Vårdslunda by, jan -13 (kopia) - Kulturarv Östergötland

Vårdslunda by 

Kinda härad 

Östergötland 

Tomas Jönsson 2012

Omslagsbild: 

G-‐son Gössebäck: Vid vägkanten, akvarell 

2

Vårdslunda by 

Kinda härad 

Östergötland 

Innehåll 

Förord 5 

En gammal by 5 

Geografi, administration och befolkning 7 

Riksdagsman Per Jonsson i Vårdslunda 11 

Soldattorpen 12 

Kyrkostriden 1791 13 

Sockenskräddarna 14 

Storskiftet 1802 14 

Markbenämningar 1802 18 

Wårdslunda Gästgifvaregård 18 

Laga skiftet 1861-‐1864 19 

Invånare 1864 23 

Sjösänkningen 1871-‐1877 25 

Fisket reglerades 1876 27 

Emigrationen 28 

Drömmen om järnväg 29 

Den nya tiden 31 

Hus och gårdar 

Storgården 34 

Kullen 37 

Persbo 40 

Åttingstugan 41 

Flodsgården 42 

Hallonbacken 44 

Ernst Anderssongården 46 

Björkkullen I 47 

Björkkullen II 49 

Nedergården 50 

Västergården 51 

Bygget 53 

Lundsbo 55 

Hallångsvik 56 

F d soldattorp 136 Torsliden 57 

F d soldattorp 137 Torsliden 60 

Stuverum 62 

Torpen i Vårdslunda 63 

Backstugorna i Vårdslunda 67 

Källor i urval 70 

3

Vårdslunda by 2012 

Fastighetsbeteckning Gårdsnamn 

1. Vårdslunda 3:3 Storgården 

2. Vårdslunda 2:9 Kullen 

3. Vårdslunda 2:10 Persbo 

4. (riven) Åttingstugan 

5. Vårdslunda 1:14 Flodsgården 

6. Vårdslunda 1:12 Hallonbacken 

7. Vårdslunda 1:11 Ernst Anderssongården 

8. Vårdslunda 1:13 Björkkullen I 

9. Vårdslunda 1:9 Björkkullen II 

10. Vårdslunda 1:7 Nedergården 

11. Vårdslunda 1:5 Västergården 

12. Vårdslunda 3:2 Bygget 

13. Vårdslunda 1:8 Lundsbo 

14. Vårdslunda 1:3 Hallångsvik 

15. Vårdslunda 2:11 Nr 136 Torsliden 

16. Vårdslunda 1:10 Nr 137 Torsliden 

4

Förord 

Detta är en berättelse om Vårdslunda by, Kinda härad, Östergötland. Den gör 

inga anspråk på att vara vetenskaplig, då den stöder sig på skriftliga och munt-‐ 

liga notiser som sällan har ifrågasatts – jag har helt enkelt litat på att man 

skrivit och berättat sant. Berättelsen gör heller inga anspråk på att vara full-‐ 

ständig – då hade arbetet slutat som ett gigantiskt släktforskningsprojekt. 

Arbetet bygger på uppgifter som jag samlat in under fritidsboende på Björk-‐ 

kullen i Vårdslunda sedan 1991. 

En gammal by 

Ett vanligt sätt att analysera en orts ålder är att ta fasta på namnet. Vårdslunda 

är sammansatt av två led: vård och lund. Det första ledet kan indikera att 

Vårdslunda är samtida med andra orter på vård- som Vårdsberg och Vårdsnäs. 

Namngruppen brukar hänföras till folkvandringstiden – omkring 400–600 e Kr 

– som var en orostid, då befolkningen ibland flydde till iordningställda forn-‐ 

borgar och signalerade emellan sig med vårdkasar, det vill säga signaleringsel-‐ 

dar. En vårdkase kan i så fall ha stått ovanför nuvarande Lindsbo och knutit 

ihop fornborgen i Österby med fornborgen i Kulla. 

En annan lika trolig tolkning av namnet är att betona ledet ”lund” som brukar 

betyda offerlund och då datera namnet till förkristen tid, det vill säga före 

1000-‐talet. ”Vård” skulle då vara besläktat med gravvård. Att trakten har för-‐ 

kristna anor bevisas bland annat av grannsocknens namn Odensvi, där förledet 

Oden är den gamla asaguden och efterledet vi är ”helig plats, kultplats”. Kyrk-‐ 

byn är skriftligt belagd sedan 1355 och benämns 1371 som ”Odhinswj”. 

Dessa teorier om namnet kan kullkastas av det faktum att namnformen Vålslunda 

(Wålslunda, Wåhlslunda) förekommer parallellt med Vårdslunda. På Nils 

Markelius Charta över Östergöthland från 1779 står Wålslunda, på storskiftes-‐ 

handlingarna 1802 Wårdslunda och i en fastighetskalender från 1938 Vålslunda 

(Vårdslunda). Först 1945 beslöt Lantmäteristyrelsen att frångå den dåva-‐ 

rande stavningen och benämningen i jordregistret Vålslunda och föreskrev 

benämningen Vårdslunda fortsättningsvis. 

I Riksantikvarieämbetets fornminnesregister 

finns en fångstgrop registrerad som fornminne 

57:1 i Hycklinge socken drygt 400 meter 

västsydväst från vägkorsningen Landsvägen/ 

Vägarna till Bygget och Västergården. Den 

Fångstgrop, osäker 

Läge: 57°54,17Ń 16°01,82´Ö 

beskrevs som ”Fångstgrop (?), rektangulär 4 x 3 m (NÖ-‐SV) och 0,5 m djup. 

Vall kring kanten 1–2 m br och 0,2 m h. I kanten beväxt med granar. Enl upp-‐ 

gift från lantbr Patrik Ulriksson är det en varg-‐ 

5

Skafthålsyxa funnen i Vårdslunda. 

grop”. Inventeraren har kommenterat gropen med ”Kan också ha varit en 

potatisgrop. Osäker” – en teori som dock kan avskrivas, då potatisgropen i så 

fall skulle ha legat långt från bebyggelse. Dateringen anges till perioden Sten-‐ 

ålder – Nyare tid, alltså inom det tidsspann som fångstgropar är belagda. 

Fornminnet tjänar alltså inte som vägledning i åldersbestämmandet av byn. 

På vägen från landsvägen mot Västergården, Hallångsvik och Talsebo finns på 

vägens östra sida i nedförsbacken mot Västergården ett antal stenrösen som 

har stora likheter med förhistoriska gravrösen. Under förhistorisk tid brändes 

kropparna – begravning av hela kroppen är ett kristet påfund – och ett stenrö-‐ 

se restes över asklagret. Rösena placerades gärna i höjdläge med utsikt över 

landskapet eller en sjö. Vi kan förmoda, att Spillens vatten stått mycket högre 

och bildat en vik nedanför kullen med rösena. Riksantikvarieämbetