år sedan lyckades snabbmatskedjan Taco Bell<br />
med ett aprilskämt när de i tidningsannonser tillkännagav<br />
ett sponsoravtal som gick ut på att frihetsklockan i framtiden<br />
skulle kallas Taco Liberty Bell. De amerikaner som inte gillar<br />
mexikansk snabbmat ringde ner Taco Bell-kedjans kontor.<br />
Söder om paviljongen står en till utseendet ganska ordinär<br />
tegelbyggnad, Independence Hall, där oavhängighetsdekla<br />
rationen klubbades igenom. Vilhelm Moberg, som reste i USA<br />
medan han gjorde efterforskningar inför sin utvandrarsvit,<br />
menade att den moderna demokratin föddes 1776 då det i<br />
USA fastslogs att ”alla människor hava skapats till jämlikar,<br />
att de av Skaparen har förlänats vissa oförytterliga rättigheter<br />
och att till dessa höra liv, frihet och strävan efter lycka” – 13 år<br />
före franska revolutionen. (T-bana: blå linje till 5th Street.)<br />
Philadelphia blev då USA:s huvudstad (1776-1800),<br />
Washington DC hade ännu inte byggts. Stadens äldsta kyrka<br />
Christ Church (1695) står vid Market Streets korsning<br />
med 2nd Street, ett par kvarter från frihetsklockan, och på<br />
kyrkogården vilar universalgeniet Benjamin Franklin (1706-<br />
90). Franklin var Philadelphias postmästare, boktryckare,<br />
grundare av universitetet och undertecknare av oavhängighet<br />
sförklaringen – som lokal hjälte konkurrerar han med lätthet<br />
ut stadens grundare William Penn. Gator och gränder där<br />
Franklin gått pekas ut med stor iver, och det var givetvis han<br />
som bestämde att man skulle ha stenlagda gator istället för<br />
lervälling.
Visitor Center, det historiska områdets informationscenter,<br />
ligger på hörnet av 3rd Street och Chestnut Street, och det är här<br />
guidade rundvandringar börjar. I den interaktiva utställningen<br />
kan besökare också ta reda på vad ”the Constitution”<br />
(författningen) har att säga om t ex pressfrihet och dödsstraff,<br />
det finns till och med en opinionsmätande terminal där man<br />
kan lägga sin röst för eller emot dödsstraffet. Dödsstraffet<br />
börjar bli allt vanligare, och 1997 avrättades fler människor<br />
än något annat år sedan 1950-talet (och oavsett skuldfrågan<br />
undrar jag om det är rättvist att de avrättade nästan jämt har<br />
en annan hudfärg än vit). Efter att jag registrerat min åsikt<br />
redovisas statistiken för hittills lagda röster: av 63 518 som<br />
tyckt till har 57,7% röstat för, 6,9% varit osäkra och 35,4%<br />
emot. (För att jämna ut siffrorna tryckte jag under tio minuter<br />
in fler röster – ca 400 gånger mot dödsstraff.)<br />
Penn’s Landing vid Delawarefloden är ett populärt<br />
hamnområde att flanera i. Där finns restauranger<br />
vid vattenbrynet, under sommarhalvåret arrangeras<br />
musikfestivaler och nyligen har ett hamnmuseum (925-<br />
5439) invigts. (T-bana: blå linje till 2nd Street.)<br />
D e n a m e r i k a n s k a f l a g g a n<br />
Flaggans stjärnor symboliserar antalet delstater (50) och<br />
de röda och vita banden åsyftar de ursprungliga delstaterna<br />
(13) som bildade USA. Men de olika färgerna tillmäts också<br />
betydelse: den vita färgen anses stå för renhet och oskuld, den<br />
röda för tapperhet och mod, och den blå för ståndaktighet
och rättvisa. Enligt en annan historia som man kan höra<br />
i Philadelphia sa George Washington att det röda kom<br />
från engelska armérockar, det vita symboliserade själva<br />
utbrytningen från engelska riket, medan stjärnorna blickade<br />
ner från himlen.<br />
En pikant historia är den som berättas om Betsy Ross. Betsy<br />
var en trefaldig änka som hade blivit utstött ur kväkarna. Hon<br />
försörjde sig genom att klä möbler, och ska ha sytt den första<br />
amerikanska flaggan av sina egna underklänningar. Den<br />
ursprungliga flaggan är nu försvunnen, vilket kanske inte är<br />
någon stor förlust med tanke på att det finns kopior både på<br />
toppen av Mount Everest och på månen. Betsys hem är ett<br />
museum, Betsy Ross House (239 Arch Street vid 3rd Street;<br />
tis-sön kl 10-17).<br />
S o u t h S t r e e t<br />
Den festligaste gatan i Philadelphia är South Street (från<br />
2nd Street till 8th Street); hit ska man gå ifall man vill<br />
tatuera eller pierca sig, och här finns också kaféer och barer,<br />
andrahandsskivbutiker, etniska butiker och klädbutiker. På<br />
soliga dagar kryllar det av turister.<br />
En given sevärdhet är Jim’s Steaks (400 South Street), ett<br />
gatukök i distinkt art déco-stil. Hit kommer tusentals turister<br />
för att äta Philadelphias populäraste junkfood ”Philly Cheese<br />
Steak” (läs mer i praktiska upplysningar). Man kan även titta<br />
in på Pontiac Grille (304 South Street) för att se om något<br />
rockband spelar där på kvällen; här har alla amerikanska<br />
artister uppträtt innan de blev berömda. På tisdagar är det fri<br />
scen eller ”open mike”.
Till South Street kommer man lätt till fots genom att gå<br />
söderut från det historiska distriktet; det går också att komma<br />
hit med turistbussen PHLASH (mellan kl 10-18).<br />
R i t t e n h o u s e S q u a r e<br />
Går man ett litet stycke åt sydväst från rådhuset finner man<br />
Rittenhouse Square. Här sitter man på bänkar och tittar på<br />
folk. Mitt på torget står en bronsget (1914), och i de närmast<br />
omgivande kvarteren ligger butiker, museer och gallerier samt<br />
några flottare hotell. Om det är eftermiddag och dags för en<br />
kopp te får man scones till om man går på Cassatt Tea Room<br />
i Rittenhouse Hotel, på västra sidan. Föredrar man att sitta på<br />
en parkbänk och äta sin lunchmacka, kan man proviantera på<br />
Metropolitan Bakery (262 South 19th Street).<br />
Kulturella upplevelser inväntar oss turister på Philadelphia<br />
Art Alliance öster om Rittenhouse Square i en historisk<br />
byggnad (545-4302; 251 South 18th Street; fritt inträde),<br />
där man året om kan se utställningar och höra konserter.<br />
Fritt tillträde till konst har man också på Art Institute of<br />
Philadelphia (567-7080; 1622 Chestnut Street).<br />
T-bana: röd linje till 15-16th Street; alternativt PHLASH.
U n i v e r s i t y o f P e n n s y l v a n i a<br />
På bortre sidan om Schuylkillfloden, sydväst om<br />
järnvägsstationen, ligger stadens flaggskepp – Pennsylvanias<br />
universitet. Liksom andra prestigefyllda amerikanska<br />
universitet hör detta till Ivy League.<br />
Philadelphias mest illustre invånare Benjamin Franklin var<br />
en hängiven folkbildare, som publicerade moralbetraktelser<br />
i sin ”Poor Richard’s Almanack” och var president för<br />
stadens allmänna akademi (grundad 1750). Franklins vision<br />
var att göra akademin till en ickekyrklig skola där traktens<br />
ungdomar skulle få praktisk utbildning gratis (till skillnad<br />
från Harvard, Yale och Princeton som främst riktade sig till<br />
prästerskapet). Det dröjde inte många decennier förrän den<br />
allmänna akademin förstatligades och fick privilegiet att<br />
kallas Pennsylvanias statsuniversitet.<br />
På 1800-talet inriktades universitetet allt mer på forskning. År<br />
1946 utvecklades den första helt elektroniska datorn ENIAC<br />
(Electronic Numerical Integrator And Computer) – och man<br />
får väl säga att mänsklighetens historia förändrades när en<br />
representant för USA:s armé tryckte på startknappen. Den 30<br />
ton tunga (10 x 16 meter stora) maskinen med sina 17 000<br />
vakuumrör kan idag knappast vinna i schack mot minsta lilla<br />
bärbara dator.<br />
På universitetsområdet finns förutom 10 000 studenter ett<br />
arkeologiskt och antropologiskt museum (898-<br />
4000; 33rd Street och Spruce Street) med de obligatoriska<br />
egyptiska fynden och annat. Det finns även en samling med
modern konst på Institute of Contemporary Art (ICA)<br />
(898-7108; 36th Street och Sansom Street) och sporadiska<br />
utställningar på Arthur Ross Gallery (898-2083; 220<br />
South 34th Street).<br />
Universitetets kulturhus heter Annenberg Center (898-<br />
6791; 3680 Walnut Street mellan 36th och 37th Street), där<br />
man ser dans, teater eller hör konserter: på somrarna hålls<br />
en stor barnteaterfestival, under året presenteras ny dramatik<br />
och dansgästspel med USA:s mest framstående moderna<br />
koreografer.<br />
T-bana: grön linje till University of Pennsylvania; pendeltåg<br />
till University City.
Praktiska upplysningar<br />
Riktnummer till Philadelphia är 215.<br />
Ta sig runt<br />
Faktum är att om man övernattar i centrum, så ligger de flesta<br />
sevärdheter inom promenadavstånd och allting från gator<br />
till sevärdheter är välskyltade. Man kan promenera mellan<br />
järnvägsstationen och centrum förutsatt att man inte är alltför<br />
tungt lastad med bagage.<br />
Stadsplanen är tämligen enkel i centrum: på östra sidan<br />
avgränsas centrum av Delawarefloden och i väster av<br />
Schuylkillfloden. Gatunätet är ett regelbundet rutmönster,<br />
och därför är alla platser lätta att lokalisera.<br />
Ett kvarter är 100 nummer. Man räknar västerut från<br />
Delawarefloden (400 South Street betyder att adressen<br />
är fyra kvarter från floden) samt upp eller ned från<br />
centralgatan Market Street som löper i öst-västlig riktning.<br />
Gatuadresserna söder om Market Street är ”South” och på<br />
norra sidan ”North”. Till exempel betyder 151 North 4th Street<br />
att adressen ifråga ligger ett och ett halvt kvarter norr om<br />
Market Street, på den fjärde gatan öster om Delawarefloden.<br />
Gatorna som löper parallellt med Market Street har namn,<br />
medan de korsande gatorna är numrerade: 1st Street är<br />
närmast floden, mellan 13th Street och 15th Street ligger<br />
Broad Street som är mittengatan – och i skärningspunkten<br />
av Broad Street och Market Street ligger rådhuset, City<br />
Hall.
Philadelphia har en hyfsad och användbar kollektivtrafik<br />
med bolaget SEPTA, 580-7800; pendeltåg, bussar och<br />
tunnelbana; lättbegripliga tidtabeller finns på turistbyrån.<br />
SEPTA har kontor även på järnvägsstationen och<br />
kontrollremsan från Amtraks tågbiljett gäller för resa in till<br />
centrum. Tunnelbanan och pendeltåg sammanstrålar längs<br />
Market Street, där också de flesta bussar passerar.<br />
Enkel avgift: $1:60. Köp polletter (tokens) i automater på<br />
tunnelbanestationer. Polletten gäller för både tunnelbana<br />
och buss. Bussförarna tar emot kontanter, men ger ingen<br />
växel. Rabatt vid köp av fem polletter: $5:75. Dagkort: $5<br />
berättigar även till resa med pendeltåg till/från Philadelphia<br />
Airport. Byte: Tunnelbanan har tre stationer med gratis<br />
byte, 30th Street, 15th Street och 13th Street; utöver dessa<br />
finns vissa platser där man kan byta mellan tunnelbana och<br />
pendeltåg.<br />
SEPTA har en speciell ringlinjebuss för turister, som stannar<br />
vid alla sevärdheter, PHLASH, 474-5274; var 15:e minut,<br />
endast dagtid; hela varvet tar 50 minuter; $1:50 per resa eller<br />
$3 för en heldag.<br />
För information om lokaltrafiken i Delawaredalen kan man<br />
studera hemsidor hos http://libertynet.org/~dvarp/schedule.<br />
html.<br />
Guidning<br />
Liberty Tale är en timslång promenad i det historiska<br />
distriktet; lör-sön kl 10:30, man måste skriva upp sig på en
lista i Visitor Center, 3rd Street och Chestnut. För oss över<br />
21 år finns även en pubrunda med ölprovning, fredagar kl<br />
16:45 (också från ovannämnda Visitor Center) eller 17:30 från<br />
Head House Square (2nd Street och Pine Street); $20 inkl öl.<br />
Gray Line Tours, 569-3666, har guidade stadsrundturer<br />
och en bokningsdisk på Amtraks 30th Street Station; turerna<br />
avgår två gånger per dag från järnvägsstationen. Det går även<br />
en Gray Line-tur till Amishbygden kring Lancaster.<br />
Fråga<br />
Turistbyrån (1-800-CALL-PHL; dagligen kl 9-17) ligger<br />
i en rund låg byggnad vid Kennedy Plaza, i korsningen 16th<br />
Street och John F Kennedy Blvd, ett kvarter norr om Market<br />
Street. Det finns ett särskilt besökscenter, Visitor Center,<br />
för Independence National Historic Park i hörnet av 3rd<br />
Street och Chestnut Street; 1-800-76-HISTORY.<br />
Man kan hitta information på http://www.libertynet.org<br />
som samlar Philadelphia-hemsidor, besök t ex turistbyråns<br />
http://www.libertynet.org/phila-visitor.<br />
Internationella vandrarhemsföreningen driver en butik,<br />
Philadelphia Travel Center, 925-6004, på 624 South<br />
3rd Street, där man kan få hjälp med att hitta lämpliga kartor<br />
och annat för utflykter; med filial i Pittsburgh, (412) 422-<br />
2282, på 830 Warrington Ave.<br />
Svenska konsulatet, 465-5565, finns på 112 Christian<br />
Street.
Fler sevärdheter<br />
Det finns museer och gallerier för de flesta intresseområden,<br />
för Philadelphia är ett av USA:s intellektuella nästen. Den<br />
berömde fotokonstnären Man Ray föddes här 1890 och hette<br />
från början Emanuel Radinskij – fast efternamnet är man<br />
inte helt säker på, så skickligt lyckades Man Ray radera ut sitt<br />
förflutna när han 23 år gammal inledde sin klättring mot det<br />
konstnärliga toppskiktet.<br />
När inträdesavgifter anges med två siffror (t ex $7/$3) är det<br />
första normalpriset för en vuxen utan rabatt, därefter lägsta<br />
rabattpris för barn; ”seniorer” och studerande brukar hamna<br />
någonstans däremellan.<br />
Många av de viktigaste museerna har redan berörts i<br />
vägvisardelen. Nedan följer de intressantaste övriga<br />
sevärdheterna:<br />
Afro-American Historical & Cultural Museum, 574-<br />
0380. 701 Arch Street vid 7th Street. T-bana: blå/röd/orange<br />
linje till 8th Street-Market.<br />
Drexel University Museum, 895-2424. Chestnut Street<br />
vid 32nd Street. Gammal konst, konsthantverk, klädedräkter,<br />
husgeråd. T-bana: grön linje till 33rd Street-Drexel University<br />
Locks Gallery, 629-1000. 600 Washington Square South.<br />
En av stadens större konstgallerier. T-bana: röd linje 9-10th<br />
Street.
Museum of American Art, 972-7600, http://www.pond.<br />
com. Pennsylvania Academy of the Fine Arts, 118 North<br />
Broad Street vid Cherry Street. Mån-lör kl 10-17, sön kl 11-17;<br />
$5:95/$3:95; fritt inträde sön kl 15-17. Pampig viktorianskgotisk<br />
byggnad, museet har bl a verk av Hopper. På söndagar<br />
kan man äta brunch till levande jazzmusik på museikaféet.<br />
T-bana: grön/blå/orange linje till 15th Street-City Hall.<br />
University of the Arts är ett helt kulturkomplex vid hörnet<br />
av Broad Street och Pine Street, gallerierna har samtida<br />
konst, fotokonst och elevutställningar: Drake Gallery, 875-<br />
1020, 1512 Spruce Street; Rosenwald-Wolf Gallery, 875-<br />
1116, 320 South Broad Street; Illustration Gallery, 333 South<br />
Broad Street. Vanligtvis fritt inträde. T-bana: orange linje till<br />
Lombard-South Station.<br />
Kultur & Nöje<br />
Philadelphia är en kulturell stad med uppläsningar av många<br />
kända författare i bokhandlar. Ett populärt nöje är fri scen med<br />
amatörartister på restauranger och kaféer. Det finns ett flertal<br />
teatrar – i denna historiska stad hör teatrarna till landets allra<br />
äldsta. Som en kuriös upplysning för teatervetare kan nämnas<br />
att det var i Philadelphia som gasljus först började användas<br />
som scenbelysning, i början av 1800-talet.<br />
Vanligtvis lutar teaterrepertoaren åt det lätta hållet. Seriösast<br />
program finner man på Annenberg Center (universitetets<br />
kulturhus) och The Bride.
Överblivna biljetter säljs till halva priset via Upstages Box<br />
Office, 893-1145, på andra våningen i The Shops at Liberty<br />
Place, 16th Street och Chestnut Street.<br />
Academy of Music, biljetter 839-2000. Broad Street vid<br />
Locust Street. På Broad Street finns Philadelphias Walk of<br />
Fame med skyltar som hyllar stadens musikaliska söner (fast<br />
alla är inte födda här). Man kan avnjuta balettföreställningar<br />
med Pennsylvania Ballet (551-7014) och konserter med<br />
Philadelphia Orchestra (893-1999), och under somrarna<br />
ges gratiskonserter i Fairmount Park. Popstjärnan Daryl<br />
Hall började sin bana hos Philadelphia Orchestra. T-bana:<br />
orange linje till Walnut-Locust Station.<br />
Annenberg Center for Performing Arts, 898-<br />
6791, http://www.libertynet.org/~annctr. University of<br />
Pennsylvania, 3680 Walnut Street mellan 36th och 37th<br />
Street: Biljettkassa vardagar kl 12-18. Dans, teater eller musik<br />
på någon av scenerna, Harold Prince Theater, School Theater,<br />
Zellerbach Theater eller Studio Theater. T-bana: grön linje<br />
till University of Pennsylvania; pendeltåg till University City.<br />
Bob’s & Barbara’s Lounge, 545-4511. 1509 South Street.<br />
Alternativ musik på tis, dragshow på tors (från kl 22:30).<br />
(Painted) Bride Art Center, 925-9914. 230 Vine<br />
Street vid 3rd Street. Modern scenkonst, jazz, poesi, dans,<br />
performance och världsmusik. Teaterbiljetter ca $12. Kallas i<br />
folkmun för The Bride.
Fergie’s Pub, 928-8118. 1214 Sansom Street. Fri scen på<br />
måndagar; övriga kvällar annan typ av underhållning (t ex<br />
musik eller frågesport). Fritt inträde.<br />
Freedom Repertory Theater, 765-2793. 1346 North<br />
Broad Street. Anrikt afrikansk-amerikanskt teaterinstitut.<br />
Headlong Dance, 592-4188. 35 North 3rd Street.<br />
Dansgrupp med egen dansstudio. Kl 20-21 första fre varje<br />
månad visas öppna repetitioner eller något ”work-inprogress”.<br />
Kat Man Du, 629-7400; Music Hotline, 629-1101. Pir<br />
25 (North), 417 North Delaware Ave vid Columbus Blvd.<br />
Nattklubb med hyfsad mat i mellanprisklass, levande musik<br />
de flesta kvällar i veckan.<br />
Lionfish Coffee & Art House, 829-9103. 614 North 2nd<br />
Street. Fri scen för akustisk musik på onsdagar.<br />
Mann Music Center, se faktaruta om ”Museum Mile” i<br />
vägvisardelen.<br />
Movement Theater, 382-0600. 3700 Chestnut Street.<br />
Mimare, clowner och cirkusartister samsas på en scen där allt<br />
tycks kunna hända.<br />
Plays & Players Theater, 735-0630. 1714 DeLancey Place<br />
vid 17th Street. En av landets äldsta teatrar i bruk (sedan<br />
1911).<br />
Tin Angel Cafe, 928-0978. 20 South 2nd Street. Akustisk<br />
musik.
Tower Theater, (610) 352-0313. 69th Street i West Darby,<br />
väster om Philadelphia. Större pop- och rockartister; Bowie-<br />
albumet ”David Live” spelades in här sommaren 1974.<br />
University of the Arts Dance Theater, 629-8539.<br />
Drake Tower, 1512 Spruce Street. Dans.<br />
Walnut Street Theater, 925-6885. 9th Street och Walnut<br />
Street. Så anrik teater att den utnämnts till National Historic<br />
Landmark. Biljetter $8-43.<br />
Zanzibar Blue, 732-5200; bordsreservering 732-4500.<br />
Park Hyatt Bellevue Hotel, Broad Street vid Walnut Street.<br />
Stadens nattklubb nr 1, med levande jazz och man kan komma<br />
undan med en nota på $20.<br />
T o d d R u n d g r e n<br />
Det musikaliska geniet Todd Rundgren föddes 1948 i Upper<br />
Darby (en förort till Philadelphia) och slog igenom med den<br />
Beatlesinfluerade gruppen Nazz, som under sextiotalets sista<br />
år släppte tre album som idag är samlarobjekt: ”Nazz”, ”Nazz<br />
Nazz” och ”Nazz III”. Han var en av de tidigaste synthanvändarna<br />
och många av hans skivor hör till grundstenarna i alla seriösa<br />
skivsamlingar, bl a ”A Wizard, A True Star” (1973). Rundgren<br />
har sedan dess haft i princip fria händer att göra vad han vill<br />
och skapat flera orkestrala pop- och rock- och jazzskivor – där<br />
han gärna spelar alla instrument själv. Under 1970-talet blev<br />
Rundgren en av världens mest eftertraktade producenter och
studiomusiker, och han har jobbat med Janis Joplin, The<br />
Band, New York Dolls, Tom Robinson Band, Tubes<br />
och Bonnie Tyler för att nämna några.<br />
Kalendarium<br />
Första fredagen i varje månad är det Art Walk (konstpromenad)<br />
till gallerier i området mellan 2nd och 4th Street, från Cherry<br />
Street till Walnut Street (gratis). Tredje söndagen i månaden<br />
(kl 17) är det dags för Jazz Vespers Service (jazzgudstjänst)<br />
i Old Pine Street Presbyterian Church, på 412 Pine Street<br />
(mellan 4th och 5th Street). En gammal Philadelphiatradition<br />
är New Years Day Mummers Parade med<br />
mimartister. Bach Festival of Philadelphia äger rum i<br />
mars. På annandag pingst hålls Italian Market Festival på<br />
9th Street och i slutet av maj arrangeras Philadelphias årliga<br />
internationella barnteaterfestival med hundratals<br />
deltagande artister och grupper. Den 9 okt firas Leif Ericson<br />
Day till minnet av den skandinaviske sjöfararens upptäckt av<br />
Amerika år 1003.<br />
Sova<br />
Om man bara ska se staden på en dag och sedan fara vidare kan<br />
man vila sig nödtorftigt på järnvägsstationen, vars vänthall<br />
är försedd med bänkar, kaféer och kiosker. Om man däremot<br />
vill ha en säng erbjuder Philadelphia bl a tre vandrarhem.<br />
(Bokstäverna inom parentes hänvisar till markeringar på<br />
kartan.)
HI-Chamounix Mansion, 1-800-379-0017, fax 871-4313.<br />
West Fairmount Park. Öppettider för in- och utpassering<br />
kl 8-11 samt 16:30-24, stängt 14 dec-16 jan; $11-14 plus $2<br />
för lakan. Trots inkvartering i 8-bäddsrum tycker många<br />
att det här är USA:s bästa vandrarhem; en fin villa med<br />
gamla inventarier och knarriga trappor, vackert belägen i<br />
ett grönområde. Nackdelen är den långa promenaden från<br />
busshållplatsen (20 minuter). Ta buss 38 från Market Street<br />
(hållplats öster om Broad Street); be föraren att släppa av<br />
vid Ford Road-Cranston Road (30 minuter från centrum),<br />
fortsätt till fots nedför Ford Road mot skogen och genom<br />
en gammal biltunnel i sten, ta omedelbart efter tunneln till<br />
vänster uppför en backe (vägen är skyltad härifrån).<br />
Om man föredrar att bo mer centralt finns dyrare vandrarhem i<br />
Philadelphias historiska distrikt (drygt $16; men man behöver<br />
å andra sidan inte åka buss): (a) Old First Reformed<br />
Church, 922-9663, 151 North 4th Street vid Race Street;<br />
eller (b) HI-Bank Street Hostel, 1-800-392-4678, fax<br />
922-4082, som ligger i en renoverad 1800-talsbyggnad på 32<br />
South Bank Street.<br />
Det finns också ett (c) YMCA för både män och kvinnor,<br />
569-1400, mycket centralt på 1421 Arch Street.<br />
Ett dyrt hotell i centrala Philadelphia är (d) Four Seasons<br />
Hotel, 963-1500, 1 Logan Square. Läget i museidistriktet<br />
en kort promenad från rådhuset är bra, och restaurangen<br />
Fountain där kockarna har franska namn är stadens ledande<br />
restaurang, alla kategorier; 564-0793.
Mitt i centrum ligger (e) Ritz-Carlton, 563-1600, på hörnet<br />
17th Street och Chestnut Street (vid Liberty Place), med en<br />
mysig lobby för eftermiddagste.<br />
P h i l l y C h e e s e S t e a k<br />
S a n d w i c h<br />
Kring Philadelphias junkfood svävar en mycket speciell<br />
aura av konservativ mystik, och alla turister som sett<br />
nationalmonumenten söker sig mangrant till närmaste ställe<br />
där man kan få en Philly Cheese Steak Sandwich.<br />
Jag tror att det är i brist på mer genuin inhemsk matkultur<br />
som amerikanerna är så fästa vid sin junkfood, för om det är<br />
någonting som förenar de 50 delstaterna så är det just att man<br />
överallt får snabbmat. Det finns junkfood som amerikaner är<br />
extra stolta över, och det är den som kan kallas Born in the<br />
USA. I Philadelphia berättas med stolthet att det bara är här<br />
som Cheese Steak smakar som den ska.<br />
Centralt belägna Jim’s Steaks med sin art déco-stil är<br />
fullproppat med vallfärdande turister, som ska ha sin Cheese<br />
Steak med provolone-ost, och man får köa både tio och tjugo<br />
minuter. En kock står och svettas över stekbordet, han hackar<br />
biffskivorna så det sprätter köttsaft uppåt väggarna. Den<br />
finhackade (obs: ej malda) biffen blandas med ostskivor och<br />
stekt lök, och trycks ned i ett 20 cm långt italienskt bröd.<br />
När jag sedan äter den blir jag lite besviken på all hype som<br />
omger Cheese Steak, för det är bara en liten baguette med stekt
kött (jag skulle bli strypt om jag sa detta i ”broderskärlekens<br />
stad”). Följande dag inser jag att det här kräver utforskning<br />
djupare än turistbroschyrernas utslätade påståenden, och<br />
då jag får reda på att Jim’s från 1939 är åtskilliga år yngre<br />
än Pat’s, originalet, tar jag bussen till South Philly. Här, i<br />
stadens italienska kvarter, växte Sylvester Stallone upp med<br />
gatans lag (och se hurdan han blev), och korvgubben Pat<br />
Olivieri reste under mellankrigstiden sitt stånd. Trött på att<br />
äta varmkorv gjorde Pat en egen lunchmacka med stek och<br />
smält italiensk ost; det dröjde inte länge förrän Olivieris<br />
macka blev taxigubbarnas favorit, i synnerhet som Olivieri<br />
höll öppet dygnet runt i en trevägskorsning.<br />
Och när besökande storstjärnors sug på junkfood vaknade<br />
mitt i natten, körde taxigubbarna dem till Olivieri som plötsligt<br />
fick servera Humphrey Bogart, James Cagney och Frank<br />
Sinatra. Numera kan man köpa Cheese Steak på Wall Street<br />
i New York och Vine Street i Hollywood, men det räknas inte<br />
som äkta vara. Pats korvmoj har sedan 1930-talet vuxit till ett<br />
vitt drömslott, med jätteskyltar som förkunnar Pat’s King<br />
of Steaks, och bredvid luckan där man beställer hänger en<br />
signerad bild på presidenten: alla politiker har Pat’s som en<br />
given hållplats på sina turnéer – det är när presidenten äter<br />
en Cheese Steak som han bevisar att han tillhör ”the common<br />
people”. Så Pats barn, Harry, Maria och Frank Olivieri, som<br />
driver gatuköket vet att när statschefen är i stan så kan Secret<br />
Service ringa när som helst och meddela att ”the president of<br />
the United States is coming over”, varpå gatuköket omringas<br />
av kostymklädda livvakter som jagar bort alla andra kunder.<br />
Det tar bara 8 sekunder att beställa och få maten.
Konversationen vid luckan är effektiv, som sig bör när vi<br />
talar snabbmat:<br />
Frank: Help you? (Vad får det lov att vara?)<br />
Jag: Provo. (Jag skulle vilja ha en steksmörgås med äkta<br />
italiensk ost.)<br />
Frank: With? (Ska det vara med stekt lök?)<br />
Jag: Yeah. (Ja tack, gärna.)<br />
Frank: That’ll be 4:25, 4:75. (Den kostar $4:75 med skatt.)<br />
Flottet rinner ned till armbågarna, stark sås bränner på<br />
läpparna och seg ost klibbar mellan tänderna. 5000 kalorier<br />
är genomsnittet för en Cheese Steak. Efter att ha provätit<br />
från ytterligare fyra gatukök i de omgivande kvarteren, som<br />
försöker dra kunder från Pat’s, kan jag bara konstatera det<br />
uppenbara:<br />
Pat är fortfarande kungen.<br />
Äta<br />
En Philly Cheese Steak kostar $4-6, man förväntas specificera<br />
vilken sorts ost man vill ha: American, Cheese Whiz eller<br />
Provolone (och man bör välja det sistnämnda om man söker<br />
autenticitet). Andra tillbehör är också vanliga, t ex lök och<br />
champinjoner eller olika slags feferoni; om man vill ha alla<br />
tillbehör kan man be att få ”the works” (rubbet). Storebrodern<br />
är den som kallas för Hoagie (utanför Philadelphia känd som<br />
Hero): en upp till 40 cm lång italiensk Dagobertmacka med<br />
korv, sallad osv.<br />
Pat’s King of Steaks har öppet dygnet runt, året om.
Gatuköket ligger i södra ändan av Italian Market – som är<br />
en fascinerande färskvarumarknad längs 9th Street, mellan<br />
Christian Street och Wharton Street, där man saluför enorma<br />
köttklumpar, tjockskuren färsk bacon, levande kalkoner i<br />
burar, plasthinkar med berg av levande krabbor.<br />
Intill Pat’s hittar man konkurrenten Geno’s, med ett<br />
iögonfallande rosa gatukök, och i kvarteren närmast runt<br />
omkring finns ytterligare tre Cheese Steak-palats.<br />
Populärast bland turisterna är Jim’s Steaks på 400 South<br />
Street, sevärd för sin art déco-dekor.<br />
Ett nytillskott i Cheese Steak-branschen är Rick’s Original<br />
Philly Steaks där man får sin macka tillagad av Pats sonson<br />
Rick Olivieri. Rick’s ligger i den fina saluhallen Reading<br />
Terminal Farmers Market (922-2317, 51 North 12th<br />
Street vid Arch Street; mån-lör kl 8-18, året om), där man<br />
hittar mycket gott och väldoftande att äta. Flera dagar<br />
i veckan kan man även hälsa på Amishfolket som säljer<br />
jordbruksprodukter från egna stånd.<br />
I källaren till den stora shoppinggallerian The Gallery,<br />
vid Market Street, finns ett veritabelt museum över<br />
amerikansk junkfood: det kallas för Foodcourt och är en<br />
plats där flera snabbmatsrestauranger delar på en gemensam<br />
ätyta. Vägg i vägg finns Bassett’s Turkey (kalkon), Burger<br />
King, Cajun Grill (Louisiana-stil), Philly Steak & Gyro Co<br />
(cheese steak och kebab), Dunkin’ Donuts (munkar), Fish<br />
& Chips-shop, Kentucky Fried Chicken, Mandarin Express<br />
(kinesiskt), McDonald’s, Mrs Field (Chocolate Chip Cookies),<br />
Salad Works, Taco Bell, Teriyaki Boy (sushi), Villa Pizza – i
princip alla större kök i världen med 20 sekunders väntetid;<br />
från $3.<br />
Men junkfood är inte allt. Söder om rådhuset i centrum hittar<br />
man Natural Goodness Market & Cafe (2000 Walnut<br />
Street) som specialiserar sig på veganburgare och hampa,<br />
tedrickaren kan söka sig till Philadelphia Tea Party<br />
(1334 Walnut Street) eller Tea, Java & Creams (129 South<br />
16th Street). Nära det historiska distriktet kan man fika på<br />
Painted Parrot Cafe (211 Chestnut Street) eller Pink Rose<br />
Pastry Shop (630 South 4th Street), där bakelser, kaffe och<br />
te väntar.<br />
Philadelphias Chinatown är ett säkert kort för en exotisk<br />
måltid på Cherry Street Chinese (1010 Cherry Street),<br />
Rangoon (burmesiskt; 145 North 9th Street) eller Van’s<br />
Garden (vietnamesiskt; 121 North 11th Street).<br />
Läsa<br />
I staden publiceras två gratistidningar, Philadelphia Weekly<br />
och Philadelphia City Paper som man kan plocka åt sig från<br />
boxar längs gatorna; den sistnämnda innehåller synnerligen<br />
uttömmande listor på allt som väntar i veckan på scenerna<br />
och gallerierna. På Robin’s Bookstore, 108 South 13th<br />
Street, kan man läsa medan man tar sig en kopp varm dryck<br />
på Robin’s Coffee Shop.
Ta sig vidare<br />
Från den pampiga järnvägsstationen, 30th Street Station<br />
(tunnelbana går till centrum, kontrollremsan från tågbiljetten<br />
gäller för resan till stan) avgår både Amtrak-tåg, 824-1600,<br />
och regionala pendeltåg.<br />
För kortare tågresor är pendeltåg billigare; t ex från Trenton<br />
($5 med SEPTA-pendeltåg) tre mil norr om Philadelphia kan<br />
man komma ända till New York City för $10 med NJ Transit;<br />
1-800-228-7246. NJ Transit trafikerar också Philadelphia-<br />
Atlantic City, östkustens Las Vegas där man kan gå på kasino<br />
och bada i Atlanten; 1 timme 30 min; $6.<br />
Greyhounds bussterminal ligger väldigt centralt intill<br />
Reading Terminal Market vid hörnet 10th Street och 1001<br />
Filbert Street; denna terminal delas även av bussbolaget<br />
Trailways. Upplysningar, 1-800-231-2222.<br />
Philadelphia Airport, 937-6800, ligger 15 km söder om<br />
centrum. Pendeltåg (R1) till/från flygplatsen kostar $5 (med<br />
SEPTA DAY Pass; giltigt för en dags resande med lokaltrafik);<br />
tågen som går var 30:e minut passerar 30th Street Station,<br />
Suburban Station och Market East Station.<br />
Från Philadelphia finns möjligheter att köra någon annans bil<br />
någon annanstans i USA (man betalar bensin och vägtullar<br />
själv), hör efter med Auto Driveaway, 884-6662, de har<br />
även kontor i Pittsburgh, (412) 276-6992.
Värt att veta om Pennsylvania<br />
Huvudstaden i Pennsylvania heter Harrisburg (54 000<br />
inv), känd för Three Mile Island-olyckan 1979 – det mest<br />
uppmärksammade kärnkraftshaveriet före Tjernobyl.<br />
Delstatens turistbyrå, 1-800-VISIT-PA, ligger i Forum<br />
Building, Harrisburg.<br />
I Pennsylvanias näst största stad, Pittsburgh (drygt 500<br />
000 inv), föddes popkonstnären Andy Warhol (1928-87; eg<br />
Andrew Warhola). Han växte upp på 3252 Dawson Street<br />
och utbildade sig till reklamtecknare på Carnegie Institute.<br />
Efter examen 1949 flyttade han till New York. Warhols grav<br />
finns i Bethel Park söder om staden. Det finns ett Warhol<br />
Museum, (412) 237-8300 på Sandusky Street (ons-sön).<br />
Det nyöppnade vandrarhemmet HI-Pittsburgh, (412) 431-<br />
1267, ligger på 830 Arlington Ave, $16 per natt (privata rum<br />
går också att få); buss 51A från buss- och järnvägsstationerna<br />
mot Arlington Heights (stig av vid Warrington), $1:25.<br />
Turistbyrån, 1-800-366-0093, ligger på 4 Gateway Center.<br />
Från Amtraks station, 1100 Liberty Ave, avgår tåg till bl a<br />
Philadelphia, Washington DC och Cleveland.<br />
Den som är intresserad av Amishfolket möter dem i<br />
saluhallen Reading Terminal Market i Philadelphia, dit de<br />
kommer (ons-lör) för att sälja jordbruksprodukter. Man finner<br />
även några av deras byar inte alls långt från staden. Detta<br />
folk (av germanskt ursprung) är en av delstatens viktigaste<br />
turistattraktioner; de lever 1700-talsliv utan maskiner och<br />
moderna hjälpmedel, klär sig som om de vore statister i
vildavästern-filmer och driver restauranger där turister<br />
serveras stadiga måltider av råvaror från Amishgårdar. En för<br />
allmänheten öppen Amish-bondgård ligger intill väg-896, ca 7<br />
km väster om Intercourse i Lancasterområdet (70 km väster<br />
om Philadelphia); Gray Line arrangerar dagliga exkursioner<br />
till området, (215) 569-3666; annars kan man på egen<br />
hand ta tåg eller buss till Lancaster (1 timme 20 min), för att<br />
därifrån närma sig Amishfolkets turistby. Bed & Breakfast i<br />
Intercourse får man för $75 på Carriage Corner, (717) 768-<br />
3059, 3705 East Newport Road. Närmaste vandrarhem ligger<br />
4 mil nordost om Intercourse i Geigertown, HI-Shireys<br />
Youth Hostel, (610) 286-9537, som enligt rapporter är<br />
ganska illa skött.<br />
Lancaster (60 000 inv) ligger en dryg mil väster om<br />
Amishgården. Staden är centralort i bondbygden och flera<br />
dagar i veckan är det marknad vid Penn Square (Market<br />
Street).<br />
På Pennsylvanias landsbygd finns ett stort antal vandrarhem,<br />
flertalet kan endast kan nås med bil eller av glada vandrare.<br />
De mest intressanta för turister är:<br />
HI-Poconos Hostel, & fax (717) 676-9076 ($12; öppet året<br />
om), strax norr om La Anna, vid korsningen av väg-191<br />
och väg-423, norr om Allentown. Närmaste busstation är 2<br />
mil bort i Mount Pocono. Vintertid ett utmärkt område för<br />
skidåkning.<br />
HI-Ironmaster’s Mansion, (717) 486-7575 ($12-15; året<br />
om) 1212 Pine Grove Road, Gardners, i Pine Grove Furnace
State Park – vandringsleden Appalachian Trail passerar förbi<br />
vandrarhemmet. Närmaste busstation ligger i Carlisle, 22 km<br />
åt nordost, på väg I-81 mot Harrisburg.<br />
HI-Ohiopyle, & fax (412) 329-4476 ($10-12; stängt julnyår),<br />
Ferncliff Peninsula, ligger i naturreservatet Ohiopyle.<br />
Närmaste busstation är i Uniontown, 32 km västerut; några<br />
km norrut i Mill Run ligger Frank Lloyd Wrights berömda<br />
Falling water-villa från 1930-talet, som är byggd över en fors;<br />
(412) 329-8501, visningar måste förbokas (sommartid tissön,<br />
vinter endast lör-sön) men vandrarhemmet kan hjälpa<br />
till med detta.
Från Philadelphia till<br />
Washington DC<br />
M a r y l a n d<br />
Halvvägs till Washington DC stannar tåget vid Penn Station<br />
i Baltimore (900 000 inv), centralort i delstaten Maryland.<br />
Invånarna äter mycket fisk, och ”krabbkakor” är Baltimores<br />
signum. Till nöds kan man bryta resan några timmar i<br />
Baltimore, och fortsätta samma dag. Skyskraporna är<br />
ungefär desamma som i alla andra städer, men Fell’s Points<br />
hamnkvarter vid Chesapeakebukten är trevliga med sina<br />
1700-talsbyggnader och kullerstensbelagda gator. Scener till<br />
filmen ”Sömnlös i Seattle” med foto av Sven Nykvist spelades<br />
in där.<br />
Här skrevs texten till amerikanska nationalsången, ”Star<br />
Spangled Banner”, av juristen Francis Scott Key i september<br />
1814, när han såg hur britterna bombarderade staden (under<br />
ett krig som varade 1812-15). Efter 25 timmars oupphörlig<br />
eldgivning och uppskattningsvis 1800 kanonskott vajade<br />
flaggan fortfarande stolt över fästningen. Francis greps då<br />
av patriotiska känslor och skrev versraderna på baksidan<br />
av ett kuvert. Efteråt upptäckte någon att man kunde skråla<br />
texten till en gammal dryckesvisa från Londons pubar, ”To<br />
Anacreon in Heaven”, vilket gjorde den mycket populär<br />
bland de amerikanska trupperna. Efter 100 år antogs den<br />
som nationalhymn – för då hade folk i allmänhet glömt den
ittiska dryckesvisan och fått för sig att Key var en poet;<br />
många amerikanska skribenter och författare ironiserar över<br />
detta faktum. Flaggan som Key såg finns idag på museum<br />
i Washington DC, och det ursprungliga manuskriptet till<br />
sången i museet på Maryland Historical Society (201 W<br />
Monument Street).<br />
Edgar Allan Poe (1809-49) bodde i Baltimore som ung<br />
författare på 1830-talet, och han återvände senare hit efter<br />
sin hustrus död, söp ned sig och dog. Poe begravdes vid<br />
Westminster Burying Ground (Fayette Street vid Greene<br />
Street); varje år på hans födelsedag i januari kommer en<br />
anonym ung man under natten till hans grav och lämnar tre<br />
röda rosor och en flaska konjak. Poes tidstypiskt möblerade<br />
hus ligger på 203 North Amity Street; ons-lör kl 12-15:45 och<br />
har ett litet museum.<br />
Så gott som hela sitt liv bodde journalisten och författaren<br />
H L Mencken (1880-1956) på 1524 Hollins Street (museum;<br />
lör kl 10-16, sön kl 12-16). Han publicerade ett antal<br />
samhällskritiska och ofta smått vulgära essäer, där han<br />
gick till angrepp mot den puritanska medelklassen som han<br />
kallade för ”booboisie”. Ett typiskt Mencken-uttalande lyder:<br />
”Det enda sätt en journalist kan se på en politiker är ned.”<br />
Men hans öde var att bli läst mest som underhållning. Han<br />
samlade på amerikanska slanguttryck och stod även bakom<br />
det stilbildande detektivmagasinet The Black Mask dit<br />
författare som Dashiell Hammett och Raymond Chandler<br />
sålde sina första alster. Mencken finns utgiven på svenska i<br />
”Samlade fördomar” (1931). Nära huset finns en restaurang<br />
döpt till Menckens Cultured Pearl Cafe på 1114 Hollins.
Baltimore Orioles är ett baseball-lag, där George Herman<br />
”Babe” Ruth började sin bana innan han såldes till det styvare<br />
laget Boston Red Sox. Staden hyllar ”Babe Ruth” med en<br />
bronsstaty och man kan gå på match på Baltimore Orioles<br />
hemarena Oriole Park som har 46 000 platser; matchbiljetter,<br />
(410) 481-SEAT; upplysningar (410) 685-9800; http://<br />
www.theorioles.com. Babe Ruths baseball-museum, Babe<br />
Ruth Birthplace, ligger nära Oriole-arenan på 216 Emory<br />
Street; öppet dagligen.<br />
Staden är känd för sina museer, bland ovanligare museer<br />
märks vaxkabinettet Great Blacks in Wax Museum med<br />
historiska svarta personer, och American Visionary Art<br />
Museum där alla konstnärer är självlärda. Museerna är<br />
stängda på måndagar.<br />
Turistbyrån, 1-800-MD-IS-FUN, ligger på 301 East Pratt<br />
Street vid Constellation Pier. HI-Baltimore, 1-800-898-<br />
2246, på 17 West Mulberry Street ($15 per natt) erbjuder<br />
en centralt belägen övernattningsmöjlighet. Man kan äta<br />
skaldjur vid Lexington Market på 400 West Lexington;<br />
mån-lör kl 8:30-18) eller pizza på Al Pacino Cafe, 609 South<br />
Broadway. Amtrak ligger på 1500 North Charles Street, en<br />
km norr om hamnen.<br />
Huvudstaden i Maryland heter Annapolis (30 000 inv). När<br />
jag hövligt frågade en person därfirån vad man kan ta sig för<br />
i Annapolis, svarade han med motfrågan: Varför skulle du<br />
vilja resa till Annapolis? Den som vill veta mer om Maryland<br />
kan surfa till http://www.mdisfun.org – notera den lilla<br />
förkortningen ”mdisfun” vilken ska uttydas som ”Maryland<br />
IS FUN”.
Vägvisare till Washington DC<br />
– $30 per dag<br />
Washington DC (607 000 inv) är sedan år 1800 USA:s<br />
huvudstad. Staden byggdes för detta ändamål och är<br />
därför mycket pampig, och precis som det anstår en<br />
huvudstad finns här många fantastiska saker att titta<br />
på. Bland museerna märks speciellt Smithsonian<br />
som har kallats för ”nationens vindsförråd” – det<br />
är världens största museum som innehåller allt<br />
från rymdskepp till elgitarrer, håller öppet dagligen<br />
året om, alltid med fritt inträde. Om du bara tänker<br />
besöka ett museum under din livstid, så vill jag med<br />
värme rekommendera Smithsonian.<br />
Här i Washington kan vi också göra studiebesök<br />
på Vita Huset, FBI, Pentagon och tryckeriet där<br />
dollarsedlarna görs.
Maktens stad<br />
Vi kan tro att vår regering är svag, korkad, övermodig,<br />
ohederlig och ineffektiv, och samtidigt vara djupt övertygade<br />
om att det är den bästa regeringen i världen, och vilja tvinga<br />
den på alla andra.<br />
John Steinbeck ”Amerika och amerikanerna”<br />
Mindre än timmes tågresa från Baltimore, och fyra timmar<br />
från New York City, ligger nationens huvudstad Washington<br />
DC. Förkortningen DC står för District of Columbia, en<br />
179 kvadratkilometer stor fyrkantig yta som balanserar på<br />
gränsen mellan delstaterna Maryland och Virginia. Men DC<br />
tillhör ingen särskild delstat.<br />
George Washington, överbefälhavaren som efter frihetskriget<br />
utnämndes till USA:s förste president år 1789, valde ut<br />
platsen för den nya huvudstaden 1790, antagligen därför att<br />
den låg nära hans egendom i Mount Vernon. Men George<br />
Washington dog 1799, året före regeringens flytt hit från<br />
Philadelphia 1800. Den förste presidenten som invigdes i<br />
den nya huvudstaden blev Thomas Jefferson (i vars fotspår<br />
vi redan gått i Philadelphia, se ovan), och han svor eden den<br />
4 mars 1801.<br />
Washington växte snabb, speciellt på 1860-talet under<br />
inbördeskriget mellan Nord- och Sydstaterna eftersom<br />
detta var Nordstaternas huvudfäste och tusentals militärer<br />
posterades kring staden. Förutom soldaterna flockades<br />
allehanda entreprenörer hit, och även vanligt folk som sökte
jobb inom offentlig förvaltning eller på byggarbetsplatserna.<br />
Stadsplanen är tydligt barockinspirerad, och företer<br />
vissa likheter med franska Versailles. Majoriteten av de<br />
monumentala byggnaderna i centrala Washington följer<br />
klassiska stilideal, de är uniformt pelarkantade med minst<br />
tjugo meters takhöjd och bastanta portar. Fast när man rör<br />
sig mellan husen ser man att moderna skulpturer planterats<br />
här och var, abstrakta, metalliska, oftast sönderrostade eller<br />
övervuxna, som lekplatser för Washingtons feta ekorrar.<br />
L i l l a v i t a h u s e t p å p r ä r i e n<br />
En bra start på en dag i Washington är Vita Huset<br />
(upplysningar dygnet runt på 456-7041; http://www.<br />
whitehouse.gov), på 1600 Pennsylvania Avenue NW, eftersom<br />
inträdesbiljetterna – som delas ut gratis – tar slut tidigt på<br />
förmiddagen.<br />
De flesta amerikaner är medvetna om att ingen kan nå<br />
presidentposten utan stöd från storföretagen (corporate<br />
America), för att i gengäld under sin ämbetsperiod bevilja<br />
företagen vissa fördelar. Därför är det inte förvånande att<br />
bara hälften av de röstberättigade röstar, och det närmaste en<br />
majoritet en president kan nå är ca 50% av de rösterna – vilket<br />
innebär att en president i praktiken bara har ett 25%-igt folkligt<br />
stöd. Trots det är Vita Huset ett älskat turistmål, för innerst inne<br />
gillar amerikanerna sina presidenter. Presidentfamiljerna är<br />
nästan som kungahus, fast med snabbare generationsskiften<br />
(oftast vart 4:e eller vart 8:e år). En president tilltalas ”Mr<br />
President” även efter ämbetsperioden, och presidenthustrur
som Jaqueline Kennedy Onassis kan få en riktig kult kring<br />
sig.<br />
Alla USA:s presidenter (utom Washingtons grundare George<br />
Washington) har bott i denna stora villa, som byggdes 1792-<br />
99. Om man vill se Vita Huset invändigt måste man följa med<br />
en rundtur (tis-lör kl 10-12). Biljettutdelningen (högst fyra<br />
per person) börjar kl 7:30 på White House Visitor Center,<br />
1450 Pennsylvania Avenue NW (208-1631, entré från E Street<br />
vid 15th Street). Själva vandringen genom residenset sker<br />
med militär precision och börjar med kroppsvisitering och<br />
röntgen av handbagage (ingen fotografering, inga ryggsäckar,<br />
inga tuggummin, ingen mat, inga vapen, inga barnvagnar).<br />
Turen tar 30 minuter och man får se konstsamlingen,<br />
representationsrum och några fina antikviteter, men man<br />
skyfflas ganska rappt igenom. Mr President springer heller<br />
inte runt i morgonrock (familjen bor två våningar över det<br />
som turisterna får se).<br />
Vita Huset syns bäst norrifrån. Turister vill gärna fotografera<br />
sig framför staketet på den sidan och TV-journalister tar sina<br />
”prator” där när de ska säga något om amerikansk politik.<br />
Tvärs över gatan, i den lilla parken, sitter några demonstranter<br />
och demonstrerar mot kärnvapen. Den som har suttit längst<br />
har varit där sedan 1981.<br />
Tips: medan man väntar på sin tur att bli insläppt i Vita<br />
Huset kan man flanera ned till Washington Monument samt<br />
Bureau of Engraving and Printing och hämta fribiljetter<br />
till lämpliga klockslag på eftermiddagen. Man kan även<br />
besöka souvenirbutiken intill Vita Huset medan man väntar:<br />
Political Americana, på 685, 15th Street NW.
Bokhandeln Border’s (i hörnet av L Street och 18th Street<br />
NW) ligger en liten bit från Vita Huset; de öppnar tidigt och<br />
det finns en trevlig kaffebar med avslappnande ”lounge”musik,<br />
och man kan dricka morgonkaffe (det sägs att gamle<br />
svenske USA-korrespondenten Kurt Mälarstedt brukar gå<br />
hit).<br />
T-bana: orange/blå linje till McPherson Square; röd linje till<br />
Metro Center.<br />
F o r d ’ s T h e a t e r<br />
Nästa sevärdhet är Ford’s Theater (426-1749; dagligen<br />
kl 9-17; stängt under repetitioner och föreställningar; fritt<br />
inträde), en knarrig 1800-talsteater med mycket sammet<br />
belägen på 511, 10th Street NW, norr om E Street. Från Vita<br />
Huset får man gå några kvarter österut.<br />
Här mördades presidenten Abraham Lincoln av en<br />
skådespelare i april 1865. Det var fredagsafton och efter mötet<br />
med sitt kabinett åkte presidenten hem till Vita Huset för att<br />
snygga upp sig, då han lovat att gå med sin fru Mary för att se<br />
pjäsen ”Our American Cousin”. Egentligen skulle de ha gått<br />
tillsammans med general U S Grant, men krigshjälten drog<br />
sig ur och ett annat yngre par följde med – major Rathbone<br />
och dennes hustru Clara. Under föreställningen smög sig en<br />
av skådespelarna in i presidentens loge (över scenen till höger<br />
från publiken sett) och sköt honom med en 44-kalibrig pistol,<br />
samt oskadliggjorde Rathbone med ett knivhugg. Därefter<br />
hoppade skådespelaren, John Wilkes Booth, ned på scenen
och skrek någonting som ingen hörde vad det var på grund<br />
av all uppståndelse. En del menar att han på latin yttrat ”Så<br />
går det för tyranner”, andra att han på sydstatsmål utropat<br />
”Länge leve Södern”. När han landade på scenen snubblade<br />
han och knäckte vristen, men lyckades detta till trots rida ut<br />
ur staden.<br />
Sydstatssympatisören Booth hade sedan en tid konspirerat<br />
med en grupp meningsfränder om att lönnmörda presidenten<br />
och hela regeringen. Tolv dagar senare hittades Booth i en<br />
tobakslada i Virginia där han sköts på fläcken. De flesta av<br />
konspiratörerna blev hängda, några fick livstids fängelse. Det<br />
gick inte mycket bättre för presidentens krets: General Grant<br />
tillträdde som president fyra år senare men hans regim blev<br />
skandalomsusad. Mary Lincoln blev sinnessjuk och dog 1882.<br />
Rathbone blev även han sinnessjuk och sköt sin hustru Clara,<br />
och avled själv på mentalsjukhus i Tyskland 1911.<br />
Ford’s Theater slog igen och pöbeln hotade att bränna ned<br />
teatern om den återöppnades. Den användes som kontor fram<br />
till 1893 då golvet kollapsade varvid 22 människor dog. År<br />
1932 öppnades Lincoln Museum i källaren (man kan bland<br />
annat se mordvapnet och skotthålet i presidentens rock).<br />
Teatern restaurerades till ursprungligt skick på 1960-talet<br />
och man kan faktiskt fortfarande se pjäser här med Ford’s<br />
Theater Society (347-4833; repertoar och teaterbiljetter).<br />
T-bana: röd/orange/blå linje till Metro Center.
F B I<br />
FBI:s motto: Trohet, Tapperhet och Hederlighet<br />
Från Ford’s Theater är det bara ett halvt kvarter till nästa<br />
viktiga plats, Federal Bureau of Investigation (324-<br />
3447; http://www.fbi.gov) i J Edgar Hoover Building, 935<br />
Pennsylvania Ave NW. De har gratis rundturer på vardagar<br />
var 20:e minut kl 8:45-16:15; det är bara att ställa sig i kön till<br />
publikentrén på E Street på byggnadens norra sida, mittemot<br />
McDonald’s; observera att det tar i genomsnitt en timme att<br />
köa och rundturen tar lika lång tid. Fotografering är förbjudet.<br />
Men rundturen är både underhållande och spännande, och<br />
bör ej missas. På slutet kan man också besöka FBI:s butik<br />
med roliga souvenirer.<br />
Grunden till FBI lades 1908 av justitiedepartementet, som<br />
inte längre litade på de lokala polismyndigheterna. Att FBI<br />
är en federal myndighet innebär att man bara träder in när<br />
en utredning spänner över flera delstater, t ex ifall en biltjuv<br />
korsat en delstatsgräns eller vid synnerligen grova brott<br />
som presidentmord. Den mest kända FBI-chefen, J Edgar<br />
Hoover, utnämndes 1924 och behöll posten till sin död<br />
1972. Byrån fick ett uppsving under 1920- till 40-talen, dels<br />
under förbudstiden då man bekämpade gangsterväldet och<br />
dels i kampen mot tyska spioner under andra världskriget.<br />
Agenterna blev en slags moderna cowboyhjältar.<br />
Byrån fick sitt rykte nedfläckat genom hetsjakten på<br />
kommunister som inleddes på 1950-talet. Det sägs att FBI:s<br />
infiltration av det marginella amerikanska kommunistpartiet
var så omfattande att Hoover övervägde att ta över hela<br />
partiet. Förföljelser av konstnärliga utövare blev därefter<br />
något av ett signum för FBI, t ex sattes poeten Allen Ginsberg<br />
under bevakning och agenter gick till hans uppläsningar för<br />
att höra om han yttrade anti-amerikanska åsikter. Nyligen<br />
erkändes att byrån övervakat popartisten John Lennon under<br />
åren 1971-72 och verkat aktivt för att Lennon inte skulle få<br />
uppehållstillstånd i USA.<br />
På sistone har FBI förändrats en del: man har frångått den<br />
inofficiella policyn att mest anställa vita män, numera är<br />
det inget hinder om en sökande har en annan hudfärg eller<br />
ett annat kön än standardagenten. Nuförtiden växer FBI:<br />
s popularitet igen, bl a genom TV-serien ”Arkiv X” som<br />
skildrar två agenter på jakt efter övernaturliga fenomen. FBI<br />
medverkar själva i TV-program som ”Americas Most Wanted,<br />
America Fights Back” och ”Unsolved Mysteries”.<br />
Ett besök på FBI är dramatiskt: där finns korridorer fyllda<br />
med narkotika, skjutvapen och maffiaguld (allt är i säkert<br />
förvar bakom larmade glas). Under rundvandringen får<br />
vi se vapen som använts av Al Capone och Bonnie & Clyde<br />
och ett italienskt gevär som är identiskt med det som John<br />
F Kennedy sköts med (originalet förvaras i Nationalarkivet).<br />
Vi uppmuntras att begrunda FBI:s porträttgalleri över de för<br />
stunden tio mest efterspanade brottslingarna till vilket<br />
kandidater nomineras av de 56 fältkontoren. Bara 7 kvinnor<br />
har kvalificerat sig till listan sedan starten 1950. Hittills har<br />
FBI genom porträttgalleriet lyckats gripa 131 av totalt 451<br />
”mest efterspanade”.<br />
–Vi värdesätter allmänhetens hjälp, säger guiden och ber oss
att hålla ögonen öppna.<br />
Vi får också inblick i FBI-agenternas vardag när vi passerar<br />
förbi de kriminaltekniska laboratorierna. I slutet av rundturen<br />
får vi samspråka en stund med en tvättäkta Special Agent<br />
som demonstrerar olika skjutvapen och fyrar av dem mot en<br />
måltavla precis som på bio. Han har till och med en jargong<br />
som är som en dålig parodi på en Hollywood-thriller:<br />
–Det här är ett drömjobb (konstpaus) för den som gillar att<br />
storma skumma knarkarkvartar i förfallna höghus (konstpaus<br />
igen) med draget vapen och blodet pulserande i öronen.<br />
Men att bli specialagent är inte lätt, ty FBI vill inte bli<br />
sammankopplade med vem som helst. Elvis Presley försökte<br />
utan framgång bli agent, och för att visa sin goda vilja angav<br />
han omstörtande grupper och personer som Beatles (”lagt<br />
grunden för dagens ungdomsproblem”) och Jane Fonda<br />
(”USA-fientliga uttalanden som förgiftat de ungas sinnen”).<br />
Problemet var bara att den paranoida FBI-chefen J Edgar<br />
Hoover vägrade träffa Elvis, som i hans ögon var alldeles för<br />
långhårig och hade perversa kläder. Senare fick rock’n’rollkungen<br />
upprättelse av president Nixon, som utnämnde Elvis<br />
till federal narkotikaspanare.<br />
FBI-skolan som är känd från den Oscarsbelönade filmen ”När<br />
lammen tystnar” – med Jodie Foster som ung agent – ligger<br />
i ett skogigt övningsområde på marinkårsbasen Quantico (5<br />
mil söder om Washington, i Virginia). Förutom skolbyggnader<br />
och 14 skjutbanor av olika slag finns där en låtsasstad, Hogans<br />
Alley, för träning av FBI-agenter och narkotikapoliser.<br />
Anläggningen är dock inte öppen för turister.<br />
T-bana: röd/orange/blå linje till Metro Center; gul/grön linje<br />
till Archives.
N a t i o n a l a r k i v e t<br />
I kvarteret snett över Pennsylvania Avenue från FBI ligger den<br />
kanhända allra viktigaste byggnaden i USA: Nationalarkivet<br />
(501-5000; öppet dagligen) på Constitution Avenue NW<br />
mellan 7th och 9th Street, där dokumenten som nationen<br />
vilar på förvaras.<br />
De populäraste originalhandlingarna är permanent utställda<br />
i en marmorglänsande hall som man kommer in i från<br />
byggnadens södra sida (som vetter mot National Mall),<br />
efter att ha genomgått ännu en fullständig visitering med<br />
detektorer och gud vet vad. Se där, flankerad av två slokande<br />
amerikanska flaggor ligger USA:s oavhängighetsdeklarat<br />
ion, som undertecknades i Philadelphia 1776, bakom ett<br />
klorofyllgrönt glas som skyddar de spröda pappersarken<br />
(ungefär A2-format) från ljus och samtidigt gör dem så gott<br />
som oläsliga.<br />
En lång kö leder dit fram och alla blir besvikna över att de<br />
inte får fotografera dokumentet. Arkivet har andra historiska<br />
utställningar i de omgivande utrymmena. Dessutom finns<br />
här geväret som Kennedy sköts med och flygvapnets numera<br />
nedlagda UFO-katalog, den så kallade Blue Book, men många<br />
sådana intressanta föremål förvaras inlåsta i djupa valv.<br />
T-bana: grön/gul linje till Archives
N a t i o n a l M a l l<br />
Söder om Nationalarkivet breder stadens paradområde<br />
National Mall ut sig, det är en blandning av en jättelik park<br />
och ett system av avenyer, ungefär 4 km på längden och en<br />
halv km på bredden.<br />
Österut<br />
Längst i öster skymtar den karakteristiska kongressbyggnaden<br />
Kapitolium (The Capitol; 224-3121; gratis guidade<br />
rundturer dagligen kl 9-15:45), som började byggas 1793 och<br />
blev färdig 1863. Både senaten och kongressen arbetar här,<br />
säkerhetspådraget är tämligen högt efter ett bombattentat<br />
1983 och efter att en revolverbeväpnad amerikan sommaren<br />
1998 sköt ner två av säkerhetsvakterna och en turist. Det finns<br />
en presentbutik med Washington-souvenirer. Kapitolium<br />
är stadens nollpunkt och härifrån räknas alla gatu- och<br />
husnummer: Adressen hit är 1st Street, mellan Constitution<br />
och Independence Ave.<br />
Bakom Kapitolium hittar man 16 miljoner böcker på 925<br />
km bokhyllor i kongressbiblioteket, Library of Congress<br />
(707-5000; http://www.loc.gov; öppet dagligen; fritt<br />
inträde), som grundades år 1800 och sägs vara världens<br />
största bibliotek. Adressen hit är 101 Independence Ave SE,<br />
mellan 1st och 2nd Street.<br />
Härjämte ligger Högsta Domstolen (Supreme Court of<br />
the United States) på 1, 1st Street mellan Constitution och
Independence Ave, där turister kan få följa rättegångarna<br />
(479-3000; mån-ons kl 10-15). Antalet publikplatser är<br />
mycket begränsat.<br />
T-bana: blå/orange linje till Capitol South.<br />
Nationens vindsförråd<br />
Kring den centrala delen av National Mall ligger en grupp<br />
nationella museer som går under namnet Smithsonian<br />
Institute. Världens största museum, som författaren<br />
Bill Bryson kallat ”nationens vindsförråd”, är uppdelat på<br />
ett sextontal olika museibyggnader med diverse teman. I<br />
Smithsonian ingår dessutom en djurpark. Innan museihataren<br />
suckar och hoppar till nästa avsnitt kan det vara värt att<br />
begrunda dessa museers allomfattande natur.<br />
Här har man samlat allting som är viktigt i amerikansk historia<br />
och kultur, och dessutom saker som är stulna ur många andra<br />
länders historia. I det historiska museet finns så varierande<br />
föremål som den flagga vilken inspirerade Francis Scott Key<br />
att skriva texten till den amerikanska nationalsången ”Star<br />
Spangled Banner” (i Baltimore), men där finns också alla<br />
amerikanska uppfinningar som glödlampan, telefonen och<br />
elgitarren: Från stekpanna till Flying V heter avdelningen om<br />
elgitarrens historia, som bland annat kan uppvisa rockartisten<br />
Prince specialbyggda gitarr. I luft- och rymdfartskomplexet<br />
finns amerikanska månkapslar och Charles Lindberghs<br />
flygplan Spirit of St Louis, och man tillåts till och med gnida
fingertopparna mot liten månsten – en flisa med 4 miljarder<br />
år på nacken. Och i det naturhistoriska museet finns härliga<br />
dinosaurieskelett att gnaga på. Så Smithsonian är inte direkt<br />
kattskit.<br />
De flesta museerna är öppna dagligen kl 10-17:30 (undantaget<br />
juldagen; ev längre öppethållning på sommaren) och har fritt<br />
inträde; upplysningar 357-2700.<br />
Smithsonian Information Center i Smithsonian Castle<br />
är museets mittpunkt, och en bra startplats eftersom den är<br />
belägen mitt på National Mall, på 1000 Jefferson Drive SW<br />
mellan 7th och 12th Street. ”Slottet” är som hämtat ur en<br />
film av Walt Disney och förser en med värdefull information<br />
(dagligen kl 9-17:30), där finns även museigrundaren James<br />
Smithsons gravkrypta och modeller över Washingtons<br />
centrala monument.<br />
Norr om ”slottet” ligger den något mer historiskt<br />
tillbakablickande avdelningen med tre stora museer: i den<br />
första byggnaden rakt norrut ligger Museum of Natural<br />
History (Constitution Ave vid 10th Street NW). Grannen<br />
öster om denna är National Gallery of Art med amerikansk<br />
konst från 1700-talet och fram till nutid (Constitution Ave<br />
mellan 4th och 7th Street NW). Väster om det naturhistoriska<br />
museet står patriotiska Museum of American History<br />
(14th Street vid Constitution Ave NW).<br />
Öster om ”slottet” hamnar vi i en mer kreativ fåra: först<br />
kommer vi till Arts and Industries Building (900<br />
Jefferson Drive SW), och därnäst står en cirkelrund byggnad,<br />
Hirshhorn Museum med skulpturträdgård (Independence<br />
Avenue vid 7th Street SW). Det sistnämnda har en samling
med världens alla kända 1900-talskonstnärer.<br />
När vi korsar 7th Street och fortsätter österut finner vi det<br />
ganska grabbiga Air & Space Museum (Independence<br />
Avenue vid 6th Street SW), förutom luftfarts- och<br />
rymdutställning har det här museet ett populärt kafé där man<br />
gärna tar sig en kopp medan man vilar benen. Enligt uppgift<br />
är detta världens mest besökta museum, om man räknar till<br />
antalet besökare per dag.<br />
Västerut från ”slottet”, innan Jefferson Drive mynnar ut i 12th<br />
Street, finner vi asiatisk och amerikansk konst i Freer Gallery<br />
of Art och mer antikt jox från Asien finner vi i byggnaden intill,<br />
Arthur M Sackler Gallery (1050 Independence Avenue<br />
SW). Sedan kommer vi, söder om ”slottet”, till National<br />
Museum of African Art (950 Independence Avenue SW)<br />
med afrikansk konst.<br />
T-bana: orange/blå linje till Smithsonian; gul/grön linje till<br />
L’Enfant Plaza.<br />
S m i t h s o n i a n I n s t i t u t e<br />
Ovan presenteras de delar av Smithsonian Institute som<br />
ligger vid National Mall. Men det tar inte slut där. Följande<br />
Smithsonian-museer ligger i andra delar av Washington:<br />
Anacostia Museum, 1901 Fort Place SE (T-bana: Anacostia);<br />
de svarta amerikanernas historia.<br />
National Museum of American Art, 8th Street vid G<br />
Street NW (T-bana: Gallery Place); amerikansk konst. Från<br />
samma byggnads södra sida kommer man in i National
Portrait Gallery, 8th Street vid F Street NW; porträtt på<br />
amerikanska hjältar och hjältinnor från indianprinsessan<br />
Pocahontas till samtliga presidenterna.<br />
National Postal Museum, 2 Massachusetts Avenue NE<br />
(T-bana: Union Station); det amerikanska postväsendets<br />
historia.<br />
Renwick Gallery, Pennsylvania Avenue vid 17th Street NW<br />
(T-bana: Farragut West); amerikanskt konsthantverk.<br />
Smithsonian har som kronan på verket även en djurpark,<br />
National Zoological Park (dagligen kl 10-18; ev kortare<br />
vintertid och om vädret är vackert förlängda sommartider;<br />
stängt på juldagen; fritt inträde) med tusentals djur, på 3000<br />
Connecticut Avenue NW längs Potomacs lilla biflod Rock<br />
Creek (T-bana: röd linje till Woodley Park-Zoo, därefter går<br />
man norrut längs Connecticut Avenue och tar till höger på<br />
Hawthorne Street).<br />
Två Smithsonian-museer är belägna i New York och<br />
beskrivs i det kapitlet: National Museum of the American<br />
Indian samt Cooper-Hewitt National Design Museum.<br />
Inträdet till alla museer (utom Cooper-Hewitt i New York)<br />
är gratis, för vissa speciella attraktioner som filmvisningar<br />
tas en symbolisk avgift. Smithsonian arrangerar dessutom<br />
flera viktiga festivaler, bl a konserter och dansuppvisningar<br />
på National Mall. Besök även Smithsonian på http://www.<br />
si.edu.
Washington Monument<br />
Mitt på National Mall står det mest iögonfallande monumentet<br />
i hela staden, Washington Monument, en 169 meter hög<br />
sylvass marmorobelisk som blickar ut över presidenthemmet<br />
i norr, kongressbyggnaden i öster och Potomacfloden i<br />
väster (och i nordväst skymtar man Watergates vita rundade<br />
kontorskomplex). Grundstenen till detta byggnadsverk lades<br />
redan 1848 men det tog fyrtio år innan det var klart för<br />
publikinsläpp. Tornet sägs vara världens högsta fristående<br />
murade byggnad och i DC får inget hus byggas högre än<br />
Washington Monument – så den obehindrade utsikten är<br />
tryggad.<br />
När vi strosar upp mot monumentet är det svårt att inte<br />
bli imponerad över dess gigantiska proportioner. Om man<br />
vill åka hiss upp ska man hämta en fribiljett från kiosken<br />
vid monumentets uppfart på 15th Street NW (426-6841;<br />
dagligen kl 9-17; under sommaren förlängs tiderna till kl<br />
8-24; biljetter börjar delas ut kl 7:30 men kan vara slut redan<br />
kl 12; efter kl 20 kan man åka upp utan biljett). Liksom vid<br />
Vita Huset blir man anvisad ett klockslag.<br />
De öppna slänterna runt monumentet är populära<br />
bland stadens drakflygare och i april arrangeras en årlig<br />
drakfestival.<br />
T-bana: blå/orange linje till Smithsonian.
Lincoln Memorial<br />
Västerut guppar den reflekterande pölen (Reflecting Pool)<br />
och den mördade presidentens staty i Lincoln Memorial,<br />
en pampig paviljong som med sina doriska kolonner ska se<br />
ut som ett grekiskt tempel. Det var vid Lincoln Memorial som<br />
Martin Luther King Jr inför 250 000 demonstranter höll sitt<br />
kraftfulla ”I have a dream”-tal:<br />
Jag har en dröm om att en dag på Georgias röda kullar ska<br />
söner till före detta slavar och söner till före detta slavägare<br />
kunna sitta tillsammans vid broderskapets bord… Jag har<br />
en dröm om att mina fyra barn en dag ska bo i ett land där<br />
de inte bedöms efter sin hudfärg, utan efter sin karaktär.<br />
Tyvärr tycks det fortfarande dröja många år innan Kings<br />
drömmar blir uppfyllda.<br />
På norra sidan om Lincoln Memorial finns ett minnesmärke<br />
över de amerikanska soldater som stupade i Vietnam (58<br />
192 så vitt jag kunde räkna namnen), och söderut finns ett<br />
motsvarande för stupade i Koreakriget.<br />
T-bana: blå/orange linje till Foggy Bottom-GWU (George<br />
Washington University).
W a t e r g a t e<br />
Norr om Lincoln Memorial ligger det kontorskomplex vars<br />
namn för evigt kommer att förbli i världens minne som ett<br />
synonym till politiska skandaler: Watergate.<br />
De krökta fasaderna är välbekanta från hundratals pressbilder,<br />
och alla politiska skandaler som hotar den sittande presidenten<br />
slutar numera på ”-gate”. Den sedelärande historien om<br />
ändelsen ”-gate” har sin upprinnelse i att president Richard<br />
Nixon lät bugga motståndarlägrets kampanjhögkvarter i<br />
Watergate, eftersom alla medel är tillåtna i kampen för att bli<br />
återvald – enligt Nixon själv. Det bar sig inte bättre än att en<br />
nattvakt upptäckte fem män som en juninatt 1972 monterade<br />
in mikrofoner på demokratiska partiets kontor. Speciellt<br />
komprometterande var det faktum att männen visade sig<br />
vara anställda av Committee to Re-elect the President (som<br />
faktiskt förkortades CREEP). Medan härvan nystades upp<br />
– vilket tog flera år – fälldes Richard Nixon, nästan hela Vita<br />
Husets stab och nye FBI-chefen L Patrick Gray, som knappt<br />
hunnit efterträda J Edgar Hoover, vilken i sin tur roterade<br />
som en kardanknut i sin grav.<br />
Efteråt har de flesta inblandade kunnat göra sig en mindre<br />
förmögenhet på att skriva böcker om sin roll i affären. Howard<br />
Hunt, Vita Huset-medarbetare som tidigare jobbat inom CIA<br />
där han planlagt den lika misslyckade invasionen av Kuba 1961<br />
(den s k ”Grisbukten”), blev författare till spionthrillers, och<br />
hans kollega G Gordon Liddy, f d FBI-agent, fick en gästroll i<br />
TV-serien ”Miami Vice”.
Söder om Watergate ligger John F Kennedy National<br />
Center for the Performing Arts, 2700 F Street NW,<br />
stadens stora kulturhus med fem scener. Watergate och<br />
Kennedy Center ligger i korsningen Virginia Avenue och<br />
New Hampshire Avenue, väster om George Washingtonuniversitetet.<br />
T-bana: orange/blå linje till Foggy Bottom-GWU (George<br />
Washington University).<br />
J a k t e n p å e t t c e n t r u m<br />
Washington har inget egentligt centrum eftersom staden är<br />
uppbyggd som ett system av paradgator. Så centrum är lite<br />
grann där man befinner sig för tillfället.<br />
Norr om Vita Huset ligger Dupont Circle i skärningspunkten<br />
mellan Connecticut Avenue, Massachusetts Avenue och<br />
New Hampshire Avenue, en ödslig rondell med en fontän<br />
i mitten och några parkbänkar med knarkare och lodisar. I<br />
omgivningarna hittar man en mängd kaféer, uteserveringar<br />
(sommartid) och trendigare barer; vad som ska föreställa<br />
Washingtons pulserande nöjesdistrikt är dock inte särskilt<br />
upphetsande. Om man trots allt behöver röra sig bland folk<br />
kan man prova att spankulera uppför Connecticut Avenue<br />
som kantas av bistroer (T-bana: röd linje till Dupont Circle).<br />
Efter några kvarter kan man vika av uppför Florida Avenue<br />
till höger för att komma till U Street; längs denna gata som<br />
tidigare varit ett svart getto ligger flera etniska restauranger
med mat från spännande länder i Afrika. Ett nytt komplex<br />
med finare matställen finner man i hörnet av U Street och 14th<br />
Street, där man kan äta pizza på populära Coppi’s (1414 U<br />
Street). I nästa kvarter finns en stor väggmålning föreställande<br />
sångaren Marvin Gaye, född i Washington DC 1939. Gaye<br />
började sin bana i skolorkestern på närbelägna Cardoza High<br />
School. (T-bana: grön linje till U Street-Cardoza.)<br />
R u f f i g a k v a r t e r<br />
När man promenerar i området norr om Vita Huset, i<br />
synnerhet på de smalare bokstavs- och siffergatorna, kan<br />
man plötsligt upptäcka att man befinner sig i ganska ruffiga<br />
kvarter. Plötsligt är ordet. Jag omges av gängmedlemmar som<br />
står och hänger i gathörnen på demonstrativt sätt, som om<br />
de äger gatan. Råttorna pilar ner i kloakerna. Jag går in på<br />
en kvällsöppen kvartersrestaurang: Där är bord och stolar<br />
fastskruvade i golvet och kassan skyddas av 4 tum tjockt<br />
pansarglas som till och med ska klara strödda salvor av kpisteldgivning.<br />
Bakom glaset står den asiatiske kocken och tar<br />
emot beställningar – vi talar genom en skottsäker glugg.<br />
Pengarna lirkar man in genom en springa under glasrutan.<br />
Och när maten efter några minuter är klar, kommer ingen<br />
ut för att servera den, utan man får sin bruna papperspåse<br />
genom en roterande plexiglastrumma.<br />
Vad jag slagits av här i nationens huvudstad är hur isolerade<br />
alla platser är. Byggnaderna omges av så breda och långa<br />
gator att man blir trött i fötterna av att röra sig från en plats<br />
till en annan. En lyxig restaurang eller ett flott hotell kan ligga
i så ruffiga omgivningar att man måste ta bilen mellan hotell<br />
och restaurang för att slippa bli ett rånoffer. Situationen var<br />
i början av 90-talet så bedrövlig att FBI startade Operation<br />
Safe Streets i staden.
Praktiska upplysningar<br />
Riktnumret till Washington DC är 202.<br />
Ta sig runt<br />
I en monumental stad som Washington är avstånden långa,<br />
men med bra skor kan man gå mellan de flesta av de centrala<br />
monumenten även om det tar sin tid. Om det är en solig dag,<br />
ta med någonting att dricka och kanske en hatt.<br />
Centrala Washington ligger på floden Potomacs östbank och<br />
grundplanen är tämligen enkel. Ett paradstråk, National<br />
Mall, sträcker sig 4 km österut från floden. I ändan närmast<br />
Potomac står Lincoln Memorial, mitt på National Mall<br />
står Washington Monument (169 meter hög) och längst i<br />
öster Kapitolium (som är nollpunkten i stadens gatunät).<br />
Precis norr om Washington Monument ligger Vita Huset. I<br />
området norr om Vita Huset finns stadens näringscentrum<br />
om man vill gå på krogen. Här finns också de flesta hotell.<br />
Järnvägsstationen ligger strax norr om Kapitolium.<br />
Washington har ett regelbundet gatusystem som kan vara<br />
intressant för en matematiker, med ett nätverk av avenyer och<br />
gator. Diagonala avenyer är i allmänhet döpta efter delstater,<br />
t ex ligger järnvägsstationen på Massachusetts Ave, framför<br />
stationen kan man också gå snett söderut på Delaware Ave<br />
eller Louisiana Ave till Kapitolium. Det finns två avenyer som<br />
bryter mot den här regeln, de löper parallellt med National<br />
Mall: Constitution Avenue (norra sidan) och Independence<br />
Avenue (södra sidan).
I övrigt rör man sig på gator som antingen är numrerade<br />
(lodräta) eller har en bokstav (vågräta). Mittpunkten i<br />
detta system är Kapitolium och de vågräta gatorna som<br />
löper parallellt med National Mall har bokstäver och börjar<br />
med C Street på vardera sidan om Constitution respektive<br />
Independence Avenue. De gator som löper i nord-sydlig<br />
riktning är numrerade från 1 och högre ju längre från<br />
Kapitolium gatan ligger. Husnumren är upprättade så att de<br />
flesta kvarter är ett jämt hundratal. För att avgöra var man<br />
befinner sig, anger man i vilken kvadrant adressen ligger i<br />
förhållande till Kapitolium: NE (nordost), NW (nordväst),<br />
SE (sydöst) eller SW (sydväst).<br />
Detta betyder att om man står framför 1320 L Street NW är<br />
man 13 kvarter väster och 10 kvarter norr om Kapitolium. På<br />
så sätt kan man orientera sig någorlunda enkelt.<br />
Washington har både tunnelbana och bussar som körs av<br />
bolaget Metro, 637-7000; många av linjerna fortsätter som<br />
pendeltåg till närbelägna samhällen i Maryland eller Virginia.<br />
Nedgångarna markeras av pelare med bokstaven M och färger<br />
för vilka linjer som passerar där. T-centralen heter Metro<br />
Center och ligger i korsningen G Street och 12th Street NW.<br />
För att resa med tunnelbana måste man köpa ett förköpskort<br />
– Metrokort – på någon av stationerna eller hos speciella<br />
återförsäljare. Kortet gäller för både tunnelbana och buss.<br />
Avgift: varierar beroende på om det är rusnings- eller lågtrafik,<br />
samt beroende på hur långt man färdas (avgiften dras från<br />
förköpskortet när man lämnar tunnelbanan). Byte: I centrum<br />
finns tre tunnelbanestationer där man kan byta, Metro Center
(röd/orange/blå), Gallery Place-Chinatown (röd/grön/gul)<br />
och L’Enfant Plaza (orange/blå/gul/grön). Man kan byta från<br />
tunnelbana till buss om man tar en transferbiljett när man<br />
börjar resan (gäller i två timmar).<br />
Om man vill komma till platser i Maryland som inte nås av<br />
Washingtons tunnelbana finns det flera pendeltågslinjer som<br />
utstrålar från huvudstaden med bolaget MARC (Maryland<br />
Rail Commuter Service), 1-800-325-RAIL.<br />
Guidning<br />
Old Town Trolley Tours, 832-9800, har röda bussar som<br />
kör runt till de flesta sevärdheterna i centrala Washington<br />
(dag som kväll); biljetten kan vara en bra investering eftersom<br />
man kan hoppa på bussen igen samma dag, även efter att<br />
man avverkat sin guidade rundtur. Det finns hållplatser<br />
framför Smithsonian Castle, öster om Vita Huset, vid Lincoln<br />
Memorial och Arlingtons kyrkogård, samt på flera andra<br />
ställen.<br />
Museerna inom Smithsonian-gruppen har dagliga gratis<br />
visningar som man inte behöver boka plats på, tider anges på<br />
respektive museum eller 357-2700.<br />
Fråga<br />
Vita Husets turistbyrå på 1450 Pennsylvania Ave, snett<br />
över gatan från Vita Huset, är kanhända det bästa och<br />
naturligaste stället att börja på.
Smithsonian Institute har också eget besökscenter i<br />
Smithsonian Castle, mitt på National Mall, mellan 7th och<br />
12th Street; dagligen kl 9-17:30 (357-2020; dygnet runt;<br />
bandat meddelande).<br />
På järnvägsstationen finns en disk där Travelers Aid<br />
tillhandahåller kartor och guidehäften.<br />
DC Office of Tourism & Promotion, 347-2873 samt<br />
Washington Convention & Visitor Association, 789-7000<br />
ligger på 1212 New York Ave NW och är nästa ställe dit man<br />
kan vända sig med frågor.<br />
Svenska ambassaden, Embassy of Sweden, 467-2600,<br />
epost: ambassaden.washington@foreign.ministry.se, fax<br />
467-2699, ligger på 1501 M Street NW.<br />
Om man planerar att resa till Mexiko finns en mexikansk<br />
turistbyrå på 1911 Pennsylvania Ave, 728-1750.<br />
Fler sevärdheter<br />
Staden har minnesmärken över nästan alla USA:s presidenter<br />
som är döda och inte längre kan göra bort sig; nyast är museet<br />
över FDR – Franklin Delano Roosevelt.<br />
Även om man inte är intresserad av monument finns det i<br />
Washington otroligt mycket att titta på och förundras över.<br />
Många av museerna har öppet alla dagar i veckan, undantag<br />
noteras i listan med största möjliga precision. Somliga<br />
sevärdheter (exempelvis Vita Huset, Washington Monument)<br />
släpper in ett begränsat antal turister varje dag och har ett<br />
fribiljettsystem; om man t ex vill besöka Vita Huset bör man
prioritera biljettanskaffning till detta.<br />
Eftersom många av sevärdheterna är gratis kan köerna bli<br />
långa i synnerhet på sommaren när amerikaner har semester.<br />
Kön till FBI tog t ex 1 timme 20 minuter, till Vita Huset 30<br />
minuter osv.<br />
En del av huvudstadsområdets sevärdheter ligger utanför<br />
Washington DC:s gränser och markeras med (MD) för<br />
Maryland och (VA) för Virginia.<br />
Utöver de sevärdheter som redan räknats upp finns några<br />
hyperintressanta grejer:<br />
Bureau of Engraving & Printing, 622-2000. 14th Street<br />
vid C Street SW. Vardagar kl 9-14; fritt inträde. Fribiljetterna<br />
börjar delas ut kl 8 på Raoul Wallenberg Place, 15th Street SW.<br />
Här arbetar 2300 personer med att trycka de amerikanska<br />
pengarna – årligen trycks 100 miljarder nya sedlar, dessutom<br />
trycks här frimärken och andra värdepapper. Guidad<br />
promenad genom huset tar 20 minuter. Titta, fotografera<br />
(utan blixt), köpa oskurna ark med pengar, strimlade sedlar<br />
och andra ovanliga souvenirer. T-bana: blå/orange linje till<br />
Smithsonian.<br />
Corcoran Gallery of Art, 639-1700. 17th Street vid New<br />
York Ave NW. Ons-mån kl 10-17. Museum för modern konst.<br />
T-bana: blå/orange linje till Farragut West.<br />
Folger Shakespeare Library, 544-7077. 201 East Capitol<br />
Street SE. Världens förnämsta Shakespeare-samlingar göms<br />
här i skuggan av Kapitolium och Kongressbiblioteket. Öppet<br />
för allmänheten endast en dag om året – på Shakespeares
födelsedag den 20 april. T-bana: blå/orange linje till Capitol<br />
South.<br />
F Scott Fitzgeralds och Zeldas grav, upplysningar<br />
(301) 428-9702. St Mary’s Church, Veirs Mill Road vid väg-<br />
355 i Rockville (MD). Här vilar detta tragiska par: författaren<br />
till ”Den store Gatsby” (som dog av en hjärtattack hos sin<br />
älskarinna i Hollywood 1940) och hans likaledes skrivande<br />
hustru (som hospitaliserades efter flera nervösa sammanbrott<br />
och dog 1948). Pendeltåg (MARC) från Union Station till<br />
Rockville (Brunswick Line); alternativt T-bana med röda<br />
linjen.<br />
Holocaust Memorial Museum, 488-0400. 100 Raoul<br />
Wallenberg Place, 15th Street SW. Dagligen kl 10-17:30;<br />
fribiljetter delas ut vid museet. Invigdes 1992 för att minna<br />
om judeutrotningen under andra världskriget; bland dem som<br />
hyllas finns en del svenska diplomater som hjälpt till att rädda<br />
livet på judar. T-bana: blå/orange linje till Smithsonian.<br />
National Building Museum, 272-2448. 401, F Street<br />
NW. Fritt inträde. Arkitektur, stadsplanering. T-bana: röd<br />
linje till Judiciary Square.<br />
National Museum of Women in the Arts, 783-5000.<br />
1250 New York Ave NW. Mån-lör kl 10-17, sön kl 12-17. Drygt<br />
1500 verk av kvinnliga konstnärer från 1500- till 1900-talen.<br />
T-bana: blå/orange/röd linje till Metro Center.<br />
NASA, (301) 286-8981. Goddard Space Flight Center,<br />
Greenbelt Road, 15 km norr om Washington (MD). Visitor<br />
Center och museum. Dagligen kl 9-16; fritt inträde. Den<br />
rymdintresserade kan göra en tripp ut hit; modellraketer
avfyras den första och tredje sön varje månad kl 13; guidad<br />
rundtur andra och fjärde sön kl 11 & 14 (ring och bekräfta).<br />
Pendeltåg (MARC) från Union Station till Seabrook (mot<br />
Baltimore); därefter ca 2 km till fots eller taxi.<br />
Newseum, 1-888-NEWSEUM. 1101 Wilson Blvd, Arlington<br />
(VA). Fritt inträde. Nytt museum inriktat på nyhetsförmedling<br />
och massmedier, med interaktiva övningar som kan vara kul<br />
för både barn och vuxna. T-bana: blå/orange linje till Rosslyn.<br />
Pentagon, (703) 695-1776. Vid US I-395 i Arlington (VA),<br />
sydväst om den stora kyrkogården. Försvarsministeriets<br />
femhörniga högkvarter byggt 1943 (påstås vara världens<br />
största kontorskomplex; 23 000 personer jobbar där).<br />
Turister blir insläppta i en utställningsavdelning och var 30:e<br />
minut ges en guidad tur; mån-fre kl 9:30-15:30; man måste<br />
ha med sig fotolegitimation och pass; fritt inträde. T-bana:<br />
blå/gul linje till Pentagon.<br />
Phillips Collection, 387-2151. 1600, 21st Street NW.<br />
Stängt mån. Konstmuseum med verk av bl a Renoir, Cézanne,<br />
Picasso – de finns där allihop. T-bana: röd linje till Dupont<br />
Circle.
The yankee dollar<br />
Ta upp en dollarsedel ur plånboken. På den finns en pyramid<br />
med ett öga, vilket ska syfta på Guds omsorg om världen<br />
och byggandet av nationen. Men det sägs också att detta<br />
är frimurarnas hemliga symbol. George Washington,<br />
Benjamin Franklin och troligtvis även Thomas Jefferson<br />
var nämligen frimurare, liksom en stor del av alla andra som<br />
var med om att grunda USA.<br />
Galningar på den religiösa högerkanten i USA har tolkat<br />
symbolen som ett tecken på en konspiration ledd av George<br />
Washington och frimurarorden för att krossa kristendomen.<br />
Än idag florerar dylika teorier om en mystisk sammanslutning<br />
av grå eminenser som i verkligheten styr USA med presidenten<br />
och kongressen som marionetter.<br />
Kultur & Nöje<br />
Washington är inte direkt något framträdande kulturellt<br />
centrum i USA, men det finns en balettgrupp som dansar<br />
på olika scener, en kammarorkester och en opera. Många<br />
av de finkulturella evenemangen går av stapeln på John F<br />
Kennedy National Center for the Performing Arts,<br />
kallas kort och gott Kennedy Center (2700 F Street i södra<br />
ändan av New Hampshire Ave vid Potomacfloden). Det finns<br />
flera mindre teater- och dansgrupper i staden, med sporadiska<br />
uppsättningar, man bör därför granska tidningsannonser
och fråga på turistbyrån för att hitta de ställen där kulturen<br />
gömmer sig.<br />
Teaterbiljetter för halva priset kan man ibland få genom<br />
Ticketplace, 842-5387, beläget vid Lisner Auditorium,<br />
George Washington University Campus, 730, 21st Street NW<br />
(H Street). Diverse biljetter säljs annars via Ticketmaster,<br />
1-800-505-5040.<br />
Ford’s Theater, 347-4833. 511, 10th Street NW. Teatern<br />
startades av John T Ford 1861, brann ner 1862. Ford byggde<br />
en ny teater 1863, och Lincoln sköts i den 1865 och teatern<br />
stängde. Idag används den restaurerade teatern igen av Ford’s<br />
Theater Society.<br />
National Theater, 628-6161. Centralt belägen gammal<br />
(sedan 1835) teater på 1321 E Street NW, numera är<br />
repertoaren Broadway i landsortstappning.<br />
Wolf Trap Farm Park of Performing Art, (703) 225-<br />
1800, 225-1900. 1551 Trap Road, Vienna (VA). Dagligen kl<br />
10-16:30; $10/$8. Park med utomhusföreställningar hela<br />
sommaren från Memorial Day till Labour Day, speciella<br />
evenemang för barn i juli och aug med både teater, slöjd och<br />
datorer. Föreställningar övriga tider på året ges inomhus i<br />
lador från 1700-talet, som transporterats hit från New York.
Kalendarium<br />
Presidentdagen 17/2 – George Washingtons födelsedag – är<br />
en av de viktigaste högtiderna på året: ”Breakfast with George<br />
Washington” är ett återkommande jippo i Mount Vernon,<br />
där Washington bodde, man får äta presidentens favoriträtt<br />
”hoecakes swimming in butter and honey”. Han hyllas även<br />
med en parad i närbelägna Alexandria. I början av april<br />
blommar Washingtons 6000 japanska körsbärsträd<br />
och i samband med detta arrangeras en massa festligheter,<br />
under månaden är det även drakflygarfestival kring<br />
Washington Monument, för upplysningar ring Smithsonian<br />
Associates, 357-3030. Den 20 april firas Shakespeares<br />
födelsedag med teater och Folger Shakespeare Library är<br />
öppet för allmänheten. På Memorial Day i slutet av maj<br />
lägger presidenten ned en krans för de stupade krigshjältarna<br />
på Arlingtonkyrkogården; en chans att få en glimt av<br />
presidenten för den som vill (vandrarhemmen brukar<br />
ordna exkursioner dit). I månadsskiftet juni-juli kan man<br />
känna sig folkloristisk på Festival of American Folklife<br />
som arrangeras av Smithsonian på National Mall; gratis<br />
konserter, föreställningar och utställningar (http://www.<br />
si.edu/folklife). Den 4 juli firas oavhängighetsdagen med<br />
en uppläsning ur det revolutionerande dokumentet, parader<br />
och fyrverkerier. I sept hålls den årliga Takoma Park<br />
Folk Festival i en Washington-förort; sex scener, musik<br />
dans, hantverk och mat, (301) 589-3717; fritt inträde.
Sova<br />
Järnvägsstationen, vars vänthall är öppen dygnet runt, är ett<br />
bra ställe att vila sig på – man kan lämna in bagaget, se staden,<br />
äta från någon av källarens 45 snabbmatserveringar, vila en<br />
stund och fara vidare på kvällen. Vandrarhemmen är relativt<br />
dyra – åtminstone lika dyra som i New York (ca $20 per natt).<br />
(Bokstäverna inom parentes hänvisar till markeringar på<br />
kartan.)<br />
Praktiskt nära alla sevärdheter på National Mall ligger (a)<br />
HI-Washington DC, 1-800-909-4776 kod 04, epost:<br />
DChostel@erol.com. 1009, 11th Street NW (vid K Street). Det<br />
är ett stort och välskött vandrarhem, öppet dygnet runt och<br />
året om. Separata 4-bäddsrum finns för familjer.<br />
Om det är fullt på HI kan man välja mellan ett antal privata<br />
vandrarhem, t ex Simpkin’s Bed & Breakfast Hostel,<br />
387-1328, på 1601, 19th Street NW, förutom sovsal finns<br />
också privata rum för $40/50 (singel/dubbel). Man betalar $5<br />
extra för lakan. Simpkin’s ligger ett kvarter norr om Dupont<br />
Circle, och något längre norrut i samma del av staden hittar<br />
man 2005 - A Guest House, 265-4006, på 2005 Columbia<br />
Road (tvärgata till Connecticut Ave norr om Dupont Circle).<br />
International Student Center, 667-7681, på 2451, 18th<br />
Street NW är billigt, $15, och lockar dessutom med gratis<br />
hämtning på tåg- och busstationer.<br />
Billigast i Washington är nog India House Too, 291-1195,<br />
på 300 Carroll Street i Takoma Park, norr om staden, där man
etalar ca $12 för att bo i ett f d viktorianskt gästgiveri som<br />
omvandlats till vandrarhem. T-bana: röd linje till Takoma,<br />
utgång Carroll Street och gå sedan rakt fram.<br />
Det finns ett gratisnummer som man kan ringa ifall man vill<br />
boka hotell i Washington, och man lovas förmånliga priser i<br />
luftkonditionerade hotell, Washington DC Accommodations,<br />
1-800-554-2220. Om man gärna betalar dyrt kan man<br />
bo mittemot Vita Huset på finfina (b) Hay-Adams, 1-<br />
800-424-5054, fax 638-3803, på 800, 16th Street NW, där<br />
rummen kostar $250-400.<br />
Äta<br />
Järnvägsstationen Union Station har i sin källare ett antal<br />
snabbmatställen som gått samman till en foodcourt – där man<br />
kan frossa i kolgrillade hamburgare, pretzel-kringlor, ostron,<br />
pizza, tacos, hotdog, japanskt, kinesiskt, indiskt och allt vad<br />
man vill ha i form av billig junkfood.<br />
Vill man äta med lite stil kan man hitta bistroer eller liknande<br />
i området kring Dupont Circle, uppför Connecticut Ave. Nära<br />
Dupont Circle får man bra pizza på Paradiso, 2029 P Street<br />
NW.<br />
En bit från Dupont Circle hittar man ett mer etniskt<br />
restaurangområde på U Street NW (gå uppför New Hampshire<br />
Ave från Dupont Circle och ta till höger på U Street): prova<br />
Coppi’s på 1414 U Street. Amerikansk mat väntar på Florida<br />
Avenue Grill, 1100 Florida Ave NW (Columbia Heights),<br />
som har anor tillbaka till 1940-talet.
Sevärt och ätvärt är området kring Eastern Market (åk<br />
till T-banestationen med samma namn), en traditionell<br />
marknadsplats sedan 1873.<br />
Läsa<br />
Vad vore mer naturligt för den som vill läsa än att söka sig till<br />
världens största bibliotek, Library of Congress, som ligger<br />
sydost om Kapitolium (biblioteket har också utsträckt sina<br />
domäner till cybervärlden, http://www.loc.gov).<br />
För mindre storslaget läsande rekommenderas Border’s<br />
bokpalats där det finns en trevlig servering, på L Street vid<br />
18th Street NW. Öppnar tidigt på morgonen (kaffe och bagel<br />
för $3). Man noterar också att bokhandlar i Washington inte<br />
skyltar med skönlitteratur, utan alla böcker heter saker som<br />
”Big Business”, ”Small business” osv…<br />
Gratistidningen Generation Next är en vägvisare till det<br />
alternativa Washington.<br />
Ta sig vidare<br />
Järnvägsstationen Union Station på 50 Massachusetts<br />
Ave NE är ett pampigt sekelskiftesmonument. Amtrak,<br />
484-7540, har försäljningsställen (Amtrak Travel Center)<br />
även på: 1721 K Street NW och 400, 7th Street SW. Tågen mot<br />
New York går ofta, tåg i andra riktningar går sällan; ska man t<br />
ex söderut mot Atlanta eller New Orleans går det bara ett tåg<br />
dagligen (kl 19:15; The Crescent). Det går även tåg till Chicago<br />
via Cleveland, Ohio.
Greyhound, 1-800-231-2222, delar bussterminal med<br />
Trailways på hörnet 1st Street och L Street, några kvarter<br />
norr om Union Station. Mellan Washington och New York kan<br />
man även åka med East Coast Explorer, 1-800-610-2680;<br />
som kör två gånger per vecka med uppehåll vid sevärdheter<br />
på vägen (bland annat Amishbygderna i Pennsylvania) med<br />
hämtning-avstigning vid vandrarhem; $35 per väg.<br />
Washington omges av tre stora flygplatser:<br />
Baltimore-Washington, 1-800-435-9294, 5 mil åt<br />
nordväst i Maryland, en timmes resväg med MARCs pendeltåg<br />
(Maryland Rail Commuter Service, 1-800-325-RAIL) från<br />
Union Station till BWI Airport Station där man byter till<br />
skyttelbuss (1-800-258-3826); även Amtrak stannar vid<br />
BWI Airport Station mellan Washington och Philadelphia.<br />
Taxi kostar ca $30. Till Dulles, (703) 661-2700, i Virginia,<br />
kostar bussresan $16 ($40 med taxi; 4 mil). Närmast centrum<br />
ligger Washington National, (703) 417-8000, som kan<br />
nås med tunnelbana (gul/blå linje) 7 km söderut. Skytteltrafik<br />
till flygplatserna går från Downtown Shuttle Terminal (1517<br />
K Street NW vid 16th Street).<br />
Från Washington kan man köra driveaway-bil till mängder av<br />
andra platser i USA, ring firman Auto Driveaway, 1-800-<br />
346-2277.
Värt att veta om Washingtons omgivningar<br />
Runt Washington finns ett par sevärdheter som kan locka den<br />
historieintresserade:<br />
Tvärs över Potomac från National Mall ligger den militära<br />
begravningsplatsen med tusentals gravar över soldater<br />
som utmärkt sig eller stupat i krig, Arlington Cemetery.<br />
President John F Kennedy vilar också här. Man kan se<br />
vaktombyte vid den okända soldatens grav varje dag (T-bana:<br />
blå linje till Arlington Cemetery). Fort Myer i väster har<br />
uppvisningar med gamla vaktparader, vanligen sista fre i<br />
månaden kl 16, ring för närmare upplysningar (703) 696-<br />
3147. Pentagon, försvarshögkvarteret, ligger nära Arlington<br />
(se ”Fler sevärdheter”).<br />
Staden Alexandria är äldre än Washington, belägen i Virginia<br />
på motsatta sidan av Potomacfloden. I den gamla stadskärnan<br />
gick George Washington på taverna. Restaurerade byggnader<br />
rymmer butiker, konstgallerier och serveringar. Diverse<br />
gallerier delar utrymmen i The Athenaeum, (703) 548-<br />
0035, på 201 Prince Street vid Lee Street (stängt mån-tis; fritt<br />
inträde), ett gammalt bankpalats från 1850-talet. En annan<br />
attraktion är torpedfabriken från 1918, Torpedo Factory Art<br />
Center, (703) 838-4565, på 105 North Union Street vid King<br />
Street (dagligen kl 10-17; fritt inträde), där 150 konstnärer<br />
har sina ateljéer vid vattenbrynet. En mindre känd sevärdhet<br />
är Frank Lloyd Wright-huset Pope-Leighey Residence (från<br />
1939) på 9000 Richmond Highway, Woodlawn Plantation;<br />
dagligen kl 9:30-16:30 under mars-dec; (703) 780-4000.
Till Alexandria är det 14 km från Washington, man kan ta<br />
tunnelbana (gul/blå linje) till King Street och sedan buss<br />
resten av vägen.<br />
En mil söder om Alexandria ligger Mount Vernon där<br />
man kan besöka George Washingtons Estate and Gardens<br />
Historical State Park, (703) 780-2000. George Washington<br />
(1732-99) var på sin tid en av USA:s rikaste män med<br />
ett enormt antal slavar och hade ärvt det här godset på<br />
Potomacs västra strand. Byggnaden är ett exempel på den<br />
koloniala arkitektoniska stilen. Washington deltog frivilligt i<br />
frihetskriget och kämpade i många slag, vilket har bidragit till<br />
att en del historieforskare idag ifrågasätter hans intelligens<br />
(han var sin tids Rambo, faktiskt). Då han pensionerades<br />
efter sin ämbetsperiod som president drog han sig tillbaka<br />
till Mount Vernon, där han drog på sig en förkylning.<br />
Den tidens läkare behandlade honom genom att åderlåta<br />
honom på allt blod, vilket ledde till döden. Hans grav finns<br />
här. Upplysningar, (703) 780-200. Det går att kryssa på<br />
Potomac från Washington till Mount Vernon; upplysningar,<br />
(202) 554-8000.
Från Washington DC till<br />
Atlanta<br />
Washington försvinner i det växande mörkret medan jag<br />
gnider min trötthet ur tinningarna, sevärdheterna är sedda<br />
och paradgatorna är gådda. Tolv timmars tågfärd, till söderns<br />
drottning Atlanta, väntar och det är dags för den entusiastiska<br />
turisten att börja läsa på. Klockan är bortemot åtta på kvällen<br />
då den jovialiske konduktören utropar att det är Happy Hour<br />
i baren, med drinkar för $2.<br />
Baren (som dagtid är kafé) är inte direkt mysig, sofforna är<br />
liksom heltäckningsmattan ljusbruna. Där sitter ett gäng och<br />
spelar poker om småpengar, och pratar en engelska som låter<br />
närmast skånsk – de är från sydstaterna. När någon tar hem<br />
hela potten tjuter alla så att tåget nästan skuttar av rälsen.<br />
Men en av spelarna konstaterar beklagande att han rest med<br />
The Crescent sedan 1962 och att tåget blivit mycket lugnare:<br />
förr var det alltid rökigt och stimmigt den här tiden på kvällen,<br />
och alla brukade vara snorfulla. Jag sitter med min drink i en<br />
engångsmugg och tittar ut. Isbitarna skaver mot plasten.<br />
V i r g i n i a<br />
Utanför fönstren syns ljusen från diverse hålor i delstaten<br />
Virginia, även känt som tobakslandet.<br />
Vid tiotiden på kvällen gör tåget ett kort uppehåll i<br />
Charlottesville där Thomas Jeffersons hem kan besökas
på bergstoppen Monticello (4 1/2 km sydöst om Amtraks<br />
station; dagligen kl 9-16:30) – huset finns avbildat på<br />
femcentsmynten. Jefferson är långt mer än bara en död<br />
president för traktens befolkning, han är i deras ögon en<br />
stor upplysningsfilosof som står näst till Gud. Hans hem har<br />
bevarats med ursprungligt möblemang och trädgårdarna<br />
ser fortfarande ut som Jefferson planerade dem, han var<br />
nämligen amatörbotaniker också. Upplysningar, (804) 984-<br />
9822. Kliver man av i staden kommer inte nästa tåg förrän<br />
efter ett dygn.<br />
Staden har stora samlingar med plockgods från mexikanska<br />
mayatempel på Bayley Art Museum, (804) 924-7458;<br />
University of Virginia, Rugby Road (2 km väster om Amtrak;<br />
tis-sön kl 13-17).<br />
Edgar Allan Poe studerade på Virginia-universitetet på 1820talet,<br />
men han var ingen mönsterelev och stod i skuld till de<br />
flesta spelhajarna i området. Slutligen hoppade han av skolan.<br />
Trots sitt leverne hade han haft utmärkta studieresultat fram<br />
till avhoppet, och lyckats skriva en hel del. Kanske mejslades<br />
redan då hans framtida öde ut – som författare levde Poe ofta<br />
i djup misär medan han producerade det ena mästerverket<br />
efter det andra för att kunna försörja sig. Det finns ett litet Poemuseum<br />
i det rum där författaren bodde under studietiden.<br />
Turistbyrån, (804) 977-1783, bokar logi till besökare.
N o r t h C a r o l i n a o c h<br />
S o u t h C a r o l i n a<br />
Tåget passerar under natten genom delstaterna North<br />
Carolina och South Carolina, och enligt mina<br />
efterforskningar finns det ingen större orsak att kliva av<br />
tåget här. Vid tretiden på natten gör tåget ett kort uppehåll i<br />
Salisbury, dit den otursförföljde 33-åringen flyttade efter att<br />
ha avfärdats som huvudmisstänkt för mordet på Olof Palme.<br />
En vinter i mitten av 90-talet påträffades han död, skjuten i<br />
nacken, i ett skogsparti vid Blue Ridge Mountain. Det visade<br />
sig vara ett svartsjukedrama och en amerikansk polisman<br />
som hade mördat honom.<br />
Många av de cigaretter man rökt under sitt liv kommer<br />
härifrån, Chesterfield och Lucky Strike från Durham,<br />
märken som Camel, Winston och Salem från en stad som<br />
heter Winston-Salem, i ett område vars rikedom bygger på<br />
cigarettpengarna. För invånarna måste det se mörkt ut nu,<br />
när allt fler delstater förbjuder rökning på offentliga platser<br />
och tusentals cancersjuka stämmer cigarettproducenterna.<br />
V a n d r a r h e m m e l l a n<br />
W a s h i n g t o n o c h A t l a n t a<br />
Det finns ett antal vandrarhem för den som vill utforska<br />
Virginia och Carolina, en del ligger i naturområden långt från<br />
storstäder och riktar sig speciellt till vandrare. Nedan följer<br />
ett urval, från nord till syd (HI=Hostelling International,<br />
medlemskort i STF går bra).
Turistinformation om Virginia: 1-800-VISIT-VA; West<br />
Virginia: 1-800-CALL-WVA; North Carolina: 1-800-<br />
VISIT-NC; South Carolina: 1-800-868-2492.<br />
V i r g i n i a<br />
HI-Bears Den Lodge, (540) 554-8708. Rural Route-1.<br />
Vandrarhemmet ligger vid Virginia Highway-601, närmaste<br />
samhälle är lilla Bluemont vid väg-7 mellan Winchester och<br />
Leesburg. Vandrarhemmet har 20 bäddar ($12 per natt) och<br />
ligger intill vandringsleden Appalachian Trail.<br />
HI-Blue Ridge Mountains Country Hostel, (540) 236-4962.<br />
Rural Route-2. Vandrarhemmet ligger några km från Galax,<br />
vid Blue Ridge Parkways milstolpe 214-1/2 (östra), alldeles<br />
vid gränsen till North Carolina och ca 5 mil norr om Winston-<br />
Salem. 22 bäddar ($12 plus skatt).<br />
Mrs H J Carter, (804) 229-1117, på 903 Lafayette Street ($20).<br />
Vandrarhem i Williamsburg, en stad med koloniala rötter.<br />
I stadens restaurerade 1700-talsbyggnader finner turisten<br />
butiker och restauranger där personalen är klädd i tidstypiska<br />
kläder och försöker konversera på 1700-talsamerikanska. Ett<br />
dagligt tåg via Washington DC från New York anländer till<br />
Amtraks station på 468 North Boundary Street.<br />
HI-Angie’s Guest Cottage, (757) 428-4690. 302, 24th Street,<br />
Virginia Beach. Vandrarhemmet ligger vid Atlanten och<br />
har 36 bäddplatser ($8:50-12 plus skatt); stängt okt-mars.<br />
Virginia Beach nås med buss från Williamsburg, Amtrak har<br />
också thruway-bussar från sin närmaste järnvägsstation,<br />
Newport News.
N o r t h C a r o l i n a<br />
HI-Outer Banks, (919) 261-2294. 1004 Kitty Hawk Road,<br />
Kitty Hawk. 40 bäddar (det finns även familjerum); $15<br />
plus skatt; öppet året om. Vandrarhemmet ligger i en gammal<br />
skolbyggnad 10 mil söder om Virginia Beach, på ett smalt<br />
sandrev vid Atlanten nära Kill Devil Hills där bröderna<br />
Orville och Wilbur Wright genomförde sin första flygtur<br />
1903. En utsänd medarbetare konstaterar att på platsen där<br />
den första människan flög finns en minnessten som restes<br />
efter flygningen. Senare, när man funderat lite till, restes en<br />
minnessten även på platsen där han landade, 50 meter längre<br />
bort – detta roade medarbetaren som också rapporterar<br />
att platsen har ett museum med en kopia av flygmaskinen.<br />
Vad som däremot förtigs är att det fanns en kvinna bakom<br />
männen: bröderna Wright hade nämligen stor hjälp av<br />
sin syster Katharine Wright, vars namn inte står med i<br />
uppslagsböckerna.<br />
S o u t h C a r o l i n a<br />
Det finns tre vandrarhem i kuststaden Charleston (65<br />
000 inv), priserna ligger på $20 per natt: HI-Summer<br />
Hostel, (803) 953-4903 på 14 Greenway; King George IV,<br />
(803) 723-9339, 32 George Street; och Rutledge Victorian<br />
Guesthouse, (803) 722-7551, 114 Rutledge Avenue.<br />
Charleston ligger på en udde mellan två floder som mynnar<br />
ut i Atlanten, med en naturlig hamnplats som skyddas av ett<br />
sund.
Edgar Allan Poe tog värvning som 18-åring (under falskt<br />
namn och falsk ålder) och hamnade på Fort Moultrie, 15 km<br />
öster om Charleston. Poe tillbringade 1827-28 med att skriva<br />
när han inte utförde arméns skrivbordssysslor. Sullivan<br />
Island där fästningen ligger fick bli miljön till ”Guldbaggen”.<br />
Från Charleston är det möjligt att ta Amtraktåg söderut mot<br />
Savannah (GA; 2 timmar) och Jackson (FL; 4 timmar) och<br />
Miami (FL; 13 timmar), eller norrut till New York (24 timmar).<br />
Amtrakstationen ligger på 4565 Gaynor Avenue.
Vägvisare till Atlanta, Georgia<br />
– $30 per dag<br />
Mitt i de amerikanska sydstaterna ligger Atlanta<br />
(2,5 milj inv), känd under smeknamnet ”Söderns<br />
drottning” och huvudstad i delstaten Georgia.<br />
Järnvägen norrifrån drogs hit tidigt för att frakta<br />
bomull och tobak från Georgias stora plantager. I<br />
1800-talets plantagemiljö utspelar sig en av världens<br />
populäraste böcker och filmer – ”Borta med vinden”.<br />
Eftersom Georgia stod på fel sida i inbördeskriget<br />
brändes Atlanta ned till grunden av nordstatsarmén<br />
1864. Därefter har staden återigen rest sig: Tack vare<br />
att Coca-Cola och CNN har sina världshögkvarter här<br />
råder det nämligen ingen brist på pengar. Dessutom<br />
får turisten i Atlanta sin kanske mest gripande<br />
upplevelse på hela resan – för här finns Martin<br />
Luther King Jr:s barndomsgata.
Coca-Colas värld<br />
När rymden blir allt viktigare med rymdstationer och andra<br />
framtida projekt, vill vi vara den läskedryck som är på<br />
plats.<br />
Michael Myers, ansvarig för Coca-Colas rymdprojekt<br />
Före Coca-Cola var Atlanta föga mer än en landsvägskorsning<br />
och en ändstation på järnvägen mellan nordstaterna och<br />
sydstaterna. En dag 1886 rörde apotekare John Pemberton<br />
ihop ett stärkande medel, ett tonikum, av diverse ingredienser<br />
som skulle hjälpa mot huvudvärk. Men kladdet visade sig<br />
vara omöjligt att svälja såvida det inte späddes ut. När det<br />
blandades med sodavatten hände något oväntat: plötsligt<br />
smakade det gott! Snart var det populärt att dricka cola även<br />
utan några speciella krämpor. Kundkretsen var i början väldigt<br />
lokal, och patentet såldes gång på gång för en spottstyver tills<br />
det kom i händerna på den beryktade Asa Candler, som ofta<br />
felaktigt kallas för Coca-Colans uppfinnare.<br />
Candler insåg att marknadsföring är vägen till framgång, och<br />
han satsade allt på att göra sin produkt berömd. Och lyckades.<br />
Inom några få år hade Candler gjort Coca-Cola till USA:s mest<br />
kända varumärke och övertygat amerikanerna om att de inte<br />
klarade sig en enda dag utan läskedrycken.<br />
Byggnaden där den första Coca-Colan i Atlanta buteljerades<br />
1899, på 125 Edgewood Avenue, är klassad som National<br />
Historic Landmark Building. Klirret från Dixie Coca-<br />
Cola Bottling Company måste ha spridit sig som ett
miljondollarsskratt över Hurt Park och centrala Atlanta. I<br />
närheten byggde sig Candler redan 1906 ett lyxhus, på sin<br />
tid den högsta byggnaden söder om Philadelphia, på 127<br />
Peachtree Street, Atlantas huvudgata. Husets friser och<br />
stenbyster föreställer Shakespeare, Michelangelo, Beethoven<br />
och Candlers mamma Martha. Från 1920- till 1980-talet<br />
leddes Coca-Cola av Robert W Woodruff som byggde upp<br />
imperiet till vad det är idag. Han donerade mycket pengar och<br />
har fått både parker och kulturhus döpta efter sig.<br />
Högkvarteret på North Avenue (mellan Luckie Street och<br />
Marietta Street) tar inte emot turistbesök – istället hänvisas<br />
turister till ett museum, World of Coca-Cola på 55 Martin<br />
Luther King Drive, där man får titta på gamla affischer, höra<br />
reklamjinglar och provsmaka obegränsade mängder läsk<br />
(676-5151; mån-lör kl 10-21:30, sön kl 12-18; sista insläpp<br />
en timme innan museet stänger; $6/$3; rabatt efter kl 17; fritt<br />
inträde till souvenirbutik).<br />
Coke ses som en nationaldryck: Läsken har sedan andra<br />
världskriget följt de amerikanska soldaterna genom alla<br />
strapatser, med filosofin att ”där amerikanska pojkar vistas,<br />
ska de kunna få sin Coke till samma pris som hemma”. Kring<br />
militärförläggningar utomlands har Coke (på begäran från<br />
Vita Huset) anlagt fabriker där sirapen blandas till läsk,<br />
och samtidigt erövrat världen i de amerikanska truppernas<br />
stövelspår.<br />
Idag erövrar Coke rymden, för rymdfärjor utrustas sedan<br />
mitten av 90-talet med läskedrycksautomater där de 6-<br />
7 besättningsmedlemmarna kan få sin Coke. Det krävs<br />
en specialbyggd maskin för att servera Coke i rymden
(konstruktionskostnaden för maskinen var ca 12 miljoner<br />
kronor), och för att läskedrycken ska vara njutbar i tyngdlöst<br />
tillstånd har fabriken tagit fram ett rymdrecept med mindre<br />
kolsyra (eftersom kolsyran får drycken att skumma över och<br />
ger astronauterna svåra gasbesvär).<br />
I förbigående bör noteras att Pepsi inte finns som<br />
standardutrustning på amerikanska rymdfarkoster, utan<br />
har fått nöja sig med att placera drickabackar på ryska<br />
rymdskepp.<br />
Man försöker inte dölja att Atlanta är en stad som domineras<br />
av – kanhända till och med ägs av – ett enda bolag. Coca-<br />
Cola är ett av världens allra största företag med ett ungefärligt<br />
börsvärde om 1,3 biljoner kronor (att räkna till 1,3 biljoner<br />
tar 41 000 år och kräver 21 gånger fler fingrar än det finns på<br />
jorden). Det var egentligen Coke och inte USA som var värd för<br />
miljardevenemanget OS i Atlanta 1996. Företagets nuvarande<br />
styrelseordförande är känd för att vara en arbetsnarkoman<br />
som tillbringar dygnets 24 timmar på sitt kontor, och för att<br />
sporra sina närmaste medarbetare visar han filmer där vargar<br />
river ihjäl får.<br />
Coca-Cola har nästan blivit som en religion. 6000<br />
samlare sluter upp vid Coca-Cola Conventions för att byta<br />
sällsynta etiketter och dricka årgångscoke. Det finns en<br />
konsumentorganisation kallad Old Cola Drinkers of America<br />
som vakar över att det inte görs några förändringar i receptet,<br />
som vid den misslyckade lanseringen av ”nya Colan” år 1985.<br />
T-bana: Five Points (gå därefter genom hela Underground<br />
Atlanta till östra utgången, World of Coca-Cola ligger på<br />
andra sidan om ett betongtorg).
C o c a - C o l a<br />
Ursprungligen ska apotekare John Pemberton bl a ha använt<br />
kokainblad till sitt tonikum, vilket så vitt jag kan förstå inte<br />
längre förekommer i receptet. Dagens Coca-Cola innehåller<br />
ett koffeinhaltigt extrakt från kolanötter, fosforsyra, socker<br />
och färgmedel samt den hemliga ingrediensen 7X. Officiellt är<br />
det bara chefen för Coca-Cola och hans närmaste medarbetare<br />
som vet exakt vad som ingår i 7X, den enda utomstående som<br />
sett receptet är en israelisk rabbi som intygat att drycken är<br />
kosher (drickbar för rättrogna judar). I USA konsumeras 70<br />
liter Coke per person och år (totalkonsumtionen av läsk är<br />
180 liter per person och år); för övrigt är det billigare att köpa<br />
läsk än mjölk eller buteljerat vatten – ¢70 betalar man på en<br />
stormarknad för en 3-litersflaska läsk, jag hade fått betala ¢79<br />
för 1 liter mjölk i samma affär.<br />
Vid grymma djurexperiment har man uppdagat att små<br />
gnagares tänder smälter ned till tandköttet vid regelbunden<br />
Coca Cola-konsumtion. Spermier i en burk Coke dör på<br />
mindre än en minut, därför förekommer det att amerikanska<br />
kvinnor efter oskyddade samlag sköljer underlivet med läsken<br />
för att slippa bli gravida.<br />
Den klassiska Coca-Cola-flaskan, som är mjukt kurvig med<br />
skruvade mönster i glaset, formgavs av den svenskinvandrade<br />
glasbruksförmannen Alexander Samuelson. Det finns<br />
olika versioner av vad han hade i tankarna när han formgav<br />
flaskan; enligt den romantiska versionen tänkte han på<br />
skådespelerskan Mae West, enligt en annan version slog<br />
han fel i uppslagsboken när han letade efter en bild av
kokainbuskens frökapslar och hamnade på kakaoväxten<br />
(cocoa istället för coca).<br />
C e n t r a l a A t l a n t a<br />
Coca-Cola-sevärdheterna ligger i Atlantas centrum, i Five<br />
Points-området. Här finns köpcenter, asfalterade ytor,<br />
köpcenter, asfalterade ytor och så vidare. Intill World of<br />
Coca-Cola ligger en besynnerlig underjordisk galleria:<br />
Underground Atlanta (entré från Central Avenue och<br />
Alabama Street) är egentligen ett par gamla kvarter som varit<br />
begravda under centrumbebyggelsen. Det är som att gå i<br />
katakomber bland butiker och hamburgerserveringar, allt har<br />
en dyster science-fiction-känsla.<br />
Här kan man besöka Atlanta Heritage Row, som har ett<br />
”interaktivt historiemuseum” där man lär sig om Atlantas<br />
öde under inbördeskriget och får höra bandinspelningar med<br />
Martin Luther King Jr (tis-sön; $3).<br />
Underground Atlanta ligger i anslutning till stadens T-central,<br />
och på gatuplanet över tunnelbanan finns en välkomnande<br />
turistbyrå vars personal var på synnerligen gott humör.<br />
T-bana: Five Points
S w e e t A u b u r n<br />
Martin Luther King Jr är Atlantas andre store son, näst efter<br />
Coca-Cola. Kings hemkvarter ligger på Auburn Avenue,<br />
som sträcker sig österut på andra sidan motorvägen (I-75/I-<br />
85) när man kommer från World of Coca-Cola.<br />
King Jr föddes den 15 januari 1929 i en tvåvåningsvilla på<br />
501 Auburn, där hans morfar bosatt sig i början av 1900talet<br />
(King Birth Home). Auburn Avenue är inte direkt<br />
någon pampig aveny, i folkmun har kvarteren kallats ”Sweet<br />
Auburn”: utmed Auburn låg butiker, banker, skrädderier, en<br />
tidningsredaktion, allt ägt av de svarta.<br />
Vid korsningen med Jackson Street står en bastant tegelkyrka<br />
med två fyrkantiga låga torn, Ebenezer Baptist Church<br />
(407 Auburn) där Kings morfar, far och King Jr själv varit<br />
präster. King Jr debuterade som predikant i Ebenezerkyrkan<br />
vid 17 års ålder.<br />
Som 25-åring utnämndes han till pastor i Montgomery (AL) där<br />
han ledde de svarta invånarna i den berömda ”bussbojkotten”.<br />
1957 var King redan en känd folkledare och när han besökte<br />
Indien togs han emot av självaste premiärminister Nehru. I<br />
Atlanta var King Jr biträdande präst i Ebenezerkyrkan (1960-<br />
68), men åkte samtidigt in och ut ur fängelse på grund av<br />
sina politiska aktiviteter. 1963 höll han sitt berömda ”I have<br />
a dream”-tal i Washington DC och blev utsedd till Årets man<br />
av Time Magazine; 1964 tog han emot Nobels fredspris i Oslo.<br />
Han turnerade de sista åren av sitt liv runt USA för att hjälpa<br />
de förtryckta att förbättra sina levnadsvillkor och predikade
mot amerikansk inblandning i Vietnamkriget. Den 4 april<br />
1968 befann han sig i Memphis (TN) för att tala, men blev<br />
skjuten av James Earl Ray (som dömts till 99 års fängelse).<br />
Enligt Kings efterlevande beställdes mordet av CIA, och de<br />
försöker än idag få till stånd en utredning om regeringens<br />
eventuella inblandning. Efter sin död låg King på lit de parade<br />
i Ebenezerkyrkan.<br />
Efter mordet grundade familjen Dr Martin Luther King Jr<br />
Center for Nonviolent Social Change, 524-1956 på 449<br />
Auburn; i samma kvarter som Ebenezerkyrkan. Sonen Dexter<br />
King basar för centret. För turister finns ett litet museum och<br />
en butik. Kings grav har dessutom flyttats så att den ligger i<br />
anslutning till centret.<br />
Dr Martin Luther King Jr National Historic Site &<br />
Preservation District har ett Visitor Center på 450 Auburn<br />
Avenue (331-3920; dagligen kl 9-18), där man kan fördjupa<br />
sitt besök genom att se en spännande audiovisuell utställning<br />
med videofilmer och fotografier ur Kings liv. Journalfilmerna<br />
är synnerligen gripande, och efteråt är man tårögd och<br />
övertygad om att King måste ha varit ett helgon.<br />
Övriga historiska byggnader som nämns ovan är öppna<br />
dagligen kl 10-17; fritt inträde till allt.<br />
Buss nr 3 från Five Points; T-bana till E2 King Memorial.<br />
I n t o l e r a n s i s y d s t a t e r n a<br />
Ku Klux Klan, ”de vitas sista bastion mot de svarta”,<br />
bildades i sydstaterna 1867 efter inbördeskriget, som ett av
flera hemliga väpnade sällskap – andra dylika hette Knights<br />
of the White Camelia och Pale Faces. Dessa var en<br />
reaktion på den plötsliga frigivningen av alla slavar: de vita<br />
kände sig omringade av ”en hämndgirig skara vildar”. KKKmedlemmar<br />
känner man igen på stjärngossedräkterna och de<br />
brinnande korsen.<br />
Klanen bestod av soldater ur den upplösta sydstatsarmén och<br />
vita präster, men för att göra sig mer skrämmande påstod de<br />
sig vara spöken efter döda sydstatssoldater (det var därför<br />
man började klä sig i vita lakan). Efter bildandet i Nashville<br />
(TN) har klanen spridit sig över större delen av sydstaterna<br />
och ägnat sig åt allehanda rasistiska aktiviteter. Den har med<br />
jämna mellanrum undertryckts av myndigheterna, men har<br />
alltid blomstrat upp igen. Klanen har haft sina styrketoppar<br />
under första världskriget (när många svarta startade företag<br />
och blev synliga medlemmar i samhällseliten) och under 60talet<br />
(när den svarta medborgarrättsrörelsen jobbade mot<br />
segregation).<br />
John Steinbeck berättar i sin essäsamling ”Amerika<br />
och amerikanerna” om hur hans mors faster på 1870-talet<br />
öppnade en skola för svarta barn, men knappt hade hon invigt<br />
den förrän ”Ku Klux Klan brände ner den; hon öppnade en ny<br />
och höll barnen inomhus nattetid, och de vitskrudade ryttarna<br />
sköt rakt igenom väggarna medan barnen och gammelmoster<br />
Carrie låg på golvet”. Till slut kapitulerade Carrie.<br />
I sydstaterna händer det fortfarande att ”svarta” församlingars<br />
kyrkor blir nedbrända eller bombade: Under 1995-97 brändes<br />
långt över 400 kyrkor ned, men National Church Arson<br />
Task Force (Nationella Kyrkomordbrandsutredningen
) konstaterade att inget tydde på att det skulle ligga någon<br />
rasistisk sammansvärjning bakom! Spike Lee har gjort en<br />
film, ”4 Little Girls”, om ett av de mest uppmärksammade<br />
kyrkoattentaten då fyra söndagsskoleelever sprängdes i bitar i<br />
Birmingham (AL) på 60-talet. Först 1977 dömdes en Ku Klux<br />
Klan-medlem för att ha placerat ut den bomben.<br />
Klanen är inte bara emot svarta, de angriper också<br />
populärkulturella yttringar som inte stämmer överens med<br />
deras konservativa värderingar: när John Lennon yttrade<br />
att Beatles var större än Jesus (i bemärkelsen populärare),<br />
fäste Ku Klux Klan gruppens skivor på sina kors när de hade<br />
sina korsbränningar. En pastor sa:<br />
–Jag bannlyser de församlingsmedlemmar som håller med<br />
John Lennons anmärkningar rörande Jesus eller som går till<br />
Beatles konserter.<br />
En radiostation, Radio KLUE i Longview (TX), organiserade<br />
en offentlig bränning av Beatles skivor fredagen den 13 augusti<br />
1966. Intressant nog slogs stationens sändare ut följande<br />
morgon när blixten träffade deras mast och hela utrustningen<br />
brann sönder.<br />
För inte alls länge sedan uppmanade 12 000 delegater<br />
på ett sydstatskyrkomöte (i Dallas 1997) till bojkott av<br />
Disney eftersom företaget stöttade ”omoraliska företeelser”<br />
som homosexualitet. Man pekade t ex på att företagets<br />
personalförsäkringar även gäller familjemedlemmar i<br />
homosexuellt partnerskap, och att nöjesparkerna har speciella<br />
Gay Days. Droppen som fick bägaren att rinna över var när<br />
hjältinnan i Disney-ägda ABC-TV:s sitcom ”Ellen” visade
sig vara lesbisk (både i verkligheten och i TV-serien). Arga<br />
insändare gav sitt stöd till baptisterna:<br />
–Jag minns Askungen och Snövit som vackra figurer.<br />
Prinsarna var stiliga och maskulina. Walt Disney skulle<br />
vända sig i sin grav om han såg de filmer företaget gör idag.<br />
Nu börjar figurerna att bli mer lika vårt samhälle: halvnakna<br />
med sexuella undertoner. Innan man vet ordet av klär sig<br />
Askungen i läder och svingar en piska.<br />
Atlanta är högkvarter för Army of God, en vit bombsekt som<br />
spränger gayklubbar, abortkliniker och misstänks stå bakom<br />
OS-bomben. De riktar in sig på ”ogudaktiga”, ”sodomiter”,<br />
”kommunister” och annan ”preversion” (observera stavningen<br />
på sista ordet, det stod så i flygbladet jag fick i handen).<br />
B o r t a m e d v i n d e n<br />
I Atlanta föddes och dog en av världens genom tiderna mest<br />
framgångsrika författare: Margaret Mitchell (1900-49), vars<br />
”Borta med vinden” blivit stilbildande för den amerikanska<br />
romantiska episka litteraturen. Hon började skriva på den i<br />
25-årsåldern och det tog henne nästan tio år att bli färdig.<br />
”Borta med vinden” publicerades första gången 1936, fick<br />
Pulitzerpriset nästan genast och har sålt över 28 miljoner<br />
exemplar. Det gjordes även en nästan fyra timmar lång<br />
succéfilm efter boken, med världens mest berömda filmkyss<br />
mellan Clark Gable och Vivien Leigh. Leigh fick en Oscar,<br />
birollsinnehavarna fick Oscar och filmen korades till 1939<br />
års bästa film, och ännu idag placeras den bland de fem<br />
bästa amerikanska filmerna när American Film Institute
låter rösta fram listor. Men ingen av alla dem som tog emot<br />
Oscarsstatyetter i Hollywood det året nämnde författarinnan<br />
till boken med ett enda ord.<br />
I boken får man följa sydstatsbruden Scarlett O’Haras liv på<br />
en plantage i Georgia, hon blir kär, upplever inbördeskriget,<br />
slaveriets avskaffande och rasismens uppsving. Romanen<br />
utspelar sig visserligen i Atlanta, men eftersom staden<br />
brändes ned på 1860-talet, antas Margaret Mitchell ha<br />
inspirerats av Jonesboro, 3 mil söder om Atlanta. Där ägde<br />
hennes farfarsfar en plantage som torde ha stått som förebild<br />
för bokens Tara-plantage. Med egen bil kan man se sig om i<br />
Jonesboro; rundtursbolaget Gray Line Tours erbjuder annars<br />
olika ”Gone With The Wind”-turer.<br />
En skylt vid 1401 Peachtree Street pekar ut Margaret Mitchells<br />
barndomshem. När hon skrev sin roman bodde hon med<br />
make i en liten lägenhet på 999 Peachtree Street (vid 10th<br />
Street), som restaurerats för att se ut ungefär som på den<br />
tiden; i anslutning till Margaret Mitchell House öppnades<br />
1997 ett litet museum som skildrar hennes liv (249-7012;<br />
mån-lör kl 9:30-17, sön kl 12-17; en timme kortare på vintern;<br />
$6/$5; barn under 5 år gratis; fritt inträde efter kl 12 den<br />
andra tis varje månad; T-bana: N4 Midtown).<br />
Margaret Mitchells sista önskan var att hennes skrivmaskin<br />
skulle ställas ut till allmän beskådan. Hennes make donerade<br />
den och några andra utvalda ägodelar, bland annat faximilark<br />
ur manuskriptet där man ser författarinnans handskrivna<br />
anteckningar, till en liten men rörande utställning på<br />
stadsbiblioteket vid Peachtree och Forsyth Street (söder om<br />
Carnegie Way; fritt inträde; T-bana: N1 Peachtree Center).
Själv ligger författarinnan begravd på Oakland Cemetery,<br />
248 Oakland Avenue (T-bana: E2 King Memorial, gå söderut;<br />
fritt inträde; guidade turer för $3).<br />
C N N o c h Te d Tu r n e r :<br />
V ä r l d s l e d a n d e i n y h e t e r &<br />
u n d e r h å l l n i n g<br />
Televisionens historia har blivit USA:s historia. Man kan säga<br />
att det har funnits två tidseror i USA: Före Television (FT)<br />
och Efter Television (ET). TV är det som vi har gemensamt.<br />
Steven Stark, författare till ”Glued to the Set: 60 Television<br />
Shows and Events That Made Us Who We Are Today”<br />
CNN Center ligger vid Marietta Street – drygt 500 meter<br />
väster om Atlantas centrumgata Peachtree Street, och tvärs<br />
över gatan från Olympiska Parken som minner om OS 1996.<br />
Upplysningar 827-2300, http://www.CNN.com.<br />
För den som vill besöka insidan arrangeras rundturer<br />
dagligen (ej allmänna helgdagar; kl 9-18 var 15:e minut;<br />
$7/$5; det ryms ungefär 35 personer per tur och på helgerna<br />
bör man boka plats; VIP-turen för $24:50 inkluderar även<br />
snacks, gåvor och ”kändisträff”). Man får se demonstrationer<br />
av specialeffekter, besöka nyhetsrummet där nyheterna<br />
paketeras av branschproffs och se hur det går till när nyheter<br />
görs.
Den väldiga CNN-byggnaden har ett rymligt inomhustorg, och<br />
det första man slås av är att CNN inte är som ett vanligt TV-hus<br />
utan mer som ett köpcenter, precis som vilken förortsgalleria<br />
som helst, med de sedvanliga McDonald’s, Taco Bell, Blimpie’s<br />
och andra snabbmatställen, samt givetvis en CNN-butik där<br />
man kan köpa souvenirer. Filosofin tycks vara att studion<br />
är skådebröd, och nyheterna en underhållningsprodukt.<br />
Genom stora ljudisolerade glasrutor ser man rakt in i studior<br />
där programledare läser nyheter för TV-kameror eller där<br />
teknikerna redigerar ljud och bilder på jättelika TV-väggar.<br />
På eftermiddagarna sänds Talkback Live från en arena mitt<br />
på torget, ett program där det pratas om aktuella nyheter<br />
och tittarna kan delta per telefon, fax, epost eller genom att<br />
komma i egen hög person till CNN-huset: vi som kommer<br />
dit får knappar med våra namn och delstater (eller länder)<br />
på. Dagens gäst är legendariske baseballtränaren Tommy<br />
Lasorda från Dodgers, känd från Baseball Hall of Fame.<br />
Han har fått en hjärtattack på grund av sin fettkonsumtion<br />
och är nu portalfigur i korståget mot kolesterol. Han säger<br />
att han bara äter bakad potatis utan ”sourcream”, skivad<br />
banan på bröd utan smör, och pasta utan kött i tomatsås och<br />
uppmuntrar oss att göra detsamma (för den som råkar ha<br />
spelat in avsnittet på video kan det vara intressant att veta att<br />
jag syns mitt i TV-bilden bakom Tommy Lasorda; jag vinkar<br />
en gång). Vill man sitta på publikplats på Talkback Live ska<br />
man teckna sig i förväg; insläpp kl 14, sändning kl 15-16; 1-<br />
800-410-4CNN.<br />
CNN, Cable News Network, som sänder nyheter dygnet runt<br />
på egna satellitkanaler, började som en liten lokalradiostation
i Atlanta. Under Ted Turners ledarskap växte den först till<br />
ett kabel-TV-nätverk med lågbudgetprofil och direktsända<br />
nyheter. CNN:s stjärna steg när man sände direkt från<br />
Gulfkriget, med kamerabilder ”live” inifrån Bagdad<br />
medan staden missilbombades. Dessutom har CNN som<br />
nyhetsankare Larry King – mannen med hängslena – som<br />
ser ut att vara direkt hämtad ur Stålmannens serievärld, och<br />
alla journalisterna använder ett familjärt språk vars nyckel är<br />
att alltid betona varandras förnamn:<br />
–…för CNN direkt på katastrofplatsen och över till dig Larry,<br />
i studion.<br />
–Tack för det, Amy, och nu ska vi få kontakt med Billy i<br />
Washington.<br />
Ted Turner, vice-vd, är en av USA:s 25 rikaste män. Om<br />
privatpersonen Turner är känt att han lider av lättare<br />
psykiska störningar (han är manisk och överimpulsiv) och<br />
är gift med filmstjärnan och politiska aktivisten Jane Fonda.<br />
Häromsistens fick Turner ett ryck och gav en miljard till<br />
FN. Pengarna är öronmärkta för minröjning i före detta<br />
krigszoner.<br />
T-bana: W1 Omni-Dome-WCC Station.
Ö s t ä r ö s t o c h v ä s t ä r v ä s t<br />
Cable News Network (CNN) är ledande på<br />
nyhetsförmedling i USA. Liksom regeringen, Wall Street och<br />
andra viktiga institutioner, ligger CNN i den östra tidszonen,<br />
vilket betyder att folk här stiger upp flera timmar före<br />
Kalifornienborna. Så när solen går upp i Los Angeles är de<br />
flesta regeringsbeslut redan fattade, börskurserna har redan<br />
rasat och nyhetskompotten är färdigserverad från Atlanta.<br />
Nyhetsflödet går alltså från öst till väst.<br />
Det återstår då för Kalifornien att ta underhållningspengarna,<br />
och det gör man bra med Hollywood och Disney: t o m TVkomedier<br />
som ”Seinfeld” och ”Skål”, som utspelar sig i New<br />
York respektive Boston, spelades egentligen in i Los Angeles.<br />
Så underhållningen går från väst till öst.<br />
Man kan sammanfatta detta i en TV-maxim: Öst står för<br />
allvaret, väst står för ”Baywatch”.<br />
L i t t l e F i v e P o i n t s<br />
När man tröttnat på centrala Atlanta är det dags för en utfärd<br />
till Little Five Points, ett låghusområde öster om centrum<br />
där man hittar de alternativa butikerna och övervintrade<br />
hippies, rastafarianer, punkare, hiphoppare… alla som<br />
känner sig stå utanför etablissemanget har en fristad här; det<br />
finns teatrar och barer, graffiti på väggarna, folk har underliga<br />
toppluvor och kapuschonger, träden är gröna, och längs en<br />
kort gatustump ligger restauranger med indisk, jamaikansk
och afrikansk mat. Här köper man obesprutade grönsaker och<br />
organiskt bröd, specialimporterade vinylsinglar, fotriktiga<br />
sandaler eller plastunderkläder, och här kan man få sin kropp<br />
piercad upptill eller nedtill.<br />
Euclid Avenue och Moreland Avenue är gathörnet kring vilket<br />
man hittar allt detta. Värda ett besök är Charis Books &<br />
More (524-0304; 1189 Euclid), feministisk bokhandel som<br />
ibland har diskussioner och författarträffar och A Cappella<br />
Books (681-5128; 1133 Euclid) med begagnade böcker.<br />
Criminal Records (215-9511) är en trendig skivbutik<br />
bredvid Variety Playhouse längre ner på Euclid Avenue,<br />
den sistnämnda är en sorts nattklubb där man kan se både<br />
teater och rockkonserter. Det är på Throb (522-0355; 1140<br />
Euclid) man köper latexkalsonger, medan man fyller buken<br />
på Eat Your Vegetables (523-2671; 438 Moreland) som<br />
är Atlantas äldsta vegetarianhak och har funnits sedan 1979;<br />
som komplement till kålrötterna serverar de även frigående<br />
kyckling. Teater kanske man ser på 7 Stages (523-7647;<br />
1105 Euclid) eller Horizon Theater Company (584-<br />
7450; 1083 Austin Avenue i korsningen med Euclid). Eller<br />
så avrundar man dagen med öl och konsert på The Point<br />
(659-3522; 420 Moreland).<br />
Buss nr 3 från Five Points mot Candler Park Station, stig<br />
av i hörnet Euclid-Moreland; T-bana till E3 Inman Park-<br />
Reynoldstown varifrån man får promenera 500 meter<br />
österut längs Dekalb Avenue och sedan norrut (vänster) på<br />
Moreland.
Praktiska upplysningar<br />
Riktnumret till Atlanta är 404.<br />
Besök allra först turistbyrån och hämta broschyren ”The<br />
complete guide for Atlantas Fine Arts” samt två rabattfoldrar<br />
som kan spara många hundra kronor åt en flitig turist: Culture<br />
Card ger rabatt på museer, teatrar och opera (man sparar $1-<br />
3 per besök eller får två biljetter till priset av en) och Atlanta<br />
Dream Pass ger rabatt på turistiga grejer som World of<br />
Coca-Cola och en del hotell. När inträdesavgifter anges med<br />
två siffror (t ex $7/$3) är det första normalpriset för en vuxen<br />
utan rabatt, därefter lägsta rabattpris för barn; ”seniorer” och<br />
studerande brukar hamna någonstans däremellan.<br />
Ta sig runt<br />
Trots namnet Söderns drottning finns inget drottningalikt över<br />
Atlanta som grundades 1837: hon har nämligen demolerats två<br />
gånger, först i kriget mellan nord- och sydstaterna då general<br />
Sherman 1864 brände ned staden, och en andra gång under<br />
1970-talet då man ville visa sig arkitektoniskt progressiva och<br />
lät skyskraporna ersätta nästan all centrumbebyggelse (äldre<br />
hus som hör samman med Coca-Cola-imperiet har bevarats<br />
som National Historic Landmark Buildings).<br />
Med detta sagt som en slags reservation inför nöjet att ge sig i<br />
kast med Atlanta, kan man konstatera att själva stadskärnan
kring Five Points är väldigt kompakt. I närheten av Five<br />
Points ligger World of Coca-Cola och CNN och Olympiska<br />
parken, men så fort man ska besöka något ställe som inte<br />
ligger i centrala Atlanta får man gå långt om man inte lyckas<br />
hitta en buss. En egenhet i Atlanta är att ljusen alltid visar rött<br />
för fotgängare tills man trycker på knappen.<br />
Från Five Points sträcker sig huvudgatan Peachtree Street<br />
norrut, förbi en del sevärdheter och efter ca 5 km passerar<br />
man Woodruff Memorial Arts Center och High Museum of<br />
Art, och därefter Amtraks station.<br />
Som tur är finns det kollektivtrafik: MARTA, 848-<br />
4711, heter bolaget som kör både bussar och tunnelbana.<br />
Tunnelbanan är mycket enkel, den utgörs av ett kors med två<br />
huvudlinjer (nord-syd respektive väst-öst) som korsas i Five<br />
Points; den nordliga linjen löper parallellt med Peachtree<br />
Street mot Amtraks station, med den sydliga linjen kommer<br />
man till flygplatsen. Stationerna ut från Five Points är<br />
numrerade N1, N2, N3 osv norrut; W1 osv västerut; S1 osv<br />
söderut; samt E1 osv österut. Från tunnelbanestationer<br />
förgrenar sig busslinjer ut längs de milslånga tvärgatorna.<br />
Enkel avgift: $ 1:50. I speciella automater köper man<br />
polletter (tokens) som gäller för både tunnelbana och buss;<br />
bussförare tar emot kontanter, men ger ingen växel. Byte:<br />
Man kan byta gratis mellan tunnelbana och bussar, men<br />
måste be om en särskild transferbiljett när man påbörjar<br />
resan (på automatiska tunnelbanespärrar finns en speciell<br />
transferknapp; tryck på den efter att ni lagt i polletten och<br />
transfern spottas ut på andra sidan).
Guidning<br />
Atlanta Preservation Center, 876-2041; 876-2040<br />
(inspelad information); DeSoto, 156, 7th Street. Ett tiotal<br />
olika guidade rundturer, bl a till Sweet Auburn (Martin Luther<br />
King Jr Historical District) och Druid Hills (förort planlagd<br />
1893 av landskapsarkitekten Frederick Law Olmsted) och till<br />
det gamla nöjespalatset Fox Theater; $5/$3.<br />
Gray Line Tours, (404) 524-6068, arrangerar rundturer,<br />
bl a till platser som anknyter till Margaret Mitchells<br />
internationella superbästsäljare ”Borta med vinden”.<br />
Fråga<br />
På järnvägsstationen finns bara en hopplös automat som<br />
ska ge information om kollektivtrafiken, men den är inte till<br />
mycket nytta när man saknar kunskaper om stadens geografi.<br />
Turistbyrån Atlanta Convention & Visitor Bureau (521-<br />
6600, 222-6688) har kontor på 233 Peachtree Street; filial i<br />
Georgia World Congress Center och en stor hjälpsam kiosk<br />
med kartor och broschyrer ovanpå Underground Atlanta vid<br />
Pryor Street; därtill finns en Welcome South Visitor Center<br />
(224-2000), på 200 Spring Street vid International Blvd.<br />
Man kan ringa och ställa turistfrågor gratis på 1-800-VISIT-<br />
GA.<br />
Svenska konsulatet, 817-7797, ligger på 1100 Peachtree<br />
Street.
Fler sevärdheter<br />
Den här boken inriktar sig i den mån det är möjligt på<br />
sevärdheter som är lätta att nå med kollektivtrafik, vilket är<br />
viktigt i det fotgängarovänliga Atlanta.<br />
Atlanta Art Gallery, 261-1233. 2300 Peachtree Street.<br />
Mån-fre kl 10-17, lör kl 11-16. Amerikansk och europeisk<br />
konst från 1800- och 1900-talen. T-bana: N5 Arts Center och<br />
sedan buss norrut mot Piedmont Hospital.<br />
Atlanta History Center, 814-4000. 130 West Paces<br />
Ferry Road norr om staden; väster om Peachtree Street.<br />
Mån-lör kl 10-17:30, sön kl 12-17:30; $7/$4, barn under<br />
5 år gratis (guidning kostar extra). Museum som belyser<br />
Atlantas förgångna; välproducerade utställningar; historiska<br />
byggnader. Butik och kafé. T-bana: Buckhead; gå Peachtree<br />
Street ca 1 km söderut till West Paces Ferry Road, sedan<br />
höger.<br />
Atlanta Museum of Art and Design, 688-2467. 285<br />
Peachtree Center Ave mellan Harris och Baker Street. Tis-lör<br />
kl 11-17. Internationell konst. T-bana: N1 Peachtree Center.<br />
Carter Center, 331-3942. 441 Freedom Parkway. Mån-lör<br />
kl 9-16:45, sön kl 12-16:45; $6, gratis för ungdomar under<br />
16 år. Grundades av Jimmy Carter när han åkte ut ur Vita<br />
Huset. Carter-museum med presidenthustruns klänningar,<br />
en kopia av Ovala rummet och souvenirer från valkampanjen<br />
1976. Buss nr 2 från N3 North Ave längs Ponce de Leon till<br />
Freedom Parkway.
City Hall East, 817-6815. 675 Ponce de Leon Ave vid<br />
Glen Iris Drive. Mån-lör kl 8:30-17:30; fritt inträde.<br />
Myndighetsbyggnad med utställningsgalleri. Buss nr 2 från<br />
N3 North Ave (3 km) längs Ponce de Leon.<br />
Grant Park Cyclorama och Zoo Atlanta. Sydöst<br />
om centrala Atlanta. Här i parken finns det historiska<br />
Cyclorama-spektaklet, 658-7625; dagligen kl 9:30-17:30;<br />
$5/$3, barn under 6 år gratis; en jättestor rundmålning som<br />
skildrar slaget om Atlanta under inbördeskriget 1864 med<br />
ljud- och ljuseffekter. Djurparken, 624-5600 har tusentals<br />
olika ludna och fjälliga varelser. Buss nr 6 till Georgia Ave;<br />
alternativt T-bana till E2 King Memorial, ca 2 km söderut till<br />
fots.<br />
High Museum of Art, 733-HIGH (773-4400). Norr om<br />
Woodruff Arts Center, 1280 Peachtree Street (hörnet till 16th<br />
Street). Tis-lör kl 10-17, sön kl 12-17. Atlantas konstmuseum<br />
– störst i sydöstra USA – samlar på modern konst samt<br />
amerikanskt och europeiskt måleri. Filialen i centrum (se<br />
nedan) har museets folkliga och fotografiska konstsamlingar.<br />
T-bana: N5 Arts Center.<br />
High Museum of Folk Art & Photography Galleries,<br />
577-6940. Georgia-Pacific Center, 133 Peachtree Street – vid<br />
korsningen med J W Dobbs Ave. Mån-lör kl 10-17. Filial till<br />
High Museum (ovan); olika temporära utställningar. T-bana:<br />
N1 Peachtree Center.<br />
Southeastern Railway Museum, (770) 476-2013, 934-<br />
9655. May Road, US-23 Buford Highway i Duluth (ca 50 km<br />
utanför centrala Atlanta). Öppet på lör kl 10-17. Delstatens
historia är djupt förknippad med järnvägsbyggandet och<br />
Atlanta började som en ändstation vid rälsen. Museet har<br />
ett 70-tal lok och Pullman-vagnar osv; man kan t o m göra<br />
åkturer under sommarhalvåret (april-nov). Järnvägen norrut<br />
mot Washington DC passerar förbi, men tågen stannar inte.<br />
Stone Mountain Park, (770) 498-5701. Dagligen kl<br />
10-17; på sommaren till kl 20; $3:50/$2:50, bil $6. Gamla<br />
plantagebyggnader, gigantiska reliefer av sydstatshjältar som<br />
general Lee och general Jackson uthuggna ur en granitklippa.<br />
Inom parken finns museer och djur m m. Buss nr 20; Stone<br />
Mountain Park ligger 25 km öster om Atlanta.<br />
A f r i k a n s k - a m e r i k a n s k k o n s t<br />
Här i sydstaterna kan man ha turen att få se någon<br />
utställning av svarta konstnärer. De miljontals afrikaner som<br />
skeppades till Amerika för att bli slavar skildes visserligen<br />
från sin ursprungliga kultur men förblev inte kulturlösa,<br />
för de skapade i USA en av de starkaste nya kulturerna<br />
i vår värld – som gett upphov till blues och rock’n’roll och<br />
dagens nya dansmusikstilar, samt en myckenhet teater och<br />
bildkonst. Flera svarta konstnärer använder händerna och<br />
fingrarna istället för verktyg och penslar, och hämtar sitt<br />
konstnärsmaterial ur naturen eller soporna: gamla video- och<br />
TV-apparater, kastruller, tomma spritflaskor, drivved som<br />
spolats upp ur floden – sakerna förvandlas och får en närmast<br />
rituell innebörd i konsten. Konstnärerna manipulerar och<br />
omdefinierar, konstverkens namn kan ibland spåras till
afrikanskt språkbruk, drivved som fiskats upp ur Mississippi<br />
kan sägas vara ”äldre än Washington, jämngammalt med<br />
Noak”, och någon konstnär som jag såg i Atlanta målade<br />
ikoner där alla i Jesus familj är svarta.<br />
De museer som nämnts ovan kan ha sporadiska utställningar<br />
av afrikansk-amerikanska konstnärer men det finns flera<br />
specialinriktade gallerier och museer för den som är mycket<br />
intresserad:<br />
African American Panoramic Experience (APEX<br />
Museum), 521-APEX. 135 Auburn Avenue. Afrikanskamerikanskt<br />
museum med permanenta samlingar och<br />
vandringsutställningar. T-bana: Five Points; gångavstånd (ca<br />
500 meter öster om Peachtree Street) men man kan också ta<br />
buss nr 3 ända fram.<br />
African Art Yanzum Collection, 874-8063. 1285<br />
Peachtree Street (över gatan från Woodruff Arts Center). Tisfre<br />
kl 10-17:30. Afrikansk konst; försäljning. T-bana: N5 Arts<br />
Center.<br />
Clark Atlanta University Art Gallery, 880-6644. 223<br />
James P Brawley Drive. Tis-fre kl 11-16, lör kl 12-16. Afrikanskamerikansk<br />
konst, historisk samling och samtida lokal konst.<br />
T-bana: W2 Vine City, ca 1 km till fots.<br />
Hammond House Galleries, 752-8730. 503 Peeples<br />
Street. Afrikansk-amerikanskt konstmuseum med fem<br />
gallerier och varierande utställningar. T-bana: S2 West End.<br />
Med ovan besläktat är Dr Martin Luther King Jr National<br />
Historic Site & Preservation District, se vägvisardelen;<br />
med Martin Luther King Jr Birth Home; Ebenezer Baptist<br />
Church och Dr Martin Luther King Jr Center for Nonviolent<br />
Social Change med Kings grav.
Kultur & Nöje<br />
Roligast i Atlanta har man nog utanför centrum, i ett område<br />
som heter Little Five Points, där det ligger många butiker,<br />
restauranger och teatrar (se vägvisardelen; buss nr 3 mot<br />
Candler Park Station från Five Points till hörnet Euclid-<br />
Moreland).<br />
Men det finns också mycket kultur i centrum av denna stad<br />
där Coke och CNN pumpar in pengar.<br />
Actors Express, 875-1606. 887 West Marietta Street. En<br />
av stadens mer etablerade grupper; blandad repertoar.<br />
Alliance Theater, se Woodruff Arts Center.<br />
Atlanta Symphony Orchestra, se Woodruff Arts Center.<br />
Backdrop Photography Gallery, 315-0353. 495<br />
Peachtree Street. Den 3:e ons i varje månad arrangeras en<br />
Native Tongue Poetry Slam & Open Reading där vinnaren<br />
(bäste live-poet) får $50. T-bana: N2 Civic Center.<br />
Beacon Dance, 377-2929. PO Box 1553, Decatur GA-<br />
30031. Arrangerar bl a Fringe Festival of Contemporary<br />
Dance och andra moderna dansprogram.<br />
Center for Puppetry Arts, 873-3391. 1404 Spring Street.<br />
USA:s största dockteater. Dagliga föreställningar samt<br />
museum. T-bana: N5 Arts Center.<br />
Fox Theater, 881-2110; 881-2054; 876-2040. 660<br />
Peachtree Street. Guidade rundturer mån & ons-tors kl 10,<br />
lör kl 10 & 11. Biopalats från 1929, med lökkupoler och 3000<br />
publikplatser, och som överlevt 1970-talets ombyggnad av<br />
Atlanta.
Filmer och Broadwayteater, Bruce Springsteen har spelat här<br />
och Atlanta Ballet (873-5811) och Atlanta Opera (355-<br />
3311) sätter regelbundet upp sina produktioner på Fox.<br />
T-bana: N3 North Ave.<br />
Horizon Theater Company, 584-7450. 1083 Austin Ave<br />
vid Euclid i Little Five Points. Professionell teatergrupp.<br />
Image Film & Video Center, 352-4225. 75 Bennett Street.<br />
Center för ”independent”-film; visningar och festivaler. På<br />
samma adress finns också flera gallerier som drivs kooperativt<br />
av konstnärer. T-bana: N5 Arts Center; sedan buss, 2 km<br />
norrut mot Peachtree Battle Shopping Center.<br />
Jomandi Productions, 876-6346. 1731, 14th Street<br />
vid Juniper Street. Anrik professionell teatergrupp med<br />
afrikansk-amerikansk profil. T-bana: N5 Arts Center; gå 14th<br />
Street något kvarter österut mot Piedmont Park.<br />
7 Stages, 523-7647. 1105 Euclid Ave i Little Five Points.<br />
Experimentellt, dans och nyskriven amerikansk dramatik,<br />
mycket gott utlovas på denna kvartersteater.<br />
Studio Theater, se Woodruff Arts Center.<br />
The Point, 659-3522. 420 Moreland Ave i Little Five<br />
Points. Intim musikscen med mat och dryck.<br />
Variety Playhouse, 521-1786. 1099 Euclid Ave i Little<br />
Five Points. Kombinerad teater och nattklubb med bl a<br />
rockkonserter.<br />
Woodruff Arts Center 733-4200; biljetter 733-5000.<br />
1280 Peachtree Street. Sedan 1968 Atlantas kulturhus:<br />
Atlanta Symphony Orchestra med dirigenten Yoel Levi
spelar 200 konserter per år i Symphony Hall (plats för 1800<br />
åhörare); sommarkonserter i Piedmont Park. Dessutom<br />
teaterscenerna Alliance Theater (med fast repertoarkompani,<br />
ungefär motsvarande en stadsteater) och Studio Theater,<br />
samt även konstmuseum (se ”Fler sevärdheter”). Centret är<br />
döpt efter en f d Coca-Cola-chef. T-bana: N5 Arts Center.<br />
M u s i k a l i s k a G e o r g i a<br />
Från Georgia kommer flera av den amerikanska musikens<br />
förgrundsfigurer: sprungna ur kyrkornas gospelkörer för att<br />
bilda stil inom modern soul och pop.<br />
1930 föddes Ray Charles i Albany söder om Atlanta; han<br />
blev blind vid 6 års ålder, föräldralös vid 15 och startade sitt<br />
eget band vid 17 och blev sedermera känd bl a för ”Hallelujah I<br />
Love Her So” och ”What’d I Say”. 1998 förärades han Stikkan<br />
Anderssons Polarpris.<br />
I Dawson, utanför Albany, föddes Otis Redding 1941. Han<br />
växte upp i Macon (närmare Atlanta) där han började sjunga<br />
i baptistkyrkans gospelkör, innan han for till Kalifornien och<br />
skivkontraktet och blev en av soulmusikens giganter med bl a<br />
”(Sittin’ On) The Dock Of The Bay” (som handlar om hans liv<br />
i San Francisco).<br />
I Macon – två timmars bussresa från Atlanta – föddes 1932<br />
Richard Penniman (även känd som Little Richard) och<br />
medan han sjöng halvprofessionellt med lokala orkestrar<br />
extraknäckte han som diskare på Greyhoundterminalens<br />
kantin. Där utbrast han 24 år gammal spontant i sin första
superhit ”Tutti Frutti” när han råkat krossa en trave porslin.<br />
Åtminstone om man får tro rockens myter.<br />
Utanför Augusta, öster om Atlanta, föddes James Brown<br />
1933 i en lada. När han var 4 år skilde sig hans fattiga föräldrar<br />
och han fick bo hos en släkting i Augusta, vid 5 års ålder fick<br />
han sitt första munspel, som 7-åring började han spela orgel,<br />
trummor, piano och gitarr, vid 16 hamnade han i fängelse<br />
och utsläppt blev han vid 19, och började sedan karriären<br />
som gjorde honom till ”Mr Sex Machine”. Vid 55 års ålder<br />
hamnade han i fängelse igen, pga sitt drogmissbruk.<br />
Även vit rock har frodats i Georgia, bl a kommer B-52s<br />
och REM från universitetsstaden Athens, strax öster<br />
om Atlanta. I själva Atlanta är Roxettes Per Gessle<br />
och Marie Fredriksson av någon outgrundlig orsak<br />
hedersmedborgare.<br />
Georgia Music Hall of Fame, (912) 738-0017, ligger på 200<br />
M L King Jr Boulevard i Macon (13 mil från Atlanta). Öppet<br />
dagligen; $7:50.<br />
K a l e n d a r i u m<br />
Macon Cherry Blossom Festival är en tvåveckorshändelse<br />
i Macon 130 km sydöst om Atlanta; teater, musik, utställningar<br />
och 170 000 blomstrande körsbärsträd i mars. Den 3 maj<br />
firas soulkungen James Browns födelsedag i hans<br />
barndomsstad Augusta. Fringe Festival of Contemporary<br />
Dance pågår i Atlanta från slutet av maj till mitten av juli, fre<br />
& lör, (404) 373-4154. Atlanta Film & Video Festival,
hålls i början av juni och i slutet av månaden ska man inte<br />
missa New Black Playwrights Summer Festival som<br />
består av ”readings” (högläsningar ur manuskript) på Actors<br />
Express. I juni-juli arrangeras en tre veckor lång kulturfestival<br />
i Macon, Midsummer Macon. På hösten infaller två veckor<br />
långa Arts Festival of Atlanta, med scenföreställningar och<br />
bildkonst, (404) 885-1125. Under Georgia Music Week i<br />
Macon, hyllas stadens söner, i synnerhet Otis Redding och<br />
Allman Brothers.<br />
Sova<br />
Järnvägsstationen i Atlanta är inte direkt något bra ställe att<br />
vila upp sig på, men det finns vandrarhem och billigare hotell<br />
av olika slag, utspridda i Atlantas väldiga asfaltsdjungel.<br />
(Bokstaven inom parentes hänvisar till markering på<br />
kartan.)<br />
(a) HI-Atlanta, 1-800-909-4776 kod 12, fax (404) 870-<br />
0042, epost: rsvp@mindspring.com, på 223 Ponce De Leon<br />
Ave vid hörnet till Myrtle Street, har sängar för $13:25; privata<br />
rum för $39. Bara 350 m öster om T-bana: N3 North Ave.<br />
Ett alternativ är att bo i förorten Decatur ca 12 km öster om<br />
centrum på Atlanta Dream Hostel, 370-0380, fax 370-<br />
1966, epost: dream96@mindspring.com, på 115 Church<br />
Street. Per bädd kostar det $13 plus skatt. Sovsalarna har<br />
teman, flickor bor i Barbie Doll-rum medan pojkarna bor i<br />
Vilda Västern-rum. T-bana: E6 Decatur; gå 1 1/2 kvarter<br />
söderut på Church Street.
På samma tomt som HI-Atlanta ligger (a) Woodruff Bed<br />
& Breakfast, 875-9449, på 223 Ponce de Leon, som delar<br />
reception med vandrarhemmet.<br />
Äta<br />
De flesta billiga restauranger är snabbmatställen eller hak<br />
inrymda i något köpcenter; Atlanta är nämligen ingen vidare<br />
spännande matstad. Men något måste man ju få i sig. Några<br />
förslag:<br />
Man kan äta på en trendig kantin, Eats (600 Ponce de<br />
Leon; buss nr 2 från N3) där man går runt till olika diskar<br />
och beställer saker som man vill ha och sedan går man till en<br />
kassa där det man har på brickan räknas ihop: spenatpasta<br />
med marinarasås, vitlöksbröd, italiensk korv och en Coke<br />
kostar $5. Om man fortsätter förbi City Hall East och under<br />
järnvägen kommer man till Tortillas (774 Ponce de Leon)<br />
som är ett ställe med alternativ prägel och servitriser i konstiga<br />
toppluvor, för $5 får man två tortillor med vegetarisk fyllning<br />
och en öl. Man behöver bara gå ytterligare några steg för att<br />
komma till Java Jive (790 Ponce de Leon) som har kaffe och<br />
desserter.<br />
Äldsta vegetariska restaurangen har också naturligt uppfödd<br />
kyckling på menyn, Eat Your Vegetables på 438 Moreland<br />
Ave.<br />
I CNN Center finns en foodcourt, med olika kedjor som Taco<br />
Bell, Blimpie’s och McDonald’s, sedan kan man äta sin<br />
junkfood och dricka Coke medan man ser hur TV görs (flera<br />
studior har stora glasfönster och publikprogrammet CNN
Talkback direktsänds från en öppen studio mitt i gallerian).<br />
Lite finare kan man äta i samband med teaterbesöket på Fox<br />
Theater, tvärs över gatan ligger Alon’s at the Terrace (659<br />
Peachtree Street); bakelserna är beryktade.<br />
Coca-Cola är billigt i Atlanta – utanför museet World of<br />
Coca-Cola får man t ex en 20 oz PET-flaska (59 cl) för ¢50, i<br />
de flesta andra automater kostar en burk ¢55.<br />
Läsa<br />
Atlanta har flera gratistidningar som kan ge kulturell<br />
orientering – fast distributionen är något bristfällig, så<br />
man blir tvungen att leta efter den tidning man vill ha. Men<br />
principen är liksom i övriga USA att man hittar tidningarna i<br />
lådor på gathörn och utvalda kaféer. Creative Loafing är en<br />
ganska cool och bred tidskrift, som man även kan läsa på en<br />
väl upplagd hemsida, http://www.creativeloafing.com. Man<br />
bör även ta sig en titt i Atlanta Downtown. Kring Georgiauniversitetet<br />
finns en tidning med tips om evenemang, Signal.<br />
Utöver dessa finns en gaytidning som heter Southern Voice.<br />
Turistbyrån delar ut ett gratis guidehäfte, The complete guide<br />
for Atlantas Fine Arts.<br />
Intressanta bokhandlar hittar man i Little Five Points, se<br />
vägvisardelen.<br />
Ta sig vidare<br />
Järnvägsstationen, Brookwood Station, är en blygsam<br />
liten kåk som tronar över två spår på 1688 Peachtree Street,
drygt 5 km norr om centrum. Där finns väntsal, godisautomat<br />
och en biljettlucka som är öppen när tåg väntas (tåget söderut<br />
passerar kl 9 på morgonen, tåget norrut kl 19 på kvällen), från<br />
Atlanta går tågen antingen mot New Orleans eller Washington<br />
DC. Amtrak kan erbjuda bussar (thruway) för den som är på<br />
väg till Macon, avgång kl 9:45. Lokalbuss nr 23 ansluter till<br />
T-banan vid N5 Arts Center.<br />
Bussar (1-800-231-2222) tar man från<br />
Greyhoundterminalen på Brotherton Street, precis intill<br />
T-banans S1 Garnett Station, och med buss har man betydligt<br />
bättre möjligheter att ta sig runt i delstaten eller till platser<br />
som ej nås med tåg, t ex Nashville (TN; 405 km; 7-8 ggr<br />
dagligen; $41 med Greyhound) via Chattanooga.<br />
Hartsfield Airport är en av världens största flygplatser, 15<br />
km söder om centrum. T-bana: ta södra linjen till Airport (ca<br />
20 minuters resväg).<br />
Driveaway: För att köra någon annans bil någon annanstans<br />
i USA kan man kontakta National Auto Transporters,<br />
257-0605; eller Auto Driveaway, 364-0464.<br />
Värt att veta om Georgia<br />
Jonesboro (3 mil söder om Atlanta) är förlagan till ”Borta med<br />
vinden” och värd en utflykt för sina gamla plantagebyggnaders<br />
skull, förutsatt att man har bil, eller har råd att åka med Gray<br />
Line Tours.
I Macon (120 000 inv; 130 km från Atlanta) föddes Little<br />
Richard. Macon har sin turistbyrå på 200 Cherry Street, 1-<br />
800-768-3401. Till de centralt belägna sevärdheterna i denna<br />
stad hör Tubman African American Museum, (912) 743-<br />
8544, på 340 Walnut Street (mån-lör; $2); och nyöppnade<br />
Georgia Music Hall of Fame, (912) 738-0017, på 200 M<br />
L King Jr Blvd, ett museum över den musik som delstaten<br />
skänkt åt världen – country, gospel, blues och soul (dagligen;<br />
$7:50). I närheten står Douglass Theater, 355 M L King Jr<br />
Blvd, en gammal vaudeville-teater på vars talangtävlingarna<br />
Otis Redding upptäcktes 1960. Två av medlemmarna från<br />
Allman Brothers Band (bluesgitarristen Duane Allman och<br />
basisten Berry Oakley), vilar på Rose Hill Cemetery vid<br />
flodstranden. Den förstnämnde dog i en motorcykelolycka<br />
1971 kort efter att bandet spelat in ”Live At Fillmore East”;<br />
den sistnämnde dog också i en motorcykelolycka fast året<br />
därpå – båda i centrala Macon. Det ironiska är att omslaget<br />
till gruppens första album fotograferades just på Rose Hills<br />
kyrkogård. Gravarna underhålls av Georgia Allman Brothers<br />
Band Association (GABBA).<br />
Från Macon kan man ta buss längs I-16, 330 km till USA:s<br />
”Grönköping” Savannah (125 000 inv) – en stad med<br />
mycket välbevarad 1800-talsarkitektur. Verklighetens<br />
kapten Flint, vars försvunna skatt står i fokus i Robert Louis<br />
Stevensons ”Skattkammarön”, spökar i Pirates House på East<br />
Broad Street. Savannah lär vara den amerikanska söderns<br />
mest gudsförgätna pärla, en egenskap som med all önskvärd<br />
tydlighet skildras av John Berendt, chefredaktör från New
York Magazine, i hans dokumentärbok ”Midnatt i ondskans<br />
och godhetens trädgård” (på svenska 1996). Boken chockade<br />
inledningsvis Savannah-borna, men efter att boken legat två år<br />
på amerikanska topplistor och filmatiseras av Clint Eastwood<br />
ökade intäkterna från turismen med ungefär 100 miljoner<br />
dollar och Berendt utnämndes till hedersmedborgare. Bed<br />
& Breakfast kan fås på ett flertal ställen, billigast är Pulaski<br />
Square Inn, (912) 232-8055 på 203 West Charlton Street<br />
med rum från $50. Man kan övernatta för $12:50 på<br />
Savannah Hostel, & fax (912) 236-7744 (stängt 18 dec-28<br />
feb; 18 bäddar; kontoret stänger kl 23), i en villa från 1884 på<br />
304 East Hall Street. I närheten ligger turistbyrån vid West<br />
Broad och Liberty Street. Savannah har en Amtrak-station på<br />
2611 Seaboard Coast Line Drive (6 km från centrum) där tågen<br />
mellan New York och Miami stannar i respektive riktning.<br />
Obs: det finns ingen direkt tågförbindelse till Atlanta. Från<br />
Atlanta åker man med Greyhound eller Georgia Trailways<br />
till Savannah ($43; 5 1/2 timmar); bussarna kör via Macon.<br />
Augusta (60 000 inv) är soulkungen James Browns<br />
hemstad som ligger rakt österut från Atlanta (4 timmars<br />
bussresa). Brown hyllas med en egen boulevard i centrum<br />
där hans sångkarriär började på Lenox-teatern; sedan<br />
Brown frigavs ur fängelse 1991 bor han på Beech Island (25<br />
km öster om Augusta). I Augusta finns ett museum med<br />
sydstatskonst, Morris Museum of Art, på Riverwalk. Balettoch<br />
operaföreställningar ges ibland på en gammal teater från<br />
1916, Imperial Theater, där bland andra Charlie Chaplin och<br />
Anna Pavlova uppträtt. Turistinformation på 32, 8th Street;<br />
1-800-726-0243.
Från Atlanta till New Orleans<br />
A l a b a m a<br />
Vid gränsen till Alabama passerar vi den här resans första<br />
tidszon: när man reser västerut ställer man tillbaka klockan<br />
en timme och tjänar därför tid. Kort efter staden Anniston kör<br />
tåget förbi en armédepå med ändlösa rader av pansarvagnar<br />
som står norr om järnvägen med sina kanoner riktade mot<br />
tåget. Filmen ”Forrest Gump” (1994), med Tom Hanks i<br />
huvudrollen, är huvudsakligen inspelad i Alabama.<br />
Allt tycks övervuxet av tät murgröna som täcker allt man<br />
ser utanför tåget, husväggar, bilvrak och telefonstolpar.<br />
Alabamas huvudstad heter Montgomery (135 000 inv).<br />
Montgomery var länge en av USA:s mest rasistiska städer;<br />
här genomfördes 1955 den berömda bussbojkotten då de<br />
svarta slutade åka buss eftersom de vita alltid hade företräde<br />
till sittplatserna – Whoopi Goldberg hade huvudrollen när<br />
bojkotten blev Hollywood-film. Bojkotten drev nästan det<br />
vitägda bussbolaget i konkurs, eftersom de flesta vita ändå<br />
inte åkte buss – de vita ägde ju sina egna bilar. På den tiden<br />
var Martin Luther King Jr pastor i stadens Dexter Avenue<br />
Baptist Church (King skriver om bojkotten i sin första bok<br />
”Vägen till frihet – händelserna i Montgomery”). Efter ett<br />
år ändrades bussreglerna genom lagstiftning, samtidigt som<br />
pastor King blev en nationell kändis.<br />
Utanför den kommunala aulan finns en bronsstaty av<br />
countrysångaren Hank Williams (1923-53), som vilar på
Montgomerys Oakwood Cemetery. Han lärde sig spela gitarr<br />
medan han jobbade som skoputsare och jordnötsförsäljare,<br />
och musicerade i direktsända lokalradioprogram på stationen<br />
WSFA. Efter sitt genombrott turnerade Hank flitigt men<br />
missbrukade samtidigt allt som gick att missbruka, och dog<br />
vid 29 års ålder i baksätet på en bil på väg från en spelning<br />
till en annan.<br />
Turistbyrå, 1-800-ALABAMA, 401 Adams Avenue.<br />
I n i B l u e s d e l t a t<br />
Längs riksvägen som löper bredvid rälsen i Mississippi, ser<br />
jag en skylt som bara är möjlig i USA:<br />
ADOPTERA EN HIGHWAY.<br />
Sedan ser jag en annan skylt utanför ett hus:<br />
HEMLÖSA VETERANERS LÄGER.<br />
Tåget passerar fuktig myrmark och slemmiga träsk och det<br />
småregnar, samhällena vid järnvägen tycks ibland inte vara<br />
mer än husklungor i vegetationen, husen ser ut att vara vilsna,<br />
sorgsna, gudsförgätna.<br />
Musiken är viktig här i deltat, vilket följande observation<br />
befäster: i Ferriday på Mississippiflodens västbank föddes<br />
rockpianisten och sångaren Jerry Lee Lewis 1935, och när<br />
han var 9 år belånade föräldrarna huset för att grabben skulle<br />
ha ett piano. Eftersom de inte klarade avbetalningarna på<br />
pianot förlorade de huset.
Mississippi<br />
Delstaten Mississippi med huvudstaden Jackson (154 000<br />
inv; turistinformation 1-800-927-6378) avgränsas i väster<br />
av den långsamt slingrande Mississippifloden, ”Old Man<br />
River”. Mississippi är bluesmusikens vagga. Man kan säga att<br />
nästan varje liten plantage varit ett Betlehem som fött fram<br />
bluesmusiker, och dessa legendariska deltamusiker har i<br />
sin tur influerat Rolling Stones, Led Zeppelin och många av<br />
världens ledande rockgrupper.<br />
Rolling Stones valde sitt namn från just en låttitel, ”Rollin’<br />
Stone”, för att hylla bluessångaren och gitarristen Muddy<br />
Waters (1915-83). Han kallades ”Grumligt vatten”, men hette<br />
egentligen McKinley Morganfield, och föddes vid flodstranden<br />
i lilla samhället Rolling Fork (ca 2000 inv). I början av 1940talet<br />
besöktes den plantage där Muddy var bomullsplockare<br />
av Kongressbibliotekets folklivsforskare, som spelade in den<br />
musicerande ynglingen (de här inspelningarna med Muddy<br />
gavs ut 1966 under titeln ”Down on Stovalls Plantation”). Det<br />
dröjde inte länge förrän Muddy Waters sökte sig norrut till<br />
Chicago där han upptäckte att hans akustiska bottleneck-lir<br />
inte var tillräckligt högljutt för barerna, så han började spela<br />
med elförstärkt gitarr – och resten är historia.<br />
Muddys gitarrspel hade influerats av Robert Johnson<br />
som föddes 1911 i Hazlehurst (4500 inv), en liten stad<br />
som passeras av Amtraks tåg mellan Memphis och New<br />
Orleans. Även Johnson var bomullsplockare, med nästan<br />
obefintlig skolutbildning i bagaget. På 1930-talet turnerade
han i floddeltat och spelade sina egna sånger tills han via<br />
en skivbutiksägare kom i kontakt med American Record<br />
Company, som bandade honom på olika hotellrum – totalt<br />
29 låtar, som alla är klassiker idag (bl a ”Cross Road Blues”,<br />
”Hellhound On My Trail”, ”Love in Vain”, ”Sweet Home<br />
Chicago”). Johnson dog 1938 av stryknin som blandats i hans<br />
whiskey, endast 27 år gammal, vilket bidragit till att höja hans<br />
kultstatus.<br />
Om Johnson numera betraktas som källan, var det Muddy<br />
som bildade floden. Han inspirerade i sin tur andra gitarrister,<br />
t ex Bo Diddley (f 1928), vars egentliga namn är Elias Bates<br />
McDaniel. Diddley föddes på en gård söder om McComb (12<br />
000 inv), som också passeras av tågen från New Orleans och<br />
norrut via Memphis till Chicago – där Diddley hamnade redan<br />
som 5-åring. Hans musikaliska karriär tog fart i Chicago med<br />
egolåten ”Bo Diddley”, där han introducerade ett av rockens<br />
mest elementära riff.<br />
Andra i den här generationen av bluesmusiker är Riley ”BB”<br />
King som föddes 1925 på en plantage väster om Itta Bena<br />
(2500 inv) och jobbade som bomullsplockare till efter kriget,<br />
då han for till Memphis där han fick sitt smeknamn Blues<br />
Boy. Albert King (1923-92) föddes i Indianola (9000 inv) 3<br />
mil väster om Itta Bena, och även han växte upp på plantage,<br />
för att senare bli gitarrlegend och den förste som spelade på<br />
en Flying V. För att inte glömma Howlin’ Wolf (1910-76),<br />
eller Chester Arthur Brown som han hette, som också föddes<br />
och växte upp på en plantage i Mississippi innan han kom till<br />
Memphis. Från Clarksdale kommer John Lee Hooker, Sam<br />
Cooke och Ike Turner. Ike spelade in vad som ibland kallats
för världens första rockskiva, ”Rocket 88”, och han sägs ha<br />
upptäckt både Howlin’ Wolf och Tina Turner.<br />
Tennessee<br />
En annan ung Mississippi-grabb som påverkades mycket av<br />
den svarta musiken var självklart Elvis Presley som föddes<br />
1935 i Tupelo (21 000 inv; i norra Mississippi). Elvis växte upp<br />
med de fattiga föräldrarna Vernon och Gladys i huset som nu<br />
kallas för Elvis Presley House. Det ligger i Elvis Presley Park<br />
som man kommer till om man tar av på Elvis Presley Drive<br />
från Elvis Presley Memorial Highway. Han började sjunga<br />
gospel i kyrkan vid unga år, fick sin första gitarr när han var<br />
11 och när han var 13 flyttade familjen till Memphis (630<br />
000 inv), som ligger en bit uppströms längs Mississippifloden<br />
i Tennessee.<br />
I Memphis upptäcktes Elvis av skivstudioägaren Sam<br />
Phillips, som letat efter en viting med svart röst. Studion heter<br />
Memphis Recording Service (706 Union Avenue) och i den<br />
restaurerade lokalen spelas fortfarande skivor in samtidigt<br />
som turister guidas runt. Elvis fick strax en lokal hit med<br />
”That’s All Right”. Det dröjde inte länge förrän även Överste<br />
Tom Parker upptäckte Elvis. Parker blev Elvis manager<br />
och såg till att det stora skivbolaget RCA i sin tur upptäckte<br />
honom och köpte loss alla inspelningarna från Sam Phillips.<br />
Elvis kunde därefter kosta på sig en lyxvilla, Graceland, på<br />
adressen 3764 Elvis Presley Boulevard; 1-800-238-2000;<br />
inträde $20.
Efter några ofattbart framgångsrika år lunkade Elvis karriär<br />
sakta nedför en lång backe, medan han uppträdde för äldre<br />
damer i Las Vegas, och hans fall mjukades upp av fetma och<br />
pillermissbruk. Han dog 1977 medan han satt på toaletten här<br />
hemma. Numera drar Graceland uppemot en miljon turister<br />
varje år, speciellt viktiga vallfartshelger är: Elvis Presleys<br />
födelsedag (6-8/1), Elvis-veckan (9-17/8 kring hans död) och<br />
Graceland-jul (nov-jan).<br />
Turistbyrån (http://www.state.tn.us/tourdev/) i Memphis<br />
ligger på 207 Beale Street. Beale Street Historic District<br />
är känt för sina bluesklubbar och var förr de svartas gata.<br />
Längs gatan hittar man fortfarande många konsertställen<br />
där man kan ”bluesa”, men de riktar sig oundvikligen till<br />
turister. Bland de mest kända turistattraktionerna på Beale<br />
Street är Rum Boogie Cafe, Beale Streets bluesmuseum samt<br />
nyöppnade nattklubben Elvis Presleys Memphis som har de<br />
berömda stekta jordnötssmör-banan-och-gelésmörgåsarna<br />
på menyn. I maj infaller Beale Street Music Festival. Martin<br />
Luther King Jr sköts 1968 i Memphis på Lorraine Motel,<br />
som numera rymmer ett National Civil Rights Museum (406<br />
Mulberry Street; mån & ons-sön).<br />
Övernatta för $10 per person på det centralt belägna<br />
vandrarhemmet Memphis Hostel, (901) 526-4931, 217<br />
North Waldran – där man också kan inackordera sig med Bed<br />
& Breakfast från $30 i dubbelrum. Amtraks station ligger på<br />
545 South Main Street, och det går dagligen tåg söderut mot<br />
New Orleans (kl 6:39 via Jackson, Hazlehurst och McComb)<br />
eller norrut mot Chicago (kl 22:37). Memphis är också en
knutpunkt för busstrafiken: Greyhound och Trailways har en<br />
terminal på Union Avenue och man kan fara mot Chattanooga,<br />
Nashville, Tupelo, Birmingham, Atlanta (Georgia) eller Dallas<br />
(Texas).<br />
Norr om Memphis ligger lilla orten Nutbush vid väg-19, känd<br />
från Tina Turners hit ”Nutbush City Limits” (1973). Plattan<br />
med samma namn är ett försök till en musikalisk självbiografi,<br />
för Tina föddes nämligen i Nutbush som Annie Mae Bullock<br />
i slutet på 1930-talet (exakt år är okänt). Hon upptäcktes av<br />
Ike Turner som satte upp en rock’n’roll-kabaré, de gifte sig<br />
och nästan tjugo år senare skilde de sig efter att ha spelat in<br />
30 album ihop. I Nutbush kan man ta en guidad rundtur till<br />
bondgårdar där Tina bott, man får se hennes födelseplats,<br />
skolbänk, kyrkan där hon bad och så vidare; (901) 772-2193.<br />
Nashville (450 000 inv) är känt för sin countrymusik. Staden<br />
har ett Country Music Hall of Fame & Museum, centralt<br />
beläget på Music Square vid Music Row; alldeles intill ligger<br />
Hank Williams Museum som hyllar en av countrymusikens<br />
största legender. Grand Ole Opry är countryvärldens<br />
mest kända scen (2802 Opryland Drive, Opryland USA);<br />
upplysningar Opryland Customer Service (615) 889-6611.<br />
Nashville är också känt för att stadens vita invånare grundade<br />
Ku Klux Klan efter sydstaternas förlust i inbördeskriget:<br />
första mötet hölls i april 1867 på Maxwell House – samma<br />
hus har namngivit en kaffesort. (Se även faktaruta i avsnittet<br />
om Atlanta.)
Nashville har många musikevenemang: I månadsskiftet maj-<br />
juni hålls Nashvilles största musikfestival, Summer Lights<br />
Festival, (615) 259-0900. Senare i juni fylls en vecka av<br />
Country Music Fan Fair, (615) 889-7503. I början av juli är<br />
det Old Time Fiddlers Jamboree (fiolspel), (615) 464-6444.<br />
September bjuder på den årliga afrikanska gatufestivalen<br />
med poesi, reggae, jazz, gospel, rhythm’n’blues, (615) 299-<br />
0412. Hela december firas A Country Christmas på Opryland.<br />
Turistbyrån, (615) 259-4700, ligger på 161, 4th Avenue<br />
North. Countryälskare bör bo på Opryland Hotel, (615)<br />
889-6611. Greyhound har terminal på 8th Avenue; Amtraks<br />
tågluffare kan nå Nashville med buss från Indianapolis eller<br />
Memphis (5 timmar med buss).<br />
Lynchburg med 361 invånare är känt för en sak: whiskey<br />
av märket Jack Daniel’s. Från Nashville kör man 12 mil<br />
söderut: följer I-24 så långt som till Manchester och<br />
därifrån tar man av åt sydväst på väg-55, som man följer till<br />
Tullahoma och slutligen kör man några kilometer på väg-50<br />
till Lynchburg. Själva Lynchburg är torrlagt – inte en droppe<br />
alkohol får drickas i byn – men Jack Daniel’s Distillery har<br />
gratis rundvisningar dagligen. För övernattning finns Bed &<br />
Breakfast, (615) 759-7158; $50 per natt. Från Lynchburg är<br />
det 75 km söderut till Huntsville i Alabama, på US-231/431.
Vägvisare till New Orleans,<br />
Louisiana – $50 per dag<br />
New Orleans är nog USA:s allra mest exotiska stad.<br />
I de gamla kvarteren intill den långsamt flytande<br />
Mississippifloden, Old Man River, hittar vi utöver<br />
en massa turister, även kvardröjande minnen av<br />
både franska och spanska kolonisatörer, smala gator<br />
kantade av låga trähus, spännande kryddblandningar<br />
i maten och ett ständigt festande på Bourbon Street.<br />
Här föddes jazzmusiken. Stadens störste son, Louis<br />
Armstrong, står staty i en park, bara några meter från<br />
platsen där slavar brukade förrätta sina voodooriter<br />
på 1800-talet. Magi och gengångare är en stor grej<br />
i New Orleans som sägs vara USA:s mest hemsökta<br />
stad – spökfantaster får garanterat sitt lystmäte. Det<br />
finns en massa andra saker att titta på också, och den<br />
största upplevelsen är att bara flanera omkring och<br />
upptäcka stadens charm.
Dygnet runt i Djävulens stad<br />
There is a House in New Orleans,<br />
they call The Rising Sun.<br />
Upphovsman okänd (The Rising Sun var namnet på en<br />
ökänd bordell)<br />
Tåget rullar timme efter timme genom tillsynes oändlig<br />
sumpmark, ibland med öppet, grumligt vatten, men ofta<br />
igenvuxen – den kraftiga murgrönan klänger uppför<br />
trädstammarna och allting annat som går att växa på. Vissa<br />
sträckor är dyiga med döda grå perverst knotiga träd, med<br />
utbuktande rotsystem ser de ut som om de äter på sig själva.<br />
Det är som att färdas genom en gammal skräckfilm, förbi<br />
ruckel på träskholmar bebodda av voodookunniga häxor.<br />
När tåget passerar över Lake Pontchartrain, en otroligt<br />
stor sjö som jag först tar för Mississippiflodens utlopp,<br />
sjunker solen över hus som står på pålar. Senare när jag tar<br />
upp kartan inser jag att Lake Pontchartrain inte är kopplad<br />
till Mississippifloden utan rinner direkt ut i Atlanten, och<br />
mittemellan denna otroligt stora sjö och den buktande<br />
Mississippi ligger New Orleans fastklämt, på sina ställen är<br />
staden belägen under vattnets ytnivå.<br />
New Orleans – som kallas ”Månskärestaden” och likt kärt<br />
barn vid en massa andra namn – börjar på sjöns södra strand<br />
med en vidsträckt kyrkogård, där underliga gravar reser sig<br />
flera meter över jord.
E n k v ä l l p å s t a n<br />
–Det här är djävulens stad, säger den andra turisten med mat<br />
i munnen, halvt framåtlutad, med en antydan till paranoida<br />
blickar. Vi sitter till bords med varsin gumbo och po’boy.<br />
Jag ser mig om bland dinerns alldagliga kunder i X-large Tshirtar.<br />
Utanför på gatan haglar det uppklädda mamseller och<br />
lumparkompisar, och nattklubbarnas väggar pulserar av svett.<br />
Det är kväll i New Orleans, natten har just precis börjat.<br />
–Va? säger jag som om jag vore lomhörd, var har du fått det<br />
ifrån?<br />
Han hyssjar och säger lågmält:<br />
–Min präst sa det.<br />
–Och vad vet han om det? viskar jag tillbaka.<br />
Den andra turisten signalerar med händerna att jag ska<br />
dämpa rösten, och lyckas stjälpa sin mat. Jag ger honom<br />
mina servetter också och fortsätter äta. Det är mitt livs första<br />
gumbo-måltid i Louisiana, vilket för tillfället känns viktigare<br />
än att veta vem som äger den här staden. Dessutom har Mark<br />
Twain sagt:<br />
–New Orleans kök är lika delikat som syndens mindre<br />
kriminella former.<br />
Trots det är gumbo en ganska enkel soppa med riskorn och<br />
räkor. N’Awlins rykte för att vara USA:s enda stad med riktigt<br />
egen kulinarisk tradition bygger på sådan här fattigmannakost.<br />
Basmaten heter röda bönor och ris (red beans and rice), en<br />
kryddig korv brukar ingå även om det inte framgår av namnet.<br />
Andra typiska rätter som utvecklats i kreolköket är det som<br />
n’awlins-bor kallar jambalaya (liknar korvrisotto eller paella)
och po’boy, ursprungligen en baguette med billig fyllning som<br />
såldes för 5 cent till ”poor boys”, därav namnet. Kreolerna<br />
– av portugisiskans crioulo vilket enligt American Heritage<br />
Dictionary betyder ”neger född i sin herres hus” – befann<br />
sig förr längst ned på samhällsstegen: de var halvblod, oftast<br />
födda ur förbindelser mellan fria män och slavkvinnor.<br />
Gumbo Shop (läs mer längre fram) i de gamla franska<br />
kvarteren är idag en av de populäraste turistrestaurangerna<br />
i stan, där man trots det kyffiga namnet dinerar på fina vita<br />
dukar på en grottliknande krog från sent 1700-tal. Det är kö<br />
och bordsservering, och gumbo serveras med färsk baguette<br />
inlindad i en varm handduk, ölet kommer i smala, dyra glas.<br />
Men det är precis i följd med vad som sker runtomkring i de<br />
gamla fattigkvarteren. I välfriserade Louis Armstrong Park<br />
trumpetar Satchmo ljudlöst som svart stålstaty under de höga<br />
skyarna: De självlärda jazzmusikerna som spelade på kasserat<br />
mässingsskrot har blivit dyr underhållning på nattklubbarna,<br />
vilka slåss om turisterna med sina grannar porrklubbarna.<br />
Under natten kan man roa sig på Bourbon Street. Utmed<br />
gatan säljs öl genom små luckor, de största glasen är 0,9144<br />
meter på längden och kallas följaktligen yard dog. Om man<br />
inte vill ha nästan en meter öl, så kan man få glaset fyllt med<br />
daiquiri eller annat alkoholhaltigt i olika glada färger.<br />
Folkmängden tätnar från klockan sju på kvällen. På 726 Rue<br />
St Peter ligger Preservation Hall, precis nedanför Bourbon<br />
Street, och på denna skumma jazzklubb börjar musiken kl<br />
20:30. Kanhända bästa öppningsdraget för oss turister, det<br />
kostar bara $4 att gå in och lyssna på vad som anses vara äkta<br />
New Orleans-jazz.
En leende kvinna fångar min blick och håller upp skylten<br />
BOTTOMLESS WOMEN, jag ler tillbaka och viftar<br />
avvärjande med handen, varpå hon vänder på skylten, där<br />
står: BOTTOMLESS MEN. Gubbar med ölmage videofilmar<br />
kvinnan, svensexor passerar, sheriffen kör förbi och gäspar,<br />
restauranger utsöndrar matos… Utanför en bar står några<br />
svenska fyllon och skrålar ”AIKå-AIKå-AIKååååå…” Ut ur<br />
ett hus kommer ett välklätt par och jag snappar upp deras<br />
samtal:<br />
–Jag står inte ut med poltergeisten längre.<br />
–Har du provat voodoo?<br />
–Yeah, men det hjälpte inte.<br />
Den andra turistens mummel om djävulens stad dyker<br />
återigen upp i mitt medvetande. Jag tappar bort det mystiska<br />
paret i vimlet, men ser skylten till ett spökjägarkontor. Glider<br />
in och slår mig ned i besöksstolen, de har i 20 års tid utforskat<br />
det okända. Den finniga ynglingen som har jouren bekräftar<br />
att New Orleans är världens mest hemsökta stad.<br />
–Ingen vet varför de onda andarna kommer hit, säger han.<br />
I New Orleans arrangeras guidade spökturer. Just det här<br />
centret tar $139 per person för att låta turistgrupper sitta<br />
en natt med ett anteckningsblock och föra ”vetenskapliga<br />
noteringar” av spöklik verksamhet. Själv är killen inte sen att<br />
poängtera att han haft två ”möten”.<br />
–En gång såg jag en skugga och andra gången var det en grå<br />
dam i ett fönster. Damen var liksom transparent. Det fanns<br />
ingen naturlig förklaring.<br />
Och vad är voodoo?
–Det är inget märkvärdigt. Det är en slags energifokusering,<br />
bara.<br />
Men om någon skulle kasta en förbannelse över dig?<br />
–Jag tror inte på förbannelser. Det är bara lurendrejeri,<br />
avslutar han vårt samtal när han förstår att jag inte ska köpa<br />
in mig på nästa expedition.<br />
Om man tittar noga på lyktstolparna ser man skyltar för<br />
evakueringsvägar. Jag får veta av portieren där jag bor, att<br />
New Orleans är en stad som väntar på att Gud ska skicka en<br />
tornado för att utplåna den. Då måste staden som ligger utsatt<br />
mellan två stora vatten, på sina ställen under havsytans nivå,<br />
evakueras illa kvickt.<br />
P r o m e n a d i d e g a m l a<br />
k v a r t e r e n<br />
I följande avsnitt ska vi ta en promenad genom de gamla<br />
franska kvarteren, The Quarters eller Vieux Carre, som<br />
ligger på Mississippiflodens bank. Förvisso kan området vid<br />
en första anblick kännas helt hopplöst med sina turisthorder,<br />
sitt hokuspokus och sina voodoobutiker som säljer magiska<br />
dockor över disk, restauranger som tävlar om att slita in<br />
turisterna till sina bord, men efter ett tag blir man charmad<br />
av den livliga kommersen och folkmassorna som hela tiden<br />
strömmar runt i en evig karnevalsyra.<br />
Fransmännen kom till Louisiana 1682, och New Orleans<br />
grundades som fransk hamnstad 1718. De äldsta husen i Vieux<br />
Carre lär vara från 1720-talet. Louisiana blev amerikanskt i
örjan av 1800-talet och de flesta av de gamla husen är från<br />
det århundradet, men staden har ändå behållit mycket av sin<br />
franska prägel. Gatuskyltar i Vieux Carre använder t ex Rue<br />
för gata.<br />
Till frukost ska man prova jättemackorna på Johnny’s<br />
Po’Boys (511 Rue St Louis; vardagar kl 7-16:30, lör-sön kl 9-<br />
16). Johnny’s har en imponerande lång lista med po’boy och<br />
muffaletta, med fyllningar som bar-b-q beef, canadian bacon,<br />
country fried steak, cajun steak, hot dog & chili, pork chop,<br />
turkey breast eller varför inte Johnnys Special med både biff<br />
och skinka, både schweizisk och amerikansk ost, samt sallad;<br />
priser $3:50-$5:05.<br />
På morgonen ligger Bourbon Street i princip öde.<br />
Husen som inrymmer stripklubbarna är slitna som gamla<br />
prostituerade i väntan på pension, en gatsopare i gult regnställ<br />
plockar upp Budweiserflaskor och ihoptrampade plastmuggar<br />
på trottoaren. Mellan tio och elva slår de luftkonditionerade<br />
barerna upp dörrarna en efter en, och fylls pö om pö med<br />
folk.<br />
Bland traktens hjältar utmärker sig bröderna Lafitte, två<br />
järnsmeder som fann det mer luckrativt att bli pirater och<br />
slavsmugglare. Den mest kända av dem hette Jean Lafitte, och<br />
honom kan man möta ansikte mot ansikte på vaxmuseet ett<br />
kvarter från Bourbon Street, på 917 Rue Conti (1-800-233-<br />
5405; dagligen kl 10-17:30); museet har dockor föreställande<br />
stadens mest illustra invånare. Piraterna brukade dricka<br />
absint på Absinthe House (238 Bourbon Street vid hörnet<br />
till Rue Conti), där de också lade upp planerna för framtida<br />
skurkstreck. Senare tog sångerskan Jenny Lind ett glas här,
liksom författaren Mark Twain. Om man promenerar norrut<br />
till 941 Bourbon Street ser man ett sorgligt ruckel som anses<br />
vara bröderna Lafittes gamla smedja (vid Rue St Philip) –<br />
rucklets ursprung är okänt, men det är numera en bar.<br />
Ett kvarter nedanför Bourbon Street sträcker sig<br />
antikhandlargatan Royal Street, och om vädret är fint kan<br />
man överväga jazzbrunch-buffén på Court of Two Sisters<br />
(613 Royal Street; kl 9-15). Om man promenerar ytterligare<br />
två kvarter ned, kommer man till de franska kvarterens<br />
centrum vid Jackson Square.<br />
Kring Jackson Square<br />
Jackson Square, stadens äldsta torg (1721), var<br />
ursprungligen ett excercisfält och hette Place d’Armes. Intill<br />
torget ligger turistinformationen på 529 Rue St Ann, där<br />
finns bra kartor; fråga också efter gratis guidade rundturer<br />
med Park Rangers.<br />
På Jackson Square finns fullt av intressanta korvmojar<br />
från företaget Lucky Dogs, formade som jättelika<br />
varmkorvar. Huvudpersonen i kultromanen ”Dumskallarnas<br />
sammansvärjning” av John Kennedy Toole är korvgubbe<br />
och drar på en sådan här vagn. Korv-vagnarna trängs<br />
med hemmagjorda jazzorkestrar och spågummor. Bästa<br />
tidsfördrivet en solig dag är att långsamt flanera förbi<br />
spågummorna och lyssna på hur ivriga turister får höra allt<br />
om sina gudomliga inre.<br />
Torget domineras av St Louis-katedralen, en väldig
stenbyggnad på den nordvästra sidan, byggd ca 1850. På<br />
vardera sidan om katedralen ligger stadsmuseet, Louisiana<br />
State Museum (568-6968). En avdelning ligger i ett gammalt<br />
kapucinerkloster (751 Chartres), och den andra i ett cabildo<br />
(701 Chartres) som varit någon spansk myndighetsbyggnad.<br />
Samlingarna är huvudsakligen kulturhistoriska, i presbyteremuseet<br />
kan man se musikinstrument, hantverk och leksaker,<br />
och i cabildo-museet bland annat Napoleon Bonapartes<br />
dödsmask. Museet har brett ut sig till ytterligare två byggnader<br />
i franska kvarteren, dels ges ett exempel på hur en välbärgad<br />
kreolfamilj kan ha levt förr i 1850 House (på 523 Rue St Ann,<br />
gatan som löper på torgets norra sida) och dels Mardi Grasoch<br />
jazzmuseet i Old US Mint-byggnaden (400 Esplanade,<br />
följ Decatur Street 6 kvarter norrut från Jackson Square);<br />
man kan spara pengar genom att köpa en kombinationsbiljett<br />
till alla fyra för $10 istället för att lösa separat inträde ($4) på<br />
varje delmuseum.<br />
Bakom katedralen löper en gränd som kallas Pirate’s Alley,<br />
där bröderna Lafitte enligt lokala sägner höll hemliga möten<br />
(men gränden fanns troligen inte på deras tid). Däremot<br />
bodde författaren och Nobelpristagaren William Faulkner<br />
(1897-1962) vid Pirate’s Alley. På hans hus (nr 624) sitter<br />
det en plakett. Medan Faulkner bodde i New Orleans skrev<br />
han bland annat ”Mosquitos” (1927), som handlar om New<br />
Orleans intellektuella. Titeln ger en antydan om vad Faulkner<br />
ansåg om dem.<br />
Mellan Jackson Square och Mississippi – Old Man River<br />
– ligger en park på en upphöjd vall (som skyddar mot<br />
översvämningar). Från parken har man en fin utsikt över
torget på ena sidan och hamnen på den andra. Nedanför<br />
parken, vid gathörnet mittemot Jackson Square, ligger<br />
dygnet-runt-öppna Cafe du Monde (på Decatur Street intill<br />
franska marknaden) där man sedan 1862 kunnat pigga upp<br />
sig med New Orleans starka kaffe. Från början var det ett<br />
enkelt kaffestånd för torghandlarna, idag är det välkänt bland<br />
turister och ofta smockfullt.<br />
Längs Decatur och nedför North Peters (mellan Ursulines<br />
och Barracks) ligger en av stadens turistmagneter, den 250åriga<br />
franska marknaden, French Market. Här finns<br />
både loppmarknad, butiker och restauranger, och icke att<br />
förglömma en långsmal saluhall där vi kan köpa kryddor och<br />
kokböcker för kreolmatlagning. På marknaden kan vi också<br />
hålla ögonen öppna efter radband av vitlök, voodoodockor<br />
(kanske något att ta hem för den som är arg på sin chef) och<br />
gris-gris (talismaner och trollformler; uttalas ”gri-gri”). Vi ska<br />
heller inte missa att provsmaka alligator-hotdog (Gator On A<br />
Stick) för $1:64. Alligator-Allan som säljer korven berättade<br />
att han ur en enda alligator kan få upp till 500 kg korv.<br />
Om vi vill ha en macka (s k muffuletta) att tugga på medan<br />
vi flanerar vidare kan vi uppsöka Central Grocery Co (923<br />
Decatur Street) som är ett populärt ställe att hämta sin lunch<br />
ifrån.<br />
Mysterier i de Franska Kvarteren<br />
Efter marknaden kan man flanera in bland smågatorna, man<br />
behöver egentligen inte följa någon särskild riktning, utan
det är bara att gå dit näsan pekar och där finns oftast något<br />
intressant.<br />
”Landet där det alltid tycks vara eftermiddag.” Så skrev New<br />
Orleans-författaren George Washington Cable (1844-1925)<br />
i sin bok ”Kreolska dagar” (1879). Så här hundra år efteråt<br />
är det snarare tidig nöjeshungrig kväll, oavsett klockslag.<br />
Mark Twain tyckte att det var ett privilegium att guidas runt<br />
av kollegan Cable, som pekade ut och beskrev saker som en<br />
närsynt turist själv inte skulle kunna se.<br />
”Han känner till historien bakom varje gammalt hus i de<br />
franska kvarteren; eller, om det råkar vara så att han inte<br />
känner till sanningen, så kan han hitta på medan han berättar”,<br />
skrev Cable om en av figurerna som passerar revy i ”Kreolska<br />
dagar”, och kanske var det egentligen sig själv han hade i<br />
tankarna. Cable skrev senare en bok om spökerier och andra<br />
märkligheter, ”Strange True Stories of Louisiana” (1889), och<br />
en pamflett om de svartas rätt till jämställdhet – och blev<br />
därefter tvungen att fly från New Orleans. Men hans böcker<br />
ger än idag en speciell lyster åt kvarteren. Man tycker sig se<br />
hans figurer spöka i fönstren medan man hör hans svängiga<br />
sydstatsdialekt berätta:<br />
De stora, rundbågade fönstren, i en lång rad på andra<br />
våningen, har murats igen, men i två eller tre har mindre<br />
fönstergluggar öppnats upp, med små gallerförsedda kikhål<br />
genom brädförstärkta fönsterluckor. ---- Jag förmodar att<br />
någon bor där, därför att det inte ser ut så. Det är i regel på<br />
det viset i dessa kvarter.<br />
Ur ” ’Tite Poulette”.
Den som bodde i huset på 632 Rue Dumaine enligt historien<br />
” ’Tite Poulette” var Madame John, och det är efter Cables<br />
novell som byggnaden i hörnet av Dumaine och Royal Street<br />
än idag kallas Madame John’s Legacy. I verkligheten är<br />
det ett av de äldsta husen i Louisiana, möjligtvis byggt så<br />
tidigt som 1726. Numera ägs det av Louisianas museum (tislör<br />
kl 9-17).<br />
Om vi svänger in på Royal Street hittar vi efter ett kort stycke<br />
Gallier House (1132 Royal Street; guidade rundturer;<br />
museum; $5) – som är vampyren Lestats hem i miljonsäljaren<br />
”En vampyrs bekännelser” av New Orleans skräckmästarinna<br />
Anne Rice. I filmen från 1994 spelas Lestat av Tom Cruise. I<br />
verkligheten har huset sitt namn efter en känd lokal arkitekt,<br />
James Gallier Jr, som byggt många av stadens finaste hus.<br />
Intill Gallier House finns ett spökhus till, LaLaurie House<br />
(1140 Royal Street) – och detta anses vara ett äkta spökhus.<br />
Berättelsen om husets hemsökelse tar oss tillbaka till 1830talet,<br />
då huset ägdes av madame Delphine LaLaurie. Hon<br />
brukade misshandla sina slavar och förvarade dem kedjade<br />
vid händer, fötter och nacke i en trång skrubb. En dag slängde<br />
hon ned en slavflicka från taket. När grannarna såg flickan död<br />
angrep de rasande huset. De överlevande slavarna befriades<br />
och den förnäma madame LaLaurie flydde ur landet. Den lilla<br />
flickans spöke lär visa sig i husets fönster. (LaLaurie House är<br />
ett privat residens.)<br />
Ytterligare en intressant byggnad, Beauregard House<br />
(523-7257; 1113 Rue Chartres), kommer man till om man tar<br />
till höger vid gathörnet och går ett kvarter mot Mississippi.<br />
Huset byggdes 1826 av en rik auktionsförrättare och
eboddes efter inbördeskriget av en f d general i sydstaternas<br />
f d armé, Pierre Beauregard. I början av 1900-talet var huset<br />
så förfallet att det skulle ha blivit en makaronifabrik om det<br />
inte köpts av författarinnan Frances Parkinson Keyes, som<br />
renoverade det för att ha som vinterbostad. En av hennes<br />
romaner, ”Madame Castel’s Lodger” (1961), utspelas i huset<br />
och handlar om nämnde sydstatsgeneral. Visningar med<br />
guider i tidstypiska kläder; mån-lör kl 10-15; $5.<br />
En annan av Keyes böcker heter ”Middag på Antoines”, en<br />
deckare som utspelar sig på en restaurang i franska kvarteren,<br />
Antoine’s i hörnet av Rue St Louis och Royal Street. Antoine’s<br />
är en av USA:s äldsta restauranger och grundades 1840 av<br />
Antoine Alciatore, vars ättlingar driver stället än idag. Fast<br />
det från början var ett enkelt värdshus, är Antoine’s nu en av<br />
stadens flottaste restauranger.<br />
Om Antoine’s är för dyrt att äta lunch på, kan man haka på<br />
turistströmmen in på Gumbo Shop (630 St Peter mellan<br />
Chartres och Royal; dagligen kl 11-23), där man kan äta<br />
gumbo som aptitretare och jambalaya till huvudrätt för $11<br />
plus skatt och dricks.<br />
Dramatikern Tennessee Williams (1911-83) bodde under delar<br />
av sitt liv i franska kvarteren, bland annat på 632 St Peter i<br />
hörnet över Gumbo Shop, då han arbetade med sin pjäs ”Linje<br />
Lusta” (teaterpremiär 1947). ”Linje Lusta” odödliggjordes<br />
genom filmatiseringen med Marlon Brando och Vivien Leigh<br />
(hon fick Oscar för bästa kvinnliga huvudroll).<br />
För övrigt syftar Linje Lusta (originaltitel: ”A Streetcar Called<br />
Desire”) på den spårvagnslinje som en gång i tiden passerade<br />
genom de franska kvarteren i riktning mot Desire Street.
På Desire Street bor pjäsens bufflige Stanley Kowalski med<br />
hustrun Stella. De får besök av Stellas syster Blanche Du Bois,<br />
och mötet mellan Stanley och Blanche utmynnar i katastrof.<br />
Det är Blanche som åker spårvagn i pjäsens inledning och<br />
man förstår pjästiteln när man hör vägbeskrivningen Blanche<br />
får:<br />
–Ta spårvagnen som heter Lusta, byt till den som heter<br />
Begravningsplatsen och kliv av efter sex kvarter på Himmelska<br />
fälten.<br />
Himmelska fälten, eller Elysian Fields, är namnet på en<br />
gata som löper norrut till Pontchartrain-stranden. Tennessee<br />
Williams har för övrigt fått en litterär festival uppkallad efter<br />
sig (se ”Kalendarium”).<br />
Le Pretre House är vårt nästa mål i hörnet av 716 Rue<br />
Dauphine och Rue Orleans. Hit flyttade i slutet av 1700-talet<br />
en förmögen turk med sitt harem, och höll enorma fester för<br />
New Orleans societet. En morgon hittade man turken och de<br />
fagra damerna mördade. Rykten gjorde gällande att det hörts<br />
skrik i natten, och att detta var vedergällningen för att turken<br />
rånat en sultan på dennes guldskatter och haremsdamer. En<br />
kall kåre kanske ilar längs våra ryggrader när vi går förbi.<br />
Fortsätter vi uppför Rue Orleans kommer vi till North<br />
Rampart Street som avgränsar de franska kvarteren i norr.<br />
Förr gick stadsgränsen här (”rampart” betyder fästningsvall).<br />
Louis Armstrong Park på andra sidan om North Rampart<br />
förvandlas nattetid till en samlingspunkt för rånare. Förr<br />
kallades parken för Congo Square, och där samlades<br />
slavarna för sina voodooriter. New Orleans mest kända<br />
voodooprästinna, Marie Laveau, lär ha bott i ett hus fullt med
ormar och offeraltare på Rue St Ann, tvärs över gatan från<br />
Congo Square. Sedan blev riterna en turistsevärdhet och då<br />
gick alla riktiga voodooprästinnor under jorden. Idag står här<br />
en staty av New Orleans store son Louis Armstrong (1900-<br />
71), han flyttade förvisso 1922 till Chicago, men om hans New<br />
Orleans kan man alltid läsa i självbiografin ”Satchmo – mitt<br />
liv i New Orleans” (1954).<br />
Om vi följer North Rampart mot sydväst hittar vi i korsningen<br />
med Rue Conti ett litet begravningskapell från 1820-talet,<br />
Our Lady of Guadalupe Chapel, tillhörande St Louis<br />
begravningsplats. Inuti finns en helgonbild föreställande en<br />
ung man, döpt till Sankt Expedite för att figuren anlände i en<br />
låda med stämpeln Expedite (snabb befordran). Av misstag<br />
uppfattade man detta som helgonets namn och än idag kallas<br />
ynglingen så trots att katolska kyrkans helgonlängd inte<br />
rymmer något dylikt helgon.<br />
Härifrån är det bara att följa Rue St Louis något kvarter i<br />
riktning bort från franska kvarteren, för att komma till den<br />
äldsta bland New Orleans kusliga begravningsplatser.<br />
V o o d o o<br />
Voodooreligionen kom till New Orleans med slavarna<br />
från västra Afrika och ön Haiti. På vägen förändrades den<br />
animistiska religionen och anammade inslag av katolsk<br />
mystik. Bland slavarna i den nya världen blev voodoo en<br />
hemlighetsfull kult som oroade de vita – i synnerhet<br />
därför att voodoo tycktes stärka slavarnas självkänsla.<br />
Samtidigt fanns det andra vita som fascinerades av extatiska
danser, pytonormar, nackade blodiga kycklingar, trolldomar,<br />
möjligheten att kasta förbannelser eller få sin framtid<br />
spådd av voodooprästinnor (det matriarkaliska inslaget<br />
dominerar).<br />
Man började därför hålla regelbundna voodoomässor på<br />
Congo Square (Louis Armstrong Park) varje söndag, där<br />
det hela kunde ske under ordnade förhållanden och de vitas<br />
överinseende.<br />
Det sägs att 15% av befolkningen fortfarande tror på voodoo,<br />
och även om det kanske är en lögn för att kittla turistens fantasi<br />
så ser man att voodooprästinnans grav är täckt av mystiska<br />
röda kryss och amuletter. Många affärer säljer voodoodockor<br />
över disk och talismaner (gris-gris) för olika ändamål, för<br />
att t ex vinna kärlek. Det finns fortfarande voodooprästinnor<br />
som man kan besöka (och räkna med att få betala saftiga<br />
turistpriser). Den stora voodoonatten infaller 23 juni (Saint<br />
John’s Eve som är natten före Johannes Döparens dag).<br />
D e d ö d a s s t a d<br />
På grund av de underliga gravarna som höjer sig högt ovan<br />
jordytan kallas begravningsplatserna i New Orleans för ”de<br />
dödas städer”. Sammanlagt finns det 42 begravningsplatser<br />
i området; ring National Park Service och fråga om<br />
rundvisningar, 589-2636.<br />
När stadens äldsta begravningsplats St Louis I (på Basin<br />
Street vid Rue St Louis, nordväst om de franska kvarteren)<br />
invigdes 1789 låg den ursprungligen utanför staden, men
nu är den mitt i centrum. Om man får en deja vu-känsla,<br />
så kan det bero på att filmen ”Easy Rider” spelades in här.<br />
Begravningsplatsen är muromgärdad och öppen endast<br />
under begränsade tider (mån-lör kl 9-15, sön kl 9-12; de flesta<br />
guidade turer tar en hit, och då får man sig till livs en del<br />
skrönor). Utanför grinden finns ett anslag där förvaltningen<br />
avsvär sig allt ansvar för olyckor som man kan drabbas av<br />
bland gravarna. Det är dock inget försök att skapa spänning<br />
utan beror på att begravningsplatserna är tillhåll för hemlösa<br />
och utslagna, och risken finns att man blir rånad.<br />
Man vandrar på smala gångar mellan de höga gravarna som<br />
i en labyrint. Orsaken till att gravarna höjer sig över marken,<br />
sägs vara att grundvattennivån är så hög att kistorna inte sjönk<br />
ned i vanliga gravar – såvida man inte borrade dem i sank. I<br />
längden blev de ruttnande gravarna en sanitär olägenhet, och<br />
man lagfäste att alla döda skulle begravas i sådana här torra<br />
gravar.<br />
En viss grav, nära ingången till begravningsplatsen, drar till<br />
sig all uppmärksamhet eftersom den är täckt av röda kryss<br />
och blomsterbuketter: detta anses vara voodoprästinnan<br />
Marie Laveaus grav. Men saker och ting blir förvirrade<br />
genom att det finns två gravar där hon sägs ligga. Vilken är<br />
då den rätta?<br />
Enligt experterna var voodookunniga Marie Laveau (som<br />
levde från 1790-talet till 1881) av blandad börd, hon var<br />
tredjedels-vit, tredjedels-svart och tredjedels-indian. Till<br />
yrket var hon hårfrisörska, men nattetid tjänstgjorde hon som<br />
stadens voodooprästinna. Som hårfrisörska hörde hon mycket<br />
skvaller och kunde uttala övertygande spådomar, sägs det.
Hon utförde ofta riter på offentliga mässor dit turister fick<br />
komma mot en viss avgift.<br />
Ursprungligen var Marie katolik och hade gift sig i St Louiskatedralen<br />
vid Jackson Square, men hennes man försvann<br />
under mystiska omständigheter. Sina 15 barn fick hon<br />
tillsammans med en älskare. Den yngsta döptes till Marie, och<br />
med sin mors namn kunde hon inte bli annat än hårfrisörska<br />
och voodooprästinna – hon lade sig till med sin mors makes<br />
efternamn, de Paris, och denna Marie Laveau de Paris (1827-<br />
1890) förmodas ligga begravd på St Louis II, en något yngre<br />
begravningsplats nordväst om St Louis I (fortsätt uppför Rue<br />
St Louis och ta till vänster på North Claiborne Avenue).<br />
Se också under rubriken ”Guidning” för mer spökerier och<br />
ockultism.<br />
C a n a l S t r e e t<br />
Breda Canal Street löper utmed södra sidan av de franska<br />
kvarteren, och längs denna gata hittar man butiker, varuhus<br />
och biopalats. Ursprungligen markerade Canal Street den<br />
neutrala skiljelinjen mellan de ruffiga gamla franska kvarteren<br />
och de förnämare engelska stadsdelarnas bredare gator,<br />
stenhus och stora parker.<br />
Om vi går nedför Canal Street mot Mississippifloden kommer<br />
vi till en skyskrapa, som kallas World Trade Center och<br />
har ett utsiktsdäck (2 Canal Place; dagligen kl 9-17; $2/$1)<br />
varifrån man kan blicka ut över staden. Intressantare är<br />
kanske ändå den roterande baren Top of the Mart två<br />
våningar ovanför utsiktsdäcket, där man kan ta en drink och
se världen långsamt vrida sig nedanför ens fötter.<br />
Intill World Trade Center finns ett akvarium, Aquarium of<br />
the Americas, med Mexikanska golfens och Karibiska havets<br />
bestar (t ex hajar) tryggt inglasade i vattenfyllda spiltor<br />
($9:75/$5).<br />
Om man så här mot slutet av eftermiddagen, innan det<br />
egentliga nattlivet börjar, tröttnat på att gå, kan man fördriva<br />
en halvtimme med att åka pendelfärja tvärs över ”Old Man<br />
River” till stadsdelen Algiers. Canal Street Ferry har varit<br />
igång sedan 1827 (var 15:e minut under rusning; gratis). På<br />
vägen ser man New Orleans i profil och kan skänka en tanke<br />
åt författaren Mark Twain som 1858 var rorsman på en<br />
hjulångare som stävade mellan New Orleans och St Louis.<br />
Han hette egentligen Samuel Langhorne Clemens, men tog<br />
sig pseudonymen Mark Twain från ett sjöuttryck som anger<br />
vattendjupet – det är nämligen vad lotsen skriker när vattnet<br />
når två famnars djup.<br />
Färjorna avgår från en terminal vid Riverwalk, med en stor<br />
stenlagd torgliknande plats, Spanish Plaza. Här finns en<br />
utomhusestrad och ett köpcenter, och här filmades den scen<br />
i John Grishams ”Pelikanfallet” (1993) där juridikstudenten<br />
Julia Roberts stämt träff med en falsk FBI-agent (som ska<br />
mörda henne). I alla scener där Julia är förvirrad och jagad<br />
hamnar hon i trängseln på Bourbon Street, oavsett var i<br />
staden hon tidigare befunnit sig. Det är lite lustigt.<br />
Längs flodstranden kan man också åka spårvagn, utefter en 2<br />
1/2 km lång sträcka som trafikeras från morgon till midnatt;<br />
$1:25.
W a r e h o u s e D i s t r i c t<br />
När vi flanerar söderut från de franska kvarteren, längs<br />
någon av gatorna St Charles, Camp eller Magazine, kommer<br />
vi till lagerdistriktet, Warehouse District, efter att vi korsat<br />
Poydras Avenue. Området är ganska kusligt sent på natten,<br />
men dagtid är detta New Orleans kulturella och framför allt<br />
konstnärliga hjärta. Warehouse District kallas ”SoHo of the<br />
South” i en slags ambition att kunna mäta sig med Manhattans<br />
gallerikvarter.<br />
På 900 Camp Street hittar vi CAC - Contemporary Arts<br />
Center (523-1216; vardagar 10-17, sön kl 11-17; stängt i<br />
juli; $3). Här kan vi njuta av modern konst, teater, musik,<br />
performance-artister och mycket annat. Byggnaden har varit<br />
glassfabrik en gång i tiden.<br />
Julia Street är den främsta gallerigatan, en tvärgata<br />
till Camp Street. Första lördagen i varje månad är vigd åt<br />
vernissagefrossa, då man kan gå från galleri till galleri och<br />
se nyinvigda utställningar. Magazine Street är mest känd för<br />
alla sina antikhandlare, men under 1998 kommer gatans<br />
sevärdheter att få tillökning när skräckförfattarinnan Anne<br />
Rice öppnar sitt Cafe Lestat i gamla varietéteatern Happy<br />
Hour (från 1904); förutom att äta italiensk mat ska gästerna<br />
kunna se olika föreställningar som manar fram en känsla av<br />
svunna tider – detta är åtminstone författarinnans ambition.<br />
På Lee Circle står en bronsstaty föreställande<br />
sydstatsgeneralen Robert E Lee, som sedan 1884 trotsigt<br />
vänder ansiktet norrut. Här kan man hoppa på och av
spårvagnarna som rullar längs St Charles, från Canal Street<br />
till Garden District.<br />
G a r d e n D i s t r i c t<br />
Ett av New Orleans billigaste nöjen är att åka spårvagn med<br />
St Charles Streetcar; $1. Medan den berömda ”Linje Lusta”<br />
som gick genom franska kvarteren är nedlagd idag, så har St<br />
Charles-linjen bevarats och rullar från Canal Street och genom<br />
förtjusande kvarter längs St Charles Avenue mot stadens<br />
djurpark i Audubon Park, som ligger i Garden District.<br />
År 1835 började trafiken med ångdrivna spårvagnar, sedan<br />
övergick man till tystare hästdragna vagnar som med<br />
klapprande hovar gick gatan fram till 1893, då de första<br />
elspårvagnarna kom. Spårvagnen är absolut inget museum,<br />
utan här trängs vanligt folk med turisterna. Vagnarna har<br />
vackra lackade träsäten och när vi kommer till ändhållplatsen<br />
inser vi hur listig konstruktionen är: kusken vänder sätena<br />
med enkla handgrepp istället för att vända hela spårvagnen<br />
(det finns förstås förarplatser i vagnens bägge ändar).<br />
I Garden District ser man gotiska plantageägarvillor av vilka<br />
många daterar sig till tiden före amerikanska inbördeskriget<br />
(s k antebellum style). De kan inspirera till både romantiska<br />
fantasier eller mardrömmar beroende på vad man har för<br />
läggning. Flera har konverterats till gästgiverier och vill man<br />
bo här ska man hålla ögonen öppna efter Bed & Breakfastskyltarna.<br />
Författarinnan Anne Rice bor på 2524 St Charles, där hon
har sin skrivarlya i ett hus som inspirerat till hennes roman<br />
”Häxtimmen”. Hon växte upp en liten bit därifrån, i ett annat<br />
hus som spökar i hennes bok ”Violin”. Anne Rice har skrivit<br />
massvis med bästsäljare, bland annat en serie om vampyrerna<br />
i New Orleans och det arrangeras dagliga guidade rundturer i<br />
hennes namn (se ”Guidning”).<br />
En sevärdhet är den vackra begravningsplatsen Lafayette<br />
Cemetery (stängd på sön), något kvarter söder om St<br />
Charles. Det är denna begravningsplats som förekommer<br />
i ”En vampyrs bekännelser”. För att komma dit stiger vi av<br />
vid korsningen med Washington Avenue och promenerar till<br />
Prytania Street.<br />
Vagnen rullar även förbi Audubon Park med sin djurpark<br />
(861-2537; $7:75/$3:75), med vita tigrar och hungriga<br />
alligatorer. Audubon Park är döpt efter målaren John James<br />
Audubon som fann sin inspiration här i Louisiana. I parken<br />
finns också tennis- och golfbanor, och härifrån kan man ta en<br />
båt tillbaka till Aquarium of the Americas vid Canal Street i<br />
centrum.
Praktiska upplysningar<br />
New Orleans-områdets riktnummer är 504.<br />
New Orleans uttalas med en glidning och låter ungefär<br />
”Naåling”. Ibland kallas staden för de mest märkliga saker, t<br />
ex ”The city that care forgot” eller ”Big Easy” (båda namnen<br />
syftar på stadsbornas avslappnade förhållande till livet),<br />
”USA:s svar på Paris” och ”Crescent City” (”Månskärestaden”,<br />
vilket syftar på Mississippiflodens bukter).<br />
Ta sig runt<br />
Centrala New Orleans är så hopträngt kring sina smala gator<br />
att man lättast går till fots (så länge man håller sig till gator<br />
där det finns gott om folk – se faktaruta ”Varning på stan”).<br />
Eftersom få gator löper vågrät eller lodrät på kartan har man i<br />
New Orleans ett något eget sätt att ange riktningarna: österut<br />
kallas Downtown, västerut för Uptown, medan nord och syd<br />
kallas Lakeside (norrut mot Lake Pontchartrain) respektive<br />
Riverside (söderut mot Mississippi).<br />
Staden ligger mellan Mississippifloden och Lake<br />
Pontchartrain. Det området som vi turister har i sikte är den<br />
gamla franska stadsdelen Vieux Carre på Mississippiflodens<br />
bank. Gatorna ligger i ett rutmönster och man går genom<br />
hela Vieux Carre på några minuter. I syd (Riverside) längs<br />
floden ligger Warehouse District. Lee Circle är en stor
trafikrondell i södra utkanten av Warehouse District och bra<br />
för orienteringsändamål: från Lee Circle kommer man till<br />
Union Station längs Howard Street, och mot sydväst leder St<br />
Charles via ytterligare nöjeskvarter till det förnäma Garden<br />
District.<br />
Lokaltrafiken ombesörjs av RTA, Regional Transit<br />
Authority. New Orleans kollektivtrafik är det lite si och så<br />
med, alla utom två av de gamla spårvagnslinjerna är nedlagda.<br />
Trafikinformation, 242-2600.<br />
Enkel avgift: $1-$1:25. Byte: Byte kostar ¢10 och<br />
transferbiljetten måste köpas när man påbörjar sin resa.<br />
Tillfälliga besökare kan tjäna på att köpa ett VisiTour Pass<br />
som gäller för RTA-bussar och spårvagn, det finns kort för 1<br />
dag ($3) och 3 dagar ($8).<br />
Det finns också busslinjer, och följande nummer är värda att<br />
lägga på minnet:<br />
Nr 3 är en ringlinje för de franska kvarteren; den här<br />
gammalmodiga bussen (Vieux Carre Line) kör dagtid runtrunt,<br />
men slutar gå i början av kvällen. Nr 11 kör längs<br />
Magazine Street från Canal Street till Audubon Zoo. Nr 42<br />
är Canal Line som kör längs Canal Street (dygnet runt). Nr<br />
48 kör längs Esplanade (kl 5:30-00:30), från Vieux Carre till<br />
New Orleans Museum of Art i stadsparken.<br />
Färjan över Mississippifloden, Canal Street Ferry, från<br />
Canal Street till Pelican Ave är gratis. Cykel kan man hyra<br />
på Olympia Bike Rentals & Tours, 523-1314, på 1618<br />
Prytania.
V a r n i n g p å s t a n !<br />
Alla varnar för New Orleans. Portieren på vandrarhemmet,<br />
folk som man snackar med på gatan, präster i kyrkor, poliser<br />
i patrullbilar och skyltar på husväggar. Man talar inte ens<br />
om risken att bli rånad i New Orleans, utan man har vänt på<br />
steken och talar om chansen att inte bli rånad.<br />
Följande gäller som tumregel: Gå inte på ödsliga gator efter<br />
mörkrets inbrott. I synnerhet inte om du är berusad. Och<br />
ensam. Ta taxi. Så fort du ska färdas genom okända, mörka<br />
kvarter, ska du ta taxi (eller åka buss eller spårvagn – vagnen<br />
på St Charles går dygnet runt genom det ruffiga Warehouse<br />
District). Även dagtid bör du vara vaksam ifall någon börjar<br />
prata med dig, speciellt om det gäller något slags försök att få<br />
med dig någonstans eller sälja eller köpa något.<br />
Det sägs att brottsligheten i de turisttäta kvarteren avtar,<br />
nöjesstråken på Bourbon Street och St Charles är säkra även<br />
mitt på natten, medan brottsligheten ökar på de kringliggande<br />
gatorna. Speciellt vaksam ska man vara i området mellan<br />
Canal Street och Howard Avenue, där många hemlösa stryker<br />
runt. Trakterna kring järnvägsstationen och Louis Armstrong<br />
Park är också farliga på natten. Parallellgatorna till St Charles<br />
är läbbiga nattetid. Man ska alltid iaktta vaksamhet på<br />
kyrkogårdarna.
Guidning<br />
Guidade turer i New Orleans handlar varken om konst eller<br />
kultur, utan det är kickar man söker, ju större desto bättre.<br />
Det finns så många turer att man nästan storknar, men om<br />
man vill se sig om på egen hand har turistbyrån flera ”selfguided<br />
tours” att välja på, där man själv orienterar sig efter<br />
en karta som delas ut gratis. Turistbyrån kan också ge tips om<br />
promenader med Park Rangers.<br />
Flera firmor tävlar med varandra om att locka med turister<br />
på spökjakt (priserna varierar från de billigaste för $10 till<br />
lyxversioner för $100; barnbiljetter är ofta billigare):<br />
I författarinnan Anne Rices namn arrangeras<br />
vampyrvandringar ($20 för billiga promenader; $80 med<br />
lunch, 899-1400 eller 1-888-SEE-RICE) till spökhus,<br />
gravplatser, kyrkor och i lyxversionen blir man transporterad<br />
till Destrehan Plantation, en av Mississippidalens äldsta<br />
plantager, där filmer som ”En vampyrs bekännelser” med<br />
Tom Cruise och Brad Pitt, och ”Angel Heart” med Robert<br />
DeNiro filmades; plantagen kan givetvis också besökas på<br />
egen hand (764-9315; River Road i Destrehan; dagligen kl<br />
9:30-16).<br />
Crescent Star Tours, 895-8494, arrangerar samma<br />
spökturer som alla andra men också en erotisk Romance Tour<br />
för $15.<br />
Haunted History Tours, 897-2030; $15; visar runt en<br />
till ungefär samma platser som alla andra, med utspökade<br />
vägvisare, spökhistorier och nattlig vampyrvandring; efteråt
erhåller man en amulett. Upplysningar vid Zombie’s Coffee<br />
Bar (725 St Peter).<br />
Hauntings Today, 522-0045. Society for Paranormal<br />
Research, 635 Rue Toulouse. Man betalar upp till $130<br />
för en natts spökjakt (inkl buffé) med ”professionella<br />
spökjägare”. Föreningen drivs av en parapsykolog och låtsas<br />
att aktiviteterna har vetenskapligt värde – ”de enda äkta<br />
paranormala händelser där en kund kan delta”.<br />
Magic Walking Tours, 588-9693, är billigare än andra och<br />
en av stadens mest kända arrangörer av guidade promenader.<br />
För $10 får man vitlök och träkäpp (att döda vampyrer med)<br />
och en tvåtimmarspromenad till voodookultplatser.<br />
New Orleans Historic Voodoo Museum Walking<br />
Tours, 523-7685. 724 Rue Dumaine. Museum som<br />
arrangerar dagliga guidade turer för $12-18 och lovar att man<br />
ska få träffa en häxa i ett äkta voodootempel. Om man vill se<br />
museet (vilket ingår i priset) ska man vara där i god tid innan<br />
turen börjar.<br />
Roots of New Orleans, 1-800-229-1872, 1215 Prytania<br />
Street, är något seriösare och visar turisterna det svarta New<br />
Orleans, voodoohistoria, begravningsplatser och jazzhak.<br />
Save Our Cemeteries Inc, 588-9357; visar runt på St<br />
Louis I och Lafayette I. Intäkterna går till bevarandet av de<br />
gamla begravningsplatserna.<br />
Vampire Tour, 897-2030, inriktar sig på lokala<br />
blodsugarlegender och vampyrtillhåll.<br />
I många guidade turer ingår ett besök hos en häxa i
voodootempel, och vanligen är det samma voodooprästinna<br />
det handlar om, Miriam heter hon. Man kan bli spådd och hon<br />
säljer ”juju”, ”mojo”, ”gris-gris” och annat som man behöver<br />
för ett framgångsrikt liv i Voodoo Spiritual Temple Shop<br />
(522-9627; 828 North Rampart Street).<br />
Runt om i Louisiana är den stora grejen att åka på träsksafari<br />
($40-50 per vuxen med ev rabatt för barn):<br />
Alligator Annie Miller’s Swamp & Marsh Tours, 879-<br />
3934, och Annie Miller’s Son’s Swamp & Marsh Tours,<br />
868-4758. Best of Louisiana Tours, 447-3125. Cajun<br />
Tours of Terrebonne, 872-6157. Jean Lafitte Swamp<br />
Tours, 592-0560. Swamp Monster Tour, 1-800-245-<br />
1132. Torres Cajun Swamp Tours, 633-7739.<br />
Från New Orleans kan man varje dag åka på sentimentala<br />
flodkryssningar med Cajun Queen Riverboat (kopia av<br />
gammal passagerarbåt), 1-800-445-4109; Creole Queen<br />
Paddlewheeler (jazzkryss på kvällen), 1-800-445-4109;<br />
eller Natchez Steamboat (jazz och buffé), 1-800-233-<br />
BOAT.<br />
Fråga<br />
När man kommer till staden ska man absolut börja med ett<br />
besök på den välutrustade turistbyrån som har sitt Welcome<br />
Center (566-5011; dagligen kl 9-17) på 529 Rue St Ann, precis<br />
vid Jackson Square i hjärtat av de gamla franska kvarteren:<br />
de delar ut en gratis ”New Orleans Official Visitor Guide”
som man kan ha glädje av (finns även som underhållande<br />
hemsida på http://www.nawlins.com). Turistbyrån har också<br />
detaljerade kartor; fråga efter gratispromenader med Park<br />
Rangers.<br />
Det finns mer information på http://www.neworleans.com<br />
respektive http://www.neworleansLA.com. Delstaten har<br />
en separat turistbyrå, 1-800-677-4082, med hemsida på<br />
http://www.crt.state.la.us/crt/tourism.htm.<br />
Svenska konsulatet, 827-8600, har en c/o-adress hos<br />
Strachan Shipping Co, på 2640 Canal Street.<br />
Fler sevärdheter<br />
Nedan följer ett urval av det som är mest relevant för den<br />
tillfällige besökaren utöver vad som redan beskrivits. När<br />
inträdesavgifter anges med två siffror (t ex $7/$3) är det<br />
första normalpriset för en vuxen utan rabatt, därefter lägsta<br />
rabattpris för barn; ”seniorer” och studerande brukar hamna<br />
någonstans däremellan.<br />
Degas House, 821-5009. 2306 Esplanade Ave. Tis-sön<br />
kl 10:30-17:30. Den franske impressionisten Edgar Degas<br />
amerikanska hem, ett måste för konstintresserade.<br />
Historic New Orleans Collection, 523-4662. 533 Royal.<br />
Tis-lör kl 10-16:45. Historiskt museum. Fritt inträde till<br />
galleri med tillfälliga utställningar, $2 till museet.<br />
Mardi Gras World, 361-7821. 233 Newton Street i Algiers<br />
på Mississippiflodens andra sida. Dagligen kl 9:30-16:30;<br />
$5:50/$3:25, gratis för barn under 3 år. Här ser man hur
karnevalspryttlar och kostymer tillverkas inför New Orleans<br />
festande. Sägs vara världens största byggare av kortegevagnar.<br />
Från New Orleans tar man Canal Street Ferry till Algiers<br />
(gratis), varifrån det går gratisbussar till Mardi Gras World.<br />
New Orleans Historic Voodoo Museum, 522-5223.<br />
724 Rue Dumaine. Dagligen kl 10-20; $5. Tro inte annat än<br />
att det är kommersiellt. Museet arrangerar guidade turer<br />
(där museibesöket ingår) för $12/$18 till begravningsplatser,<br />
Congo Square osv.<br />
New Orleans Museum of Art, 488-2631. 1, Collins Diboll<br />
Circle, City Park. $6/$3. Samlingar med både impressionism<br />
och samtida konst, men också vandringsutställningar. Den<br />
stora stadsparken utanför var på 1700-talet en plantage<br />
belägen långt utanför centrum, och i början av 1800-talet<br />
var det populärt att duellera bland träden. Buss nr 48 på<br />
Esplanade.<br />
Kultur & Nöje<br />
Som alla vet föddes jazzmusiken på New Orleans bordeller,<br />
som en sorts pausmusik där sextondelstakterna fick<br />
underhålla mellan sexakterna. Jazzen vällde ut över USA och<br />
blev finkultur med vördade storheter som Louis Armstrong,<br />
Duke Ellington och Miles Davis, men i de franska kvarteren<br />
sitter fortfarande svarta ungar i tropisk hetta och spelar på<br />
buckliga trumpeter i vart och vartannat gathörn. På dagen kan<br />
man besöka jazzmuseet, som är en del av Louisiana State<br />
Museum (se vägvisardelen), och när någon gammal musiker<br />
dör hålls en speciell jazzbegravning.
New Orleans är också blues och rock’n’roll. Bluespianisten<br />
Fats Domino föddes 1928 i New Orleans och började uppträda<br />
på barerna redan i tioårsåldern. Dr John (eg Mac Rebennack)<br />
föddes här 1941 och spelade som bäbis in tvålreklamfilmer.<br />
Han växte upp i en familj där voodoo var vardagsreligionen,<br />
och hans musik präglas av stadens mystik – han tog sitt<br />
artistnamn från en av 1800-talets voodoopräster och albumen<br />
”Gris-Gris” (1968), ”Gumbo” (1972) och ”Dr John & his New<br />
Orleans Congregation” har tydlig lokal förankring.<br />
Artister som dessa kan man fortfarande höra i New Orleans,<br />
speciellt på de stora årliga festivalerna, se ”Kalendarium”.<br />
Biljetter till större evenemang säljs genom Ticketmaster,<br />
522-5555.<br />
Kvällstid är Bourbon Street nöjescentrum, det finns<br />
stripklubbar lämpliga för svenska kommunalpolitiker, det<br />
finns ställen med dixieland, ställen med hård techno eller<br />
laidback rapshow. Utanför står inkastare – söta flickor<br />
som dansar med skyltar där det utlovas enorma ölmängder till<br />
billiga priser. Innanför dörren finns utkastarna, stora karlar<br />
med valkiga händer av allt utkastande. Ställen som riktar sig<br />
specifikt till gaypublik använder sig av vissa signaler, som t ex<br />
ballonger i regnbågens alla färger runt entrén.<br />
Howlin’ Wolf, 523-2551. 828 South Peters Street, hörnet<br />
vid St Joseph i Warehouse District. Uppträdanden fr kl 22:30.<br />
Stängt sön.<br />
Kaldis, 586-8989. 941 Decatur Street. Kafé med konserter,<br />
inget inträde men dricks till musikerna. John Sinclair,
avantgardist, manager för MC5, ledare för de radikalpolitiska<br />
Vita Pantrarna och föremål för en hyllningslåt av John<br />
Lennon, har spelat in sin enda egna skiva här.<br />
Louisiana Philharmonic Orchestra, 523-6530. Stadens<br />
filharmoniska orkester ger sina konserter på Orpheum<br />
Theater, University Place.<br />
Louisiana Superdome, 522-5555 Ticketmaster. 1500<br />
Poydras Street nära järnvägsstationen. Idrottsarena för<br />
80 000 åskådare, vilket gör den till en av världens största<br />
inomhusarenor.<br />
Maple Leaf Bar, 866-5323. 8316 Oak Street. Sunday<br />
Poetry Readings är en tradition, annars levande musik.<br />
Neutral Ground Coffee House, 891-3381. 5110 Danneel<br />
Street. Rock- och folkmusik, fri scen. Alkoholfritt; stängt på<br />
måndagar.<br />
Preservation Hall, 522-2841. 726 St Peter vid Bourbon<br />
Street. Konserter från kl 20:30 varje kväll; nya set var 30:e<br />
minut; $4; alkoholfritt. Man kan önska låtar för en dollar,<br />
men den som önskar ”When the Saints go marching in…” får<br />
betala böter.<br />
Saenger Theater, 525-1052. 143 North Rampart.<br />
Broadwayteater, gospelkonserter.<br />
Southern Rep Theater, 861-8163. Canal Place Shopping<br />
Center. Teater med sydstatsprägel.
Kalendarium<br />
Första lördagen i varje månad är det vernissage i New<br />
Orleans konstnärskvarter, Warehouse District, då man kan<br />
hitta en del att titta på längs Gallery Row (Julia Street). Titt<br />
som tätt arrangeras festivaler på temat matlagning i New<br />
Orleans eller omgivande städer – det bästa är att fråga på<br />
turistbyrån. Den årliga karnevalen – Mardi Gras – börjar<br />
stadsborna ladda för redan i januari, den når sin kulmen<br />
i februari eller mars och är New Orleans största attraktion:<br />
gratis maskeradbal och miljoner människor deltar i parader.<br />
Dramatikern Tennessee Williams hyllas i mars med en<br />
fyradagars Tennessee Williams New Orleans Literary<br />
Festival med teater, böcker och musik, seminarier och<br />
debatter, 286-6680, fax 486-7096. I april firas New<br />
Orleans French Quarters Festival med 500 medverkande<br />
musiker och 40 restauranger, 522-5730. Under många långa<br />
musikfyllda dagar från sista helgen i april till första helgen<br />
i maj infaller New Orleans Jazz & Heritage Festival,<br />
522-4786, med deltaområdets mest legendariska musiker<br />
på tio scener, rock, blues, jazz och kreolsk zydeco – uppåt en<br />
halv miljon besökare gör hotellbokningen problematisk och<br />
köerna till ölkiosker och toaletter långa; inträde $16 (förköp<br />
$12). Den 4:e söndagen efter påsk kl 12 välsignas Bayou<br />
Baratarias räktrålarflotta vid St Anthony-kyrkan i Jean<br />
Lafitte, några km söder om New Orleans, 689-4797. Hela<br />
juni firas Gay Pride i de franska kvarteren, bl a hålls speciella<br />
homosexuella gudstjänster. Juneteenth (två veckor i mitten
av juni) är en afrikansk-amerikansk festival till minnet av<br />
slaveriets avskaffande: konserter, parader, 348-1551. Första<br />
lördagen i oktober hålls konstfestivalen Art for Arts sake då<br />
tusentals konstnärer minglar i Warehouse Districts gallerier<br />
och på Contemporary Arts Center (CAC). I december höljs<br />
de gamla ekarna i stadsparken, City Park, med 100 000tals<br />
glödlampor och Papa Noel delar ut julkappar till New<br />
Orleans snälla barn. Nyåret firas i Jackson Square.<br />
Sova<br />
Vandrarhemmen i New Orleans är ganska billiga och<br />
inrymda i fina gamla villor; räkna med $12-16 per natt på<br />
något av följande – och förboka speciellt under Mardi Grasoch<br />
jazzfestivalen. (Bokstäverna inom parentes hänvisar till<br />
markeringar på kartan.)<br />
(a) HI-Marquette House, 523-3014, fax 529-5933, på<br />
2253 Carondelet (vid Jackson Avenue) har en trevlig gård<br />
och utöver de stora sovsalarna finns privata rum för $30/60.<br />
Ett alternativ är ruffiga (a) Longpre Guest House, 581-<br />
4540, på 1726 Prytania (vid Polymnia Street); sovsal, eller<br />
eget rum för ca $45. Intill det sistnämnda kan man bo på (a)<br />
St Charles Guest House, 523-6556, på 1748 Prytania;<br />
spartanska rum finns från $35 och finare rum kostar mer.<br />
Carondelet och Prytania är parallellgator till St Charles.<br />
Mellan Garden District och franska kvarteren ligger (b)<br />
YMCA, 568-9622, på 930 St Charles vid Lee Circle. Öppet<br />
för både män och kvinnor ($40).
Dyrare men centralt är (c) Lafitte Guest House, 581-<br />
2678, i de franska kvarteren på 1003 Bourbon Street ($60-<br />
$160). Bland övriga dyra hotell i centrum finns (d) Hotel<br />
Maison de Ville, 1-800-634-1600, på 727 Toulouse; rum<br />
för $150-250 och stugor, Audubon Cottages, från ca $300,<br />
där Tennessee Williams har bott i stuga nr 9.<br />
Annars kan man besöka turistbyrån, de har en massa<br />
reklamlappar för hotell (ofta med rabatterbjudanden) och<br />
kan hjälpa en att hitta billiga hotellrum.<br />
G l o s o r f ö r N e w O r l e a n s -<br />
k ö k e t<br />
För att glänsa inför dina vänner och framgångsrikt bluffa dig<br />
fram bland andra turister i New Orleans ska du krydda ditt<br />
språk med följande ord. Detta är helt riskfritt så länge du<br />
minns vad orden betyder:<br />
beignet en kreolsk munk, friterad<br />
cajun slang för fransktalande folk som flyttade<br />
till södra Louisiana på 1700-talet. Ordet<br />
kan syfta på detta folk, deras kultur eller<br />
deras matlagning (matlagningen är ganska<br />
lik kreolmat, så vi turister ska inte ge oss in<br />
på några avancerade jämförelser)
Äta<br />
gumbo en tjock soppa med ris: kan innehålla skal-<br />
djur, kyckling eller grönsaker, ordet gumbo<br />
kommer av kombo som är ett gammalt<br />
indianskt ord för det nordamerikanska<br />
sassafrassträdet, vars löv mals och används<br />
i maten<br />
kreol halvblod; folk födda i södra Louisiana, ofta<br />
med blandning av franskt eller spanskt och<br />
afrikanskt blod; ordets betydelse har växlat<br />
med tiderna<br />
jambalaya motsvarar ”pyttipanna”: en sorts risotto<br />
där kocken slänger i dagens rester, blandat<br />
med kryddor<br />
po’boy New Orleans egen junkfood för $5-6; stor<br />
macka som finns med ett antal olika fyllningar,<br />
företrädesvis kött eller skaldjur<br />
Po’boy med rökta ostron är en populär rätt på Acme Oyster<br />
House (724 Iberville; mån-lör kl 11-22, sön kl 12-19), en<br />
servering med ungefär 100 års erfarenhet i ryggen. Eller<br />
varför inte utforska den digra menyn hos Po’boy-kungen<br />
Johnny’s (511 St Louis; öppet till kl 16:30). Där finner man
45 olika varianter och priser upp till $5 (¢95 för kaffe eller<br />
$1:50 för öl). Billiga po’boy fås på Mena’s, i ett gathörn vid<br />
Iberville och Exchange Alley, ett bra val även för frukost, kaffe<br />
för ¢60; potatisen är ”hashbrown” och äggen har ”the sunny<br />
side up” för någon dollar. Även Hard Rock Cafe i de franska<br />
kvarteren har varit tvungna att ta upp po’boy på menyn.<br />
Det kreolska köket har vuxit fram ur en blandning av<br />
influenser från Afrika, Spanien, Frankrike, Karibien och de<br />
amerikanska indianerna, och är ett måste för turister: vi<br />
möter kreolmaten på Gumbo Shop (630 St Peter) i de gamla<br />
franska kvarteren, där en måltid med gumbo och jambalaya<br />
kostar $15; de har även po’boy från $4:95, samt stadens<br />
nationalrätt – röda bönor och ris – för $6:95. Gumbo Shop<br />
har en egen nätsida för matfreaks som inte kan vänta med<br />
att bläddra i menyn, http://www.gumboshop.com (läs recept<br />
och laga mat hemma).<br />
Trolley Stop (1923 St Charles) är öppet dygnet runt och<br />
serverar billig kreolmat; skaldjursgumbo med ett par öl går<br />
på $9.<br />
Billig hälsomat och gröna sallader äter man på Apple Seed<br />
Shoppe (336 Camp; lunch på vardagar) där man också kan<br />
se på konst medan man lunchar, eller Back To The Garden<br />
(920 St Charles; mån-lör; frukost och lunch) som båda ligger<br />
i det konstnärliga Warehouse District.<br />
Eftersom New Orleans anses vara USA:s kulinariska huvudstad<br />
ska här nämnas de mest ansedda fina restaurangerna (räkna<br />
med $30-50 per person och klä upp Eder), samtliga ligger i de<br />
franska kvarteren:
Antoine’s, 581-4422, är en av USA:s äldsta restauranger på<br />
713 St Louis vid Royal.<br />
Arnaud’s, 523-5433; har anor från 1918 och privata matsalar<br />
för mindre sällskap och karnevalsmuseum; Dixieland-trio till<br />
middagen, tre sittningar per kväll, 813 Bienville vid Bourbon.<br />
Bayona, 525-4455, anses vara stadens bästa restaurang på<br />
430 Dauphine.<br />
Galatoire’s, 525-2021, är så snobbiga att de inte ens tar<br />
emot bordsreservationer, 209 Bourbon.<br />
En lokal variant på hotdog är Gator-On-A-Stick (alligator<br />
på pinne) och denna hittar man bland andra delikatesser<br />
i saluhallen vid French Market, som är ett bra ställe för<br />
att inhandla kreolkryddor 1008 North Peters Street. Korta<br />
matlagningskurser för turister ges på Creole Delicacies<br />
Gourmet Shop, 586-8832, Riverwalks köpcenter (dagligen<br />
kl 11-13; $15; efteråt kan man handla ingredienser i butiken),<br />
eller New Orleans School of Cooking, 731-6100, på 620<br />
Decatur Street (mån-lör kl 10 och 13) i de franska kvarteren.<br />
New Orleans anses vara en av USA:s två bästa kaffestäder<br />
(den andra är Seattle) och man har här hopp om att slippa<br />
dricka det diskvatten som resten av USA kallar för kaffe;<br />
populärast är Cafe du Monde på 800 Decatur Street, öppet<br />
dygnet runt men under soliga eftermiddagar knökat med<br />
turistfamiljer så man bör välja sin tid väl.<br />
Lokala fatöl som Abita Amber påstås vara speciellt utvecklade<br />
för att passa kreolmaten – det måste vara det sumpiga<br />
träskvattnet som ger ölet dess fylliga smak.
Läsa<br />
Turistbyrån delar ut gratistidningar och häften som t ex<br />
Arrive, New Orleans Magazine, St Charles Avenue och City<br />
Business. WHERE Magazine innehåller all slags turistinfo<br />
och delas ut gratis på de flesta hotell. Bra presentationer av<br />
nya restauranger hittar man i Gambit Weekly: Native’s Guide,<br />
och ifall man är av den musikälskande sorten finns magasinet<br />
Off Beat, som även det kan hämtas gratis från turistbyrån och<br />
större hotell (http://www.offbeat.com).<br />
I de franska kvarteren finns två mycket bra bokhandlar som<br />
säljer både nytt och begagnat, och gamla LP-skivor med<br />
jazz: huvudbutiken är Beckham’s Bookshop, 522-9875,<br />
på 228 Decatur Street mellan Iberville och Bienville, den<br />
mindre systerbutiken Librarie Bookshop, 525-4837, ligger<br />
precis intill Jackson Square på 823 Chartres Street. (George<br />
Washington Cables ”Old Creole Days” finns i pocket för $4<br />
och är full av mustig kreoldialekt och lokalfärg.)<br />
Ta sig vidare<br />
Järnvägsstationen i New Orleans, Union Station, ligger<br />
centralt på 1001 Loyola Ave, alldeles i nordvästra ändan av<br />
Howard Street; Amtrak har thruway-bussar (tågplus) för<br />
den som vill till Baton Rouge. Terminalen används också av<br />
Greyhound och Trailways.
New Orleans Airport ligger 25 km väster om centrala New<br />
Orleans, och nås dagtid per flygbuss från en hållplats vid Elk<br />
Place, i korsningen av Loyola och Tulane Ave; $1:20; 737-<br />
7433. Airport Shuttle (taxibuss) tar $10 per passagerare, ring<br />
några timmar före och beställ upplockning vid hotellet, 522-<br />
3500; vanlig taxi kostar $20-30.<br />
I New Orleans finns kontor för Auto Driveaway, 737-<br />
0266.<br />
Värt att veta om Louisiana<br />
Huvudstaden i Louisiana heter Baton Rouge (165 000<br />
inv). Louisianas landsbygd är ett vilt område och det ökända<br />
bankrånarparet Clyde Barrow och Bonnie Parker kom hit på<br />
flykt undan Texas-sherifferna i maj 1934. FBI upptäckte dock<br />
att paret stulit en bil i New Orleans och lyckades utröna att de<br />
var på väg till Bienville (en församling med drygt 200 inv), så<br />
ett uppbåd bestående av Rangers lade sig i bakhåll i buskarna<br />
vid vägen i Sailes där de sköt ihjäl gangsterparet. Se allt i<br />
den klassiska 60-talsfilmen ”Bonnie & Clyde” av Arthur Penn,<br />
med Faye Dunaway och Warren Beatty i rollerna.<br />
Från New Orleans är det inte så långt till gamla plantager, t ex<br />
Houmas House Plantation som ligger i Darrow (kör I-10<br />
och ta av på väg-179 mot Burnside) där skräckmelodramen<br />
”Hysch hysch, Charlotte” (1965) med Bette Davis filmades<br />
i byggnader från 1840-talet (dagligen kl 10-17; ev stängt på<br />
vintern).<br />
Andra stora städer längs rutten västerut är Lafayette och
Lake Charles; bägge passeras av Amtrak och givetvis också<br />
av bussar (om man är effektiv kan man ta en buss från New<br />
Orleans på natten eller tidigt på morgonen, se Lafayette och/<br />
eller Lake Charles och sedan hoppa på kvällståget till Texas).<br />
Lafayette (70 000 inv) har gallerier, teatrar, saluhall, ett<br />
militärhistoriskt museum där man tillåts pilla på grejer, samt<br />
ett folklivsmuseum i Acadian Village (1-800-962-9133).<br />
Staden Lake Charles (80 000 inv) är känt för fin gammal<br />
arkitektur. Utanför centrum kan man besöka Chateau<br />
des Cocodries med levande alligatorer och en hundraårig<br />
sköldpadda (1-800-264-5521; alligatormatning mån kl<br />
13:30 sommartid; fritt inträde; stängt sön).
Från New Orleans till Texas<br />
Sunset Limited är ett otroligt långt tåg som tre gånger i veckan<br />
rullar från Florida i öster, längs Mexikanska golfens norra<br />
kust, stannar till i New Orleans, och sedan fortsätter genom<br />
hela Texas, via New Mexico och Arizona till Los Angeles på<br />
den kaliforniska Stilla Havskusten. Beroende på hur försenat<br />
tåget är, tar hela resan cirka tre dygn.<br />
Tåget har två våningsplan, på det övre sitter eller<br />
halvligger passagerarna och ser landskapet passera revy,<br />
promenerar omkring och tittar på utsikten eller äter<br />
middag i restaurangvagnen. I nedervåningen finns toaletter,<br />
omklädningsrum, kafeteria och rökrum. Kvällens film visas kl<br />
19 och 21 i tågets ”lounge car”.<br />
På väg mot Texas.<br />
I Port Arthur (58 000 inv), vid gränsen mellan Louisiana<br />
och Texas, föddes 1925 konstnären Robert Rauschenberg<br />
– hans föräldrar döpte honom för övrigt till Milton Ernest<br />
Rauschenberg – som stoppade upp en get med bilring om<br />
magen. I samma stad föddes 1943 också rocksångerskan<br />
Janis Joplin och det var hon som sa:<br />
–Texas är okej om man vill hitta någonstans att slå sig ned,<br />
men det är ingenting för förargelseväckande människor och<br />
jag har alltid varit förargelseväckande.<br />
Hon lämnade Port Arthur för att studera konst på<br />
universitetet i Austin i början av 1960-talet, innan hon drog<br />
till San Francisco. I Port Arthurs Museum of the Gulf Coast<br />
hyllas Janis Joplin i det musikaliska rummet, där bland annat
hennes psykedeliskt målade Porsche finns att beskåda (öppet<br />
dagligen; 701, 4th Street).<br />
Inte långt härifrån avled femtiotalsstjärnan Ricky Nelson;<br />
som före detta tonårsidol reste han runt i en egen DC-3:a och<br />
gjorde nostalgikonserter och sjöng ”Hello Mary Lou” om och<br />
om igen, likt en upphakad grammofonskiva, men när han<br />
enligt uppgift skulle muntra upp bandets nyårsafton 1985<br />
genom att koka kokain-fribas i kabinen lyckades han antända<br />
hela planet. Vid kraschen dog de fyra bandmedlemmarna,<br />
Nelsons flickvän och två besättningsmedlemmar.<br />
Och jag vet att vi är i hjärtat av Texas när jag vaknar ur min<br />
sömn, för tågkupén fylls av en stark bensindoft. Det är för<br />
mörkt för att jag ska kunna skymta någonting på utsidan,<br />
men borrtornen står där ute någonstans och lurar.<br />
Och pumpar. Som landets hjärta.
Vägvisare till Texas<br />
– $40 per dag<br />
Om man reser västerut genom USA:s södra delar<br />
passerar man Texas, en av landets största delstater.<br />
Bland Texas städer besöker vi här Houston, som<br />
står för det moderna, och San Antonio som spelat en<br />
avgörande roll i historien. En intressant kuriositet är<br />
att Texas smeknamn, The Lone Star State, myntades<br />
av en dansk konstnär som dog i San Antonio, vid<br />
slaget om Alamo.<br />
Houston (1,7 miljoner inv) är en stad för bilar där<br />
fotgängare förpassats till märkliga underjordiska<br />
tunnlar, och nere i de milslånga tunnlarna hittar man<br />
kaféer, butiker och alla invånarna. Den amerikanska<br />
rymdstyrelsen NASA har sitt högkvarter här och<br />
välkomnar turister med en mängd attraktioner<br />
– från Houstons ”mission control” har allt från<br />
Neil Armstrongs månlandning 1969 till dagens<br />
rymdskyttlar dirigerats.<br />
San Antonio ägnas ett eget kapitel direkt efter kapitlet<br />
om Houston.<br />
Maten är också intressant, för i Texas får man<br />
riktigt sydstatskrubb, soul food, och sitt lystmäte av<br />
mexikansk mat. En avstickare till Mexiko företas via<br />
El Paso, längst västerut i Texas.
Houston: Stad för bilar<br />
Gamla elefanter haltar iväg mot bergen för att dö; gamla<br />
amerikaner kör ut på motorvägarna och kör ihjäl sig i sina<br />
jättelika bilar.<br />
Hunter S Thompson<br />
En gång, år 1836, var Houston tänkt att bli huvudstad i<br />
Texas.<br />
Tidigare samma år hade ett antal texasbor massakrerats under<br />
det blodiga slaget vid Alamo. De amerikanska trupperna slog<br />
ledda av Sam Houston (1793-1863) tillbaka den mexikanska<br />
armén just här, där Houston ligger idag. Staden började<br />
byggas kort efter slaget av två excentriska bröder från New<br />
York, och de hoppades att Houston skulle väljas till det fria<br />
Texas huvudstad. Men istället blev Austin huvudstad.<br />
Houston är idag Texas kapitalistiska hjärta. Centrum består<br />
mest av bankpalats, som förvaltar Texas oljemiljoner.<br />
Härifrån kom Howard Hughes, en av världens rikaste män,<br />
och han ligger begravd på Glenwoodkyrkogården. Dessutom<br />
har motorcykelentusiasterna i Hells Angels sitt högkvarter i<br />
Houston.<br />
Men i första hand är Houston bilarnas imperium.<br />
Houstons centrumbebyggelse präglas av boom-åren på 1970talet,<br />
när Texasoljan flödade som ymnigast. Att oljepotentaterna<br />
fortfarande ogillar alla andra kommunikationsmedel än bilen<br />
och flyget, framgår av att järnvägsstationen är ett ruckel<br />
nedanför en motorvägsbro; stationen har 6 tågavgångar per<br />
vecka.
Under samma period har Houstons flygplatser ca 12 000<br />
flygavgångar.<br />
För att få en känsla för hur den här staden ser ut kan man<br />
tänka sig att man bygger följande modell därhemma: Tag<br />
mjölkkartonger och långsmala runda och kantiga burkar<br />
och förpackningar, och spraymåla samtliga i olika gråtoner.<br />
Ställ ut dem glest i en sandlåda och asfaltera alla mellanrum.<br />
Resultatet blir prototypen för många amerikanska städer, i<br />
synnerhet Houston.<br />
Typiska Houston-gator har en drive-in-bank med 3-4<br />
bankomater i fil, så att flera bilister kan hämta ut pengar<br />
samtidigt. Sedan följer kilometer på kilometer med<br />
snabbmatställen, Taco Bell, McDonald’s, serveringar för<br />
friterad kyckling och donuts – alla med sina egna ödsliga<br />
parkeringsytor. Kvarteren är utplacerade och konstruerade<br />
för att passa bilister.<br />
Som en eftergift åt de gående har man lagt till trottoarer. Så att<br />
man enkelt ser skillnad på folk och folk, för de icke-bilburna<br />
är ofta desamma som de fattiga. De enda andra fotgängare jag<br />
möter tigger småpengar av mig när jag går bortåt och sedan<br />
igen när jag vandrar tillbaka. Först reflekterar jag inte över<br />
saken, eftersom det känns som om det ska vara på det viset i<br />
USA. Men efter några dagar, när hjärnan haft tid att bearbeta<br />
mina gående fötters vittnesbörd, inser jag att stadsplanen<br />
knutit en snara runt halsen på varje amerikan. De som inte har<br />
bil står på trottoarerna och tigger, och de som har bil försöker<br />
kliva ur den så sällan som möjligt för att undgå tiggarna.
D e n u n d e r j o r d i s k a s t a d e n<br />
Gatorna ligger långa och öde. Efter bara tre kvarter blir jag,<br />
två tiggare och några bilburna bankomatkunder, vittne till hur<br />
en Ford pickup kolliderar med en Chevy Van i en korsning,<br />
och pickupen fortsätter rakt in i drive-thru-bankomaten där<br />
den kraschar mot en betongpelare. Ett av hjulen lossnar och<br />
fortsätter rulla på Congress Street, i västlig riktning. Förarens<br />
huvud hänger ut genom vindrutan. De tomma gatorna fylls<br />
av polisbilar, en bärgningsbil är framme efter bara några<br />
sekunder och sedan kommer ambulansen för att ta hand om<br />
föraren.<br />
Fotgängarna har fått en egen stad under markytan. I Houstons<br />
centrum förbinds 55 skyskrapor genom luftkonditionerade<br />
tunnlar, och vid nedgångarna gallras lodisar, tiggare och<br />
andra icke-önskvärda bort. Där nere hittar man bara folk som<br />
är representativt kontorsklädda. De som vistas i tunnlarna<br />
har 100 restauranger och kaféer att välja på i underjordiska<br />
stråk mellan bankpalatsen och oljebolagen, vid en central<br />
”piazza” kanske det finns en ”uteservering” där man kan sitta<br />
och titta på de förbipasserande. Det är långt mer behagligt<br />
att vistas i dessa hitech-katakomber än på uppe på jordytan<br />
– här är allt perfekt: inget regn, ingen stekande sol, inga<br />
avgaser. Det är som en science-fiction-film, och sådana här<br />
underjordiska världar kan väl tänkas bli vanligare i framtiden,<br />
när jordklimatet förvärras.<br />
Tunnlarna är öppna på vardagar under kontorstid,<br />
och nedgångarna är dolda inne i husen. Studiebesök<br />
rekommenderas.
B i l i s m e n o c h<br />
d e n a m e r i k a n s k a<br />
s t a d s p l a n e r i n g e n<br />
Bilen är en naturlig beståndsdel i den amerikanska kulturen:<br />
jag kan inte påminna mig en enda amerikansk film eller<br />
TV-serie där biljakter eller bilhångel inte förekommit.<br />
Samhällsförändringar speglas i bilarnas storlek, och de<br />
krymper i takt med att det amerikanska överflödet minskar.<br />
När jag promenerar i Houston, Atlanta eller Washington DC<br />
får jag en känsla av att jag är USA på spåren: städerna består<br />
av långa kvarter utan tillstymmelse till skugga, ofta inte ens<br />
någon trottoar.<br />
Då förstår man att den amerikanska stadsplanen – där husen<br />
ligger långt isär med ödetomter och ogräs emellan – inte är<br />
annat än en metafor för vilda västerns stora vidder. De är<br />
minnen från den tid då folk red till häst i dagar för att komma<br />
från en gård till en annan.<br />
Förr fick nybyggarna i princip gratis all den jord som de var<br />
beredda att bruka: det minnet av fria ytor sitter i benmärgen<br />
på dagens amerikaner som kanske aldrig har sett en plog eller<br />
kossa, men som likafullt är av uppfattningen att avståndet<br />
mellan grannar aldrig kan bli tillräckligt stort.<br />
Istället för häst har man idag sin bil.
E x p a n s i o n i r y m d e n<br />
Saturn V-månraketen ligger i delar på gräset som en upphackad<br />
medeltida drake – 110 meter från spetsen till bärraketens<br />
väldiga munstycken, som lågorna skulle ha sprutat ur.<br />
Skulle ha.<br />
Det amerikanska månprogrammet, vars mål var att vinna<br />
rymdkapplöpningen mot Sovjetunionen, är ett av de största<br />
projekt mänskligheten företagit sig. Men månprogrammet<br />
avbröts 1972 efter Apollo 17. Och denna raket som hade<br />
färdigställts för att bära Apollo 18 upp i rymden, kasserades<br />
därmed.<br />
Det är här i Houston som den amerikanska rymdstyrelsen har<br />
sin kommandocentral, NASA Lyndon B Johnson Space Center<br />
som vanligtvis förkortas till JSC. Och det är här vi turister kan<br />
gå fram och vidröra höljet till Saturn V-månraketen, vi kan<br />
prova på hur det är att styra rymdskytteln (i simulator) och<br />
syna NASA i sömmarna.<br />
NASA kommer aldrig att få något pris för vacker arkitektur,<br />
husen är osnygga betongkuber mellan asfalterade planer.<br />
Men det är en fantastisk anläggning. Inne i byggnaderna äger<br />
astronautträningen rum i fullskaliga modeller av rymdskyttlar,<br />
vi får se hur heliumfyllda viktlösa låtsas-satelliter av plast<br />
används för att öva lastning och lossning. Vi får även se<br />
centrets nya Mission Control som är en prisbillig variant,<br />
försäkrar personalen: istället för de tidigare specialbyggda<br />
datorerna har man installerat ett nätverk som är uppbyggt av<br />
moderna standardkomponenter, inköpta från marknaden till<br />
konkurrenskraftiga priser.
–Ni är välkomna att ta bilder överallt och av allt som ni ser och<br />
tycker verkar intressant, påpekar guiden så ofta han hinner.<br />
Hela tiden omtalas de enorma fördelarna utan att man<br />
nämner en enda faktisk kostnad, istället poängterar guiderna<br />
att allt det här bara kostar en penny av varje skattedollar.<br />
Rymdprogrammets goda bieffekter har att göra med<br />
cancerforskning likväl som med utvecklingen av fettfria<br />
potatischips. Alla broschyrer är tryckta på returpapper,<br />
rundturståget som kör turisterna drivs med miljövänligt<br />
bränsle, skyttlarna är ett exempel på hur rymdfarkoster kan<br />
återanvändas och på ängen intill betar kossor ”som hör till ett<br />
projekt NASA driver ihop med universitetet, för att fler unga<br />
människor ska kunna ta del av kunskapens frukter”.<br />
Och medan samhällsnyttan, miljövänligheten och billigheten<br />
understryks uppmålar man astronauterna som moderna<br />
nationalhjältar. Det finns ett fotogalleri med alla amerikaner<br />
som varit i rymden, i en monter hänger en Hawaiiskjorta<br />
(som en astronaut hade på sig under rymddräkten). I<br />
heroiska filmer vinkar astronauterna mot kameran, ler och<br />
spexar, äter i tyngdlöst tillstånd, någon tappar en handske<br />
som far ut i kosmos… Astronauterna utmålas som vanliga<br />
hyggliga amerikaner som lever under extremt ovanliga<br />
omständigheter.<br />
Hittills har tio NASA-astronauter dött i tjänsten, å andra<br />
sidan har tolv amerikaner hunnit gå på månen och ett 250-tal<br />
amerikaner har varit där ute i världsrymden.<br />
Man hör den raspiga inspelningen från andra sidan rymden:<br />
”Sea of Tranquility: Houston, the Eagle has landed.” Och<br />
Neil Armstrong står på månen, går på månen, stora steg
för mänskligheten – och det bästa av allt är att han är<br />
en amerikansk hjälte. Och en bil skickas upp till månen<br />
som astronauterna kan köra runt med. Lunar Rover – en<br />
amerikansk bil.<br />
Det yttersta syftet med NASA:s nya turistsatsning är givetvis<br />
opinionsbildande, för man vill bevisa att skattepengarna<br />
används väl; rymdstyrelsen lever med opinionens bila<br />
hängande över skyttelprogrammet (många amerikaner<br />
störs av hur skattepengarna försvinner upp i det blå). Att<br />
sätta Armstrong på månen kostade t ex 25 miljarder dollar<br />
– pengar som brändes huvudsakligen för att John F Kennedy<br />
hade bestämt att USA skulle komma till månen före Sovjet.<br />
Men det är samtidigt en fantastisk verksamhet, att år efter<br />
år sända ut folk på resor i rymden. Och när man som turist<br />
besöker JSC, känner man verkligen historiens vingslag flaxa<br />
nära intill en.<br />
N A S A – N a t i o n a l A e r o n a u t i c s<br />
a n d S p a c e A d m i n i s t r a t i o n<br />
NASA startades 1915 som National Advisory Committee<br />
for Aeronautics för att övervaka det gryende flygväsendet,<br />
och blev en rymdstyrelse när kapplöpningen mot ryssarna<br />
började. Ryssarna sköt upp den första apparaten (Sputnik;<br />
1957), människans bästa vän (Lajka; 1957) och människan<br />
själv (major Jurij Gagarin; 1961) i omloppsbana. Den förste<br />
amerikanen sköts upp kort efter Gagarin (Alan Shepard;<br />
1961), men det blev bara en 14 minuter lång resa och Shepard<br />
rundade aldrig jorden. President John F Kennedy utfäste
dock att amerikanerna innan sextiotalets slut skulle sätta en<br />
man på månen. Neil Armstrong och ”Buzz” Aldrin kunde den<br />
20 juli 1969 konstatera att månresan varit ett litet kliv för<br />
en amerikan, men ”one giant leap for mankind”. USA och<br />
Sovjet samarbetade redan några år senare om en dockning<br />
mellan Apollo och Soyuz 1975, för att testa hur utrustningen<br />
fungerade ihop.<br />
År 1981 hade amerikanerna premiär för den återanvändbara<br />
rymdfärjan. Med sin 7-mannabesättning är den grundstenen<br />
i dagens amerikanska rymdfart och har fraktat upp 700<br />
ton apparatur i form av satelliter och annat som placerats i<br />
omloppsbana. Den första amerikanska kvinnan i rymden var<br />
Sally Ride år 1983 – tjugo år efter att Valentina Teresjkova<br />
blivit den första ryska kvinnan i omloppsbana.<br />
Turister tas emot på Space Center Houston vid NASA:s<br />
Lyndon B Johnson Space Center (JSC), 1-800-972-0369,<br />
fax (281) 283-7724. 1601 NASA Road 1 i Clear Lake (4 mil<br />
sydöst om centrala Houston). Mån-fre kl 10-17 (till kl 19<br />
på sommaren), lör-sön kl 10-19; $11:95, på turistbyråerna<br />
brukar man få kuponger som ger $2 rabatt per person.<br />
Till attraktionerna hör simulatorer, filmer, en fullskalig<br />
skyttelmodell och rundturen. Räkna med att tillbringa en hel<br />
dag (5-6 timmar) här. Det finns en butik med NASA-prylar<br />
och en hyfsat billig kafeteria, Zero-G Diner, med pommes<br />
frites tillskurna i stjärnform. Metrobuss nr 246 från Houston<br />
tar drygt 1 timme: $2 tur och retur. Om man kommer i egen<br />
bil kostar parkeringen $3.<br />
Raketerna skjuts upp från John F Kennedy Space Center i<br />
Cape Canaveral (FL). Tidtabellen finns på NASA:s hemsida
eller fås per (407) 867-4636; skyttlarna har 7-8 inplanerade<br />
uppdrag per år. Publiken observerar uppskjutningarna från<br />
10 km avstånd på Kennedy Space Center Causeway som nås<br />
per bil eller buss från KSC Visitor Center, som i sin tur kan<br />
nås med vanlig buss från Orlando. Ring (407) 867-6000<br />
om körtillstånd en månad i förväg; man bör vara på plats<br />
åtminstone två timmar före. Snacket sänds på lokalradion:<br />
FM 91.5MHz och 99.3MHz. Uppskjutningarna är synliga<br />
även från vanliga vägar runt Titusville och Cocoa Beach.<br />
Landningarna kan ses från US-1 utanför Titusville och man<br />
har då mer tid på sig (dock bör man försäkra sig om att<br />
skytteln verkligen landar här – somliga landar i Kalifornien).<br />
Besök NASA på http://www.nasa.gov. Frågor kan adresseras<br />
till: NASA Jet Propulsion Laboratory, Educational Outreach/<br />
Public Information, 4800 Oak Grove Drive, Pasadena, CA-<br />
91109, USA.
Praktiska upplysningar<br />
Riktnumret till Houston är 713.<br />
Ta sig runt<br />
Staden kan inledningsvis kännas hopplös för en fotgängare,<br />
men med lite planering upptäcker man att Houston kan<br />
utforskas även utan bil. Några saker att ha i åtanke:<br />
Gatunumren räknas från Downtown och ut, så om ett<br />
vandrarhem ligger på nr 5318, så innebär det ungefär 53<br />
kvarter (ca 5 km) från centrum. Då tar man buss eller taxi.<br />
Houstons Downtown avgränsas av motorvägarna 45/75, 59<br />
och 10, vilka cirklar runt stadens centrum på höga broben<br />
(man vet att man flanerat ut ur centrum när man passerar<br />
under dessa motorvägar). Både järnvägsstationen och<br />
bussterminalen ligger strax utanför dessa motorvägar.<br />
Busslinjerna är ganska många och hållplatserna begripligt<br />
skyltade med ungefär två kvarters mellanrum i stadens<br />
centrala områden, glesare längre ut. Själva bussarna är<br />
suveräna, med luftkonditionering och oftast nästan tomma<br />
eftersom ingen reser kollektivt. Upplysningar: METRO,<br />
635-4000 eller 224-RIDE.<br />
Enkel avgift: $1-1:50. Dagkort: $2 (gäller i 24 timmar).<br />
Man betalar i en maskin på bussarna. Föraren växlar inte.<br />
Dagkortet gäller för resan hela vägen till NASA och tillbaka.
Fråga<br />
Houstons turistbyrå (mån-fre kl 8:30-17) har kontor på 801<br />
Congress Street (vid Milam). För hjälp med hotellbokning<br />
eller turistinformation, ring 1-800-4-HOUSTON. Man kan<br />
hämta turistinformation på http://www.houston-guide.com,<br />
som även har länkar till annan Texas-information.<br />
Clear Lake har egen turistbyrå (dagligen kl 9-17), 1-800-<br />
844-LAKE, på 1201 NASA Road, även om Houstons turistbyrå<br />
(ovan) brukar kunna ge svar på sådant som rör NASA.<br />
I Houston finns en mexikansk turistbyrå, 880-5153, på<br />
2707 North Loop West. Svenska konsulatet, 953-1417,<br />
ligger på 2401 Fountainview Drive.<br />
H e r m a n n P a r k o c h M u s e u m<br />
D i s t r i c t<br />
Söder om centrala Houston ligger den 160 hektar stora<br />
Hermann Park där man kan vila sig i grönskan – en trevlig,<br />
stor park som också har regelbundna kulturprogram i sin<br />
teater. I parken kan man roa sig på naturvetenskapliga<br />
museet (1 Hermann Circle Drive), planetariet (639-<br />
4629 för program), i djurparken (Houston Zoo) eller på<br />
friluftsteatern (Miller Outdoor Theater).<br />
På nordvästra sidan om parken ligger stadens två<br />
konstmuseer vid Bissonnet Street. Museum of Fine Arts
(som delvis ritats av Mies van der Rohe) har gammal egyptisk,<br />
grekisk och romersk konst, renässans, impressionism<br />
och indiankonst (526-1361; http://www.mfah.org; 1001<br />
Bissonnet; $3, gratis på tors kväll till kl 21) och tvärs över<br />
gatan ligger en skulpturträdgård. Alldeles i närheten finns<br />
Contemporary Arts Museum med fokus på ny konst (526-<br />
3129; http://www.camh.org; 5216 Montrose; tors kväll till kl<br />
21; alltid fritt inträde) och i närheten ligger även Childrens<br />
Museum (1500 Binz vid Austin Street).<br />
Museerna är oftast stängda på måndagar, öppna tis-sön kl 10-<br />
17. Metrobuss nr 8 (längs Main Street söderut från centrum);<br />
alternativt kommer man nära Hermann Park med nr 2, nr 4,<br />
nr 15 och nr 65.<br />
Fler sevärdheter<br />
På grund av alla rikedomar som oljan fört till Houston, har<br />
staden ganska flotta museer och en del privatmuseer av mer<br />
eller mindre excentrisk karaktär – många samlade kring<br />
Hermann Park (se ovan). Houston är också ett centrum för<br />
afrikansk-amerikansk kultur. Nedan följer de mest intressanta<br />
övriga sevärdheterna:<br />
American Funeral Service Museum, 1-800-238-8861.<br />
415 Barren Springs Drive. Mån-lör kl 10-16, sön kl 12-16; $5.<br />
Museum om begravningar, likbilar och likkistor; norrut vid<br />
väg-45/78 mot Dallas (ca 35 km från Houston).
Anheuser-Busch Brewery, 670-1695. 775 Gellhorn<br />
Street. Ett av Texas största ölbryggerier, rundturer mån-lör<br />
kl 9-16.<br />
Astroworld, 799-1234. Mitt emot Astrodome på 9001<br />
Kirby Drive, Loop 610 South. $12. Ungefär som Disneyland<br />
fast med Snurre Sprätt- och Läderlappen-teman; bl a finns<br />
10 olika berg-och-dalbanor. Metrobuss nr 15/18.<br />
Black Heritage Gallery, 529-7900. 5408 Alameda.<br />
Diverse Works, 223-8346. 1117 East Freeway. Tis-fre kl<br />
10-17, lör-sön kl 12-17. Konstgalleri, med ett telefongalleri<br />
för ljudkonst Phone Works, 228-2882, samt Web Works på<br />
internet, http://www.diverseworks.org.<br />
Menil Collection, 525-9400. 1515 Sul Ross Street. Onssön<br />
kl 11-19; fritt inträde. En omfattande privatsamling i<br />
lyxigt privatmuseum ritat av italienske stjärnarkitekten Renzo<br />
Piano, bl a med modern, surrealistisk och folklig konst och ett<br />
kyrkotak från Cypern (den fula historien förtäljer att plundrare<br />
skar loss och styckade 1200-talskyrkans domfresk för att sälja<br />
delarna var för sig; de turkcypriotiska myndigheterna hade<br />
inte råd att betala den lösensumma som plundrarna krävde<br />
– men det hade Menilmuseet som köpte hela rasket). Delar<br />
av museet ligger i separata byggnader: Cy Twombly Gallery<br />
(1501 Branard Street); Richmond Hall (1416 Richmond Ave);<br />
Rothko Chapel (1409 Sul Ross Street).<br />
Museum of Printing History, 522-4652. 1324 West Clay<br />
Street. Tis kl 10-21, ons-sön kl 10-17; $2/$1. Museet har en<br />
del av världens äldsta tryckta texter.
Museum of Texas History, 655-1912. Sam Houston<br />
Park, 1100 Bagby Street. Texas historia sedan 1519 och<br />
restaurerade 1800-talsbyggnader. Mån-lör 10-16, sön kl 13-17<br />
(sista guidade turen en timme före stängning).<br />
Orange Show, 926-6368. 2402 Munger Street (5 km<br />
sydöst om centrum). Sommartid på vardagar kl 9-13, vintertid<br />
på helger kl 12-17. Udda och färggrann utställning för att<br />
främja apelsiner, uppbyggd av en lokal knasboll sedan början<br />
av 1970-talet.<br />
San Jacinto Museum of History, 479-2421. 3800<br />
Park Road, Battleground State Park, väg-134 (35 km öster<br />
om Houston). Dagligen kl 10-17; $2/¢50. Platsen där Sam<br />
Houston drabbade samman med mexikanerna 1836 och<br />
utkämpade slaget om Texas.<br />
Shrine of the Black Madonna Cultural Center &<br />
Bookstore, 645-1071. 5309 Martin Luther King Blvd.<br />
Afrikansk-amerikansk kultur.<br />
B a d i M e x i k a n s k a g o l f e n<br />
Galveston (60 000 inv) är en långsmal ö vid Mexikanska<br />
golfen, till formen ganska lik Öland fast mindre, 8 mils<br />
bussresa från Houston. Den första bosättningen anlades<br />
av piratkungen Jean Lafitte 1817. Han använde ön som bas<br />
fram till 1821 då han fördrevs och brände ned allting efter sig.<br />
Galveston byggdes upp igen, men en orkan år 1900 utplånade<br />
allt.
Idag är det för strändernas skull man kan tänkas komma hit.<br />
Det finns också museer och fina gamla byggnader, det mesta<br />
inom promenadavstånd från allt annat. Galveston håller sig<br />
med två serviceinriktade Visitor Information Centers, 1-<br />
800-351-4237, på 2106 Seawall Blvd vid 21st Street, och 2116<br />
Strand (som också är den historiska huvudgatan). Billigaste<br />
härbärget på Galveston är Driftwood Motel, (409) 763-6431,<br />
på 3128 Seawall Blvd med rum från $20/25 (enkel/dubbel);<br />
dessutom finns Day’s Inn och andra lågpriskedjor på ön.<br />
Kultur & Nöje<br />
Nöjeslivet är utspritt längs en gata som heter Richmond<br />
Avenue. Tonen ligger här på ordet utspritt, för om man vill<br />
förflytta sig från en bar till en annan är det en lång promenad<br />
som väntar. Flera ställen ligger i kvarteren 5600 till 6500.<br />
Biljetter (ofta till rabatterade priser) säljs via Ticket<br />
Attractions, 952-5333, på 5959 Richmond Ave (vid<br />
Fountainview). Den jazzintresserade kan ringa Jazz<br />
Education, 227-8706.<br />
African Cultural Heritage Exchange, 521-1797. 1401<br />
San Jacinto. Teater.<br />
Astrodome, 799-9500. 8400 Kirby Drive. Sport och rodeo.<br />
Metrobuss nr 15/18.<br />
Community Music Center, 523-9710. 5613 Alameda.<br />
Gospelkörer.
Ensemble Theater, 520-0055. 3535 Main Street.<br />
Afrikansk-amerikansk teatergrupp.<br />
Miller Outdoor Theater, 520-3292. Hermann Park. 1750<br />
sittplatser under tak; om man vill boka plats är biljettluckan<br />
öppen på föreställningsdagen kl 11:30-13; annars sätter man<br />
sig helt enkelt i gräset och spisar sin matsäck. Konserter,<br />
balett och Shakespearefestival. Metrobuss nr 8.<br />
Theater District är ett Downtown-område med flera av<br />
stadens större och mer representativa scener, kring Smith<br />
Street och Tranquility Park. Alley Theater (1-800-259-<br />
ALLE; 615 Texas Street-Smith Street), City Hall (McKinney<br />
Street-Bagby Street), Jones Hall med stadens symfoniorkester<br />
(227-3974; 615 Louisiana Street-Capitol Street), Music Hall<br />
och Sam Houston Coliseum med Broadwayproduktioner,<br />
konserter och stora evenemang (810 Bagby Street mellan<br />
Walker Street och Rusk Street) och Worthham Theater Center<br />
med opera och balett (upplysning 546-0200, biljetter 227-<br />
ARTS; Texas Street-Smith Street).<br />
Kalendarium<br />
Staden har gott om teater och kulturevenemang: bl a<br />
filmfestival och rodeofestival på våren, jazz- och<br />
poesifestivaler på hösten. Varje fredagskväll kan man<br />
strax utanför Houston se Bull’s & Barrel’s Rodeo på<br />
4-N Ranch-Johnny Nash Indoor Arena, (281) 991-0671,<br />
6200 Willardville Street. Under 17 dagar i feb-mars hålls
världens största rodeo, Houston Livestock Show &<br />
Rodeo, på inomhusarenan Astrodome; 791-9000. Texas<br />
självständighetsdag (som markerar självständigheten<br />
från Mexiko genom slaget vid Alamo) firas 1-2 mars med<br />
krigsskådespel i Washington, en ort med 265 inv nordväst<br />
om Houston, (409) 878-2214. Under sommaren kan man<br />
uppleva Harambee African-American Arts Festival<br />
med poesi, hiphop och konst, 524-1079; Shakespeare<br />
Festival på Miller Outdoor Theater; och i början av aug<br />
Houston Jazz Festival, 1-800-231-7799.<br />
Sova<br />
Houston har ett par vandrarhem, båda kräver medlemskap i<br />
HI eller STF:<br />
Houston Hostel, 523-1009, fax 526-8618. Trevlig villa<br />
på 5302 Crawford Street, söder om centrala Houston – kort<br />
promenad från Hermann Park och Museum District; $11:50<br />
per natt. Gordon som bossar för hemmet är en jovialisk<br />
texasbo som lever på barbeque. En fördel är att man får<br />
stanna i huset till kl 23 på kvällen efter att man checkat ut, om<br />
man ska med ett nattåg.<br />
Morty Rich Hostel, 522-1096. Rice University, 6500 South<br />
Main Street. Vandrarhemmet ligger på universitetsområdet<br />
sydväst om Hermann Park; tar emot turister under juli-aug;<br />
$15 per natt; simbassäng, datarum, pingis- och biljardbord.<br />
Billiga motell hittar man längs motorvägarna utanför staden.
Nära JSC kan man bo på Day’s Inn (1-800-DAYS INN;<br />
2020 Nasa Road 1) eller Super 8 Motel (1-800-800-<br />
8000; 18103 Kings Row) och för rymdcenterbesökare utlovas<br />
speciella rabatter (fråga vid bokning).<br />
Äta<br />
Om man har bil och är bofast hittar man säkert många dolda<br />
pärlor under eller över motorvägsramper eller 40 km bort i en<br />
förort. Det är svårare att hitta sjysta ställen dit man kan ta sig<br />
utan bil. Men det går.<br />
Tänk er en kantin där man serveras porkchops, ris, bönor,<br />
nybakade majsmuffins och rootbeer för $8:50: This is it<br />
ligger i skuggan av Houstons skyskrapor på 207 West Gray<br />
Street.<br />
New Orleans-stilen gäller på Zydeco Diner (1119 Pease<br />
Street i södra Downtown) och Treebeard’s (315 Travis<br />
Street i norra Downtown; några kvarter från turistbyrån);<br />
ris, bönor och po’boys från New Orleans-köket. Pho Tau<br />
Bay (2800 Travis) är en billig vietnamesisk restaurang nära<br />
Greyhoundterminalen.<br />
Kaffe och internet kombineras på Liquid Lab (1830 1/2<br />
Westheimer vid Driscoll; http://www.liquidlab.hypercon.<br />
com). Något längre söderut hittar man Taqueria la Tapatia<br />
(1749 Richmond Avenue) – mexikansk mat är billig och<br />
portionerna stora, man äter sig mätt för drygt $5<br />
Om man bor på HI:s vandrarhem finns kaloririk sydstatsmat<br />
på Green’s Barbeque, i hörnet av Prospect Street och<br />
Alameda Street (öster om vandrarhemmet).
Läsa<br />
En bra nöjesguide är gratistidningen Houston Press (http://<br />
www.houston-press.com). Man kan också läsa Houston<br />
Tribune och African-American Neighbourhood News.<br />
Ta sig vidare<br />
Houstons järnvägsstation passeras av sex tåg i veckan,<br />
två på sön (ett mot Kalifornien och ett mot Florida) och<br />
tis & tors morgon mot Florida, samt ons & fre kväll mot<br />
Kalifornien. Järnvägsstationen ligger nordväst om Downtown<br />
på 902 Washington Ave. För att komma till Downtown och<br />
busshållplatser från stationen: gå till vänster (österut) förbi<br />
postterminalen och följ någon av Washington Avenues två<br />
parallellgator: Franklin Street eller Preston Street (efter att<br />
man gått över en bro ligger turistbyrån bara ett par kvarter bort<br />
på Congress Street vid Milam). Med Amtraks tågluffarpass<br />
kan man åka buss till och från Dallas.<br />
Om man reser med tågpass och vill besöka både Houston<br />
och San Antonio är tågtidtabellen sådan att man bör<br />
kasta om städerna. Om man tar städerna i ”rätt” ordning<br />
är ankomsttiderna jobbiga: man anländer från öster till<br />
Houston efter midnatt och västerifrån till San Antonio kl 3 på<br />
morgonen. Österifrån är det därför bättre att anlända till San<br />
Antonio (i ottan) och sedan ta nattåg tillbaka Houston (dit<br />
man anländer nästa morgon); västerifrån är det strategiskt<br />
bättre att ta Houston först (ankomst på morgonen) och sedan<br />
nattåg tillbaka till San Antonio.
Greyhounds bussterminal, 1-800-231-2222, är betydligt<br />
större än järnvägsstationen och ligger på 2121 Main Street,<br />
söder om Downtown vid Webster Street. Bussar går till<br />
de flesta platser i Texas: t ex till San Antonio (3-4 timmars<br />
resväg) kostar det $23 med avgångar dygnet runt (ungefär var<br />
tredje timme).<br />
Houston Intercontinental Airport, (281) 230-3000,<br />
ligger 32 km norr om centrum. På vardagar kan man ta<br />
Metrobuss nr 102 (från terminal C; $1) till centrum, annars är<br />
det dyrare med Airport Shuttle Bus (varje halvtimme mellan<br />
storhotellen och flygplatsen; $16); taxi kostar $35. William<br />
P Hobby Airport, (713) 643-4597, ligger 15 km sydost om<br />
centrum, dit tar man Metrobuss nr 73 ($1).<br />
I Houston finns driveaway-firman Auto Driveaway, 692-<br />
3433.
San Antonio: En skugga över<br />
USA<br />
Över San Antonio (935 000 inv) vilar en ödesmättad<br />
atmosfär, på grund av Alamos garnisonsbaracker<br />
som står mitt i centrum. Detta var skådeplatsen för<br />
ett blodigt slag mellan det fria Texas och Mexiko<br />
1836. Skuggorna från slaget vid Alamo förmörkar<br />
den amerikanska själen än idag. Efter att man<br />
blickat in i historien, kan man gå på museer och göra<br />
bryggeribesök på Lone Star Brewing Co, och avsluta<br />
dagen med att äta mexikanskt på Riverwalk.<br />
En intressant kuriositet för oss skandinaver är att<br />
Texas smeknamn, The Lone Star State, härrör från<br />
en dansk konstnär som dog i slaget vid Alamo.<br />
Dagen har redan börjat gry och en ensam röd-vit Texacostjärna<br />
lyser över infarten till San Antonio, då tåget anländer till den<br />
lilla stationen. Bredvid vägen som man går mot Alamo Plaza<br />
rinner en bäckfåra, långt under gatunivån, det är en del av<br />
stadens famösa nöjeskvarter Riverwalk, som anlades på<br />
1940-talet.<br />
Vid det lilla torget Alamo Plaza är turistbyrån fortfarande<br />
stängd. Framför fästningsruinerna sitter några lodisar på<br />
parkbänkarna, solen stiger het och torr bakom pecanträden och<br />
en besynnerlig fågel kvittrar som en elektronisk väckarklocka.<br />
Tititititi… Tititititi… Jag skrattar trött för mig själv och döper<br />
fågeln till ”Alarmo”.
På Houston Street finns något morgonöppet anonymt<br />
burritoställe, jag käkar mexikansk cowboyfrukost med tacos<br />
från ett rött plastfat, och dricker kaffe och iskall Coke ur<br />
halvstyva röda plastmuggar. På radion pratar en spansk röst<br />
och presenterar Blondie-låten ”The Tide is High” i spansk<br />
coverversion, och servitriserna konverserar på spanska<br />
sinsemellan.<br />
D å l i g a o d d s : 1 8 7 m o t 3 0 0 0<br />
Vad var Alamo för någonting? frågar vi oss sedan.<br />
Alamo var 1800-talets Pearl Harbor, fast värre. Här slaktades<br />
187 amerikaner av en överlägsen mexikansk armé. Alamo blev<br />
slutet för bland andra Davy Crockett och Jim Bowie (vars<br />
patentkniv skalperat många indianer). Alamo får ofta epitetet<br />
Texas frihetsvagga.<br />
Den grumliga upprinnelsen är följande: Många amerikaner<br />
hade slagit sig ned i Texas, som i början av 1800-talet tillhörde<br />
Mexiko. Mexikanska myndigheter välkomnade kolonisatörer<br />
till denna relativt ödsliga region, alla fick generösa jordlotter<br />
och snart fanns här fler amerikaner än mexikaner. Problemet<br />
uppstod när Mexiko ville förbjuda slaveriet. Texas storbönder<br />
var beroende av sina slavar och den amerikanska regeringen<br />
försökte då köpa Texas från Mexiko – utan framgång.<br />
Konflikten var oundviklig.<br />
Texasborna gjorde revolt mot Mexiko och förskansade sig i<br />
december 1835 i San Antonio där de inrättade en garnison<br />
i en nedlagd missionsstation, Alamo. Texas förklarade sig
självständigt i början av mars 1836. Samtidigt omringade 3000<br />
mexikanska soldater San Antonio under ledning av general<br />
Antonio López de Santa Ana – San Antonio försvarades av<br />
187 amerikaner med en genomsnittsålder på 29 år. Under<br />
tolv kalla nätter och dammiga dagar höll den lilla garnisonen<br />
mexikanerna på avstånd. Kanonerna dundrade hela tiden och<br />
murarna smulades sönder sten för sten. Det gick inte att sova<br />
en sekund.<br />
Den tolfte natten tystnade kanonerna, för mexikanerna<br />
ville att amerikanerna skulle somna in och försova sig. Före<br />
soluppgången på den trettonde dagen stämde den mexikanska<br />
arméns orkester upp i krigsmarschen ”Degüello” (innebörden<br />
lär vara ”skär av halsen på dom bara”). Före halv sju på<br />
morgonen var alla amerikaner slaktade utom en kvinna, ett<br />
barn och en svart slav, vars liv sparades så att de kunde varna<br />
andra amerikaner för konsekvenserna om man bråkade med<br />
Mexiko.<br />
Dannebrogen i Alamo<br />
Det fanns en dansk bland de stupade försvararna.<br />
En officer vid namn Carl Fredericksen Zanco (förmodad<br />
stavning; olika versioner anger hans namn som Charles<br />
Zanco alternativt Sanco, Zanor, Lanco, Lance eller Danor).<br />
Han föddes 1808 i Albæk, utanför Randers på Jylland.<br />
I Danmark bedrivs därför Charles Zanco-forskning och<br />
efter att ha korresponderat med Leif Ernst som tagit<br />
över forskningsmaterialet från tidigare utredare, förstår
jag att Zanco kan ha varit spanskättad och att hans far,<br />
möjligen Federigo Zanco, invandrade till Danmark under<br />
Napoleonkrigen (ca år 1800). Federigos son fick, som brukligt<br />
är i Danmark, heta Carl Fredericksen. Carl tycks ha lärt sig<br />
målaryrket.<br />
När Federigos danska hustru (vars namn är okänt) dog<br />
1834, emigrerade far och son till USA och slog sig ned i<br />
Houston-trakten. När konflikten mellan amerikanerna och<br />
den mexikanska regeringen startade tog Carl värvning som<br />
frivillig. Det finns en anekdot om när Carl fick i uppgift att<br />
måla en flagga för sin trupp, och skapade det emblem som<br />
Texas än idag hyllar – den ensamma stjärnan.<br />
Carls trupp hade utrustats med gåvor från allmänheten, och<br />
bland gåvorna fanns ett 120 cm långt blått sidentyg som skulle<br />
göras till flagga. Uppgiften gick till den unge danske målaren.<br />
Han målade en enkel femuddig stjärna mitt på tyget. Sedan<br />
sa Carl:<br />
–No, det der er ikke tilstrækligt. Jeg maler noget mer. Men<br />
hvad?<br />
Detta enda direkta citat som vi har av Carl torde ha yttrats på<br />
engelska med en kraftig dansk brytning, och nedtecknades av<br />
andrelöjtnant Mack McGahey som var med vid flaggmålningen<br />
i september 1835. Och McGahey berättade att Carl under<br />
stjärnan målade ordet ”Independence” (självständighet).<br />
Sedan var Carl med och erövrade San Antonio och stannade<br />
med den kavalleritrupp som inrättade sig i missionen. Han<br />
hade då stigit i rang till löjtnant och ansvarade för garnisonens<br />
19 kanoner. Kort därpå stupade Carl – vid 28 års ålder – och i<br />
Alamos kyrka hyllas han med en dansk flagga.
Redan i april samma år tog amerikanerna hämnd genom att<br />
slakta hela den mexikanska armén i slaget vid San Jacinto<br />
(väster om Houston) under stridsropet:<br />
–Minns Alamo!<br />
Det hela var överståndet på rekordtiden 18 minuter och med<br />
endast 9 döda amerikaner. Denna framgång möjliggjordes av<br />
en taktisk miss på mexikanska sidan. Allt sedan Alamo var<br />
mexikanerna så segervissa att de tog siesta före slaget – och<br />
sov därför när angreppet kom. Befälhavare för de amerikanska<br />
trupperna var general Sam Houston, och hans namn tycker vi<br />
oss känna igen från någon stad vi läst om för bara några sidor<br />
sedan.<br />
Skugga över Texas<br />
Ruinerna efter Alamo-garnisonens långsmala stenbarack<br />
är nu uppiffade till museum. Texas Rangers med jättelika<br />
colt-revolvrar i hölstren övervakar Alamo, även nattetid<br />
är bevakningen hård på denna nästintill heliga plats: den<br />
kände hårdrocksångaren Ozzy Osbourne kissade en gång mot<br />
muren, blev arresterad och förbjöds att sjunga i San Antonio.<br />
Alamos ruinhög står som en skugga i kulisserna i dagens Texas.<br />
Efter självständighetsdeklarationen och Texas-amerikanernas<br />
seger över Mexiko, höll den amerikanska regeringen en låg<br />
profil på grund av flera orsaker: dels var man rädd för ett nytt<br />
och större krig med Mexiko, och dels ville regeringen slippa<br />
tampas med ännu en delstat som var positiv till slaveri.<br />
Därför anser många texasbor att Alamo-slaget följdes av en
nioårig självständighet innan Texas annekterades av<br />
USA 1845. Minnet av detta hänger kvar än idag i hjärnorna<br />
på texasborna, vilka oftare än andra amerikaner bildar olika<br />
slags sekter och organisationer som ställer sig utanför lagar<br />
och samhälleliga normer – ofta med hänvisning till att USA:s<br />
annektering av Texas 1845 var olaglig.<br />
Uppskattningsvis finns i delstaten 400 väpnade grupper<br />
som lever utanför samhället. Nya Alamo-liknande incidenter<br />
inträffar med jämna mellanrum: 1993 spärrade David Koresh<br />
sekt in sig i ett hus utanför Waco (norr om San Antonio) och<br />
höll stånd mot FBI i 51 dagar, vilket resulterade i blodbad – 80<br />
medlemmar i sekten begick kollektivt självmord efter att ha<br />
dödat fyra poliser. Ett par år senare blev Koresh hämnad av<br />
själsfränden Timothy McVeigh som körde in en bomblastad<br />
skåpbil i en federal byggnad i Oklahoma City. Under 1997 höll<br />
någon annan organisation folk som gisslan i Fort Davis (30<br />
mil väster om San Antonio) – de kallade sig Republic of Texas<br />
och deras mål var att befria Texas från USA.<br />
Alamos minne lever.<br />
Alamo, 225-1391. Alamo Plaza, mitt i San Antonio. Månlör<br />
kl 9-17:30, sön kl 10-17:30 (sommartid en timme längre<br />
på kvällen); stängt på julhelgen. Fritt inträde till museum och<br />
park (små donationer välkomnas).<br />
I det intilliggande köpcentrets biograf visas IMAX-filmen<br />
”Alamo… The Price of Freedom” med Don Swayze i en av<br />
huvudrollerna (gigantisk duk 20x25 m och 6-spårsljud i 32<br />
högtalare); 225-4629; Crockett Street vid Hotell Menger.<br />
Om man har bil kan man ta vägen via en kopia av Alamo som
yggts för filmbruk: Alamo Village & Movie Location,<br />
563-2580, på Happy Shahans Ranch, Brackettville (20<br />
mil väster om San Antonio, en mil norr om Brackettville på<br />
väg-674). Öppet dagligen; $7/$3. Ursprungligen byggdes den<br />
för filmen ”Alamo” (1960) med John Wayne, sin tids dyraste<br />
film tack vare den verklighetstrogna kulissen, för vilken en<br />
miljon soltorkade tegelstenar specialtillverkades. Här finns<br />
allt som fanns i 1830-talets San Antonio: finka, saloon, hotell,<br />
kyrka. Dessutom bjuds det på västernuppvisningar med<br />
revolvermän.<br />
E n s t j ä r n i g p i l s n e r<br />
Den danske löjtnantens ande tycks sväva överallt i San<br />
Antonio, som till och med har ett ölmärke som heter Lone<br />
Star och som bryggs på Lone Star Brewing Co några<br />
kilometer sydväst om centrum på 600 Lone Star Boulevard<br />
(270-9467; dagligen 9:30-17; $4).<br />
Glänsande ölfyllda stålcisterner reser sig över de dammiga<br />
buskagen. Efter att man löst entré kan man flanera runt i<br />
bryggeriets excentriska Lone Star Buckhorn Museum<br />
som avhandlar nästan allt utom öl. Man kan dock, om man<br />
är klipsk, börja i saloonen och ta sig ett par gratis öl. Själva<br />
bardisken är tillverkad 1881 och bartendern har hört ihop<br />
med samma bardisk i mer än 50 år.<br />
En sal är full av någon storviltjägares samlingar, det finns<br />
skallerormsskallror, underliga myntautomater och vaxdockor<br />
som skildrar typiska scener ur Texas historia, bland annat<br />
skalperingar. Några lokalinvånare hyllas i utställningarna, t
ex prickskytten A D Topperwein som kunde teckna en indian<br />
i plåt med några salvor från sitt Winchestergevär. I museet<br />
finns också författaren O Henrys bostad.<br />
O Henry (egentligen William Sidney Porter; 1862-1910)<br />
var en högst ovanlig man, han kunde t ex stava till och<br />
ge en förklaring på alla ord i den engelska ordboken. När<br />
han bodde i Texas på 1890-talet startade han den komiska<br />
veckotidningen Rolling Stone som efter fem månader gick<br />
i graven. Han flydde sedermera till Honduras efter att ha<br />
anklagats för förskingring. När han återvände dömdes han till<br />
fängelse och under tiden som han skakade galler började han<br />
att skriva noveller. Åter i frihet bosatte han sig i New York och<br />
hann bli berömd författare innan han avled.<br />
Lone Star Brewing Co ligger söder om San Antonio och<br />
turistbussar kör hit. Om man vill flanera kan man promenera<br />
St Mary’s Street söderut genom dammiga förortskvarter,<br />
under järnvägsviadukten och sedan till höger på Lone Star<br />
Boulevard.
Praktiska upplysningar<br />
Riktnumret till San Antonio-området är 210.<br />
Ta sig runt<br />
Även om San Antonio är lika utspritt som Houston så är det<br />
ingen total katastrof. Inne i staden kan man flanera runt till<br />
det man vill se.<br />
Kollektivtrafiken är inte särskilt bra. För turister finns<br />
en speciell ”Streetcar” (bussar i veteranstil) med fyra olika<br />
ringlinjer till de viktigaste sevärdheterna. Enkel avgift: ¢50.<br />
Upplysningar, 227-5371.<br />
Det finns även en rundtursbuss, Lone Star Trolley Tours,<br />
224-9299, för turister.<br />
Fråga & Guidning<br />
Turistbyrån (dagligen kl 8:30-18; 1-800-447-3372) på 317<br />
Alamo Plaza, kan hjälpa till med lite av varje, de har dessutom<br />
souvenirbutik. Det finns också ett särskilt besökscenter,<br />
Alamo Convention & Visitor Center, 225-8587, på 216<br />
Alamo Plaza, för t ex guidade rundturer och den typen av<br />
tjänster.
Fler sevärdheter<br />
San Antonio har en djurpark (öppen dagligen), en botanisk<br />
trädgård och konstmuseer. Utanför centrum finns flera<br />
gamla missionsstationer, på turistbyrån får man en<br />
karta som visar vägen. Om man ska gå på museum eller<br />
konstgallerier kan man ringa Art Hotline 1-800-894-3819.<br />
De viktigaste sakerna att titta på om man tillbringar en dag<br />
eller två i San Antonio är:<br />
Blue Star Arts Complex, 227-6960. 1400 South<br />
Alamo. Öppet ons-sön. Gallerier, konstnärsateljéer och två<br />
teatergrupper ur San Antonios avantgarde.<br />
Fiesta Texas, 1-800-ISFIESTA. Loop 1604, I-10.<br />
Sommartid öppet dagligen, vår och höst helgöppet, vinter<br />
stängt. Nöjespark med Texastema.<br />
Hertzberg Circus Museum, 207-7810. 210 West Market.<br />
$2:50. Här finns bl a den berömda dvärgen Tom Thumbs<br />
husvagn och reliker från Barnums Circus och Buffalo Bills<br />
västernshow.<br />
Institute of Texan Cultures, 558-2300. 801 South Bowie<br />
Street vid Durango. Tis-sön 9-17; $4/$2. Centralt beläget<br />
museum tillhörande Texas universitet, som dokumenterar<br />
delstatens invånare: indianer, afrikaner, mexikaner, européer<br />
och asiater.<br />
Instituto Cultural Mexicano, 227-0123. 600 Hemisfair<br />
Plaza Way. Tis-fre kl 9:30-17:30, lör-sön kl 11-17. Utställningar,<br />
filmer och föredrag.
McNay Art Museum, 824-5368. 6000 North New<br />
Braunfels. Tis-lör kl 10-17, sön kl 12-17; fritt inträde. Modern<br />
konst, indiankonst, m m.<br />
San Antonio Museum of Art, 978-8100. 200 West<br />
Jones Ave vid Broadway. Mån-lör kl 10-17, sön kl 12-17;<br />
tis kvällsöppet till kl 21 och fritt inträde efter kl 15; $4.<br />
Stort museum med bl a latinamerikansk folklig konst och<br />
amerikansk konst.<br />
Tower of the Americas, 207-8615. Hemisfair Park. Det<br />
250 meter höga utsiktstornet som syns oavsett var i staden<br />
man befinner sig. Vill man istället stå där uppe och se ner<br />
kostar det $3; där finns också en restaurang. Dagligen kl 8-22.<br />
Kultur & Nöje<br />
Alamodome, 947-3331. 100 Montana Street. Ett gigantiskt<br />
idrottskomplex beläget vid järnvägsstationen.<br />
Carver Cultural Center, 225-6516. 226 North Hackberry.<br />
Teater och konstgalleri.<br />
Guadaloupe Cultural Arts Center, 271-3151. 1300<br />
Guadaloupe Street. Mexikansk-amerikansk kultur, inkl<br />
dans, litteratur, teater och bildkonst. Årliga musik- och<br />
filmfestivaler.<br />
Majestic Theater, 226-3333. 212 East Houston Street.<br />
Renoverad teater från 1929.
Kalendarium<br />
I januari arrangeras årets stora rodeo, San Antonio<br />
Livestock Show & Rodeo, på San Antonio Coliseum. Stadens<br />
anrika fiesta äger rum tredje och fjärde veckan i april, med<br />
karneval, konserter, parader, 1-800-447-3372. Texas<br />
Folklife Festival hålls i månadsskiftet juli-aug på Hemisfair<br />
Plaza (Institute of Texan Cultures) med musik och mat.<br />
Varje decemberhelg (fre-sön) fram till jul är det Fiestas<br />
Navidenas på den mexikanska marknaden El Mercado,<br />
207-8600.<br />
Sova<br />
Om man bara ska se Alamo och sedan fara vidare kan man<br />
förvara sitt bagage på järnvägsstationen ($1:50) och vila sig<br />
nödtorftigt i vänthallen som är försedd med bänkar (stationen<br />
är öppen på nätterna förutsatt att det går tåg). Annars finns<br />
ett par vandrarhem:<br />
HI-International Hostel, 223-9426, fax 299-1479.<br />
621 Pierce Street. $13 plus skatt. Vandrarhemmet kan även<br />
erbjuda privata rum med Bed & Breakfast i Bullis House<br />
Inn (samma telefon och adress; $45-70), men det ligger en<br />
bra bit nordost om centrala staden.<br />
Betydligt mer centralt är Travelers Hotel, 226-4381 på<br />
220 North Broadway, vandrarhemsbäddar för $16 per natt.
Äta<br />
När man befinner sig så här nära Mexiko ska man ta<br />
chansen att äta mexikanskt. San Antonio har den populära<br />
marknadsgatan El Mercado (längst norrut på Market<br />
Street) med mexikanskt krimskrams i småbutiker och<br />
flera restauranger; butikerna är öppna dagligen kl 10-20,<br />
restaurangerna har längre öppettider. Prova t ex Mi Tierra<br />
(218 Produce Row) som håller öppet dygnet runt, med<br />
mariachi-trubadurer som spelar på kvällen.<br />
Billig amerikansk lunch med stek och bakad potatis ($4) får<br />
man på G/M Steak House, mittemot Alamo. Amerikansk<br />
junkfood finns i köpcentret Rivercenters bottenvåning.<br />
Massor av restauranger och barer ligger i centrum på<br />
Riverwalk, en trottoar fem meter under gatunivå längs ett<br />
kluckande vattendrag. Där flockas alla turister och man kan<br />
ha ganska kul om man vill – en barrunda kräver inga längre<br />
gångsträckor, men god balans är önskvärt eftersom räcke mot<br />
vattnet saknas på sina ställen. Ett sympatiskt, billigt, populärt<br />
matställe är mexikanska Casa Rio (430 East Commerce<br />
Street; med bord nere på Riverwalk; kl 11-23) där man kan äta<br />
sig proppmätt på nacho, tortillor, enchilada, chili con quesa,<br />
bönor, ris, salsa, tamale och sallad med guacamole för $12<br />
inkl dryck och dricks. Acapulco Sam’s Burger Joint (212<br />
College Street) är en saggig nattklubb med lång Happy Hour<br />
när det är kundbrist. En annan jämförbar sylta är Dick’s<br />
Last Resort (406 Navarro Street; öppet till kl 02). Båda har<br />
entréer från Riverwalk.
Läsa<br />
På turistbyrån hittar man gratistidningen Rio som innehåller<br />
en del nöjestips. För den som letar efter böcker om Texas, s<br />
k ”Texana”, är Booksmiths på 209 Alamo Plaza en bra start<br />
(mån-tors kl 10-20, fre-lör kl 10-22, sön kl 12-20).<br />
Ta sig vidare<br />
Järnvägsstationen är ett oansenligt skjul vid rälsen på<br />
224 Hoefgen Street (kort promenad öster om centrum: gå till<br />
höger på gatan framför stationen, till den bredare Commerce<br />
Street som man följer åt vänster under en motorvägsbro). På<br />
stationen finns en hylla med turistbroschyrer, en automat<br />
med chokladkakor och möjlighet att be personalen förvara<br />
bagaget ($1:50) medan man ser sig om.<br />
Greyhound och Trailways delar en terminal som ligger<br />
centralt på 500 North St Mary’s Street. San Antonio<br />
Airport ligger 12 km från centrum; flygplatsbussar går varje<br />
halvtimme.<br />
I San Antonio finns driveaway-firman Auto Driveaway,<br />
226-1676.<br />
Värt att veta om Texas<br />
Amtraks tåg Sunset Limited kör tvärs igenom delstaten i östvästlig<br />
riktning (med tre turer per vecka i vardera väderstreck)<br />
och stannar i Beaumont (Port Arthur), Houston (med<br />
bussar till Galveston och Dallas), San Antonio, Del Rio (vid
mexikanska gränsen), Sanderson, Alpine (Big Bend National<br />
Park) och El Paso (vid mexikanska gränsen). Sistnämnda<br />
är ett bra ställe för inresa till Mexiko. Tågresan genom hela<br />
Texas tar 16 timmar.<br />
Austin (490 000 inv) är huvudstaden och har blivit känd för<br />
sina country & western-klubbar på East 6th Street (i centrum)<br />
– Austin kallar sig gärna för Live Music Capital of The World.<br />
Annars finns det museer så som det anstår en huvudstad, bl a<br />
med en sällsynt Gutenbergbibel från 1455 och författaren Erle<br />
Stanley Gardners arbetsrum som flyttats hit från Kalifornien.<br />
Turistbyrån, 1-800-926-2282, ligger på 201 East 2nd<br />
Street. Kollektivtrafik, (512) 389-7400. Det finns flera<br />
vandrarhem: HI-Austin, 1-800-725-2331, är beläget söder<br />
om centrum på 2200 South Lakeshore Blvd ($13); Goodall<br />
Dorm, (512) 472-1343, på 2112 Guadalupe Street ($20)<br />
och Taos Hall, (512) 474-6905, på 2612 Guadalupe Street<br />
($10) uppåt Texas-universitetet (norr om centrum) – samma<br />
universitet som Janis Joplin gick på. Buss från San Antonio<br />
tar ca 2 timmar (130 km; avgångar varannan timme), från<br />
Houston 3 timmar (260 km; glesare avgångar). Flygplatsen<br />
är centralt belägen, Robert Mueller Municipal Airport; buss<br />
nr 20 kör till centrum.<br />
Norr om Austin vid I-35 ligger Waco (3 timmar med buss)<br />
med Texas Ranger Hall of Fame & Museum (dagligen kl 9-17;<br />
$3:50/$1:50), annars är staden mest känd för läskedrycken<br />
Dr Pepper, sångaren Willie Nelson och komikern Steve<br />
Martin, och det blodiga slaget mellan FBI och Koresh-sekten.
Turistbyrån är öppen dagligen, 1-800-922-6386, och ligger<br />
vid Rangermuseet.<br />
Två timmars bussresa norr om Waco ligger Dallas (1 milj<br />
inv) och tvillingstaden Fort Worth (1/2 milj inv). Dallas är<br />
för evigt förknippad med familjen Ewing i TV-serien ”Dallas”,<br />
som visats i 96 länder. Seriens Southfork Ranch, (214) 442-<br />
7800, fax 442-5256, ligger i Plano, några mil norr om Dallas;<br />
beskåda pistolen som JR sköts med och Lucys klänning<br />
(dagliga visningar). US-75 norrut från Dallas till Avfart 30,<br />
sedan österut på FM 2514-Parker Road (10 km), höger på FM<br />
2551-Hogge Road till ranchen.<br />
I Dallas sköts president John F Kennedy den 22 nov 1963. Sixth<br />
Floor (dagligen kl 10-18) på 411 Elm Street är ett museum,<br />
beläget i f d Texas School Book Depository där krypskytten Lee<br />
Harvey Oswald befann sig. För $25 kan man åka i en likadan<br />
limousine som presidentens, med händelserna refererade<br />
via högtalare (bl a autentiska radiosändningar), längs<br />
kortegevägen till Parkland Memorial Hospital där Kennedy<br />
slutade sin resa. Under 1960-talet hette Dallas borgmästare<br />
Erik ”Big Swede” Jonsson, och han skulle ha varit värd för<br />
den lunch som Kennedy aldrig kom fram till. Jonsson har fått<br />
ett bibliotek döpt efter sig.<br />
Det finns i Dallas/Fort Worth en del museer och teatrar:<br />
Speciellt intressant är Dallas Theater Center som lär vara den<br />
enda teater Frank Lloyd Wright någonsin ritade (3636 Turtle<br />
Creek Road; dagliga visningar; teatern används av en fast<br />
teatergrupp). Som tonåring studerade rocksångaren Jerry Lee<br />
Lewis till präst vid Assembly of God Institute i Waxahachie,<br />
söder om Dallas.
Turistbyrå, 1-800-C-DALLAS, på 1303 Commerce Street<br />
(öppen dagligen). Kollektivtrafik, (214) 749-3278 (Dallas)<br />
eller (817) 870-6221 (Fort Worth). Hostelling International<br />
håller på att öppna ett vandrarhem i Dallas, ring (214) 350-<br />
4294 för besked. Det finns andra vandrarhem: Dallas Hostel,<br />
(214) 358-3211, på 10230 Harry Hines Blvd, och Dallas<br />
Travel Inn, (214) 747-8978, på 901 Fort Worth Ave. Dyraste<br />
hotellet är Mansion on Turtle Creek, 1-800-527-5432, på<br />
2821 Turtle Creek Blvd, som av affärsresenärer röstats fram<br />
till ett av de bästa hotellen i världen ($260-400); anses också<br />
ha Dallas finaste restaurang. Dallas/Fort Worth Airport<br />
ligger 3 mil från respektive stad. Amtrak trafikerar inte längre<br />
Dallas (man kan dock åka med thruway-buss från Houston;<br />
4 timmar); Greyhounds terminal, som också servar Amtrak<br />
och Trailways, ligger på Commerce vid Griffin Street; (214)<br />
655-7082.<br />
Längst österut i Texas passerar järnvägen genom El Paso<br />
(1/2 milj inv), vid mexikanska gränsen (2 km från Ciudad<br />
Juárez, Mexikos fjärde största stad). Det är bra att veta att<br />
det finns olika broar till Mexiko: någon är allmän och gratis,<br />
andra är privata. I El Paso finns gamla västernmiljöer,<br />
missionsstationer, indianreservat och revolvermannen John<br />
Wesley Hardins grav.<br />
Turistbyrån ligger på 1 Civic Center Plaza, 1-800-351-6024.<br />
Kollektivtrafik, (915) 533-1220; det finns flera företag som<br />
arrangerar guidade snabbturer till Mexiko. Vandrarhemmet<br />
HI-El Paso, (915) 532-3661, ligger centralt i Gardner Hotel
på 311 East Franklin Ave (mellan Kansas och Stanton), 1 1/2<br />
km från Amtrak och två kvarter från Greyhound; $12-$15 i<br />
sovsal; privatrum från $22:50. Man kan förvara sitt bagage<br />
här om man vill göra en kortare tripp till Mexiko.<br />
Texas vägverk har information på internet, http://www.<br />
dot.state.tx.us; turistguidning får man på http://traveltex.<br />
com.<br />
L a g e n v ä s t e r o m P e c o s<br />
Tåget passerar genom lilla Langtry (30 inv) vid Rio Grande,<br />
väster om Pecosfloden, utan att stanna. När järnvägen byggdes<br />
var detta ett livligt stationssamhälle.<br />
Langtry har vunnit evig berömmelse för knäppe domaren<br />
Roy Bean, som döpte staden efter sin idol – skådespelerskan<br />
Lillie Langtry. Roy Bean var en äventyrare som följde<br />
järnvägsbygget västerut, drev en bar i ett tält, och kom till<br />
Langtry på 1880-talet där han startade saloonen Jersey Lilly.<br />
Jersey Lilly hade dubbla funktioner som bar och domstol.<br />
Det sägs att Roy Bean regerade som enväldig domare och att<br />
jurymedlemmarna handplockades bland barkunderna – han<br />
skipade rättvisa med bisarr humor, rykande revolver och<br />
hemkörda lagar, och den som inte hängdes på stubben kunde<br />
köpa sig fri genom att betala böter rakt ner i domarens ficka.<br />
När Lillie Langtry 1904 kom till staden, hade Roy Bean redan<br />
kilat vidare för att hjälpa Gud på domedagen. Jersey Lilly står<br />
kvar och är ett museum. Dagligen kl 8-17 (ej storhelger); fritt<br />
inträde.
Från Texas till Arizona<br />
Eftersom Sunset Limited rullar hela vägen mellan Florida och<br />
Los Angeles är chansen ganska stor att det blir förseningar. Vi<br />
bjuds dock på kaffe och chokladdrypande donuts av en glad<br />
stationsmästare medan vi väntar på det tio timmar försenade<br />
tåget. På stationens TV visas en ”talkshow” som handlar om<br />
folk som trakasserats av prisjägare.<br />
En prisjägare – ”bail enforcerer” – är inte bara någon<br />
figur i västernfilmer, utan ett yrke i USA. Prisjägaren lejs<br />
av försäkringsbolag och borgenärer för att jaga förrymda<br />
gäldenärer och har tydligen för vana att på vagt grundade<br />
misstankar slå in dörrar. Flera gånger har oskyldiga hotats med<br />
skjutvapen. Vid ett tillfälle greps en person på en begravning<br />
av en prisjägare som rusade fram och välte likkistan. Vid ett<br />
annat tillfälle tog en grupp prisjägare fel på hus och sköt ihjäl<br />
en oskyldig familj.<br />
Somliga delstater har lagar som lever kvar från 1800-talet<br />
då behovet av prisjägare som komplement till rättsväsendet<br />
var mycket större. De lagarna ger prisjägare orimligt stora<br />
befogenheter. Men kritiken växer.<br />
Tåget kommer till slut för att ta oss in i den vildaste västern.<br />
Landskapet består av stora ängar där olika sorters fyrbenta<br />
djur betar och små husklungor bildar rudimentära samhällen<br />
kring enkla vägkorsningar. Majoriteten av bilarna är Range<br />
Rovers eller pickup-bilar. Ju längre västerut vi färdas desto<br />
fler och underligare kaktusar ser man.<br />
Resan får en allt starkare 1800-talskaraktär. Vid kafeteriabordet
intill sitter ett Amish-par, en kvinna i svart särk och vit huva,<br />
med insjunkna ögon i det tärda röda ansiktet, och en man<br />
med svart väst och hängslen, pottfrisyr och långt skägg.<br />
N e w M e x i k o<br />
Gränsen mellan Texas och New Mexiko markeras av Rio<br />
Grandefloden som så här långt upp i landet inte är särdeles<br />
”grande”, utan ser ut som en vanlig flod. Den brittiske författaren<br />
D H Lawrence var mycket förtjust i fridfulla New Mexiko och<br />
skaffade sig en egen stuga (där hans aska är inmurad i ett litet<br />
kapell; se nedan). I de stora öknarna finns missilövningsfältet<br />
White Sands där den första atombomben sprängdes 1945, på<br />
platsen finns en krater och ett monument.<br />
Huvudstaden i New Mexiko heter Santa Fe (50 000 inv) och<br />
ligger i delstatens norra del. Atombomberna konstruerades<br />
ett par km utanför staden i Los Alamos.<br />
Santa Fe Stages är en viktig teaterfestival i juni-aug, (505)<br />
982-6683. Ring turistbyrån 1-800-SEE-NEWMEX. Man<br />
kan övernatta på Santa Fe Hostel, (505) 988-1153, på 1412<br />
Cerrillos Road ($12-$15 i sovsal; dubbelrum för $30-38);<br />
och äta på Natural Cafe, 1494 Cerrillos Road. Santa Fes<br />
järnvägsstation heter Lamy; dagliga tåg mellan Chicago och<br />
Los Angeles; minibussar ansluter till tågen men måste bokas i<br />
förväg via Amtrak, 1-800-USA-RAIL eller (505) 982-8892.
Lamy är porten till nationalparkerna kring Taos, i norra<br />
New Mexiko. Västernhjälten och spejaren Kit Carson (1809-<br />
1868) hade Taos som bas nästan hela sitt liv och hans hus är<br />
museum (öppet dagligen); hans grav ligger i närheten. Själva<br />
Taos är en liten ort med 2500 inv, och har under 1900-talet<br />
odlat sitt rykte som en konstnärskoloni.<br />
Författaren D H Lawrence (1885-1930) – känd för ”Lady<br />
Chatterleys älskare” – och hustrun Frieda Lawrence kom<br />
till konstnärskolonin i Taos 1922, skaffade en egen stuga<br />
och planerade att grunda ett utopiskt samhälle i det vackra<br />
naturområdet. Efter D H:s död byggde Frieda ett kapell för<br />
hans aska, och fram till hennes död på 1950-talet besöktes<br />
deras stuga av många författare, bland andra Aldous Huxley<br />
och Tennessee Williams. Stugan ligger en bit norr om<br />
samhället Arroyo Seco. Än idag finns det gott om konstnärer<br />
och konstgallerier kring Taos och Arroyo Seco.<br />
Man kan övernatta i Arroyo Seco på HI-Taos Abominable<br />
Snow Mansion Lodge för $10 i tipi; $14 i sovsal, (505)<br />
776-8298, fax 776-2107, på Taos-Ski Valley Road vid<br />
Highway-150. Närmaste busshållplats är i Taos, 16 km från<br />
vandrarhemmet; gratis hämtning om man ringer i förväg.<br />
I Pilar, ett par mil söder om Taos (på vägen mot Santa Fe)<br />
ligger HI-Plum Tree Rio Grande Gorge Hostel, sovplatser för<br />
$11, (505) 758-0090, epost: klarache@laplaza.taos.nm.us,<br />
på 2886 Highway-68 vid korsningen med Highway-570.<br />
Greyhoundbussar passerar vandrarhemmet. Taos ligger 120<br />
km norr om Santa Fe; dagliga bussar tar 1 1/2 timme.
Carlsbadgrottorna<br />
I New Mexikos sydöstra hörn finns det väldiga grottsystem<br />
som går under namnet Carlsbad Caverns, tidigare bebodda<br />
av indianer och numera med miljoner fladdermöss.<br />
Grottorna är ett populärt turistmål. Man kan bo på Carlsbad<br />
Caverns Hostel för $12, (505) 785-2291, på 31 Carlsbad<br />
Caverns Highway i Whites City. Jefferson Lines-bussar från<br />
El Paso mot Lubbock stannar i Whites City på begäran; från<br />
Whites City kör särskilda bussar till Carlsbad Caverns.<br />
U S A : s U F O - h u v u d s t a d<br />
År 1947 sågs oidentifierade flygande föremål av en amerikansk<br />
pilot, och när han rapporterade om sitt möte klassades<br />
föremålen som ”Unidentified Flying Objects” (därav termen<br />
UFO). Då, några år efter krigsslutet, när det kalla krigets<br />
vindar börjat blåsa, resulterade observationerna i masshysteri.<br />
Under det året rapporterades över 100 UFO.<br />
Flertalet kunde avfärdas som naturfenomen, moln, stjärnfall,<br />
m m. Men det fanns undantag – speciellt incidenten i<br />
Roswell, New Mexiko. En julikväll 1947 satt järnhandlaren<br />
Dan Wilmont och hans fru på verandan och såg ett glödande<br />
föremål på himlen. Samtidigt, norr om Roswell, hörde<br />
ranchägaren Mac Brazel en explosion. Dagen därpå låg<br />
vrakdelar av tunn, stark folie utspridda på Brazels ägor.<br />
Kring farkosten låg 16 döda dvärgar i grå overaller (sägs det).<br />
Armén spärrade av området och påstod att folien kom från en
väderballong, varpå det hela tystades ned. Allt sedan dess har<br />
UFO-troende fortsatt att älta ”Roswell-incidenten”. På 1970talet<br />
sipprade det ut att militären inte alls var säker på att det<br />
varit en ballong. Några filmer av oklart ursprung, där man<br />
påstods kunna se en obduktion av rymd-dvärgarna, visades i<br />
TV 1995. Men alla konkreta bevis är borta idag.<br />
Både US Air Force och NASA har undersökt om det kan<br />
finnas någon främmande civilisation bakom alla UFOobservationer.<br />
Flygvapnets utredning ”Blue Book” pågick<br />
1947-69 (av sammanlagt 12 618 observationer förblev 701<br />
oförklarade). NASA har sökt efter utomjordiska budskap i<br />
radiosignaler från rymden 1992-93. Men idag är regeringens<br />
uppfattning att inget tyder på att USA:s säkerhet hotas av<br />
UFO. UFO-forskningen har flyttats över till ett privat institut,<br />
Search for Extraterrestrial Intelligence Institute (SETI<br />
Institute), (415) 960-4530, 2035 Landings Drive i Mountain<br />
View, Kalifornien.<br />
Men i genomsnitt varannan amerikan tror ändå på UFO<br />
och på att det finns intelligenta varelser därute i rymden. I<br />
delstaten Nevada finns t o m en speciell UFO-landsväg. Sekten<br />
Heavens Gate, ett religiöst samfund av dataprogrammerare,<br />
trodde så benhårt på UFO att de begick kollektivt självmord<br />
1997 (i tron att de skulle bli återupplivade på ett tefat). Det<br />
finns universitetskurser som behandlar UFO. Entusiaster<br />
sammanstrålar på UFO-seminarier. Nöjesindustrin kan<br />
tälja guld med TV-serier som ”Arkiv X” och filmer som<br />
”Independence Day” och ”Men in Black”.<br />
Roswell (50 000 inv) har utnämnts till USA:s UFO-huvudstad<br />
och turister kommer från hela världen, det finns UFO-museum
och man kan tälta på platsen där ”tefatet” störtade. Bussar<br />
från Albuquerque tar 4 1/2 timme, Carlsbad 2 timmar och<br />
El Paso 5 1/2 timme. Sångaren John Denver (eg John Henry<br />
Deutschendorf; 1943-1997) föddes i Roswell och dog – liksom<br />
de mystiska rymddvärgarna – i en flygkrasch.<br />
”Blue Book” finns i Washingtons Nationalarkiv och är offentlig<br />
handling.
Vägvisare till Arizona<br />
– $45 per dag<br />
Arizona är USA:s ökendelstat. Talrika västernfilmer<br />
har filmats här och städerna som man reser förbi har<br />
fantasieggande namn som Apache Junction, Canyon<br />
Diablo, Gunsight, Smoke Signal och Tombstone.<br />
Idag är Arizona dock mer känt som ett paradis för<br />
USA:s pensionärer. För pensionärerna finns flera<br />
privata småstäder med åldersgräns, där ungdomar<br />
är förbjudna.<br />
På vägen västerut bör man stanna i Tucson (700<br />
000 inv), delstatens kulturella hjärta. Tucson sägs<br />
vara USA:s äldsta stad, med rötter i förhistoriska<br />
indiancivilisationer. Här kan man utforska ökenlivet<br />
både på museer och under guidade vandringar<br />
i omgivningarna, och får känna doften av vilda<br />
västern.
Där västern var vild<br />
Landskapet har återigen genomgått en metamorfos.<br />
Tåget rullar på en slätt med små och mindre buskage.<br />
Inget folk. Inga städer. Inte den minsta koja kan<br />
siktas från tågfönstret. Flera av de små samhällena<br />
som markerats på kartan i Cochise County följs av en<br />
parentes med ordet ”spökstad”.<br />
Längre bort klättrar slätten uppför bergssidorna. Istället för<br />
människor är här fullt med kaktusar, korta och stubbiga, med<br />
grå eller gul stam och grön igelkottsboll på toppen. Somliga<br />
har meterlånga vita spröt som sticker upp ur den gröna<br />
igelkotten, och från spröten hänger klasar av vita blommor.<br />
På en del har blommorna mognat till frukter.<br />
När tåget närmar sig Benson (3000 inv) kantas rälsen och<br />
den parallella I-10-vägen av gulnade gräsängar och skyltar<br />
som annonserar ankomsten till McDonald’s (i Benson). Vid<br />
Benson rånades tåget 1899. En av förövarna – Trefingers-<br />
Jack Dunlap – sköts ned av specialagent Jeff Milton utanför<br />
Tombstone. Specialagenten går till historien för citatet:<br />
–Jag har aldrig dödat någon som inte måste dö.<br />
Turistbyrå, (520) 586-2842, 363 West 4th Street. Från<br />
Benson kan man åka med en sekelgammal museijärnväg<br />
längs San Pedrofloden till spökstaden Fairbank; San Pedro<br />
& Southwestern Railroad, 1-800-269-6314; $24/$15; 4<br />
timmar. Alternativt tar man buss 3 mil söderut på US-80 till<br />
Tombstone.
Tombstone (1300 inv), som idag är museistad och<br />
Arizonas stora turistmål (näst Grand Canyon), blomstrade<br />
ursprungligen upp 1877 när en väldig silverådra hittades<br />
i närheten. Innan silverletaren begav sig in i det här farliga<br />
indianområdet hade han blivit varnad med följande ord:<br />
–Det enda du kommer att hitta där är din egen gravsten.<br />
Så med fickorna fulla av silver skrattade han och döpte<br />
platsen till ”gravsten”, dvs Tombstone. Redan 1880 hade<br />
Tombstone 5300 invånare, mest lycksökare och skurkar.<br />
Det obehagligt klingande namnet gjorde staden skäl för,<br />
och många revolvermän fann sin sista viloplats på Boot Hill<br />
Cemetery. Mest känd är revolverstriden 1881 vid OK Corral<br />
på Allen Street (dagligen kl 8:30-17; $5), där sheriffen Wyatt<br />
Earp (spelas av Kevin Costner i filmen ”Wyatt Earp” 1994)<br />
tillsammans med vapendragarna Bat Masterson och Doc<br />
Holliday gjorde upp med bröderna Clanton (verklighetens<br />
bröderna Dalton). Bröderna Clanton hade viftat en gång för<br />
ofta med sina pickadoller på Allen Street.<br />
Renoverade 1800-talsbyggnader som Bird Cage Theater,<br />
på 517 East Allen Street – där 26 personer skjutits ihjäl i 16<br />
revolverstrider och där fala Lola Montez sprattlade till det<br />
ostämda pianots ”Bird in a Gilded Cage” – vittnar om stadens<br />
solkiga förflutna med laglöshet och bordeller. Sedan mer än<br />
110 år tillbaka publiceras lokaltidningen Tombstone Epitaph<br />
(9 South 5th Street; dagligen kl 9-17; fritt inträde), Arizonas<br />
äldsta tidning.
Turistbyrån ligger på Allen Street, 1-800-457-3423. Hela<br />
staden Tombstone är en Registered National Historic<br />
Landmark. Dagliga revolverstrider.<br />
Tre mil söder om Tombstone (fortsätt på US-80) ligger<br />
Bisbee (8500 inv) vid mexikanska gränsen. Bisbee är också<br />
en gammal gruvstad (grundad ca 1880), här var det hundratals<br />
miljoner ton koppar som grävdes upp ur Copper Queen Mine,<br />
och gruvorna var i drift så sent som på 1970-talet.<br />
Nutidens Bisbee har utvecklats till en konstnärskoloni med<br />
gallerier och kultur, och är ett populärt turistmål med guidade<br />
turer ned i gruvgångar och middagar på gamla gruvhotellet.<br />
På Main Street ligger en udda bokhandel, One Book<br />
Bookstore, som bara säljer en enda bok: ”Me’n’Henry”. Det<br />
är en självbiografisk bok utgiven på eget förlag av en numera<br />
död författare, Walter Swan.<br />
Turistbyrån, (520) 432-5421, ligger på 7 Main Street,<br />
huvudgatan som kantas av gamla vilda västern-hus. Queen<br />
Mine Tours, (520) 432-2071; nedstigningar 5 ggr dagligen<br />
kl 9-15:30 under ledning av pensionerade gruvarbetare;<br />
hjälm ingår. Att övernatta kan vara dyrt, dock kan man<br />
kanske överväga att bo på historiska Copper Queen Hotel &<br />
Saloon, 1-800-247-5829, på 11 Howell Avenue, byggt 1902<br />
och med rum från $75. Billigare rum får man på Main Street<br />
Inn, 1-800-467-5237, som är byggt 1888; rum från $45; 26<br />
Main Street.
Tucson: Den gamla pueblon<br />
På vägen in till Tucson passerar tåget en militär flygbas och<br />
ett flygplansmuseum med flera hundra flygplan. Den torra<br />
ökenluften – Tucson har 350 soldagar om året, mer än någon<br />
annan stad i USA – är inte bara perfekt för pensionärer, den<br />
gör Arizona till en utmärkt plats för långtidsförvaring av<br />
plan.<br />
Beatles, som mig veterligen aldrig satt sin fot här, sjöng ”Jo Jo<br />
left his home in Tucson, Arizona, for some California grass” i<br />
en låt som heter ”Get Back”. Mitt första intryck när jag står på<br />
den dammiga gatan mellan järnvägsstationen och Greyhounds<br />
luggslitna bussterminal är att Jo Jo gjorde alldeles rätt. Tucson<br />
är en sådan där sömnig plats, där det är varmt och torrt, och<br />
som med undantag för några centrala skyskrapor är en enda<br />
stor villastad. Där man med gott samvete kan sova bort sitt liv<br />
i hettan. Perfekt att pensionera sig i.<br />
Sångerskan Linda Ronstadt föddes här 1946 men drog,<br />
precis som Paul McCartney skaldade, till Kalifornien när hon<br />
var 18 år. I mitten av 70-talet var hon USA:s bästsäljande<br />
kvinnliga sångerska, men nu får jag höra att hon sålt sitt hus<br />
i San Francisco (för 40 miljoner kronor) och flyttat tillbaka<br />
till Tucson, som ensamstående mor till två adoptivbarn.<br />
Lokalbussarnas hållplats i hörnet av 6th Avenue och Congress<br />
är döpt för att hedra henne till Ronstadt Transit Center.<br />
Det anges att i genomsnitt 2000 pensionärer flyttar hit varje<br />
månad.
R e s e r v a t f ö r p e n s i o n ä r e r<br />
Idag, när västernfilmer inte längre fungerar som födkrok<br />
har Arizona hittat sin nya nisch: den torra ökenluften är<br />
hälsosam för slitna gamla luftrör. Delstaten, vars 295 000<br />
kvkm huvudsakligen täcks av öken, har seglat upp som<br />
världens största ålderdomshem. När den övre medelklassen<br />
pensionerar sig i USA är det till en bostadsrätt eller villa i<br />
Arizona. Och för pensionärernas trygghet har flera privatägda<br />
städer (retirement communities) med åldersgräns inrättats:<br />
minst en familjemedlem måste vara över 55 år och ingen<br />
får vara under 19 år. Så denna delstat som tidigare utmärkt<br />
sig genom alla sina indianreservat för apacher och navajo<br />
och andra stammar, har nu blivit reservat för en ny och rik<br />
pensionärsstam.<br />
I amerikanska filmer förekommer ”Arizona” och ”sand” ofta<br />
som kodade stickord i replikerna, och i undertexten syftas<br />
då på någon rollfigurs förestående pensionering. Tänk på<br />
det nästa gång när du ser en amerikansk thriller där någon<br />
gammal polisdetektiv ska sluta på jobbet, då smygs orden in<br />
i dialogen.<br />
En av de populäraste orterna för pensionärer är Lake Havasu<br />
City (turistbyrå: 1-800-242-8278) vid Coloradofloden på<br />
gränsen till Kalifornien, där den stora attraktionen heter<br />
London Bridge – hitflyttad 1971 från London och återuppbyggd<br />
sten för sten. Strax intill finns en engelsk temapark.
C e n t r a l a Tu c s o n<br />
Tucson kallas för ”The Old Pueblo” och sägs vara den äldsta<br />
staden i USA. Men nästan hela centrum är modernt, till stora<br />
delar ombyggt på 1960-talet för att se ut som alla andra<br />
amerikanska landsortsstäder, med ett ”convention center”<br />
(mässkomplex) och flera ”shoppingmalls” (köpcentra).<br />
Efter en mugg kaffe på Greyhoundterminalens kafeteria<br />
flanerar vi ett par kvarter västerut, förbi Hotel Congress<br />
(311 East Congress), en låg, anspråkslös 1920-talsbyggnad<br />
med populär rockklubb och billiga rum, där bankrånaren<br />
John Dillingers liga arresterades i januari 1934. På rånarnas<br />
rum hittades fem maskingevär, skottsäkra västar och $25 000<br />
från olika bankrån. Dillinger själv lurade vakten i häktet med<br />
en träpistol och flydde (han sköts istället ihjäl av FBI-agenter<br />
när han gick och tittade på en gangsterfilm i Chicago; läs alla<br />
detaljer i avsnittet om Chicago).<br />
Butiker som säljer fransiga country & western-dräkter i<br />
mockaskinn, indianpärlor och annan exotika, kantar gatan till<br />
turistbyrån (130 South Scott Avenue), varifrån vi fortsätter<br />
västerut på Jackson Street till Tucson Convention Center<br />
(260 South Church Avenue), där delstatens operaensemble<br />
och balettgrupp håller till.<br />
Från mässkomplexet är det lätt att orientera sig uppför<br />
Church Avenue till El Presidio, stadens historiska kvarter.<br />
Presidio är spanska för ”garnison”, vilket avslöjar något om<br />
det förflutna för oss. I de moderna komplexen som vi passerar<br />
innan vi kommer till El Presidio-kvarteren ligger rådhuset
och domstolen. Inne i domstolsbyggnaden finns några<br />
murfragment kvar från 1700-talets militära befästningar.<br />
När vi sedan går norrut genom El Presidio ser vi de typiska<br />
äldre byggnaderna av soltorkat tegel (adobe bricks). Sanden<br />
lyfter i moln, i husens blomsterrabatter växer kaktusar. På ett<br />
asfalterat torg har man murat in en tidskapsel som ska öppnas<br />
år 2025 då framtida människor ska få veta allt om 1970-talets<br />
Tucson. Säkerligen en mycket värdefull upplevelse.<br />
Granne med rådhuset, norr om Alameda Street, ligger Tucson<br />
Museum of Art (624-2333; 140 North Main Avenue; tis-lör<br />
kl 10-16, sön kl 12-16; $2/$1; fritt inträde på tis). Museet har<br />
blandad konst, både med lokal anknytning och från världen<br />
i stort. På området hittar man stadens äldsta bostadshus,<br />
La Casa Cordova (175 North Meyer). En hantverksbutik<br />
ligger i ett gammalt tegelhus (från 1870) på 186 North Meyer.<br />
Några av husen har skrivits in i det nationella registret över<br />
historiska platser och somliga rymmer restauranger eller små<br />
pensionat.<br />
Ö s t e r o m j ä r n v ä g e n<br />
Järnvägen skär genom Tucson på diagonalen och hittills har vi<br />
spatserat på den sydvästra sidan där stadens centrum ligger.<br />
På nordöstra sidan finner man ett avslappnat shoppingområde<br />
längs 4th Avenue, och Arizonas universitet med intressanta<br />
museer.<br />
Från El Presidio kan man gå österut på 6th Street. Från Amtrak<br />
tar man vägen norrut, under järnvägsbron i östra ändan av
Congress Street och på andra sidan mynnar tunneln ut i 4th<br />
Avenue. I nio kvarter kantas 4th Avenue av idel butiker och<br />
restauranger, kaféer och bokhandlar. Gatan trafikeras av Old<br />
Pueblo Trolley, en halvantik ”streetcar” (spårvagn) från 1906,<br />
nedlagd 1930, återinvigd häromåret ($1).<br />
Under heta sommardagar grillas fotgängaren av den<br />
vitglödgade solen. Enstaka vindpruttar skyfflar upp dammet i<br />
luften och man får sand på läpparna och mellan tänderna. En<br />
droppe svett börjar rinna längs kinden, men torkar halvvägs.<br />
Strupen är hopsnörd och bränner som om adamsäpplet vore<br />
en marshmallow över en lägereld. Kanske är det då dags att ta<br />
en kaffe eller öl någonstans.<br />
–Om regnet inte fanns, skulle solen bränna bort jorden,<br />
brukade indianerna säga i liknande situationer.<br />
Universitetsområdet<br />
Efter 4th Avenues trevliga kvarter viker vi av åt höger (österut)<br />
på University Boulevard – samma väg som spårvagnen kör.<br />
Efter några kvarter är vi vid Park Avenue som markerar<br />
västra gränsen för universitetsområdet, där man kan se<br />
några av de drygt 30 000 studenterna sitta på kaféerna eller<br />
på gräsmattorna under blommande apelsinträd. I de första<br />
byggnaderna på University Boulevard ligger Arizona State<br />
Museum, som berättar om olika indianstammar som de vita<br />
försökt utplåna (621-6302; mån-lör kl 10-17, sön kl 12-17; fritt<br />
inträde). Om man fortsätter rakt fram på University Boulevard<br />
kommer man att passera universitetsbokhandeln och
vid Cherry Avenue universitetets informationsbyrå, och<br />
därintill ligger planetariet Flandrau Science Center (621-<br />
4515; $3/$2, planetariebiljett $4/$6).<br />
Om vi istället går ett par kvarter norrut längs Park Avenue<br />
från Arizona State Museum, kommer vi till den konstnärliga<br />
fakulteten. I huslängorna i hörnet av Park Avenue och<br />
Speedway Boulevard hittar vi teaterlinjen (som sätter upp<br />
egna produktioner) och konstmuseet med både renässansoch<br />
modern konst: University of Arizona Museum of Art<br />
(621-7567; mån-fre kl 9-17, sön kl 12-16; fritt inträde). Fine<br />
Arts Complex rymmer universitetets ryktbara fotomuseum<br />
Center for Creative Photography (621-7968; sön-fre kl 10-<br />
17; fritt inträde).<br />
Vilda Västern-museum<br />
Allt vi vill veta om livet i vilda västern lär vi oss på Historical<br />
Society (628-5774; 949 East 2nd Street; mån-lör kl 10-16,<br />
sön kl 12-16; fritt inträde) något kvarter väster om universitetet.<br />
Detta är en veritabel guldgruva med gamla fotografier från<br />
salooner, revolvrar som använts av kända mördare, fotografier<br />
från lynchningar, spelhålor, falskspelarnas hjälpmedel för att<br />
kunna bluffa i olika spel, en hel diligensvagn – och har faktiskt<br />
en gruvgång som man kan promenera genom återskapats i<br />
museet. Det finns en barnavdelning där barnen inom oss får<br />
besöka gamla boendemiljöer från 1870-talets Tucson.<br />
Till museet hör även en militärpostering från 1880-talet, Fort<br />
Lowell Museum (885-3832; Fort Lowell Park, 2900 North<br />
Craycroft Road, 10 km nordost om centrum; ons-lör kl 10-16)
och det historiska guvernörsresidenset Sosa-Carillo-Frémont<br />
House Museum (622-0956; Convention Center Complex,<br />
151 South Granada; ons-lör kl 10-16) varifrån gratis guidade<br />
promenader utgår somliga helger.<br />
I n d i a n e r n a<br />
Namnet Tucson kommer från indianernas språk och betyder<br />
”källan vid svarta bergets fot” – vilket i europeiska munnar<br />
blev ”tooson”.<br />
I Tucson får åtminstone jag för första gången ovedersägliga<br />
bevis för att indianerna verkligen funnits här i elvatusen år<br />
och att de tillhörde en gammal civilisation som européerna<br />
praktiskt taget utrotade. Forskare har hittat urgamla<br />
elefantbenknotor och jaktvapen i Ventanagrottan, väster<br />
om Tucson, som kunnat dateras så långt tillbaka. På 200talet<br />
f Kr hade indianerna tama hundar som sällskapsdjur,<br />
till jakt och vakt. Här i trakten fanns ett jordbrukarfolk<br />
som kallades för hohokam-stammen. De byggde enorma<br />
bevattningssystem och bedrev handel med andra stammar så<br />
långt borta som i Kalifornien. De använde ”konservburkar”<br />
av lera för majsförvaring. De har även lämnat hällmålningar<br />
som vi kan se i Sanguaro National Park West, alldeles utanför<br />
Tucson. Deras ättlingar tros vara dagens papagofolk (ca<br />
7000 stammedlemmar) som följer en del av hohokamfolkets<br />
sedvänjor. Sedan kom – som vi vet – de vita kolonisatörerna<br />
och utplånade 90% av urbefolkningen.<br />
På 1800-talet, när en del av stammarna – t ex apacherna –<br />
gjorde motstånd, satte man ett pris på deras skalper. Efter ett
tag klagade den mexikanska regeringen bittert över att civila<br />
mexikaner hittats dödade och flådda: det visade sig att jägarna<br />
korsade gränsen till Mexiko för att hämta håriga skinnbitar<br />
eftersom det var mycket lättare att döda en mexikan än en<br />
apacheindian. Sedan, sägs det, började affärsmän importera<br />
kinesiska och filippinska skalper, rökta och torkade, som man<br />
kunde få tag på utan att alls utsätta sig för någon fara. Då gick<br />
det för långt och skalpmarknaden kraschade.<br />
Det sista stora indiankriget tog slut 1886 när apachehövdingen<br />
Geronimo lade ner sina vapen vid Apache Pass i bergen i<br />
sydöstra Arizona. Platsen är nu Fort Bowie Historical<br />
Site; (527) 847-2500.<br />
Idag har indiankulturer tagits upp av new age-flummare<br />
som gillar att meditera till flöjtmusik eller dansa i extas<br />
till indiantrummor. Och städer i Arizona kan dryga ut sina<br />
inkomster med indianrelaterad turism.<br />
M e r o m i n d i a n e r n a<br />
Efter att man varit på Arizona State Museum och vill veta<br />
mer kan man kontakta Tucson Indian Center (American<br />
Indian Association), (520) 884-7131, på 131 East Broadway,<br />
som bl a arrangerar stadens indianfestival varje höst, med<br />
musik, dans och hantverk.<br />
Mellan Tucson och Phoenix kan man besöka<br />
hohokamstammens fyra våningar höga bosättningar i Casa<br />
Grande (1300-talet e Kr); museet är öppet dagligen kl 8-17;<br />
723-3172.<br />
Om man stannar i Phoenix finns där Pueblo Granderuinerna<br />
i en park. För tusen år sedan var detta en boplats
för hohokamstammen och man kan gå runt mellan deras<br />
bostadskvarter, bevattningskanaler och något som tros vara<br />
ett astronomiskt observatorium. Somliga ytor har använts för<br />
bollsporter. Det intilliggande Pueblo Grande Museum,<br />
(602) 495-0900, skildrar hohokamkulturen. Phoenix har<br />
också ett antropologiskt museum, Heard Museum of Native<br />
American Culture; (602) 252-8848; på 22 East Monte Vista<br />
Road (öster om Central Avenue); dagligen; $5.<br />
Strax norr om Flagstaff ligger Wupatki, (520) 556-7040,<br />
som byggdes i tre våningar med mer än 100 rum och har en<br />
tillhörande bollplan, bebodd av hohokamstammen ca 1100-<br />
1300 e Kr men övergiven av mystisk orsak.<br />
Delstaten är idag smockfull med indianreservat. Närmast<br />
Tucson i sydväst ligger tohono o’odham-reservatet som<br />
sträcker sig över tusentals kvadratkilometer. Norr om Tucson<br />
ligger apache-reservatet. Ännu längre norrut i Arizona finns<br />
navajo- och hopi-reservat. Man bör kolla vad för slags speciella<br />
tillstånd som krävs för att besöka olika reservat och tänka på<br />
att fotografering och filmning inte alltid är accepterat. Flera<br />
stammar har egna museer, bl a:<br />
Apache Cultural Center, (520) 338-4625, i Whiteriver<br />
norr om Fort Apache.<br />
Hopi Cultural Center, (520) 734-2441, är ett modernt<br />
kulturcenter i pueblostil. I hopi-reservatet har folket levt i<br />
samma byggnader i Old Oraibi under de senaste 600 åren,<br />
sägs det, och följer än idag många av sina gamla traditioner.<br />
Navajo Nation Tourism Department, (520) 871-6436,<br />
PO Box 663 i Window Rock är lämplig att kontakta om man<br />
vill besöka reservatet i nordöstra Arizona.
Praktiska upplysningar<br />
Riktnumret till Tucson och de flesta andra platser i Arizona är<br />
520; huvudstaden Phoenix har dock 602.<br />
Ta sig runt<br />
Broadway heter huvudgatan, och breda Congress är dess<br />
parallellgata på norra sidan. Adresser norr om Broadway<br />
kallas North och söderut heter de South. Nollpunkten är där<br />
Broadway skär Stone Ave (parallellgata till 4th Ave). Öster om<br />
Stone heter adresserna East och västerut West – om en adress<br />
är mer än tusen nummer bort är det rätt långt att gå (ca 20<br />
kvarter).<br />
Gatorna löper i öst-västlig riktning (varvat med en del<br />
boulevarder) och avenyerna i nord-sydlig riktning. Ganska<br />
mycket finner man inom gångavstånd, men på heta dagar<br />
beklagar man bristen på god kollektivtrafik.<br />
Den historiska spårvagnen Old Pueblo Trolley går i turisttrafik<br />
(792-1802; vardagar kl 11-14 och fre kväll-sön eftermiddag;<br />
$1) norr om järnvägen, från 8th Street längs 4th Avenue upp<br />
till University Square och museidistriktet.<br />
Kollektivtrafiken ombesörjs av Sun Tran, 792-9222, de<br />
kör till de flesta delar av den här utspridda staden, men tyvärr<br />
glest. Enkel resa: ¢75. Stadsbussarna går från Ronstadt<br />
Transit Center (6th Ave/Congress).
Guidning<br />
Tucson Museum of Art har gratis guidade rundturer i<br />
El Presidio, ons-tors kl 11 (okt-april); liknande promenader<br />
arrangeras av Arizona Historical Society på lör under<br />
nov-mars kl 9:30 med samling vid Sosa-Carillo-Frémont<br />
House. Universitetet har guidade rundturer på campus,<br />
621-5130. Det arrangeras sporadiska vandringar i bergen<br />
och öknen, en del kan vara gratis och andra kan kosta upp<br />
till $70 för en dag, men oftast måste allt bokas i god tid;<br />
ring t ex: Center for Desert Archeology, 885-6283; Forest<br />
Service Volunteers, 881-1309; Old Pueblo Archeology<br />
Center, 798-1201; Pina Community College Corporate &<br />
Community Education, 884-6720; Southwest Center for<br />
Biological Diversity, 733-1391.<br />
Gray Line Tours är dyra men kanske enda chansen för den<br />
som saknar bil att komma till somliga turistattraktioner, 1-<br />
800-276-1528.<br />
Fråga<br />
Den välförsedda turistbyrån (mån-fre kl 8-17, lör-sön kl<br />
9-16; 1-888-2-TUCSON med information dygnet runt)<br />
ligger på 130 South Scott Ave, ett par kvarter från buss- och<br />
järnvägsstationen. Kolla också turistinformation på nätet,<br />
http://www.arizonaguide.com/visittucson; och för hela<br />
delstaten på http://www.amdest.com.<br />
Universitetet har egen informationsbyrå, 621-5130.
Fler sevärdheter<br />
Många sevärdheter ligger långt utanför Tucson. Ring<br />
respektive plats för anvisningar om du kör egen bil eller kolla<br />
om de ingår i någon guidad tur; kollektivtrafiken är tyvärr<br />
gles.<br />
Arizona-Sonora Desert Museum, 883-2702. Ca 20 km<br />
västerut på 2021 North Kinney Road. Dagligen kl 7:30-18;<br />
guidning kl 8:30, 9:30, 10:30 och 13:30; $8:95/$1:75. Anses<br />
vara en av USA:s bästa djurparker, för Desert Museum är<br />
både en djurpark och ett museum som handlar om ekologi<br />
i ökenregionen. Hälsa på asgamar, skorpioner och tarantlar.<br />
Biosphere 2, 1-800-828-2462. 60 km norr om Tucson på<br />
Oracle Road (väg-77), ta till höger vid milstolpe nr 96/5 och<br />
kör 3 km söderut. Dagligen kl 9-16:30; $13. Biosphere var<br />
från början ett märkligt experiment som gick ut på att bygga<br />
ett ekosystem i ett kolossalt växthus, där en grupp människor<br />
levde isolerade i två år för att samla erfarenhet inför<br />
koloniseringen av rymden; nu drivs Biosphere av Columbiauniversitetet<br />
och är öppet för publik dagligen (stängt under<br />
julhelgen), med egen restaurang och eget hotell.<br />
Colossal Cave, 647-7275. 35 km öster om Tucson på Old<br />
Spanish Trail (alternativt I-10 till Vail och sedan norrut).<br />
En av Nordamerikas största grottor, gammalt indian- och<br />
banditgömställe (det påstås att byte från flera rån ligger kvar).<br />
Guidade turer (dagligen). Servering och ridmöjligheter.
Gadsen-Pacific Toy Train Operating Museum,<br />
749-0228. Foothills Mall, 7401 North La Cholla Blvd (14<br />
km nordväst om centrum). Öppet fre-sön när Foothillsköpcentret<br />
är öppet; fritt inträde. Gamla och nya leksakståg,<br />
man får trycka på knappar för att sätta dem i rörelse.<br />
International Wildlife Museum, 617-1439. 10 km<br />
väster om centrum på Speedway Blvd till 4800 West Gates<br />
Pass Road. Dagligen kl 9-17. Naturhistoriskt museum med<br />
interaktiv utställning. Bio med naturfilmer.<br />
Kitt Peak National Observatory (NOAO), 318-8200,<br />
http://www.noao.edu. 950 North Cherry; kör 90 km sydväst<br />
om Tucson på Ajo Highway (Arizona State Route-86) och<br />
ta till vänster på väg-386. Dagligen kl 10-16; guidade turer<br />
kl 10:30 och 13:30; nattliga besök för stjärnkikning måste<br />
förbokas. I öknen på en hög bergstopp är luften klar och<br />
mycket lämpad för astronomiska observationer. Kitt Peak har<br />
världens största solteleskop.<br />
Old Tucsons filmstad, 883-0100. 201 South Kinney<br />
Road, nära korsningen med Old Gates Pass Road, 15 km väster<br />
om centrum. Dagligen kl 9-21 (ej storhelger); $12. Västernunderhållning.<br />
Öken-Hollywood som byggdes 1939 för<br />
filmen ”Arizona” och har sedan dess använts för hundratals<br />
andra inspelningar, t ex ”Rio Bravo” med John Wayne och<br />
60-talsserien ”High Chapparal” (kanske en förklaring till<br />
varför alla gamla vilda västernstäder är så lika varandra på<br />
TV). Kulisserna är ett av stadens populäraste turistmål, och<br />
när de brann ner 1995 byggdes allting upp igen inom ett år.<br />
Pima Air & Space Museum, 574-0462. 6000 East
Valencia Road (15 km sydöst om Tucson). Dagligen kl 9-16;<br />
$6/$3, gratis för barn under 10 år. Hundratals flygplan,<br />
militära och civila, bl a en kopia av bröderna Wrights plan<br />
från 1903 i en av världens största samlingar i sitt slag; 1996<br />
invigdes ett rymdgalleri.<br />
Titan Missile Silo, 625-7736. Duval Mine Road, Green<br />
Valley, 3 mil söder om Tucson. Sommartid ons-sön kl<br />
9-16 (vintertid dagligen); $6/$3, barn under 10 år gratis.<br />
Underjordisk missilsilo varifrån man under kalla kriget<br />
tänkte skjuta upp en missil med en kärnstridspets 214 gånger<br />
kraftigare än den som sprängdes över Hiroshima. Resten av<br />
USA:s Titan-silon har skrotats till följd av Salt-II-avtalet som<br />
supermakterna ingick, och denna som är den sista återstående<br />
är öppen för publik.<br />
Yozeum, 322-0100. 2900 North Country Club Road. Tisfre<br />
kl 9-15, lör kl 9-13; fritt inträde. Museum med jojor från<br />
1920-talet och framåt. Jojo-lektioner på lör.<br />
Kultur & Nöje<br />
Det märks att Arizonas främsta näring är service för<br />
pensionerade affärsmän, eftersom Tucson har 20 gånger fler<br />
golfklubbar än teatrar. Men Tucson har en egen filharmonisk<br />
orkester, en balett- och en operagrupp, och några teatrar<br />
(en för ”Broadway-stil”, en för ”off-Broadway” och en för<br />
avantgarde) vilket gör Tucson till en av blott 14 städer i USA
som har hela skalan av finkultur. Säsongen för teater är septmaj,<br />
glesare på sommaren. Jazzdiggare kan slå en signal till<br />
Jazz Hotline, 743-3399. Det ska inte vara speciellt svårt att<br />
ramla över ett countryband på barerna. Bästa rockklubben är<br />
Congress i hotellet med samma namn (se ”Sova”). Annars är<br />
det läggdags tidigt och på vardagskvällar är centrumgatorna<br />
ödsliga.<br />
a.k.a. Theater, 623-7852. 125 East Congress. Stadens<br />
avantgardistiska teater.<br />
Centennial Hall, 621-3341. University of Arizona,<br />
University Boulevard vid Park Avenue. Regelbundet<br />
återkommande program under titeln UApresents med<br />
konserter, dans eller Broadwayproduktioner.<br />
Center for the Arts, 884-6456. Pima Community College<br />
Campus (West), 2202 West Anklam Road. Tre scener,<br />
konstgalleri; blandad repertoar.<br />
Gaslight Theater, 886-9428. Little Anthony’s Diner, 7010<br />
East Broadway. Ons-lör; $6-13. Gammaldags teaterrestaurang<br />
med lätt musikalisk underhållning.<br />
Invisible Theater, 882-9721. 1400 North 1st Avenue.<br />
”Off-Broadway”, dvs något mer seriös kommersiell teater.<br />
Music Hall, 293-4336 (opera), 882-5022 (balett), 882-<br />
8585 (symfoni). Tucson Convention Center, 260 South<br />
Church Street. Klassisk musik och baletter med Arizona<br />
Opera Company, Ballet Arizona och Tucson Symphony<br />
Orchestra.
Reid Park, 791-4079. DeMeester Outdoor Performance<br />
Center vid 22nd Street och 1200 South Country Club Road,<br />
något öster om centrum. Friluftsscen.<br />
Temple of Music & Art, 884-4875. 330 South Scott<br />
Avenue, söder om turistbyrån. Art déco-teater från 1920-talet;<br />
600 sittplatser. Teatern har upprustats för den välkända<br />
teatergruppen Arizona Theater Company – allt från klassiker<br />
till modernt.<br />
Theater Arts Department, 621-1162. University of<br />
Arizona, Park Avenue söder om Speedway Boulevard. Teater<br />
och poesi.<br />
Kalendarium<br />
Tucson har ett digert år med evenemang för att underhålla<br />
stadens invånare och attrahera turister. Downtown<br />
Saturday Night är en amerikansk ”kulturnatta” då man<br />
försöker få centrala Tucson att leva upp genom att de 35<br />
konstgallerierna har kvällsöppet; den första och tredje lör i<br />
varje månad; 624-9977. På torsdagskvällar arrangeras en<br />
gratis Thursday Night Artwalk, ledd av konstkännare.<br />
Sedan 1925 hålls i slutet av februari den årliga rodeon med<br />
hästparader och andra kringevenemang, La Fiesta de los<br />
Vaqueros (mexikanska för cowboys), på Rodeo Grounds,<br />
4823 South 6th Ave, 741-2233. Tucson Mariachi<br />
Conference sker i slutet av april (4 dagar), med mariachikonserter,<br />
konst och parader över hela staden, 884-9920.
Music under the Stars (söndagskvällar) är gratis i Reid<br />
Park med Tucson Pops Orchestra; återkommer under maj,<br />
aug och sept; på samma plats spelas Shakespeare under<br />
sommaren, 791-4079. Under hösten infaller Tucson<br />
Indian Days, 884-7131. Tucson Heritage Experience<br />
Festival (T.H.E.) är ett par dagar med mångkulturell<br />
underhållning och hantverk i El Presidio i okt; fem scener;<br />
fritt inträde; 888-8816. I slutet av okt hålls Tucson Blues<br />
Festival med gratiskonserter i Reid Park, 570-7955.<br />
Sova<br />
Congress Hotel och Hostel, 1-800-722-8848, fax 792-<br />
6366, http://hotcong.com/congo, på 311 East Congress<br />
Street, är förmodligen det bästa valet i alla lägen – utom för<br />
bankrånaren John Dillingers liga som greps här. Hotellrum<br />
från $38 och vandrarhemsbäddar för $14, och när man bor här<br />
slipper man kön till rockklubben som är idealiskt kvällsnöje.<br />
Om man vill bo i de gamla El Presidio-kvarteren finns Julius<br />
Kruttschnidt House El Presidio Inn, 1-800-349-6151,<br />
på 297 North Main Ave, i spanskt hus från ca 1886, med<br />
trädgård; rum för $100-115 inkl frukost.<br />
Via turistbyrån kan man få förteckning över alla andra<br />
historiska bed & breakfast i staden, eller hjälp med att boka<br />
rum på någon av rancherna (Guest Ranches) i Tucsons<br />
omgivning; rancherna tenderar att vara dyra men priserna<br />
går ner under sommarens hetaste period.
Om man bara tänker stanna över dagen och resa vidare nästa<br />
natt, kan man förvara grejer på Greyhoundterminalen.<br />
Äta<br />
Hundraåriga Cushing Street Bar & Grill (343 South<br />
Meyer vid Cushing Street; dagligen 11-01) är en mysig bar<br />
med träbjälkar och rött kakelgolv, omaka pinnstolar och<br />
lackad bardisk, där man kan ta en trevlig öl eller äta billigt<br />
(hamburgare $6; andra varmrätter för drygt $10; öl $4),<br />
söder om Tucson Convention Center, ca 15 min gångväg från<br />
Amtrak.<br />
Cybercafe och Club Congress i gamla hotellet (se ovan) är<br />
bra för en läskande iskaffe ($2) eller öl, på eftermiddagen kan<br />
man surfa på internet för $6, kvällstid spelar rockband.<br />
Kring universitetet hittar man flera trevliga ställen, liksom<br />
även längs köpgatan 4th Avenue.<br />
Läsa<br />
Läs Tucson Weekly som delas ut gratis och guidar i stadens<br />
nöjesliv; finns även på http://tucsonweekly.com.<br />
Bookman’s Used Books, Music & Software (dagligen kl 9-22)<br />
har en av sina butiker på 1930 East Grant Road vid Campbell<br />
Ave, 1 1/2 km norr om universitetet.
Ta sig vidare<br />
Järnvägsstationen är liten men har fräscha toaletter,<br />
centralt belägen på 400 East Toole Ave. Amtrak kör mot<br />
Los Angeles tre gånger i veckan (mån & tors & lör) och resan<br />
tar 9 timmar (över natten), samt med avgång på morgonen<br />
(mån & ons & lör) via Texas och New Orleans till Florida<br />
– efter 2 1/2 dygn kan man vara i Miami. Från Tucson till<br />
delstatshuvudstaden Phoenix kan man åka gratis med<br />
thruway-buss (måste förbokas) om man har Amtraks tågpass<br />
och från Phoenix går dagliga Amtrakbussar vidare via Flagstaff<br />
till Grand Canyon.<br />
Tvärs över gatan ligger Greyhound (2 South 4th Ave); öppen<br />
24-timmar om dygnet. Där finns kafeteria, TV-apparater<br />
och förvaringsboxar ($2 för 6 timmar). Bussar till Phoenix<br />
går med några timmars mellanrum; 2 timmar; $12. Till Las<br />
Vegas med byte i Phoenix: 10-12 timmar; $39. Greyhound<br />
nås dygnet runt på 1-800-231-2222. Intill Greyhound ligger<br />
Trailways.<br />
Tucson Airport, 573-8100, ligger en mil söder om<br />
centrum och resan till centrum kostar ¢75 med reguljär buss<br />
eller $11 med flygplatsskytteln. Mellan Tucson och Phoenix<br />
Sky Harbor Airport trafikerar Arizona Shuttle Service (1-<br />
800-888-2749; 18 turer dagligen; $19 per väg).<br />
Från Tucson till Tombstone är det 112 km, till Bisbee 144 km.<br />
Landsvägen till Mexiko går rakt söderut via Nogales (100<br />
km).
För driveaway-bilar ring National Auto Transporters<br />
i Tucson, (520) 323-7659; Phoenix, (602) 992-5200 eller<br />
Auto Driveaway, (602) 952-0339.<br />
Värt att veta om Arizona<br />
Arizona byter inte till sommartid.<br />
Huvudstaden heter Phoenix (600 000 inv) och ligger 184 km<br />
norr om Tucson. Till Phoenix flyttade trummisen Maureen<br />
Tucker efter upplösningen av Velvet Underground i maj 1973,<br />
och födde fem barn. Här började Alice Cooper och Tubes.<br />
Främst är Phoenix en solig pensionärsstad där man hyr eller<br />
köper in sig i färdiga pensionärsförorter.<br />
Hit flyttade arkitekten Frank Lloyd Wright och inrättade<br />
sin studio och arkitekturskola, Taliesin West, (602) 860-<br />
2700, på 108 Street North vid Cactus Road i Scottsdale,<br />
Phoenix nordöstra utkrok (dagliga visningar, förbokning är<br />
nödvändigt; $10). Wright bodde här till sin död 1959 och har<br />
satt sina spår: se bl a Grady Gammage Memorial Auditorium,<br />
(602) 965-3434, på Arizona State University (gratis guidade<br />
turer på vardagar) och First Christian Church, 6750 North<br />
7th Street. Ett av Frank Lloyd Wrights allra första knäck i<br />
Phoenix var Biltmore Hotel (1927), ett dyrt hotell att bo på<br />
med en dyr restaurang döpt till Wright’s, som inte ens räknas<br />
till stadens bästa.<br />
Fråga mer på turistbyrån, 1-800-842-8257, i Civic Center.<br />
Billigast ($12) bor man på HI-Metcalf House, (602) 254-
9803, på 1026 North 9th Street, 1 km norr om Greyhound och<br />
3 km från Amtrak. Amtrak ligger på 401 West Harrison Street<br />
(tåg mellan Chicago och Los Angeles). Greyhoundterminalen<br />
ser ut mest som ett koncentrationsläger på East Washington<br />
Street. Bussar Phoenix-Las Vegas kostar $29; Phoenix-<br />
Flagstaff $21:50. Sky Harbor Airport, 5 km sydost om<br />
centrum nås med stadsbussar (samt gratis skytteltrafik på<br />
vardagar).<br />
G r a n d C a n y o n<br />
Sydvästra USA:s största sevärdhet är Grand Canyon, i<br />
Arizona nonchalant kallad ”The Canyon” eftersom den är<br />
tämligen ensam i sitt slag och knappast behöver någon<br />
utförligare presentation. Om man befinner sig i Tucson eller<br />
Phoenix, bör man först resa till Flagstaff och därifrån fortsätta<br />
till Grand Canyon (med Amtrakpass kommer man ända<br />
fram per thruway-buss). Till nationalparken betalar man en<br />
inträdesavgift på $4 per person; $20 per bil.<br />
Man kan bo hyfsat billigt på Phantom Ranch (sovsal $22;<br />
dubbelrum $60; måltider $10-20) på botten av Grand Canyon<br />
(vid Coloradofloden). Hotellen är lite dyrare uppe i de små<br />
samhällena Grand Canyon och Bright Angel. Bright Angel<br />
Lodge, (520) 638-2401, som är byggt år 1935, kostar $60-<br />
$275; El Tovar Lodge, (520) 638-2401, i samhället Grand<br />
Canyon är det finaste stället med anor från 1905 – där har<br />
presidenter och filmstjärnor övernattat; $200-300 per natt.
Alla bokningar görs genom Amfac Resorts, (303) 297-2757,<br />
fax (520) 638-9247. I Bright Angel har Park Rangers gratis<br />
program för turister. Turistinformation fås genom Grand<br />
Canyon National Park, (520) 638-7888, fax 638-2125.<br />
Flagstaff (30 000 inv) nås med dagliga tåg från Chicago<br />
och Los Angeles; om man inte har Amtraks tågpass kostar<br />
bussresan Flagstaff-Grand Canyon $12:50 med Nava-Hopi<br />
Tours; en daglig buss i vardera riktningen. Turistbyrån,<br />
(520) 779-7611 ligger på 211 West Aspen Ave. Flagstaff<br />
har flera billiga vandrarhem: STF-medlemmar kan bo på<br />
historiska HI-Weatherford Hotel för $18, 1-800-631-5032,<br />
fax (520) 773-8951, på 23 North Leroux, tvärs över Route-66<br />
från järnvägsstationen (det är för övrigt samma berömda väg<br />
som det sjungs om: ”…get your kicks on Route Sixty-Six”).<br />
På hotellet från 1897 har västernhjältar som Wyatt Earp<br />
bott och författaren Zane Grey (1872-1939) satt och skrev<br />
västernromaner – över 100 filmer bygger på hans böcker!<br />
Weatherford har en pub med musik så att man slipper ha<br />
tråkigt på kvällen. Om det skulle vara fullt kan man prova<br />
Dubeau Motel & Hostel, 1-800-398-7112, på 19 West<br />
Phoenix Ave (sovsal $12; privata rum $25), några kvarter från<br />
busstationen och mittemot järnvägsstationen; i priset ingår bl<br />
a cykelutlåning.<br />
Alternativt kan man resa till Grand Canyon via Williams<br />
(mellan Flagstaff och Grand Canyon) med Grand Canyon<br />
Railroad, 1-800-843-8724 (dagligen på sommaren, glesare<br />
vintertrafik; $47 enkel resa; inkl simulerat tågrån). Om man<br />
fastnar i Williams finns där en turistbyrå, (520) 635-4061,<br />
på 200 West Railroad Ave och billiga bäddplatser på Canyon
Rail Car Hostel, (602) 635-9371, 1900 Rodeo Road.<br />
På sina ställen tangerar Grand Canyon gränserna till Utah och<br />
Nevada – den är därför tillgänglig från t ex Las Vegas varifrån<br />
det arrangeras populära eftermiddagsturer med flyg.
Från Arizona till Las Vegas<br />
Klockan är fem på morgonen och bussen har just rullat över<br />
Coloradofloden där Hooverdammen snör av Grand<br />
Canyon och bildar en av världens största konstgjorda sjöar,<br />
Lake Mead. Omedelbart efteråt börjar vägen att luta brant<br />
mot Nevadas mörka öken och stjärnorna bleknar, för där<br />
ligger Las Vegas som en glittrande radioaktiv spya, nedkräkt<br />
från himlen. Staden är som en skopa av solen, en rastlös<br />
guldpöl, som runnit till öknens botten. Bussen rullar av egen<br />
kraft utför sluttningen mot denna malström, denna bläckfisk i<br />
neonkroppsstrumpa, och ju närmare vi kommer desto tydligare<br />
urskiljer vi de enskilda kasinonas ljusreklam: allt pulserar i en<br />
och samma riktning, suger in mot kasinoportarna, och varje<br />
skylt utlovar maximal vinstchans till envar som där träder in.<br />
När bussen rullar på Las Vegas morgontomma gator blickar<br />
man in i dygnet-runt-öppna spelhallar där folk sitter hålögda,<br />
utmärglade, som knarkarna i europeiska stadsparker, och<br />
masturberar den enarmade banditen för att få se frukter i<br />
olika färger.<br />
Sju timmar och tre minuter efter avresan från Phoenix,<br />
Arizona, kliver man mör och svettig ut ur bussen på Las<br />
Vegas Greyhoundterminal, där folk som spelat bort pengarna<br />
till hemresan gråter vid biljettluckan tills ordningsvakterna<br />
släpar iväg dem.
Vägvisare till Las Vegas,<br />
Nevada – $35 per dag<br />
Las Vegas (1,1 milj inv) förtjänar absolut ett studiebesök<br />
av varje seriös turist. Spelhålorna garanterar en<br />
annorlunda och omtumlande upplevelse – men<br />
man ska iaktta försiktighet om man har lätt för att<br />
drabbas av speldjävulen. Amerikanerna själva gör<br />
av med i genomsnitt 15 000 kr per person och år på<br />
hasardspel.<br />
Det är väldigt billigt att vistas i Las Vegas så länge<br />
man undviker spelborden: hotellen lockar med<br />
gratisnöjen, underhållning, billig mat, gratis drinkar.<br />
Man kan ha kul i dagar utan att spendera mer än en<br />
handfull dollar.<br />
Dessutom har Las Vegas ett stort kulturutbud, med<br />
museer, konserter och Las Vegas-shower.
Ljusets och mörkrets stad<br />
Han verkade förvånad. ”Har du hittat den amerikanska<br />
drömmen?” sa han. ”I den här stan?”<br />
Jag nickade. ”Vi sitter på huvudnerven just precis nu”,<br />
svarade jag.<br />
Hunter S Thompson om kasinot Circus-Circus i ”Las<br />
Vegas, en grym resa till hjärtat av Den Amerikanska<br />
Drömmen”<br />
Nevada är spanska för snöhöljd, och syftar på bergsmassiven<br />
norrut i delstaten. De första vitingarna som bosatte sig i<br />
Nevada var mormoner som grundade staden Mormon Station<br />
1849. Ursprungligen var det bergsbruket som var den stora<br />
näringen, men när guld- och silverådrorna sinade övergavs<br />
samhällena, och många är idag ödsliga spökstäder. Eftersom<br />
Nevada länge förblev en av USA:s glesast befolkade delstater<br />
gjorde armén kärnvapenprov i öknen norr om Las Vegas på<br />
1950-talet. Men tack vare spelhålorna går delstaten nu en<br />
ljusare framtid till mötes.<br />
Händelseförloppet som förvandlade avfolkningsbygden till<br />
ett av USA:s främsta turistmål är följande: Hasardspel var<br />
förbjudet i början av 1900-talet, men legaliserades 1931.<br />
År 1940 invigdes det första kasinohotellet på Las Vegas<br />
Boulevard som på den tiden bara var en dammig bygata. Det<br />
dröjde bara några år tills The Strip, som boulevarden kallas,<br />
började utvecklas mot den turistmagnet det är idag. Spel och<br />
snabbvigslar blev de stora inkomstkällorna och närheten
till Hollywood garanterade att man inte behövde sakna rika<br />
kunder och berömda kabaréartister.<br />
Från allra första början har investeringarna gjorts med<br />
maffiapengar, som t ex när Flamingo byggdes av Bugsy Siegel<br />
1946 (spelad på bio av Warren Beatty). Än idag kommer en<br />
stor del av pengarna från organiserad brottslighet (ett kasino<br />
med enorma dagliga ut- och inbetalningar är den perfekta<br />
platsen för att tvätta smutsiga pengar).<br />
Den ursprungligen mycket syndiga profilen har under de<br />
senaste åren tonats ned. Visserligen dräller det av motell som<br />
hyr ut rum per timme (inklusive ”cable-porno”), färggranna<br />
broschyrer erbjuder ”callgirls” eller försöker locka en till<br />
någon bordell – i vissa kommuner står bordellerna för 30%<br />
av skatteintäkterna. Men bordellerna är förbjudna i de<br />
familjevänliga kasinostäderna Las Vegas och Reno, och Sodom<br />
och Gomorra överskuggas av alla familjeattraktionerna för<br />
helylleturisterna: de flesta kasinohotell har någon form av<br />
nöjespark och simbassänger för barnen.<br />
Antalet turister ökar stadigt när det är goda tider i landet,<br />
eftersom folk har mer pengar att spendera (och amerikaner<br />
är notoriskt skeptiska mot att resa utomlands). Och besöken<br />
ökar ännu mer när det är dåliga tider, för då vill folk glömma<br />
eländet och hoppas på att vinna storkovan. Las Vegas har 30<br />
miljoner turistbesök per år. Och 30 miljoner turister betyder<br />
tiotals miljarder spenderade dollar. Las Vegas är en förebild<br />
för många fattiga områden i USA, som legaliserar spel i hopp<br />
om att kasinopengarna ska bygga upp infrastruktur och<br />
sysselsätta regionens arbetslösa.
Fortfarande är Las Vegas en slutförvaringsplats för gamla<br />
kändisar, som här kan hålla sin karriär igång med konstgjord<br />
andning. Elvis Presley uppträdde under sina sista år på Hilton.<br />
När denna reseguideförfattare besökte Las Vegas kunde<br />
jag räkna till fler gråhåriga föredettingar än antalet fingrar<br />
på mina händer: där fanns alla sorter från Paul Anka, Neil<br />
Sedaka, Pointer Sisters, KC & The Sunshine Band, Dr Hook,<br />
Engelbert Humperdinck, David Cassidy, Everly Brothers,<br />
Steppenwolf och Emerson, Lake & Palmer till David Lee<br />
Roth. Det intressanta är att för tio år sedan var artisterna<br />
desamma, med undantag för David Lee Roth som då ännu<br />
inte hunnit bli en föredetting.<br />
Stadens ”skyddshelgon” är ingen mindre än Liberace (1919-<br />
87), som hedras genom ett eget museum och med en årlig<br />
prisutdelning för showartister. Föga häpnadsväckande<br />
är det att Las Vegas (liksom Arizona) har börjat locka till<br />
sig pensionärer eftersom ökenluften är torr och hälsosam<br />
mot kroniska åkommor (liksom i Arizona), och här får<br />
pensionärerna på köpet ett hektiskt nöjesutbud året om.<br />
Dessutom är nöjeslivet i ”City of Light” koncentrerat till ett<br />
par gator i centrum, och förorterna så är tysta att man kan<br />
vila dygnet runt.<br />
Las Vegas har – genom en märklig blandningen av synd, hor<br />
och spel å ena sidan, och å andra sidan sitt välkomnande<br />
av pensionärer och barnfamiljer – kommit att allt mer<br />
förkroppsliga den amerikanska drömmen. Faktum är att Las<br />
Vegas växer snabbare än någon annan stad i landet: varje<br />
månad bosätter sig 4000 nya invånare i Vegas och man<br />
trycker ny telefonkatalog två gånger om året.
T h e S t r i p<br />
Huvudgatan som sträcker sig kilometer efter kilometer<br />
genom staden är Las Vegas Boulevard, och en 5 kilometer<br />
lång sträcka av Las Vegas Boulevard South kantas av de stora<br />
kasinopalatsen – denna sträcka kallas också för The Strip.<br />
Oftast har varje kasinopalats flera spelhallar med alla slags<br />
spel från roulettebord och kortspel till enarmade banditer och<br />
keno (mer om spelen följer). I samma byggnad finns oftast<br />
flera restauranger, vanligtvis en billigare servering (en diner<br />
eller buffématsal) där vi vanliga turister äter för ett par dollar<br />
och mer exklusiva restauranger för de rika. Därutöver har<br />
kasinopalatsen byggts ut med alla slags familjeattraktioner<br />
– badbassänger, nöjesparker och showteatrar.<br />
The Strip rymmer allt en amerikan vill se under sitt liv i<br />
kompaktformat. Kasinona profilerar sig med olika teman,<br />
och bara genom att förflytta sig en liten bit längs gatan kan<br />
man byta miljö från stjärnornas Hollywood (MGM Grand<br />
Hotel) till Egyptens pyramider (Luxor Casino; inklusive<br />
farao Tutankhamons grav) eller sitta och dricka kaffe under<br />
(ständigt) rodnande aftonhimmel på en (luftkonditionerad)<br />
piazza i Italien (Caesar’s Palace) eller vistas i en cirkusmiljö<br />
där man genom att vrida blicken upp från spelbordet kan se<br />
trapetsartister svinga sig i taket (Circus-Circus Casino).<br />
Ett kasino bjuder publiken på dagliga sjörövarbataljer med<br />
fullskaliga fregatter som exploderar och sjunker i en konstgjord<br />
sjö som omger spelhallen (Treasure Island), och ett annat<br />
håller sig med djurpark (Tropicana Casino).
Nya kasinohotellet New York, New York är en grov karikatyr<br />
på en Manhattanvy, med Frihetsgudinnan hälften så stor som<br />
originalet, och en profil där man känner igen Empire State<br />
Building (krympt till ”bara” 50 våningar); växelpengarna<br />
körs runt av växelkassörskor vars vagnar har dekorerats<br />
som gula New York-taxibilar. Det finns ett nostalgikasino<br />
som ska föra tankarna till sekelskiftets Monte Carlo, och ett<br />
Countryland Casino som ska förflytta en till Nashville. På ett<br />
annat hotellkasino finns möjligheter att åka vattenskidor på<br />
en konstgjord sjö mellan spelborden.<br />
Varje vecka invigs nya märkvärdigheter. Nyheter 1997-98 är:<br />
Filmmogulen Steven Spielbergs nya smörgåsrestaurang<br />
Dive!, byggd som en ubåt och där den typ av mackor som<br />
kallas ”subs” givetvis serveras. Man kan åka hiss upp till<br />
World of Coke Museum i världens största Coca-Colaflaska.<br />
Stratosphere Resort har USA:s högsta torn med tre<br />
vigselkapell, roterande restaurang med panoramautsikt och<br />
världens högsta berg-och-dalbana på taket till 135:e våningen.<br />
Star Trek Experience är en science-fiction-temapark<br />
med virtual reality-attraktioner och Star Trek-restauranger<br />
(alltsammans byggs i samarbete mellan Las Vegas Hilton och<br />
nöjespark-kedjan Paramount Parks) – och Star Trek-kasinot<br />
får snart konkurrens av nya Starship Orions ”Alien-Cirkus”.<br />
Härnäst öppnas ett hotellkasino med tema Paris: där ska<br />
finnas kopior av Triumfbågen, Champs-Élysées, Seinefloden<br />
och Eiffeltornet (där man kan äta i översta våningens Jules<br />
Verne-restaurang). Andra nya hotell ska erbjuda miljöer som<br />
om man befann sig i Marocko (fast bättre), i Venedig (fast<br />
bättre) och på 50-talet (fast bättre).
Det finns ingen hejd på uppfinnarglädjen i Las Vegas. Allt<br />
som krävs för att göra en människa lycklig finns, och om det<br />
inte finns så är det under uppbyggnad. Och allt är bättre än<br />
originalen eftersom man inte behöver trassla med franska<br />
glosor eller oroa sig för att det inte ska finnas hamburgare i<br />
Marocko.<br />
Vad ska framtidens arkeologer tänka när de hittar ruinerna<br />
efter Las Vegas i denna ogästvänliga öken – ruiner och vrak<br />
efter spelmaskiner, bordeller, sjörövarskepp och världens<br />
största Coca-Cola-flaska? Kanske tänker de att 1900-talets<br />
människor i sin religiösa nit strävade efter att återuppbygga<br />
det bibliska Sodom & Gomorra, som Gud i vredesmod<br />
förvandlat till aska, är min gissning.<br />
B r ö l l o p i L a s V e g a s<br />
Las Vegas är känt för snabba vigselförrättningar: stjärnor från<br />
Hollywood gifter sig här i parti och minut. Det sägs att Joan<br />
Collins har gjort det flest gånger (bl a på Little White Chapel).<br />
Andra som gift sig i Vegas är Frank Sinatra-Mia Farrow<br />
och Bruce Willis-Demi Moore. Även ickekändisar gifter<br />
sig här eftersom det är billigt och enkelt. I Nevada förrättas<br />
100 000 bröllop per år: de 50 vigselkapellen står alltid redo<br />
i Las Vegas, ofta med limousine- och smokinguthyrning i<br />
samma kvarter. Och lika lätt är det att skilja sig – vilket 10<br />
000 par gör om året.<br />
Vigslar tar ungefär tio minuter (man behöver inte ens kliva<br />
ur bilen om man inte vill; det snabbaste drive-in-kapellet<br />
förrättar vigslarna på drygt 30 sekunder) och det kostar från
$25 för de enklaste arrangemangen till $200 för något mer<br />
speciellt. Det finns temabröllop för den som vill ”lyxa”: låt en<br />
Elvisklädd präst viga er till tonerna av ”Love Me Tender” på<br />
Graceland Chapel.<br />
Allt som krävs är en licens för $35 från en lokal domstol (i Las<br />
Vegas Clark County Courthouse, 200 South 3rd Street; månfre<br />
kl 8-24, lör-sön dygnet runt; 455-3156). Båda parter<br />
måste infinna sig på kontoret och båda måste vara över 18<br />
år (styrks med ID-kort); den som är 16-18 år måste visa upp<br />
skriftligt tillstånd från målsman.<br />
Man behöver inte ta blodprov och om man är frånskild räcker<br />
det att man själv uppger det och försöker minnas när och<br />
var skilsmässan inträffade. Man kan beställa förteckningar<br />
över kapell och en ”honeymoon planner” från turistbyråer<br />
i Nevada (se ”Fråga”); de populäraste bröllopsdagarna är<br />
Valentindagen och nyårsafton.<br />
S p e l e t k a n b ö r j a<br />
Minimiålder för att delta i hasardspel är 21 år. Den som är<br />
under 21 år kan spela om mindre värdefulla vinster, i barnens<br />
spelhall utgörs vinsterna t ex av kramdjur. Klädseln är valfri:<br />
en del gäster är uppklädda i klänning eller kavaj, andra<br />
kommer i shorts och T-shirt.<br />
Grundreglerna för hasardspel är två:<br />
1) Lär dig spelet innan du börjar spela. Kasinon ger<br />
gratislektioner och delar ut instruktionshäften. För att få<br />
hjälp av croupieren är det bäst att spela tidigt på morgonen,<br />
när det är lugnt. De flesta spelen är mycket lättbegripliga,
eglerna tar sällan längre än 60 sekunder att lära sig. Men att<br />
vinna är däremot lika svårt som att försöka kravla sig upp ur<br />
kvicksand. Kasinots förtjänst ligger givetvis i att de utbetalade<br />
vinsterna totalt sett är lägre än de inbetalade insatserna. Alla<br />
förlorar alltså – men kasinot förlorar mindre än vad spelarna<br />
förlorar.<br />
2) Sätt en gräns för hur mycket du är beredd att förlora och håll<br />
fast vid den: om du använder spelmarker ska du med jämna<br />
mellanrum växla in dem så att du ser hur mycket pengar de<br />
motsvarar. När dagens förlust är gjord ska du inte försöka<br />
vinna tillbaka pengarna – det finns andra nöjen i Las Vegas.<br />
Följande är de vanligaste spelen:<br />
Tärningsspel bygger på vadslagning om numren som<br />
kommer upp; tärningarna byts ut varje dag för att minimera<br />
risken för slitage som kan leda till att ett visst nummer<br />
kommer upp för ofta.<br />
Roulette bygger också på vadslagning: här ska man gissa<br />
vilket av de numrerade facken kulan hamnar i.<br />
Blackjack är ett kortspel där summan av kortens värde ska<br />
komma så nära 21 som möjligt – helst ska man få 21. Men<br />
man förlorar om man får över 21.<br />
Baccarat är ett liknande kortspel där man ska få 9 (eller så<br />
nära som möjligt).<br />
Det finns också ett bingo-liknande spel (av kinesiskt<br />
ursprung) som kallas Keno. Keno spelas mer som tidsfördriv,<br />
ofta medan man vilar sig vid bardisken eller äter på någon<br />
kasinorestaurang.
Enklast att förstå är spelautomaterna. Man stoppar in<br />
ett mynt och drar i en spak: automaterna är inställda för att<br />
betala tillbaka en viss procent av allt det som satsas. En del<br />
kasinon lockar med 99,7% retur i vinster, eftersom rassel från<br />
mynt lockar fler spelare till apparaterna. Och antingen vinner<br />
man eller så förlorar man – någon tvekan om spelets natur<br />
kan därmed inte råda.<br />
–Hemligheten är att man ska fortsätta spela på en och samma<br />
maskin hela tiden, sa en hjälpsam tant som gick förbi med en<br />
stor kartong med mynt.<br />
Jag började med 40 mynt i handen och satte mig framför en<br />
apparat som såg lovande ut (den hette Wild Rose), och matade<br />
in mynten ett efter ett medan jag mellan varje inmatning lugnt<br />
och sansat drog i spaken, på ett icke alltför ivrigt sätt.<br />
Apparaten väsnades emellanåt infernaliskt när vinsten<br />
sprutade ned i myntlådan, och efter att ha spenderat 40 mynt<br />
kunde jag räkna ihop en sammanlagd retur om 35 mynt (87,5<br />
%). För att försäkra mig om att testresultatet blivit korrekt<br />
spelade jag de 35 mynten, och fick den här gången 20 mynt i<br />
retur, en radikal försämring (57%). Under tiden hade jag dock<br />
hunnit beställa en gratis öl, så jag invaggades i en känsla av att<br />
ändå ha tjänat något på det här. På kasinona har de räknat ut<br />
att efter några öl fortsätter gästerna gärna att trycka in mynt<br />
i maskinerna – vilket var exakt vad jag gjorde. Efter att ha<br />
spelat de återstående 20 mynten räknade jag in en retur på<br />
5 mynt (25%). Medan cirkusartisterna svischade förbi i taket<br />
ovanför mitt huvud stoppade jag in de fem mynten, och till<br />
min förvåning gav tre av mynten vinst och min pott ökade
till 15 mynt (300%). ”Viva Las Vegas”, nynnade jag för mig<br />
själv medan jag matade in mynten, bara för att upptäcka att<br />
maskinen villigt svalde varenda nickel utan att ge någonting<br />
alls tillbaka.<br />
Och lärde jag mig någonting av att 40 mynt förvandlats till<br />
0? Nej, ingen sensmoral hindrade mig från att växla till mig<br />
ännu fler mynt och fortsätta reta speldjävulen. Med samma<br />
målmedvetna, maniska precision som tanterna i spetsiga<br />
glasögon och uttänjda hotpants omkring mig kämpade jag<br />
mot mina spelautomater (periodvis matade jag tre samtidigt),<br />
hjälpt av ytterligare gratisöl bekymrade det mig föga att<br />
jag förlorade mer och mer. Då och då tickade apparatens<br />
rosenröda ögon fram småvinster för att hålla mig igång. Det<br />
var som om det bara var Wild Rose och jag där, de andra<br />
människorna försvann i en rökblå dimma. Om jag hade spelat<br />
på dollarmaskiner hade jag vid eftermiddagens slut legat back<br />
med $240 (1900 kronor), men eftersom jag begränsat mig till<br />
femcentsmaskiner var förlusten bara $12 (96 kronor).<br />
Men det fanns bara en vinnare.<br />
Och det var inte jag.<br />
D o w n t o w n – F r e m o n t<br />
S t r e e t E x p e r i e n c e<br />
Från The Strip kan man gå norrut till stadens Downtown, förbi<br />
rosa bröllopskapell, bredvid saggiga motell som hyr ut rum<br />
per timme för snabba smekmånader, förbi thairestaurangen<br />
som dubblerar som pantbank och där man kan stampa på sin<br />
vigselring.
Och förbi de där ställena där man kan snabblåna pengar till<br />
borgen och spelskulder, förbi gräsmattor och ödetomter där<br />
tiggarna sover när de slutat tigga för dagen.<br />
Fremont Street är en tvärgata till Las Vegas Boulevard,<br />
tidigare känd som ”Glitter Gulch”, numera också kallad Casino<br />
Center – vilket är varumärket för Las Vegas Downtown. Där<br />
består neonljusen av en genomtänkt blandning av gult och<br />
vitt med inslag av blått, och ljuset är så intensivt att det mitt i<br />
natten ser ut som om det vore tidig eftermiddag. Belysningen<br />
ingår i en strategi, för här längs Fremont Street ligger kasinona<br />
tätt, och sitter man inne och spelar och råkar slänga ett öga ut<br />
så ser man gatan bada i dagsljus, vare sig det är dag eller natt.<br />
Helt följdriktigt finns det inte några klockor någonstans, bara<br />
spel och sprit, spel och sprit; allt för att man inte ska upptäcka<br />
hur sent det är och sluta spela.<br />
Alla siffror överallt, neonskyltar som blinkar $100 000,<br />
och en miljon dollar i äkta $10 000-sedlar som ställts ut på<br />
Binion’s Horseshoe, gör att man tänker guld, och när man<br />
blivit trött och full och lutar sig mot sin spelautomat så kan<br />
man drömma guld.<br />
Spelkunderna vid de filtklädda spelborden är klädda i<br />
snitsiga kostymer eller lediga strukna skjortor, minikjolar<br />
och åtsmitande jumprar, de har en solbränna från stranden<br />
och muskler från gymet, de vet hur man kastar tärning och<br />
samtidigt ser snygg ut, och med koreograferat förströdda<br />
men eleganta rörelser lyfter de ett cocktailglas från brickan<br />
som sträcks fram. Och om de förlorar eller vinner tusen dollar<br />
bryr de sig inte. De kastar föraktfulla blickar mot raderna av<br />
pensionärer och turister vid spelautomaterna.
Jag börjar att se estetiken i det hela: I USA finns en dröm om<br />
att bli rik, en tes om att alla kan lyckas, och ingenstans finns<br />
en mer demokratisk möjlighet att förverkliga den drömmen<br />
än i Las Vegas – någon gång då och då blir någon slumpvis<br />
utvald person miljonär. Men för varje sådan miljonär krävs<br />
att de andra satsar och förlorar. Las Vegas är på så sätt en<br />
metafor för det amerikanska samhället.<br />
Värt ett studiebesök, som sagt.
Praktiska upplysningar<br />
Riktnumret till hela Nevada är 702.<br />
Man bör som tillfällig besökare vara uppmärksam på att<br />
sedlar och mynt är betydligt mer gångbara än checkar och<br />
kreditkort i den här mycket säregna staden. Alla förutsätter<br />
att en check är ogiltig eller spärrad. Man kan ta ut kontanter<br />
(mot en avgift) på bankomater (ATM-maskiner) eller växla<br />
in checkar på speciella inväxlingsfirmor (som också lägger på<br />
avgifter).<br />
Ta sig runt<br />
För turister är Las Vegas en ganska enkel stad: en lång gata<br />
vid namn Las Vegas Blvd täcker in nöjena.<br />
Första kasinot byggdes vid korsningen Sahara Ave och Las<br />
Vegas Blvd. Söderut från Sahara är Las Vegas Blvd en av USA:<br />
s största turistattraktioner och kallas The Strip, på 5 km<br />
ligger kasinopalats, hotell med tusentals rum och nöjesparker<br />
tätt. Dagtid kan det bli ganska varmt om man går till fots.<br />
”Downtown” kallas också för Casino Center, beläget ett par<br />
km norr om Sahara Ave på Fremont Street (tvärgata till Las<br />
Vegas Blvd), tidigare känd som Glitter Gulch.<br />
Mellan The Strip och Casino Center finns ett ödsligare<br />
område där man hittar motell, pantbanker och kapell för<br />
snabbvigslar.
Kollektivtrafik ombesörjs av Citizens Area Transit, 228-<br />
7433. Buss nr 301 kör på Las Vegas Blvd mellan Casino Center<br />
och The Strip, dygnet runt med 15 minuters intervaller. Enkel<br />
avgift: $1-1:50. Byte är gratis under en timme, men då måste<br />
man be om transferbiljett när man påbörjar resan.<br />
Limousine (inklusive chaufför) kostar $40-80 per timme<br />
beroende på fordonets längd.<br />
Guidning<br />
Det finns turer till Grand Canyon, t ex med Kelly’s Canyon<br />
Tours (3 dagar, 2 nätter) från vandrarhemmet Las Vegas<br />
Independent Hostel två gånger i veckan; 385-0022.<br />
I turistbroschyrer hittar man bolag som flyger genom Grand<br />
Canyon i chartrade små plan (där man har god sikt från alla<br />
sittplatser): ofta hittar man i samma broschyr en rabattkupong<br />
för flyget. Se Arizona-kapitlet för mer upplysningar om Grand<br />
Canyon.<br />
Rikstäckande Gray Line Tours nås på 1-800-634-6579.<br />
Man kan åka nedför Coloradofloden med Black Canyon<br />
River Raft Tours, 1-800-696-RAFT (dagligen feb-nov; $65<br />
per deltagare).<br />
Fråga<br />
Turistbyrån (1-800-522-9555) ligger ett par kvarter från<br />
The Strip på 3150 Paradise Road (faxförfrågningar 892-2824).<br />
Turistinformation finns också på http://www.travelnevada.<br />
com.
Rörande delstatens övriga möjligheter kan man vända sig<br />
till Nevada Commission on Tourism i Carson City, 1-800-<br />
NEVADA-8.<br />
Fler sevärdheter<br />
Det finns djurparker och museer och allehanda roligheter för<br />
dem av oss som inte vill spela bort sin tid. Nedan följer de<br />
intressantaste sevärdheterna i Las Vegas-trakten (inklusive<br />
de närbelägna orterna Henderson och Boulder), utvalda<br />
bland ett stort antal attraktioner.<br />
Beam Fine Art Gallery, 895-3893. University of Nevada,<br />
4505 Maryland Parkway. Mån-fre kl 9-17; fritt inträde.<br />
Modern konst.<br />
Binion’s Horseshoe Casino. 128 Fremont Street. Dygnet<br />
runt. Kasinot har 100 x $10 000 innanför glas så att man kan se<br />
hur en miljon ser ut eller fotografera sig framför pengarna.<br />
Circus-Circus Casino, 794-3939. 2880 Las Vegas Blvd<br />
South. Cirkusartister svingar sig i trapetser över kasinogolvet<br />
kl 11-24. Den nya attraktionen är Grand Slam Canyon, en<br />
inomhusversion av Grand Canyon med berg-och-dalbana<br />
(fritt inträde, men åkattraktionerna kostar $2-5; åkpass $16).<br />
Kasinot serverar billiga bufféer till frukost, lunch och middag.<br />
Excalibur Casino, 597-7777. Las Vegas Blvd South vid<br />
Tropicana Ave. Excalibur, som anses vara världens största<br />
lyxhotell (över 4000 rum och 18 restauranger), flirtar med ett<br />
medeltidstema: trollkarlen Merlin bekämpar en eldsprutande
drake varje timme från solnedgången till kl 24; gratis. Därtill<br />
finns åkattraktioner som kostar.<br />
Fremont Street Experience, 1-800-262-5209. En<br />
kasinogalleria, Casino Center, i Downtown (den del av Las<br />
Vegas som är närmast busstationen); fyra kvarter täcks av en<br />
500 meter lång bildskärm uppbyggd av 2 miljoner lampor;<br />
ljus- och ljudshower varje timme kl 20-24.<br />
Hollywood Movie Museum, 1-800-633-1777. 305<br />
Convention Center Drive. Mån-fre kl 10-22, lör kl 10-18,<br />
sön kl 11-16; $7:95. Museum om Hollywoods gyllene år<br />
uppbyggd kring stjärnan Debbie Reynolds privata samling,<br />
med Marilyn Monroes kläder och Judy Garlands röda skor<br />
från ”Trollkarlen från Oz”; nästan 70-åriga Debbie Reynolds,<br />
själv känd från ”Singin’ in the Rain”, uppträder dagligen som<br />
hon gjort ända sedan 1970-talet (hon finns omnämnd redan<br />
i Hunter S Thompsons reportagebok från Las Vegas där han<br />
reflekterar: ”Why should I pay out my hard-earned dollars to<br />
watch a fucking corpse?”).<br />
Hoover Dam, 293-8367. Boulder, 2 mil söder om Las<br />
Vegas. Dagligen kl 8:30-18:30. Dammen från 1936 dämmer<br />
upp Coloradofloden nedströms från Grand Canyon till en av<br />
världens största konstgjorda sjöar, Lake Mead som är 200 m<br />
djup och har en omkrets på 900 km. Det finns ett museum om<br />
dammen (444 Hotel Plaza; dagligen kl 10-16).<br />
King Tut Museum, 1-800-288-1000. Luxor Hotel<br />
Casino, 3900 Las Vegas Blvd South. Dagligen kl 9-00:30;<br />
$4. Se farao Tutankhamons grav i Konungarnas dal som<br />
egyptologen Howard Carter fann den 1922, med sarkofager
och allt. Hotellet har även rekonstruerat Nilen som vi kan ta<br />
en flodfärd på.<br />
Las Vegas Art Museum, 647-4300. 3333 West<br />
Washington Ave vid Sahara Ave. Tis-lör kl 10-17, sön kl 13-17;<br />
fritt inträde. Modern konst.<br />
Liberace Museum, 798-5595. Liberace Foundation for<br />
the Performing and Creative Arts, 1775 East Tropicana vid<br />
Spencer Street. Mån-lör kl 10-17, sön kl 13-17; $6:95/$2.<br />
Den glittriga pianisten Wladziu Liberace (1919-1987) bodde<br />
i Las Vegas och kan sägas vara prototypen för Elton John;<br />
känd för extravagant garderob och hedrad med 2 stjärnor på<br />
Hollywoods Walk of Fame. Museet har flyglar, scenkläder,<br />
bijouterier, hans sovrum och Rolls-Royce. Intäkterna går<br />
till stipendier åt begåvade studenter inom konstnärliga<br />
utbildningar.<br />
Lied Discovery Childrens Museum, 382-3445. 833 Las<br />
Vegas Blvd North. Tis & tors-lör kl 10-17, ons kl 10-19, sön<br />
kl 12-17; $5/$3. Ett av USA:s största museer för barn med<br />
mängder av saker som de får talla på.<br />
Lost City Museum, 397-2193. 721 South Moapa Valley<br />
Blvd, Overton (9 mil norr om Las Vegas). Dagligen kl 8:30-<br />
16:30; $2. Arkeologiskt museum om anasazi-indianerna som<br />
levde norr om Las Vegas, för länge sedan.<br />
Magic & Movie Hall of Fame, 1-800-573-0040 (ring och<br />
kolla klockslag för shower). O’Sheas Casino, 3555 Las Vegas<br />
Blvd South. $9:95/$3. Filmgrunkor, mer av Marilyn Monroes<br />
kläder och buktalardockan Bob från såpoperan ”Lödder”.
Museum of Natural History, 895-3381. University of<br />
Nevada, 4505 South Maryland Parkway. Mån-fre kl 8-16:45,<br />
lör kl 10-14; fritt inträde. Bra att besöka om man är på väg ut<br />
i öknen: här får man veta allt om Mojave-öknen, arkeologi,<br />
antropologi, m m. Levande djur.<br />
Nevada State Museum, 486-5205. 700 Twin Lakes Drive,<br />
Lorenzi Park. Dagligen kl 9-17; $2, barn under 18 år gratis.<br />
Mammutskelett och reptiler, m m.<br />
Ron Lee’s World of Clowns, 1-800-829-3928. 330<br />
Carousel Parkway, Henderson (en mil söder om Las Vegas).<br />
Mån-lör kl 9-17, sön kl 11-17. Familjemuseum med fritt<br />
inträde; clownskulpturer; åkturer i karusell för $1.<br />
Treasure Island Casino, 894-7111. 3300 South Las<br />
Vegas Blvd. Kasinots utsida är en piratö med dödskallar och<br />
allt – en mycket imponerande kuliss. Kronan på verket är<br />
sjörövarbataljen à la Hollywood som iscensätts flera gånger<br />
varje dag (kl 16-22), då ett fullskaligt sjörövarskepp och ett<br />
brittiskt örlogsskepp drabbar samman. När piraternas fregatt<br />
står i ljusan låga svingar sig kaptenen i ett rep tvärs över det<br />
brinnande fartyget och fyrar av den sista kanonen, varvid<br />
det engelska skeppet sjunker med besättning och allt. Och<br />
piraternas refräng är givetvis: ”Kom med oss och fira segern<br />
på skattkammarön (=Treasure Island).”<br />
Whiskey Pete’s Casino, 382-1212. Vid I-15 i Primm (på<br />
vägen mot Los Angeles). Fordbilen som bankrånarparet<br />
Bonnie & Clyde satt i när de körde in i ett polisbakhåll i<br />
Louisiana och blev ihjälskjutna, finns på kasinot Whiskey<br />
Pete’s. I Primm finns också en nöjespark, Buffalo Bill’s ($4-5<br />
per attraktion).
Kultur & Nöje<br />
Många kasinon delar ut gratispengar eller lockar med fria<br />
telefonsamtal, gratis tilltugg, fribiljetter till shower osv. Om<br />
man ser sig om kan man roa sig mycket billigt.<br />
Någon lista över kasinon är det inte värt att ställa upp<br />
eftersom alla är ungefär likadana. Somliga kasinon har<br />
speciella attraktioner och finns uppräknade ovan under ”Fler<br />
sevärdheter”, eller billiga bufféer och står under ”Äta”.<br />
Osålda biljetter till shower delas ibland ut gratis (men se upp:<br />
vissa fribiljetter har som villkor att man köper ett visst antal<br />
drinkar vilka i gengäld kan vara asdyra).<br />
Om man vill ha tag i heta biljetter och är beredd att betala,<br />
ringer man Nevada Ticket Services, 597-1588. För<br />
information om vilka Vegasshower som går kan man ringa<br />
892-0711. För shower i Reno ska man ringa 1-800-FOR-<br />
RENO. Ordinarie biljettpriser varierar från $20-$45 beroende<br />
på vad för slags show det är; vissa shower kan kosta mer.<br />
Det mest avkopplande är förmodligen att ligga vid en<br />
badbassäng och njuta av solen som skiner 310 dagar om året.<br />
Kalendarium<br />
Det finns mycket mer än Vegasshower att roa sig med<br />
under året. Många av evenemangen anspelar på cowboyarvet:<br />
tävlingar i att dra snabbast eller rodeomästerskap. I<br />
Pahrump väster om Las Vegas arrangeras i mitten av januari<br />
Nevada State Cowboy Action Shooting Championship,
där både kostymer och vapen går i 1800-talsstil, 564-7762.<br />
Vegas Shoot (jan-feb) är en bågskytteturnering med 1500<br />
deltagare, 795-7103. I januari hålls flera rallytävlingar i<br />
Nevadas vidsträckta ökenområden. I Beatty (nordväst om Las<br />
Vegas; feb) hålls den årliga Silver State Cowboy Action<br />
Shooting Championship med ålderdomligt kostymerade<br />
revolvermän som skjuter med grovkalibriga vapen (minst<br />
.32), 553-2424. Las Vegas Maraton är ett vår-evenemang<br />
som lockar deltagare från 40 länder till startlinjen i staden<br />
Jean, 876-3370. Liberace Museum har en festival den 15<br />
april, och i maj hålls Liberace Legend Award Gala då<br />
priser delas ut till förtjänstfulla sång- och dansartister; den<br />
16 maj firas Liberaces födelsedag och på museet bjuds<br />
gästerna att smaka på en gigantisk tårta byggd som en<br />
flygel; därpå arrangeras en Liberace-imitatör-tävling.<br />
Under fyra dagar i maj eller juni infaller Helldorado<br />
Days, Las Vegas stora jippo sedan 1940-talet med rodeo,<br />
countrymusik, karneval, 870-1221. Jazz in the Park är en<br />
serie gratiskonserter på sommarlördagar, på Clark County<br />
Government Center Amphitheater, 500 South Grand Central<br />
Parkway, 455-8200. I Las Vegas kan man även ha turen att<br />
hamna under mariachifestivalen 13-15 sept och få höra<br />
mexikanska trubadurer, 1-800-637-1006. Någon morgon<br />
i mitten av oktober lyfter hundratals varmluftsballonger<br />
över Coloradofloden; avdelning för självlysande ballonger<br />
hålls på natten, 452-8066.
Sova<br />
Egentligen behöver man inte sova i Las Vegas: de flesta kasinon<br />
är öppna dygnet runt och håller nattetid spelarna vakna med<br />
billiga måltider och gratis kaffe. Men ska man tillbringa flera<br />
dagar i denna sömnlösa nöjesmetropol vill man nog sträcka ut<br />
sig på en säng då och då. Många motell erbjuder rum från $30<br />
(ibland ännu billigare på vardagar om det är låg beläggning)<br />
och på busstationen finns en annonstavla där man kan<br />
jämföra olika erbjudanden. Betänk att helgpriser är dubbelt<br />
så höga som vardagspriser. Annars har vandrarhemmen de<br />
absolut billigaste sovplatserna (vandrarhem brukar också<br />
arrangera billiga exkursioner till Grand Canyon och andra<br />
sevärdheter):<br />
Las Vegas Independent Hostel, 385-9955, $12 i sovsal,<br />
enskilda rum finns, i ett gammalt motell på 1208 Las Vegas<br />
Blvd South, mellan Casino Center och The Strip, man går lätt<br />
till båda.<br />
Las Vegas Backpackers Resort, 385-1150, fax 385-4940,<br />
kostar $15 i sovsal, $35 dubbelrum, på 1322 East Fremont<br />
Street (fortsätt gå förbi Casino Center och österut förbi<br />
Maryland Parkway). Ett något dyrare alternativ är Nevada<br />
Hotel, 385-7311, på 235 South Main Street (samma gata<br />
som bussterminalen); sovsal $18.<br />
I sin vanvettiga reportagebok från Las Vegas härjar journalisten<br />
Hunter S Thompson på Desert Inn (3145 Las Vegas Blvd<br />
South: där han kraschar in i entrén med bil), Circus-Circus<br />
(2880 Las Vegas Blvd South: ”Circus-Circus is what the whole
hep world would be doing on Saturday night if the Nazis had<br />
won the war”) och Flamingo Hilton (3555 Las Vegas Blvd:<br />
”it is a sort of huge underfinanced Playboy Club in the middle<br />
of the desert”). Dubbelrum på stora hotell som dessa kostar ca<br />
$100 eller mer på helgerna. På vardagar kan man få samma<br />
rum för bara $50.<br />
En nyhet på hotellfronten i Las Vegas är världens första Hard<br />
Rock Hotel, 693-5000, på 4455 Paradise Road: 340 rum<br />
och ett kasino med rock’n’roll-tema.<br />
Om man behöver någonstans att övernatta och inget tycks<br />
stå till buds kan man försöka med: Accommodations, 1-<br />
800-299-9936, eller Accommodations Express, 1-800-468-<br />
7666.<br />
Äta<br />
Flera av de stora hotellen erbjuder billiga bufféer där man kan<br />
smälla i sig så mycket man orkar, arméer av köksnissar bär ut<br />
mer mat i enorma kantiner. Om man proppar sig på ett sådant<br />
ställe blir man inte hungrig på hela dagen: i frukostbuffén ingår<br />
t ex potatis, korvar, bacon, skinka, lax, frukt, pannkakor, läsk<br />
och så mycket kaffe man orkar dricka. Efterrätterna brukar<br />
bestå av glass, ostar, tårtor, munkar och andra bakverk. Man<br />
behöver inte spela för att äta av buffén – den ingår i kasinots<br />
försök att locka in turister i huset. Serveringspersonalen är<br />
väldigt hjärtlig eftersom de vet att kunderna lämnar mycket<br />
dricks när maten är så billig. Bästa kapen är Circus-Circus<br />
(frukost kl 6-11:30, $3:20; lunch kl 12-16, $4:23; middag
kl 16:30-23, $5:33; skaldjurskväll på fredagar $4:23) och<br />
Sahara (frukost kl 6-10, $3:20; lunch kl 11:30-15:30, $4:23;<br />
middag kl 16-22, $6:40). Eller läs buffélistorna i gratisbladet<br />
What’s On där man också lokaliserar champagne-bruncher<br />
för under $10.<br />
Ett annat stående erbjudande har kasinot Binion’s<br />
Horseshoe som från midnatt till kl 8 på morgonen serverar<br />
”Late Night Steak Dinner” med biff, bakad potatis, sallad och<br />
kaffe för $2:14. Samtidigt kan man vid sitt bord spela keno, en<br />
korsning av lotto och bingo. På kasinot Westward Ho kan<br />
man köpa en jättelik varmkorv och en öl för ¢99.<br />
Det är också kutym att kasinot bjuder på gratis cocktails<br />
och öl medan man spelar. En del kasinon har funbooks,<br />
kuponghäften (se nedan) – de delas ofta ut på gatan utanför<br />
kasinot.<br />
Vill man undslippa kasinomiljöerna och få hederlig amerikansk<br />
junkfood finns det bagel på Einste!n Brothers (4626 South<br />
Maryland Parkway nära universitetet; gratis påtår på kaffe)<br />
och mexikanskt på La Taqueria (1710 East Charleston Blvd;<br />
en filial till San Franciscos favorit-taqueria).<br />
Alkohol säljs dygnet runt i jourbutiker och barer.<br />
Läsa<br />
Det finns några glassiga broschyrer som sprids gratis, t ex<br />
What’s On (http://www.whats-on.com). En seriös nöjesguide<br />
och gratistidning heter Scope.<br />
Annars är den mest lönande läsningen funbooks, kuponghäften<br />
som gäller för drinkar, mat, popcorn, öl och spel. Om man
ehöver professionella speltillbehör och böcker som förklarar<br />
hur spelandet går till kan man titta in på Gamblers General<br />
Store (kl 9-17) på 800 Main Street.<br />
Ta sig vidare<br />
Amtrak har nyligen lagt ned all tågtrafik till och från Las Vegas,<br />
och stationen är ombyggd till Union Plaza Hotel & Casino med<br />
järnvägstema. Innehavare av Amtraks tågpass kan resa med<br />
Greyhoundbussar till och från Los Angeles och Bakersfield<br />
i Kalifornien. Det diskuteras om tågtrafiken ska återupptas,<br />
och i så fall blir det förmodligen dagliga skytteltåg mellan<br />
Las Vegas och Disneyland (några mil söder om Los Angeles).<br />
Greyhounds terminal (dit även Amtrakresenärerna hänvisas<br />
för närvarande) ligger intill Union Plaza på 200 South Main<br />
Street, bara något hundratal meter från Casino Center; resan<br />
till Los Angeles tar 6 timmar (470 km), till Reno 10 timmar.<br />
Greyhound har busstrafik också till Arizona (se föregående<br />
kapitel).<br />
McCarran Airport, 261-5743, ligger i södra delen av<br />
staden, 9 km från Casino Center (buss nr 108/109), delad<br />
limousine kostar $5 per person; till The Strip $3:50. Taxi<br />
kostar $20/$10.<br />
Auto Driveaway, 658-8500, förmedlar bilar som man kan<br />
köra åt ägaren till diverse destinationer i landet.
Värt att veta om Nevada<br />
Även om Las Vegas är den största staden i en i övrigt<br />
glesbefolkad delstat, är Carson City huvudstaden. Carson<br />
City ligger i nordvästra Nevada, nära den andra stora<br />
kasinostaden Reno som också kallas för ”världens största<br />
småstad”. Reno ser ut precis som Las Vegas, där finns t o m<br />
samma kasinon i nästintill identiska byggnader. Hit kommer<br />
helgturister från San Francisco (medan Las Vegas är mest<br />
inriktat på L A). Unika sevärdheter är Liberty Bell – världens<br />
äldsta jackpotmaskin – och Tahoe Gaming Academy där<br />
kasinoarbetare utbildas (och turister kan gå orienteringstur).<br />
En annan sevärdhet är lokalpampen Wilbur D Mays samlingar<br />
i Rancho San Rafael Park; tis-sön; $2:50. Turistbyrån, 1-<br />
800-FOR-RENO.<br />
Reno ligger på Amtraks linje mellan San Francisco och<br />
Chicago och det går tåg varje dag (till San Francisco finns även<br />
förbindelse med buss och pendeltåg flera gånger om dagen).<br />
Med buss tar färden från Las Vegas till Reno 10 timmar (720<br />
km).<br />
Mellan Carson City och Reno ligger Virginia City, en gammal<br />
gruvstad som förekommer i Mark Twains bok ”Roughing It”<br />
(1872). Twain arbetade där på lokaltidningen Enterprise<br />
på 1860-talet. Man kan besöka flera museer, nämnvärda är<br />
Mark Twain Museum of Memories (847-0454; lör-tors kl<br />
11-15:30; stängt dec-jan; valfritt inträde), och Julia C Bullette<br />
Red Light Museum (847-9394; tors-sön kl 11-21; $1), ett<br />
småerotiskt museum tillägnat en av vilda västerns madamer;
samt Nevada Gambling Museum (847-9022; dagligen kl<br />
10-17; $1:50).<br />
I bergen i närheten av Reno ligger rekreationsområdet Lake<br />
Tahoe, turistupplysning 1-800-GO-TAHOE. Somliga av<br />
bergen kring sjön når upp till 2500 meters höjd. Från Tahoes<br />
kasinon transporterar skidliftar tusentals skidåkare upp till<br />
pisterna. Man kan också besöka Ponderosa Ranch (831-<br />
0691; dagligen kl 9:30-17; $8:50/$5:50; västernfrukost<br />
$2), som är bekant från 1960-talets TV-serie ”Bröderna<br />
Cartwright”. I Tahoe kan man bo på Dougs Mellow Mountain<br />
Retreat, (916) 544-8065, på 3787 Forest, South Lake<br />
Tahoe (på kaliforniska sidan om gränsen); som är ett litet<br />
vandrarhem ($13 i sovsal) beläget några km från skidbackar.
The Extraterrestrial Highway<br />
På väg 375 som löper i centrala Nevada mellan US-6 och<br />
US-93, har så många UFO siktats av trafikanterna att vägen<br />
blivit ett turistmål. Beställ gratis UFO-vägkarta, 1-800-<br />
NEVADA-8.
Från Las Vegas till Hollywood<br />
Vägen västerut från Las Vegas är rät som en torr spaghetti och<br />
passerar rakt genom Mojave-öknen. Emellanåt tror jag att jag<br />
ser hägringar: en golfbana inhägnad med taggtråd kantar<br />
vägen vid ett ställe, grön och bevattnad med sprinklers. Där<br />
står de enda träden inom synhåll. Men det är ju ingen hägring<br />
– det är bara en privat golfklubb som ligger exklusivt mitt i<br />
öknen.<br />
Det är svårt att fatta att pionjärer kunde ta sig igenom det<br />
här ogästvänliga området innan de luftkonditionerade<br />
Greyhoundbussarna uppfanns. Några mil norr om vägen<br />
ligger Death Valley, dödens heta dal. Det är den varmaste<br />
och torraste platsen i USA – och inspelningsplats för en mängd<br />
filmer från diverse thrillers till ”Star Trek”. Man svänger av<br />
mot dödsdalen i en stad med det kongeniala namnet Baker.<br />
Det slår lock för öronen när bussen rullar förbi avtagsvägen.<br />
(Death Valley ligger 83 meter under havsytans nivå.) Öknen är<br />
annars utmärkt för sådant som ska döljas för mänsklighetens<br />
ögon. Charles Mansons mordiska sekt höll till på en isolerad<br />
ranch i utkanten av Death Valley – och greps först när de kom<br />
ut ur öknen för att stjäla bilar i staden Independence. Långt<br />
där ute, norr om vägen, ligger Camp Irwin, ett 2500 kvkm<br />
stort militärt övningsområde där amerikanska soldater tränats<br />
i fullskaliga krigsövningar mot ”krashnovians”, låtsasryssar.<br />
Death Valleys centrum är det lilla samhället Furnace<br />
Creek, där det bl a finns en turistbyrå och ett museum. Även<br />
om det är en del turisttrafik på ökenvägarna ska man ta med
mycket dricksvatten och bra kartor för att inte utsätta sig för<br />
onödiga risker.<br />
Vill man övernatta finns två HI-vandrarhem i ökenregionen,<br />
Desertaire Hostel, (619) 852-4580, på 2000 Old Spanish<br />
Trail Highway i Tecopa, och Johannesburg Hostel, (619)<br />
374-2323, på 316 Goler Street, i Johannesburg. Avståndet<br />
mellan Death Valley och Los Angeles är 30 mil.<br />
Efter Baker passerar bussen förbi Zzyzyx, ett andligt och<br />
kroppsligt hälsohem (”center for physical and spiritual<br />
fitness”) som varit nedlagt sedan 1970-talet. Men om man<br />
undrar över det underliga namnet på samhället så var det<br />
just för att ägarna vill stå sist i alla listor och kartböcker.<br />
Bussen passerar också förbi spökstaden Calico som reser sig<br />
ur sanden, den heta luften gör att husen tycks vibrera. Som<br />
spöken. Här längs vägen har man gjort fynd av primitiva<br />
redskap som fått vissa experter att börja undra om det kan ha<br />
funnits en civilisation i Amerika redan för 200 000 år sedan.<br />
I Barstow och Victorville har många av Hollywoods Bapokalypser<br />
spelats in på något av de väldiga skrotupplagen,<br />
där det finns hektar efter hektar med flygplansskrot. Efter<br />
Barstow passerar vägen två km från Helendale, där Exotic<br />
World Burlesque Museum – om exotisk och burlesk dans (det<br />
som gällde innan striptease och go-go blev vanligt) – ligger<br />
mitt i öknen. Vi närmar oss nu utkanterna av L A.
Vägvisare till Kalifornien –<br />
$50 per dag<br />
Kalifornien (30 milj inv) är den soliga delstaten på<br />
Stilla Havskusten, som alltid hägrat i centrum av den<br />
amerikanska drömmen. Det är en av USA:s rikaste<br />
och yppigaste delstater, med frukt och gröda, gula<br />
apelsiner och fina viner, olja och filmstjärnor, och<br />
silikonet har fått många användningsområden. Först<br />
hamnar vi i Hollywood och Los Angeles, därefter<br />
reser vi norrut till San Francisco (som presenteras i<br />
ett eget avsnitt efter L A).<br />
Los Angeles (3,5 milj inv) kallas ”L A” och är en<br />
ofattbart stor stad, som egentligen består av en<br />
mängd städer som under årens lopp vuxit ihop. Att<br />
åka från storstadens ena kant till den andra blir<br />
en resa på tio mil, och det skapar problem för oss<br />
turister. Grundtipset för Los Angeles-besökaren är<br />
att utifrån sina intressen välja boplats, och sedan<br />
besöka andra delar av staden i mån av ork. Om man<br />
har körkort bör man överväga att hyra en bil i några<br />
dagar.<br />
Hollywood är ett bra val om vi är på jakt efter filmisk<br />
underhållning och sevärdheter, det är dessutom<br />
nära till nöjen och nattliv på Sunset Boulevard och<br />
Melrose Avenue. Den som kommer för strändernas<br />
skull hittar flera billiga ställen att bo på kring
Venice Beach, som också är en samlingsplats för<br />
muskelbyggare. Om man är här med familjen och<br />
Disneyland är målet, då bör man bo sydost om staden<br />
i närheten av nöjesparken som ligger i Anaheim,<br />
Orange County.<br />
Här utforskar vi främst Hollywood, upplysningar<br />
om andra delar av Los Angeles följer i den praktiska<br />
delen.
Hollywood, L A: Stjärnornas<br />
stad<br />
Genom Hollywood har alla avarter och oarter inom<br />
amerikanskt liv i uppförstorad skala, i millioner filmkopior,<br />
spritts över all världen och förevisats för all världen.<br />
Ur Vilhelm Mobergs resebrev<br />
Det finns många udda människor i Hollywood. Alla verkar<br />
ha någonting med filmbranschen att göra. På Hollywood<br />
Boulevard träffar jag Leonid, som kommer från ett europeiskt<br />
land och har en Batman-T-shirt:<br />
–Jag är i ”showbusiness”. Yeah.<br />
Han pratar snabbt, ofta har jag svårt att hänga med i det han<br />
säger; blicken flackar undan och det besvärar mig att vi aldrig<br />
får ögonkontakt.<br />
–Nu håller jag på och färdigställer ett science-fiction-manus.<br />
Vi ska börja filma i december. Yeah, för jag ska producera<br />
filmen själv. Om jag sålde manuset skulle jag få bara 20 000<br />
dollar. Men om filmen blir en ”blockbuster” och drar in 100<br />
miljoner dollar, så vore manuset värt mer än 100 000 dollar.<br />
Siffrorna är jonglörskäglor i hans händer. Han orienterar mig<br />
i grunderna för filmbranschen: Man måste börja med att lösa<br />
distributionen innan man får banklån till produktionen. När<br />
man väl har sin distributör kan man gå in på vilken bank som<br />
helst, och de frågar: ”Hur mycket vill du ha?” Han ser allt i ett<br />
större sammanhang. Han konstaterar att det saknas studior<br />
för att göra actionfilm i Europa, medan regissörerna helst av
allt vill göra actionfilm – se bara på Luc Besson, säger Leonid<br />
tvärsäkert. Så det rätta är att investera i en actionstudio. Fast<br />
att bygga en ny studio vore för dyrt, det skulle kosta 500<br />
miljoner.<br />
–Men MGM är till salu för bara 100 miljoner – ”that’s a<br />
bargain”.<br />
När han köpt MGM är det bara att montera ned och skeppa<br />
allt till Europa. Där köper han en billig tomt. Jag nickar och<br />
håller med, det låter som en klok tanke. Han ser misstänksamt<br />
på mig, men avfärdar risken att jag skulle stjäla hans idé. Han<br />
berättar att han har en flickvän, Amy, med en lägenhet som<br />
kostar 1000 dollar i månaden, det går bra för henne och hon<br />
vill bli skådespelerska:<br />
–Blå ögon och långt hår, ”very Hollywood”. Men nu vill hon<br />
gifta sig. Det gör mig misstänksam. För om man skiljer sig i<br />
USA måste man dela på all egendom, och hon vet att jag har<br />
någonting stort på gång. Så jag måste göra slut. Yeah.<br />
H o l l y w o o d B o u l e v a r d – e n<br />
s t j ä r n b ä d d<br />
Huvudgatan genom Hollywood är breda Hollywood<br />
Boulevard, som ligger nedanför Hollywood Hills.<br />
Souvenirbutiker säljer T-shirtar med texten ”Hollywood”<br />
(fyra för $9:99). Trottoaren har bronsstjärnor med namn på<br />
våra idoler. Under dagarna i Hollywood ser jag flera gånger<br />
en lodis krypa runt på knä med en plastflaska lösningsmedel<br />
medan han polerar stjärnorna med en trasig duk – kanske
kom han en gång till Los Angeles och hoppades på en karriär i<br />
showbusiness, men sedan gick det väl inte så bra för honom.<br />
I västra ändan av Hollywood Boulevard ligger ett fint<br />
villaområde, där man kommer att tänka på feodaltiden då man<br />
ser skyltarna som utlovar ”armed response for trespassing”<br />
(=man blir skjuten om man kliver in på tomten). Och åt andra<br />
hållet, mot Los Feliz, blir Hollywood Boulevard farlig och<br />
man varnas för att promenera ditåt nattetid.<br />
Men mellan villaområdet och misären, från Vine Street till La<br />
Brea Avenue, sträcker sig stjärnbädden Walk of Fame där<br />
bronsstjärnorna började läggas ut på 1950-talet. Populärast<br />
bland de tvåtusen stjärnorna på Walk of Fame är Marilyn<br />
Monroes (vid Highland; södra trottoaren), James Deans<br />
(på Vine Street norrut) och Elvis Presleys (mellan Highland<br />
och McCadden, norra trottoaren). Det finns även stjärnor<br />
för TV-hunden Lassie och för Ronald Reagan. Sverige<br />
representeras av Greta Garbo, Ingrid Bergman, Signe Hasso<br />
och Ann Margret. Men hedersplatsen i hörnet av Hollywood<br />
Boulevard och Vine Street innehas av besättningen på Apollo<br />
XI eftersom de medverkat i världens mest sedda TV-show<br />
(månlandningen). Det finns fortfarande många stjärnor som<br />
saknar namn, och en dag kanske man kan läsa sitt eget på<br />
en.<br />
Mitt i alltihop står Mann’s Chinese Theater (6925 Hollywood<br />
Boulevard vid Highland), den kända premiärbiografen som<br />
ser ut som en kinesisk pagod, med hand- och fotavtryck och<br />
autografer i cement av alla stora filmstjärnor. Man kan jämföra<br />
sina egna jättefötter med Shirley Temples dvärgtassar.<br />
Härifrån börjar bokstavligen klättringen för varje filmstjärna.
Framgång leder till en villa högre upp på sluttningen, uppe i<br />
Hollywood Hills. Men först tillbringar man en lång och seg<br />
väntetid på saggiga motell i kvarteren mellan Hollywood<br />
Boulevard och Sunset Boulevard, liksom alla andra kändisar i<br />
början av karriären.<br />
O s c a r s u t d e l n i n g e n<br />
Egentligen är det ingen som vet varför man kallar statyetten<br />
för ”Oscar”, för priset heter Academy Award of Merit. De<br />
nominerade pristagarna väljs ut genom omröstning inom<br />
Academy of Motion Picture Arts and Sciences. En<br />
Oscar består av koppar och tenn, och statyetten föreställer en<br />
korsning av en riddare och en robot. För att en svensk ska få en<br />
Oscar bör han eller hon nog heta Bergman i efternamn – Ingrid<br />
Bergman har fått tre Oscar för sina rollprestationer (”Gasljus”<br />
1944; ”Anastasia” 1956; ”Mordet på Orientexpressen” 1974),<br />
Ingmar Bergman har också fått tre, fast i kategorin bästa<br />
utländska film (”Jungfrukällan” 1960; ”Såsom i en spegel”<br />
1961; ”Fanny och Alexander” 1984).<br />
Första året Oscarsstatyetterna utdelades var 1929 och galan<br />
ägde rum på Hollywood Roosevelt Hotel. Prisutdelningen<br />
äger rum i mars: vartannat år på Shrine Auditorium,<br />
(213) 748-5116 (vid University of Southern California<br />
på 3228 Royal Street, vid 32nd Street) och vartannat år på<br />
Dorothy Chandler Pavilion (Music Center, 1365 North<br />
Grand Avenue i Downtown L A).<br />
Läs mer på internet, http://www.oscar.com.
Hollywoods första gathörn<br />
Småungar står i Judy Garlands fotavtryck och drömmer att<br />
de någon dag ovan regnbågen ska få allt de någonsin önskat.<br />
Givetvis får de inte det, och även om de skulle få det så får de<br />
också betala för det, precis som hon fick.<br />
Ian Hunter ”Diary of a rock’n’roll star”<br />
Den amerikanska filmindustrin flyttade under 1910-talet från<br />
New York till Los Angeles, där det startades massvis med nya<br />
filmbolag (som gick omkull i samma höga tempo). Orsakerna<br />
till flytten sägs vara dels att klimatet var soligt och regnfritt<br />
– vilket var bra eftersom filmerna spelades in utomhus – och<br />
dels ekonomiska. Här fanns billigare mark och avståndet blev<br />
längre till vissa myndigheter som krävde in pengar.<br />
Vad man i synnerhet försökte undkomma var uppfinnaren<br />
Thomas Alva Edisons patentmonopol, som ansåg sig ha rätt<br />
att lägga avgifter på varje producerad film. Det berättas att<br />
producenterna alltid var redo att ta sina filmrullar under<br />
armen och fly över gränsen till Mexiko när Edisonagenter<br />
gjorde razzior – för om de inte flydde kunde de få sin film<br />
förstörd. Efter några år förklarades monopolet olagligt, och<br />
vem som helst kunde producera film utan Edisons tillstånd.<br />
Hollywood föddes i gathörnet Hollywood Boulevard och<br />
Vine Street, för just där spelade Cecil B DeMille och Samuel<br />
Goldwyn 1913 in den första större spelfilmen, melodramen<br />
”Mockasinernas väg” (”The Squaw Man”), i en lada. Något<br />
år därefter var DeMille och Goldwyn med och grundade
Paramount Pictures, som än idag hör till Hollywoods giganter.<br />
Nu är korsningen asfalterad och omgärdad av moderna<br />
byggnader: Ett kvarter norrut ser vi t ex skivbolaget Capitol<br />
Records hus som har byggts för att likna en skivstapel. Gå<br />
runt huset för att se den jättelika väggmålningen Hollywood<br />
Jazz på ytterväggen.<br />
Den gamla studioladan har flyttats uppför backen till 2100<br />
North Highland Avenue, en tiominuters promenad från den<br />
ursprungliga platsen. Ladan rymmer nu ett museum över<br />
stumfilmseran: Hollywood Studio Museum (874-2276;<br />
öppet lör-sön).<br />
På andra sidan vägen från studiomuseet ligger den berömda<br />
friluftskonsertarenan Hollywood Bowl, på 2301 North<br />
Highland, med plats för ungefär 20 000 åskådare. Där<br />
spelades ”The Beatles Live At Hollywood Bowl” in på 1960talet,<br />
liksom Monthy Pythons livefilm något decennium<br />
senare. Ett Hollywood Bowl-museum öppnade 1996.<br />
Hollywoods museer och sevärdheter<br />
På Hollywood Entertainment Museum (469-9151;<br />
7021 Hollywood Boulevard; tis-sön kl 10-18; $7:50/$3) som<br />
ligger i källaren till ett biografkomplex, kan vi få en glimt av<br />
Hollywoods förmåga att trixa med verkligheten. Även om<br />
man redan vet att filmfolket kan få plast att se ut som stål<br />
eller marmor, är det kul att vandra genom kulisserna från<br />
”Star Trek” (observera sprängskissen där man vid närmare<br />
granskning ser att rymdskeppet Enterprise enda energikälla
är en hamster i ett springhjul) och baren från komediserien<br />
”Skål” (en kopia av en pub i Boston). Man får också prova på<br />
hur det är att göra egna ljudeffekter.<br />
Filmstjärnorna bodde tvärs över gatan på Hollywood<br />
Roosevelt Hotel (7000 Hollywood Boulevard). Även vi som<br />
inte har råd att bo där kan se hotellets utställning om Hollywoods<br />
historia. År 1929 ägde den första Oscarsutdelningen rum<br />
på hotellet, som också har två mycket karismatiska spöken.<br />
Marilyn Monroe hade ett favoritbås i hotellrestaurangen och<br />
spökar genom att visa sig i en spegel. Det sägs även att en<br />
av alla de filmstjärnor som bott på hotellet vägrar att checka<br />
ut, Montgomery Clift som spelade i ”Härifrån till evigheten”<br />
(en filmtitel som besannats, skulle man kunna säga) bor<br />
nämligen kvar i rum nummer 928 – trots att han dog 1966.<br />
Numera ingår detta renoverade hotell i Radissonkedjan, och<br />
det är sällan stjärnorna bor här, oftast bor de vid filmstudion<br />
i privata bungalower.<br />
Andra museer där man kan få en inblick i filmvärlden är<br />
Hollywood Wax Museum (462-8860; 6767 Hollywood<br />
Boulevard; dagligen kl 12-24; kombinationsbiljett med<br />
Guinness World of Records $12:95/$8:95), som har ett par<br />
hundra stjärnor för evigt frusna i sina största filmscener, och<br />
Fredericks of Hollywood Lingerie Museum (466-<br />
8506; 6608 Hollywood Boulevard; mån-lör kl 10-18, sön kl<br />
12-17) med Mae Wests och Madonnas underkläder.<br />
På Hollywood Boulevard finns två center för<br />
scientologikyrkan som lockar med att John Travolta är<br />
medlem. Scientologin grundades av en misslyckad sciencefiction-författare<br />
vid namn L Ron Hubbard, och här kan
man besöka ett museum över hans liv, L Ron Hubbard<br />
Life Exhibition (960-3511; 6331 Hollywood Boulevard).<br />
När Hubbards böcker inte blev de bästsäljare han hoppats<br />
på grundade han en religiös sekt där medlemmarna dyrkar<br />
rymdvarelser och tror på en kosmisk sammansvärjning. I sin<br />
tur har dessa knasiga teorier inspirerat yngre författare som<br />
Chris Carter, som utnyttjat de paranoida dragen i TV-serier<br />
som ”Arkiv-X”.<br />
Ståndsmässig mat behövdes för att mätta stjärnorna, och<br />
1919 öppnade Musso & Frank’s Grill (6667 Hollywood<br />
Boulevard; stängt mån; budgetera minst $20 per person)<br />
som minner om det stjärnspäckade förflutna. Restaurangen<br />
är Hollywoods äldsta, och förr gästades den av F Scott<br />
Fitzgerald, Ernest Hemingway, Clark Gable och deras likar.<br />
Om man inte har råd att käka på detta pang behöver man<br />
bara gå något kvarter söderut för att hitta avsevärt billigare<br />
Hampton’s (1342 Highland Avenue; håll ögonen öppna efter<br />
en telefonkiosk som består av en grön cabriolet på högkant),<br />
som grundades av Paul Newman och där MAD-tecknaren<br />
Sergio Aragones bidragit med recept på hamburgare. På<br />
vägen passerar man Max Factor Beauty Museum (1666<br />
Highland Avenue, första kvarteret söder om Hollywood<br />
Boulevard). Max Factor är stor i Hollywood, för firman<br />
utvecklade de speciella sminker som filmindustrin behövde,<br />
som tål strålkastarljus, och har därför fått sitt namn på en<br />
stjärna på Walk of Fame.<br />
Längs turistgatan finns flera icke-filmiska turistnöjen som<br />
Ripley’s Believe it or not och Guinness Museum
of World Records. Dessutom är kvarteren fulla av<br />
souvenirbutiker som säljer vykort och T-shirtar och<br />
annat masstillverkat från Taiwan. Det finns några dyrare<br />
samlarbutiker, som Collector’s Bookstore på 1708<br />
North Vine Street (i hörnet med Hollywood Boulevard) som<br />
specialiserat sig på idolbilder och Autograph Store på 6621<br />
A Hollywood Boulevard.<br />
Besök Hollywoods turistbyrå och hämta broschyrer och<br />
kartor, i Jane’s House (en gammal villa) på 6541 Hollywood<br />
Boulevard.<br />
S u n s e t B o u l e v a r d<br />
Sunset Boulevard, som ligger några gator söder om<br />
Hollywood Boulevard, är en flera mil lång gata som korsar<br />
Los Angeles från öst till väst, för att sluta vid Stilla Havet. The<br />
Strip är smeknamnet på en bit av Sunset Boulevard, som<br />
ibland kallas för ”skivbolagens bakgata” eftersom klubbarna<br />
längs gatan där arrangerar testspelningar med olika nya<br />
grupper. Västerut från Hollywood mot Beverly Hills kantas<br />
The Strip av flera restauranger och hotell. En förmaning kan<br />
vara på sin plats: somliga krogar förväntar sig att matgästerna<br />
har en årsinkomst på åtminstone en miljon och om man bara<br />
lever på studiestödsnämnden får man hålla masken.<br />
När vi promenerar eller kör längs Sunset Boulevard från<br />
Hollywood, passerar vi Laugh Factory (8001 Sunset vid<br />
Laurel Street), en välkänd ståupp-klubb där man kan tänkas<br />
få se framtidens Eddie Murphy redan idag. Groucho Marx
hade faktiskt sitt arbetsrum i samma byggnad. Därefter<br />
passerar vi hotellet Chateau Marmont (8221 Sunset) som<br />
ligger undanskymt och har haft nästan alla stjärnor som sina<br />
gäster: Greta Garbo, Errol Flynn, Al Pacino, och även rika<br />
rockstjärnor som John Lennon, Mick Jagger, Bob Dylan och<br />
Jim Morrison. John Belushi dog av överdos på hotellet. Som<br />
turist kan man försöka ta sig en drink i baren.<br />
Sedan går vi förbi Argyle Hotel (8358 Sunset) som förr<br />
var en lägenhetsbyggnad där alla Hollywoods kändisar från<br />
Clark Gable till Howard Hughes också tycks ha bott. John<br />
Wayne struntade i att ta hissen och red istället uppför<br />
trapporna till tionde våningen på sin häst. Härnäst passerar<br />
vi rockstjärnornas favorithotell, Hyatt (8401 Sunset), och<br />
nu gäller det att se upp – risken att en TV-apparat slängs ut<br />
genom ett fönster lär statistiskt sett vara större här än utanför<br />
något annat hotell i världen. En gång ska en Led Zeppelinmedlem<br />
ha försökt slänga ut en hel flygel. Enda hindret var<br />
att flygeln var för stor för att passera genom fönstret. Än så<br />
länge har det inte inträffat några dödsfall.<br />
Den närbelägna musikrestaurangen House of Blues (8430<br />
Sunset) ska föreställa ett äkta ruckel. Det hävdas att byggnaden<br />
fraktats hit från Mississippideltat, och att den ursprungligen<br />
stod i den vägkorsning där bluesgitarristen Robert Johnson<br />
slöt sin pakt med djävulen för att få ”the blues”. Restaurangen<br />
är inte alltför dyr, men rätt populär, och det kan vara svårt att<br />
bli insläppt, speciellt om det är någon bra konsert. House of<br />
Blues ägs för övrigt av komikern Dan Aykroyd som var med i<br />
filmen ”Blues Brothers”.
Filmstjärnornas dyra favoritpizzeria Spago ligger på Sunset<br />
vid Horn Avenue, den startades av stjärnornas favoritkock<br />
Wolfgang Puck. Efter Spago passerar vi spritbutiker och<br />
tatuerare som anlitas flitigt av rockstjärnor, och därefter<br />
kommer vi till Viper Room (8852 Sunset), som ägs av<br />
filmstjärnan Johnny Depp. Ofta läggs det blommor på<br />
trottoaren utanför Viper Room, på platsen där filmstjärnan<br />
River Phoenix föll ihop död efter att ha tagit en överdos. Ibland<br />
är det konserter och emellanåt blir vi turister insläppta.<br />
På andra sidan Sunset Boulevard finner vi ännu en intressant<br />
klubb, nämligen Whisky A Go Go (8901 Sunset) som blev<br />
känd på 1960-talet. Whisky har givit upphov inte bara till<br />
ordet Go-Go-flicka, utan också till låten ”Going to A Go-Go”<br />
som blev en hit med Rolling Stones och även till namnet på<br />
sångerskan Belinda Carlisles band Go-Go’s. Men det mest<br />
intressanta är att Doors, som bildades av några studenter på<br />
närbelägna universitetet UCLA, jobbade här som husband<br />
sommaren 1966. De spelade för högt, var för stökiga och fick<br />
till slut sparken efter att ha spelat ”The End” en gång för ofta.<br />
Men i samma veva upptäcktes Doors av skivbolaget Elektra.<br />
Året därpå kom deras debut-LP med ”Light My Fire”.<br />
En nästan lika klassisk rockklubb är Roxy (9009 Sunset) som<br />
invigdes av Neil Young 1973. Samma år spelade Frank Zappa<br />
in en liveplatta där – klubben var därmed från första början<br />
förankrad i branschen. Efter Roxy kommer man till ett nyare<br />
ställe som också är viktigt i musikindustrin, Billboard Live<br />
(9039 Sunset). Den hör samman med kända musiktidningen<br />
Billboard, vars topplistor alltid citeras när rockhistoria<br />
skrivs.
Längre bort på Sunset Boulevard ligger Polo Lounge, den<br />
berömda restaurangen i Beverly Hills Hotel (9641 Sunset).<br />
Hotellet finns med på omslaget till Eagles LP-skiva ”Hotel<br />
California” och byggdes redan 1912. Polo Lounge har varit<br />
med om en hel del: det blev tidigt stället där folk träffades<br />
för att skaka hand efter en drink, oavsett om det gällde ett<br />
filmkontrakt eller ett kontraktsmord. Filmmogulen och<br />
mångmiljonären Howard Hughes bodde på hotellet av och<br />
till under 30 års tid, och hans hobby lär ha varit att leta efter<br />
rostbiffsmörgåsar som personalen fick gömma i trädgården.<br />
Hotellet och Polo Lounge ägs numera av världens rikaste<br />
man, Sultanen av Brunei.<br />
Efter en kilometer kan vi ta av på Rodeo Drive till ett<br />
mycket exklusivt shoppingområde. Vi känner igen butikerna<br />
från många filmer, t ex ”Pretty Woman” med Julia Roberts.<br />
Butiksägarna kan se ner på oss om vi inte motsvarar deras<br />
uppfattning om rätt kundkrets. Ta för all del en titt på<br />
Anderton Court (332 North Rodeo Drive) som ritats<br />
av Frank Lloyd Wright. Om man fortsätter längs Sunset<br />
passerar man Playboy Mansion på 10236 Charing Cross<br />
Road, varefter man kommer till Westwood.<br />
I Westwood ligger UCLA: University of California-Los<br />
Angeles. Bland gamla elever märks så vitt skilda personer<br />
som Jim Morrison och Francis Ford Coppola (båda studerade<br />
film). Det första man bör göra är att gå till University Campus<br />
Visitor Center för att hämta en karta över universitetsområdet<br />
som täcker flera kilometer. Guidade turer ges under läsåret på<br />
vardagar kl 10:15 & 14:15, lör kl 10:15; bokning är obligatorisk,<br />
(310) 825-8764.
Universitetet lockar med kulturella aktiviteter, museer och<br />
teater. Nya filmer testas på biograferna runt campus eftersom<br />
studentreaktionerna anses spegla filmens kommersiella<br />
potential. På Film and Television Archive finns filmer och<br />
annat arkivmaterial från filmbranschen. På School of the Arts<br />
and Architecture kan man se utställningar och föreställningar.<br />
Ett viktigt museum är Fowler Museum of Cultural History<br />
(ons-sön kl 12-17, tors till kl 20; $5/$3; fritt inträde på tors)<br />
med konst från Tredje Världen-länderna. World Arts &<br />
Cultures, 124 Dance Building, ger ofta föreställningar av olika<br />
slag. Information om universitetets kulturaktiviteter ges på<br />
(310) 825-9708.<br />
V a d s t j ä r n o r e g e n t l i g e n h e t e r<br />
Idag är det vanligt att stjärnor behåller sina namn. Keanu<br />
Reeves heter verkligen så (”keanu” ska vara hawaiianska<br />
för sval bergsbris). Uma Thurman heter också så (hennes<br />
pappa är tibetolog och ”uma” är tibetanska). Kanske beror det<br />
på att hippiegenerationens barn ofta redan från födelsen har<br />
fått unika och snygga namn, att filmmogulerna inte längre har<br />
lika stort behov av att ”hollywoodisera” dem. Länge var det<br />
kutym att mogulerna – för att visa vem som bestämde – bytte<br />
namn på blivande stjärnor.<br />
Speciellt ändrade man namn med judisk klang. Jerry<br />
Seinfeld skulle knappast fått behålla sitt namn på 1950-talet,<br />
och många kända judiska komiker heter egentligen något helt<br />
annat än vi tror, t ex Joseph Levitch (Jerry Lewis), Melvin<br />
Kaminsky (Mel Brooks) och Allen Konigsberg (Woody<br />
Allen).
Ibland ändrade man namnet utan egentlig orsak, kanske<br />
bara för att det kändes tråkigt. Debbie Reynolds (som<br />
hade en roll i ”Singin’ in the Rain”) heter egentligen Mary<br />
Frances Reynolds vilket Jack Warner (den yngste av fyra<br />
Warner-bröder) ansåg drypa av tristess. Så han ändrade det<br />
till Debbie Morgan och först efter diskussion enades de om<br />
kompromissen Debbie Reynolds.<br />
Riktigt namn Artistnamn<br />
Frederick Austerlitz Fred Astaire<br />
Norma Jean Baker Marilyn Monroe<br />
Charles Buchinski Charles Bronson<br />
Dino Crocetti Dean Martin<br />
Alphonso D’Abruzzo Alan Alda<br />
Issur Danielovitch Demsky Kirk Douglas<br />
Frances Gumm Judy Garland<br />
Natasha Gurdin Natalie Wood<br />
Anna Maria Italiano Anne Bancroft<br />
Richard Jenkins Richard Burton<br />
David Kaminski Danny Kaye<br />
Doris von Kappelhoff Doris Day<br />
Archibald Leach Cary Grant<br />
Joseph Levitch Jerry Lewis<br />
Walter Matuschanskayasky Walter Mathau<br />
Maurice Micklewhite Michael Caine<br />
Marion Morrison John Wayne<br />
Constance Ockleman Veronica Lake<br />
Betty Joan Pearske Lauren Bacall<br />
Gladys Smith Mary Pickford<br />
Bernard Schwartz Tony Curtis<br />
Jerome Silberman Gene Wilder<br />
Douglas Ullman Douglas Fairbanks
E v i g t l i v o c h e v i g d ö d i<br />
Ä n g l a r n a s s t a d<br />
Los Angeles betyder ”Änglarnas stad”.<br />
Döden är det som Hollywoods filmstjärnor tycks vara näst<br />
mest besatta utav, efter framgång vilket alltid kommer först.<br />
Döden och den cement utanför Mann’s Chinese Theater, där<br />
avtrycken av stjärnans glans fastnar för evigt, är det enda som<br />
är beständigt i Hollywood. Gamla filmstjärnor som överlever<br />
för länge blir bara nidbilder av sig själva, se bara på film noirrysarna<br />
”Sunset Boulevard” med Gloria Swanson och Erich<br />
von Stroheim, och ”Vad hände med Baby Jane?” med Joan<br />
Crawford och Bette Davis. Att leva för länge är inte hälsosamt<br />
för någon stjärna.<br />
Att möta döden vid unga år tycks vara nyckeln till det eviga<br />
livet. Om James Dean (1931-55) inte hade kraschat sin<br />
Porsche skulle han bara ha varit ännu en Rock Hudson, och<br />
dött bortglömd. Men eftersom han mötte en dramatisk död<br />
med all sin ungdomliga karisma i behåll, Oscarsnominerades<br />
James Dean hela två gånger efter sin död. Han står nu staty<br />
uppe i Griffith Park ovanför Hollywood, där flera filmscener<br />
med honom spelats in.<br />
Störst bland alla för tidigt döda stjärnor är utan tvekan<br />
Marilyn Monroe (1926-62). Fansen vallfärdar än idag till<br />
hennes sista bostadsadress på 12305, 5th Helena Drive (i<br />
Brentwood). De kysser också hennes gravsten på Westwood<br />
Memorial Cemetery så att kyrkogårdsvaktmästarna måste<br />
tvätta bort läppstiftsavtryck med lösningsmedel.
Marilyns ande har setts sväva över graven, fick jag höra. (På<br />
Westwood vilar även Buddy Rich, Truman Capote och Dean<br />
Martin.)<br />
Den mest berömda begravningsplatsen är Forest Lawn<br />
Memorial Park på 1712 South Glendale Avenue. Detta är<br />
sista viloplatsen för skådespelarna Clark Gable, Alan Ladd,<br />
Errol Flynn med flera. Här finns en speciell husdjurshörna så<br />
att döda stjärnor inte ska behöva skiljas från sina döda keldjur,<br />
och man kan dessutom se skulpturer av Michelangelo, titta in<br />
i ett museum och shoppa i en souvenirbutik.<br />
Hollywood Memorial Park Cemetery på 6000 Santa<br />
Monica Boulevard, mellan Gower Street och Van Ness, har<br />
rader av gravstenar med screentryckta fotografier på de<br />
avlidna. Här kan man hitta den store filmregissören Cecil B<br />
DeMille, mafioson Bugsy Siegel som startade första kasinot<br />
i Las Vegas, samt skådespelarna Douglas Fairbanks, Tyrone<br />
Power (som spelade Zorro) och Rudolph Valentino.<br />
Valentino spökar och går igen på filmstudion Paramount<br />
Studios, på 5555 Melrose Avenue precis bakom<br />
begravningsplatsen. Studion erbjuder för övrigt en guidad<br />
rundtur (se även faktaruta ”Mer om rörliga bilder”).<br />
Begravningsplatserna är vanligtvis öppna dagligen kl 9-17.<br />
Onaturlig död<br />
I Hancock Park, strax söder om Hollywood, ligger Los Angeles<br />
naturvetenskapliga museum. Utanför museibyggnaden och<br />
väl synlig från Wilshire Boulevard finns en pedagogisk tjärpöl,
där det byggts upp en förhistorisk hjärteknipande scen som<br />
visar hur en mammut gått ner sig i tjäran.<br />
Detta borde tjäna som en påminnelse till unga stjärnor om<br />
att de inte ska gå ned sig alltför djupt i kändisträsket. Men<br />
förvånansvärt många liv har förspillts i Hollywood. Överdoser<br />
har tagits på fashionabla rockklubbar – River Phoenix föll ihop<br />
och dog 1993 när han kom ut från Viper Room (8852 Sunset<br />
Boulevard). Överdoser har tagits på lyxhotell, som 1982 då<br />
John Belushi dog i bungalow nr 3 i Chateau Marmont (8221<br />
Sunset Boulevard). Och överdoser har naturligtvis tagits på<br />
sunkiga Hollywood-motell som 1970 då Janis Joplin dog på<br />
rum 105 i Highland Gardens (7047 Franklin Avenue; f d<br />
Landmark Motel). Och till de här platserna letar sig turister,<br />
likt pilgrimer som besöker martyrgravar. Och vill man inte<br />
leta själv kan man följa med en guidad rundtur.<br />
Alla döda kändisar har ett gemensamt: deras sista adress blev<br />
rättsläkarstationen Coroner’s Office, i källaren till L A:s<br />
domstolsbyggnad. Dit kom Marilyn Monroe, John Belushi<br />
och OJ Simpsons ex-fru Nicole Brown Simpson. Nu har<br />
polisen inrättat en egen souvenirbutik, Coroner’s Gift Shop,<br />
där man kan köpa badlakan med kritad kroppskontur eller<br />
namnlappar som obducenterna fäster på likets stortå (de säljs<br />
som nyckelringar). Vinsten går till en kampanj för att stävja<br />
rattonykterhet bland ungdomar.<br />
Över hela Hollywood hägrar de vita bokstäverna i<br />
HOLLYWOOD-skylten, som sattes upp 1923 på bergsväggen<br />
för att göra reklam för bostadsområdet Hollywoodland. Det<br />
sista ledet, ”-land”, försvann i något jordskred. Med tiden<br />
har skylten blivit en logotyp för filmindustrin och inhägnats
därför att alltför många misslyckade skådespelare och<br />
manusförfattare och regissörer kastat sig ned från den. Det<br />
sägs att någon till och med försökt korsfästa sig på en av<br />
bokstäverna, men hejdades i sista stund. Från Hollywood<br />
Boulevard går eller kör man norrut på Gower Street och<br />
fortsätter på Beachwood för att komma till skylten. Man<br />
riskerar $107 i böter om man klättrar över avspärrningen.<br />
(Madonna hyrde ett tag en villa precis under skylten, på 6342<br />
Mulholland Highway.)<br />
Och om man inte själv lyckas förorsaka sin död, finns det<br />
alltid någon annan som är beredd att hjälpa till. Galna<br />
fans som förföljer sina idoler är ett av Hollywoods största<br />
arbetsmiljöproblem.<br />
Häften med stjärnornas hemadresser säljs för en spottstyver<br />
i varje souvenirbutik. De som är tillräckligt rika kan köpa en<br />
av de flotta isolerade villorna i bergen kring Hollywood, och<br />
skaffa chaufför-livvakt och privatsekreterare som håller folk på<br />
avstånd. Gator där det bor många stjärnor är specialbevakade<br />
av polisen, och alla som rör sig till fots är misstänkta –<br />
filmproducenten Dino de Laurentiis promenerade hemifrån<br />
en gång och blev haffad, visiterad och fick ett knä i skrevet av<br />
nitiska poliser innan han räddades av sin privatchaufför.<br />
Hollywood har inte glömt hur sektledaren Charles Mansons<br />
”familj” år 1969 massakrerade Roman Polanskis fru, Sharon<br />
Tate, och flera av parets vänner, i filmregissörens hem på<br />
10050 Cielo Drive i fashionabla Benedict Canyon. Manson<br />
umgicks med Beach Boys (han skrev till och med låten<br />
”Cease to Resist” som gruppen gav ut på singel-B-sida) och
trodde sig vara den femte medlemmen i Beatles. Han påstod<br />
sig stå i ständig telepatisk kontakt med de andra beatlarna,<br />
och genom det vita dubbelalbumets låtar (som ”Piggies” och<br />
”Helter Skelter”) fick han kodade budskap att utföra flera<br />
rituella mord.<br />
Det finns ett rundtursbolag som specialiserar sig på<br />
Hollywoods skandaler och mörka sidor, Graveline Tour,<br />
(213) 469-4149. Dagliga turer i limousiner; under 2 1/2<br />
timmar smutskastas Charlie Chaplin, Errol Flynn, Clark<br />
Gable, Marilyn Monroe, Mae West, Marlon Brando, Roman<br />
Polanski, Janis Joplin m fl. Också de yngre får sitt, t ex Hugh<br />
Grant, John Belushi och River Phoenix.<br />
Ä l s k a H o l l y w o o d … ?<br />
Varje människa jag pratade med hade (eller påstod sig ha)<br />
någon koppling till film. Alla verkade besatta av tanken på att<br />
slå igenom.<br />
Före inspelningen av en ”talkshow” där amerikanska kändisar<br />
och åsiktsmaskiner diskuterade trams inför publik, CBS<br />
”Politically Incorrect with Bill Maher” (för den som råkar<br />
ha avsnittet på video kan det vara intressant att veta att jag<br />
syns på den mittre läktaren), växlade jag ett par ord med<br />
killen som rev biljetterna. Han kallade sig själv för ”small-fry<br />
in Hollywood” (=arbetar i periferin av branschen) men han<br />
hade idéer om bättre shower som kunde produceras, så han<br />
sysslade med ”networking” (=skaffa sig kontakter). Vänta<br />
bara.
På ett showbusiness-museum visade det sig att flickan i<br />
souvenirbutiken var svenska, hon flyttade hit för något år<br />
sedan: tar nu teaterlektioner hos en privatlärare, springer på<br />
auditions varje vecka och försöker hitta en agent.<br />
Agenter är ytterst viktiga för skådespelare, regissörer och<br />
författare: på listan över Hollywoods mäktigaste personer<br />
kommer en agent tvåa efter Steven Spielberg (som av naturliga<br />
skäl är störst i Hollywood). De tre ledande agenturerna<br />
är Creative Artists Agency (CAA), International Creative<br />
Management (ICM) och William Morris Agency (där<br />
mediamogulen David Geffen började sin karriär, nu äger han<br />
SKG Dreamworks tillsammans med Spielberg). Agenternas<br />
artiststall bevakas i branschtidningarna, precis som den<br />
vanliga pressens sportsidor följer travhästars liv och leverne:<br />
när t ex Woody Allen efter 30 år bröt samarbetet med ICM<br />
och gick över till William Morris (dit Diane Keaton hör) i juli<br />
1998 blev det stora rubriker och analyserande artiklar.<br />
Och i skuggan av de stora agenturerna frodas en mögelhärd av<br />
saggiga entreprenörer med mottot: ”klä av dig baby, och jag<br />
ska göra dig till en stjärna” (mindre vanligt efter Aids) eller<br />
”samtalet kostar $5 per minut och 10% av alla dina inkomster<br />
– i förskott” (desto vanligare). Det sägs att skådespelare utan<br />
bra agent får lägre gager och måste nöja sig med roller som<br />
drunknade i storfilmen ”Titanic”.
… e l l e r h a t a ?<br />
”För priset som en biljett betingade, kunde en människa vars<br />
liv var trist, sorgligt, händelselöst, solkigt och hopplöst, stiga<br />
in och bli en del av ett drömliv där alla människor var rika och<br />
vackra – eller brutala och modiga – och där permanent lycka<br />
följde som en solnedgång av purpur och guld, efter en sagolik<br />
men förutsägbar lösning av ett problem”, konstaterade en<br />
ironisk John Steinbeck apropå filmerna från Hollywood.<br />
Vår svenske Amerika-farare Vilhelm Moberg noterade i ett<br />
resebrev att det kanhända vore en tjänst mot USA om man<br />
fällde en atombomb över Hollywood. Världens ledande<br />
intellektuella har sedan tidigt 1900-tal tagit avstånd från<br />
Hollywood. Filmindustrin själv har svartmålat Hollywood,<br />
som i Billy Wilders ”Sunset Boulevard” och senare i Robert<br />
Altmans ”Spelaren”.<br />
De största filmbolagen har lämnat Hollywood för länge sedan,<br />
och de studior som återstår har blivit allt mer som nöjesparker<br />
för turister. Och Los Angeles har blivit ett centrum för<br />
produktion av såpopera.<br />
Industrin attraherar inte längre stora författare som<br />
Dashiell Hammett och Raymond Chandler, vilka hamnade i<br />
Hollywoods manusfabriker på 1930- och 1940-talen. Även F<br />
Scott Fitzgerald lockades av ett lukrativt kontrakt med MGM<br />
efter succén med ”Den store Gatsby”, men fick sparken efter<br />
att ha supit ner sig alltför ofta. Han dog i Hollywood av en<br />
hjärtattack hemma hos sin älskarinna, 44 år gammal, och<br />
efterlämnade en halvfärdig roman om en filmmogul, ”The<br />
Last Tycoon”.
Trots att de alla närde en självdestruktiv hatkärlek till<br />
Hollywood hamnade de här, där de kunde förtjäna sitt<br />
levebröd mot att de sålde en bit av sin själ.<br />
Till och med konstnärer som Salvador Dalí kom hit. Dalí<br />
skapade under andra världskriget drömsekvenser till Alfred<br />
Hitchcocks ”Trollbunden” (1945).<br />
På ett författarseminarium som sammanföll med mitt besök<br />
berättade de ledande film- och TV-författarna hur det är att<br />
tillhöra en av de mest bespottade och minst uppmärksammade<br />
yrkeskårerna inom showbusiness: en författare med lång<br />
erfarenhet av film konstaterade att 90% av allt är skräp och<br />
filmer som ”Dum-Dummare” bevisar att ”vår civilisation lider<br />
mot sitt slut”. Sensmoralen som förmedlades till deltagarna,<br />
var att medan branschen ropar efter bra manuskript är en<br />
nybörjare chanslös utan rätt agent och omständigheter. Att<br />
faktiskt skriva bra manus kommer i andra hand.<br />
M e r o m r ö r l i g a b i l d e r<br />
Eftersom många studior nu har försvunnit från Hollywood<br />
måste vi filmgalningar vidga våra vyer till mer avlägsna<br />
trakter. På senare år har de flesta studior som väl är öppnats<br />
för turister, så möjligheterna att komma bakom kulisserna är<br />
bättre än någonsin förr.<br />
Om man vill hitta filminspelningar kan man köpa en aktuell<br />
lista med dagens tagningar ($2) på Los Angeles Motion<br />
Picture & Film Permits Office, (213) 485-5324, vardagar<br />
kl 9-17, på 6922 Hollywood Blvd (tvärs över gatan från<br />
Mann’s Chinese Theater); byrån koordinerar inspelningar så
att de inte ska kollidera med varandra, men för att undvika<br />
alltför många kameraklickande turister kan uppgifter vara<br />
missledande. TV-serien ”Baywatch” utspelar sig för övrigt i<br />
Malibu Beach.<br />
Gratis TV-biljetter finns till olika sitcoms (TV-komedi;<br />
25-minutersavsnitt kan ta 2 timmar att banda) eller<br />
talkshows (pratprogrammen är minst lika kul som en<br />
sitcom; inspelningen går snabbare eftersom de bara gör en<br />
tagning). Få bolag släpper in barn i publiken. Kontakta i<br />
god tid Audiences Unlimited som kostnadsfritt förmedlar<br />
biljetter, (818) 506-0067 (dygnet runt), hemsidan har ett<br />
schema över inspelningar två månader framåt http://www.<br />
audiencesunlimited.com, eller skicka färdigadresserat<br />
kuvert med svarsporto för att få månadsschema: 100<br />
Universal City Plaza, Building 153, Universal City, CA-91608.<br />
Eller ring direkt till ABC, (213) 557-4143, CBS, (213) 852-<br />
2448 och NBC, (818) 840-3537. Ibland skickar bolag ut folk<br />
som delar ut överblivna biljetter till mindre populära shower<br />
utanför Mann’s Chinese Theater.<br />
Biljetter som beställs via firmor som Audiences Unlimited<br />
måste bekräftas tre dagar innan per telefon. Betänk att man<br />
bör vara vid studion en timme innan för att vara säker på sin<br />
plats (de delar nämligen ut för många biljetter). Kameror och<br />
bandspelare är förbjudna.<br />
”Beverly Hills 90210”. TV-serien om amerikanska<br />
helylleungdomar som aldrig har problem med pormaskar<br />
eftersom de flesta skådespelare i verkligheten är över 30,<br />
filmas på Grant High School (13000 Oxnard Street) i Van
Nuys och studio på El Portal Theater (5269 Lankersheim<br />
Blvd) i North Hollywood; men dit finns inga publikbiljetter.<br />
Gängets favoritställe Peach Pit är en kopia av Apple Pan<br />
(10801 West Pico Blvd) i West Hollywood.<br />
CBS Studio Center, (213) 852-2448. 4204 Radford<br />
Street, Studio City. Inspelningsplats för ”Seinfeld”, ”Falcon<br />
Crest” m m. Man kan få vara publik på t ex ”Cybill” med Cybill<br />
Shepherd (bandas på fre).<br />
Disney Studios. 500 Buena Vista Park. Studion startades av<br />
animatören Walt Disney, men är numera ett av universums<br />
största nöjesimperier med bl a filmbolaget Miramax, TVkanalen<br />
ABC, teatrar på Broadway i New York, dussintals<br />
dagstidningar och tidskrifter. Här kan man se inspelningen<br />
av populära shower som ”Ellen” med Ellen DeGeneres. För<br />
turister har Disney sin egen nöjespark där man kan sätta<br />
sprätt på pengar, se ”Fler sevärdheter”.<br />
Movieland Wax Museum, (714) 522-1154. 7711 Beach<br />
Blvd, Buena Park. Dagligen kl 9-20:30; $13/$7. 280<br />
filmstjärnor i vax, riggade i scener från de mest berömda<br />
filmerna.<br />
Museum of Television and Radio, (310) 786-1000. 465<br />
North Beverly Drive, Beverly Hills. Ons-sön kl 12-17, tors<br />
kvällsöppet till kl 20; $6/$3. I arkivet finns bl a 75 000 olika<br />
program som man kan titta på.<br />
NBC Television, (818) 840-3537. 3000 West Alameda<br />
Ave, Burbank, CA-91523; besöksentré från California Street<br />
(mellan Alameda och Ventura Freeway). Här spelas populära<br />
”Tonight Show” med Jay Leno in på vardagar; biljetter kan<br />
beställas från NBC per post; ange datum och bifoga svarsporto;
eller chansa kl 8 samma morgon. Det finns en timslång Studio<br />
Tour; mån-fre kl 9-15 (på sommaren även under helger); ring<br />
för detaljer; kameror är förbjudna; $7.<br />
Paramount Pictures, (213) 956-1777. 5555 Melrose<br />
Ave i Hollywood. Äldsta och sista filmstudion i Hollywood,<br />
arbetsplats för sådana som Bing Crosby, Bob Hope, Billy<br />
Wilder och Cecil B DeMille. Här spelades TV-serien ”Lucy<br />
Show” in på 50- och 60-talen, och 1982-93 bandades ”Skål”<br />
i studio 25. Rudolph Valentino sägs spöka här. Porten som<br />
vetter mot Bronson Avenue förekommer i filmen ”Sunset<br />
Boulevard”, samma port gav artistnamn till Charles Buchinski<br />
när han blev actionhjälten Charles Bronson. Missa inte deras<br />
2 timmar långa Studio Tour; mån-fre kl 9-14; varje heltimme;<br />
$15.<br />
Reagan Museum & Presidential Library, (805)<br />
522-8444. Simi Valley; från centrala L A kör man I-405<br />
norrut, Ronald Reagan Freeway västerut, Madera Road<br />
söderut och slutligen till 40 Presidential Drive (5 mil från<br />
Hollywood). Dagligen kl 10-17; $4. Ronald Reagans liv,<br />
från västernfilmskådespelare, till fackordförande då han<br />
angav skådespelare med vänstersympatier och så hur han<br />
slutades som USA:s president. Museet har också en äkta<br />
kärnvapenbärande missil.<br />
Universal Studios, (818) 622-3801. 100 Universal City<br />
Plaza, norrut från Hollywood längs Cahuenga Blvd. Dagligen<br />
kl 9-18, sommar kl 7-23; köerna kan ta någon timme;<br />
sevärdheterna tar en hel dag i anspråk; $34/$26. Universal<br />
lär vara världens största filmstudio och har kompletterats<br />
med en nöjespark på filmtema, där man far igenom flera av de
mer än 500 utomhuskulisserna på Universal Studios Backlot<br />
Tram Tour. Upplev ”Hajen” (samma kulissby har använts i<br />
”Mord och inga visor”), ”ET”, ”Jurassic Park” och allt annat<br />
Steven Spielberg någonsin har gjort. Dessutom finns Norman<br />
Bates motell från ”Psycho”, apan från ”King Kong”, stenåldern<br />
från ”Familjen Flinta” och framtiden från filmerna ”Tillbaka<br />
till framtiden 1-3”, och som kronan på verket återskapas<br />
en jordbävning från någon katastroffilm och skyskraporna<br />
dallrar som gelé.<br />
Warner Brothers, (818) 972-TOUR, biljetter (818)<br />
954-1744. 4000 Warner Blvd vid Hollywood Way, entré<br />
från Olive Ave i Burbank (precis norr om Universal Studios).<br />
Här gjordes Ridley Scotts ”Blade Runner” och TV-serien om<br />
den unge Stålmannen, ”Lois och Clark”. Studion arrangerar<br />
en två timmar lång guidning, VIP Studio Tour, med lite tur<br />
kan man få se en filminspelning; vardagar kl 9-16; avgång<br />
var 30:e minut; minimiålder 10 år; $29. Man kan också se<br />
TV-inspelningar av populära komedier som ”Vänner” eller<br />
”Murphy Brown” m m (Audiences Unlimited har biljetter).
Praktiska upplysningar<br />
Los Angeles är så stort att det finns flera riktnummer, därför<br />
anges riktnumren alltid tillsammans med telefonnumren i det<br />
här kapitlet. Till centrala Los Angeles Hollywood och Beverly<br />
Hills är det 213. Till stränderna väster och söder om centrum<br />
är det 310. Inåt landet är riktnumret 714.<br />
Ta sig runt<br />
Obs: Flera hotell och vandrarhem erbjuder gratis upphämtning<br />
vid LAX-flygplatsen (Los Angeles Airport), och ofta även vid<br />
Union Station och Greyhound i Downtown L A.<br />
Los Angeles är en fruktansvärt stor stad till ytan: om man<br />
inte har egen bil bör man noga överväga var man ska bo<br />
eftersom staden är 100 km i nord-sydlig riktning och sträcker<br />
sig lika långt från kusten mot inlandet. Inom detta väldiga<br />
landområde finns det berg och dalar, sjöar och stränder. Man<br />
upptäcker strax att man inte har lust att åka till ett museum i<br />
någon annan stadsdel när bussresan tar två timmar. Om man<br />
är bra på rullskridskor (rollerblades) är det ett sätt att ta sig<br />
runt inom mindre områden.<br />
Om man valt att bo i Hollywood har man möjligheter att<br />
flanera till den trendiga shoppinggatan Melrose Avenue (ca 2<br />
km söderut; spännande restauranger, kläd- och skivbutiker på<br />
sträckan mellan Fairfax och La Brea) och man kan t o m ta sig<br />
till den del av Sunset Boulevard som kallas för The Strip (4 km
västerut; buss nr 2 kör längs Sunset) utan för mycket besvär.<br />
Till de närmaste stränderna är det 20 km, till Disneyland 65<br />
km, till Downtown L A 16 km (där järnvägs- och busstationer<br />
ligger; lokalbuss mellan Hollywood och Downtown L A tar en<br />
timme) och till LAX-flygplatsen 23 km.<br />
Downtown L A är ett tätbebyggt område och liknar en stad,<br />
jämfört med resten av L A som mest består av motorvägar.<br />
Här finns butiker, kulturhus och miljöer som använts i filmer,<br />
t ex är Hill Street den gata som spanarna på Hill Street spanar<br />
på.<br />
Det finns ett antal busslinjer och resorna är långa, så för<br />
att inte missa sin tågavgång ska man ge sig en god marginal.<br />
Dessutom är det ganska knivigt att lista ut hur man ska<br />
byta, vart man ska kliva på och av osv. Buss nr 1 kör mellan<br />
Hollywood Blvd och Downtown L A; nr 10 och 33 kör mellan<br />
Downtown L A och stranden i Santa Monica, nr 60 kör mellan<br />
Greyhoundterminalen och Downtown L A. Mellan Hollywood<br />
och Santa Monica kan man åka med nr 4.<br />
Tunnelbanan Metrorail är under konstruktion och kommer<br />
att erbjuda en snabb förbindelse mellan Union Station i<br />
Downtown L A, Hollywood Blvd-Vine Street och Universal<br />
Studios med sin röda linje. Det finns redan en blå linje från<br />
Downtown L A till Long Beach i söder, och en grön linje till<br />
flygplatsen.<br />
Knutpunkten – där busslinjer och tunnelbanor passerar<br />
Downtown – är Metro Center på 7th Street, nära Pershing<br />
Square. Upplysningar: Metropolitan Transit Authority<br />
(MTA), 1-800-77-METRO eller 1-800-COMMUTE.
Enkel avgift: från $1:35, dyrare på expressbussar. Man<br />
betalar kontant på bussarna och det är jämna pengar som<br />
gäller, föraren ger ingen växel. Rabatt tio polletter (tokens)<br />
kostar $9. Byte: ¢25 måste betalas när man påbörjar resan;<br />
gäller upp till två timmar.<br />
För turister finns en speciell busslinje kallad Oskar J’s Red<br />
Car Trolleys, 1-800-458-2388, som kör till filmstudior,<br />
museer och stränder samt annat av intresse.<br />
Om man kör bil ska man tänka på att först studera en karta<br />
ordentligt och sedan försöka lista ut vilka freeways man ska<br />
resa på och vid vilken avfart man ska köra av. Trots att detta<br />
borde vara bilarnas förlovade stad så går det ganska långsamt<br />
i trafiken, speciellt om man far i rusningstid. Ha dörrarna låsta<br />
och fönstren uppe (och alltid full tank), speciellt i ruffigare<br />
områden. Lycka till.<br />
Guidning<br />
Guidade rundturer finns det gott om. De som märks mest visar<br />
vägen till stjärnornas hem och kostar ca $30 per person, men<br />
känns egentligen inte meningsfulla eftersom allt man får se är<br />
stängda grindar från utsidan. Om man har ett eget fordon kan<br />
man köpa en karta för $4-5 och köra runt på egen hand.<br />
Casablanca Sightseeing Tours, (213) 461-0156.<br />
Rundturer i minibussar till stjärnornas hem, Universal<br />
Studios.<br />
Graveline Tour, (213) 469-4149, limousinetur genom<br />
Hollywoods skandaler (se faktaruta i vägvisardelen).
Hollywood Fantasy Tours, 1-800-782-7287. Till<br />
stjärnornas hem och HOLLYWOOD-skylten.<br />
L A conservancy, (213) 623-2489. Promenader i<br />
Downtown L A till de gamla biograferna och revyteatrarna på<br />
Broadway Historic Theater District.<br />
Starline Tours of Hollywood, (213) 463-3333.<br />
Stjärnornas hem och favoritställen.<br />
Vandrarhemmen brukar erbjuda utflykter och rundturer till<br />
rimligt pris, men de kan ofta vara fulltecknade, ring gärna<br />
redan innan du kommer till L A och boka. Vanligtvis arrangerar<br />
vandrarhemmen i stan turer till stranden, medan de som<br />
ligger vid stranden har turer in till stadens sevärdheter.<br />
Fråga<br />
Hollywood har sin egen turistbyrå i en gammal villa, Jane’s<br />
House, på 6541 Hollywood Blvd (mån-lör kl 9-17). Brevledes<br />
kan man adressera förfrågningar om kultur till Hollywood<br />
Arts Council, PO Box 931056, Department 96, Hollywood CA-<br />
90093. Om man vill hyra en filmstjärna kan man kontakta<br />
agenturen Celebrity Source, (213) 651-3000.<br />
Den centrala turistbyrån, (213) 689-8822, ligger på 658<br />
South Figueroa Street i Downtown L A (mån-lör kl 8:30-17).<br />
Turistbyråer finns även i Universal City, Santa Monica (1400<br />
Ocean Blvd) och vid Disneyland (800 West Katella Ave). San<br />
Diegos turistbyrå, (619) 232-2101, finns på 1200, 3rd Ave.<br />
Missa inte http://www.gocalif.ca.gov som har en användbar,
om än rörig, samling med länkar; eller ring 1-800-TO-<br />
CALIF.<br />
Internationella vandrarhemsföreningen driver en butik, Los<br />
Angeles Travel Center, (310) 393-3413, på 1434, 2nd<br />
Street i Santa Monica där man kan få hjälp med att hitta<br />
kartor och annat för exkursioner i nationalparkerna.<br />
Det finns givetvis en mexikansk turistbyrå, (310) 203-<br />
8191, värd att besöka inför resan till Mexiko, på 10100 Santa<br />
Monica Blvd i Los Angeles.<br />
Svenska generalkonsulatet för södra Kalifornien, (310)<br />
445-4008, fax 473-2229, ligger på 10960 Wilshire Blvd. Det<br />
finns även ett konsulat i San Diego på 750 B Street, (619)<br />
233-1106.<br />
Fler sevärdheter<br />
Los Angeles har naturligtvis också andra sevärdheter än bara<br />
filmindustrin. Ofta är det fritt inträde på något museum (olika<br />
dagar och tider gäller för olika museer) och somliga museer,<br />
t ex världens rikaste museum Getty Center, har alltid gratis<br />
inträde. I L A finns allt man kan drömma om; men resvägen<br />
kan vara lång.<br />
När inträdesavgifter anges med två siffror (t ex $7/$3) är det<br />
första normalpriset för en vuxen utan rabatt, därefter lägsta<br />
rabattpris för barn; ”seniorer” och studerande brukar hamna<br />
någonstans däremellan.
Autry Museum of Western Heritage, (213) 667-2000.<br />
4700 Western Heritage Drive, Griffith Park. Tis-sön kl 10-17;<br />
$7:50/$3. Museum över vilda västerns historia, grundat av<br />
”den sjungande cowboyen” Gene Autry. Biograf.<br />
Barnsdall Art Park, (213) 662-7272. 4800 Hollywood<br />
Blvd. Tis-sön kl 10-17; $2/$1, barn under 12 år gratis.<br />
Konstutställningar och Aline Barnsdall Hollyhock House<br />
(1917) av Frank Lloyd Wright (visningar av husets arkitektur<br />
varje timme kl 12-15).<br />
Disneyland (Magic Kingdom), 1-800-315-3707. 1313<br />
South Harbor Blvd, Anaheim. Kör I-5 från L A söderut 23 km,<br />
eller tåg till Anaheim Stadium och sedan lokalbuss nr 50 till<br />
Disneyland Hotel, varifrån det går Monorail till nöjesparken.<br />
Det finns också direktbussar till och från LAX-flygplatsen.<br />
Mån-fre kl 10-18, lör kl 9-24, sön kl 9-22; sommar dagligen<br />
kl 8-24. Entrébiljetter finns i olika rangordning från 1 till 3<br />
dagar; en dag kostar $33/$25; 4 dagar med motell kostar<br />
från $200 per person. Köerna är ofta så långa att man måste<br />
tillbringa flera dagar i parken för att prova allt. Disneyland<br />
är den första av en rad Disneyparker, grundad 1955, och blir<br />
bara större. Bland nyare attraktioner märks en expedition<br />
genom ”Indiana Jones”-filmernas actionsekvenser.<br />
Exposition Park (State Drive-Exposition Blvd) ligger nära<br />
University of Southern California (söder om Downtown L<br />
A). Förutom idrottsanläggningar som man minns från OS i<br />
Los Angeles, finns här Museum of Science and Industry och<br />
Museum of Natural History, (213) 744-3466; dagligen kl<br />
10-17; $6/$2, fritt inträde första tis i varje månad.
Getty Center Museum, (310) 440-7300. Getty Center<br />
Drive, ta av från San Diego Freeway (I-405). Tis-ons kl 11-19,<br />
tors-fre kl 11-21, lör-sön kl 10-18; fritt inträde; bilparkering $5<br />
(parkeringsplats måste förbokas per telefon, rörelsehindrade<br />
har förtur). Ta hellre bussen, antingen ”Big Blue Bus” nr 14<br />
från Santa Monica eller MTA-buss nr 561. Detta nya Gettymuseum<br />
med spektakulärt läge i Santa Monica Mountains<br />
öppnade vintern 1997/98: världens rikaste konstmuseum<br />
som byggdes upp med hundratals miljoner dollar från<br />
oljemiljardären J Paul Gettys (1892-1976) förmögenhet.<br />
Obs: De gamla museibyggnaderna på 17985 Pacific Coast<br />
Highway är stängda och renoveras fram till år 2001, oavsett<br />
vad andra resehandböcker påstår.<br />
Griffith Park Observatory, (213) 664-1191. 2800<br />
Observatory Road. Det astronomiska observatoriet i<br />
Hollywood har planetarium och en lasershow, Laserium;<br />
omgivningarna har använts i många filmer, bl a ”Ung rebell”<br />
med James Dean (han står också staty här) och senare i<br />
”Jurassic Park”, ”Terminator” och ”Batman”. På norra sidan<br />
av Griffith Park ligger djurparken L A Zoo, om man vill titta<br />
på sina fyrbenta släktingar, och västerut står den berömda<br />
HOLLYWOOD-skylten.<br />
Hancock Park ligger vid Wilshire Blvd öster om korsningen<br />
med Fairfax Ave. Se först konst på Los Angeles County<br />
Museum of Art, (213) 857-6000, som är ett av USA:s<br />
största konstmuseer på 5905 Wilshire (tis-tors kl 10-17, fre<br />
kl 10-21, lör-sön kl 11-18; $6/$1; fritt inträde andra ons varje<br />
månad). Efteråt kan man se fossilsamlingar på George C Page
Museum, (213) 936-2230, på 5801 Wilshire (dagligen kl 10-<br />
17; $6/$2; fritt inträde första tis i varje månad).<br />
Knotts Berry Farm, (714) 220-5220, http://www.knotts.<br />
com. 8039 Beach Blvd, Buena Park mellan Anaheim och Los<br />
Angeles. MTA-buss nr 460 kör till parken. Mån-fre kl 10-18,<br />
lör kl 10-22, sön kl 10-19; sommar sön-tors kl 9-23, fre-lör kl<br />
9-24 (stängt på juldagen); $28/$18 berättigar till obegränsat<br />
åkande med alla attraktioner. Före Disneyland kom denna<br />
nöjespark med vilda västerntema och figurer ur Snobbenserierna.<br />
Hela parken blir spökpark vid Halloween.<br />
MOCA, Museum of Contemporary Art, (213) 626-6222.<br />
California Plaza, 250 South Grand Ave, Downtown L A. Tissön<br />
kl 11-17, kvällsöppet tors till kl 20 (fritt inträde efter kl 17);<br />
$6/$4, barn under 12 år gratis. Museum för modern konst.<br />
Geffen Contemporary at MOCA är en nybyggd avdelning på<br />
152 North Central Ave; samma tider och priser.<br />
S a n D i e g o<br />
San Diego ligger nästan som en förort söder om Los Angeles,<br />
vid gränsen till Mexiko. Från San Diego ”turar” man över till<br />
Tijuana på andra sidan gränsen (där mexikanerna talar<br />
amerikanska och tar emot dollar i butikerna). Resten av tiden<br />
i San Diego vistas man på stranden eller går på museum.<br />
(Vandrarhem räknas upp under ”Sova”.) De två stora
sevärdheterna är djurparken San Diego Zoo, (619) 234-<br />
3153, på 2920 Zoo Drive (dagligen; $15/$6) och Sea World<br />
– Kaliforniens svar på Kolmården, (619) 226-3901, på 1720<br />
South Shores Road (dagligen; $29:95/$21). I San Diego finns<br />
många UFO-troende: Norr om staden i Rancho Santa Fe<br />
begick sekten Heavens Gate kollektivt självmord 1997 i tron<br />
att rymdfolk skulle hämta upp dem och en kort bit öster om<br />
staden i Jamul ligger en landningsplats som en annan sekt,<br />
Unarius Academy of Science, byggt för att ta emot 33 flygande<br />
tefat som väntades landa år 2001.<br />
Kultur & Nöje<br />
Längs Hollywood Blvd finns både filmstäder och gamla<br />
sunkiga biografer, och så Mann’s Chinese Theater, som är en<br />
turistsevärdhet med alla stjärnors namn och avtryck i cement<br />
på gården framför biografentrén.<br />
När man tröttnat på film kan man glädja sig åt en ganska<br />
livaktig teaterscen med oberoende och tuffa grupper som<br />
sysselsätter skådespelare som av en eller annan orsak inte hör<br />
till filmindustrin. Kolla kortrecensionerna i gratistidningen L A<br />
Weekly, där hittar man också adresser och telefonnummer.<br />
Musikaliskt finns det också ett bra utbud och rockmusiken<br />
från Los Angeles är mer än bara studiomusiker som visar<br />
upp sin mest välpolerade sida och sjunger goa sånger om<br />
surfingbrädor och ”California Girls”. Bröderna Wilson är<br />
födda i Hawthorne, ett medelklassområde nära flygplatsen,
där de bildade popgruppen Beach Boys 1961. Ungefär en mil<br />
därifrån dränkte sig Dennis Wilson 1983 i mellandagarna i<br />
Marina Del Rey, nära Venice Beach.<br />
Många rockmusiker kommer till L A för att slå igenom, och<br />
man kan höra en del av banden på klubbar på The Strip, längs<br />
Sunset Boulevard.<br />
Listan nedan tar upp långlivade ställen som är av speciellt<br />
intresse för oss turister. På internet hittar man en musiksida<br />
med information om konserter i hela Kalifornien om man<br />
surfar till http://www.musicuniverse.com.<br />
Ticketmaster, (213) 480-3232, och Theatrix, (213) 466-<br />
1767, säljer biljetter till de flesta evenemang, från konserter<br />
och teater till sport. Biljetter kan också bokas via internet på<br />
http://www.ticketweb.com.<br />
American Cinémateque, (213) 466-FILM. Regelbundna<br />
filmvisningar, ibland diskussioner med regissörer; $4-7. Ring<br />
om plats och tid.<br />
Anti-Club, (213) 661-3913. 4658 Melrose Ave, Hollywood.<br />
Musik; $10-17.<br />
Bar Deluxe, (213) 469-1991. 1710 North Las Palmas Ave,<br />
Hollywood. Musik.<br />
Billboard Live, (310) 274-5800. 9039 Sunset Blvd, West<br />
Hollywood. Klubb med kopplingar till berömd musiktidning;<br />
$10-25.<br />
Comedy Store, (213) 656-6225. 8433 Sunset Blvd, West<br />
Hollywood. Ett av stadens äldsta och mest inarbetade ståuppställen;<br />
$5-15 samt minst två drinkar.
Greek Theater, (213) 665-1927. Griffith Park, 2700 North<br />
Vermont Ave. Friluftsscen med konserter, plats för 4000<br />
åskådare.<br />
Hollywood Bowl, (213) 850-2000. 2301 North Highland<br />
Ave; nära Hollywood Freeway. Berömd friluftskonsertarena;<br />
konserter april-sept (ta på varma kläder), bl a med stadens<br />
filharmoniska orkester. Museum.<br />
House of Blues, (213) 650-1451. 8430 Sunset Blvd.<br />
Restaurang med bluestema, ägd av kändis (Dan Aykroyd).<br />
Konserter; $10-25.<br />
John Anson Ford Theater, (213) 972 7200. 2850<br />
Cahuenga Blvd. Friluftsteater nära Hollywood Bowl med<br />
teater och dans under somrarna.<br />
Largo, (213) 852-1073. 432 North Fairfax Ave. Rock; $2-12.<br />
Laugh Factory, (213) 656-1336. 8001 Sunset Blvd (vid<br />
Laurel Street, två kvarter väster om Fairfax), West Hollywood.<br />
Välkänd klubb för ståuppare; $10.<br />
Music Center, (213) 972-7211. 1st Street vid North<br />
Grand Ave, i Downtown L A. Stadens kulturhus med opera,<br />
filharmoniska konserter och balett. Oscarsutdelningar<br />
vartannat år.<br />
Pantages Theater, (310) 410-1062. 6233 Hollywood Blvd.<br />
Teater, musikaler.<br />
Roxy, (310) 276-2222. 9009 Sunset Blvd, West Hollywood.<br />
Rock.
Shrine Auditorium, (213) 748-5116. Vid University<br />
of Southern California, 32nd och South Figueroa.<br />
Oscarsutdelningar vartannat år.<br />
Silent Movie, (213) 653-2389. 611 North Fairfax Ave,<br />
Hollywood. Klassiska stumfilmer ackompanjerade av en<br />
levande musiker.<br />
UCLA, University of California-Los Angeles, (310) 825-<br />
2101. Westwood Plaza, Circle Drive. Universitetet har ofta<br />
teater- och dansföreställningar.<br />
Viper Room, (310) 358-1880. 8852 Sunset Blvd,<br />
Hollywood. Rockklubb som ägs av Johnny Depp.<br />
Whisky A Go Go, (310) 652-4202. 8901 Sunset Blvd, West<br />
Hollywood. Rock; $10-15.<br />
J o h n L e n n o n f ö r l o r a r ” e n<br />
w e e k e n d ”<br />
Troubadour, (310) 276-6168, på 9081 Santa Monica<br />
Boulevard i West Hollywood är en gammal countryklubb<br />
som förr hade Linda Ronstadt och Eagles som husband<br />
(numera mera hårdrock; $4-12). Troubadour har dock gått till<br />
musikhistorien därför att John Lennon blev utkastad gång<br />
på gång efter att ha druckit alltför många Brandy Alexander<br />
under sin s k ”förlorade weekend” (egentligen varade denna<br />
”weekend” mer än ett år under tiden som han levde separerad<br />
från Yoko Ono) i början av 1970-talet. Här i L A umgicks
Lennon med den gravt alkoholiserade sångaren Harry<br />
Nilsson som han lyckades spela in den extremt mediokra<br />
LP:n ”Pussy Cats” tillsammans med.<br />
En gång kletade Lennon fast en dambinda i sin svettiga panna<br />
och frågade en servitris på Troubadour:<br />
–Vet du vem jag är?<br />
–Ja, ett arsel med en dambinda i pannan, svarade hon och lät<br />
kasta ut honom.<br />
Kalendarium<br />
På Walk of Fame inträffar månatliga ceremonier för att<br />
hylla olika idoler och fira avtäckningen av nya stjärnor,<br />
upplysning (213) 469-8311. Gråvalarna simmar förbi<br />
utanför kusten i februari. L A Maraton går av stapeln 1:a sön<br />
i mars. I slutet av mars är Los Angeles fullt av uppståndelsen<br />
kring Oscarsutdelningarna (utdelningen hålls vartannat<br />
år på Shrine Auditorium och vartannat på Music Center).<br />
Cinco de Mayo (5 maj) är en mexikansk högtidsdag som<br />
uppmärksammas över hela Kalifornien, det är ursprungligen<br />
en segerfest efter något krig. Torsdagskvällar under sommaren<br />
arrangeras jazzkonserter på moderna konstmuseets<br />
MOCA-Geffen Contemporary. I augusti går en internationell<br />
surfingfestival av stapeln. Den 4 september firar man Los<br />
Angeles grundande emedan El Pueblo de Nuestra Senora<br />
de la Reina de Los Angeles, som det fullständiga namnet<br />
lyder, började byggas samma dag år 1781.
Sova<br />
Det finns massor av vandrarhem i Los Angeles, vare sig du<br />
vill bo i Hollywood eller på stranden kan du välja och vraka.<br />
Det viktiga att tänka på är att avstånden är väldigt stora: välj<br />
därför boplats utifrån dina behov av att antingen vara i staden<br />
eller nära havet. Om du vill stanna hela sommaren kan det<br />
vara lönt att kontakta UCLA som ibland hyr ut studentrum<br />
under lovet. Om du inte har klart för dig hur du tänker bo<br />
finns på Greyhoundterminalen och flygplatserna paneler med<br />
hotellreklam och gratistelefon, så att du kan ringa hotellen<br />
– många hotell och även vissa vandrarhem lovar gratis<br />
hämtning, vilket är ett värdefullt erbjudande ifall du lyckas få<br />
det omsatt i praktiken. Hemsidan http://www.HiHostels.<br />
com lokaliserar Hostelling Internationals vandrarhem<br />
i Kalifornien. (Bokstäverna inom parentes hänvisar till<br />
markeringar på kartan.)<br />
I Hollywood är det ganska trevligt att bo. Ett nytt och<br />
rymligt vandrarhem med suveränt läge är (a) Hollywood<br />
International Hostel, 1-800-750-6561, på 6820<br />
Hollywood Blvd – mitt på Walk of Fame och tvärs över gatan<br />
från Mann’s Chinese Theater; $14 i sovsal; $30 privata rum.<br />
Bra läge gäller också för (a) Hollywood Hills Hostel, 1-<br />
800-LA-HOSTEL, fax 462-3228, på 6772 Hawthorne Ave<br />
vid Highland, ett kvarter söder om Hollywood Blvd; $15-<br />
18 i sovsal; $40-45 privata rum. Ytterligare ett alternativ är
Orange Drive Manor Hollywood Hostel, (213) 850-<br />
0350, på 1764 North Orange Drive, en tvärgata till Hollywood<br />
Blvd; $15.<br />
Alltid lika knasiga Banana Bungalow, 1-800-4-HOSTEL,<br />
fax 851-1569, epost: bbhostel@bananabungalow.com, med<br />
45 gästbungalower ligger avsides på 2775 Cahuenga Blvd<br />
West. De utlovar gratis skjuts från flyg, tåg och bussar och till<br />
Universal och Disneyland. Simbassäng; parkeringsplatser för<br />
bilburna; $18 i sovsal; $50 privata rum.<br />
I närheten av Disneyland finns bara ett vandrarhem, HI-<br />
Fullerton, (714) 738-3721, på 1700 North Harbor Blvd,<br />
8 km norr om nöjesparken. Gratis parkering. $14 för STFmedlemmar.<br />
Det finns ett vandrarhem nära LAX-flygplatsen, (b)<br />
Backpackers Paradise Hostel, 1-800-852-0012, fax<br />
(310) 412-9100, på 4200 West Century Blvd i Inglewood, de<br />
lovar gratis hämtning från flygplatsen och guidade turer till<br />
olika sevärdheter; $16 i sovsal; $34 för dubbelrum.<br />
Kring stränderna finns desto fler vandrarhem i Santa<br />
Monica och Venice Beach (även känt som ”Muscle Beach”).<br />
Det är ganska hyggliga områden som på 1950-talet var<br />
samlingspunkt för beatgenerationen.<br />
(c) HI-Los Angeles, (310) 393-9913, fax 393-1769, på<br />
1436, 2nd Street ligger nära stranden i Santa Monica. De lovar<br />
att plocka upp gäster från flygplatsen och arrangerar turer
till sevärdheter; 200 bäddplatser; STF-kortet ger rabatter<br />
i närbelägna butiker och kaféer – allt från filmframkallning<br />
till rullskridskohyra. $17 för medlemmar; $20 för ickemedlemmar;<br />
privata rum finns; öppet året om.<br />
Det finns en handfull privata vandrarhem, t ex (d) Jim’s at<br />
the Beach, (310) 399-4018, fax 399-4216, på 17 Brooks Ave.<br />
Nära stranden i Venice Beach; $15 per natt; $90 för en vecka<br />
(Jim’s har även en filial i San Diego, se nedan). (d) Share<br />
Tel Apartments, (310) 392-0325, fax 392-9804, på 20<br />
Brooks Ave (vid Pacific Ave) nära stranden; $15 i sovsal, $90<br />
per vecka; enkel- och dubbelrum finns. (d) Venice Beach<br />
Hotel, (310) 399-7649, på 25 Windward Ave hör till en liten<br />
kedja (som också har vandrarhem i San Francisco, Hawaii<br />
och New York); $14.<br />
Los Angeles tredje HI-vandrarhem ligger på stadens sydspets,<br />
inom synhåll från valarna när det är säsong (tidig vår), men<br />
långt från händelsernas centrum: HI-South Bay, (310)<br />
831-8109, fax 831-4635, epost: hiayhlasb@aol.com, på 3601<br />
South Gaffey Street i stadsdelen San Pedro; $14-$16; privata<br />
rum $30.<br />
För den som inte känner för att bo i Los Angeles finns det<br />
gott om vandrarhem i San Diego, 170 km söderut nära den<br />
mexikanska gränsen. Banana Bungalow, 1-800-5-<br />
HOSTEL, epost: banana@pipeline.com, 707 Reed Ave, är<br />
populärt bland resenärer och ligger mitt på stranden; $18<br />
i sovsal; $39 privata rum. HI har två anslutna vandrarhem
($12-16), ett i centrum, Metropolitan, (619) 525-1531, fax<br />
338-0129, på 521 Market Street (med dagsturer till Mexiko);<br />
och det andra vid havet, Point Loma, (619) 223-4778, på<br />
3790 Udall Street. Även Jim’s har en filial i San Diego, (619)<br />
235-0234, på 1425 C Street.<br />
Slutligen några idéer för den som har råd att spendera lite<br />
mer: Från $100 och uppåt kan man bo bland spökande<br />
filmstjärnor på (a) Radisson Hollywood Roosevelt<br />
Hotel, 1-800-950-7667, på 7000 Hollywood Blvd. Om<br />
man kan hosta upp $150 och står ut med TV-apparater som<br />
flyger ut genom fönstren kan man bo bland rockstjärnor på<br />
(e) Hyatt on Sunset, (213) 656-1234, på 8401 Sunset<br />
Blvd, West Hollywood. Och om man är beredd att gå upp till<br />
$200 per natt är det mer exklusiva alternativet (e) Chateau<br />
Marmont, (213) 656-1010, på 8221 Sunset Blvd, där<br />
gästboken signerats av Errol Flynn, Greta Garbo, Al Pacino,<br />
John Belushi m fl. Eller ännu dyrare på (f) Beverly Hills<br />
Hotel, 1-800-283-8885, på 9641 Sunset Blvd där bara de<br />
allra rikaste, som Howard Hughes, haft sin hemvist.<br />
Äta<br />
Det finns syltor längs Hollywood Blvd där man kan få en<br />
pizzabit och en öl för $3, men om man är ute efter känslan av<br />
showbusiness kan man äta för ca $20 på Musso & Frank’s<br />
Grill, (213) 467-5123, Hollywoods äldsta restaurang, på<br />
6667 Hollywood Blvd.
Många skådespelare, t ex Jon Voight, hittar sina<br />
favorithamburgare på Hampton’s (1342 North Highland) som<br />
har salladsbuffé (små tallrikar men suveräna möjligheter) och<br />
40 olika hamburgare, bl a Grooburger ($7:45) som designats<br />
av MAD-tecknaren Sergio Aragones med mozzarella, cheddar<br />
och sauterad lök, men vad annat kan man vänta sig på Paul<br />
Newmans restaurang?<br />
Hur skulle det smaka med en skopa rykande chiligryta på<br />
din hotdog för $2:10? Denna variant på varmkorv tycks<br />
vara populär i Hollywood, där filmstjärnor glider förbi det<br />
oansenliga gatuköket Pink’s Chili Dogs (hörnet av La Brea<br />
och Melrose) – idolfoton med personliga hälsningar täcker<br />
väggarna: Fonzie från ”Gänget och jag”, George från ”Seinfeld”<br />
och Diana Ross. En annan finess på Pink’s är att korvmojen<br />
har en egen parkeringsvakt, ”valet”, som parkerar din ”limo”<br />
medan du äter.<br />
Den som absolut vill äta på Planet Hollywood hittar filialen<br />
på 9560 Wilshire Blvd. Bland souvenirerna finns Forrest<br />
Gumps chokladask. Restaurangen ägs av Bruce Willis,<br />
Sylvester Stallone och Arnold Schwartzenegger.<br />
I Beverly Hills äter filmstjärnor sin favoritpizza på Spago,<br />
(310) 652-4025, på 1114 Horn Ave vid Sunset Blvd.<br />
Den viktigaste krogen i filmbranschen är Polo Lounge på<br />
Beverly Hills Hotel (9641 Sunset) där det förhandlas kontrakt<br />
vid borden.<br />
Två restauranger där man kan vänta sig att se kändisar är<br />
Campanile, (213) 938-1447, på 624 South La Brea Ave med<br />
kaliforniskt-italienskt kök; och Citrus, (213) 857-0034, på
6703 Melrose Ave med kaliforniskt-franskt kök. Dessa två hör<br />
till L A:s topprestauranger och är därmed ganska dyra också.<br />
I Los Angeles kör spritbutikerna hem alkohol; sista<br />
beställningen är kl 02. Obs: I Kalifornien råder ett generellt<br />
rökförbud på restauranger.<br />
Läsa<br />
Det första man köper sig i läsväg är några av de där häftena<br />
med kartor och adresser till filmstjärnorna och andra tips om<br />
hur man ska få se stjärnor – varpå man inser att bil är en<br />
absolut nödvändighet. Kartorna kostar från $5 och finns i alla<br />
souvenirbutiker på Hollywood Blvd. På internet finns en del<br />
filmsnack på http://www.filmzone.com och http://filmscouts.<br />
com/index.html.<br />
Bland gratistidningarna märks den absolut oumbärliga New<br />
Times med adresser till alla teatrar, komediklubbar, biografer<br />
och restauranger; bästa artiklarna hittar man i L A Weekly<br />
som har omfattande nöjeskalendarier, men lägg märke till<br />
varningstexten som lyder ”på grund av L A-musikernas<br />
excentriska leverne och bandbokarnas nyckfulla beteende<br />
kan nedanstående uppgifter förändras utan någon uppenbar<br />
orsak”.<br />
En mer kortfattad guide till nöjeslivet är Entertainment<br />
Today. Turistbyråerna delar ut en gratis Discover Hollywood<br />
Magazine, också med adresser och information om evenemang<br />
och underhållning.
Ta sig vidare<br />
Union Station (800 North Alameda i nordöstra utkanten<br />
av Downtown L A) från 1939 är den sista pampiga<br />
järnvägsstationen som byggdes innan USA slutade tro<br />
på järnvägarna och satsade på massbilism. Vänthallen har<br />
en trevlig coffee shop. Det finns ett dagligt fjärrtåg norrut<br />
– Coast Starlight, som åker från San Diego på morgonen<br />
via L A till San Francisco (ankomst på kvällen) och vidare<br />
mot Seattle (ankomst 36 timmar efter L A; varifrån man kan<br />
fortsätta med buss till Vancouver). Det finns regiontåg som<br />
binder samman ett antal mindre stationer på sträckan San<br />
Louis Obispo (Hearst Castle)-Santa Barbara-Simi Valley-<br />
Burbank-Glendale-Los Angeles-Anaheim (Disneyland)-San<br />
Diego (hela resan tar tio timmar).<br />
Området kring Greyhounds bussterminal (i östra utkanten<br />
av Downtown L A på 1716, 7th Street, drygt 2 km söder om<br />
järnvägsstationen) är ruffigt och ödsligt, en del ganska<br />
kymiga typer står och väntar på turister: man får passa sig.<br />
Själva stationen är inhägnad och bevakad. Korsa gatan på<br />
framsidan och gå till närmaste busshållplats (på 7th Street),<br />
ta buss nr 60 till Downtowns centrala gator hellre än att gå.<br />
Och om det är mörkt och ödsligt ska man nog inte alls sätta<br />
sin fot på gatan.<br />
Mellan viktiga turistmål (Grand Canyon, Yosemite osv) och<br />
L A och San Francisco kör bussarna från lilla bolaget Green<br />
Tortoise Adventure Travels, 1-800-867-8647 som hör<br />
samman med ett vandrarhem i San Francisco och riktar sig<br />
speciellt till budgetresenärer.
Los Angeles och San Francisco har täta flygförbindelser och<br />
att få en billig sista-minuten-biljett borde inte vara svårt. Los<br />
Angeles Airport (LAX), (310) 646-5252, ligger 23 km<br />
söder om Hollywood, nära havet. Resan till centrum tar en<br />
timme; AirportBus, 1-800-772-5299, kostar $10; taxi $30;<br />
man kan också ta flygplatsens gratisbussar från terminalerna<br />
till en tunnelbanestation på gröna linjen. Det finns ytterligare<br />
en handfull flygplatser där man kan hamna om man reser med<br />
inrikesflyg, t ex Burbank-Glendale-Pasadena Airport<br />
16 km norr om Hollywood, eller söderut på John Wayne-<br />
Orange County Airport.<br />
Om man vill ha en bil utan att behöva hyra, kan man komma<br />
billigt undan genom att ta kontakt med någon driveawayfirma:<br />
man kör då en bil för någon annans räkning mellan två<br />
givna punkter. Ring Across America Driveaway, (310)<br />
798-3374; Auto Driveaway, (213) 666-6100; National<br />
Auto Transporters, (818) 988-9000.<br />
N a t i o n a l p a r k e n Y o s e m i t e<br />
USA:s populäraste skog är Yosemite (uttalas ”jåsem-iti” eller<br />
något åt det hållet). Den sköna nationalparken ligger inom<br />
bekvämt bilavstånd från både Los Angeles och San Francisco,<br />
och därför ska man undvika sommarhelger när tusentals bilar<br />
och turister fyller parken. Bäst är att komma på våren eller
hösten för lite mer frid och fröjd. Sevärdheterna består av vyer<br />
över glaciärer, vattenfall, förbluffande berg, vackra skogar och<br />
amerikanska husvagnsturister i träningsoverall; några mil<br />
söderut finns skidbackar (öppna vintertid; liftkort från $20).<br />
Beatnikförfattaren Jack Kerouac skriver i ”Dharmagänget”<br />
(1958) om en vandring i Yosemite tillsammans med<br />
zenbuddistiske poeten Gary Snyder.<br />
Det finns en handfull vandrarhem. HI-Yosemite Bug med eget<br />
kafé, (209) 966-6666, http://www.YosemiteBug.com, drivs<br />
av en insektsamlare, på 6979 Highway-140 i Midpines (32<br />
km sydväst om parken; $12). Davison Street Guest House,<br />
(619) 544-9093, på 19 Davison Street, Mammoth Lakes<br />
(40 km österut; $13-$17). HI-Sonora, (209) 533-2339,<br />
fax 533-3464, http://www.hostels.com/sonora, ligger på<br />
Columbia College på 11800 Columbia College Drive i Sonora<br />
(60 km nordväst om parken; $12-15).<br />
Med tåg tar man sig ända fram till Merced, varifrån en<br />
120 km lång – 2 1/2 timme – bussresa stundar. Amtraks<br />
tågpassinnehavare reser gratis med thruway-buss; för alla<br />
andra kostar det $15. Om man vill se Yosemite på en dag i<br />
turistbuss finns Gray Line Tours i Merced; vuxna $75, barn<br />
$55; 1-800-369-PARK; Gray Line kör också en 2-dagarstur<br />
från San Francisco för $185 inkl övernattning (ring 1-800-<br />
826-0202). HI-Merced Home, (209) 725-0407, i Merced<br />
ligger 3 km från både Amtrak och Greyhound. Här bor man<br />
för $12 hemma hos en familj och övernattning måste bokas i<br />
god tid.
Från Hollywood till<br />
San Francisco<br />
Tåget Coast Starlight följer den gamla spanska<br />
missionärsvägen El Camino Real upp längs kaliforniska<br />
kusten. I början av 1800-talet byggdes utmed vägen 21<br />
franciskanska missionsstationer och dessa låg utplacerade<br />
sålunda att det mellan varje station var en dags hästritt. Varje<br />
missionsstation döptes efter ett katolskt helgon, och har i sin<br />
tur gett namn åt Kaliforniens städer från San Diego i söder till<br />
San Francisco i norr.<br />
Vid lunchtid kör tåget in i Santa Barbara, som ibland<br />
kallas ”Kaliforniens svar på Rivieran”. Detta är en pittoresk<br />
villastad med vitkalkade spanska hus och med det glittrande<br />
Stilla Havet inom synhåll. Santa Barbara har namngivit en av<br />
USA:s mest seglivade såpoperor och även varit tillflyktsort<br />
för Hollywoods stjärnor och landets presidenter. Numera<br />
bor Michael Jackson på sin Wonderland Ranch i Santa<br />
Barbara, tillsammans med en chimpans.<br />
Förutom ett antal dyra Bed & Breakfast-övernattningar finns<br />
ett Banana Bungalow-vandrarhem, 1-800-3-HOSTEL, fax<br />
(805) 963-0184, på 210 East Ortega Street (sovsal för $18),<br />
några kvarter från stranden och järnvägsstationen.<br />
När vi lämnat Santa Barbara ser vi ute på havet en<br />
rad oljeborrplattformar som byggt upp Kaliforniens<br />
förmögenheter. Under andra världskriget dök en japansk
ubåt upp för att torpedera dem, men missade och sköt upp<br />
sina torpeder på stranden. Från tågets utsiktslounge på andra<br />
våningen, där man kan avnjuta en kaffe och en burrito, har<br />
man fantastisk utsikt över naturen.<br />
Kusten är kuperad och i en lång, lång filmåkning passerar<br />
ljusblått hav, skarpa klippor och rancher på sluttningar.<br />
Det känns som en blandning av ”Lilla huset på Prärien”<br />
och allt annat man någonsin sett på TV – Kalifornien torde<br />
vara ett av de mest avfilmade områdena i världen. Saker och<br />
ting har ibland underliga färger, som om man tittar på ett<br />
färgfotonegativ, gräset är smörgult istället för grönt, buskarna<br />
är isblå eller nästan ultravioletta, och bergen är brunsvarta<br />
som lakrits.<br />
Efter ett tag åker tåget genom den ödsliga Vandenbergbasen<br />
på kusten mellan Lompoc och Santa Maria. För<br />
rymdskyttelprogrammet byggdes ett imponerande komplex,<br />
Space Launch Complex 6, som man ser på inlandssidan av<br />
järnvägen, även om det nu står övergivet.<br />
Under sanddynerna vid Nipomo (norr om Santa Maria)<br />
vilar kulisserna från Cecil B DeMilles film ”De tio budorden”:<br />
en aveny kantad av sfinxer och 12 meter höga faraoner, som<br />
byggdes i gips och trä av 1600 arbetare. Efter filminspelningen<br />
sprängdes kulisserna, men när vinden blåser undan sanden<br />
kan man fortfarande se delar av dem. Vandrarhemmet Bill’s<br />
Home Hostel, (805) 929-3647 på 1040 Cielo Lane i Nipomo<br />
erbjuder bäddar för ca $10 på en bondgård där man även kan<br />
arbeta av hyran ifall man är fattig.<br />
Inte långt därefter gör tåget ett eftermiddagsuppehåll i San<br />
Luis Obispo. De turister som ska se kvällstidningsmagnaten
W R Hearts slott San Simeon kliver av här. Turistbyrå,<br />
1-800-634-1414. Om man vill stanna över natten finns HI-<br />
Coast Hostel, (805) 544-4678, på 1292 Foot Hill Boulevard<br />
3 km nordväst om Amtrak och Greyhound; $15 per natt.<br />
Vandrarhemmet hyr ut cyklar och arrangerar utfärder.<br />
Halvvägs på vägen till San Simeon ligger Morro Bay Hostel,<br />
(805) 772-9005 i Morro Bay; $15 per natt.<br />
S a n S i m e o n –<br />
s k a n d a l k u n g e n s s l o t t<br />
Orson Welles mest berömda film ”Citizen Kane” bygger på<br />
den mytomspunne William Randolph Hearsts liv (1863-<br />
1951). Hearsts imperium bestod av en rad skandaltidningar<br />
som inriktade sig helt på tre ämnen: sport, sex och brott. En<br />
journalist som jobbade för Hearst sa:<br />
–En Hearsttidning är som en skrikande kvinna som springer<br />
nerför gatan med avskuren hals.<br />
Hearst började inte tomhänt i livet, utan hade sin pappas<br />
förmögenhet som startkapital: pappa var gruvmagnat och ägde<br />
dagstidningen San Francisco Daily Examiner som han överlät<br />
på sin son. Hearstpressens policy blev att piffa upp nyheter för<br />
att göra dem mer chockerande, och om det inte fanns något<br />
att skriva om hittade man på falska nyheter, för att locka<br />
lösnummerköpare. Hearst köpte också upp andra tidningars<br />
tuffaste reportrar, för att effektivt kväsa all konkurrens. På<br />
1920-talet ansågs han vara USA:s mäktigaste man – var<br />
fjärde amerikan läste någon av hans 20 dagstidningar, 11<br />
veckotidningar eller magasinen Cosmopolitan och Harpers<br />
Bazaar.
Hearsts maktfullkomlighet tog sig uttryck i att han lanserade<br />
sig själv som presidentkandidat, men ingen tycks ha tagit<br />
honom på allvar. Slutligen isolerade han sig i det här slottet<br />
som han lät bygga på en grön kulle ovanför havet – det blev med<br />
sina 38 sovrum, 31 badrum, 2 bibliotek, biograf och djurpark<br />
världens dyraste privathem. Klassisk grekisk-romersk<br />
arkitektur blandas med amerikanska swimmingpooler. I<br />
slottet förvarades Hearsts konstsamling, den största privata<br />
konstsamlingen i världen. Han hade även en älskarinna som<br />
ville bli filmstjärna, och de två bjöd in Hollywoods vackra och<br />
berömda till gigantiska fester (medan Hearsts hustru fick<br />
hålla till godo med en lägenhet i New York).<br />
De övriga medlemmarna i familjen har hållit en lägre profil,<br />
med undantag för sondottern Patricia Hearst (f 1954).<br />
Under sina universitetsår i Berkeley beblandade hon sig med<br />
politiska radikaler och 1974 kidnappades hon av Symbiotiska<br />
befrielsearmén, som utpressade familjen Hearst att dela ut<br />
gratis mat till fattiga. När gruppen gjorde ett bankrån tog<br />
bevakningskamerorna bilder av Patty Hearst med en karbin<br />
i handen, och ett vittne anger att Patty skrek:<br />
–Den första som rör sig får sitt motherfucking huvud<br />
avskjutet.<br />
Efter detta frågade sig polisen och pressen om Patty verkligen<br />
hade kidnappats. Efter 20 månader med terroristgruppen<br />
greps hon i San Francisco 1976 och ägnades en av årtiondets<br />
mest uppmärksammade rättegångar. Hade miljardärsdottern<br />
blivit hjärntvättad? Juryn bedömde att Patty Hearst gjort sig<br />
skyldig till bankrån och många tyckte att Hearst-familjen,<br />
vars förmögenhet skapats genom skandaljournalistik, fick vad
de förtjänade. Patricia Hearst har sedan dess försökt sig på<br />
en karriär som skådespelerska och skrev också (med hjälp av<br />
spökförfattare) romanen ”Murder at San Simeon” (1996), som<br />
bygger på ett verkligt mordmysterium där hennes berömde<br />
farfar var insyltad.<br />
San Simeon ligger 65 km uppför kusten från San Louis<br />
Obispo på California Highway-1. Vid vägkanten finns ett<br />
Visitor Center varifrån turister bussas 8 km upp till slottet,<br />
men man får räkna med en hel del promenerande och<br />
trappklättring; turen tar 2 timmar. Slottet är öppet dagligen<br />
kl 8-16, men man måste boka biljett via Mistix, 1-800-444-<br />
4445, fr o m 8 veckor före. Rörelsehindrade måste boka direkt<br />
på slottet, på (805) 927-2020, minst 10 dagar i förväg.<br />
Överblivna biljetter säljs vid entrén.<br />
Gray Line Tours, 1-800-826-0202, arrangerar en tripp<br />
från San Francisco med grundlig genomgång av slottet och<br />
övernattning i gamla danskbyn Solvang för $177; rabatt 15%<br />
med STF-kort.<br />
S a l i n a s , M o n t e r e y, C a r m e l<br />
o c h B i g S u r<br />
Efter San Louis Obispo bildar järnvägen en slinga,<br />
Horseshoe Curve, där man ser hela tåget framför och<br />
bakom sin vagn. Sedan följer nedstigningen mot Salinasdalen,<br />
en av Kaliforniens allra bördigaste regioner. Bergen är inte<br />
längre taggiga och grovt utmejslade som söderut, utan mer<br />
ballongformiga, som svällande juver redo att spricka och
spruta ur sig miljoner liter ranchdressing över sluttningarnas<br />
gigantiska salladsbar.<br />
Tåget passerar King City där den första stationsmästaren hette<br />
Ernst Steinbeck, far till en berömd författare… Senare rullar<br />
tåget in i salladsodlarstaden Salinas (60 000 inv) där John<br />
Steinbeck (1902-68) föddes och begravdes. Steinbeck slog<br />
igenom 1935 med romanen ”Riddarna kring Dannys bord”,<br />
men blev allmänt hatobjekt i sin hemstad efter publiceringen<br />
av ”In Dubious Battle” 1936, som handlade om fackföreningar<br />
och strejkande säsongsarbetare i Kalifornien (på svenska<br />
1965 som ”Våldsam skörd”). Under årens gång har hans<br />
försyndelser glömts bort eftersom flera av böckerna blivit<br />
populära filmer, t ex ”Vredens druvor” och ”Öster om Eden”.<br />
Hans berömmelse drar idag många turister till området. Så<br />
nu står John Steinbeck staty i Salinas, utanför biblioteket<br />
som uppkallats efter honom, och några kvarter därifrån ligger<br />
hans födelsehus (Steinbeck House, 132 Central Ave).<br />
Från Salinas är det 3 mil till kuststaden Monterey (30 000<br />
inv) där Steinbeck vistades mest. Flera av hans romaner<br />
utspelar sig i Monterey, till exempel ”Det stora kalaset” vars<br />
engelska titel lyder ”Cannery Row” och syftar på området<br />
med konservfabriker där sardinpackningen ägde rum. Nu är<br />
Cannery Row stadens turistkvarter. Vilhelm Moberg vistades<br />
här under sin USA-resa och tyckte sig förnimma både<br />
”Boccaccios, Casanovas och John Steinbecks anda”. Moberg<br />
var lyrisk över stadens pittoreska fiskargator, uppbyggda på<br />
pålar över vattnet, och köpte färska sardiner till sin matlåda.<br />
Världens första stora rockfestival gick av stapeln i Monterey<br />
1967 – Jimi Hendrix avslutade sin konsert stilfullt genom att<br />
tända eld på gitarren.
Hostelling International jobbar med att öppna ett nytt<br />
vandrarhem i Monterey; Parmelee Victorian Hostel i<br />
ett centralt beläget sekelskifteshus, ring (408) 649-0375<br />
för närmare upplysningar. Annars är det relativt dyrt att<br />
övernatta här, speciellt på helgerna. Enkel resa med buss från<br />
Salinas kostar $2:50; för Amtraks tågpassinnehavare finns<br />
gratis bussförbindelse.<br />
Intill Monterey ligger Carmel (5000 inv), en liten stad där<br />
västernfilmhjälten Clint Eastwood utnämnts till borgmästare.<br />
Carmel är känd som en konstnärsstad, med en massa gallerier,<br />
och har länge attraherat författare från Robert Louis Stevenson<br />
på 1800-talet till Vilhelm Moberg, som 1949 slutförde arbetet<br />
med Utvandrarsviten medan han bodde här. Senare mindes<br />
Moberg tiden här som ”det lyckligaste som kan hända en<br />
författare: jag fick vara med om ett långvarigt arbetsrus, ett<br />
rus av skrivandets ljuvlighet och pina”. Madonna och Sean<br />
Penn tillbringade sin smekmånad på Highlands Inn, där de<br />
hyrde rum 429. Clint Eastwood äger krogen Hogs Breath Inn,<br />
där man kan dricka hans eget Pale Rider Ale-öl (som bryggs<br />
av Millers, ett av USA:s största bryggerier).<br />
Ungefär 3 mil söder om Carmel ligger lilla Big Sur, en<br />
tillflyktsort för många författare som önskat isolera sig, t ex har<br />
Henry Miller och Jack Kerouac bott här (Kerouac publicerade<br />
sina erfarenheter i boken ”Big Sur” 1962). Numera lär det<br />
mest vara filmfolk som helgpendlar upp från Hollywood för<br />
att i lugn och ro arbeta med filmmanuskript.
S i l i k o n<br />
På kvällskvisten rullar tåget genom ”Silicon Valley”<br />
strax söder om San Francisco, som blivit ett begrepp inom<br />
datorindustrin. Santa Clara Valley lyder det egentliga<br />
namnet. Tåget stannar i datadalens huvudstad San Jose, och<br />
där finns spökhuset Winchester House, (408) 247-2101, på<br />
525 South Winchester Boulevard; ring och fråga efter tider<br />
(Gray Line Tours kör hit från San Francisco). År 1884 rådde ett<br />
medium Sarah Winchester, änka efter en vapenkonstruktör,<br />
att bygga huset åt de människor som dödats av geväret som<br />
hennes man uppfunnit. Huset har lönngångar, 160 rum och<br />
950 dörrar av vilka många inte leder någonvart, trappor som<br />
går rakt upp i taket – allt för att spökena ska ha någonting att<br />
sysselsätta sig med.<br />
Utanför San Jose ligger billiga HI-Sanborn Park Hostel,<br />
(408) 741-0166, i ett grönområde på 15808 Sanborn Road i<br />
Saratoga; $8:50. Från stationen i San Jose går pendeltåg längs<br />
dalen till San Francisco. Amtraks tåg fortsätter till Oakland;<br />
där väntar buss (ingår i biljettpriset) till San Francisco.
San Francisco:<br />
Blomsterstaden<br />
If you’re going to San Francisco,<br />
be sure to wear some flowers in your hair.<br />
Scott McKenzie ”San Francisco”<br />
San Francisco (740 000 inv; med förorter ca 3,4<br />
milj) är ett av USA:s populäraste turistmål. Här finns<br />
vackra hus i viktoriansk stil som kantar backiga<br />
gator, den pampiga Golden Gate-bron, fängelseön<br />
Alcatraz, ett sjudande kulturliv, exotisk mat, hippies,<br />
universitetet i Berkeley och oräkneliga andra saker<br />
som gör staden märkvärdig. Dessutom är det nära<br />
till vindistrikten i norra Kalifornien.<br />
Det är lika trevligt att flanera i San Francisco som<br />
i Göteborg, men lättare att orientera sig. Samtidigt<br />
blir man hela tiden överraskad av nya upplevelser<br />
– när man går från turistiska Fisherman’s Wharf,<br />
passerar man först charmiga italienska restauranger<br />
och barer, men runt nästa gathörn hamnar man i<br />
miniatyr-Kina. Med andra ord är allting perfekt.
E n t y p i s k t u r i s t g r e j<br />
San Francisco vetter mot Stilla Havet. Havet sträcker sig förbi<br />
horisonten, långt bortom datumgränsen, och jag vet, känner<br />
liksom, att det praktiskt taget saknar slut. På klipporna rullar<br />
glada sälar runt och vänder magarna i vädret. Det slår mig att<br />
jag aldrig någonsin varit så här långt hemifrån förut.<br />
Jag får en känsla av att jag borde gå fram till vattnet och doppa<br />
en hand. Men jag ruskar på huvudet och vänder blicken in<br />
mot land igen.<br />
–Vill du gå fram till vattnet, frågar Amy som visar mig runt i<br />
staden.<br />
–Va? Hur visste du att jag tänkte på det? utbrister jag.<br />
Hon ler.<br />
–Alla vill ta på vattnet när de kommer hit för första gången,<br />
säger hon.<br />
–Okej, om det är en typisk turistgrej, så ska jag också göra<br />
det.<br />
Hon sitter kvar i bilen, följer mig med blicken när jag klättrar<br />
över muren mot stranden. Vinden rör runt sand och jag känner<br />
hur korn tränger in genom hålen i mina kängor. Det är långt<br />
ner till vattenbrynet, där några joggare rör sig i slowmotion<br />
och ett par barn håller på att slå sönder något djur som de har<br />
fångat.<br />
Vattnet svallar upp, och sugs ned igen, och det är svårt att<br />
doppa en hand utan att samtidigt få kängorna nerblötta. Till<br />
slut tar jag upp min hand, täckt av blöt sand.<br />
Långt borta hemifrån.
Det är en kall och salt vind som blåser från havet, trots att<br />
vi befinner oss mitt i juni, och San Francisco överraskar nog<br />
många turister som tror att de bara ska kunna surfa genom<br />
Golden Gate-sundet. En våg sköljer över mina kängor, vattnet<br />
som sipprar in genom hålen i lädret väcker mig ur tankarna.<br />
Medan jag klafsar iväg känner jag hur vätan sprider sig i<br />
strumporna.<br />
Amy sitter fortfarande i bilen när jag kommer upp till vägen.<br />
–Hur var det?<br />
–Det var vått, svarar jag.<br />
–Det brukar det vara, säger hon.<br />
Typiskt för San Francisco är branta gathörn och gnissel från<br />
ansträngda bilbromsar, när bilisterna bromsar för att<br />
inte köra över de japanska turisterna som fotograferar sig i<br />
de backiga korsningarna. Gatorna är som gjorda för biljakter<br />
och mången stuntman torde ha drabbats av åksjuka efter en<br />
stund i denna berg-och-dalbana. En stilbildande snutfilm,<br />
med biljakter som är inspelade här, är ”Bullitt” (1968) med<br />
Steve McQueen.<br />
Typiskt för San Francisco är Dirty Harry-filmerna med Clint<br />
Eastwood. Genom filmerna får vi bekanta oss med San<br />
Francisco-miljöer som Civic Center och rådhustorget, Coit<br />
Tower och det övergivna fängelsekomplexet på ön Alcatraz<br />
där Harry Callahan massakrerar skurkar i ”Dirty Harry”<br />
(1972), ”Magnum Force” (1973) och ”The Enforcerer” (1976).<br />
Andra filmer där man dragit nytta av San Franciscos typiska<br />
miljöer är ”48 timmar” (1982), Bond-filmen ”A View To A<br />
Kill” (1984) och ”Basic Instinct” (1992).
San Francisco har fått en mesigare framtoning tack vare TVserien<br />
om en folkkär nattpratare på radion, Jack ”Nighthawk”<br />
Killian, som i ”En röst i natten” löser stadsbornas problem.<br />
Radiostationen kallas för KJCM, och är ganska typisk för San<br />
Francisco som är känt för sina många radiostationer. Det<br />
finns uppemot ett hundratal som kör produktionstekniskt<br />
billiga program med musik och telefonväkterier, och de flesta<br />
heter någonting i stil med KCBS, KCSM, KUSF, KPFA. Varför<br />
alla förkortningar börjar på K finns det förmodligen någon<br />
logisk förklaring till, men den är inte uppenbar.<br />
Tu r i s t e n s d a g a r<br />
Som turist i San Francisco är det lätt hänt att man först hamnar<br />
i Fisherman’s Wharf, hamnkvarteren i norr där kajerna fyllts<br />
med turistfällor, dyra restauranger och många attraktioner<br />
som man egentligen inte har särskilt stort behov av. Men<br />
efter att vi gjort det nödvändiga – farit ut till Alcatraz-ön – är<br />
det dags att flanera uppför Columbus Street till de italienska<br />
North Beach-kvarteren, där vi hittar spår efter beatniks och<br />
hippies och långsamt kan börja nysta upp San Franciscos<br />
hemligheter.<br />
När vi fortsätter söderut från North Beach kommer vi till<br />
Chinatown (se faktaruta) och därefter till stadens centrum<br />
kring Union Square, med stora varuhus och några trevliga<br />
restauranger. Söder om Union Square sträcker huvudgatan,<br />
Market Street, ut sig och bortanför denna gata ligger museer<br />
och klubbar i SoMa (South of Market). Om man går Market
Street västerut kommer man till de mexikanska stadsdelarna,<br />
hippiekvarteren och gaykvarteren.<br />
Golden Gate-bron är en 3 km lång orange-röd hängbro<br />
som man skymtar titt som tätt och som förbinder staden<br />
med Marin County i norr. En vanlig missuppfattning är att<br />
bron skulle heta Golden Gate, men det är egentligen sundet<br />
till San Franciscobukten som är den ”gyllene porten”. Bron<br />
som konstruerades av J B Strauss är från 1930-talet och tog<br />
fyra år att bygga, huvudspannet på 1280 meter var på sin tid<br />
världens längsta. Att begå självmord genom att hoppa från<br />
bron är populärt: till dags dato har mer än tusen människor<br />
gjort det. Dagtid kan man promenera på bron om man vill<br />
och även om den svajar behöver man inte bli rädd – fast när<br />
närmare en miljon människor vid 50-årsjubileet 1987 klämde<br />
ihop sig på bron började den att svikta, vilket förorsakade<br />
panik i folkmassan. Buss: MUNI 28/29 från Fort Mason<br />
eller 76 från centrum. För bilar tas en $3-avgift i körriktning<br />
mot San Francisco (avgift tas ut på alla broar i riktning mot<br />
staden).<br />
Golden Gate Park kallas ibland för ”San Franciscos<br />
Central Park” och ligger inte alls nära brofästet som man<br />
skulle kunna tro, utan längre söderut mellan Fulton och<br />
Lincoln Way, mellan kusten och Haight Street. Förutom de<br />
botaniska trädgårdarna finns flera museer: M H de Young<br />
Memorial Museum, 863-3330, 75 Tea Garden Drive (onssön<br />
kl 9:30-17:15; $6/$3, barn under 12 år gratis; fritt inträde<br />
och kvällsöppet till kl 20:45 första ons i varje månad) med
amerikansk konst och en speciell orientalisk sektion, Asian<br />
Art Museum ($6/$3, barn under 12 år gratis; fritt inträde<br />
första ons i varje månad). Academy of Sciences rymmer både<br />
naturhistoriskt museum, akvarium, planetarium, laserium<br />
och i princip rubbet (750-7145; dagligen kl 10-17; $7/$1:50;<br />
fritt inträde första ons i varje månad; rabatt med STF-kort).<br />
Fisherman’s Wharf<br />
Nöjesdistriktet Fisherman’s Wharf är sprängfyllt av<br />
turister, souvenirbutiker och dyra fiskrestauranger. Det<br />
finns dock några viktiga saker att göra här, t ex ska man<br />
provsmaka Clam Chowder, en skaldjursrätt som serveras<br />
i urholkat surdegsbröd. Om man gillar skaldjur sträcker sig<br />
krabbsäsongen från november till juni. Och om man vill<br />
uppleva våggången på San Franciscobukten kan man välja<br />
på ett antal minikryssningar som avgår från kaj 39.<br />
Direkt väster om Fisherman’s Wharf ligger en stor<br />
småbåtshamn (marina) där vi hittar stadens Maritime<br />
Museum, vid Hyde Street Pier (556-3002; dagligen kl<br />
10-17; fritt inträde). På museet återges sjöfartens historia.<br />
Intilliggande Hyde Street Pier har flera historiska skepp<br />
($4/$2, barn under 12 år gratis; familjebiljett $10).<br />
Nära sjöfartsmuseet finns gamla militärbasen Fort Mason,<br />
på Marina Boulevard. Under andra världskriget och<br />
Koreakriget skeppades soldater och förnödenheter härifrån<br />
till krigen i Asien. Numera är den militära verksamheten<br />
nedlagd, och barackerna har gjorts om till ett kulturcentrum
med flera gallerier och museer (dessa har fritt inträde första<br />
onsdagen i varje månad kl 12-19). Man finner bland annat:<br />
Craft & Folk Art Museum i hus A (775-0990, tis-sön kl<br />
11-17), Mexican Museum i hus B (441-0404, ons-sön kl 12-<br />
17) och Museo Italo Americano i hus C (673-2200, onssön<br />
kl 12-17). Slutligen kan man se modern teater på Magic<br />
Theater (441-8822) i hus D. Den intilliggande parken har<br />
ett mycket fint beläget HI-vandrarhem (se ”Sova”).<br />
När man blickar ut över vattnet skymtar man Alcatraz (546-<br />
2700; reservation rekommenderas speciellt på sommaren;<br />
mån-fre kl 9:30-14:45, lör-sön och helgdagar kl 9:30-14:15),<br />
som är en ö i San Franciscobukten, drygt 2 km från land.<br />
Namnet är spanska för pelikan, fågeln som kan stoppa ner<br />
alla möjliga saker i sin näbb, vilket är passande eftersom<br />
ön gjordes till högsäkerhetsfängelse för maffiagangstrar.<br />
Det påstås att Alcatraz var det enda amerikanska fängelset<br />
där fångarna fick duscha i varmvatten, så att de skulle få en<br />
köldchock av det isande vattnet om de försökte simma från<br />
ön. Så vitt man vet lyckades ingen undkomma sitt straff här –<br />
annat än genom att dö. Många av fångarna har inspirerat till<br />
filmer, t ex Al Capone, ”Machine-Gun” Kelly och ”Birdman”.<br />
År 1963 stängdes fängelset och nu är det turistmål. Enda<br />
sättet att komma dit är med Red & White Fleet-färjor från kaj<br />
41 i Fisherman’s Wharf ($11 inklusive inträde till finkan).
K i n e s e r<br />
Det krävdes mycket slit för att lägga den långa järnväg<br />
som binder samman USA:s kuster i öst och väst. Utöver<br />
de amerikanska rallarna inviterades 12 000 kinesiska<br />
gästarbetare, som var sundare, åt hälsosammare mat och söp<br />
mindre än sina amerikanska kollegor. Med kinesernas hjälp<br />
klättrade järnvägen uppför Sierra Nevadabergen på 1860-talet.<br />
Oundvikligen förde de kinesiska arbetarna med sig familjer,<br />
restauranger och en hel kultur. Rasistiska amerikanska lagar<br />
bestämde (fram till 1950-talet) att kineser som valde att<br />
stanna i San Francisco endast fick bo i ett getto, vilket utgör<br />
dagens Chinatown. Även om det numera är fritt fram för<br />
kineser att etablera sig var de vill, fortsätter Chinatown i San<br />
Francisco att vara USA:s största kinesiska samhälle (det lär<br />
bo över 100 000 kineser här).<br />
John Carpenters film ”Big Trouble in Little China”<br />
inspirerades av dessa färgstarka kvarter. Här finns hundratals<br />
restauranger och kinesiska butiker, granna kinesiska<br />
byggnader och märkliga gatlyktor. Man kan äta så mycket<br />
nudlar och lyckokakor man orkar utan att det behöver kosta<br />
mer än någon dollar. Huvudgatorna är Stockton Street och<br />
Grant Avenue som är mycket intagande för blicken, och man<br />
kan besöka Chinese Historical Society (650 Commercial;<br />
mån-tors kl 10-14; fritt inträde) för en lektion i kinesernas<br />
historia i Kalifornien.
Beatgenerationen i North Beach<br />
Det hela började i de italienska kvarteren.<br />
San Francisco är en gryta av olika etniska inslag, det finns<br />
spanska, kinesiska, japanska och ryska stadsdelar – och givetvis<br />
en italiensk. De italienska kvarteren ligger kring Columbus<br />
Street i North Beach, den nordliga delen av centrum, mot<br />
San Franciscobukten. Att italienarna koloniserat en så stor<br />
del av centrala San Francisco är väl bara rätt med tanke på<br />
att staden har sitt namn efter det italienska nationalhelgonet,<br />
Franciscus av Assisi.<br />
North Beach är ett bitvis sunkigt område, speciellt kring<br />
porrgatan Broadway, men längs Columbus Street finns<br />
också trendiga nöjeskvarter vars italienska restauranger och<br />
barer lockar dem som känner att Fisherman’s Wharf är för<br />
ytligt och kommersiellt. Just barerna och kaféer är viktiga<br />
därför att de under 1950- och 1960-talen blev tillhåll för<br />
beatnikförfattarna.<br />
Många beatniks hamnade här därför att San Francisco är<br />
en viktig universitetsstad, man kunde läsa dikter på kaféer<br />
och umgås med San Franciscos beatförfattare Lawrence<br />
Ferlinghetti och Gary Snyder (som pluggade på universitetet<br />
i Berkeley). Men eftersom Berkeley är en förort, kretsade<br />
beatnikarnas dagar mer kring kaféerna i North Beach. För<br />
att finansiera utgivningen av en litterär tidskrift grundade<br />
Lawrence Ferlinghetti 1953 USA:s första pocketbokhandel<br />
City Lights Bookstore (den ligger fortfarande på 261<br />
Columbus Street, i hörnet till Kerouac Street). I oktober 1955
arrangerades en poesiafton på det närbelägna Six Gallery, en<br />
kväll som gått till litteraturhistorien: Medan vinare skickades<br />
runt i publiken, läste Allen Ginsberg upp sitt långa poem<br />
”Howl” för allra första gången. Vid det laget var Ginsberg<br />
på lyset, svajade rytmiskt, poeten och publiken eggade upp<br />
varandra, och efter varje rad skrek Jack Kerouac ”Go!”<br />
Ferlinghetti insåg att Ginsbergs poesi banade väg för en helt<br />
ny typ av publikkontakt, att dikten gick in under skinnet och<br />
samtidigt träffade rakt i nyllet, och enligt legenderna startade<br />
han sitt bokförlag City Lights Books enbart för att kunna ge<br />
ut ”Howl and other poems” (1956). Och man kan nog med<br />
gott samvete säga att han därmed satte en ny litterär våg i<br />
rullning.<br />
I City Lights Bookstore är det trångt mellan hyllorna och gott<br />
om frestande titlar. Med famnen full av böcker behöver man<br />
sedan bara korsa Kerouac Street för att komma till baren<br />
Vesuvio (255 Columbus Street), favorittillhåll för Neal<br />
Cassady, den vägledande beatmannen som inte skrev så värst<br />
mycket själv men vars liftaräventyr Kerouacs roman ”På drift”<br />
kretsar kring. Bardisken är utmärkt för att skriva vid, kanten<br />
ger anteckningsboken exakt rätt lutning. Vid denna disk<br />
måste poesi ha författats, tänker jag.<br />
Sambandet mellan beat- och hippierörelsen är tydligt, för<br />
man kunde placera en beatnik var som helst och miljön runt<br />
honom uppfattades genast som bohemisk. Det samma gällde<br />
hippien, och från beatniktidens 1950-tal med all sin jazz,<br />
till det psykedeliska 1960-talet, har San Francisco väglett<br />
världen.
B e a t n i k s + h i p p i e s = ?<br />
När Jack Kerouac och Neal Cassady gled ifrån varandra<br />
(efter ”På drift”-bokens luffaräventyr) träffade Cassady Ken<br />
Kesey (f 1935), som var tio år yngre än beatförfattarna.<br />
Cassady och Kesey blev länken mellan de två rörelserna,<br />
beatgenerationen och hippier. Tillsammans körde de runt USA<br />
i en psykedelisk buss. Kesey hade dessförinnan ställt upp som<br />
frivillig i amerikanska statens tester med sinnesutvidgande<br />
droger (bl a LSD) och blev en av de intellektuella huvudmännen<br />
bakom den nya psykedeliska vågen i San Francisco.<br />
Innan LSD blev illegalt 1966 arrangerade Kesey i experimentellt<br />
syfte LSD-multimedia-fester – ”acid tests” – på sin gård dit<br />
han inviterade San Franciscoband som Mother McCree’s<br />
Uptown Jug Champions. Detta husband ändrade så<br />
småningom sitt konstiga namn till Grateful Dead och fick<br />
skivkontrakt. Så här i efterhand, när de flesta medlemmar<br />
dött av skrumplever eller överdoser, uppfattar man ”The<br />
Dead” som slagskeppet bland hippiebanden, och gruppens<br />
spillror turnerar fortfarande i USA.<br />
Med detta kom den musikaliska inriktningen bland de unga<br />
kulturella att röra sig från jazz till rock. Hippiebluesens<br />
drottning Janis Joplin hamnade i North Beach redan i<br />
början av 1960-talet och gick samman med det lokala bandet<br />
Big Brother & The Holding Company. Ett annat band<br />
som ursprungligen bodde i hippiekollektiv i San Francisco var<br />
Jefferson Airplane.<br />
Det var stora psykedeliska rockkonserter överallt, på Fillmore<br />
East, popfestival i Monterey… Någonting låg i luften, en<br />
föraning om något nytt.
Summer of Love inträffade 1967, då Timothy Leary – en<br />
psykolog som framhöll de hallucinogena svamparnas roll<br />
som nycklar till det undermedvetna och som knaprade LSD<br />
med John Lennon – uppmanade folk att ”tune in, turn on,<br />
drop out”. Allt under en kort period då Beatles gav ut albumet<br />
”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band”, som ofta röstats<br />
fram till popens största mästerverk, och den tongivande<br />
singeln ”All You Need Is Love”, som ingick i den första TVsatellitsändningen<br />
över hela världen.<br />
Budskapet spreds över hela jorden – alla hippies skulle resa<br />
till San Francisco, till Haight-Ashbury.<br />
Och de kom. Rötäggen också: Charles Manson med sekt<br />
hyrde ett hus i Haight-Ashbury för sina orgier. Det blev allt<br />
farligare att vistas på gatorna, det liberala knarkandet gick<br />
överstyr och de färggranna blommorna mumifierades.<br />
Rockgrupperna från San Francisco blev stora kommersiella<br />
fenomen: Grateful Dead började tjäna pengar på sin<br />
musik 1970 och fyllde hela arenor med fans som kallades<br />
deadheads. Janis Joplin hittades samma år död på ett<br />
motellrum i Hollywood och fick året därefter sin största hit<br />
med ”Me and Bobby McGee”. Jefferson Airplane bytte namn<br />
till Starship, och med sin radioanpassade rock sades de vara<br />
för San Francisco vad Beatles varit för Liverpool.<br />
Turisterna kommer fortfarande i busslaster för att se de få<br />
hippier som blivit kvar.
Hippiernas Haight-Ashbury<br />
Författare, musiker och studenter hittade billiga lyor i<br />
det förfallna medelklassområdet Haight-Ashbury, där<br />
det snabbt växte upp en fristad. Flera rockgrupper hyrde<br />
viktorianska hus i området: Grateful Dead hade sitt kollektiv<br />
på 710 Ashbury, Big Brother & The Holding Company på 1090<br />
Page Street och Jefferson Airplane på 2400 Fulton Street. Och<br />
de spelade på stora gratiskonserter i den närbelägna Golden<br />
Gate Park.<br />
Gatorna i Haight-Ashbury har 30 år senare övertagits<br />
av en ny generation punkhippies, med färggrant hår och<br />
piercingringar i navel och ögonbryn, en del har chicka<br />
hippieblusar från klädbutiken Dharma, andra sitter i rad<br />
utanför snabbmatställena och tigger hamburgerpengar av<br />
turisterna. Hyrorna har skjutit i höjden och man lär få betala 10<br />
000 kronor i månaden för en lägenhet här. Vid fönsterbordet<br />
på ett kafé sitter en gammal hippie och skriver på en laptopdator.<br />
I högtalarna ljuder The Mamas & The Papas.<br />
När jag är i San Francisco firas kärlekssommarens 30årsjubileum,<br />
på programmet finns bland annat en musikalisk<br />
Mama Cass-revy på en teater, och lanseringen av det nya<br />
Jerry Garcia-kreditkortet, döpt efter Grateful Deads avlidne<br />
frontman Jerry Garcia (1942-95). Det är en pendang till<br />
VISA-företagets Kiss-kort som redan finns och man försöker<br />
med dessa nya kort att nå en ny publik: gamla hippier och<br />
hårdrockare. Tiderna förändras och vanorna med dem.<br />
Det enda som tycks pålitligt är det faktum att nästan alla de
stora är döda. Ginsberg, död. Kerouac, död. Burroughs, död.<br />
Timothy Leary, död (men hans hjärna har bevarats genom<br />
nedfrysning). Janis Joplin, död. Grateful Dead, döda (de<br />
flesta av dem). John Lennon, död. En epok, död. De hippies<br />
som bara är halvdöda står på gathörnen längs Haight Street<br />
och strummar frenetiskt på ostämda akustiska gitarrer och<br />
försöker artikulera några fraser ur texten, som inte längre når<br />
fram genom trettioårig dimma. Precis under den berömda<br />
gatuskylten i korsningen Haight-Ashbury sitter en innovativ<br />
lodis och bygger ett stort fredsmärke av 25-centare. Det<br />
saknas två tredjedelar och han ber förbipasserarna att skänka<br />
en slant för världsfreden.<br />
Haight Street uttalas ”heit” (som det engelska ordet för<br />
hat), och gatan korsar Ashbury Street. Kvarteren består av<br />
vackra viktorianska hus, ofta med graffiti på gatuplanet, många<br />
skivbutiker, en anarkistisk bokhandel, flera kaféer (prova<br />
Pork Shop), trendiga klädbutiker och några röktygsbutiker<br />
som Cannabis Center & Hemporium samt Pipe Dreams<br />
med skylten ”ecstacy sold here”.<br />
K n a r k<br />
Det var torgmöte i San Francisco med anledning av ett förslag<br />
i kongressen att knarket skulle vara utrotat före år 2001. På<br />
en stor banderoll stod det ”Give Drug Peace A Chance”. Under<br />
parollen drog-fred-demonstration (http://www.legalize.<br />
org) hade man rest en talarscen, ställt upp högtalare och en<br />
mikrofon (med rundgång), och en av talarna utropade:
–Bill Clinton drar inte halsbloss, men det gör vi!<br />
Torget Civic Center Plaza ligger framför det kupolförsedda<br />
stadshuset, City Hall, i skuggan av det skyhöga Federal<br />
Building. Där syntes medelålders mjukdrogare, en<br />
peyotepredikant från Arizona, någon representant för politiska<br />
Marijuana Reform Party och cannabisodlarnas klubb, några<br />
rastafarianer, några alkisar som låg på bänkarna och solade<br />
sig. I en ända av torget pågick en rejvfest med yngre personer<br />
i konstiga toppluvor, och i motsätta ändan fanns bord med<br />
haschmarmelad och andra varor. Jag kände igen rådhuset<br />
från Dirty Harry-filmerna och tänkte att om Dirty råkade gå<br />
förbi skulle hans dag vara lyckad.<br />
Klockan tjugo över fyra äntrades scenen av en hednisk prästinna<br />
i lila tunika och spegelglasögon, hon ledde 4.20-meditationen<br />
(”four-twenty” är polisens kod för narkotikarazzia):<br />
–Se de hallucinogena färgerna i ditt inre… rött, blått, gult,<br />
grönt, lila… fokusera all energi… så att vi får drogfred….<br />
fokusera tankarna på någon intolerant drogmotståndare som<br />
ni vill omvända… kanske en negativ familjemedlem… eller<br />
chefen på jobbet…<br />
Plötsligt tvärnitade en buss i andra ändan av torget och<br />
japanska turister strömmade ut. Var och en ville bli<br />
fotograferad framför rejvfesten.<br />
M o d e r N a t u r s k a p a d e<br />
j u n k f o o d<br />
Samtal mellan en allt oroligare skolsköterska och en sävlig<br />
elev i Kalifornien:
–Freddie, får du nog med mat?<br />
–Visst.<br />
–Jaså, tala då om för mig vad du äter till frukost.<br />
–Tortillor och bönor.<br />
–Vad äter du till lunch?<br />
–Bönor rullade i en tortilla.<br />
–Och vad får du till kvällen?<br />
–Tortillor och bönor.<br />
–Står du här och säger att det enda du äter är tortillor och<br />
bönor?<br />
–Men Herre Gud, vad mer begär du?<br />
Uppe på några kullar vid den kaliforniska kusten ligger San<br />
Francisco som en på land uppspolad manet, med vägar<br />
som slingrar sig ut till landsbygden där vinodlingar och<br />
vitlöksodlingar och allt-möjligt-odlingar i århundraden gjort<br />
Kalifornien rikt, långt innan dataindustrin i Silicon Valley<br />
gjorde henne ännu rikare.<br />
Mexikanska säsongsarbetare kommer för att hjälpa till med<br />
skördarna och chansen är stor att man får se en busslast<br />
mexikaner med resväskor på taket och utedasset på släp<br />
bakom bussen, och man undrar då vilken Steinbeckroman<br />
som just korsade ens väg. Många mexikaner blir sedan kvar,<br />
legalt eller illegalt, och taquerior som serverar taco, burrito<br />
och tortillor tycks vanligare än någon annan slags restauranger<br />
i San Francisco.<br />
Det var för övrigt Kalifornienfödde John Steinbeck som på<br />
30-talet skrev ovan citerade dialog i sin genombrottsroman<br />
”Riddarna kring Dannys bord”, på engelska exaktare<br />
betitlad ”Tortilla Flat”. Men när jag återberättar den roliga
omandialogen för en som är uppvuxen i en mexikansk koloni<br />
utanför San Francisco, skrattar han inte.<br />
–Det är inget fel på tortillor och bönor, säger Leo. Min mamma<br />
lagar ingenting annat.<br />
Det känns som om jag börjar förstå essensen i junkfood-USA:<br />
trots alla olika skepnader som junkfood uppenbarar sig i, är<br />
det något som tillsynes enar USA. San Francisco är en stad<br />
med många kök – pasta i North Beach, chopsuey i Chinatown,<br />
sushi i Japantown och taco i Mission. San Francisco kämpade<br />
länge mot junkfood. De stora snabbmatskedjorna växte<br />
upp kring stadens infarter, men nådde inte längre eftersom<br />
fullmäktige ville bevara den gamla stadsmiljön (alla vet ju att<br />
McDonald’s inte direkt står för den mest diskreta byggstilen).<br />
Men på 80-talet, då stadens utgifter var högre än inkomsterna,<br />
blev man tvungna att ge efter för de dollargenererande<br />
snabbmatskedjorna, och sedan kom 1989 års jordbävning då<br />
en hel del tomtmark blev ledig.<br />
Under åren har staden fått sina egna junkfood-tempel, ett<br />
är gatuköket Whiz (South Van Ness och 18th), söder om<br />
de mexikanska kvarteren, där junkfood korsats till lokala<br />
bastarder, där bjuds t ex Italian Burrito, med stekt kött,<br />
sallad, ost och jalapeño. Det är också på Whiz som denna<br />
författare får sin värsta matupplevelse någonsin – i form av<br />
en corndog för $1.<br />
Corndog är något som mycket väl skulle kunna lura i kulisserna<br />
till Dantes ”Divina Commedia”, åtminstone i de två första<br />
cyklerna, ”Inferno” eller ”Purgatorio”: Tänk er att en hotdog<br />
(som redan innehåller odefinierbara substanser) doppas<br />
i smet av majsmjöl och friteras i olja. Dessa gyllenbruna
oljiga klumpar åt Leo och andra amerikanska barn på<br />
nöjesfält, medan vi européer i vår oskuldsfullhet snuttar på<br />
sockervadd.<br />
Corndogen begår lustmord på mina inälvor, en intensiv<br />
smärta (kan man drabbas av kolesterolförgiftning? minns<br />
jag att jag tänkte) sprider sig i mellangärdet. När jag frågar<br />
varför de äter sådant här av fri vilja, tar Leo till gudomliga<br />
argument:<br />
–Det handlar nog ytterst om att människan inte skapats för<br />
evigt liv. Medan vi gör allt vi kan för att förlänga våra liv, så<br />
lägger Moder Natur hinder i vår väg i form av livsförkortande<br />
produkter som junkfood. Andra arter lever efter samma<br />
princip, med den skillnaden att de inte behöver förkorta<br />
sina liv med corndog: titta bara på lämlarna som då och då<br />
mangrant tågar ut i havet och utplånar sig själva.<br />
Så, för att se det ur den bibliska synvinkeln ska junkfood<br />
betraktas som äpplen i paradiset. Namnet består ju av två led:<br />
Junk (det onda) och food (det nödvändiga).<br />
Det nödvändiga onda.<br />
H o m o<br />
San Francisco är inofficiell huvudstad för USA:s homosexuella.<br />
Det berättas att de homosexuella började slå sig ned här under<br />
andra världskriget, många kom från småstäder i inlandet<br />
– platser där de inte kunde vara öppet gay. Då var San<br />
Francisco en viktig armébas, varifrån unga män skeppades<br />
ut till krigshärdar runt Stilla Havet. Senare fortsatte soldater<br />
att passera här under Korea- och Vietnamkrigen, och de som
fann sitt rätta jag här i gay-kvarteren stannade för gott. I San<br />
Francisco finns det nu så många homosexuella att dessa blivit<br />
en politisk maktfaktor, och en politiker som strävar efter<br />
borgmästarskap måste göra sig populär bland dem.<br />
Homosexuella finns över hela staden, men den tätaste<br />
koncentrationen finner man i den traditionellt bögtäta<br />
stadsdelen Castro – eller ”Bögmekka” som det också<br />
kallas. Öster om Castro finns kvarter som räknas som<br />
lesbiska. (Västerut ligger hippiernas Haight-Ashbury.)<br />
Bland sevärdheterna i Castro märks gamla biografen Castro<br />
Theater (från 1922) som har en berömd Wurlitzerorgel, vilken<br />
det spelas på vid vissa helgföreställningar. Hello Gorgeous<br />
Museum ($2) hyllar skådespelerskan och sångerskan Barbra<br />
Streisand (museets namn kommer från filmen ”Funny Girl”<br />
som Streisand fick en Oscar för 1968; i museibutiken säljs bl a<br />
peruker och lösnäsor). Den ledande bokhandeln med mycket<br />
gaylitteratur och kulturella arrangemang är A Different<br />
Light Bookstore (489 Castro Street vid 18th Street; öppet<br />
kl 10-24).<br />
I juni firas Gay Pride med parader och andra händelser,<br />
t ex San Francisco Gay & Lesbian Film Festival.<br />
Nöjeskalendariet i FYI San Francisco har spalter för<br />
gaysysselsättningar, speciella nattklubbskvällar och diskotek,<br />
kabaréer, hälsoklubbar, m m.<br />
T-bana: MUNI linje K/L/M till Castro.
Praktiska upplysningar<br />
Riktnumret till San Francisco-området är – om ej annat<br />
anges – 415. Berkeley och Oakland på andra sidan bukten har<br />
510.<br />
Ta sig runt<br />
Centrala San Francisco är mycket fotvänligt och tämligen<br />
lättillgängligt, speciellt i jämförelse med Los Angeles. Det tar<br />
inte lång tid att gå mellan kajerna, eller från North Beach till<br />
Union Square. Centrala staden avgränsas dessutom av vatten<br />
på nästan alla håll så man lär knappast gå bort sig heller.<br />
Möjligtvis kan man besväras av backarna som anstränger<br />
både bilbromsar och människohjärtan.<br />
Mittpunkten är Union Square, ett torg mellan några<br />
varuhus. Norrut ligger Chinatown och North Beach, något<br />
kvarter söderut sträcker sig Market Street som tekniskt<br />
sett är stadens huvudgata. Söder om Market Street ligger<br />
SoMa (South of Market) som är ganska ruffigt, men fullt av<br />
rockklubbar och konstgallerier (som SoHo på Manhattan).<br />
Österut leder Market Street förbi finansdistriktets<br />
skyskrapor till hamnen och Ferry Building som är en<br />
terminal för kollektivtrafik, bl a bussar till och från Amtraks<br />
stationer och färjor kring San Franciscobukten. Om man följer<br />
Embarcadero, gatan längs vattnet, norrut kommer man<br />
till Fisherman’s Wharf, där turisterna trängs. Därifrån
fortsätter stranden västerut förbi rekreationsområden och<br />
småbåtshamn samt ett museiområde till Golden Gate.<br />
Om man följer Market Street västerut ligger det mexikanska<br />
distriktet, Mission, söder om gatan. Längre västerut ligger<br />
hippiedistriket Haight-Ashbury, intill gaydistriktet Castro.<br />
Stora Golden Gate Park (som inte alls ligger intill Golden<br />
Gate-bron), ligger mellan Haight-Ashbury och havet.<br />
Bolaget som ansvarar för kollektivtrafiken i centrala<br />
San Francisco heter MUNI, och linjer man kan ha nytta<br />
av är 28/29 och 76 som kör från centrum till Golden Gate.<br />
Trafikupplysning, 673-MUNI. För resor utanför centrum,<br />
(510) 817-1717.<br />
Enkel avgift: $1. Bussförarna ger ingen växel. Rabatterat<br />
pris för barn, pensionärer och studerande: ¢35. Dagkort $6;<br />
tredagars $10; veckokort $15; säljs bl a på turistbyrån. Byte:<br />
Gratis med transferbiljett som man måste be om när man<br />
påbörjar resan.<br />
Turister brukar vilja åka med stadens spårvagnar, ”cable<br />
car”: enkel biljett $2 eller MUNI:s dagspass. Många linjer<br />
reparerades aldrig efter den stora jordbävningen i början<br />
av seklet, så vad som återstår är turistlinjen mellan Market<br />
Street och Fisherman’s Wharf. Vagnarna är så fulla att turister<br />
hänger ut på sidorna; mest kul och ett dåligt alternativ om<br />
man har bråttom.<br />
Turistbyrån kan hjälpa till med att reda ut kollektivtrafikens<br />
snårskog. Bay Area Rapid Transit (BART), 992-BART,<br />
kör inom närområdet kring San Francisco, bl a till Berkeley.
Genom San Francisco passerar tågen som tunnelbana med<br />
nedgångar längs Market Street. Olika regionala trafikbolag<br />
kör till Marin County, Berkeley och Oakland från Transbay<br />
Terminal (Fremont Street vid Mission Street). CalTrainpendeltåg<br />
kör genom Silicon Valley till San Jose (depån ligger<br />
på 4th Street vid Townsend).<br />
Rundtursbolaget Gray Line kör bussar till attraktioner som<br />
kan vara besvärliga att nå med den vanliga kollektivtrafiken.<br />
Det finns flera färjor om man vill gunga runt på San<br />
Franciscobukten. Turister gillar minikryssningarna<br />
som avgår från Fisherman’s Wharf; till Sausalito och<br />
Angelsland kostar det $11 tur och retur, ”Bay Cruise” med<br />
Red & White Fleet kostar $16; upplysningar 546-2628. Barn<br />
upp till 11 år brukar resa till halva priset. Samma bolag far till<br />
Alcatraz (Alcatraz-biljetter kan reserveras; 546-2700). Blue<br />
& Gold Fleet gör resor upp i vindistriktet Napa Valley för $45.<br />
Från Ferry Building i slutet av Market Street avgår reguljära<br />
färjor till Sausalito och Oakland; 923-2000.<br />
Obs! Bilister: I San Francisco måste man vrida hjulen mot<br />
trottoarkanten om man parkerar i nedförsbacke, och ut från<br />
trottoaren i uppförsbacke, så att bilen stannar mot kanten om<br />
handbromsen släpper.<br />
Guidning<br />
Det finns flera intressanta guidade gångturer för den som<br />
tröttnat på att lalla runt på egen hand. Man kan se San<br />
Franciscos offentliga konst gratis – men dricks förväntas<br />
av ciceronen – på lör med samling kl 11 vid fontänen på Polk
Street vid City Hall (5 timmars promenad), eller gå en kortare<br />
tur på sön kl 13 (samling framför Ferry Building). Ring innan,<br />
(510) 834-3617.<br />
Andra guidade specialturer:<br />
Chinatown, 982-8839; $35 med kinesisk dim sum-måltid;<br />
dagligen kl 10-12.<br />
City Guides, 557-4266, gratis guidade turer i rådhuset och<br />
Civic Center, Coit Tower, North Beach.<br />
Cruisin’ The Castro, 550-8110; $35 med brunch, en<br />
pedagogisk utforskning av Gay-kvarteren; rabatt $5 med<br />
STF-kort; tis-lör kl 10-13:45.<br />
Dashiell Hammett, (510) 287-9540; $10, efter denna<br />
4-timmars detektivtur i Sam Spades fotspår hoppas man bara<br />
på en motsvarande i Dirty Harrys blodspår; lör kl 12.<br />
Flower Power, 221-8442; $15; tis & lör kl 9:30 kan man<br />
följa med på promenad i Haight-Ashbury och se hippielivet.<br />
Gray Line, 1-800-826-0202, arrangerar en mängd<br />
olika rundturer: förutom lokalt kör de längre 2-dagars till<br />
Monterey och Carmel (med en hotellnatt, $112); 2-dagars till<br />
vindistriktet (med vinprovning och en hotellnatt för $128);<br />
det finns också turer till nationalparken Yosemite och Hearstslottet<br />
i San Simeon; rabatt 15% med STF-kort.<br />
Fråga<br />
Turistbyrån (391-2000; mån-fre kl 9-17:30, lör kl 9-15,<br />
sön kl 10-14) är en dröm för broschyrsamlaren och behändigt<br />
belägen på Powell Street (vid Market Street) under gatuplanet
vid buss- och T-centralen. Berkeleys turistbyrå, 1-800-847-<br />
4823, har upplysningar om området kring universitetet.<br />
San Francisco Bay Guardian har inrättat ett nöjesnummer,<br />
394-0999, där man bläddrar med telefontangenterna<br />
bland restauranger (#1 områdesvis, #2 matvis, #4<br />
specialerbjudanden), barer och nattklubbar (#5), sevärdheter<br />
(#7), underhållning (#8) osv.<br />
Internationella vandrarhemsföreningen driver en butik, San<br />
Francisco Travel Center, 788-2525, på 308 Mason Street<br />
där man kan hitta kartor och annat för utflykter i Kalifornien;<br />
STF-kortet berättigar till 10% rabatt.<br />
Svenska konsulatet för norra Kalifornien, 788-2631, fax<br />
788-6841, ligger på 120 Montgomery Street.<br />
J a c k L o n d o n<br />
Författaren till ”Skriet från vildmarken”, John Griffith<br />
”Jack” London (1876-1916), växte upp i Oakland på San<br />
Franciscobuktens östra strand. Han var ungdomsbrottsling,<br />
började plugga på universitetet 1896, men hoppade av efter<br />
en termin för att haka på guldruschen till Klondike. När<br />
han återvände två år senare hade han en skatt i form av<br />
äventyrshistorier med sig hem. Redan under sin livstid blev<br />
han miljonär på sitt författarskap och kunde bygga sig ett flott<br />
hus norr om Sonoma (se faktarutan om vindistriktet), men<br />
det gjorde honom inte särskilt lycklig. Han drunknade på<br />
fyllan 1916 – förmodligen var det självmord.
Shopping- och nöjesdistriktet i Oakland är döpt till Jack<br />
London Square. Där hittar man Jack London Museum<br />
(tis-sön). Det finns en kopia av timmerstugan som han hade<br />
i Alaska. Författarens favoritbar Heinold’s First & Last<br />
Chance Saloon, ett ruckel byggt av en gammal båt, har stått<br />
här sedan 1880-talet.<br />
Man kommer till Oakland med färja från Ferry Building;<br />
alternativt BART-tåg.<br />
Fler sevärdheter<br />
STF-kortet (för medlemmar i Svenska Turistföreningen)<br />
berättigar till en hel del rabatter, bland annat lägre entré på<br />
vissa museer, guidade rundturer, restauranger m m; vänd<br />
dig till Hostelling International för aktuell förteckning (se<br />
”Sova” och ”Fråga”). Bay City Guide-häftet som delas ut på<br />
turistbyrån innehåller ofta rabattkuponger till sevärdheter så<br />
att man kan spara $1-2 per person.<br />
Andra erbjudanden: För $8 kan man köpa en biljett som<br />
under en dag gäller till California Palace of the Legion of<br />
Honor, M H de Young Museum och Asian Art Museum. För<br />
$12:50 säljer turistbyrån ett Golden Gate Park Explorer Pass<br />
som gäller till museer och sevärdheter i Golden Gate Park.<br />
Om man tänker besöka många attraktioner ska man kanske<br />
köpa ett City Pass (säljs vid deltagande attraktioner; vuxna<br />
$30, barn under 17 år $18) som ger halva priset eller fri entré<br />
till bl a California Palace of the Legion of Honor, SF-MOMA<br />
(moderna konstmuseet), M H de Young Museum, djurparken,
kryssningar med Blue & Gold-fleet – men kortet är olönsamt<br />
om man bara besöker några ställen.<br />
När inträdesavgifter anges med två siffror (t ex $7/$3) är det<br />
första normalpriset för en vuxen utan rabatt, därefter lägsta<br />
rabattpris för barn; ”seniorer” och studerande brukar hamna<br />
någonstans däremellan.<br />
Ansel Adams Center for Creative Photography, 495-<br />
7000. 250, 4th Street vid Howard. Dagligen kl 11-17; tors<br />
kvällsöppet till kl 20; $5/$2. Fotomuseum med bokhandel.<br />
Bay Model, 332-3871. 2100 Bridgeway, Sausalito. En<br />
stor hydraulisk modell över San Franciscobukten med<br />
omgivningar; tidvattnet demonstreras; konstruktion av<br />
arméns ingenjörstrupper.<br />
California Palace of the Legion of Honor, 863-3330.<br />
Lincoln Park, 34th Ave vid Clement. Tis-sön kl 9:30-17:15;<br />
$7/$4, barn under 12 år gratis; fritt inträde 2:a ons varje<br />
månad. Ett fuskpalats som inrymmer de viktigaste europeiska<br />
konstverken sedan tidernas begynnelse, bl a en samling<br />
Rodinskulpturer.<br />
Cartoon Art Museum, 546-3922. 814 Mission Street vid<br />
4th. Ons-fre kl 11-17, lör kl 10-17, sön kl 13-17; $4. Museum<br />
för tecknade serier med originalsidor och animerade filmer.<br />
Center for the Arts, 978-ARTS. Yerba Buena Gardens,<br />
701 Mission Street vid 3rd Street i SoMa. Tis-sön kl 11-18;<br />
$6/$3; fritt inträde första tors varje månad kl 18-20.<br />
Nytt kulturcenter med gallerier och scener för konst, teater,<br />
film. Beläget i SoMa-området (South of Market Street) som
tidigare varit lagerdistrikt men nu blivit trendigt område för<br />
kultur och nöjen.<br />
Coit Tower, 362-0808. Telegraph Hill. Från det här<br />
gamla tornets utsiktsplattform (70 m) kan man överblicka<br />
staden; dagligen kl 10-18. Tornet är en hyllning till de tappra<br />
brandmän som kämpade under 1906 års jordbävning och<br />
liknar en penis.<br />
Great America, (408) 988-1776. Great American Parkway,<br />
väg-101, Santa Clara, 60 km söder om San Francisco. Ring<br />
för tider; $29/$16; plus $5 i parkeringsavgift. Bland San<br />
Franciscos mer eller mindre nödvändiga turistmål är det<br />
här en urgammal nöjespark som fått Hollywood-inspirerade<br />
attraktioner av ägaren Paramount. Gray Line kör turistbussar<br />
dit.<br />
Levi Strauss. Levi’s Plaza, mellan Sansom Street och<br />
Battery Street, vid Embarcadero (några hundra meter<br />
öster om Fisherman’s Wharf). Jeansföretaget Levi<br />
Strauss världshögkvarter har en historisk exposé om hur<br />
”cowboybyxorna” kom till. Den ursprungliga lokalen där våra<br />
mest populära byxor började tillverkas, låg på 250 Valencia<br />
Street i San Franciscos mexikanska kvarter.<br />
140 Maiden Lane är adressen för en butik ritad av Frank<br />
Lloyd Wright 1948, tidigare var där en exklusiv klädbutik och<br />
sedan presentbutik och senast ett galleri; vad det än är så är<br />
det mest intressant för arkitektens namn. Maiden Lane är en<br />
smal, två kvarter lång gatustump intill Union Square och var<br />
under guldruschen stadens bordelldistrikt.
Performing Arts Museum, 255-4800. 399 Grove Street.<br />
Ons kl 13-19, tors-fre kl 10-16, lör kl 12-16. Teaterns, dansens<br />
och operans historia.<br />
San Francisco Museum of Modern Art (SF-MOMA),<br />
357-4000, http://www.sfmoma.org. 151, 3rd Street i SoMadistriktet.<br />
Fre-tis kl 11-18, tors kl 11-21; $8/$4, barn under<br />
13 år gratis; fritt inträde första tis i varje månad. Ett av<br />
USA:s största museer för modern konst, med avdelningar<br />
för foto och lokala konstnärer, och man bör helst veta vad<br />
postmodernism betyder innan man slår sig i slang med andra<br />
besökare. Beläget nära Center for the Arts.<br />
Kultur & Nöje<br />
Teaterdistriktet med representativa kulturinstitutioner<br />
ligger kring stadens administrativa centrum, Civic Center,<br />
som kvällstid kan vara ett kymigt område att gå vilse<br />
i. Gratistidningen FYI San Francisco ger kortfattade<br />
summeringar av den aktuella repertoaren både i teaterdistriktet<br />
och på andra scener, med priser, tider och allt man vill veta.<br />
Biljettpriserna varierar från $15 till $45 beroende på hur bra<br />
platser man vill ha.<br />
San Francisco förknippas med den moderna rockmusikens<br />
utveckling, även om det råkat bli så att flera av världens<br />
största band spelat sina avskedskonserter här, t ex Beatles<br />
(Candlestick Park 1966), The Band (”The Last Waltz” på<br />
Winterland 1976) och Sex Pistols (Winterland 1978). Men<br />
staden har gett upphov till minst lika mycket tack vare<br />
hippierörelsen och att tidningen Rolling Stone grundades
här av Jann Wenner 1967. Och även tack vare legendariske<br />
Bill Graham (1931-91; eg Wolfgang Grajonca) som startade<br />
rockteatrarna Fillmore i San Francisco och New York, och som<br />
var bokare för bl a Dylan & The Band, Jefferson Airplane och<br />
Carlos Santana. Efter hippietiden har San Francisco varit bas<br />
för grupper som Creedence Clearwater Revival och Tubes.<br />
Titta efter affischer och anslag på Reckless Records (nytt och<br />
begagnat; STF-kortet berättigar till rabatt) på 1041 Haight<br />
vid Masonic Street. Biljetter kan bokas via internet på<br />
Ticketweb, http://www.ticketweb.com. Överblivna biljetter<br />
för halva priset till kvällens föreställningar, bl a opera och<br />
teater, säljs på TIX Bay Area, 433-7827, över disk i kiosken<br />
på Union Square vid Stockton (tis-tors kl 11-18, fre-lör kl<br />
11-19). Något dyrare är det att telefonbeställa biljetter från<br />
BASS, 776-1999 eller (510) 762-2277, som har biljetter till<br />
alla större konserter.<br />
Nästan varje dag i veckan är det fri scen på något kafé där<br />
man kan följa poeters och trubadurers möte med publiken<br />
– speciellt kring universitetet i Berkeley.<br />
American Conservatory Theater, 749-2228. Geary<br />
Theater, 415 Geary Street vid Taylor. Fri teatergrupp med<br />
nationellt renommé.<br />
Artists Television Access (ATA), 824-3890. 992<br />
Valencia Street vid 21st Street. Film och video, underground,<br />
avantgarde, kultrullar, dokumentärfilmer; $5.<br />
Berkeley Repertory, (510) 845-4700. 2025 Addison<br />
Street i Berkeley. Modern teater.
Bill Graham Civic Auditorium, 474-0365, 1025<br />
Columbus vid Chestnut i North Beach. Rockscen döpt för att<br />
hylla stans legendariska rockmanager.<br />
Bottom of the Hill, 621-4455. 1233, 17th Street vid Texas.<br />
Rock; $10.<br />
Candlestick Park, 9 km söder om centrala San Francisco<br />
vid väg-101. Arena där Beatles inför 25 000 åskådare 1966<br />
avslutade sin sista turné.<br />
DNA Lounge, 626-1409. 375, 11th Street vid Harrison.<br />
San Franciscos främsta dansklubb, sena nätter, chill-outavdelning,<br />
konserter.<br />
Fillmore, 346-6000. 1805 Geary vid Fillmore, väster<br />
om centrum. Bill Grahams rockteater har öppnats på nytt,<br />
dekorerad med nostalgiska affischer.<br />
Great American Music Hall, 885-0750. 859 O’Farrell<br />
vid Polk, ett par kvarter norr om Civic Center. Stadens äldsta<br />
rockteater som ursprungligen lär ha varit bordell; konserter i<br />
mellanviktsklassen.<br />
Greek Theater, (510) 642-9988. University of California,<br />
Berkeley. Stora etniska artister, som Gypsy Kings och Buffy<br />
Sainte-Marie, hamnar på denna friluftsscen.<br />
Louise M Davies Symphony Hall, 431-5400. Civic<br />
Center, 201 Van Ness Ave vid Hayes. Bas för San Franciscos<br />
symfoniker. Biljetter från $20; billigare överblivna biljetter<br />
säljs någon timme före konsert.<br />
Opera House, 864-3330. Civic Center, flott byggnad på<br />
Van Ness Ave vid Grove Street, hem för både opera och balett.
Slim’s, 621-3330. 333, 11th Street vid Harrison. Rockklubb<br />
som ägs av musikern Boz Scaggs (som bodde i Stockholm på<br />
1960-talet).<br />
Theater Artaud, 647-2200. 450 Florida Street. Asiatiskamerikansk<br />
modern teater-dans.<br />
Yakety Yak Coffee House, 885-6908. 679 Sutter Street.<br />
Fri scen på fredagar kl 19.<br />
U n i v e r s i t e t e t i B e r k e l e y<br />
University of California-San Francisco (UCSF)<br />
dominerar Berkeley och är ett viktigt kulturellt centrum på<br />
västkusten. Området lockar bland annat med rockkonserter<br />
på friluftsscenen Greek Theater, kaféer längs Telegraph<br />
Avenue och museer som Berkeley Art Museum & Pacific<br />
Film Archive, (510) 642-0808; $5. Efter att man tittat på<br />
museets Picasso-tavlor är det filmvisning varje kväll; (510)<br />
642-1142; $5:50 för en film, $7 för dubbelprogram. Emellanåt<br />
arrangeras gratis guidade rundturer på universitetets campus.<br />
År 1950 upptäckte universitetets forskare ett nytt radioaktivt<br />
grundämne med atomnummer 97, och det döptes till<br />
berkelium (Bk). Ännu mer känt blev Berkeley under 60- och<br />
70-talens proteströrelser då antikrigssångare som Country<br />
Joe plinkade på kaféerna. Country Joes grupp hette The Fish,<br />
efter ett Mao-citat om att revolutionärerna skulle nästla sig<br />
in bland folket ”som fisken i vattnet”. Studentupplopp följde.
Miljonärsbarn som Patty Hearst, vars förfäder donerat stora<br />
penningsummor till universitetet, förvandlades till anarkoterrorister<br />
och rånade banker. Nu är politiken nedtonad även<br />
om närvaron av 30 000 studenter gör att det händer en hel<br />
del på kaféer och konsertställen, speciellt längs Telegraph<br />
Avenue.<br />
Turistbyrån, 1-800-847-4823, ligger på 1834 University<br />
Avenue. Man kommer till Berkeley med BART-tåg.<br />
Kalendarium<br />
Under februari firas det kinesiska nyåret med stort väsen<br />
i Chinatown. St Patrick’s Day firas 17 mars med irländska<br />
evenemang. I maj hålls San Francisco Film Festival på<br />
biograferna. I juni kan man ha turen att hamna på den årliga<br />
gatufesten i North Beach, en helg med gratiskonserter och<br />
matstånd. I slutet av juni infaller San Francisco Music Day<br />
med 200 orkestrar och tusentals musiker som spelar överallt<br />
i staden. På Berkeley Arts Festival deltar konstmuseerna<br />
kring universitetet, upplysningar (510) 665-6556. Sista<br />
veckan i juni brukar San Francisco International Lesbian<br />
& Gay Film Festival arrangeras, 703-8663, och månaden<br />
avslutas med Lesbian-Gay-Bisexual-Transgender-<br />
Pride-kortege från Civic Center till Embarcadero. Under<br />
sommaren finns en trevlig tendens till att många orter runt<br />
San Francisco arrangerar kultur- och vinfestivaler där
man kan prova kaliforniska viner, äta, se konserter och teater.<br />
Vitlöksfestivalen Gilroy Garlic Festival (en helg i början<br />
av aug) är en garanterat vampyrfri tillställning i världens<br />
vitlökshuvudstad Gilroy, söder om San Francisco. San<br />
Francisco Fringe (sept) är en festival för mindre teatrar,<br />
931-1094; fax 931-2699. Någon adventshelg i december<br />
hålls regattor med upplysta jakter i San Franciscobukten.<br />
San Francisco präglas av jordbävningar. Den typiska<br />
jordbävningen varar kortare än 30 sekunder och följs under<br />
dagen av mindre efterskalv. Om marken börjar skaka och<br />
taklamporna börjar pendla i taket ska man stanna inomhus,<br />
hålla sig undan från fönster och gärna sitta under ett stabilt<br />
bord eller ställa sig i en dörröppning, där man är mest skyddad<br />
för fallande saker. Utomhus ska man försöka ta sig till en<br />
öppen yta, gärna ett torg eller en idrottsplan. Undvik att stå<br />
under elledningar<br />
Sova<br />
San Francisco är en turistmagnet och välförsedd med<br />
övernattningsställen från så billigt som $12 per natt och<br />
upp till $500. På internet kan man boka övernattning via<br />
http://www.hotelres.com som har speciella erbjudanden<br />
från vissa hotell. (Bokstäverna inom parentes hänvisar till<br />
markeringar på kartan.)
Hostelling International har två vandrarhem i centrala San<br />
Francisco, och flera runtomkring. I centrum finns (a) HI-Fort<br />
Mason, 771-7277, Building 240 ($16), väldigt fint beläget<br />
på norra stranden vid den gamla militärdepån Fort Mason,<br />
som nu är konst- och kulturcenter. (b) HI-Downtown,<br />
788-5604, på 312 Mason Street vid O’Farrell är centralt<br />
beläget, tidigare var detta Hotel Virginia, men nu är det ett<br />
fräscht vandrarhem ($16) några kvarter söder om Union<br />
Square. HI-Point Montara Lighthouse, 728-7177, ligger<br />
i ett renoverat fyrhus vid Stilla havet ($14); man kör söderut<br />
några mil på väg-1 (mellan Montara och Moss Beach). Norrut<br />
ligger HI-Marin Headlands, 331-2777, Building 941, Fort<br />
Barry, i Sausalito ($14).<br />
I centrum finns också ett stort antal privata vandrarhem att<br />
välja på:<br />
(c) Easy Goin’ Guesthouse, 552-8452, fax 552-8459,<br />
epost: diego@easygo.com. 555 Haight Street. Viktoriansk<br />
byggnad i hippiedistriktet ($14).<br />
(d) European Guest House, 861-6634, fax 621-4428.<br />
761 Minna Street, mellan 8th och 9th, två kvarter söder om<br />
Market Street ($14). De arrangerar turer till vindistriktet<br />
Napa Valley.<br />
(e) Globe Hostel, 431-0540, fax 431-3286. 10 Hallam Place<br />
på Folsom Street, mellan 7th och 8th Street i SoMa (South of<br />
Market); $15 i sovsal; $25 per dubbelrum. Hör samman med<br />
interclub-kedjan som har vandrarhem i Los Angeles, New<br />
York och på Hawaii.
(f) Green Tortoise Hostel, 834-1000, fax 956-4900,<br />
epost: hostel@greentortoise.com. 494 Broadway, ett kvarter<br />
från Columbus och City Lights; $18 i sovsal; $20-35 privata<br />
rum.<br />
(g) Pacific Tradewinds Guest House, 433-7970, fax<br />
291-8801, http://www.hostels.com/pt. 680 Sacramento<br />
Street, mellan Kearny och Montgomery. Centralt läge mellan<br />
finansdistriktet och Chinatown ($16). Man kan stanna i huset<br />
hela dagen efter att man checkat ut.<br />
Bland dyrare hotell märks speciellt (h) Miyako Hotel, 1-<br />
800-528-1234, 1800 Sutter Street i Japantown; $100-150;<br />
hotell i japansk stil där John Lennon och Yoko Ono bodde<br />
i mitten av 1970-talet. Sex Pistols splittrades medan de<br />
bodde här. Ett av stadens flottaste och mest anrika hotell är<br />
(i) Westin St Francis, 1-800-228-3000 på 335 Powell<br />
Street, som tornar upp sig över Union Square – där kan man<br />
bo så billigt som $200-300; det finns över tusen rum i de 32<br />
våningarna, men man ska försöka få ett rum i den äldre delen<br />
som byggdes efter jordbävningen 1906, där stjärnor som<br />
Charlie Chaplin och John Barrymore övernattat.<br />
Äta<br />
När det gäller middagsmaten finns det så mycket att välja på<br />
i San Francisco att man lätt får ångest, och det bästa av allt är<br />
att man för omväxlings skull kan äta både gott och billigt.
Börja med att välja matstil. Staden är känd för mexikansk<br />
mat (åk till Mission), kinesisk mat (flanera i Chinatown<br />
längs Stockton Street) och italiensk mat (North Beach kring<br />
Columbus Street; försök att bilda dig en uppfattning om<br />
priset innan du går in på en italiensk ristorante för att slippa<br />
pinsamheten när det visar sig att deras influgna tryffel kostar<br />
tusen kronor per tugga). Det finns givetvis också japanska,<br />
franska och amerikanska restauranger. Kaliforniens nouvelle<br />
cuisine, som matskribenter ofta tjatar om, är en slags<br />
grönsaksversion av fransk matlagning, små portioner och<br />
dyra priser, på fatet ligger ”två ärtor i kors”.<br />
Den mexikanska maten är billigast och spännande om man<br />
aldrig provat på den tidigare. Tortillor är flata, mjuka bröd<br />
som man äter med en röra av bönor eller chili con carne. En<br />
portion tacos (två fyllda tortillor) kostar från $2; mexikansk<br />
middag med alkohol överstiger sällan $10.<br />
Över hela stan hittar man taquerior, ofta flera i varje kvarter,<br />
tätast förekommer de i Mission, de mexikanska kvarteren<br />
döpta efter den franciskanska missionen från 1782 som har<br />
överlevt jordbävning efter jordbävning. Ett gott val är La<br />
Taqueria på 2889 Mission, dit gourméer från hela USA<br />
hittar, med tacos för $2:25 och burrito för $3:75. Den äldsta<br />
mexikanska restaurangen är Mission Villa (2391 Mission).<br />
Min personliga favorit i centrum är Carmen Taqueria på<br />
110 Powell Street nära Union Square, för drygt $2 får man en<br />
stor portion mexikansk snabbmat och husets vin kostar $2.<br />
I närheten av Union Square ligger Lori’s, en genuin 50talsdiner<br />
på 336 Mason Street där man äter amerikansk
junkfood dygnet runt, hamburgare och kaffe går på $9. Tad’s<br />
Steak House glittrar med sin skylt på 120 Powell – dit går<br />
man för att äta skivad amerikansk ko med de rätta tillbehören,<br />
mycket flott men inte ”flott”. Men billigt.<br />
Frukost med pannkakor, äggröra, korv och många koppar<br />
kaffe för under $5 får man på kinesägda Golden Cafe (hörnet<br />
Leavenworth och Sutter).<br />
Det genuint kinesiska kostar sällan mycket mer än det<br />
mexikanska, och bland de bästa är House of Nanking (919<br />
Kearny Street vid Columbus Street) i Chinatown. Runt om<br />
hittar man många fler lockande restauranger.<br />
I Summer of Love-området finns flera populära matställen<br />
bland de viktorianska egnahemmen, t ex får man degiga<br />
pannkakor på Pork Store (1451 Haight), medan taquerian<br />
El Balazo (1654 Haight) serverar kaktusfylld burrito.<br />
Om man blir hungrig i Berkeley kan man gå till <strong>Zac</strong>hary’s<br />
Chicago Pizza som har två restauranger, en på 5801 College<br />
Ave vid Oak Grove, en annan på 1835 Solano Ave vid Fresno<br />
Street, som gör klassisk amerikansk tjockbottnad pizza (som<br />
i Chicago).<br />
Mot slutet av eftermiddagen, vid 17-18-tiden, bjuder vissa<br />
barer på gratis lätt buffé, det enda man behöver betala för är<br />
det man dricker.<br />
Om man efter all billig mat vill bränna sin veckobudget på<br />
San Franciscos äldsta och mest ansedda franska restaurang,<br />
så hittar man den formella och eleganta Fleur de Lys,<br />
673-7779, på 777 Sutter Street något kvarter från Union<br />
Square (mycket, mycket dyrt – bästa tipset är att beställa<br />
fastprismeny).
I San Francisco är situationen god vad beträffar öl och vin;<br />
stadens egen stolthet på ölfronten är Anchor Steam och för<br />
en pint betalar man $4. En hygglig barrunda kan inledas på<br />
Vesuvio (255 Columbus) där beatpoeterna satt. Man kan<br />
också ta några öl i turistiska Fisherman’s Wharf bara för att<br />
Jack’s på Cannery (vid Jefferson och Jones Street) har 110<br />
olika fatölsorter.<br />
Rökning är förbjudet på restauranger och kaféer, men tillåtet<br />
på somliga barer som lyckats bli undantagna från det generella<br />
rökförbudet. Alkohol säljs fram till kl 02.<br />
Läsa<br />
Staden har flera gratistidningar som kompletterar turistbyråns<br />
broschyrer. En tjock tidning med mycket innehåll och bra<br />
tips är San Francisco Bay Guardian, http://www.sfbg.com,<br />
samma redaktion ger också ut FYI San Francisco, en gratis<br />
nöjesguide för turister (http://www.fyisf.com). Jämförbar<br />
med L A:s ledande gratistidning är SF Weekly som också är<br />
bra på allt, speciellt vad man ska roa sig med kvällstid. Det<br />
finns också en gratistidning för ölentusiaster, Celebrator,<br />
som man hittar på pubarna. Dessutom finns 2-3 tidningar<br />
som riktar sig speciellt till homosexuella, t ex Bay Times.<br />
På internet kan man läsa Hotwired, en föregångare bland<br />
interaktiva tidskrifter, http://www.hotwired.com.<br />
Till turister riktar sig Bay City Guide-häftet som delas ut<br />
överallt och kan läsas på http://www.sfousa.com, med<br />
adresser till museer, teatrar och sevärdheter (i häftet brukar<br />
finnas rabattkuponger med vilka man sparar $1-2 vid varje<br />
sevärdhet).
Om man gillar böcker ska man inte missa City Lights<br />
Bookstore (362-8193; 261 Columbus Street vid Broadway)<br />
som betytt mycket för beatlitteraturen. Nära Fisherman’s<br />
Wharf ligger bokpalatset Barnes & Noble (2552 Taylor vid<br />
Bay) som har en kaffebar där man kan fundera över vad man<br />
vill läsa. Antikvariatet Forever After Books (431-8299; 1475<br />
Haight vid Ashbury; dagligen till kl 21:30) är välsorterat på<br />
udda ämnen och filosofi.<br />
Ta sig vidare<br />
San Franciscos två Amtrakstationer ligger öster om bukten<br />
i Oakland respektive Emeryville: stationen dit man anländer<br />
eller som man reser från bestäms av färdriktningen. Men detta<br />
behöver man inte bekymra sig om eftersom Amtrak har en<br />
Downtown-terminal i Ferry Building (31 Embarcadero; i<br />
slutet av Market Street) med biljettluckor och skyttelbussar<br />
avpassade till tågen; bussresan ingår i tågbiljetten och tar 55<br />
minuter; bussarna passerar Union Square (Market-Powell)<br />
och Fisherman’s Wharf (kaj 39); ring 1-800-USA-RAIL och<br />
kolla tider. Det finns dagliga fjärrtåg norrut (till Portland<br />
och Seattle), söderut (till Los Angeles och San Diego) och<br />
österut (genom bergen i Nevada och Utah och över prärien<br />
till Chicago). Dessutom finns Capitol-pendeltåg som kör flera<br />
gånger om dagen via Sacramento till Reno. Med Amtrak<br />
kommer man också till Merced varifrån det finns thruwaybussar<br />
till nationalparken Yosemite.<br />
Greyhound-bussar avgår från Transbay Terminal på
Mission Street (vid 1st Street); och från samma terminal kör<br />
de flesta andra lokala och regionala bussbolag.<br />
San Francisco Airport ligger två mil söder om staden. Hit<br />
flyger bl a SAS. Buss kostar $10; taxi $30; speciella skyttlar<br />
plockar upp passagerare på större hotell och Transbay<br />
Terminal; för tidtabell ring Samtrans, 1-800-660-4287.<br />
Silicon Valley har sin egen San Jose Airport. Öster om<br />
bukten ligger Oakland Airport.<br />
San Francisco har några driveaway-firmor, bl a Anthony<br />
Driveaway, 357-7847 och Auto Driveaway, 777-3740.<br />
Man kan också prova att ringa firmorna i Los Angeles.<br />
Värt att veta om Kalifornien<br />
Namnet på Kaliforniens huvudstad lyder som en exotisk<br />
svordom, Sacramento (300 000 inv). Sacramento är en<br />
tvåtimmars tågresa öster om San Francisco. Det finns ett par<br />
vandrarhem, bästa tipset är centralt belägna HI-Sacramento<br />
($11-$13), (916) 443-1691, på 900 H Street bara något<br />
kvarter från järnvägsstationen.<br />
Yosemite beskrivs i avsnittet om Los Angeles och Death Valley<br />
på vägen mellan Las Vegas och LA
V i n d i s t r i k t e t : N å g r a g l a s<br />
F a l c o n C r e s t<br />
Kalifornien är USA:s ledande vinproducerande region. Det<br />
berömda soliga vindistriktet, Vine Country, sträcker ut<br />
sig norr om San Francisco genom två parallella dalgångar,<br />
Napa och Sonoma. Dalgångarna har under senare år blivit<br />
turistmål: många av områdets mer än 200 vinproducenter tar<br />
emot besök (ofta erbjuds kostnadsfri visning) och det ordnas<br />
vinprovningar. I somliga vinodlarbyar har dyra hotell och<br />
restauranger etablerat sig.<br />
Vintraditionen går tillbaka till 1800-talets spanjorer. Men<br />
många gamla odlingar gick omkull under förbudstiden på<br />
1920-30-talen och den nuvarande blomstringsperioden<br />
började på 1960-talet. Även om amerikanska viner inte<br />
haft särskilt högt anseende bland konservativa europeiska<br />
vinkonsumenter, har exporten under senare år ökat och<br />
många sorter sägs till och med vara bättre än sina europeiska<br />
motsvarigheter.<br />
Bästa sättet att utforska Vine Country är med egen bil<br />
(ungefär en timmes körning rakt norrut från San Francisco).<br />
Det finns kollektiva resmöjligheter från San Francisco med<br />
Greyhound eller Golden Gate Transit till olika destinationer,<br />
man får sedan ta sig vidare med lokalbussar eller hyra cykel.<br />
Amtrakresenärer kan beställa thruway-biljett till Napa;<br />
från Napa kan man resa vidare med Napa Valley Wine<br />
Train, en tretimmars gourmésittning på tåg, (707) 253-<br />
2111; $90. Mest praktiskt är kanske att köpa ett helt paket
från San Francisco, antingen med Gray Line Tours, 1-800-<br />
826-0202, http://graylinesanfrancisco.com, med 2-dagars<br />
rundtur inkl vinprovning och en natt på hotell för $128,<br />
eller en endags-sightseeing med Blue & Gold-färja från San<br />
Francisco för $45 (avresa kl 10:35, återkomst 19:35); (415)<br />
705-5555. Information ges på turistbyrån i San Francisco eller<br />
ring Wine Institute, (415) 512-0151, för kartor och adresser;<br />
eller Napas turistbyrå, (707) 944-1557. På kusten norr om<br />
vindistriktet spelade Alfred Hitchcock in sin berömda rysare<br />
”Fåglarna” i Mendocino.<br />
En speciell sevärdhet att ta notis om i vindistriktet är<br />
författaren Jack Londons Beauty Ranch i Glen Ellen, dit<br />
han flyttade 1913, kort före sin död. Huset brann ned under<br />
mystiska omständigheter och han själv söp och drunknade<br />
(eller förmodligen dränkte han sig) i Oakland. På ranchen<br />
finns nu ett museum; dagligen kl 10-17; $5. Det finns givetvis<br />
en vingård i närheten där man kan prova viner. Jack London<br />
State Historic Park ligger 10 km norrut från staden Sonoma<br />
längs väg-12.<br />
Bland sevärdheterna i Napa Valley finns också förstenad skog<br />
och en gejser, den berömda Old Faithful.<br />
Den som vill bo i dyr fransk-amerikansk stil väljer Auberge<br />
du Soleil, (707) 963-1211, i Rutherford, Napa ($350-<br />
800). Vill man bara äta med stil kan man köra till Domaine<br />
Chandon, (707) 944-2892, i Yontville, som anses ha<br />
bästa vinlistan. Om man nöjer sig med ett lunchbesök är<br />
maten något billigare: förrätter som vaktelsallad kostar $10,<br />
varmrätter $12-30.
Om man inte har tid eller råd att göra sig omaket att fara upp<br />
till vindistriktet för att prova viner, kan man köpa de flesta<br />
sorterna i San Francisco.
Från San Francisco till<br />
Salt Lake City<br />
Under natten passerar tåget genom snöhöljda berg i norra<br />
Nevada, och i skymningen vibrerar kasinostaden Renos<br />
ljusreklam som en kopia av Las Vegas. Längs järnvägen syns<br />
också skyltar för bordeller, och utanför bordellrancherna står<br />
pickup-lastbilarna parkerade i glesa rader.<br />
Soluppgången infaller samtidigt som tåget rullar genom den<br />
säregna saltöknen väster om Salt Lake City. När jag gnuggar<br />
mig i ögonen har jag en känsla av att jag hamnat på någon<br />
annan planet.<br />
När man sedan kliver av, stryker morgonsolens strålar längs<br />
det trygga Amtraktågets silverfärgade sida. Jag står kvar för att<br />
se hur konduktörerna förbereder California Zephyrs avgång<br />
mot Chicago. Det ger mig klaustrofobi att veta att tåget snart<br />
är borta, att jag blir kvarlämnad i denna isolerade sektstad<br />
som omges av stumma vita bergstoppar. Jag har i mina dagar<br />
sett alltför många amerikanska thrillers som bygger på att en<br />
okänd man kliver av i en okänd stad, som visar sig regeras av<br />
en mystisk sektliknande organisation.<br />
Jag skakar bort de oroliga tankarna ur huvudet, borstar<br />
tänderna på stationens toalett och rullar deodorant under<br />
armarna. Sedan köper jag en kaffe ur stationens automat för<br />
¢35.
Vägvisare till Salt Lake City,<br />
Utah – $45 per dag<br />
Salt Lake City (166 000 inv) är ett modernt Jerusalem<br />
för folk som tillhör en ganska udda men stark sekt,<br />
som förkastar den vanliga kristna kyrkan och följer<br />
nyare amerikanska profeter. På grund av sektens<br />
närmast totala dominans är det både spännande och<br />
kusligt att göra ett studiebesök här.<br />
Mormonerna är välbärgade och flitiga (delstatens<br />
symbol är en bikupa), och den lilla staden har många<br />
pråliga byggnader. De flesta sevärdheter hör ihop<br />
med mormonsekten, men Stora Saltsjön kan vara<br />
värd ett besök för sin egen skull – liksom i Döda<br />
Havet flyter man på grund av den höga salthalten –<br />
och i januari varje år arrangerar Robert Redford den<br />
viktiga Sundance-filmfestivalen. År 2002 var Salt<br />
Lake City värd för vinter-OS.
Sektstaden<br />
Mormonsekten, vars fullständiga namn lyder Church of Jesus<br />
Christ of Latter-Day Saints, uppfattades på 1800-talet som<br />
kättersk. Mormonerna fördrevs därför från USA:s östkust där<br />
sekten uppstått och tvingades göra en självmordsvandring,<br />
med enorma strapatser, genom indianterritorier och öknar,<br />
tvärs över väldiga floder. När dragdjuren dog spände<br />
familjemedlemmarna fast varandra framför kärrorna. Många<br />
drog sina vagnar för hand i över tvåhundra mil. Den handfull<br />
som inte stupade på vägen stod för 150 år sedan i den östra<br />
änden av saltsjödalen, på Wasatchbergets sluttning. De hade<br />
då kommit så långt västerut, till en så otillgänglig plats,<br />
att inte en käft satt sin fot där. Saltträsket gjorde dalen så<br />
karg att den som till äventyrs lyckades ta sig hit, helst bara<br />
ville ta sig härifrån igen. Gruppens ledare Brigham Young<br />
proklamerade:<br />
–Detta är platsen.<br />
Platsen för det nya Zion, det nya Jerusalem, Guds rike på<br />
jorden. Här fick mormonerna vara i fred. Den religiösa<br />
hänförelsen hade förstärkts, folket hade svetsats samman<br />
under mardrömsvandringen, och här kunde de bygga sitt<br />
gudsrike. Mormonerna skapade konstbevattningssystem för<br />
att odla upp den karga marken. Och med häpnadsväckande<br />
företagsamhet satte man igång och byggde ett väldigt tempel.<br />
Byggnadsprojektet pågick från 1853 till 1893 – i fyrtio år – och<br />
under tiden fullföljde fler och fler mormoner den strapatsrika<br />
vandringen från östkusten.
Kring tempelbygget växte en stad där alla gatunummer börjar<br />
från tempeltorget och stiger utåt.<br />
M o r m o n e r n a s s e g e r t å g<br />
Järnvägen ledde till nya förmögenheter.<br />
Rälsen lades dels från Chicago i öster, dels från San Francisco<br />
i väster, och 1869 möttes de båda järnvägssträckorna norr<br />
om Stora Saltsjön. De sista rälsstumparna förenades med en<br />
rälsspik av guld (som sedan togs bort och ersattes med en av<br />
vanlig metall). Järnvägen fick Salt Lake City att växa ännu mer<br />
och affärsmän av olika slag sökte sig hit. Befolkningen ökade<br />
snabbt eftersom mormoner tillät månggifte fram till 1890 och<br />
vid sekelskiftet passerade stadens invånarantal 100 000.<br />
Mormonernas dominans minskade inte. Alla inflyttade ickemormoner<br />
var tvungna att hålla sig väl med sekten för att<br />
kunna bedriva sin verksamhet. En butik som stod på god fot<br />
med kyrkan kunde räkna med att få mormoner som kunder.<br />
Så nykomlingar insåg snabbt att de fick fördelar av att gå med<br />
i sekten, nackdelar av att ställa sig utanför.<br />
Mormonernas kontroll var hård och skoningslös.<br />
Arbetarpoeten Joel Hägglund (1879-1915) från Gävle, i<br />
USA känd som ”Joe Hill”, reste runt och försökte starta<br />
syndikalistiska fackföreningar. Det sågs inte med blida ögon<br />
i den här staden. Han anklagades för att ha begått ett mord,<br />
bevisningen var svag men Hägglund avrättades ändå. För bara<br />
några år sedan yttrade en amerikansk baseballstjärna – efter<br />
en match i Salt Lake City – något nedsättande om mormoner<br />
och dömdes att betala $50 000 i böter.
Salt Lake City är en mycket rik stad. Delstatssymbolen, en<br />
bikupa, står för flit och sparsamhet. Alkohol dricks visserligen,<br />
men motståndet markeras genom att vi måste handla i statliga<br />
alkoholbutiker och barerna är ”privata medlemsklubbar”.<br />
Gatorna i det nya Zion är rena och fina.<br />
Fast vid järnvägsstationen står det knarkare längs gatan.<br />
I Pionjärparken som ligger nära stationen samlas stadens<br />
uteliggare. Det känns betryggande att Salt Lake City ändå<br />
delar en viss misär med städer världen över.<br />
M o r m o n e r<br />
Denna mycket amerikanska sekt grundades av Joseph Smith<br />
(1805-44) som hade hittat mystiska guldskivor när han var<br />
ute och grävde nära sitt hem på östkusten, i Palmyra. Han<br />
dechiffrerade guldplåtarnas inskriptioner och lät publicera<br />
dem som ”Mormons bok”. Texten var från början skriven<br />
på ”reformerad egyptiska” och nedtecknad av ängeln Moroni<br />
på 300-talet e Kr. Enligt senare rön är ”Mormons bok” dock<br />
ett plagiat av en roman från tidigt 1800-tal.<br />
Mormonerna hävdar att indianerna kom från Palestina<br />
på 600-talet före Kristus. De seglade söder om Australien,<br />
sedan upp till Latinamerika, och fotvandrade till dagens<br />
USA. Efter sin korsfästelse kom Jesus till dem. Jesus och<br />
Gud uppenbarade sig också för Joseph Smith som valts ut<br />
till ledare för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.<br />
Smiths uppgift var att återskapa den församling som Jesus<br />
grundat, men som förvanskats av kristendomen.
Andra människor uppfattade sekten som vidskeplig och<br />
kättersk. När mormonerna försökte bosätta sig någonstans<br />
rullades de i tjära och fjädrar. Joseph Smith blev mördad<br />
på vägen till Salt Lake City och ledarskapet övertogs av<br />
Brigham Young (1801-77) som förde skaran till den här<br />
platsen. Young uppmanade sina anhängare att göra så mycket<br />
barn som möjligt, eftersom så många mormoner dött under<br />
vandringen. Därför tilläts månggifte så att en man kunde<br />
betäcka ett maximalt antal kvinnor (Young själv hade 19<br />
fruar). Månggifte förbjöds först efter Youngs död när man<br />
kom på kant med amerikanska regeringen, som hade en<br />
annan uppfattning.<br />
I Utah bor mer än hälften av världens mormoner (uppemot<br />
80% av delstatens befolkning tillhör sekten). Mormoner<br />
utövar stark social kontroll, familjen är helig och ambitionerna<br />
höga. Sex före äktenskapet och otrohet är förbjudet. Folk av<br />
annan hudfärg än vit är heller inte särskilt välkomna. Många<br />
ungdomars mål är att bli missionärer trots att de inte får<br />
någon lön.<br />
Besök Museum of Church History and Art, 240-3310.<br />
45 North West Temple. Mån-fre kl 9-21, lör-sön kl 10-19.<br />
Informationsprogram, böcker, filmer och annat om LDSkyrkans<br />
historia. Filmen ”Legacy” visas i Joseph Smith<br />
Memorial Building, 240-4383; gratis.
K r i n g t e m p l e t<br />
Templet är stadens mittpunkt. Det har tre höga torn varav<br />
tornet i mitten är mäktigast. På dess topp står en guldstaty<br />
föreställande änglaprofeten Moroni. Huvudgatorna sträcker<br />
sig söderut som en röd matta framför tempeltorget. Bara<br />
mormoner tillåts gå in i templet.<br />
På Smith Memorial Center, ett lyxigt gammalt<br />
konferenshotell som blivit centrum för mormonsk lärdom, tar<br />
vi först av allt en snabbkurs i mormonism genom att gå och se<br />
den 53 minuter långa dramadokumentären ”Legacy”. Filmen<br />
visas flera gånger under dagen, sätena är bekväma, biografen<br />
har jätteduk och suveränt ljudsystem. Filmen är en ”rörande<br />
skildring av tro på frälsaren Jesus Kristus och hängivenhet”,<br />
en förutsägbart patetisk historia om mormonernas marsch<br />
mot Salt Lake City, med dåliga skådespelare och sentimental<br />
musik. Vi lämnar biografen med en klump i halsen och direkt<br />
utanför ansätts vi av unga mormonflickor som försöker locka<br />
med oss in i konverteringskammaren för att bli mormoner.<br />
När vi lyckats dribbla oss förbi flickorna och har strukit bort<br />
några eftersläntrande tårar ser vi mormontemplet genom<br />
ett salvelsefullt skimmer. Tempelområdet är Utahs främsta<br />
turistmål. På torget innanför tempelmuren stiger vår paranoia<br />
när vi omringas av fler mormondöttrar som placerats ut för<br />
att dra oss ner i religionsträsket:<br />
–Välkommen.<br />
De leende flickorna är klädda i vida sommarklänningar, har<br />
namnbrickor och walkie-talkies. Det är precis som att gå<br />
omkring i en scen från en underlig surrealistisk skräckfilm.
De väna fresterskorna är specialskolade missionärer vars<br />
enda syfte är att snärja intet ont anande besökare. Efter fem<br />
minuter är somliga av oss turister så paranoida att vi måste<br />
lämna området och hitta en cigarett, trots att vi egentligen<br />
slutat röka (när vi var i Kalifornien). Kallsvettiga går vi<br />
runt och letar efter en tobaksaffär men det finns ingen i<br />
närheten: först efter nio kvarter i ett ruffigare område finns<br />
en porrvideobutik med ogenomskinliga fönster, och de har ett<br />
ställ med cigarettpaket.<br />
Tabernaklet vid templet. Tabernaklets akustik är utsökt<br />
och orgeln är det vräkigaste musikinstrument man sett, de<br />
största piporna är så stora att man skulle kunna pressa ner<br />
flera fullvuxna grisar i var och en. Gratis konserter ges ofta,<br />
t ex dagliga orgelkonserter kl 12 och 14; vissa kvällar är det<br />
minikonsert eller öppen repetition med kyrkans ungdomskör,<br />
och på söndagar sjunger kören i TV och radio kl 9:30 (publiken<br />
måste sitta på sina platser kl 9:15). På fre & lör är det konserter<br />
med olika gästartister.<br />
S e k t e n s g å t a<br />
På Wasatchberget har man märkt ut exakt var Brigham Young<br />
stod andfådd och sa: ”This is the place”. Där, öster om Salt Lake<br />
Citys centrum, vid mynningen till Emigration Canyon, finns<br />
ett This is the place-monument och intill monumentet<br />
ligger Old Desert Village. This is the place-monumentet<br />
restes 1947, till 100-årsminnet av den långa vandringen. På<br />
reliefpaneler vid monumentets bas återberättas resan, med<br />
indianmöten och andra hemskheter.
Old Desert Village är mormonernas Skansen, där<br />
nybyggarlivet i mitten av 1800-talet skildras. Det finns också<br />
levande djur och glasskiosker (584-8391; sommaröppet<br />
april-sept tis-sön kl 11-17; $5/$2).<br />
När man sitter vid foten av This is the place-monumentet, har<br />
man en utmärkt möjlighet att meditera över religionens makt,<br />
och om man har otur i Salt Lake City blir man lobotomerad<br />
genom religionens kraft.<br />
Principen för många sekter (tänk även på moderna exempel<br />
som Charles Manson-sekten, Jim Jones-sekten, David<br />
Koresh-sekten, Heavens Gate-sekten) är personkult kring<br />
starka ledare, som serverar en egen kompott på filosofiskt<br />
och religiöst allmängods. Så fungerade även mormonerna<br />
i början. Men den principen är ohållbar i längden. Ju mer<br />
beroende medlemmarna är av en karismatisk ledare, och<br />
ju svagare och mindre originellt ledarens budskap är, desto<br />
större är chansen för att det ska spåra ur. Sektledaren måste<br />
efter en inledande smekmånad med sina hängivna, hitta på<br />
ett projekt. Ledaren kan avleda misstro genom att samla sina<br />
lärjungar kring ett monumentbygge, eller locka med dem<br />
på en vandring till ett heligt land eller starta en inkvisition.<br />
Mormonernas inkvisition är utåt sett mild, den består mest<br />
i hård social kontroll. Men vandringen har de gjort, och Salt<br />
Lake City är ett stort monument.<br />
Av alla tusentals sekter som startas är det bara ett fåtal som<br />
utvecklas till världsreligioner. De som blivit världsreligioner<br />
är sådana som bildades före modern tid. Missionerandet var<br />
också mer skrupulöst förr, många konvertiter hade att välja<br />
mellan Bibeln eller svärdet.
Mormonerna har ett svärd i form av sin hegemoni i Salt<br />
Lake City, så att man kunnat utnyttja social och ekonomisk<br />
utfrysning mot dem som inte böjt sitt huvud inför Moroni.<br />
Privatkapitalister som blev rika i det blomstrande<br />
mormonsamhället stöttade byggandet av de pampiga<br />
mormonkomplexen kring Temple Square.<br />
Och nykomlingar som klev av tåget i Salt Lake City<br />
konverterade.<br />
Men jag flyr.
Praktiska upplysningar<br />
Riktnumret till Utah är 801.<br />
Ta sig runt<br />
Att hitta i Salt Lake City är som att sänka kryssare med flyt,<br />
gatorna löper rakt utåt i fyra olika väderstreck från torget<br />
framför templet i vars sydöstra hörn det står en Meridian<br />
Marker – S(outh), W(est), N(orth) och E(ast). Kvarteren är<br />
numrerade i jämna hundratal. En adress som lyder 412 W<br />
300 South ligger i fjärde kvarteret väster om tempeltorget,<br />
på den tredje gatan söderut. Mormonerna bestämde också att<br />
alla gator skulle vara 40 meter breda, vilket gör att Salt Lake<br />
City är en seg stad för fotgängaren eftersom de likformiga<br />
kvarteren är föga spännande – man ser hela tiden slutet av<br />
gatan 5 km framför sig.<br />
Det mesta man vill se ligger i centrum och där går man runt<br />
till fots, även järnvägsstation och busstation ligger inom<br />
gångavstånd.<br />
Salt Lake City har gjorts blindvänligt på ett unikt sätt: när<br />
gatuljusen visar grön gubbe har de olika fågelläten beroende<br />
på om man ska korsa i öst-västlig riktning eller nord-sydlig:<br />
och det är lätt att komma ihåg för det är en gök som gal när<br />
man ska korsa i öst-västlig riktning.<br />
Bussbolaget UTA kör runt i staden och den närmast<br />
omgivande regionen, dagtid på vardagar är trafiken så tät att<br />
man kan ha nytta av den, på söndagar är den i princip nedlagd.
Linje nr 4 kör från centrum till ”This is the place” och Old<br />
Desert Village. På vägen passeras Fort Douglas, universitetet<br />
och Museum of Fine Arts.<br />
Enkel avgift: $1. Byte: Gratis om man säger till när man<br />
börjar resan. Transferbiljetten gäller i 2 timmar och på vilken<br />
linje som helst, så man kan åka ut till någon sevärdhet och<br />
tillbaka på samma biljett.<br />
Stadens centrum, kvarteren närmast templet, är frizon där<br />
man åker buss gratis. Först efter ett visst antal kvarter, när<br />
man passerat zongränsen, kostar resan och man betalar när<br />
man kliver av. Om man åker in mot centrum betalar man när<br />
man stiger på.<br />
Fråga<br />
Turistbyrån ligger nära templet på 90 South West Temple<br />
(521-2868; http://www.saltlake.org; mån-fre kl 8-17, lör kl<br />
9-16; sommartid sön kl 10-17). Filialer finns på flygplatsen<br />
(terminal 2) och vid I-80 väster om staden.<br />
Det finns en mormonsk informationsbyrå på Temple<br />
Square (240-4869; 50 West North Temple; dagligen kl<br />
9-21); därifrån avgår guidade rundturer till tempelkomplexet<br />
och man kan också kolla upp konsertprogram.<br />
Undersök också http://www.utah.com (upprätthålls<br />
av Utah Travel Council) för ytterligare turistinformation,<br />
speciellt inför besöket i Utahs vilda landskap; eller ring<br />
gratisnumret 1-800-200-1160.<br />
Svenska konsulatet, 373-9973, ligger på 2696 North<br />
University Ave i Provo.
Fler sevärdheter<br />
Såvida man inte är mormon tillåts man inte gå in i själva<br />
templet, och man ska också passa sig för att komma på en<br />
söndag eller helig dag. Annars är mormonerna väldigt<br />
inbjudande och försöker underhålla turister så gott det går.<br />
Det finns en del grejer att titta på.<br />
Art Barn, 596-5000. Salt Lake City Arts Council, 54 Finch<br />
Lane. Mån-fre kl 9-17, sön kl 14-16; fritt inträde. Utställningar,<br />
föreläsningar, litterära program.<br />
Chase Home Museum of Utah Folk Art, 533-5760.<br />
Liberty Park. Sommar dagligen kl 12-17; resten av året<br />
lör-sön; fritt inträde. Folklig konst, textiler, indiankonst.<br />
Konserter.<br />
Heligt träd. År 1997 uppenbarade sig jungfru Maria sittande<br />
på en gren i en alm på hörnet 700 South och 300 East. Trädet<br />
dyrkas sedan dess av stadens latinamerikanska invånare.<br />
LDS Church Family History Library, 240-2331. 35<br />
North West Temple. Mormonerna tror att de måste bli döpta<br />
för att få evigt liv, och att det går att döpa redan döda, därför<br />
har de skapat världens största släktforskningsbibliotek<br />
som på senare år datoriserats. Här kan man försöka<br />
spåra upp släktingar hur långt tillbaka som helst (man<br />
bör veta vad de heter, var de föddes och vilket datum) och<br />
ordna dopceremonier för dem. Öppen för allmänheten,<br />
rundvisningar och hundratals datorterminaler.
Rio Grande Depot, 533-3500, http://www.history.state.<br />
ut.us. 300 South Rio Grande. Det gamla vackra stationshuset<br />
från 1910 är kulturhus med historiska utställningar, galleri<br />
och bokhandel. En del av huset används av Amtrak. Där finns<br />
också en bra mexikansk restaurang.<br />
Utah Museum of Fine Arts, 581-7049. University of<br />
Utah, 1530 E South Campus Drive. Mån-fre kl 10-17, lörsön<br />
14-17. Stort konstmuseum som täcker 5000 år och hela<br />
världen. Dessutom konserter och filmvisningar.<br />
Kultur & Nöje<br />
Nu skulle man i och för sig kunna tro att Salt Lake City<br />
är en stad där nöjesveckans höjdpunkt är kyrkokörens<br />
framträdande vid högmässan, men det är inte så. Mormonerna<br />
har ett visst konservativt kulturintresse – betänk att de<br />
sjungande och dansande bröderna Herrey kom härifrån,<br />
liksom den amerikanska 70-talsgruppen Osmonds. Det finns<br />
orkestrar, flera teatrar och några dansgrupper. Och det har t<br />
o m utvecklats subkulturella strömningar och en konstnärlig<br />
underground, vilket haft till resultat att det finns rockkonserter<br />
och konstgallerier med annat än altartavlor för hemmabruk.<br />
Utah har varit såpass välvilligt inställt till kultur att Robert<br />
Redford kunnat förlägga sin filmfestival och Sundanceinstitutet<br />
(skola för film och teater) utanför Salt Lake City.<br />
Men samtidigt ska man inte ha för höga förväntningar,<br />
för Salt Lake City är ingenting för partydjuret inom oss.<br />
De flesta invånare är nöjda med att dra sin barnvagn till<br />
mormonstacken.
Capitol Theater, 355-ARTS. Scen för Ballet West (524-<br />
8300) och Ririe-Woodbury Dance Company (328-1062)<br />
samt University of Utahs Repertory Dance Theater (534-<br />
1000).<br />
Cup of Joe, 363-8222. 363 W 200 South. Kafé med en del<br />
uppträdanden.<br />
Dead Goat Saloon, 328-GOAT. 165 South West Temple.<br />
Rock.<br />
Salt Lake Art Center, 328-4201. 20 South West Temple.<br />
Mån-lör kl 10-17, sön kl 13-17; fritt inträde. Dans, teater,<br />
filmer och utställningar.<br />
Utah Symphony, 533-6407. 123 W South Temple.<br />
Konserter året om.<br />
R o b e r t R e d f o r d o c h<br />
S u n d a n c e K i d<br />
Robert Redfords populäraste film är ”Butch Cassidy och<br />
Sundance Kid”, som filmades i södra Utah, i spökstaden<br />
Grafton. Verklighetens Butch Cassidy, revolverman, växte<br />
faktiskt upp i den delen av Utah. Redford startade 1981 ett<br />
institut för att främja amerikansk ”independent”-film och<br />
teater (speciellt barnteater), samt för att öka kreativiteten<br />
inom den amerikanska filmindustrin. Och när han skulle välja<br />
plats – ja, då blev det Utah.
Sundance Institute, 328-3456, fax 575-5175. Kansliet<br />
ligger på 307 West 200 South i Salt Lake City. I Sundance<br />
(en mycket liten ort mellan Salt Lake City och Provo) hålls<br />
konferenser och kurser både sommar och vinter, för yngre<br />
regissörer och manusförfattare. Institutet arrangerar en årlig<br />
festival för inhemsk och utländsk ny film, Salt Lake City<br />
Sundance Film Festival, som drar 6000 besökare till<br />
provisoriska teatrar med fällstolar. Filmfestivalen har under<br />
senaste åren kritiserats för att utvecklas mot ett kommersiellt<br />
jippo.<br />
Kalendarium<br />
Salt Lake City ska vara värd för 2002 års vinter-OS och åren<br />
fram till dess kommer att fyllas av viss entusiasm. Brown<br />
Bag Concerts är en serie utomhuskonserter som hålls vid<br />
lunchtid (därav namnet; man tar med sig lunch i en brun<br />
papperspåse) antingen på Exchange Place Plaza eller i Pioneer<br />
Park; kl 12:15; 596-5000. Salt Lake City Sundance Film<br />
Festival (11 dagar under senare hälften av jan) arrangeras av<br />
Robert Redford (se faktaruta härintill). 10 maj varje år firas<br />
den gyllene rälsspiken i Promontory norr om Salt Lake<br />
City, där järnvägen från kust till kust möttes 1869 – denna<br />
ceremoni upprepas sedan dagligen genom hela sommaren,<br />
471-2209. I slutet av maj är det skandinavisk festival i
Ephraim som koloniserades av nordiska mormonkonvertiter<br />
på 1860-talet, 283-4535. I mitten av juni arrangeras Utah<br />
Short Film & Video Festival, 534-1158. Sista veckan i juni<br />
ägnas åt Utah Arts Festival med utomhusteater, konserter<br />
och konstutställningar i Salt Lake City. Americas Freedom<br />
Festival pågår under tre veckors tid i Provo och kulmen nås<br />
den 4 juli, 374-9989. I juli firas minnet av mormonernas<br />
ankomst 1847 med pionjärparad och rodeo inför en halv<br />
miljon åskådare; festen kallas Days of ’47 och pågår t o m<br />
24 juli vilket är en helgdag i delstaten Utah; 250-3890.<br />
Salt Lake City överraskar därefter med en magdansfestival<br />
i augusti. I Promontory hålls i mellandagarna en<br />
järnvägsfilmfestival och en vinteruppvisning av tåg.<br />
Sova<br />
Salt Lake City har gott om hotell i kvarteren närmast templet,<br />
och även ett par vandrarhem, men om man bara ska se<br />
staden på en dag och sedan fara vidare med ett tåg kan man<br />
lämna bagaget på stationen ($1:50 för ett dygn) och vila sig<br />
på vänthallens bänkar. På stationen finns kaffeautomat och<br />
toalett.<br />
Mest centralt av de billiga motellen är Covered Wagon<br />
Motel, 533-9100, på 230 West North Temple. Lite längre<br />
från templet, men billigare, är Ken Dell Motel, 355-0293,<br />
på 667 North 300 West, som förutom rum hyr ut sängplatser<br />
för $15. Ute Hostel, 595-1645, ligger tio kvarter söder om
templet mellan Main och State, på 21 East Kelsey Avenue och<br />
har sängplatser för $13 (men också dyrare dubbelrum); de<br />
lovar att hämta från stationen eller flygplatsen.<br />
Om man är intresserad av bed & breakfast så har många av<br />
stadens gamla hus förvandlats till enkla gästgiverier – hör<br />
med turistbyrån.<br />
I Sundance finns ett enda hotell, Sundance Resort, 1-800-<br />
892-1600, fax 226-1937; $300 per natt. Urvalet är större<br />
i Park City och man bor relativt nära filmfestivalen, men<br />
även där får man räkna med priser från $75 och upp – och<br />
fullbokat långt före festivalen.<br />
Äta<br />
Det är oroväckande att veta att det i Salt Lake City konsumeras<br />
mest gelé av märket Jell-O i hela världen – 5 miljoner<br />
förpackningar per år vilket gett staden öknamnet ”världens<br />
Jell-O-huvudstad”.<br />
Sedan 1938 har restaurangen Lamb’s legat på exakt samma<br />
adress, 169 South Main (rakt söder om tempeltorget). Även<br />
om det är lite dyrt är frukosten överkomlig (fastprismenyer<br />
för $10; goda våfflor). Lamb’s har fått många utmärkelser, bl<br />
a ”Den gyllene koppen” från Coffee Brewing Institute för sitt<br />
kaffe (vanligt kaffe $1; special $2:50); stängt på söndagar.<br />
Bagelkedjan Einste!n Bros (kl 7-24, sön kl 9-18) har nått<br />
Salt Lake City och öppnat filialer på 147 South Main och 859<br />
E 900 South.<br />
Mer exotiskt är det att äta falafel och annan billig mat från<br />
Mellanöstern på Sahara (368 South State). Något längre
söderut på samma gata hittar man Cenaduria Mexico (919<br />
South State) där man äter tacos för ¢99 och dricker öl från<br />
Mexiko. En stor tallrik med enchiladas, nachos och Coke går<br />
på $6.<br />
Det praktiska läget intill järnvägsstationen är bara ett av skälen<br />
till varför man ska besöka Rio Grande Cafe (270 South<br />
Rio Grande; öppet till kl 22), för det är nämligen ett trevligt<br />
(och populärt) ställe där man äter en hygglig mexikansk<br />
middag för $10-20 och beställer in ett gäng av deras berömda<br />
margaritas, innan man sätter sig att vänta på tåget.<br />
Alkoholtillgången är något restriktiv, även om läget inte är<br />
omöjligt. Svagare öl (folkölstyp) säljs på flera restauranger<br />
och bensinmackar; vin och sprit säljs i statliga spritbutiker<br />
som ser ganska mycket ut som Systembolaget (fast med<br />
självbetjäning): centralt hittar man State Liquor Stores<br />
på 255 S 300 East och på 205 W 400 South – öppna till<br />
kl 19, stängda på söndagar. Somliga restauranger kan ha<br />
tillstånd att sälja starkare varor (men man måste be särskilt<br />
om alkoholmeny). Det finns inga regelrätta barer, istället<br />
finns privata alkoholklubbar, vi turister kan lösa tillfälliga<br />
medlemskap om vi vill ta en drink ($5; gäller för 5 personer i<br />
två veckor).<br />
Läsa<br />
Det finns nöjestidningar som man kan plocka upp gratis på<br />
kaféer, Salt Lake City Weekly (http://www.slweekly.com)<br />
innehåller läsvärda saker. City Weekly har bra kalendarier.<br />
Det finns också ett gratis musikfanzine, Grid Magazine – en
nyckel till stadens underground (http://www.gridmagazine.<br />
com). Ännu tuffare är Audio Spank som är ett mer primitivt<br />
fanzine utan hemsida.<br />
Ta sig vidare<br />
Den vackra järnvägsstationen ligger en kort bit väster om<br />
centrum, på 320 South Rio Grande (West 300 South löper<br />
mellan stationen och centrum). Amtraks tåg passerar rakt<br />
genom delstaten och stannar även i Provo, Helper och Green<br />
River. Tåget går kl 01 mot San Francisco, kl 05 mot Chicago.<br />
Greyhounds bussterminal ligger ännu mer centralt på 160<br />
W South Temple, 355-4684. Bussarna följer järnvägen mot<br />
öst och väst, därutöver finns det en långlinje mot Denver<br />
(som passerar Dinosauriedalen) och en linje söderut via<br />
Beaver till Las Vegas i Nevada. Norrut kan man åka till Idaho<br />
Falls (310 km), varifrån Greyhound och andra bolag kör till<br />
Yellowstones nationalpark.<br />
Salt Lake Airport, 575-2800, ligger 12 km väster om<br />
centrum. Lokalbuss kostar $1:65 (UTA nr 50; ej söndagar)<br />
eller $15 med taxi.<br />
Auto Driveaway, 262-3662, söker förare till biltransporter.<br />
Värt att veta om Utah<br />
Delstaten Utah är döpt efter en indianstam, Ute-indianerna.<br />
De strövade runt i dessa marker långt innan man såg röken<br />
av en mormon. Eftersom Utah är en av USA:s till ytan större
delstater är 1,9 miljoner inte mycket folk att dutta runt i något<br />
som till stora delar är vildmark, med berg eller öknar. De flesta<br />
invånare bor i norr kring huvudstaden Salt Lake City och<br />
Stora Saltsjön. Ju längre söderut man blickar desto glesare<br />
ligger städerna. Här och var passerar man timmerstugor där<br />
berömda revolvermän vuxit upp och Utah lär ha Nordamerikas<br />
sista vilda buffeljord.<br />
Stora Saltsjön (Great Salt Lake) ligger 25 km nordväst om<br />
Salt Lake City; 30 minuter med buss. Man kan hyra cykel<br />
i Salt Lake City och köra runt i saltöknen. Det finns flera<br />
badstränder och eftersom salthalten är 8 gånger högre än<br />
i havsvatten flyter man som en kork. Efter att saltet renats<br />
görs det till bordssalt. Bonnevilles saltfält har använts för att<br />
sätta hastighetsrekord för bilar, eftersom ökenunderlaget är<br />
så platt och har lagom fuktighet för att däcken inte ska smälta<br />
av friktionen.<br />
Utanför Vernal i västra Utah ligger Dinosauriedalen där<br />
man hittar fossiler från juratiden: sandstensbergväggarna<br />
i dalen har levererat flera kompletta dinosaurier till<br />
amerikanska museer. Det finns ett turistcenter, Dinosaur<br />
National Monument, 789-2115, på väg-40 (3 mil från Vernal)<br />
och en turistbyrå i Vernal, 1-800-477-5558. Billigaste<br />
övernattning i Vernal är Sage Motel, 1-800-760-1442, på 54<br />
W Main. Man kommer till området med Greyhound som kör<br />
ett par gånger om dagen mellan Salt Lake City och Denver,<br />
det brukar finnas en buss som avgår kl 7:30 från Salt Lake<br />
City och kommer till Vernal kl 11:45 och Dinosaur kl 12:25; kl<br />
23:35 går nästa buss mot Denver.
Den f d gruvstaden Moab (5000 inv) är huvudort i ett populärt<br />
rekreationsområde kring Coloradofloden; söderut tränger<br />
floden in i Glen Canyon och fortsätter till Grand Canyon (se<br />
kapitlet om ”Arizona”). Det arrangeras vildmarksäventyr för<br />
$500; man far i 3 dagar nedför Coloradofloden i gummibåt<br />
och flygs tillbaka till Moab. Bland billigaste övernattningarna<br />
i Moab är Inca Inn Motel, 259-7261, på 570 North Main; och<br />
Lazy Lizard Hostel, 259-6057, på 1213 South Highway-191<br />
där man övernattar för $7 i sovsal (privata rum $25).<br />
Observera att närmaste alkoholbutik ligger 35 km från Moab,<br />
så man bör bunkra upp innan man kommer hit. Ytterligare<br />
upplysningar från Moab Information Center, 1-800-635-<br />
6622, i korsningen av Center-Main. Många vägar är stängda<br />
på vintern, så man får göra lämpliga utforskningar innan<br />
man ger sig av på egna bilfärder. Amtraks närmaste station<br />
är Green River.<br />
Om man kör söderut i delstaten i egen bil, med siktet<br />
inställt på Grand Canyon, kan man övernatta på vägen i<br />
vandrarhemmen HI-Dixie Hostel, 635-8202, fax 635-9320,<br />
på 73 South Main i Hurricane ($15; familjerum $40); Bryce<br />
Canyon Hostel, 676-2300, på 190 North Main i Panguitch<br />
($15); Canyonlands Hostel, 644-5554 i Kanab. När man kör<br />
till Panguitch via väg-89 passerar man revolvermannen Butch<br />
Cassidys barndomshem. Timmerstugan står fortfarande<br />
vid vägkanten 1 1/2 km söder om lilla Circleville. På vägen<br />
mot Arizona kan man se maffiga naturliga sandstensbroar i<br />
områden där John Ford och John Wayne spelat in massor av<br />
västernfilmer.
Från Salt Lake City till<br />
Chicago<br />
C o l o r a d o<br />
En lång tågresa ger gott om tid till att läsa böcker, ta drinkar<br />
i sightseeingvagnen och fundera över det USA som passerar<br />
revy utanför. Redan före Grand Junction börjar vi följa<br />
Coloradofloden, där det strida vattnet är brunt av lösjord,<br />
och floden ska bli vårt sällskap under de närmaste 40 milen i<br />
delstaten Colorado.<br />
Floden har ätit sig fram och bildat dalgångar i märkliga<br />
eroderade bergsmassiv (som man känner igen från<br />
västernfilmer). Bergen är röda schweizerostar med stora<br />
runda hål i, på sina ställen har klipporna spruckit och ligger<br />
på marken som skärvor av jättars lerkrus, eller som krossade<br />
isblock eller kristaller, som om jorden bara brustit och öppnat<br />
sig. Den spektakulära floddalen kallas för Ruby Canyon.<br />
När tåget på eftermiddagen stannar i Grand Junction (21<br />
000 inv) får vi gå ut på perrongen och sträcka på benen, och<br />
i den lilla butiken kan man handla souvenirer, godis eller<br />
bara ta sig en gratis kopp kaffe. Sedan börjar klättringen upp<br />
i ”The Rockies”, Klippiga bergen, där kultförfattaren och<br />
journalisten Hunter S Thompson (f 1939) bor på en isolerad<br />
gård, 2000 meter upp, längst bort på någon slingrig väg<br />
mellan Glenwood Springs och vintersportorten Aspen. I en<br />
av sina böcker förklarar han att han trivs med sitt isolerade
oende därför att han kan gå runt på sin tomt endast<br />
iklädd kortkalsonger och med ett hagelgevär under armen.<br />
Ibland kör han ned till Woody Creek Tavern, (202) 923-<br />
4585, för att luncha. Thompson ställde en gång upp som<br />
borgmästarkandidat i Aspen.<br />
På ett ställe ser man ett museilokomotiv på en bangård, ett åbäke<br />
med en massa rör och pistonger på den långa vattentanken.<br />
De mekaniska detaljerna ger loket ett ondskefullt utseende<br />
– och det är klart att tågen måste ha skrämt indianerna när<br />
de kom fullastade med soldater och kanoner.<br />
Vi passerar en ort som heter No Name och närmar oss Grizzly<br />
Creek, ingen av platserna finns utsatt på min karta. Människan<br />
har tryckt dit sina bomärken: en bro, ett grustag. Det påstås<br />
att man på vissa ställen kan se spår efter mormonkärrorna,<br />
som rullade fram i tusental och lämnade så djupa avtryck att<br />
de 150 år som gått sedan dess inte varit nog för att sudda ut<br />
spåren. Spridda gravplatser är andra spår av den mänskliga<br />
lämmelvandringen.<br />
Så småningom, när det skymmer, kommer vi till bergsbranten<br />
och överblickar en slätt som längst bort försvinner i dimma.<br />
Rakt nedanför har vi en skimrande plupp av gatlyktor och<br />
fönsterljus, vilket visar sig vara delstatshuvudstaden Denver<br />
(550 000 inv) där cirkusdirektören William ”Buffalo Bill”<br />
Cody (1846-1917) ligger begravd. Det är sen kväll när vi tillåts<br />
stiga av och rasta oss en halvtimme.
P r a k t i s k t o m C o l o r a d o<br />
Amtraks tåg mellan San Francisco och Chicago passerar<br />
dagligen genom Colorado via Grand Junction, Glenwood<br />
Springs (Aspen), Granby (Klippiga Bergens nationalpark),<br />
Fraser-Winter Park och Denver; tåg mellan Los Angeles<br />
och Chicago rullar dagligen genom Trinidad, La Junta och<br />
Lamar. I övrigt är man hänvisad till buss. Vandrarhemmet<br />
i Grand Junction arrangerar billiga dagsturer till olika<br />
nationalparker (Colorado National Monument, $25; Black<br />
Canyon, $30; Arches National Park, $35; alla tre $75 plus<br />
$36 för fyra övernattningar): kontakta HI-Grand Junction,<br />
1-800-430-4555, fax (970) 242-5613, http://www.hostels.<br />
com/melrose, på 337 Colorado Avenue; sovsal $12; privata<br />
rum $26 – vandrarhemmet ligger bara två kvarter norr om<br />
Amtrakstationen.<br />
Det finns flera vandrarhem ifall man vill stanna i stadsbältet<br />
Colorado Springs-Denver-Boulder. HI-Garden of the<br />
Gods Campground & Hostel, (719) 475-9450, fax 663-<br />
9643; 3704 West Colorado Avenue, Colorado Springs; $14;<br />
tar ej emot gäster okt-april. Denver Youth Hostel, (303)<br />
832-9996, ligger centralt på 630 East 16 Ave, några kvarter<br />
från korsningen med Broadway; $9. Boulder Youth Hostel,<br />
(303) 442-9304, på 1107, 12th Street, Boulder; sovsal $15;<br />
rum $25/$35.<br />
Boulder har en poesiskola med buddistisk prägel, Jack<br />
Kerouac School of Disembodied Poetics, grundad<br />
1974 av Allen Ginsberg och några andra poeter vid den
tibetanska gurun Rinpoches Naropa Institute. Man kan gå<br />
en författarkurs (creative writing) som ger Bachelor of Arts<br />
(BA)-examen, eller ta kortare sommarkurser – bland sina<br />
gästlärare har de haft Lawrence Ferlinghetti, Ed Sanders och<br />
Gary Snyder; epost: admissions@naropa.edu. Eleverna på<br />
den längre kursen kan välja att färdigställa sina manuskript<br />
på ett zenbuddistiskt kloster utanför Woodstock (NY).<br />
Från Boulder är det 50 km upp till Klippiga Bergens<br />
nationalpark. Närmast parken går det att övernatta på HI-<br />
Shadowcliff, (970) 627-9220, på 405 Summerland Park<br />
Road i Grand Lake som ligger 26 km från järnvägen i Granby;<br />
$8; stängt okt-maj. HI-Winter Park, (970) 726-5356, på 29<br />
Wanderers Way i Winter Park (sommar $9; vinter $18)<br />
ligger 58 km söder om nationalparken men bara några km<br />
från närmaste skidbacke; man kan hyra skidor och cykel<br />
($10). Amtraks tåg stannar 4 km norr om vandrarhemmet i<br />
Fraser.<br />
Ifall man är ute efter skidåkning i Aspen finns där ett<br />
vandrarhem, Little Red Ski Haus, (970) 925-3333, på 118<br />
East Cooper ($20); närmaste järnvägsstation finns i Glenwood<br />
Springs. HI-Glenwood Springs, 1-800-9HOSTEL, fax (970)<br />
945-0984, ligger 500 meter från stationen där ($10).<br />
Turistinformation om Colorado fås på 1-800-265-6723.<br />
N e b r a s k a<br />
Nebraska ligger mitt på en stor prärie där vartannat ställe man<br />
passerar heter Ericsson, Gothenburg, Kronborg, Stromsburg,<br />
Swedeburg eller Swedehome, och de flesta av dem har bara<br />
ett hundratal invånare.
”Nebraska” är titeln på Bruce Springsteens allra dystraste<br />
album. Hela 96% av delstatens landyta (200 000 kvkm) täcks<br />
av bondgårdar och fält och jordbruket är den största näringen.<br />
Nebraskas turismråds slogan lyder:<br />
–Sänd ett vykort från Nebraska.<br />
När tåget mitt i natten stannar i McCook, får jag en varm känsla<br />
i bröstet. Vi passerar mindre än 10 mil från Gothenburg<br />
(3347 inv) som grundades 1882 av Olof Bergström från<br />
Hisingen. Dessförinnan hade där bara funnits en station för<br />
Ponnyexpressen, som använde sig av ponnyryttare för snabb<br />
postbefordran genom USA – systemet var ambitiöst men höll<br />
inte ens två år. Den ena av Gothenburgs två ponnystationer<br />
är nu museum. Det sägs att Bergström tog båten tillbaka till<br />
Sverige och övertalade ett antal göteborgare att emigrera till<br />
Gothenburg som skulle bli lika svenskt som Göteborg, och han<br />
garanterade sina utvandrare att ingen av dem någonsin skulle<br />
behöva lära sig engelska. Redan 1885 publicerades stadens<br />
första tidning och invånarantalet var uppe i hela 300.<br />
På småtimmarna stannar tåget ett par minuter i staden<br />
Hastings, i närheten ligger Dannebrog (324 inv) som<br />
utmärker sig genom att Eric’s Tavern har instiftat en Liars<br />
Hall of Fame (hyllning till berömda lögnhalsar; öppet till kl<br />
24 varje dag).<br />
Delstatshuvudstaden Lincoln har det enda vandrarhemmet<br />
i Nebraska, HI-Cornerstone, (402) 476-0926.<br />
Turistinformation, 1-800-228-4307. Någon timme senare på<br />
morgonen rullar tåget in i Omaha (336 000 inv) där vi får är<br />
en halvtimmes rast med bensträckning och några nypor frisk
vilda-västernluft. Om Omaha finns inte mycket mer att säga<br />
än att Black Muslims-ledaren Malcolm X föddes år 1925 på<br />
3448 Pinkney Street.<br />
S v e n s k ä t t l i n g a r<br />
När de hörde att jag kommer från ”det gamla landet” möttes<br />
jag med översvallande glädje, och i nästa ögonblick berättade<br />
de att de inte vet någonting alls om Sverige mer än att de<br />
har sina rötter där någonstans. Ja, vad var det byn hette?<br />
funderade kvinnan och såg på sin make.<br />
Att de inte vet vad deras förföräldrar egentligen hette innan<br />
de bytte till mer amerikanskt klingande efternamn är väl<br />
också förståeligt. Att de inte talar svenska är ju ursäktbart,<br />
för vad skulle de ha för nytta av det språket här? Att de på<br />
sin stora Europasemester häromåret inte inkluderade Sverige<br />
jämte Paris, Schweiz, Rom och Spanien är begripligt även om<br />
de just under vårt samtal förefaller generade över detta.<br />
Nej, jag kan inte klandra John och Christina för att de inte<br />
vet någonting alls om Sverige. Deras förfäder som emigrerade<br />
flydde säkert från ett land där de tvingats leva i fattigdom,<br />
förtryckts eller utsatts för religiös förföljelse. Varför skulle<br />
barnbarnen då vilja tillbaka? Generationerna emellan har<br />
utplånat alla minnen, all längtan, och det svenska tungsinnet<br />
har fallit i glömska.<br />
År 1960 fanns mer än en miljon amerikaner som var födda i<br />
Sverige eller vars föräldrar var det, och om man räknar antalet<br />
svenskättlingar sedan 1800-talets utvandring finns det fler<br />
svenskättlingar i USA än svenskar i Sverige.
Det område vi passerar genom är USA:s svenskbygder,<br />
komiskt skildrade i bröderna Coens film ”Fargo”. Staden Fargo<br />
ligger på gränsen mellan North Dakota och Minnesota;<br />
Minnesota har fyra orter som heter Falun, snön ligger tjock<br />
liksom skogarna. Från Minnesota kommer den äkta ”Mors<br />
lilla Olle”, för Alice Tegnér hade läst en tidningsnotis om<br />
pojkens möte med en björn i den amerikanska blåbärsskogen<br />
– vilket inspirerade henne att skriva visan.<br />
Vilhelm Moberg bodde i Minneapolis 1948, då han på<br />
Minnesota Historical Library i tvillingstaden St Paul läste<br />
farmaren Andrew Petersons dagböcker från 1854-1898:<br />
”Utan tvivel är Andrew Petersons dagbok ett av de märkligaste<br />
arbetena i sitt slag som finns i världen. --- ...ytterst exklusiv<br />
och säregen blandning av västgötskt och engelskt talspråk.<br />
När Peterson lagade stängslet, så skriver han att han fixade<br />
fänset, när han bröt stubbar på åkern, så skriver han att han<br />
grubbade på filen, när han lagade till timmer, så makade han<br />
lågg, när han gick på möte, så vände han till miting och när<br />
han gick och röstade på presidenten så votade han för denne<br />
styresman.”<br />
Hela tiden arbetade Moberg på romanen ”Utvandrarna”,<br />
och efteråt var hans omdöme om Minnesota att det var som<br />
Småland, där bönderna var bofasta, arbetsamma, sparsamma,<br />
kyrksamma, skötsamma, puritanska. Moberg har satt sina<br />
egna spår här: i staden Lindstrom firas i augusti Karl Oskar<br />
Days Celebration med Karl Oskar Street Dance. Vattentornet<br />
i Lindstrom är byggt för att likna en svensk kaffepanna.<br />
Det var i Minneapolis som Roxettes ”The Look” första gången<br />
började spelas på amerikansk radio av en DJ som fått CD:n
från en grabb som semestrat i Sverige. Låten blev snabbt den<br />
mest önskade och radiostationen KDWB vann lyssnare från<br />
alla sina konkurrenter. Låten blev så populär att Roxette i<br />
mars 1989 gick upp som etta på Billboard – den tredje svenska<br />
USA-ettan efter Björn Skifs och ABBA.<br />
Minneapolis turistbyrå, (612) 348-7000, ligger på 40<br />
South 7th Street. Svenska konsulatet, (612) 332-6897,<br />
finns i 720 Baker Building på 706 2nd Avenue. American<br />
Swedish Institute, (612) 871-4907, har ett historiskt<br />
museum i vacker herrgårdsbyggnad på 2600 Park Ave; tis &<br />
tors-lör kl 12-16, ons kl 12-20, sön kl 13-17; $3/$2, barn under<br />
6 år gratis.<br />
I o w a<br />
Precis efter att vi lämnat Omaha korsar tåget Missourifloden<br />
och vi kommer till Iowa, den 20:e delstaten hittills längs<br />
den här färdvägen. Huvudstaden heter Des Moines.<br />
Turistinformation, 1-800-345-IOWA.<br />
På tåget finns inte mycket mer att göra än läsa och emellanåt<br />
kasta ett öga ut på det platta landskapet, som är uppodlat med<br />
rätlinjiga fält. Amtraktåget passerar ställen som jag aldrig<br />
hört talas om, t ex Ottumwa där någon spraymålat på en<br />
garageport nära stationen ”Välkommen till mitt Helvete”, och<br />
vid lunch rullar vi förbi ytterligare ett Swedesburg.<br />
För att illustrera hurdan en typisk stad i Iowa är, tror jag<br />
det räcker att berätta om Clear Lake (6430 inv) norr om
Des Moines. Höjdpunkterna i stadens historia är (1) John<br />
Dillinger rånade 1934 banken i grannstaden, (2) Buddy Holly,<br />
Richie Valens och Big Bopper kraschade några timmar efter<br />
en konsert i Clear Lake 1959 och (3) passagerartågen slutade<br />
att åka dit 1960.<br />
Av ovanstående höjdpunkter är det bara en som gör att en<br />
vanlig amerikan möjligen kan ha hört talas om Clear Lake.<br />
Och det är inte (1) och inte (3).<br />
Däremot älskar amerikaner platser där unga idoler dör, och<br />
de älskar också unga idoler som hinner dö obesudlade av<br />
skandaler. Efter en kväll när de tre rockmusikerna (som alla<br />
var i 20-årsåldern) framfört sina hitlåtar – ”That’ll Be the<br />
Day”, ”La Bamba” respektive ”Chantilly Lace” – klev de in i<br />
ett fyrsitsigt flygplan för att ta sig till nästa spelning. (Deras<br />
kompmusiker fick åka buss.) Waylon Jennings skulle ha varit<br />
på planet men överlät sin plats åt den olycksalige J P ”Big<br />
Bopper” Richardson. Planet kraschade strax därefter.<br />
Efteråt hittade man med jämna mellanrum saker i åkrarna, t<br />
ex Big Boppers armbandsur och Buddy Hollys brillor. Clear<br />
Lakes kommun har rest ett kraschmonument och talar stolt<br />
om Platsen där Musiken dog.<br />
Surf Ballroom (från 1947) där grabbarna spelade samlar<br />
varje årsdag (3 feb) tusentals fans, och Buddy Hollys gamla<br />
kompgrupp The Crickets har spelat där nästan varje år;<br />
460 North Shore Drive vid hörnet av Buddy Holly Place;<br />
turistinformation 1-800-469-LAKE.
När tåget rullar ut från Burlington och vi är beredda att lägga<br />
Iowa bakom oss, ligger Mississippifloden där som en mycket<br />
tydlig gränslinje. Floden är hur bred som helst. Konduktören<br />
lutar sig mot fönstret och ler, han tröttnar nog aldrig på att få<br />
säga:<br />
–Det finns bara två floder som är större än Mississippi – Nilen<br />
och Amazonfloden.<br />
M i s s i s s i p p i f l o d e n<br />
Söderut slingrar sig Mississippifloden genom nästan hela<br />
USA, mot New Orleans och Mexikanska golfen. Bara 150 km<br />
nedströms ligger Hannibal (Missouri) som är hemstad för<br />
den amerikanska litteraturens förmodligen mest kända namn:<br />
”Tom Sawyer” och ”Huckleberry Finn” samt deras författare<br />
Mark Twain. Mark Twain hette egentligen Samuel Clemens<br />
och hans barndomshem står på Hill Street. Hundratusentals<br />
turister kommer till Hannibal varje år och stadens ekonomi<br />
bygger på ”Mark Twain-turism”. Allt i staden är döpt efter<br />
Huck Finn eller Tom Sawyer, och till och med McDonald’s har<br />
byggt sin hamburgerrestaurang så att den liknar en hjulångare<br />
(sådana skrev Mark Twain också om).
Vägvisare till Chicago, Illinois<br />
– $50 per dag<br />
Chicago (2,7 milj inv) ligger mellan USA:s<br />
industrialiserade östliga städer och den glesbefolkade<br />
västern. De flesta flygbolag har Chicago som<br />
knutpunkt i sina linjenät. Staden är också knutpunkt<br />
för järnvägarna mellan östra och västra USA, så<br />
sannolikheten för att vi turister hamnar i Chicago förr<br />
eller senare är stor. Genom Chicago har det forslats<br />
järnmalm till bilfabrikerna i Detroit, från Texas har<br />
boskap drivits till Chicagos slakthusområde, varifrån<br />
biffköttet sedan fraktats till östkusten. Stadens<br />
menyer är därför kända för stora biffar.<br />
Många svarta sökte sig norrut från sydstaterna<br />
för att få jobb i fabriksområdet på South Side, som<br />
blev en svart slumstadsdel. Chicago kallas gärna för<br />
bluesmusikens vagga, för hit kom de alla – Chuck<br />
Berry, Bo Diddley, Muddy Waters, Howlin’ Wolf,<br />
Buddy Guy – och en del gamla jazz- och bluesklubbar<br />
finns kvar idag.<br />
Chicago har en svensk stadsdel, Andersonville,<br />
på samma sätt som vi i andra städer har hittat en<br />
Chinatown och ett Little Italy och andra etniska<br />
kvarter.<br />
Många besökare lockas också av att Chicago är som<br />
ett museum över 1900-talets stadsbyggnadskonst.
Al Capones stad<br />
Chicago har alltid konkurrerat med New York om att vara<br />
störst. Skyskraporna skulle vara högre. Pizzorna skulle ha<br />
tjockare bottnar.<br />
I Chicago finns pengar – om möjligt ännu mer pengar än i<br />
New York. Rikedomarna bidrog till att staden blev en av<br />
USA:s bästa arbetsmarknader för arkitekter, och det är ingen<br />
slump att både Louis Sullivan och Frank Lloyd Wright kom<br />
härifrån. (En bidragande orsak till att staden höll sig i det<br />
främsta ledet inom modern urban arkitektur, var att nästan<br />
hela staden ödelades i en brand 1871, varefter allt fick byggas<br />
upp på nytt.)<br />
Chicago ser inledningsvis stort ut, som en mörk labyrint<br />
i skuggan av skyskrapor. Men sedan tycks den ljumma<br />
sommarluften mättad av doften av varmkorv och en mogen<br />
maltarom. Chicago är en stad att älska, en sprudlande<br />
glädjekalk till brädden fylld med kött att förtära, öl att<br />
dricka.<br />
Jag bor på ett bra vandrarhem i ganska ruffiga kvarter<br />
på centrums South Side, inte långt från platsen där<br />
gangsterbossen Al Capone hade sitt högkvarter. Intill ligger<br />
en kyrka som försöker frälsa de förtappade, lodisarna som<br />
köar utanför informeras genom väggens målade budskap att<br />
”LÖNEN för SYNDEN är DÖD… men GUDS GÅVA är EVIGT<br />
LIV genom JESUS KRISTUS, vår HERRE”, och ljusskylten<br />
utanför är formad som ett kors som blinkar.
C e n t r u m : T h e L o o p &<br />
T h e M a g n i f i c i e n t M i l e<br />
Chicago har två centrum som skiljs åt av Chicagofloden. Det<br />
södra är säregnast eftersom det omgärdas av en upphöjd<br />
spårväg på stabbiga metallben, ”The El” (vilket står för<br />
”elevated”). Spårvagnarna bidrar till stadens ljudmiljö med en<br />
speciell sorts oväsen då de rasslar förbi över ens huvud. Banan<br />
byggdes 1892 och bildar en ögla kring den här stadsdelen,<br />
som därför kallas The Loop. Spårvagnslinjerna fortsätter från<br />
öglan ut till diverse förorter.<br />
Öster om The Loop ligger Grant Park på Michigansjöns<br />
strand, en ganska behaglig och stor park att flanera i.<br />
Centrums norra del börjar genast när man korsat<br />
Chicagofloden: Huvudgatan är Michigan Avenue som<br />
också kallas för ”magnifika milen” på grund av alla flotta<br />
butiker och restauranger, vars ljusreklam kantar gatan. Ännu<br />
längre norrut, norr om North Avenue, ligger äldre stadsdelar<br />
och Lincoln Park med djurpark och museer.<br />
Chicago sägs vara skyskrapans födelseplats (därom tvistar<br />
man med New York). Genom hela 1900-talet har Chicago<br />
och New York kämpat om att bli först med nya landvinningar<br />
inom modern arkitektur.<br />
Staden utmärker sig också för sin exklusiva offentliga konst:<br />
flera av världens ledande skulptörer har skapat monument till<br />
Chicagos centrum.
The Loop<br />
Den som är väldigt intresserad av arkitektur har som första<br />
punkt på dagordningen att besöka Chicago Architecture<br />
Foundation (922-3432; 224 South Michigan Avenue vid<br />
Jackson Boulevard; dagligen, ring för tider; fritt inträde).<br />
Från det här museet finns det möjligheter att ta guidade<br />
rundturer (till fots, buss eller båt; $3-$25).<br />
På sommarlördagar kan man rentav följa med på en<br />
intressant guidad gratistur på ”El”- tåget. Eftersom banan<br />
befinner sig högt ovanför gatorna, överblickar man husen<br />
väldigt väl, och medan tåget kör tre varv får man höra allt<br />
om ”The Els” historia, stadsarkitekturen och skyskraporna<br />
(45 minuter; fribiljetter delas ut på turistbyrån som ligger på<br />
Randolph Street, några kvarter norr om Chicago Architecture<br />
Foundation).<br />
Inne i The Loop kan man följa skyskrapans utveckling från<br />
bastanta stenhus mot allt högre höjder. De första försöken,<br />
då husen nådde upp till 20 våningar, bleknar i förhållande till<br />
senare standardbyggen med upp till 100 våningar. De äldre<br />
skyskraporna har ofta en kraftigare bas för att bära upp de övre<br />
våningarna, och smalnar undan för undan för att våningarna<br />
ska bli lättare. Ett tydligt exempel på det här är Monadnock<br />
Building (52 Jackson Boulevard vid Dearborn Street; tre<br />
kvarter väster om Chicago Architecture Foundation) som<br />
består av två delar. Den norra delen (vid Jackson Boulevard)<br />
är av en äldre typ och utsvängd i basen för att stötta väggarna,<br />
medan den södra delen har helt raka väggar eftersom den
tydligen är byggd i en modernare stil kring en stålram. Genom<br />
att först resa stålskelett kunde man bygga hur högt som helst<br />
och sedan hänga väggarna på det bärande skelettet.<br />
Sedan kan vi gå Jackson Boulevard västerut, ett kvarter till<br />
LaSalle Street, och på norra sidan står Rookery Building<br />
(209 South LaSalle) vars entré bär spår av Frank Lloyd<br />
Wrights hand (1905), mig veterligen det enda av hans verk<br />
som kan ses så här centralt.<br />
Efter detta går vi ytterligare något kvarter västerut på Jackson<br />
Boulevard till den mycket moderna skyskrapan Sears Tower<br />
(875-9447; 233 South Wacker Street; på 103:e våningen<br />
finns utsiktsdäcket Skydeck; öppet dagligen kl 9-23; $6:75<br />
per person eller $18:50 per familj). Det här är USA:s högsta<br />
hus (443 meter) som byggdes 1973 för att sätta New York på<br />
plats. Ett tag var det hela världens högsta hus, tills det byggdes<br />
en ännu högre skyskrapa i Kuala Lumpur. Det malaysiska<br />
rekordet bestrids ihärdigt av chicagoborna som menar att<br />
malaysierna fuskat genom att sätta en onödigt hög mast på<br />
taket till sin skyskrapa.<br />
Här intill flyter en liten flod (en biflod till Chicagofloden),<br />
och på dess västra sida (efter bron) ligger stationsbyggnaden<br />
Union Station, bestående av både nyare och äldre delar<br />
från järnvägarnas glansperiod. Stationen användes under<br />
inspelningarna av ”De omutbara” (1987) med Kevin Costner<br />
och Andy Garcia, samt ”Midnight Run” (1988) med Robert<br />
DeNiro. Om vi går till Madison Street (3 gator norr om<br />
Jackson Boulevard) hittar vi popkonstnären Claes Oldenburgs<br />
Batcolumn vid 600 West Madison.
Från Batcolumn går vi österut, och efter att ha gått under ”The<br />
El” och hamnat inne i The Loop igen, hittar vi mer offentlig<br />
konst: söder om Madison finns Marc Chagalls mosaik De<br />
fyra årstiderna på parallellgatan Monroe Street (mellan<br />
Clark och Dearborn). Två kvarter norr om Chagalls konstverk<br />
(gå antingen Clark eller Dearborn) finns spanske surrealisten<br />
Joan Mirós skulptur Mirós Chicago (vid Washington<br />
Street) och precis norr om denna står Picassos obetitlade<br />
men underliga skulptur framför Daley Civic Center. Det<br />
pampiga huset på västra sidan är Chicagos rådhus och<br />
vid korsningen Clark-Randolph norr om rådhuset står Jean<br />
Dubuffets Monument med stående odjur.<br />
Västerut igen har vi Chicagos huvudgata State Street,<br />
som är genomfartsväg för de flesta busslinjer och den röda<br />
tunnelbanelinjen. Från State Street räknas alla gatunummer<br />
österut och västerut, och den absoluta nollpunkten finns i<br />
korsningen med Madison Street. (Varje kvarter är ett jämnt<br />
hundratal räknat i gatunummer.) Intill nollpunkten står<br />
Carson Pirie Scott Building (1 South State Street) som<br />
ritades av Louis H Sullivan (1856-1924). Sullivan var en av<br />
Chicagos mest berömda arkitekter och sägs ha föregripit<br />
funktionalismen – hans motto, ”form följer funktion”, citeras<br />
ofta.<br />
Längst bort på Washington Street, efter att vi passerat under<br />
”The El” och i sista kvarteret före Grant Park, ligger Chicago<br />
Cultural Center i ett mycket elegant stenhus. Från den här<br />
sidan kan man gå in i mediamuseet Museum of Broadcast<br />
Communications med Advertising Hall of Fame (se<br />
faktaruta). Från motsatta sidan (Randolph Street) kommer vi
direkt in på turistbyrån som ligger i samma byggnad, och<br />
där kan vi se ett kort diaprogram om Chicago, hitta kartor och<br />
få fribiljetter till lördagens gratistur med ”El”-tåget.<br />
Ett kvarter söderut längs den breda Michigan Avenue<br />
(vid Madison) ligger Chicago Athenaeum Museum of<br />
Architecture and Design (251-0175; 6 North Michigan;<br />
tis-lör kl 11-18, sön kl 12-17; $3). Utöver den permanenta<br />
utställningen om Chicagos arkitektur hålls sporadiska<br />
utställningar kring enskilda arkitekter. När vi blickar norrut<br />
längs Michigan Avenue, reser sig där ett par av Chicagos<br />
mest karakteristiska skyskrapor, den fula och raka Amoco<br />
Building (200 East Randolph) och den kortare, underligt<br />
avhuggna Stone Container Building (150 North Michigan<br />
Avenue).<br />
A d v e r t i s i n g H a l l o f F a m e<br />
Man får ingen surfingbräda, ingen muskulös kropp och blir<br />
inte fotomodell oavsett hur mycket Coca-Cola man dricker.<br />
Tvärtom blir man fet och får bruna kanter på tänderna. Frågan<br />
är: Varför har jag då under den senaste månaden druckit 26<br />
liter Coca-Cola?<br />
Svaret ges av trendgurus som Faith Popcorn, som har myntat<br />
reklamindustrins magiska ramsa: analysera målgruppen.<br />
Reklamindustrin har i sin tjänst forskare och psykologer som<br />
plockar sönder den mänskliga hjärnan för att hitta de knölar<br />
som ska stimuleras för att skapa köpfeber.<br />
Stimulationsprincipen bygger i sin tur på hypnosteknik:<br />
Motståndet bryts ned genom att man oavbrutet upprepar
udskapet – men inte genom att skrika, utan genom att visa<br />
försåtligt malande sköna bilder på vackra lyckliga människor.<br />
Konstnärligt håller man sig till positiva färgskalor, i<br />
reklamfilmer bygger man upp en ramhandling som ska avleda<br />
den logiska och kritiska delen av konsumentens medvetande.<br />
I bakgrunden på reklamfilmer finns en stressframkallande<br />
och klistrig refräng (ord som ”kom till oss”, ”gå dit”, ”köp<br />
detta” vävs in i texten).<br />
På Museum of Broadcast Communications kan vi studera<br />
reklamens utveckling. I gamla klipp gör en skönsjungande<br />
dam reklam för rökning och på den tiden var reklam något<br />
som förknippades med ohederliga bilförsäljare. Idag försöker<br />
reklamen verka vetenskaplig (”vårt tvättmedel har dubbel<br />
tvättkraft”) och man har börjat att kalla reklamen för företagens<br />
konsumentupplysning. Ofta påstås det också att reklam är<br />
konst och det delas årligen ut priser för bästa reklamkampanj.<br />
Reklamfolket jämför sig med renässanskonstnärerna och<br />
hävdar att eftersom inga framsteg görs inom de traditionella<br />
konstformerna, så har reklamen blivit den nya tidens konst<br />
– det enda område där det finns nytänkande.<br />
Utöver dessa insikter finner vi på museet en genomgång<br />
av amerikansk populärkultur, ett arkiv med 70 000 radiooch<br />
TV-program, roliga aktiviteter för barn och ungdomar<br />
och en kul souvenirbutik. Museum of Broadcast<br />
Communications, 629-6000; i Chicago Cultural Center<br />
på 78 East Washington Street vid Michigan Avenue; mån-lör<br />
kl 10-16:30, sön kl 12-17; stängt på storhelger; fritt inträde.
Grant Park<br />
USA står inför en ny sorts konspiration – en som är extremt<br />
utstuderad och smygande och därmed svår att uppfatta…<br />
en konspiration som speglas i tvivelaktiga stämningar<br />
och attityder, genom otyglad individualism, genom<br />
nonkonformistisk klädsel och tal med obscena språkuttryck,<br />
snarare än genom formellt medlemskap i specifika<br />
organisationer.<br />
FBI-direktören J Edgar Hoover (1966)<br />
Mellan The Loop och Michigansjöns vattenbryn ligger<br />
Chicagos väldiga stadspark Grant Park. Strandpromenaden<br />
är populär bland joggare, det finns områden där folk spelar<br />
baseball, och många av stadens finaste museer ligger i eller<br />
omkring parken. Sommartid arrangeras gratiskonserter och<br />
bluesfestivaler i gröngräset.<br />
Parkens historia är på ett intressant sätt kopplad till den<br />
förödande branden år 1871, som ledde till att stadskärnan<br />
ödelades. En ko ägd av en man vid namn O’Leary påstås ha<br />
sparkat omkull en fotogenlykta i en lada, lyktan antände<br />
höet, varpå elden spred sig till omgivande hus och gjorde 100<br />
000 människor hemlösa. De förkolnade resterna schaktades<br />
undan och slängdes i Michigansjön, täcktes över med jord och<br />
planterades med gräs och träd – och blev Grant Park. Men<br />
enligt senare rön var kossan bara en oskyldig syndabock, för<br />
O’Leary var känd för att arrangera nattliga pokerspel i sin<br />
lada där det dracks mycket sprit och…
På 1960-talet blev Grant Park skådeplats för ett USA:<br />
s mest våldsamma upplopp. Stämningen var ansträngd:<br />
Myndigheterna hade påbörjat sin granskning av<br />
ungdomskulturen, medan unga poeter och musiker lät ropen<br />
mot Vietnamkriget skalla. På våren 1968 hade de civila<br />
invånarna i vietnamesiska byn My Lai (även känd som Song<br />
My) blivit massakrerade av amerikanska trupper i värsta nazistil,<br />
och nyhetsbilderna spreds över världen. Fredspristagaren<br />
Martin Luther King Jr blev skjuten i april och många var<br />
övertygade att CIA stod bakom mordet. Studenter ockuperade<br />
universitetsbyggnader i protest mot Vietnamkriget. Och<br />
det var valår, till råga på allt. Det stora utbrottet kom när<br />
demokraterna skulle arrangera sitt konvent i Chicago.<br />
Året innan hade poeten Allen Ginsberg och 584 andra<br />
Vietnamdemonstranter arresterats i New York – och nu<br />
skuggades Ginsberg till Chicago av FBI-agenter. Ginsberg<br />
deklamerade poesi inför folkmassan som blev allt mer<br />
agiterad. Polisen försökte slå ned demonstranterna, upplopp<br />
bröt ut, amerikanska flaggor brändes. Kravallerna blev så<br />
våldsamma att chicagoborna än idag talar om upploppet i<br />
Grant Park.<br />
Vid Michigan Avenue står stadens stora konstmuseum<br />
Art Institute of Chicago, med ingång från Adams Street<br />
(443-3600; mån-fre kl 10:30-16:30, lör kl 10-17, sön kl<br />
12-17; $7/$3:50, barn under 5 år gratis; tis fritt inträde och<br />
kvällsöppet till kl 20). Föreläsningar och guidade turer brukar<br />
ingå i inträdesavgiften. Museet lär vara ett av världens största<br />
och har en stor samling med fransk impressionism. På andra
sidan Michigan Avenue ligger turistbyrån och Museum of<br />
Broadcast Communications (se ovan).<br />
Bland övriga sevärdheter i Grant Park finns världens största<br />
fontän, Clarence Buckingham Fountain, som många<br />
turister kallar för ”Bundy-fontänen” eftersom den inleder<br />
vinjetten till den populära komediserien ”Våra värsta år”.<br />
Fontänen står mitt i parken, mittemot Congress Parkway, och<br />
bjuder på ljus- och färgspel varje kväll.<br />
Ett par hundra meter norr om fontänen ligger en stor gräsplan<br />
med en friluftsscen, Petrillo Music Shell (i höjd med<br />
Jackson Boulevard), där det arrangeras musikfestivaler och<br />
gratis symfonikonserter. Man tar med sig filt och picknickkorg,<br />
och kvällen är räddad.<br />
Söderut ligger naturhistoriska museet på 1200 South<br />
Lake Shore Drive (922-9410; dagligen kl 9-17; $7/$4, fritt<br />
inträde på ons) där man kan se bland annat Stora Bäverns<br />
totempåle och dinosaurier. I närheten ligger akvariet (939-<br />
2438; dagligen; fritt inträde på tors) och planetariet (322-<br />
0300; mån-tors kl 9-17, fre kl 9-21, lör-sön kl 9-18).<br />
Norr om Chicagofloden<br />
Om vi promenerar norrut längs Michigan Avenue, korsar<br />
vi över Chicagofloden på en gammal bro. Alldeles vid norra<br />
brofästet har en tuggummibaron låtit uppföra en pampig<br />
kåk, Wrigley Building (410 North Michigan Ave). På andra<br />
sidan gatan ligger tidningen Tribunes byggnad, där man kan<br />
gå guidade rundturer om man är intresserad av hur tidningar
görs (se ”Guidning”). Under gatan ligger underjordiska Billy<br />
Goat (430 North Michigan Ave), och den som är småhungrig<br />
får gärna följa med nedför trapporna till källarvåningens<br />
mysiga taverna, där hamburgarna serveras rappt och kaffet<br />
ångar. På väggarna hänger läsvärda urklipp om ställets<br />
kulthistoria som journalisters och skådespelares favoritställe<br />
för skräpmat.<br />
Sedan går vi längre in i den norra halvan av centrum, som är<br />
mer av ett nöjes- och restaurangdistrikt, med vissa inslag av<br />
museer. Den lokala köpmannaföreningen har döpt om North<br />
Michigan Avenue till Magnificient Mile.<br />
Efter att ha passerat många långa skyltfönster kommer vi till<br />
turistbyrån vid Chicago Avenue, belägen i det ornamenterade<br />
gamla vattentornet (Historic Water Tower) – en av de få<br />
byggnader som finns kvar sedan tiden före den stora branden<br />
1871.<br />
Några kvarter österut ligger Museum of Contemporary<br />
Art eller MCA på 220 East Chicago Ave (280-2660; tis<br />
& tors-fre kl 11-18, ons kl 11-21, lör-sön kl 10-18; $6:50/$4,<br />
barn under 12 år gratis; fritt inträde första tis varje månad).<br />
Museet har tre våningar med fasta samlingar och videokonst,<br />
interaktiva installationer där publiken (de som vill) ingår<br />
i konstverk och en biograf-hörsal med uppträdanden, t ex<br />
musik eller dans. På terrassen som vetter ut över trädgården<br />
kan man få sig en vilsam stund.<br />
Vid sjöstranden finns Navy Pier (595-7437; 600 East Grand<br />
Ave), ett slags nöjesområde. Följ Grand Avenue österut, mot<br />
vattnet. På det här kajområde finns olika attraktioner – som t<br />
ex pariserhjul, barnens museum och souvenirbutiker; under
sommarhalvåret (maj-okt) brukar det arrangeras en stor<br />
skulpturutställning med ett hundratal objekt av kända och<br />
mindre kända konstnärer.<br />
En knapp kilometer norrut från vattentornet ligger det<br />
historiska Charnley-Persky House (från 1891) på<br />
1365 North Astor Street vid Schiller Street, en villa ritad i<br />
samarbete mellan Louis H Sullivan och Frank Lloyd Wright,<br />
ursprungligen för en rik knös, nu är huset högkvarter för<br />
Society of Architectural Historians; man kan se hela<br />
interiören på en timslång guidad tur för $5; ring 915-0105<br />
för tider. Man kommer dit med buss nr 36 eller 151, som kör<br />
på State Street.<br />
Något längre norrut ligger Chicago Historical Society<br />
(642-4600; 1629 North Clark Street; mån-lör kl 9:30-16:30,<br />
sön kl 12-17; $5, fritt inträde på mån), för den historiskt<br />
intresserade. Det är inte heller särskilt långt till Lincoln Park<br />
för den som vill gå till djurparken där.<br />
F r a n k L l o y d W r i g h t<br />
Strax före sekelskiftet inledde den världsberömde arkitekten<br />
Frank Lloyd Wright (1869-1959) sin karriär, och i<br />
Chicagoförorten Oak Park kan vi se flera exempel på hans<br />
arbete. Frank Lloyd Wright räknas som en av 1900-talets<br />
mest betydelsefulla arkitekter, och har satt djupa spår i<br />
USA. Medan den något äldre Chicago-arkitekten Louis H<br />
Sullivan (1856-1924) eftersträvade ändamålsenliga hus<br />
med raka linjer, opponerade sig Wright (som praktiserade<br />
hos Sullivan 1888-93) mot funktionalismen genom en mer
naturorienterad, organisk stil. Höjdpunkten i Wrights karriär<br />
är det monumentala Guggenheim-museet i New York (1959),<br />
men det var här i Chicago Wright började med att rita USA:<br />
s första moderna villor. Mot slutet av sitt liv levde Wright i<br />
Phoenix, Arizona (se detta avsnitt).<br />
Om man är intresserad av Wrights arbete ska man lämna<br />
centrum med gröna linjen (från ”El”-plattformen i hörnet av<br />
Lake Street och Wabash Street) och åka till Oak Park Avenue-<br />
Harlem i stadsdelen Oak Park (15 km väster om The Loop).<br />
Där har man världens högsta koncentration av Wrightarkitektur<br />
samt Wrights eget hem och hans ateljé. Vi börjar<br />
på Oak Park Visitor Center, (708) 848-1500, 158 Forest<br />
Avenue, och skriver där upp oss på en guidad tur; öppet kl<br />
10-15:30.<br />
Frank Lloyd Wright Home & Studio, (708) 848-1976,<br />
har adressen 951 Chicago Avenue vid Forest Avenue. Guidade<br />
turer arrangeras på vardagar kl 11, 13 och 15, och fortlöpande<br />
under helgerna (kl 11-16). På helgerna kan man också följa<br />
med på en guidad tur genom Frank Lloyd Wright National<br />
Historic District (kl 10:30, 12 & 14) och titta närmare på<br />
tretton Wright-hus, turen kan även göras på egen hand på<br />
vardagar med hjälp av en karta som man kan skaffa på Oak<br />
Park Visitor Center; $6.<br />
Det första huset Wright ritade helt för egen hand var Moore-<br />
Dugal Home (år 1895) på 333 Forest Avenue. I Scoville Park,<br />
en park i korsningen av Lake Street och Oak Park Avenue,<br />
finns det en kopia av en fontän som Wright ritade 1903, och<br />
i närheten finns det enda exemplet på Wrights mycket tidiga
offentliga byggnader, Unity Temple (år 1904), (708) 383-<br />
8873, på 875 Lake Street vid Kenilworth Avenue (mån-fre kl<br />
13-16, lör-sön speciella tider; $4/$3).<br />
Även Frank Lloyd Wrights Robie House (från år 1906) är<br />
öppet för guidade turer, fast det ligger långt söderut i staden<br />
på 5757 South Woodlawn Avenue; ring (312) 702-8374 om<br />
tider och priser; på cykel kan man följa Michigan Avenue<br />
till Hyde Park Boulevard och sedan ta till vänster (mot<br />
Michigansjön) tills South Woodlawn Avenue svänger söderut<br />
mot Chicagos universitet. Robie House ligger vid 57th Street.<br />
Tips: Om man tar sig ut till Oak Park och har dödtid över kan<br />
man göra ett besök på Hemingway Museum, (708) 848-<br />
2222, på 200 North Oak Park Avenue; ons & sön kl 13-17, lör kl<br />
10-17; $4; som handlar om författarens Ernest Hemingways<br />
ungdomsår. Hemingway föddes 1899 på 339 North Oak Park<br />
Avenue.<br />
G a n g s t e r v ä l d e t o c h<br />
f ö r b u d s t i d e n s l ö n n k l u b b a r<br />
Några kvarter söder om The Loop passerar vi Chicagos<br />
polisstation (11th Street) och efter ytterligare sex kvarter står<br />
vi mellan slitna lagerhus framför Police Center & Museum,<br />
på 1717 South State Street vid 17th Street (431-0005;<br />
mån-fre kl 8:30-16:30; $3:50/$2). Detta är ett förtjusande<br />
opedagogiskt museum. De säljer kepsar med texten ”Capone’s<br />
Chicago” och billiga böcker om gangsterväldet, samtidigt som<br />
pekpinnarna lyser med sin frånvaro.
Det finns en del inslag som skrämmer livet ur besökaren:<br />
direkt innanför dörren står t ex en gammal skräckinjagande<br />
elektrisk stol som man kan sätta sig i för att få en demonstration<br />
av detta väl beprövade dödsinstrument. Varje år avrättas ett<br />
allt större antal amerikaner av sin regering (1997 blev det 74<br />
stycken).<br />
Museet har tidningsurklipp om de mest bestialiska brott<br />
man hört talas om, allt från de berömda gangsterkrigen på<br />
1920-talet (”gang wars”), till profiler på kända massmördare<br />
och rånare, skjutvapen som använts i olika brott och annat<br />
bevismaterial – t ex Bonnie Parkers revolvrar och en kopia av<br />
den Ford hon och bankrånarpartnern Clyde Barrow satt i när<br />
de sköts ihjäl (den riktiga bilen finns på ett kasino utanför Las<br />
Vegas). Sensmoralen får man försöka pussla ihop själv.<br />
Huvudattraktionerna är souvenirer efter bankrånaren<br />
John Dillinger (1903-34) som flera gånger lyckades undfly<br />
rättvisan. Slutligen förråddes Dillinger den 22 juli 1934 av<br />
en rumänsk bordellmamma som hoppades på FBI:s hjälp för<br />
att slippa bli utvisad ur landet. Dillinger och bordellmamman<br />
hade stämt träff, de skulle gå se gangsterfilmen ”Manhattan<br />
Melodrama” med Clark Gable på Biograph-bion här i Chicago.<br />
Efter filmen sköts Dillinger ihjäl av FBI-agenter i en gränd<br />
utanför biografen, vilket FBI anser vara början till slutet för<br />
gangsterepoken. Här ser vi biografstolen som Dillinger satt<br />
i och en gipsavgjutning på hans ansikte där man ser både<br />
kulhål och vartenda strå av hans mustasch.<br />
Huvuddelen av museet handlar om ”de laglösa åren” 1921-33<br />
– så kallade eftersom förbudstiden ledde till att gangstrarna<br />
levde loppan och tjänade storkovan på hembränd och
insmugglad sprit. Då myntades uttrycket ”public enemy” av<br />
Chicagopolisen, ett begrepp som blev allmänt känt genom<br />
en gangsterfilm med James Cagney, på svenska hette filmen<br />
”Samhällets fiende nr 1” (1931).<br />
Några kvarter söder om museet hade gangsterkungen Alphonse<br />
”Al” Capone (1897-1947) sitt högkvarter på 1920-talet, i Hotel<br />
Lexington nära McGormick Place på 22nd Street (vid Michigan<br />
Avenue). I sin sexrumssvit på fjärde våningen satt Capone<br />
omgiven av livvakter och blev allt fetare medan han slevade<br />
i sig pasta och drack Chianti; fast när en konkurrerande liga<br />
eliminerades genom Valentindagsmassakern 1929 (som ägde<br />
rum i ett garage på 2122 North Clark Street) befann sig Capone<br />
påpassligt nog i Florida. Man gjorde flera försök att sätta dit<br />
honom och slutligen kunde han fällas för skattebrott 1931.<br />
Efter 7 1/2 år i fängelse var det en dement, syfilitisk krake som<br />
släpptes ut. Idag är kvarteren förfallna, med sönderbruten<br />
trottoar och själva hotellbyggnaden har rivits.<br />
Även om gangsterväldet fick många negativa följder, ledde det<br />
å andra sidan till att jazzmusiken utvecklades. Ett av Capones<br />
företag drev lönnklubbar, av vilka flera låg på intilliggande<br />
State Street. De klubbar som betalade sina polismutor kunde<br />
hålla öppet dygnet runt, vilket i sin tur innebar att det fanns<br />
gott om arbetstillfällen för musiker. Musikerna tvingades<br />
ofta spela under oändligt långa arbetspass, och för att låtarna<br />
skulle räcka längre utvecklades de improviserade inslag som<br />
blev karakteristiska för både jazz och blues.<br />
Även efter förbudstiden förblev klubbarna populära, med<br />
liberala öppettider och billig alkohol. Och eftersom det<br />
kunde bli brötigt på nattkröken övergick allt fler musiker till
elförstärkta instrument – banden kunde därmed fortsätta att<br />
spela till och med vid skottlossning.<br />
Fortfarande finns det klubbar att gå på. Av särskilt intresse<br />
är Legends på 754 South Wabash Street, som drivs av<br />
blueslegenden Buddy Guy (f 1936). Guy är mentor för bland<br />
andra Eric Clapton. Klubben öppnar sent på eftermiddagen<br />
och håller öppet till 2 eller 3 på natten, och ibland lockar<br />
ägaren dit sina legendariska vänner – därav klubbens namn.<br />
E x o t i s k a s v e n s k a<br />
A n d e r s o n v i l l e<br />
Genom Chicago passerade svenska immigranter på vägen<br />
västerut, när de skulle bosätta sig i Minnesota, Nebraska<br />
eller Kansas, och en del blev kvar. Så Chicago är en av<br />
få amerikanska storstäder med en utpräglad svenskstad<br />
på samma sätt som andra städer har ett Chinatown eller<br />
Little Italy. Andersonville ligger norrut i de luftigare<br />
medelklasstadsdelarna. Vi kan ta tunnelbanan dit och få oss<br />
en snaps på någon svensk bar.<br />
Andersonville sträcker sig längs genomfartsgatan North<br />
Clark Street, norr om Foster Avenue. Gatan ser ut som vilken<br />
gata som helst i Falun: orientaliska jourlivsbutiker, persiska<br />
falafelpalats och billiga kinakrogar, några souvenirbutiker<br />
som säljer blågult krimskrams och lunchrestauranger som<br />
lockar med ”swedish homecooking”, en skivbutik med<br />
Cardigans och Souls på rea, och en videobutik med Pamela<br />
Anderson Lee-affischer i fönstren. Blandningen av butiker och
att Andersonvilles tvåspråkiga grannskapstidning trycks på<br />
engelska och spanska tyder på att svenskarna är i minoritet.<br />
Som ett etniskt monument har svenskarna lämnat efter<br />
sig en stor betongblomkruka i ett hörn, den är blåmålad<br />
och gula bokstäver i dalastil hälsar: VÄLKOMMEN. På<br />
Simon’s Tavern säger bartendern ”Skaal!” när han serverar<br />
husets special, en blågul margarita på Jose Cuervo och<br />
karamellfärg.<br />
För att få lite mer substans kliver man in på Swedish<br />
American Museum, på 5211 North Clark Street (728-8111;<br />
tis-fre kl 10-16, lör-sön kl 10-15; $4/$1), som drar tiotusentals<br />
besökare varje år. Det är som ett hembygdsmuseum i<br />
Dalarna; den fasta utställningen behandlar svensk invandring<br />
i Chicago.<br />
Stadsdelarna i Chicago leds intressant nog av någonting som<br />
kallas för ”alderman”, vilket faktiskt klingar mycket bekant i<br />
svenska öron.<br />
T-bana: röd linje (mot Howard) till Berwyn; gå västerut till<br />
North Clark Street; alternativt buss nr 22 längs Clark Street<br />
– den går från hörnet med Polk Street i The Loop; kliv av i<br />
korsningen med Foster Avenue.<br />
P o e t r y S l a m<br />
”This is so cool”, viskar en amerikansk tant när vi släpps in i<br />
konstmuseets hörsal. Poetry Slam är ett nytt kulturfenomen<br />
som vuxit fram ur jazz- och punkscenen i Chicago: det är ett
mycket underhållande verbalt gladiatorspel mellan poeter<br />
– kaotiska tävlingar som balanserar på gränsen mellan<br />
litteratur, ståupp-komik och improvisationsteater.<br />
Där inne stiger ett förväntansfullt sorl, jag gör en snabb<br />
uppskattning och räknar till ungefär 500 åhörare. På scenen<br />
finns en pausorkester som spelar funkig jazz. Kvällens<br />
konferencier Marc Smith möts med jublande applåder. Han<br />
är klädd i vit skjorta och svart väst, hans blick är hypnotiskt<br />
stirrande, och han berättar att det var han som kom på själva<br />
Poetry Slam-konceptet som har spritt sig över hela världen.<br />
Numera arrangeras i USA ett årligt nationellt mästerskap där<br />
kvällens vinnande lag ska tävla.<br />
De deltagande poeterna tillhör två lag vars poäng räknas<br />
samman på blädderblock i scenens två hörn. Vardera laget<br />
består av fyra poeter och matchen har två ronder – så allt som<br />
allt får publiken bedöma 16 dikter (på max 3 minuter per styck).<br />
Lagen är demokratiskt blandade vad beträffar män-kvinnor<br />
och olika etnisk tillhörighet. Ur publiken utses tre domare<br />
som ska poängsätta de deltagande poeterna, högsta betyg är<br />
”10”, lägsta är ”∞” eller oändligt dåligt. Publiken kan påverka<br />
domarna genom att bua, knäppa med fingrarna eller stampa<br />
(det sistnämnda är det mest positiva på skalan). Domarna,<br />
som plockas ut på måfå av Marc Smith, är en börsmäklare,<br />
en leksakshandlare och en operasångerska, och publiken<br />
godkänner dem (med viss tvekan för börsmäklaren).<br />
Sedan börjar det. Det är bra och kraftfull poesi som det<br />
svänger om, precis som jazzen eller bluesen, här har poeterna<br />
inga möjligheter att gömma sig i djupare abstraktionsnivåer<br />
utan måste ”ta” publiken, precis som jazzmusikerna lärde sig
att jobba för sin publik på lönnklubbarna. Somliga poeter är<br />
genialiska och lyckas skapa en magisk relation till publiken.<br />
Andra förlitar sig på komiska grepp för att plocka hem<br />
lättvunna skratt, medan någon enstaka mer seriös dikt skapar<br />
förstämning. Poetry Slam är konst på gränsen till kaos, och<br />
tar fram både det bästa (kulturvärnande instinkter) och det<br />
sämsta (lynchmobb) inom oss. Man kan inte låta bli att älska<br />
det om man varit med om det en gång.<br />
En av domarna – börsmäklaren – ger 5 poäng till en poet och<br />
publiken protesterar genom att bua ut domaren. Marc Smith<br />
försöker att få igång tävlingen igen, men publiken skanderar:<br />
–Ut med domaren! Ut med domaren!<br />
–Domarbyten sägs det inget om i reglerna, säger Marc Smith,<br />
fast det är ju å andra sidan publiken som bestämmer… Vill ni<br />
verkligen byta domare?<br />
Hela publiken skriker ett unisont ”ja” och yuppien entledigas.<br />
Marc Smith tränger sig fram genom bänkraderna medan han<br />
kastar blickar omkring sig. Han ser att jag sitter och antecknar<br />
och ställer sig framför mig med sin trådlösa mikrofon:<br />
–Du där, som suttit och gäspat hela kvällen. Du ska vara<br />
domare nu. Vad heter du och vad sysslar du med?<br />
Jag säger som det är.<br />
–Hörde ni? utbrister Marc Smith och publiken vrålar<br />
medhållande. –Så författaren, kan du dra någon dikt på<br />
svenska? Eller säg någonting på svenska.<br />
Jag säger det första som dyker upp i hjärnan, och som jag inte<br />
tänker återge här i anständighetens namn.<br />
Men publiken (som inget förstår) jublar.
Därpå försöker jag att objektivt poängsätta poeterna. Detta<br />
blir ett litet problem, för publiken står helhjärtat på poeternas<br />
sida och buar nästan varje gång när jag ger lägre betyg än ”9”.<br />
Efter ett tag avbryts tävlingen eftersom publiken konstant<br />
bara buar – åt oss tre i domarkåren. Marc Smith frågar dem<br />
om de vill att domarna ska kastas ut från salen, och han får<br />
spridda ja-rop till svar. Hur det hela avlöpte skall inte berättas<br />
här, för det är ju publiken som bestämmer och vad som hände<br />
då behöver inte hända igen.<br />
Poetry Slam arrangeras regelbundet i Chicago, bl a på Green<br />
Mill på söndagar kl 19 (North Broadway vid Lawrence<br />
Street).
Praktiska upplysningar<br />
Riktnumret till platser i Chicago är 312 (om ej annat anges).<br />
Ta sig runt<br />
Centrala Chicago är fotgängarvänligt och trevligt att promenera<br />
omkring i. Kvarteren följer ett enhetligt rutmönster där man<br />
i regel kan beräkna att 800 husnummer på en gata motsvarar<br />
en mile (1,6 km). Husen numreras åt de fyra väderstrecken<br />
från en nollpunkt i korsningen State Street och Madison<br />
Street. Om man stöter på en adress som 5211 North Clark<br />
Street (adressen till svenska museet i Andersonville) betyder<br />
det att avståndet är ungefär 10 km, och då går man inte till<br />
fots.<br />
När det gäller kollektivtrafik finns buss, tunnelbana,<br />
spårväg och pendeltåg; trafikupplysning Chicago Transit<br />
Authority, CTA, 836-7000; kl 05-01. De ger även ut en<br />
lättbegriplig broschyr med trafikupplysning för turister.<br />
Busschaufförerna ropar gärna ut en hållplats ifall man säger<br />
till.<br />
Den upphöjda spårvägen The L eller El (för ”elevated”)<br />
cirklar ett varv över centrum och grenar ut sig med fyra<br />
linjer, brun (Loop-Ravenswood), orange (Loop-Skokie)<br />
och lila/express (Loop-Evanston) och grön (Lake Street-<br />
Englewood-Jackson Park; går bara från gathörnet Wabash-<br />
Lake); hållplatserna nås via trappor från gatan; den gröna går
dygnet runt; de övriga linjerna gör uppehåll nattetid och den<br />
bruna går inte alls på söndagar.<br />
Tunnelbanan har två linjer, röd (Howard-Dan Ryan)<br />
och blå (O’Hare-Congress-Douglas) som är underjordiska i<br />
centrum men blir högbanor i ytterområdena; dessa går dygnet<br />
runt; var 30:e minut mitt i natten.<br />
Bussarna är väldigt praktiska och lätta att ta sig runt med,<br />
när man väl hittat en hållplats (hållplatserna finns på ungefär<br />
vartannat gathörn). Användbar busslinje: nr 22 går i nordsydlig<br />
riktning dygnet runt genom hela centrum på Clark<br />
Street (bra om man bor på HI-Summer Hostel och varit på<br />
en bar längre norrut i staden) och upp genom Andersonville i<br />
norr. Nattbussar är markerade på stolparna med en uggla.<br />
Enkel avgift: $1:50. Rabatt vid köp av tio polletter (tokens):<br />
$13:50; barn under 11 år reser billigare, 6-åringar och yngre<br />
reser gratis. Byte: ”transfer” måste betalas när man påbörjar<br />
resan och kostar ¢30 för ytterligare en resa inom 2 timmar,<br />
dock ej på samma linje som man startade med; om man vill<br />
ha tillbaka transferbiljetten för att kunna göra en tredje resa<br />
ska man säga ”return” till föraren, annars upphör biljetten att<br />
existera. Byte på tunnelbanan är gratis.<br />
Guidning<br />
Väldigt mycket går att se på egen hand tack vare turistbyråernas<br />
generösa och begripliga kartor, och en praktisk kollektivtrafik<br />
(som man också får en turistvänlig broschyr till). Men<br />
eftersom staden har så mycket speciell arkitektur kanske man<br />
ska överväga att avsätta tid och pengar till lite guidning.
Sommartid kan man på lördagar ta en gratis guidad tur<br />
med Loop Tour Train, där man lär sig en hel del om<br />
centrala Chicagos historia och arkitektur; fribiljetter delas<br />
ut på turistbyrån (Randolph Street) och turen startar från<br />
hållplatsen vid Randolph-Wabash. Det går också att hyra<br />
kassettbandspelare med guideröst för en promenad i The<br />
Loop för $5 (deposition $50).<br />
Rundturerna arrangeras i samarbete med Chicago<br />
Architecture Foundation, 922-3432; 224 South<br />
Michigan Ave; som har både museum och guidade rundturer<br />
till fots, cykel, buss eller båt. En del turer görs dagligen,<br />
andra mer exklusivt under vissa säsonger; på repertoaren<br />
finns ”Early Skyscrapers” ($10), ”Modern & Beyond” ($10),<br />
kombinera båda för $15, ”The Magnificient Mile” ($8),<br />
”Architectural highlights by bus” (3 1/2 timme; till platser som<br />
är jobbiga att nå till fots; $25). Visningar av vissa enskilda hus<br />
kostar $3.<br />
Från Oak Park Visitor Center, (708) 848-1500, på 158<br />
Forest Ave, utgår guidade turer till bl a Frank Lloyd Wrights<br />
ateljé och sevärdheter i Oak Park (se vägvisardelens faktaruta<br />
om ”Frank Lloyd Wright”).<br />
Art Encounter arrangerar promenader till konstgallerier;<br />
2:a lör i varje månad; $15; (847) 328-9222.<br />
Stadens dagstidningar ordnar turer bakom nyhetskulisserna<br />
för den som är intresserad: Kontakta Chicago Sun-Times<br />
(321-3268; 400 North Wabash; tis-tors) eller Chicago<br />
Tribune (222-2116; Freedom Center, 777 West Chicago<br />
Ave; tis-fre).
Hostelling International har flera gratisturer för sina<br />
vandrarhemsgäster, bl a en där man får arkitektoniska<br />
finesser utpekade.<br />
Gray Line Tours (251-3107) finns också i Chicago.<br />
Fråga<br />
Det finns tre turistbyråer: (1) i Loop-området i Chicago<br />
Cultural Center på 77 East Randolph Street vid Michigan<br />
Ave, mån-fre kl 10-18, lör kl 10-17, sön kl 12-17; (2) norrut på<br />
Michigan Ave vid Chicago Ave, mån-fre kl 9:30-18, lör kl 10-<br />
18, sön kl 11-17; längre tider på sommaren; (3) Illinois Market<br />
Place på Navy Pier, 700 East Grand Ave. Man kan ringa dem<br />
på 744-2400.<br />
Man kan ringa gratis och få information på 1-800-<br />
2CONNECT; http://www.ci.chi.il.us/Tourism. Det finns<br />
också speciella telefonnummer för information om<br />
konst, 346-3278; klassiskt och opera, 987-9296;<br />
populärmusik, 666-6667; jazz, 427-3300; dans, 419-<br />
8383; sportevenemang, 747-2200.<br />
Vandrarhemsföreningen driver en butik, Chicago Travel<br />
Center, (773) 327-8114, på 2232 West Roscoe.<br />
Sveriges generalkonsulat, 781-6262, fax 781-1816, ligger<br />
på 150 North Michigan Ave.
Fler sevärdheter<br />
När man väl sett sig mätt på arkitektur och offentlig konst och<br />
gangsterspår och svenska fotavtryck och allt det andra som<br />
redan räknats upp, finns det ändå mer att se. Nedan följer det<br />
mest intressanta:<br />
Arts Club of Chicago, 787-3997. 201 East Ontario Street.<br />
Konstgalleri.<br />
C G Jung Institute of Chicago, (847) 475-4848. 1567<br />
Maple Ave i Evanston (30 km norr om centrum). Mån-fre kl<br />
10-17, lör kl 10-16; fritt inträde. Allt om Jungs psykiatriska<br />
tankar och bibliotek.<br />
Mitchell Indian Museum, (847) 866-1395. Kendall<br />
College, 2408 Orrington i Evanston (30 km norr om<br />
centrum). Tis-fre kl 9-16:30, lör-sön kl 13-16; $1. Utställning<br />
om Amerikas urbefolkning.<br />
Museum of Contemporary Photography, 663-5554.<br />
Columbia College, 600 South Michigan. Mån-fre kl 10-17,<br />
tors kvällsöppet till kl 20, lör kl 12-17; fritt inträde. Temporära<br />
utställningar ur samlingarna.<br />
Museum of Law, 988-5000. American Bar Association,<br />
750 North Lake Shore Drive. Fritt inträde. Museum om<br />
amerikansk juridik.<br />
Spertus Museum, 322-1769. Spertus Institute of Jewish<br />
Studies, 618 South Michigan Ave (intill fotomuseet). Sön-tors<br />
kl 10-17, fre kl 10-15; $4/$2, fritt inträde på fre. Institutet har<br />
historiska utställningar om den judiska kulturen.
Spiritual Museum, (773) 478-2410. 4328 North Lincoln.<br />
Lör-sön kl 11-17. Ockulta föremål från voodoo till tarot.<br />
Kultur & Nöje<br />
Wow, bara. I Chicago händer det mycket hela tiden, klubbmusik,<br />
ståupp-komedi och teater. Det svänger, sommardagar kan<br />
det vara konserter på gatorna och folk dansar sig svettiga<br />
till bluesband eller upplever nostalgitripper med Coasters,<br />
Platters osv, och på kvällarna är det alltid konserter. Listor<br />
finns i alla nöjestidningar; nedan nämns några klubbar med<br />
regelbundna uppträdanden. Ett område med flera klubbar<br />
ligger norr om centrum vid Lincoln Park, dit kan man ta<br />
buss nr 22 på Clark Street eller nr 151 på State, om man vill<br />
spara taxipengarna (bussen går dygnet runt).<br />
Teatrarna spelar nästan året om – många pjäser går att se här<br />
innan de hamnar i New York för att man vill testa publiken<br />
inför den prestigefyllda Broadwaypremiären. Biljetter kostar<br />
från $10-15 för de mindre produktionerna till $25-40 för<br />
dyraste. Gratistidningen Chicago Reader har en utförlig<br />
genomgång av repertoaren med kortrecensioner.<br />
Biljetter till halva priset på föreställningsdagen, rabatter<br />
för studerande, seniorer och genrepsbiljetter, säljs på Hot<br />
Tix, 977-1755, som har följande tre luckor: (1) 108 North<br />
State Street; (2) Tower Records på 2301 North Clark Street;<br />
(3) hörnet av 700 North Chicago och Michigan Ave. Hot Tix<br />
säljer även förköpsbiljetter till ordinarie priser; ett annat<br />
alternativ är Ticketmaster, 559-8989.
B.L.U.E.S., (773) 528-1012. 2519 North Halsted, norr om<br />
Fullerton. Gammal klubb nära Lincoln Park. Musik från ca<br />
kl 21.<br />
Brother Jimmy’s, (773) 528-0888. 2909 North Sheffield.<br />
Ung publik.<br />
Buddy Guy’s Legends, 427-0333. 754 South Wabash<br />
mellan Balbo och 8th Street. Ägaren George ”Buddy” Guy är<br />
ett uppslagsord i de flesta rock’n’roll-historieböcker. Musik de<br />
flesta kvällar; $0-8; öppet till kl 02-03. Förmodligen det bästa<br />
valet om man bara tänker gå på bluesklubb en gång i Chicago;<br />
dessutom kommer man in för halva priset med STF-kort.<br />
Chicago Cultural Center, 346-3278. 78 East Washington.<br />
Fint kulturhus med teater, dans, konserter och museum.<br />
Chicago Opera Theater, (773) 292-7578. Merle Reskin<br />
Theater, 60 East Balbo Drive.<br />
Chicago Symphony Orchestra, 294-3000. Orchestra<br />
Hall, 220 South Michigan Ave. Konserter varje vecka (ej<br />
under sommaren). När symfonikerna inte spelar tas salen<br />
över av ungsymfonikerna.<br />
Cotton Club, 341-9787. 1710 South Michigan Ave. Elegant<br />
jazzklubb; öppet dagligen kl 17-03, musik från kl 22:30; $5-8.<br />
Green Mill, 878-5552. 4802 North Broadway vid Lawrence,<br />
norrut i staden. Jazzklubb med anor från förbudstiden då Al<br />
Capone var stamgäst. Lokala musiker. Poetry Slam varje sön<br />
kl 19; $3-7.<br />
Steppenwolf Theater, 335-1650. 1650 North Halsted<br />
Street. Teater för moderna klassiker.
TV-shower: Chicagos främsta turistattraktion är Oprah<br />
Winfrey, 591-9222, vars talkshow spelas in på Harpo<br />
Studios, 1058 West Washington Street. Förhållandevis anrik<br />
”talkshow” med kända gäster (sommaruppehåll juni-aug).<br />
Om man inte får biljetter till Oprah kan man prova med en<br />
annan stor show, Jerry Springer, känd för lågt stående<br />
grova program där gästerna börjar slåss osv; 321-5365, NBC<br />
Tower, 454 North Columbus Drive (sommaruppehåll i juli).<br />
Kalendarium<br />
Varje vår firar Chicagos dansgrupper Spring Festival<br />
of Dance från april till juni, 629-8696. I juni hålls flera<br />
bluesfestivaler, bl a 43rd Street Blues Festival (43rd<br />
Street-Cottage Grove Ave) och Chicago Blues Festival<br />
(Grant Park) som presenterar levande blueslegender, ofta<br />
gratis. Gospelfestival brukar följa en vecka senare. Helgen<br />
före den egentliga midsommaren firas Midsommarfest<br />
i Andersonville, (773) 728-2995. Chicagos Museum of<br />
Contemporary Art har en midsommarnattsvaka, Summer<br />
Solstice, då museet är öppet hela natten med installationer,<br />
happenings, barer; natten avslutas med en frukost i<br />
trädgården; $10. I månadsskiftet juni-juli arrangeras en<br />
veckolång restaurangfestival, då stadens serveringar<br />
flyttar ut och serverar mat till ackompanjemang av levande<br />
musik, 744-3370. Chicagos Jazzfestival i Grant Park<br />
varar fyra kvällar i slutet av augusti.
Sova<br />
Hotellbokningar över hela Illinois görs via turistbyrån på 1-<br />
800-491-1800; bokningar går också att göra på http://www.<br />
hotel-motel-illinois.com. (Bokstäverna inom parentes<br />
hänvisar till markeringar på kartan.)<br />
Det utan tvekan bästa vandrarhemmet jag bodde på i USA<br />
är (a) HI-Summer Hostel, (773) 327-5350, fax 327-<br />
4287, på 731 South Plymouth Court – studenthem för<br />
Columbia-universitetet, rummen hyrs sommartid (7 juni-<br />
2 sept) ut genom Hostelling International ($21 inkl lakan;<br />
man får stanna max 7 dygn); luftkonditionerade enkelrum<br />
med delade badrum; som extra service arrangeras en massa<br />
olika aktiviteter, t ex guidade promenader och besök på<br />
bluesklubbar vilket är toppen om man inte vill gå ut ensam<br />
(dessutom åker buss nr 22 förbi vandrarhemmet dygnet<br />
runt). Nu planerar International Youth Hostel Federation att<br />
öppna vandrarhem året om i centrala Chicago, så vi får se vad<br />
som sker med detta.<br />
Övriga vandrarhem ligger betydligt mer ”off”, bästa läget<br />
har annars Rucksackers Arlington House, 1-800-<br />
HOSTEL5, fax 665-5485, på 616 West Arlington Place (ett<br />
kvarter norr om Fullerton om man färdas på Clark Street); för<br />
ickemedlemmar kostar det $18 (privata rum från $30); läget<br />
nära Lincoln Park (5 km från centrum) innebär att man har<br />
flera bluesklubbar runt omkring.<br />
HI-International House of Chicago, 753-2270, fax 753-<br />
1227, på Chicago University, 1414 East 59th Street ligger nära<br />
Frank Lloyd Wrights historiska Robie-hus och södra Chicagos
museer; öppet året om; $21 inkl lakan; egen kafeteria.<br />
Ett av USA:s bästa hotell (enligt omröstningar bland<br />
affärsresenärer) lär vara (b) Ritz-Carlton, 1-800-332-<br />
3442, fax 266-1194, på 160 East Pearson Street – mycket<br />
centralt vid Water Tower Place och moderna museet;<br />
enkelrum från $305, dubbelrum från $360 och upp till $925.<br />
Ritz-Carltons ”dining room”, 227-5866, anses vara en av<br />
stadens bästa restauranger.<br />
Äta<br />
Förvisso är Chicago hjärtat i ett biffland utan dess like –<br />
chicagoborna älskar kon trots elaka rykten om att det var<br />
en ko som sparkade omkull lyktan som brände ned staden<br />
1871. På någon enkel bar kan man smälla i sig grillat kött,<br />
barbeque, och gatuköken serverar köttig varmkorv ”Chicagostyle”,<br />
eller tubstek som den gärna kallas bland korvsnobbar.<br />
Chicago skapade också den tjockbottnade pizzan, ”deep pan<br />
pizza” eller ”pizza pie” – här serveras sådan pizza överallt.<br />
McDonald’s-kedjan har vuxit fram ur Illinois (högkvarteret<br />
ligger i Oak Brook). Den allra första McDonald’s-restaurangen<br />
har rekonstruerats till originalskick, McDonald’s Museum,<br />
(847) 297-5022, på 400 North Lee Street i Des Plaines (30<br />
km nordväst om centrum intill O’Hare Airport).<br />
Downtown Dogs (804 North Rush Street vid Chicago Ave)<br />
är ett varmkorvtempel med hundfotografier på väggarna och<br />
på menyn finns givetvis också korvar med hundkött; $4:25<br />
för två korvar med alla tillbehör.
Billy Goat Tavern & Grill är en hamburgerbar med kultstil,<br />
den ursprungliga på 430 North Michigan (belägen under<br />
marken i någon slags kulvert) tycks populär bland journalister<br />
(Tribune ligger tvärs över gatan och Sun-Times något kvarter<br />
västerut); filialer på 309 West Washington och 1535 West<br />
Madison. En rejäl steak & egg burger och kaffe kostar $5.<br />
Om man tar ett steg upp från junkfood-läget har man grillmat<br />
på sportbaren South Loop Club (dagligen kl 11-04; 701<br />
South State Street), nära HI-Summer Hostel, där man kan<br />
käka barbeque för under $10, pilsner för $2:50 per pint (Ice<br />
House är ett bra märke). Miller’s Pub (134 South Wabash)<br />
har också ganska sena tider. Om man är ute efter en riktig<br />
sydstatslunch ska man passa på när Wishbone (1001 West<br />
Washington Blvd) har lunchöppet, dagliga specialrätter som<br />
fredags-jambalaya. Dyrare är det att äta biffstek på flotta<br />
Gene & Georgetti’s (527-3718; 500 North Franklin).<br />
För riktigt ohälsosamt kladd rekommenderas Original<br />
Pancake House vars filialer täcker hela staden: 22 East<br />
Bellevue Place ligger centralt; norrut finns filialen på 2020<br />
North Lincoln Park Way; och vid University of Chicago söder<br />
om staden kan man spisa på 1517 East Hyde Park Blvd.<br />
Läsa<br />
Det finns många olika gratistidningar i Chicago, men bara två<br />
är riktigt läsvärda – New City och Chicago Reader. Bägge har<br />
intressanta artiklar om stadens kulturliv, konserter, teater –<br />
Chicago Reader är kanske USA:s allra tjockaste gratistidning
och består av fyra delar som kommer ut inför helgen (finns även<br />
på http://www.chicagoreader.com). Övriga gratistidningar är<br />
mer som annonsblad.<br />
Bokpalatset Border’s Books & Music fyller fyra våningar på<br />
830 North Michigan Ave med 140 000 boktitlar, 60 000 CD<br />
och tusentals CD-rom, där finns även kafé och hundratals<br />
tidskrifter.<br />
Ta sig vidare<br />
Från den labyrintiska järnvägsstationen, Union Station på<br />
255 South Canal Street, tar det bara några minuter att gå till<br />
The Loop och om man inte har mycket packning och vädret<br />
är vackert ska man gärna flanera. Försök att hitta antingen<br />
Jackson Boulevard eller Adams Street och följ gatan mot de<br />
lägre husnumren – så gott som genast kommer en bro och<br />
efter ett kvarter passerar man USA:s högsta skyskrapa Sears<br />
Tower, varifrån det är fem kvarter till huvudgatan State Street.<br />
Chicago är navet i Amtraks järnvägsnät och härifrån strålar<br />
tåg ut i alla riktningar, California Zephyr till San Francisco,<br />
Southwest Chief till Los Angeles, Empire Builder via St Paul-<br />
Minneapolis till Seattle, City of New Orleans söderut via<br />
Memphis till New Orleans, eller tåg österut till Indianapolis,<br />
Cincinnati, Pittsburgh, Washington DC, Philadelphia,<br />
Cleveland, Buffalo, New York City eller Boston. Det är också<br />
möjligt att resa till Toronto i Kanada. I anslutning till stationen<br />
finns ett köpcenter med matställen och pub.<br />
Greyhounds nya busstation ligger på 630 West Harrison,<br />
mellan Clinton och Jefferson, söder om Union Station. Härifrån
kör alla bussbolag, också Trailways, till destinationer som<br />
inte nås med tåg.<br />
Chicago är centrum för den amerikanska flygtrafiken och<br />
O’Hare Airport, 686 2200, ska vara världens största<br />
passagerarflygplats (29 km nordväst om centrum). T-bana<br />
tar 40 min med blå linjen; $1:50; avgångar var tionde minut<br />
(något glesare på nätterna) och stationen ligger mellan<br />
terminal 2 och 3. Buss med Continental Airport Express<br />
kostar $15 (t o r $25); taxi 30-35 dollar (delad taxi $13);<br />
buss och taxi kan vara mycket långsammare än tunnelbana<br />
beroende på trafiksituationen. SAS har kontor på 150 North<br />
Michigan, 855-3900.<br />
Inrikesflyget nyttjar också Midway Airport dit man<br />
åker med orange linje (18 km söderut; 30 min; $1:50) eller<br />
Continental Airport Expressbuss för $10:50; taxi $25 – resan<br />
tar 25-30 minuter oavsett färdsätt. Merrill C Meigs Airfield<br />
är Chicagos minsta flygplats (för inrikesflyg) och ligger söder<br />
om The Loop på sjöstranden, vid South Lake Shore Drive och<br />
15th Street.<br />
För driveaway-bilar kan man ringa Auto Driveaway vars<br />
huvudkontor ligger i Chicago, 341-1900, på 310 South<br />
Michigan Ave; eller National Auto Transporters, 489-<br />
3500.
Värt att veta om Illinois<br />
Illinois dinglar som en slapp klump från Michigansjöns<br />
sydspets. Huvudstaden Springfield (92 000 inv) ligger mitt<br />
i delstaten. I Springfield växte Abraham Lincoln upp och<br />
arbetade som jurist, hans advokatbyrå (Adams Street vid 6th)<br />
har bevarats liksom hans enkla hem (Jackson Street vid 8th),<br />
och graven däri han hamnade finns på Oak Ridge Cemetery.<br />
I Springfield finns även en tidig byggnad av Frank Lloyd<br />
Wright, Dana-Thomas House (1904; ons-sön).<br />
Utanför Springfield bodde unge Lincoln en tid i Petersburg<br />
och där hörde även poeten Edgar Lee Masters (1868-1950)<br />
hemma, bådas boningar har bevarats, med diverse minnen.<br />
”Spoon River-antologin” som Masters publicerade 1915<br />
berättar om folk som vilar på en liten kyrkogård i den fiktiva<br />
staden Spoon River – men det är inte helt galet att tänka att<br />
Masters inspirerats av Petersburg. På Oakland Cemetery<br />
i Petersburg står han för inskriptionen på Ann Rutledges<br />
gravsten, hon var Abraham Lincolns första kärlek. I närheten<br />
vilar Edgar Lee Masters själv.<br />
Bland Illinois attraktioner för en svensk märks Bishop<br />
Hill (130 inv) väster om Chicago, utanför Galva (”Gävle”).<br />
Ursprungligen hette det Biskopskulla efter en ort i Uppland,<br />
varifrån ”läsarna”, jasoniterna, utvandrat hit i sitt sökande<br />
efter fristad 1846. Det finns hantverksbutik och svensk<br />
restaurang, banken heter Andersson State Bank, och<br />
det arrangeras skördefest och Luciamorgon på hösten.<br />
Bishop Hill State Historic Site utgörs av olika minnen från<br />
den lilla religiösa gruppen, bland annat ett museum med
konsthantverk, en kyrka från 1840-talet och en hotellbyggnad<br />
från 1850. I Bishop Hill kan man övernatta på Colony Hospital<br />
B&B, (309) 927-3506, på 110 North Olson Street (3 rum). 15<br />
km från Bishop Hill ligger Jenny Lind Chapel, (309) 476-<br />
8501, byggd 1850 med donerade pengar från den svenska<br />
sångerskan och i anslutning ligger Jenny Lind Museum. För<br />
information om Bishop Hill kan man kontakta Bishop Hill<br />
Heritage Association, (309) 927-3513, som förvaltar byns<br />
museala delar.<br />
50 km från Bishop Hill ligger Galesburg på Amtraks tåglinje<br />
västerut, vilket också var en svenskstad. Den store poeten<br />
Carl Sandburg (1878-1967) föddes här, hans föräldrar hade<br />
utvandrat från Sverige, och Carl växte upp i en liten stuga<br />
på 313 East 3rd Street. Han skrev en biografi i två delar över<br />
Abraham Lincoln och fick Pulitzerpris 1950 för sin lyrik.<br />
Sandburgs aska har placerats på tomten här; Carl Sandburg<br />
Historic Site Association, (309) 375-6392, vakar över<br />
poetens födelseplats. Det ligger ett par motell på West Carl<br />
Sandburg Drive.<br />
Sheriffen Wyatt Earp föddes 25 km väster om Galesburg i<br />
Monmouth, i ett hus som nu är museum på 406 South 3rd<br />
Street, (309) 734-6419.<br />
I södra Illinois hittar man fler gamla hjältar i Chester vid<br />
Mississippiflodens bank, födelseplats för Elzie Segar som fann<br />
på Karl-Alfred; alla seriens figurer lär ha haft äkta förebilder<br />
bland Chesters invånare. ”Popeye The Sailorman” som han<br />
heter på amerikanska står staty vid Chesterbron, dessutom<br />
finns ett Karl Alfred-museum med butik. Ännu längre söderut,
nära Ohioflodens sammanflöde med Mississippi, ligger<br />
Metropolis. I det lilla samhället har man valt Stålmannen<br />
till hedersmedborgare och håller en årlig Stålmannenfest.<br />
Figuren i blå långkalsonger med röda kortkalsipper utanpå<br />
står staty framför rådhuset med mottot ”Sanning, Rättvisa<br />
– the American way”. I centrum hittar man också Super<br />
Museum, (618) 524-5518, med Stålmannen-souvenirer.
Från Chicago till Boston<br />
I n d i a n a<br />
Att sitta på ett tåg och susa genom ett obekant, men inte<br />
främmande, landskap. Om man sitter vaken en natt ser man<br />
billyktor på öde vägar, månen vinglar genom nattliga moln,<br />
plötsligt stiger ur mörkret ännu ett samhälle med lysande<br />
reklamskyltar. Precis när tåget långsamt drar vidare från en<br />
stad ser man rakt in i alkoholisternas hak intill stationen,<br />
kanske ser man under ett par sekunder in i en villaträdgård<br />
som är upplyst av gröna och gula lyktor och en flammande<br />
grill. Hela världen existerar där och för en gångs skull kan<br />
man se den, men inte röra.<br />
I söder är Chicago mer eller mindre sammanvuxet med Gary<br />
(Indiana) där alla syskonen Jackson är födda: Jackie, Tito,<br />
Jermaine, Marlon och lille Michael (f 29 aug 1958) som<br />
utgjorde Jackson 5 och systrarna La Toya och Janet (f 16 maj<br />
1966). Janet Jackson sjöng med sina bröder och medverkade<br />
i TV-serien ”Fame” innan hon LP-debuterade på egna ben.<br />
Det finns ytterligare ett antal syskon som inte gjort sig lika<br />
bemärkta. Det berättas också att pappan var mycket sträng<br />
och ofta slog barnen om de inte dansade efter hans pipa.<br />
Indianapolis är huvudstad (745 000 inv) och ligger ungefär<br />
mitt i Indiana. Bankrånaren John Herbert Dillinger föddes<br />
här den 22 juni 1903. Mamman dog när Dillinger var liten<br />
och pappan undervisade honom på ett tidigt stadium om<br />
vikten av disciplin och ansvar, men misslyckades. Gossen<br />
hoppade av från skolan och roade sig hela nätterna medan
pappan oroade sig (allt enligt FBI:s gärningsmannaprofil).<br />
Dillinger sköts i Chicago av FBI-agenter men är begravd på<br />
Indianapolis Crown Point Cemetery. Turistinformation fås<br />
på 1-800-291-8844; http://www.state.in.us/tourism/index.<br />
html.<br />
Filmstjärnan James Dean föddes 1931 i Marion (32 000 inv),<br />
norr om Indianapolis; hans grav finner man på Fairmount<br />
Park Cemetery, ett par mil söder om staden. Marion är<br />
teststad för olika produkter innan de lanseras i hela landet,<br />
eftersom Marion är så nära genomsnitts-USA man kan<br />
komma: medianinkomsten per hushåll är $37 396, hälften av<br />
invånarna är vita och hälften vanliga knegare.<br />
En av de sista kända lynchningarna av en ”nigger” i<br />
Nordstaterna ägde rum i Marion år 1930.<br />
O h i o o c h M i c h i g a n<br />
Tåget rullar under natten genom Ohio, som likt en Wettexduk<br />
draperar Eriesjöns sydstrand och i vars huvudstad Columbus<br />
(540 000 inv) författaren och satirtecknaren James Thurber<br />
föddes 1894. Turistinformation, 1-800-BUCKEYE.<br />
Under natten ankrar vi i Toledo (385 000 inv) nere i Eriesjöns<br />
vänstra hörn. Härifrån kör Amtrak bussar upp till Detroit (1<br />
timme 15 minuter).<br />
Detroit, Michigan<br />
Det är sju mil till Detroit (1,7 milj inv) som är en av USA:s<br />
största städer. I Detroit har flertalet av USA:s bilar tillverkats.
Med industrierna koncentrerades också mycket kapital till<br />
Detroit, och där det finns pengar finns det också arkitektur<br />
och konst. Vid Cranbrook Foundation, konstakademi<br />
grundad 1927 av tidningskungen George Booth, verkade<br />
svenske skulptören Carl Milles (1875-1955) och de halvfinska<br />
arkitekterna Eliel Saarinen (1873-1950) och sonen Eero<br />
Saarinen (1910-61).<br />
Ganska länge gjordes all amerikansk topplistemusik i Detroit.<br />
Det sjöngs mycket gospel i församlingarna och en prästdotter<br />
som Aretha Franklin växte upp med musiken i blodet<br />
– hennes far C L Franklin var en gigant i gospelkretsar (det<br />
har utgivits ett 70-tal liveplattor från hans högmässor). Så<br />
Aretha sjöng i pappas New Bethal Baptist Church (8450 C L<br />
Franklin Boulevard) innan hon blev världsstjärna. Smokey<br />
Robinson växte upp i North End och skrev låtar redan som<br />
barn. Även Diana Ross sjöng i kyrkokör och var dessutom<br />
granne med skivbolaget Motown som parade ihop henne med<br />
Supremes – de flesta Detroitartister hamnade på Motown.<br />
Stevie Wonder fick sin utbildning betalad av skivbolaget<br />
och lanserades som underbarn. Skivbolagsdirektören Berry<br />
Gordy Jr hade själv jobbat vid löpande bandet i Detroits<br />
bilfabriker innan startade sitt bolag. Och Motown står givetvis<br />
för ”Motortown”. På 1970-talet flyttade skivbolaget sin<br />
verksamhet till Kalifornien och gick in för ett softare sound.<br />
I det gamla huset i Detroit finns idag ett Tamla Motown<br />
Museum; 2468 Grand Boulevard; öppet dagligen; $6.
Äkta rockgitarrer tillverkas i Kalamazoo (20 mil väster om<br />
Detroit) där gitarrsnickaren Orville Gibson lyckades kränga<br />
sin första hemmabyggda gitarr 1894. Föga anade han då att<br />
Gibson-gitarrer hundra år senare skulle synas på omslagen<br />
till miljoner rockplattor och tusentals musiktidskrifter,<br />
samt bli främsta arbetsredskap för gitarrhjältar som Robert<br />
Johnson, BB King, Chuck Berry, Eric Clapton, Jimmy Page,<br />
Tony Iommi, Angus Young, Billy Gibbons… till och med<br />
Elvis Presley valde en Gibson. Kalamazoo Blues Festival<br />
arrangeras kring midsommar; $5; (616) 381-4003.<br />
Cleveland, Ohio<br />
Det var nog en del ögonbryn som höjdes i Detroit när<br />
Cleveland (750 000 inv) fick äran att bygga Rock’n’Roll<br />
Hall of Fame för motsvarande en halv miljard kronor,<br />
i konkurrens med en massa andra städer. Cleveland fick<br />
äran bland annat eftersom radiodiscjockey Alan ”Moondog”<br />
Freed (1922-65) på lokalradiostationen WJW var den första<br />
som yttrade orden ”rock’n’roll” en natt 1952 när han spelade<br />
rhythm’n’blues-skivor. Freed flyttade sedan till New York<br />
där han arrangerade konserter, medan Cleveland bannlyste<br />
Beatles och annan omstörtande musik.<br />
Med detta sagt om Clevelands dubiösa meriter, finner man i<br />
montrarna ändå många viktiga sevärdheter, t ex Buddy Hollys<br />
och John Lennons skolbetyg, och handskrivna texter av Jim<br />
Morrison, Jimi Hendrix och Lennon. Och de obligatoriska<br />
gitarrerna: Elvis gitarr från NBC:s TV-show 1968, Pete<br />
Townshends akustiska gitarr, Lennons Rickenbacker… Och<br />
scenkostymer av läder och satin. Det finns också en katalog
med 500 låtar som har format rockmusiken, listan är ganska<br />
förutsägbar – Beatles har 7 låtar, Chuck Berry 3, Black Sabbath<br />
2, David Bowie 2, Ray Charles 3 osv – men det finns udda<br />
inslag som Chics ”Le Freak”, Country Joe & The Fish ”I-Feel-<br />
Like-I’m-Fixin’-To-Die-Rag” och Kraftwerks ”Autobahn”,<br />
men inte en enda låt av nordiska artister.<br />
R o c k ’ n ’ R o l l H a l l o f F a m e<br />
Rock and Roll Hall of Fame and Museum (mån-tis &<br />
tors-sön kl 10-17:30, ons kl 10-21; sommartid kvällsöppet<br />
ons-lör; $12:95/$9:50), ligger vid sjöstranden på 1 Key Plaza i<br />
centrala Cleveland. Biljetter till museet kan förbeställas på 1-<br />
800-493-ROLL eller via Ticketmaster i de flesta amerikanska<br />
storstäder; undvik helger eftersom museet bara klarar ett<br />
begränsat antal besökare.<br />
Namnen till Hall of Fame nomineras av en kommitté med<br />
rockhistoriker, sedan sker omröstning inom en internationell<br />
referensgrupp om 1000 personer. De som får flest röster väljs<br />
in – normalt 5-7 artister per år – och de behöver inte vara<br />
döda, de kan vara grupper (John Lennon är t ex invald två<br />
gånger, dels på egen hand och dels som medlem i Beatles). De<br />
invalda – f n ett 140-tal – är oftast män. Bland de få kvinnorna<br />
märks Janis Joplin, Aretha Franklin och Tina Turner.<br />
P r a k t i s k t o m O h i o<br />
Clevelands turistbyrå, 1-800-321-1001, finns på 3100 Tower<br />
City Center. Mer information på http://www.ohioturism.<br />
com.
Från Amtrak i Cleveland kan man åka med thruway-buss<br />
via Columbus (2 1/2 timmar) till Cincinnati (5-6 timmar)<br />
och vice versa. Cleveland har förutom tåg till Chicago också<br />
järnvägsförbindelser till Washington DC, Philadelphia, New<br />
York City och Boston. Närmaste vandrarhem är HI-Stanford<br />
House, 1-800-909-4776 kod 11, på 6093 Stanford Road i<br />
Peninsula, 24 km söder om Cleveland ($10). Svårt att nå<br />
utan bil.<br />
I Ohios huvudstad Columbus kan man bo på lilla HI-<br />
Columbus, 1-800-909-4776 kod 18, på 95 E 12th Avenue vid<br />
Ohio State University.<br />
Den bilburne kan besöka små samhällen dominerade av<br />
Amishfolket (en mennonit-sekt av germanskt ursprung)<br />
– det finns museer, restauranger och Amishgårdar som tar<br />
emot turister i orter som Berlin, Sugarcreek och Walnut<br />
Creek. Uppsök Mennonite Information Center, (330) 893-<br />
3192, i Berlin. Amishkrubb (rejäl husmanskost) serveras på<br />
Dutch Country Kitchen, (330) 893-4142 och Dutch Harvest<br />
Restaurant, (330) 893-3333, drygt 1 km väster om Berlin.<br />
Det finns ett antal Bed & Breakfast i Berlin men billigast är att<br />
bo för $10 på HI-Malabar Farm, (419) 892-2055, på 3954<br />
Bromfield Road i Lucas (6 mil väster om Berlin).<br />
N i a g a r a F a l l s ,<br />
U p s t a t e N e w Y o r k<br />
I ottan står vi vid stationen i Buffalo (1/2 milj inv) där ett<br />
oändligt långt godståg rusar förbi på en armslängds avstånds<br />
från mitt huvud. Amtrak äger väldigt få egna järnvägar och
tvingas hyra in sig på privatägda järnvägsnät där den tunga<br />
godstrafiken har företräde. Därför vaknar man ofta stående<br />
på någon station eller något stickspår och får vänta. Vänta<br />
tålmodigt.<br />
Buffalo är mest en genomfartsort för Niagara Falls där<br />
Marilyn Monroe gjorde en av sina första större filmroller, i<br />
thrillern ”Niagara” (1953), där hon har rollen som mordisk<br />
hustru.<br />
Vattenfallen ligger två mil norr om Buffalo. På<br />
eftermiddagarna vid 15-tiden passeras Buffalo av ett Amtraktåg<br />
som går till Niagara från New York City (avgång från New<br />
York City kl 7.20). Bussar går ett par gånger i timmen; $1:85.<br />
Från Niagara, som ligger på gränsen mellan USA och Kanada,<br />
kan man resa vidare till Toronto.<br />
Det är en seg och mödosam dag då tåget rullar genom<br />
delstaten New York, det blir bara mer och mer försenat, och<br />
blir stående igen på en ogräsbevuxen och till synes oändlig<br />
bangård i Syracuse, bortglömt bakom ett berg av containrar<br />
med firmanamn som Evergreen och Uniglory. Tågpersonalen<br />
delar ut checkar på $25 och gratis frukostbrickor till alla<br />
passagerare, och ber om ursäkt för att vi är försenade.<br />
Efter frukostkaffe och tandborstning blickar man ut över det<br />
duggregniga landskapet med hemmaliknande skogar och<br />
kan näppeligen fatta att resan bara någon vecka tidigare gått<br />
genom Klippiga bergen och tvärs över mäktiga prärier. Vi har<br />
hunnit fara ett varv runt USA.
I Albany delas tåget i två delar, en går till Boston och en går<br />
till New York City.
Vägvisare till Boston,<br />
Massachusetts – $55 per dag<br />
Boston (600 000 inv; med förorter 4 milj) är en<br />
mycket charmig universitets- och hamnstad, som<br />
ofta för tankarna till gamla engelska städer. Och det<br />
är nu inte så underligt eftersom Boston är en gammal<br />
engelsk stad. Frihetskriget, som ledde till USA:s<br />
självständighet från britterna, startade i Bostons<br />
hamn med den berömda ”tebjudningen” och många<br />
av stadens sevärdheter anknyter till frihetstemat.<br />
Staden har dock annat att bjuda på, bland annat<br />
Museum of Bad Art som bara ställer ut dålig konst, och<br />
man ska heller inte missa den gamla författarkolonin<br />
Concord, där många kända amerikanska 1800talsförfattare<br />
begravts.<br />
Trevligast att bo i är Back Bay, ett fridfullt område<br />
med många kaféer, en kort promenad från centrum.
Frihetens stad<br />
Amerikaner föredrar själva att kalla frihetskriget för ”den<br />
amerikanska revolutionen” – i analogi med den franska<br />
revolutionen.<br />
På 1770-talet var Boston med sina 15 000 invånare en av<br />
Amerikas viktigaste städer, som centralort i den brittiska<br />
kolonin New England, som hamn, som intellektuellt<br />
centrum med Harvard-universitetet, och säkert fanns där<br />
mängder av ölsjapp där det fördes politiska diskussioner.<br />
När de engelska myndigheterna försökte pumpa sin koloni på<br />
pengar genom att införa nya skatter (på t ex kaffe, socker<br />
och vin som importerades i mängd från Europa), var det bland<br />
borgarna i Boston som de ljudligaste protesterna hördes.<br />
Bostonborna startade en handelsbojkott mot engelsmännen<br />
och England svarade med att skicka tusentals soldater,<br />
rödrockar.<br />
Efter att rödrockarna öppnat eld mot demonstranter och<br />
dödat fem bostonbor i Bostonmassakern, började stadens<br />
intelligentia, bland dem bryggarbaronen Samuel Adams<br />
(1722-1803), att driva kampanjer mot engelsmännen. Några<br />
år senare, då myndigheterna givit det engelska ostindiska<br />
kompaniet ensamrätt att frakta te till kolonierna, svor<br />
Adams och andra privatföretagare att inte ett teblad skulle<br />
lossas i Boston. Följd av ett 150-tal anhängare svärtade<br />
Adams ned ansiktet, klädde ut sig till indian, och gick ner till<br />
hamnen där bandet bordade några engelska handelsfartyg<br />
en decembernatt 1773. Under flera timmars ihärdigt arbete
dumpades tre skeppslaster med teblad, som svällde upp i<br />
vattnet så att teberget nådde högt över båtarnas relingar<br />
– vilket blev känt som Boston Tea Party (”Tebjudningen<br />
i Boston”).<br />
Engelsmännen stängde Bostons hamn i väntan på att den<br />
förstörda telasten skulle ersättas och transporterade ännu<br />
fler soldater till Boston. De upproriska amerikanerna tränade<br />
parallellt upp en egen bondearmé. Silversmeden Paul<br />
Revere (1735-1818) åtog sig att ge signal från Boston när<br />
engelsmännen började marschera mot rebellerna. Efter att en<br />
natt 1775 ha hängt upp de överenskomna varningslyktorna i<br />
kyrktornet red Revere iväg för att ansluta sig till rebellerna,<br />
men tillfångatogs halvvägs. Rebellerna förlorade det följande<br />
slaget vid Bunker Hill (17 juni 1775), men fällde ändå hälften<br />
av de engelska soldaterna.<br />
Kriget – vilket börjat med att Bostons affärsmän protesterade<br />
mot skatter – spred sig. Utan att det från början varit avsikten<br />
med bostonbornas uppror, ledde kriget till att kolonisterna<br />
bröt sig loss från England och några år senare författades<br />
den amerikanska oavhängighetsdeklarationen i Philadelphia<br />
den 4 juli 1776. Men under flera år fortsatte kriget att härja<br />
över större delen av östkusten, med plantageägaren George<br />
Washington som amerikansk överbefälhavare. Kriget blev<br />
formellt avblåst 1783. Ett nytt kortare krig mellan England<br />
och USA pågick 1812-15.
I f r i h e t e n s f o t s p å r<br />
Freedom Trail (242-5642; guidade rundturer under<br />
ledning av Park Rangers arrangeras flera gånger dagligen)<br />
liknar ingen annan turistattraktion i hela Staterna, för den<br />
är betydligt mer puritansk än Broadway på Manhattan eller<br />
The Strip i Las Vegas och andra glamourösa sevärdheter.<br />
Oräkneliga amerikaner har följt denna 5 km långa väg, som<br />
markerats med röd målarfärg i gatstenen och steg för steg<br />
leder förbi platser som varit viktiga i ”den amerikanska<br />
revolutionen”. Med jämna mellanrum stöter man på<br />
turistbyråer och fräscha offentliga toaletter, och vid alla<br />
sevärdheter finns uniformerade Park Rangers som kan svara<br />
på frågor.<br />
Börja med ett besök på turistbyrån (vid Tremont Street,<br />
mittemot West Street; se till att få The Boston Freedom<br />
Trail Brochure) i den oregelbundet formade parken Boston<br />
Common, som ska vara USA:s äldsta offentliga park (sedan<br />
år 1634). Därefter kan vi ta oss an Boston beväpnade med<br />
kartor och broschyrer.<br />
Vi vandrar längs smala och slingriga gator i den gamla<br />
stadskärnan, många bär namn efter engelska grevskap och i<br />
nästan varje gathörn finns det någonting att titta på eller en<br />
pub att trilla in i. I centrum är det inte många meter mellan de<br />
historiska platserna; vägen fortsätter sedan över den gamla<br />
Charlestownbron till norra flodstranden, som var platsen för<br />
slaget vid Bunker Hill.<br />
Under promenaden kan vi äta en bit mat på den turistiga
marknadsplatsen intill Faneuil Hall eller på någon av de<br />
italienska restaurangerna i North End eller köpa en kaffe att ta<br />
med oss från något av de talrika snabbmatställen vi passerar,<br />
av vilka de flesta (utom McDonald’s) har drickbart kaffe. Efter<br />
Freedom Trail kan vi gå en Black Heritage Trail som<br />
sträcker sig över ett betydligt mindre område på Beacon Hill.<br />
Norr om Boston Common ligger puben Bull & Finch (84<br />
Beacon Street) där man kan styrka sig med en öl innan man<br />
börjar. Just denna pub var förlaga till puben i TV-serien<br />
”Skål” och det berättas att tre producenter på jakt efter en<br />
miljö till en socialrealistisk komedi flög hit från Hollywood,<br />
eftersom Boston ända sedan den amerikanska revolutionens<br />
dagar haft ett publiv med mycket diskussioner. Efter en<br />
barrunda fastnade producenterna för just Bull & Finch, de<br />
fotograferade interiören och gav bilderna till en scenograf i<br />
Hollywood som byggde upp en identisk pub i Paramounts<br />
studio. Exteriörbilderna togs dock här på Beacon Street.<br />
T-bana till Boston Commons turistbyrå: grön/röd linje till<br />
Park Street. Buss nr 43/55.<br />
Frihetens hörnsten<br />
Efter att vi från Boston Common vandrat en bit österut till<br />
hörnet av Beacon Street och Park Street, står där rådhuset<br />
State House vars hörnsten lades av de båda revolutionärerna<br />
Samuel Adams och Paul Revere 1795 (gratis guidade turer;<br />
mån-fre kl 10-16). Bredvid Park Street Church ligger en
liten begravningsplats, Granary Burying Ground, där<br />
de båda revolutionärerna vilar, här ligger också Benjamin<br />
Franklins föräldrar och de som dog i Bostonmassakern (se<br />
ovan). Begravningsplatsen är från 1660-talet liksom lilla<br />
King’s Chapel på andra sidan Tremont Street (vid hörnet av<br />
School Street) på vars begravningsplats de första kolonisterna<br />
begravdes.<br />
T-bana: grön/blå linje till Government Center; röd/grön till<br />
Park Street.<br />
Förtjusande smala gator<br />
School Street, som leder ned i en härva av rara smala gator, har<br />
fått sitt namn efter landets första allmänna läroverk, där<br />
de är mycket stolta över att ha haft universalgeniet Benjamin<br />
Franklin (1706-1790) som elev. Franklin föddes i Boston som<br />
nummer femton i en kull om sjutton ungar, i tioårsåldern<br />
jobbade han i pappans firma med att stöpa ljus, därefter blev<br />
han lärling i broderns tryckeri, och blev sedermera känd som<br />
författare, filosof, tidningskung, vetenskapsman, uppfinnare,<br />
politiker och ambassadör. Franklin står staty intill gatan.<br />
Även Samuel Adams gick här.<br />
Också litteraturen har haft en plats på den här gatan, för i<br />
hörnet av School Street och Tremont Street bodde Charles<br />
Dickens 1842 på gästgiveriet Parker House (som fortfarande<br />
är hotell; dyrt) när han för första gången kom till USA som<br />
hyllad författare. Han gick säkert ned till bokhandeln på
gathörnet vid Washington Street, Old Corner Bookstore (3<br />
School Street), som när detta skrivs är stängd för renovering<br />
(men ska öppna igen som specialbokhandel med New England<br />
som tema). På 1840-talet huserade där förlaget Ticknor &<br />
Fields, som publicerade Henry David Thoreau, Nathaniel<br />
Hawthorne, Ralph Waldo Emerson och Henry Wadsworth<br />
Longfellow, och därför var en given mötespunkt för Bostons<br />
intellektuella.<br />
Efter att vi stått en stund i Dickens fotspår, vänder vi blicken<br />
mot Old South Meeting House på Washington Street,<br />
ett kvarter till höger, vid hörnet av Milk Street. Detta var<br />
en av puritanernas, de stränga engelska protestanternas,<br />
samlingssalar. I just denna sal orerade Samuel Adams en kväll<br />
och fick de församlade att i skydd av decembernattens mörker<br />
gå ned och stjälpa ut teet i hamnen. Inne i huset skildras allt<br />
detta i en utställning (482-6439; dagligen kl 9-17; $2:50).<br />
Om vi flanerar ett kvarter i motsatt riktning på Washington<br />
Street, kommer vi till informationscentret för National Park<br />
Service (15 State Street). National Park Service förvaltar<br />
Bostontraktens historiska sevärdheter och här kan man hitta<br />
fler kartor. Mittemot ligger Old State House där det finns<br />
ett museum över Bostons historia (720-3290; dagligen kl<br />
9:30-17; $3/$1). I nästa korsning, State Street och Congress<br />
Street, ser vi en röd fläck med målarfärg, som markerar<br />
platsen för Bostonmassakern – där fem kolonister sköts<br />
ned av engelska rödrockar. Vid begravningen deltog nästan<br />
hela stadens befolkning. Runt om står en tät skog av moderna<br />
skyskrapor i bästa Manhattanstil, tysta som galgar på en<br />
galgbacke.
T-bana: blå/orange linje till State; grön/blå till Government<br />
Center; röd/orange till Downtown Crossing. Buss nr 92/93.<br />
Faneuil Hall<br />
Om vi letar oss förbi skyskraporna kommer vi efter att ha gått<br />
ytterligare något kvarter österut (vänster) att hamna framför<br />
Faneuil Hall (vid Merchants Row). Faneuil Hall var en av<br />
revolutionärernas mötesplatser, nu har det kringliggande<br />
området blivit en modern marknad med kitschiga<br />
souvenirbutiker och en del glassiga serveringar där man kan<br />
slå sig ned och ta en kaffe, macka och lapa sol. Fast om det är<br />
vackert väder är här fullt av turister. I källaren till marknaden<br />
finns det toaletter för den som är kissnödig.<br />
T-bana: orange/grön linje till Haymarket; blå till Aquarium.<br />
Buss nr 92/93.<br />
Tebjudningen<br />
En avstickare från Freedom Trail leder söderut på Congress<br />
Street, till bron över Fort Point Channel där vi kan besöka<br />
Boston Tea Party Ship & Museum (300 Congress Street).<br />
Kostymerade guider visar runt på Beaver II, en kopia av ett av<br />
de skepp som länsades under ”tebjudningen”. Barnen får ta<br />
på sig indianfjädrar och kasta varsin telåda överbord (338-<br />
1773; dagligen kl 9-17, stängt dec-feb; $7/$3:50).
Det här är för övrigt inte den riktiga platsen för tebjudningen,<br />
som ägde rum vid en numera försvunnen kaj.<br />
T-bana: röd linje till South Station.<br />
M u s e u m W h a r f<br />
Museum Wharf med Childrens Museum, 426-8855,<br />
och Computer Museum, 423-6758, http://www.tcm.<br />
org, ligger i ett komplex på 300 Congress Street vid Boston<br />
Tea Party Museum. Dessa två museer lockar med grejer<br />
man kan pilla på – i datormuseet finns t ex robotar, ”antika”<br />
datorer och en jättelik fungerande PC som man kan gå in i och<br />
utforska från insidan.<br />
Museerna är åtskilda från varandra men öppna samtidigt<br />
tis-sön kl 10-17; $7/$6 (HI-vandrarhemmen kan förmedla<br />
rabatterade biljetter till sina gäster); förlängda tider kan<br />
förekomma sommartid; barnens museum brukar sänka<br />
inträdet till $1 efter kl 17 på fre då de även har öppet till kl<br />
21.<br />
Genom norra ändan<br />
Från Faneuil Hall följer en något längre promenad då<br />
Freedom Trail passerar under motorvägen John Fitzgerald<br />
Expressway som korsar centrala Boston. På andra sidan<br />
motorvägen möts vi av pizza- och pastarestaurangerna längs<br />
Hanover Street i den mysiga italienska stadsdelen North<br />
End.
På Hanover Streets parallellgata North Street (ta till höger på<br />
Richmond Street) ligger Paul Reveres hus från 1680 (North<br />
Square; museum över hjältens liv och livet i kolonistaden<br />
Boston; tis-sön kl 9:30-16:15 med längre öppettider på<br />
sommaren; $2:50/$1). Silversmeden Paul Revere var till<br />
ursprunget fransk hugenott, som amerikaniserade sitt namn<br />
från Apollos Rivoire. Revere blev insyltad i bryggarbaronen<br />
Samuel Adams revolutionära verksamhet på 1770-talet och<br />
göt speciella patriotiska Bostonmassaker-silvermedaljer<br />
som han sålde till de 10 000 som deltog i begravningståget.<br />
Utformningen av medaljerna lär Revere ha plagierat från en<br />
annan smed. Från sitt hus red Revere mot rebellägret på natten<br />
till den 19 april 1775, och även fast han själv togs till fånga<br />
lyckades han varsko rebellerna om att engelsmännen var på<br />
frammarsch. Ritten resulterade i omfattande mytbildning och<br />
på 1960-talet fanns det till och med ett popband som kallade<br />
sig Paul Revere & The Riders.<br />
Om vi fortsätter något kvarter uppför Hanover Street har vi<br />
på vår vänstra sida en trädkantad plats kallad Paul Revere<br />
Mall, där vi ser en staty av den berömde ryttaren. Förbi<br />
statyn leder Freedom Trail till baksidan av Bostons äldsta<br />
kyrka Christ Church, på 193 Salem Street (från 1723; även<br />
känd som Old North Church; 523-6676; dagligen kl 9-17,<br />
gudstjänster på sön; fritt inträde). Här i klocktornet hängde<br />
Revere upp två lyktor för att signalera att engelsmännen<br />
tänkte gå till attack sjövägen (medan en ensam lykta skulle ha<br />
betytt att de valde landvägen).
Framför kyrkan står vi på Salem Street. Tvärgatan Hull Street<br />
leder från kyrkan åt nordväst förbi Copp’s Hill Burying<br />
Ground, en av stadens äldsta begravningsplatser. Här ställde<br />
engelsmännen upp sina kanoner för att bombardera Bunker<br />
Hill som ligger på andra sidan om floden Charles.<br />
Om vi är hungriga nu kan vi passa på att ta lunchrast innan vi<br />
promenerar över Charlestownbron. Två bra billiga ätställen<br />
hittar vi om vi tar av nedför Snowhill Street från Copp’s Hill:<br />
Regina Pizzeria (11 1/2 Thatcher Street; tvärgata efter<br />
två kvarter) och, om man inte gillar pizza, Oasis Cafe (176<br />
Endicott Street; parallellgata runt hörnet på Thatcher). Maten<br />
på bägge är högst rekommendabel även om ställena inte ser<br />
så märkvärdiga ut. Vill man ha något som ser märkvärdigt<br />
ut, så är det bara något hundratal meter tillbaka till Hanover<br />
Streets italienska restauranger.<br />
T-bana: grön/orange linje till Haymarket eller North Station.<br />
Över floden Charles<br />
Oavsett vilken gata man följer norrut genom North End<br />
hamnar man någonstans i närheten av Charlestownbron<br />
– man kan förslagsvis följa Endicott Street som slutar precis<br />
framför bron. Från den gamla bron har vi en väldigt fin vy över<br />
Bostons inre hamn, vi ser även tydligt obelisken på Bunker<br />
Hill och slagskeppet USS Constitution.<br />
Direkt efter bron går vi ned till Constitution Road, till höger,<br />
och följer gatan mot Charlestown Navy Yard för att komma<br />
till USS Constitution. Denna vackra fregatt från 1797 deltog
visserligen inte i revolutionen, men däremot i 1812 års krig<br />
mot England. Fregatten besegrade den numerärt överlägsna<br />
engelska flottan och fick smeknamnet ”Old Ironsides” eftersom<br />
kanonkulorna bara studsade mot dess bastanta sidor av ekträ.<br />
Idag gungar museifartyget fridfullt vid kajen, medan turister<br />
kan knalla omkring på och under däck (dagligen kl 9:30solnedgång;<br />
fritt inträde). De präktiga artilleripjäserna (44<br />
st) har namn som ”Liberty Forever”. Intill finns ett museum<br />
(dagligen kl 10-18; $4/$2) som man kan skippa såvida man<br />
inte är extremt intresserad av sjöfart, samt ett turistcenter<br />
(på Water Street) där man kan vila benen. Turistcentret ger<br />
en kort audiovisuell föreställning om slaget vid Bunker Hill<br />
($3) – inget spektakulärt, men man får lite kul upplysningar<br />
inför besöket på Bunker Hill, förutsatt att man kan hänga<br />
med i den engelska berättartexten.<br />
Från hamnen är det en kort klättring upp till Bunker<br />
Hill-obelisken, som rests till minne av slaget mellan de<br />
amerikanska rebellerna och de brittiska rödrockarna 1775.<br />
Faktum är att rebellerna inte hade förskansat sig på själva<br />
Bunker Hill, utan på den mindre kullen Breed’s Hill, men de<br />
flesta som deltog i drabbningen trodde att den kullen hette<br />
Bunker Hill.<br />
Utöver förvirringen kring platsens namn, var läget inte det<br />
bästa för rebellerna: man befann sig omringade av tusentals<br />
engelska soldater på denna halvö norr om Bostons stad och<br />
väntade sig att när som helst bli utplånade. Ett klassiskt<br />
amerikanskt citat som myntades då är:<br />
–Vänta tills ni ser deras ögonvitor.
Och amerikanerna väntade. Innan de gav eld lät de<br />
engelsmännen marschera framåt tills de verkligen såg<br />
ögonvitorna och kulorna inte kunde missa. Att erövra Bunker<br />
Hill kostade engelsmännen halva deras armé – av 2200<br />
soldater fällde amerikanerna 1034. Slaget blev för bägge<br />
lägren ett bevis på att de amerikanska rebellerna var en<br />
krigsmakt att räkna med, och inte bara upproriska bönder så<br />
som engelske kungen tagit för givet.<br />
Intill finns ett litet museum (dagligen; fritt inträde) och man<br />
kan klättra upp i den 70 meter höga obelisken (byggd 1827-<br />
43) om man vill; det är 294 stånkande trappsteg dit upp och<br />
det finns ingen hiss, men väl uppe kan man överblicka hela<br />
Boston.<br />
Buss nr 92/93 från Haymarket i centrala Boston kör till USS<br />
Constitution och Monument Square.<br />
D e t s v a r t a a r v e t<br />
Utöver Freedom Trail har man i Boston stakat ut en Black<br />
Heritage Trail för att hedra de svarta invånarna. De<br />
första svarta som kom hit var slavar som auktionerades ut i<br />
hamnen i februari 1638, men i samband med den amerikanska<br />
revolutionen blev de som deltagit i kriget fria män. Vid USA:<br />
s första folkräkning år 1790 var Massachusetts den enda<br />
delstaten helt utan slavar.<br />
Beacon Hill var förr i tiden de svartas stadsdel, en kulle<br />
bakom rådhuset på norra sidan av Boston Common. Där<br />
tog de fria svarta emot slavar på flykt från andra delstater,
och höll dem gömda när prisjägarna kom och letade. Lewis<br />
Hayden (som bodde på 66 Phillips Street) förvarade alltid ett<br />
par tunnor krut under förstukvisten och om någon prisjägare<br />
ringde på öppnade han dörren med ett tänt ljus i handen och<br />
hotade att spränga hela kvarteret. Författarinnan Harriet<br />
Beecher Stowe, som skrev ”Onkel Toms stuga” (1851), var hos<br />
honom och samlade fakta när hon skulle skriva ”Nyckeln till<br />
Onkel Toms stuga – verkliga tilldragelser, på hvilka romanen<br />
af samma namn hvilar”, och träffade vid det tillfället tretton<br />
förrymda slavar som hölls gömda i huset.<br />
Black Heritage Trail är betydligt kortare än Freedom<br />
Trail och börjar vid ett minnesmärke över det amerikanska<br />
inbördeskrigets svarta regemente, som kämpade tappert i<br />
South Carolina på 1860-talet (minnesmärket står mittemot<br />
State House på Beacon Street). Härifrån kan man promenera<br />
uppför Joy Street (tvärgata till Beacon Street) in i det charmiga<br />
gamla bostadsområdet där det äldsta bostadshuset är från<br />
1797 (George Middleton House; 5-7 Pinckney Street, andra<br />
tvärgatan till Joy Street). Huset tillhörde för övrigt en veteran<br />
från den amerikanska revolutionen, som var gay och levde<br />
där med en annan ungkarl (en hårfrisör).<br />
Inga av de privatägda husen på den här rundvandringen är<br />
öppna för turister, och de enda husen man kan titta närmare<br />
på är Abiel Smith School (46 Joy Street; museum öppet tisfre)<br />
som var en skola för svarta barn, byggd på 1830-talet. Den<br />
fick stängas efter 20 år eftersom att föräldrarna inte ville att<br />
deras barn skulle segregeras. Intill ligger African Meeting<br />
House (8 Smith Court) som är den äldsta kyrkan för svarta i<br />
USA – invigd 1806. Utöver den religiösa användningen hölls
här politiska möten mot slaveriet; kyrkan har restaurerats<br />
av Museum of African American History till ursprungligt<br />
tillstånd; mån-fre kl 10-16; fritt inträde.<br />
För mer information och guidade turer kan man ringa<br />
Boston African American National Historic Site som har sitt<br />
högkvarter i Abiel Smith School, 742-5415.<br />
T-bana: grön/röd linje till Park Street.<br />
F r i h e t e n s ö l<br />
Samuel Adams (1722-1803) var en av de patriotiska<br />
överklassinvånarna i Boston som tände den gnista som ledde<br />
till det amerikanska frihetskriget.<br />
Han ärvde ett bryggeri, som han drev i bankrutt – han tycks<br />
ha föredragit att sitta på ölsjapp och orera mot det engelska<br />
styret. Så god talare var han att han provocerade fram<br />
”tebjudningen”, men hans roll i händelserna därefter är inte<br />
stor. Efter att ha undertecknat oavhängighetsdeklarationen<br />
försvann han in i en historisk dimma och tillbringade resten<br />
av sina dagar som byråkrat.<br />
Kanske var han föga mer än en vältalig fylltratt, men man<br />
kan idag i affärer runt om USA köpa ett av landets finaste öl<br />
som är döpt efter honom och bryggt efter tyska renhetslagar.<br />
Bryggeriet Boston Beer Company förvaltar sitt kulturella<br />
arv – i anslutning till bryggeriet har de grundat Samuel<br />
Adams Boston Beer Museum, där besökarna lär sig både<br />
om Adams liv som patriot och ölets historia i Boston. Guidade<br />
rundturer på tors-fre ($1); ring om tider, 522-9080.
T-bana: orange linje till Stony Brook (mot Forest Hills), gå<br />
vänster på Boylston Street, ta höger på Amory Street och<br />
slutligen vänster på Porter Street, där ni ser skylten.<br />
H a r v a r d - u n i v e r s i t e t e t i<br />
C a m b r i d g e<br />
Norr om Charlesfloden ligger stadsdelen Cambridge, med<br />
USA:s äldsta universitet, Harvard, som grundades 1636<br />
med donerade medel från engelske puritanprästen John<br />
Harvard. Universitetet är det mest prestigefyllda i landet<br />
och överträffar andra kända skolor som Princeton, Yale och<br />
Stanford. I genomsnitt blir en av tio som söker antagen,<br />
och då är de sökande ändå studenter som redan tillhör den<br />
akademiska eliten och vars föräldrar har goda kontakter<br />
och mycket pengar. Blir man antagen får man hosta upp en<br />
terminsavgift på ungefär 185 000 kronor.<br />
Här har många amerikanska författare och poeter utbildats, t<br />
ex Ralph Waldo Emerson och Henry David Thoreau. Henry<br />
Wadsworth Longfellow (1807-82) var lärare på universitetet<br />
och bodde i närheten från 1843 fram till sin död (på 105<br />
Brattle Street; nu museum med utställning över poetens liv;<br />
samma hus var dessutom högkvarter åt George Washington).<br />
T S Eliot bodde på Story Street intill Harvard Square,<br />
Thomas Wolfe gick här i början av seklet, liksom William S<br />
Burroughs några decennier senare, och på 1950-talet fanns<br />
bland studenterna Joan Baez som regelbundet spelade på<br />
musikkaféet Club 47 (47 Palmer Street) innan hon slog<br />
igenom på folkmusikfestivalen i Newport.
Kring Harvard Square hittar man allt det man förväntar sig<br />
att hitta. Billiga och mindre billiga serveringar, studentskor<br />
och studenter, punkare, andrahandsskivbutiker, bokhandlare,<br />
statyer över gubbar som jag inte har den blekaste aning om<br />
vilka de är, samt museer, teatrar och universitetsbyggnader.<br />
En besvikelse är dock att det inte finns några kaféer i riktig<br />
europeisk stil för kedjerökande glåmiga filosofistudenter<br />
med stripigt fett hår – allt är fräscht som grönsallad. På<br />
sommarkvällarna är det ändå mysigt att slå dank vid torget.<br />
Irrar vi för långt från Massachusetts Avenue hamnar vi strax<br />
i tillsynes ändlösa villaområden. Det finns en turistbyrå<br />
(öppen dagligen) vid Harvard Squares tunnelbaneuppgång<br />
där man kan boka in sig på guidade rundturer.<br />
Speciellt sevärt är Harvard University Art Museum som<br />
består av tre olika museibyggnader, Fogg Art Museum, Busch<br />
Reisinger Museum och Sackler Museum, med ingångar från<br />
32 Quincy Street respektive 29 Kirkland Street (495-9400;<br />
mån-lör kl 10-17, sön kl 13-17; $5/$3; fritt inträde på lör kl<br />
10-12). Här hittar man diverse utställningar med konst från<br />
Asien och Europa och andra ställen.<br />
Massachusetts Institute of Technology (MIT) ligger<br />
också vid Massachusetts Avenue, precis vid bron mot Boston.<br />
Institutet är världsledande på högteknologi och utvecklade<br />
t ex navigationssystemet för månraketerna på 1960-talet.<br />
Numera jobbar de med avancerade datorer som är insydda i<br />
arbetskläder, bildskärmar infällda i glasögon och annat som<br />
James Bond skulle gilla. MIT Museum (med bl a hologram;<br />
253-4444) ligger norr om institutet på 265 Massachusetts<br />
Avenue vid Main Street. MIT presenterar också konsertserier<br />
i Killian Hall, 160 Memorial Drive; 253-5249.
T-bana: röd linje stannar vid MIT och Central Square innan<br />
den kommer till Harvard Square; alternativt buss nr 1.<br />
M u s e e t f ö r d å l i g k o n s t<br />
”Konst som är för dålig för att nonchaleras”<br />
Paroll för MOBA<br />
I New York ligger MOMA - Museum of Modern Art, medan<br />
Boston har MOBA - Museum of Bad Art. Bara en amerikan<br />
skulle väl komma på tanken att grunda ett museum för den<br />
sämsta konst som någonsin skapats. Och bara en amerikan<br />
skulle förlägga museet till en pissoar i en Bostonförort. Men<br />
tilltaget har hyllats av Washington Post, Wall Street Journal<br />
och internationella konsttidskrifter.<br />
Museet startades av antikhandlaren Scott Wilson, som<br />
en dag hittade en tavla föreställande en gammal tant i blå<br />
klänning, tultande över en blomsteräng – ”Lucy in the Field<br />
with Flowers”. Istället för att slänga tavlan började Wilson att<br />
samla på dålig konst, och när hans samling omfattade 300<br />
verk arrangerade han 1993 en utställning i en god väns garage.<br />
Ryktet om hans excentriska hobby spred sig, det startades<br />
nyhetsblad och en vänförening, Friends of MOBA. En av<br />
MOBA-vännerna var biografägare, och han erbjöd museet en<br />
fast utställningslokal intill biografens pissoar.<br />
Galleriet mäter 10 x 20 meter och där hänger eller står ett<br />
urval verk ur samlingen (en något större version av museet<br />
kan köpas på CD-ROM). Dålig konst är enligt MOBA inte bara
en fråga om vilka dåliga tavlor som helst, utan urvalsnämnden<br />
(Mr Scott Wilson) följer rigorösa kriterier innan nya verk tas<br />
emot. Verken måste vara originella och uppriktigt menade,<br />
men där misslyckandet ändå är kapitalt. Uppenbart avsiktligt<br />
dålig konst tas inte emot, inte heller massproducerad<br />
konst eller reproduktioner. Nio av tio verk refuseras med<br />
motiveringen: ”It may be bad, but it’s not our kind of bad.”<br />
(Det må vara en kass tavla, men inte vår sorts kass.)<br />
MOBA ligger i Dedham söder om Boston, en stillsam förort.<br />
Biografen Dedham Community Theater är en låg tegelkåk<br />
på 580 High Street, i korsningen med Washington Street.<br />
Museibutiken (där man kan köpa affischer, T-shirt, CD-<br />
ROM och den fina färgkatalogen) är samma som biografens<br />
biljett- och popcornkassa och det är bara banderollen utanför<br />
som avslöjar vad som döljer sig i källaren. Museet är öppet<br />
samtidigt som biografen: kl 18:30-22:30 på vardagar, vid<br />
helgmatinéer även dagtid; fritt inträde. Om man vill skicka<br />
egna tavlor är adressen MOBA World Headquarters, 10 Vogel<br />
Street, Boston MA-02132 (refuserade verk returneras ej utan<br />
används i avskräckande syfte). Att bli en MOBA-vän kostar<br />
inget. Ring för säkerhets skull och kolla öppettider, 325-<br />
8224.<br />
T-bana: orange linje till Forest Hills (¢85) och därefter buss nr<br />
34E (¢60) mot East Walpole, be att få bli avsläppt i Dedham.
Praktiska upplysningar<br />
Riktnumret till Boston med omgivningar är 617.<br />
Ta sig runt<br />
Boston är en gammal stad och de slingriga gatorna är perfekta<br />
för promenader. Bostons centrum ligger på en halvö som<br />
omgärdas av hamnen och Charlesfloden. Mitt på halvön<br />
ligger stadsparken Boston Common och österut Downtown<br />
med många skyskrapor och myndighetsbyggnader. Den<br />
nordliga tippen av halvön kallas North End och är<br />
huvudsakligen italienska kvarter. Söder om Boston Common<br />
ligger Chinatown. Mot sydväst fortsätter halvön inåt<br />
fastlandet och man kommer till ett område som kallas Back<br />
Bay, där många turister bor för att ha nära till ett sympatiskt<br />
nattliv.<br />
Norr om Boston, på andra sidan Charlesfloden, ligger<br />
Cambridge och Charlestown. Man kan promenera<br />
på broarna över floden ända till Harvard-universitetet i<br />
Cambridge eller Bunker Hill-tornet i Charlestown om man<br />
vill.<br />
Kollektivtrafiken är bra och drivs av Massachusetts Bay<br />
Transportation Authority (MBTA), 1-800-392-6100;<br />
http://www.mbta.com. Det finns fyra tunnelbanelinjer<br />
(röd Alewife-Mattapan/Braintree; blå Bowdoin-Wonderland;<br />
orange Forest Hills-Oak Grove; grön Lechmere-Riverside)
som korsar staden i de fyra väderstrecken. Tunnelbanan<br />
kompletteras av ett antal busslinjer. Från den gröna<br />
linjen grenar tre spårvagnslinjer ut sig när man färdas i<br />
västlig riktning mot Riverside (linje D), till Boston College<br />
(B), Cleveland Circle (C) eller Heath (E). Trafiken börjar kl 5<br />
(sön kl 6) och slutar strax efter midnatt.<br />
Enkel avgift inom Boston: ¢85 (tunnelbana), ¢60 (buss).<br />
Man köper sina polletter (tokens) antingen i maskiner före<br />
spärrarna eller hos spärrvakt. På bussarna ska man erlägga<br />
betalning i jämna pengar, föraren växlar inte. Dagkort: $5;<br />
3-dagars $9, 7-dagars $18 (gäller för tunnelbana och buss,<br />
samt rabatter för restauranger, museer och nöjen). Byte:<br />
Mellan tunnelbanelinjerna kan man byta vid fyra korsningar<br />
i centrum.<br />
MBTA har pendeltåg för resor utanför staden; dessa avgår<br />
från North Station och South Station (se ”Ta sig vidare”).<br />
Det finns också båtar som trafikerar hamnen kring centrum,<br />
ring för närmare upplysningar: Charlestown-färjor, 227-<br />
4321; Hingham-färjor, 740-1253.<br />
Guidning<br />
Om man inte orkar gå längs Freedom Trail finns det<br />
rundtursbussar, Beantown Trolley; dagligen kl 9-16. När<br />
man väl löst biljett kan man kliva av och på som man vill.<br />
Via turistbyråerna kan man förhöra sig om guidade turer med<br />
Park Rangers, som ofta är kostnadsfria.<br />
Längs Black Heritage Trail kan man bli guidad till fots,<br />
742-5415.
Ring Gray Line Tours, 236-2148, om andra slags<br />
rundturer.<br />
Fråga<br />
Turistbyrån (1-800-888-5515) ligger i egen byggnad<br />
i stadsparken Boston Common, på 145 Tremont Street<br />
alldeles vid West Street; för information om Boston kan man<br />
också ringa 1-888-SEE-BOSTON; för turistmål i övriga<br />
Massachusetts kan man ringa 1-800-447-6277. Ska man till<br />
Cape Cod kan man ringa för att få upplysningar på (508)<br />
362-3225 och om man vill till ön Martha’s Vineyard på<br />
(508) 693-0085.<br />
Internationella vandrarhemsföreningen driver Boston<br />
Travel Center, 731-6692, http://www.tiac.net/users/<br />
hienec, på 1020 Commonwealth Ave där man kan få hjälp att<br />
hitta kartor och annat för utflykter. De har också en speciell<br />
telefonlinje för information om hela New England-regionen,<br />
730-8294, och om man planlägger resor längre norrut ska<br />
man absolut besöka dem för broschyrer och förteckningar<br />
över vandrarhemmen.<br />
Svenska konsulatet, 350-0111, ligger på 286 Congress<br />
Street.
Fler sevärdheter<br />
Efter Freedom Trail finns det flera andra saker man kan<br />
underhålla sig med. Staden har alla attraktioner som man<br />
kan förvänta sig att hitta i en storstad. När inträdesavgifter<br />
anges med två siffror (t ex $7/$3) är det första normalpriset<br />
för en vuxen utan rabatt, därefter lägsta rabattpris för<br />
barn; ”seniorer” och studerande brukar hamna någonstans<br />
däremellan.<br />
Filene’s Basement. 426 Washington Street. Mån-lör kl<br />
9:30-19, sön kl 12-18. Efter Freedom Trail är Bostons näst<br />
största turistattraktion en affär som startades 1908 för att<br />
sälja ut överblivna kläder. Allt från billigt skräp till dyra pälsar.<br />
I butiken sänks priset med 25% för varje vecka och osålda<br />
kläder skänks till välgörenhet. Prispolitiken har resulterat i<br />
kravaller – t ex 1947 när 15 000 kvinnor bröt upp dörrarna.<br />
T-bana: orange/röd linje till Downtown Crossing.<br />
Institute of Contemporary Art (ICA), 266-5151. 955<br />
Boylston Street vid Massachusetts Ave. Ons-sön kl 12-17,<br />
tors kl 12-21; $5:25/$2:25; fritt inträde tors kl 17-21. Tavlor,<br />
installationer, film, dans, varierande program. T-bana: grön<br />
linje till Hynes Convention Center-ICA; buss nr 1 eller 55.<br />
Isabella Stewart Gardner Museum, 566-1401. 280 The<br />
Fenway, intill Museum of Fine Art. Tis-sön kl 11-17; $7/$3.<br />
I detta museum, byggt som ett venetianskt 1400-talspalats,<br />
hamnade av någon orsak ett stort antal europeiska konstverk<br />
som vi nu saknar i vår egen världsdel. T-bana: grön linje (E)<br />
till Ruggles-Museum; orange till Ruggles; buss nr 39.
John F Kennedy Library & Museum, 929-4523.<br />
Morrissey Blvd, Columbia Point, Dorchester. Dagligen kl<br />
9-17; $6/$2. Museum över presidentens liv, med en nyöppnad<br />
avdelning som hyllar presidentens hustru, nationalikonen<br />
Jaqueline Bouvier Kennedy (1929-94). T-bana: röd linje till<br />
JFK-UMass och byte till buss nr 16.<br />
Mapparium, 450-3790. Christian Science Publishing<br />
Society, 250 Massachusetts Ave vid Huntington Ave. Tislör<br />
kl 10-16; fritt inträde. Den udda sevärdheten här är en<br />
målad glasglob (10 meter i diameter) som man kliver in i,<br />
och ser jordklotet från insidan med gränser som de såg ut<br />
då glasgloben tillverkades 1932-35 av arkitekten Chester<br />
Churchill. Från huset publiceras dagstidningen Christian<br />
Science Monitor. T-bana: grön linje (E) till Symphony; orange<br />
till Massachusetts Ave.<br />
Museum of Fine Art, 267-9300, program 369-3300,<br />
http://www.mfa.org. 465 Huntington Ave – gångavstånd från<br />
Back Bay (söderut på Hemenway Street). Mån-tis kl 10-16:45,<br />
ons-fre kl 10-21:45, lör-sön kl 10-17:45 (vissa delar av museet<br />
är stängda tors-fre efter kl 17); $10/$8, ungdomar under 17<br />
år gratis; lägre entré på tors-fre efter kl 17; valfritt inträde på<br />
ons kl 16-21:45. Fritt inträde till butik och museibibliotek.<br />
Museet har en utomordentlig samling av tavlor, grafik och<br />
skulpturer, alltifrån det historiska Egyptens till sekelskiftets<br />
franska konst. Dessutom filmvisningar. T-bana: grön linje (E)<br />
till Ruggles-Museum; orange till Ruggles.
Kultur & Nöje<br />
Boston är en universitetsstad med allt vad det innebär av<br />
litterära nöjen, kultur och fylleri. Det finns pubar, rockklubbar;<br />
studentikosa tidningen INsite har en klubblista.<br />
Många teatrar ligger i teaterdistriktet – söder om Boston<br />
Common, gå ned längs Tremont Street.<br />
Mycket händer i området kring Harvard-universitetet i<br />
Cambridge (tänk på att sista tunnelbanan till centrum går<br />
omkring kl 00:30).<br />
Biljetter till de flesta evenemang köper man hos BosTix<br />
som har kontor vid Faneuil Hall (i hörnet av Congress och<br />
State) och på Copley Square (vid Boylston, något kvarter<br />
norr om Back Bay-stationen). Luckan vid Faneuil Hall är<br />
stängd på måndagar, annars är bägge öppna kl 10-18 (sön<br />
kl 11-16). Överblivna biljetter dumpas till halva priset på<br />
föreställningsdagen.<br />
Back Alley Theater, 576-1253. Inman Square, 1253<br />
Cambridge Street i Cambridge. Improviserade komedier,<br />
biljetter ca $12. Buss nr 69 från Harvard Square går nära.<br />
Berklee Performance Center, 266-1400. Berklee<br />
College of Music, 136 Massachusetts Ave vid Boylston.<br />
Konserter med världsmusik osv. T-bana: grön linje till Hynes<br />
Convention Center-ICA.<br />
Bookcellar Cafe, 864-9625. Porter Square, 1971<br />
Massachusetts Ave i Cambridge. Poesiuppläsningar.
Boston Center for the Arts, 552-2702. Boston College,<br />
539 Tremont Street. Black Box Theater och konstgalleri.<br />
T-bana: orange linje till Back Bay; grön till Arlington.<br />
Charles Playhouse, 426-6912. Teaterdistriktet, 74<br />
Warrenton Street (parallellgata väster om Tremont Street).<br />
Kan ha intressanta off-Broadway-produktioner. T-bana: grön<br />
linje till Boylston.<br />
Club 47, 492-7679. 47 Palmer Street i Cambridge. Musikkafé<br />
där Joan Baez brukade spela innan hon slog igenom.<br />
Colonial Theater, 426-9366. Teaterdistriktet, 106<br />
Boylston Street (söder om Boston Common). Repertoarteater.<br />
T-bana: orange linje till Chinatown; grön till Boylston.<br />
Huntington Theater Company, 266-0800. 264<br />
Huntington Ave. $12-47. T-bana: grön linje (E) till Symphony;<br />
orange till Massachusetts Ave.<br />
Middle Eastern Corner, 492-9181. 472 Massachusetts<br />
Ave, Cambridge. Jazz och poesi på söndagskvällar, orientalisk<br />
mat och öl. Rockkonserter.<br />
Shubert Theater, 426-4520. Teaterdistriktet, 265<br />
Tremont Street. T-bana: orange linje till NE Medical Center;<br />
grön till Boylston.<br />
Symphony Hall, 266-1200. 301 Massachusetts Ave vid 251<br />
Huntington Ave. Biljetter $12:50-45. Lättare orkestermusik<br />
med Boston Pops, musikalmelodier och populära filmmelodier<br />
från Hollywood hela sommaren. Under hösten och våren<br />
spelar Boston Symphony Orchestra mer seriöst. T-bana:<br />
grön linje (E) till Symphony.
Wang Center for the Arts, 1-800-223-0120.<br />
Teaterdistriktet, 268 Tremont Street. Teater. T-bana: orange<br />
linje till NE Medical Center; grön linje till Boylston.<br />
Kalendarium<br />
En söndag i slutet av mars uppmärksammas på flera<br />
håll i New England Maple Sunday, då det äts enorma<br />
mängder glass och våfflor med varm lönnsirap – ofta har<br />
sirapsfabrikerna gratis provsmakningar (speciellt norrut<br />
i Maine). Paul Reveres ritt för att varna de patriotiska<br />
rebellerna återupplevs den tredje måndagen i april, från<br />
Boston till Lexington. I maj hålls ceremonier vid Basketball<br />
Hall of Fame i Springfield, (413) 781-6500. I slutet<br />
av juni pågår veckolånga Nantucket Film Festival för<br />
oberoende film, med ”readings”, paneldiskussioner och<br />
seminarier med filmskapare under titeln ”Morningcoffee<br />
with…” på ön Nantucket, (508) 325-6274; http://www.<br />
nantucketfilmfestival.org. Den 4 juli ger Boston Pops en<br />
gratiskonsert på The Esplanade i Boston. Samtidigt<br />
pågår under några dagar Bostons årliga hamnfestival då<br />
restaurangerna tävlar om att servera bästa Clam Chowder<br />
(skaldjursrätt), 227-1528. Jacob’s Pillow Dance Festival<br />
(juli) arrangeras av ett dansinstitut grundat av Ruth St Denis<br />
(årligen sedan 1940) och är en av USA:s främsta festivaler för<br />
modern dans; i Lee, (413) 637-1322. I slutet av november<br />
firas Thanksgiving med extra frenesi i Massachusetts där
Mayflower-pilgrimerna landsteg (Thanksgiving firas till<br />
minne av den första skörden i det nya landet).<br />
Sova<br />
Boston är en glad studentstad och man kan med fördel välja<br />
att bo i Back Bay-området där det finns en massa kvällsnöjen.<br />
(Bokstäverna inom parentes hänvisar till markeringar på<br />
kartan.)<br />
Lämpligt nog har Hostelling International två vandrarhem<br />
att erbjuda, dels (a) HI-Boston, 1-800-467-8222, fax<br />
424-6558, epost: bostonhostel@juno.com, på 12 Hemenway<br />
Street (från Massachusetts Ave går man ett kvarter västerut<br />
på Boylston eller Haviland); öppet dygnet runt och med över<br />
200 bäddar; $18; privata rum till extra kostnad (T-bana:<br />
grön linje till Hynes-ICA). Sommartid finns i närheten (b)<br />
HI-Back Bay Summer Hostel, (617) 353-3294 (samma<br />
fax och epost som ovan) på 512 Beacon Street i ett charmigt<br />
dammigt gammalt elevhem om man skulle bli utan plats i det<br />
förstnämnda; $18; öppet 13 juni-24 aug.<br />
Det finns några andra vandrarhem i staden, man kan t ex<br />
överväga att bo på (c) Irish Embassy Hostel, 973-4841,<br />
fax 720-3998, på 232 Friend Street i de gamla kvarteren<br />
mittemot North Station. Läget är väldigt centralt och dessutom<br />
bor man ovanpå en pub, Irish Embassy, och har tillgång till öl<br />
och nattliga nöjen med krypavstånd hem; extremt trångbott;<br />
$15 i sovsal; $30 i eget rum.<br />
Något dyrare kan man bo på (d) YMCA, 536-7800, som har
flera hus i staden; huvudbyggnaden på 316 Huntington Ave<br />
i Back Bay har gym och simbassäng, övernattning kostar ca<br />
$50.<br />
Äta<br />
Bostongurka hade de inte hört talas om när jag frågade<br />
korvgubben:<br />
–Do you have Boston Cucumber?<br />
I USA kallas Boston däremot för ”staden där de äter bakade<br />
bönor” och det bådar ju inte särskilt gott. Men tack vare att<br />
det finns så mycket studenter har man dock en ganska billig<br />
matflora att tillgå.<br />
Trevligast är Back Bay-området där man kan hänga på Other<br />
Side Cosmic Cafe (407 Newbury Street vid Massachusetts<br />
Ave; 10% rabatt för STF-medlemmar), populärt bland<br />
bohemiska studenter, det serveras juice och mackor och<br />
pajer. Annars ligger många barer uppradade på parallellgatan<br />
Boylston Street, som är lite av en ute-gata, prova t ex:<br />
Samuel Adams Brew House (710 Boylston vid Exeter,<br />
trevlig bar som slår ett slag för ölkultur, ölprovsmakning<br />
samt Samuel Adams-produkter), Small Planet Bar & Grill<br />
(565 Boylston; pizza, mexikanskt och hamburgare i salig<br />
blandning), Rattlesnake Bar (384 Boylston) och Parish<br />
Cafe (361 Boylston; mackor och öl).<br />
I området mellan Back Bay och Boston Common, på Newbury<br />
Street vid Clarendon, får man billiga bagel, kaffe och<br />
fräscha sallader på Rebecca’s Cafe, och om man tänder på<br />
orientaliskt ska man inte missa Cafe Jaffa (48 Gloucester
Street) där man får rabatt på den redan billiga maten om<br />
man bor på HI:s vandrarhem; en stadig middag med öl går<br />
på under $15.<br />
På Quincy Market vid Faneuil Hall finns all slags mat och<br />
många uteserveringar, och mycket turister. Om man vill<br />
komma undan från andra turister kan man gå uppför trapporna<br />
till Durgin-Park Market Dining Rooms (340 North<br />
Market Street) som sedan 1826 serverar äkta jänkarkrubb à la<br />
Boston – för $20 kan man äta ”yankee pot roast” (något slags<br />
gojsigt kött med grönsaksfyllning och äppelmos), bakade<br />
Bostonbönor (vita bönor i tomatsås) och äppelpaj med glass<br />
och kaffe. Det är inte någon särskilt märkvärdig mat, men den<br />
förklarar utan onödiga understrykningar varför amerikansk<br />
matlagning inte satt några spår på världskartan annat som<br />
junkfood. I källaren finns en ostronbar.<br />
Om man går Freedom Trail genom North End finns där gott<br />
om ställen att äta lunch på, billigaste och bästa tipsen är att<br />
gå till något av följande två undanskymda ställen, Oasis Cafe<br />
(176 Endicott Street) med art déco-interiör, jazz och hemlagat<br />
krubb, eller Regina Pizzeria (11 1/2 Thatcher Street) som<br />
sägs ha Bostons bästa pizza.<br />
Om man tänder på italiensk mat finns det gott om sådant<br />
i North End, om man brinner för kinesiskt kan man prova<br />
någon restaurang i Bostons Chinatown (T-bana: gul linje till<br />
Chinatown), promenera längs Beach, Kneeland och Tyler<br />
Street, som har många restauranger.<br />
Restauranger som serverar fisk- och skaldjur tenderar att<br />
vara dyra, men det finns en mycket ansedd kedja som går<br />
under namnet Legal Sea Foods där man får ostron och
”Clam Chowder” (Boston Park Plaza Hotel, 35 Columbus<br />
Ave; Statler Office Building, 27 Columbus Ave; Copley Place,<br />
100 Huntington Ave; Prudential Center, 800 Boylston Street;<br />
Kendall Square, 5 Cambridge Center, osv).<br />
Harvardstudenter har sedan 1960 kunnat smälla i sig stora<br />
köttiga hamburgare, färska pommes frites och tjock frappé på<br />
Mr & Mrs Bartley’s Gourmet Burgers & Salads (1246<br />
Massachusetts Ave) för $10: Prima junkfood med namn<br />
som Elvisburger (med ost, champinjoner och bacon) eller<br />
Madonnaburger (bara kött mellan bröden).<br />
Läsa<br />
Helt i en klass för sig bland amerikanska reklamfinansierade<br />
gratistidningar är Boston Improper som är mer som ett<br />
riktigt magasin, med bra färgtryck och en blandning av tunga<br />
reportage och recensioner på kultur och krogar. En annan<br />
tidning att bläddra genom är universitetsknutna INsite<br />
Magazine som är lite tunn. Värd en titt är också Boston TAB.<br />
Ta sig vidare<br />
Järnvägsstationerna är fyra till antalet varav tre ligger<br />
centralt, South Station, Back Bay och North Station. South<br />
Station, 482-3660, är den huvudsakliga knutpunkten för<br />
alla fjärrtåg och många pendeltåg. Stationen på sydsidan av<br />
stadens centrum har sin huvudentré från Summer Street (vid<br />
Atlantic Ave); vänthallen är öppen kl 5:30-03:00. Back Baystationen<br />
ligger väster om centrum och en del tåg stannar där,
det är en bra station att stiga av vid om man ska till något hotell<br />
eller vandrarhem i området. Entrén är på 145 Dartmouth<br />
Street, man tar till höger för att komma till Boylston-gatan,<br />
sedan vänster mot Back Bay. North Station ligger i norr,<br />
vid Charlesfloden, och trafikeras av pendeltåg (126 Causeway<br />
Street; orange/grön T-bana). Söder om Boston ligger Route<br />
128 Station där man inte ska gå av (den betjänar bara<br />
förorter). Till New York går tåg från South Station nästan<br />
varje timme; enkel resa kostar $45.<br />
Bussterminal för Greyhound, 1-800-231-2222, och<br />
Trailways, 1-800-639-3317, m fl ligger i anslutning till<br />
South Station. Av Trailways får man 10-20% rabatt med<br />
STF:s medlemskort. Från Boston arrangeras billiga bussresor<br />
till New York och vidare till Washington DC med East Coast<br />
Explorer, 1-800-610-2680 eller http://www.pipeline.<br />
com/~nyguide/ece; två gånger per vecka med uppehåll<br />
vid sevärdheter på vägen och hämtning/avstigning vid<br />
vandrarhem.<br />
Logan Airport, 1-800-23-LOGAN, ligger öster om centrum<br />
på en egen halvö. T-bana: blå linje till ”Airport”, varifrån det<br />
går gratis skyttelbussar till alla fem terminaler.<br />
Auto Driveaway, 731-1261, förmedlar driveaway-bilar.<br />
Värt att veta om ”New England”<br />
New England är samlingsnamnet för flera delstater<br />
i nordöstra USA, nämligen Maine, Vermont, New<br />
Hampshire, Massachusetts, Rhode Island och<br />
Connecticut. New England koloniserades mycket tidigt av
europeiska pilgrimer, härifrån kom USA:s första författare<br />
och här finns gamla kyrkor. Det är inte heller konstigt att<br />
Stephen King förlagt handlingen i de flesta av sina rysare<br />
till New England, eftersom det är enda området i USA med<br />
gammaldags europeisk vidskepelse om troll och häxor (på<br />
annat håll i landet är det ju mest Mutant Ninja Turtles som<br />
injagar oss med skräck).<br />
Massachusetts huvudstad är förstås Boston. Beträffande<br />
Concords författarkoloni, se bokens sista kapitel: ”Slutet på<br />
resan”.<br />
Ett par mil nordost om Boston ligger Salem (41 000 inv) som<br />
är känt för sina häxrättegångar år 1692. Man kan nästan få<br />
för sig att de är stolta över sitt nattsvarta förflutna eftersom<br />
staden försöker dra turister till Salem Witch Museum, (508)<br />
744-1692, i en f d unitarisk kyrka på 19 1/2 Washington<br />
Square (dagligen kl 10-17; $4) och Witch Dungeon Museum,<br />
(508) 839-3500, 16 Lynde. Häxavrättningarna tycks ha varit<br />
ett utslag av religiösa fejder mellan olika kyrkliga fraktioner –<br />
19 kvinnor hängdes för att de manliga prästerna bråkade. I<br />
Salem finner man författaren Nathaniel Hawthornes (1804-<br />
64) födelseplats och ett museum i House of The Seven Gables,<br />
(508) 744-0991, på 54 Turner Street (dagligen kl 10-16:30;<br />
$7) – ”Huset med de sju gavlarna” har givit namn åt en av<br />
Hawthornes böcker. Intressant nog var en av hans förfäder<br />
domare vid häxdomstolen, vilket bekymrade författaren hela<br />
livet. Från Bostons North Station tar man pendeltåg mot<br />
Ipswich-Rockport för att komma till Salem. Om man får tid<br />
över kan man flanera i den gamla hamnen.
Beatförfattaren Jean-Louis ”Jack” Kerouac föddes 1922 i den<br />
ganska fattiga staden Lowell nordväst om Boston. Familjen<br />
var halvfransk och halvkanadensisk, därav namnet. Trots<br />
familjens fattigdom lyckades Kerouac försäkra sig om ett<br />
stipendium till Columbia-universitetet i New York (tack vare<br />
sina idrottsmeriter). Där fick han Allen Ginsbergs hjälp att ge<br />
ut sin delvis självbiografiska debutroman ”The Town and the<br />
City” (1950) som handlar om en familj i Lowell. Staden är f<br />
ö känd som startpunkten för den amerikanska industriella<br />
revolutionen och har landets äldsta väveribyggnader.<br />
Pendeltåg avgår från Bostons North Station.<br />
Söder om Boston sträcker sig en underligt krökt udde ut i<br />
Atlanten, Cape Cod, populär bland badare och solare. Längst<br />
ute på udden ligger Provincetown, en ort med bara några<br />
tusen invånare – som sväller till det mångdubbla så fort det<br />
blir sommar. I själva Provincetown kan man bo på Outermost<br />
Hostel, (508) 487-4378, på 28 Winslow Street ($14); annars<br />
har Hostelling International vandrarhem 16 km söder om<br />
Provincetown i Truro, HI-Truro, (508) 349-3889, på<br />
North Pamet Road ($12; stängt sept-19 juni), och ytterligare<br />
30 km söderut i Eastham, HI-Mid-Cape, (508) 255-2785,<br />
fax 240-5598, på 75 Goody Hallet Drive ($12; dyrare privata<br />
stugor; stängt 14 sept-8 maj). På fastlandssidan av Cape<br />
Cod Bay, närmare Boston, ligger vandrarhemmet Bunk &<br />
Bagel, (508) 830-0914, på 51 Pleasant Street i Plymouth,<br />
i närheten av platsen där Mayflower-pilgrimerna förmodas<br />
ha landstigit i december 1620 och ristat i en häll, den s k<br />
Plymouth Rock.
Turistbyrån för Cape Cod nås på (508) 362-3225, http://<br />
www.capecodchamber.org. Bussar dit körs av Plymouth<br />
& Brockton Bus Line, (508) 746-0378; fyra dagliga<br />
bussar i vardera riktning; från South Station (Boston) till<br />
Provincetown (4 timmar; $20/t o r $38) via Plymouth ($8/t<br />
o r $14), Eastham ($15/t o r $28), Truro ($18/t o r $34).<br />
Från Boston kan man ta båt till Provincetown med Bay State<br />
Cruise Company (t o r $30); (617) 457-1428.<br />
Från Hyannis (120 km söder om Boston; $11/t o r $20 med<br />
buss) på Cape Cods sydsida går färjor till Massachusetts<br />
öar, Martha’s Vineyard och Nantucket; med Woods Hole<br />
Steamship Authority, (508) 477-8600 och Hy-Line Cruises,<br />
(508) 778-2600 (trafikerar också mellan öarna). HIvandrarhemmen<br />
förmedlar rabatterade biljetter till färjorna<br />
och billigare cykel- eller mopedhyra på öarna.<br />
På den närmast belägna ön Martha’s Vineyard har en massa<br />
kändisar semestrat, t ex USA:s presidentfamiljer, CBS gamle<br />
nyhetsankare Walter Cronkite och popstjärnan John Lennon<br />
med familj, och i vattnet utanför filmade Steven Spielberg<br />
den numera närmast klassiska ”Hajen”. Det kan vara dyrt att<br />
bo på ön om man tar in på pensionat, men som tur är finns<br />
HI-Martha’s Vineyard, (508) 693-2665, fax 693-2699,<br />
Edgartown-West Tisbury Road, West Tisbury ($12; stängt<br />
nov-mars). För att ta sig dit hyr man lämpligen en cykel vid<br />
färjeläget i Vineyard Haven och cyklar till vandrarhemmet<br />
11 km söderut.<br />
Nantucket är också ett populärt semestermål med gammal<br />
kolonialbebyggelse och fina stränder. Herman Melville bodde
en tid på ön när han skrev på sitt mästerverk ”Moby Dick”.<br />
Nuförtiden är årets begivenhet filmfestivalen i slutet av juni,<br />
Nantucket Film Festival. Det sommaröppna vandrarhemmet<br />
HI-Nantucket, (508) 228-0433, ligger på öns södra sida, vid<br />
Surfside Beach, 5 km från färjeläget.<br />
Norr om Massachusetts<br />
Norr om Massachusetts ligger de små delstaterna New<br />
Hampshire (1,1 milj inv) och Vermont (560 000 inv).<br />
Järnvägen upp till Montreal i Kanada följer ganska exakt<br />
gränsen mellan delstaterna men håller sig på Vermont-sidan,<br />
bl a kan man komma till Vermonts huvudstad Montpelier,<br />
där man kan bo på HI-Capitol Home Hostel, (802) 223-<br />
2104.<br />
I Vermont bor amerikanska jultomten på Santa’s Land<br />
i Putney (närmaste järnvägsstationer i Brattleboro<br />
eller Bellows Fall); med åkattraktioner, djurpark och<br />
julklappshandel; öppet juni-dec kl 10-17, (802) 387-5550.<br />
Hostelling International har flera vandrarhem i Vermont,<br />
ring Yankee Council för mer information om dessa, (860)<br />
236-2027.<br />
Längst uppe i USA:s nordöstra hörn ligger delstaten Maine<br />
(1,2 milj inv) där författaren Stephen King bor i Bangor –<br />
många av hans historier är förlagda till trakterna runtom.<br />
Huvudstaden heter Augusta. Delstatens tre vandrarhem<br />
är öppna endast sommartid: vid kusten ligger HI-Portland<br />
Summer Hostel, (207) 874-3281, på 645 Congress Street
centralt i staden Portland, och HI-Bar Harbor, (207)<br />
288-9336, på 27 Kennebec Street i Bar Harbor (Greyhound<br />
passerar nära vandrarhemmet). I inlandet och mycket isolerat<br />
ligger HI-Wadsworth Blanchard Farm, Rural Route-2 i<br />
Hiram, där man bor på en gammal bondgård som ägdes av<br />
kusiner till författaren Henry Wadsworth Longfellow.<br />
Turistupplysning: Maine, 1-800-533-9595; New<br />
Hampshire, 1-800-258-3608; Vermont, 1-800-VERMONT<br />
eller http://www.discover-vermont.com.<br />
Söderut från Massachusetts<br />
När man färdas från Massachusetts mot New York passerar<br />
man genom den lilla delstaten Rhode Island (1 milj inv)<br />
och tågen stannar bl a i huvudstaden Providence. Söder om<br />
Providence ligger Newport (40 000 inv) vid Atlantkusten,<br />
mest känd för sina musikfestivaler: varje sommar hålls i Fort<br />
Adams State Park vid hamnen en klassisk festival (juli), en<br />
folkmusikfestival (aug) och en jazzfestival (något senare i<br />
aug). I synnerhet är Newport Folk Festival en institution<br />
inom amerikanskt musikliv sedan 1959, där bland andra Joan<br />
Baez och Arlo Guthrie slagit igenom, (401) 847-3700.<br />
Från Rhode Island kommer tåget till delstaten Connecticut<br />
(3,3 milj inv). Det berömda Yale-universitetet dit svenska<br />
kronprinsessan Victoria förlagt sina studier ligger i New<br />
Haven (140 000 inv), och nås per Amtraktåg. På Yale gick<br />
även James Fenimore Cooper (vars far grundat staden<br />
Cooperstown) som studerade från 1803 tills han blev
elegerad något senare, pga slagsmål och en explosion som<br />
han förorsakat. Efter flera år till sjöss började han skriva, han<br />
skrev bl a ”Den sista mohikanen” och flera andra böcker om<br />
pionjärhjälten Skinnstrumpa och indianen Uncas.<br />
I Connecticut finns några få vandrarhem. Ett i huvudstaden<br />
Hartford, HI-Mark Twain Hostel, 1-800-909-4776 kod<br />
21, fax (860) 236-4468, på 131 Tremont Street ($13), ligger<br />
i ett grannskap där kända författare som Mark Twain och<br />
Harriet Beecher Stowe bott.<br />
Turistupplysning: Connecticut, 1-800-CT-<br />
BOUND; Rhode Island, 1-800-556-2484; http://www.<br />
visitrhodeisland.com.
Slutet på resan<br />
Nu har vi sett USA. Och det återstår bara en sak. Sista dagen<br />
i Boston sätter vi oss på pendeltåget, kl 8:55, för att åka till<br />
historiska Concord, ett litet samhälle ute i skogen, flera<br />
mil väster om Boston. Concords namn betyder ”Harmoni”,<br />
men detta var en krigsskådeplats under den amerikanska<br />
revolutionen i slutet av 1700-talet. Under 1800-talet blev<br />
samhället något av en författarkoloni där många av Den nya<br />
världens främsta skriftställare hade sin fasta vistelseort.<br />
Dagens Concord förefaller dock ha förvandlats till en tjusig<br />
villaförort till Boston. Stationshuset är ombyggt till butiker<br />
och biljettförsäljningen har flyttats in i konditoriet Coggin’s<br />
Bakery, där vi kan köpa oss bagel och kaffe för $2:75.<br />
När vi flanerar på bygatorna ser vi många fina trähus från<br />
1700-talet. Nya hus är byggda i en stil som ska likna de gamla<br />
byggnaderna, det är förmodligen ett symtom på den starka<br />
sociala kontrollen i en sådan här exklusiv förort.<br />
Före frihetskriget hade de flesta husägare slavar istället för<br />
jordfräs, hushållsmixer och andra elektriska maskiner. Dessa<br />
slavar bodde i ruckel i skogen bakom villorna. Bortsett från<br />
något enstaka undantag, som slaven Caseys jordkula vilken<br />
markerats med en skylt, är slavarnas boningar spårlöst<br />
utraderade. Det enda skälet till att man minns Casey är för<br />
att han 1775 rymde för att delta i frihetskriget, och sedan<br />
återvände till Concord som en fri man.<br />
För att komma från järnvägsstationen till centrum går man<br />
Sudbury Road upp till Main Street, som är Concords
huvudgata (ursprungligen hette gatan Mill Dam). Längs<br />
huvudgatan ligger det ett par bokhandlar där man kan<br />
hitta böcker av bygdens kända 1800-talsförfattare. Main<br />
Streets korsning med Lexington Road är den lilla byns<br />
mittpunkt, och inte långt därifrån står en säsongsöppen<br />
turistinformationskiosk, (508) 369-3120, mitt i en åker<br />
intill Lexington Road. Concord är ett ytterst stillsamt samhälle,<br />
inser vi när vi står på denna plats. Med ett inbjudande lugn.<br />
Och att författare bott här, det är vi beredda att tro.<br />
Begravningsplatsen Sleepy Hollow Cemetery har en<br />
speciell ”författarbacke” (Authors Ridge) där de ligger på<br />
rad, som en enda stor familj. Vi kommer dit genom att fortsätta<br />
österut på Main Street på andra sidan Lexington Road.<br />
Ralph Waldo Emerson (1803-82) var en Harvardutbildad<br />
präst som protesterade mot ortodoxa kyrkliga tankar. 29<br />
år gammal reste han till Europa där han umgicks med<br />
författarkollegor som Coleridge och Wordsworth. När han<br />
återvände till USA bosatte han sig i Concord 1835, och började<br />
formulera sin filosofiska ståndpunkt i skrift. Emerson drog<br />
en mängd andra författare till Concord och de flesta av dem<br />
blev anhängare till en romantisk-idealistisk-individualistisk<br />
lära som kallades transcendentalism och som hävdade att<br />
prästerskapet är en överflödig buffert mellan människorna<br />
och gudomen. Och att var och en är sin gud närmast. Och<br />
Emerson var deras överstepräst.<br />
År 1842 flyttade Nathaniel Hawthorne (1804-64) hit för att<br />
få skrivro – även om han log i mugg åt transcendentalisternas<br />
förehavanden. Andra författare, måhända mindre ihågkomna,<br />
men desto mer transcendentalistiska, var en udda folkbildare
vid namn Bronson Alcott (1799-1888), och hans mer<br />
framstående dotter Louisa May Alcott (1832-88), som blev<br />
en av USA:s första stora kvinnliga författare. Kritikern och<br />
författaren Margaret Fuller (1810-50), en av USA:s ledande<br />
feminister, tillhörde också kretsen kring Emerson och<br />
Bronson Alcott. Fuller var redaktör för transcendentalisternas<br />
tidskrift The Dial, men skrev dessutom det monumentala<br />
verket ”Women in the Nineteenth Century” (1845) innan hon<br />
reste till Italien för att äkta en markis. Tyvärr utplånades hela<br />
den Fullerska familjen i ett skeppsbrott på hemvägen. Denna<br />
färgstarka kvinna har inspirerat till romanhjältinnor hos både<br />
Hawthorne och andra författare.<br />
Och slutligen fanns där Henry David Thoreau (1817-1862),<br />
något yngre än de andra, en gosse från trakten, född och<br />
uppvuxen i Concord – och troligen betraktad som en parvel<br />
av de stora författarna. Men Thoreau gav Concord en plats på<br />
den litterära världskartan med sin bok ”Walden”.<br />
Concord Museum, (508) 369-9763. 200 Lexington<br />
Road. Mån-lör kl 9-17, sön kl 12-17; $6/$3. Museum över<br />
byns historia, bland annat med presentationer av de illustra<br />
författarna som bott här. Emersons hus ligger nära museet.<br />
Till Concord åker man med pendeltåget från Bostons North<br />
Station, mot Fitchburg South Acton, i rusningstid går de<br />
var 30:e minut, annars är det ett par timmar mellan tågen;<br />
enkel resa $3:25, rabatter för barn och familjer. Stationen i<br />
Concord ligger på Thoreau Street.
T i l l W a l d e n<br />
Från järnvägsstationen tar vi till höger på Thoreau Street<br />
som löper rakt framför stationen. Vi flanerar till slutet av<br />
Thoreau Street där denna mynnar ut i Walden Road,<br />
som vi följer åt höger (åt andra hållet leder Walden Road<br />
tillbaka in till byn). Vi korsar en motorväg (Route-2) och<br />
fortsätter ytterligare en bit tills vi kommer till den stora<br />
parkeringsplatsen vid Walden Pond. Nedanför backen vid<br />
sidan av vägen finns en populär badstrand med mycket barn.<br />
Antalet badgäster i den lilla tjärnen (500 000 per år) lär vara<br />
alldeles för stort, och har lett till så omfattande jorderosion<br />
att delar av stranden spärrats av.<br />
Intill badplatsen står en kopia av Henry David Thoreaus<br />
torp i bästa finnmarksstil och på framsidan finner man en<br />
underligt kort staty av en stram Thoreau, med ett skägg som<br />
för tankarna till påskris.<br />
Om vi förmår att lämna badstranden i tjärnens östra ända,<br />
kanske efter ett dopp som belöning för att vi tagit oss hit,<br />
kan vi bege oss in i den mörka barrskogen som sträcker sig<br />
upp längs norra stranden. Det rasslar i snåren när de röda<br />
ekorrarna flyr, och myggen sänker sig som ett moln när vi<br />
skyndar nedför en stig mot en fuktig sänka. Där markerar nio<br />
stenpelare var det riktiga torpet låg.<br />
Henry David Thoreau föddes i Concord den 12 juli 1817. Vid<br />
16 års ålder studerade han redan på Harvard – grekiska, latin<br />
och gamla engelska ballader – för att bli lärare, men inriktade<br />
sig istället på att skriva och hålla föredrag. I två år, från 24<br />
års ålder, var han dräng och lärjunge hos filosofen Emerson
och kom därigenom i kontakt med 1800-talets amerikanska<br />
intellektuella giganter. För att vidareutveckla Emersons tankar<br />
(t ex idén att individen skulle uppnå en andlig förening med<br />
buskar och träd) och prova sin egen teori om att minimerad<br />
kontakt mellan människa och samhälle är det bästa för bägge<br />
parter, flyttade Thoreau 1845 ut till Walden, som då låg i en av<br />
de sista storskogarna i Massachusetts jordbruksbygder. Där<br />
skulle han under två år försörja sig på det han producerade<br />
med sina egna händer, och om detta handlar hans klassiska<br />
bok ”Walden”. När experimentet var avklarat och han flyttade<br />
bort från Walden, var han trettio år gammal, och det känns<br />
på något vis lämpligt att jag kommer ut hit på min egen<br />
trettioårsdag, för att förstå åtminstone en liten smula.<br />
Jag har levt ungefär trettio år på denna planet, och väntar<br />
fortfarande på att få höra en gnutta värdefulla eller ens ärligt<br />
syftade råd från någon äldre än jag. De har inte berättat ett<br />
dugg, och kan förmodligen inte heller berätta något som är<br />
av betydelse.<br />
Kanske är det typiskt att ett sådant experiment i frihetlighet<br />
skulle komma till stånd strax utanför Boston, den mest<br />
engelska av USA:s städer, och bara 60 år efter frihetskriget.<br />
Thoreau flyttade därtill in i sitt torp på en mycket symbolisk<br />
dag: den 4 juli. Oavhängighetsdagen. Han stod själv för<br />
arkitekturen – han skriver nämligen att det är lika riktigt<br />
”att en människa bygger sitt eget hus, som att en fågel bygger<br />
sitt eget bo”. Och om han någon gång var tvungen att låna
ett verktyg, t ex en yxa, såg han alltid till att återlämna yxan<br />
skarpare än den varit då han fått den.<br />
På den tiden var Thoreau en obetydlig skribent som byborna<br />
i Concord torde ha uppfattat som en excentriker, kanske<br />
rentav en byfåne, trots att hans skriverier om civil olydnad<br />
långt senare kom att påverka både Mahatma Gandhi och<br />
Martin Luther King Jr. (Apropå detta finns följande episod<br />
nedtecknad: Då Thoreau vägrat att betala skatt – därför att<br />
pengarna skulle gå till att finansiera kriget mot Mexiko – kom<br />
skattmasen till Thoreaus torp och förde med honom till häktet.<br />
När Emerson besökte sin inburade f d dräng frågade han:<br />
”Henry, varför sitter du här?” varpå Thoreau svarade: ”Och<br />
varför sitter du inte här?”). När Thoreau lämnade Walden<br />
Pond sågs inget värde i att bevara torpet utan det demolerades<br />
i september 1847. Först på 1940-talet blev Thoreauintresset<br />
så stort att en amatörarkeolog letade fram ugnsmuren, lagom<br />
till hundrårsdagen av flytten ut i skogen. Därefter har det<br />
satts upp små skyltar som märker ut Thoreaus bönodling, och<br />
beundrare har lagt stenar i en hög vid torpet.<br />
Tillbaka till naturen<br />
Jag sätter mig på en stubbe några meter därifrån, tänder en<br />
cigarett för att hålla myggen på avstånd och läser vidare i<br />
”Walden”.<br />
Vad kan jag lära mig av bönorna,<br />
och vad kan bönorna lära av mig?
Handlingen (som är rent dokumentär med essäer på olika<br />
teman, hämtade ur Thoreaus journal från de två åren vid<br />
tjärnen) går i korthet ut på att Thoreau ifrågasätter alla de<br />
konstlade behov vi skaffar oss när vi lever i ett samhälle; man<br />
sliter för att få ihop pengar till hyran och sliter för att köpa en<br />
ny kappa om modet så dikterar, skriver han, och i en vädjan<br />
till sitt eget sunda förnuft bosätter han sig i skogen:<br />
Jag älskar att vara ensam. Jag har aldrig hittat något<br />
sällskap som varit mer sällskapligt än ensamheten.<br />
Han tycker att ”samhället är i allmänhet för billigt. Vi möts<br />
igen efter väldigt korta tidsrymder, utan att ha hunnit samla<br />
på oss något nytt av intresse för varandra. Vi möts vid måltider<br />
tre gånger om dagen, och ger varandra nya smakprov av den<br />
unkna gamla ost som vi är.”<br />
I ”Walden” utvecklat Thoreau samma ”den händige mannen<br />
reder sig själv”-anda, som ekar i Clint Eastwoods cyniska<br />
Dirty Harry-polis som säger:<br />
–A man’s gotta do what a man’s gotta do.<br />
Thoreau fäller ofta stora ord, kanske typiskt för en kille i 30årsåldern<br />
som är full av övermod. Han ser sin tids USA som<br />
offer för europeisk kulturimperialism, ”en del försöker slå i<br />
oss att vi amerikaner, och moderna människor i allmänhet, är<br />
intellektuella dvärgar i jämförelse med antikens folk eller med<br />
den elisabetanska tidens människor”. Men vad spelar det för<br />
roll, hävdar han, för han vore ”hellre en levande hund än ett<br />
dött lejon”. Thoreau kunde då knappast förutse de omvända
ollerna 100 år senare. Men Mark Twain konstaterade redan<br />
i början av 1900-talet i en ironisk essä att ”stadigt, ständigt,<br />
envetet, amerikaniserar vi Europa, och tids nog ska vi fullända<br />
vår uppgift”. Och kulturimperialismen bytte riktning.<br />
USA är inte längre det där tokroliga vilda västern från<br />
fordom. Marlboromannen har fått emfysem, jazzen har<br />
förvandlats till internationellt allmängods, häpnadsväckande<br />
intelligensbefriade Hollywoodfilmer väller över världen,<br />
onyttigheter som Coca-Cola och tuggummi har blivit världens<br />
populäraste konsumtionsvaror och kaffe säljs ”to go” – för<br />
avhämtning. Och när de med hjälp av sina rikedomar plundrat<br />
Europa på all konst och fyllt sina amerikanska museer, har<br />
någon amerikansk konstsamlare gjort sensation genom<br />
att starta ett museum för den sämsta konst som någonsin<br />
skapats.<br />
Hollywood samlar på nationens minnen och förfalskar dem,<br />
medan de flesta amerikaner har funnit sin kulturella hemvist<br />
vid TV-apparaten, med chipspåsen och en sexpack Budweiser<br />
i beredskap – idyllen varar fram till hjärtinfarkten. Sedan kan<br />
man likt Timothy Leary och andra framstående amerikaner<br />
låta frysa ned sin hjärna i väntan på en ny kropp.<br />
Det är idag lätt att avfärda amerikaner som ett folk, vars<br />
medelklass vankar omkring på stormarknader iförda<br />
träningsoveraller och vars överklass föds på kaliforniska gym<br />
med en färdig solbränna.<br />
Det senaste och trendigaste yrket är att vara trendforskare<br />
och försöka se trender innan de blir trender.<br />
En förvirrad och förvirrande värld.<br />
Som tror på sin frihet.
Men varför? Varför är det som om himlen skulle vara blåare<br />
och skogen grönare och fälten frodigare i USA? Är USA<br />
verkligen det förlovade landet för invandrarna från världen<br />
över, eller är det bara inbillning att allt är grönare – från<br />
gräs till pengar – på andra sidan havet? Är det bara för att<br />
filmbudgetarna är generösare och förmår skapa större och<br />
sentimentalare illusioner?<br />
Kanske finns hos Thoreau svaret på frågan vad det är för<br />
någonting med USA som fascinerar oss européer. Kanske<br />
är det för att vi upplever amerikaner som vår förvrängda<br />
spegelbild. Vad vi kunde vara, om vi inte vore det vi är. Kanske<br />
är det samma fascination som föräldrar känner inför barn:<br />
ser dem nyfödda i spjälsängen som små kopior av sig själva,<br />
hälften mamma, hälften pappa, varken mamma eller pappa.<br />
När barnet växer ser föräldrarna med djup fascination att det<br />
finns något intelligent bakom den där blicken, en egen vilja<br />
som är på väg att utvecklas. Kanske känner de skräck inför att<br />
barnet ska bli stort nog för att göra uppror. Kanske känner de<br />
avund.<br />
Och när föräldrarna klagar över de sena nattvanorna och<br />
öldoften kommer det oundvikliga upproret. Sedan bygger<br />
barnet eget bo och bildar en ny familj, där livet och utvecklingen<br />
går vidare. Vanmäktigt åser föräldrarna hur den gamla villan<br />
töms på antikviteter och flyttas över till Metropolitan Museum<br />
of Art i Den nya världen.<br />
USA representerar fortfarande efter mer än 200 år framtiden.<br />
USA representerar möjligheter. Framtidsmöjligheter.<br />
Det är en lugn och fin plats vi funnit mitt i skogen. Om hans<br />
hjärna hade varit djupfryst och kunnat tinas upp för att vara
med oss idag, skulle Thoreau förmodligen känna igen sig<br />
efter en inledande vilsenhet. Tågen passerar nu som då på<br />
tjärnens västra sida och även det skulle vara Thoreau bekant.<br />
Järnvägen blev nämligen klar ett år innan Thoreau bosatte<br />
sig i skogen och ibland gick han på rälsen för att komma in<br />
till Concord.<br />
Thoreaus grav på Sleepy Hollow Cemetery märks ut av en<br />
enkel sten med det enda ordet ”Henry”. Men i tanken tycks<br />
han genomsyra hela USA, och hans kulturella fotspår leder<br />
från den här ensliga dungen ut i världen:<br />
Universum är större än vad vi kan föreställa oss. Vi borde oftare<br />
blicka över vår farkosts akterspegel, som nyfikna passagerare,<br />
och inte bara segla omkring som korkade sjömän, sysselsatta<br />
med att täta sin båt.<br />
Ord att ta med på vägen, för en som just lagt USA bakom sig.<br />
Resor upphör alltid vid en eller annan tidpunkt, som konkret<br />
och fysisk upplevelse. Det är turistens förbannelse. Man har<br />
aldrig kommit för att stanna, man kommer alltid för att åka<br />
hem igen. En dag, förr eller senare, signalerar hemresedatumet<br />
på flygbiljetten att man ska uppsöka en viss flygterminal där<br />
planet står och väntar.<br />
När jag blickar upp mot himlen ser jag att det fortfarande är<br />
förmiddag. I Europa är det redan tidig kväll.<br />
The End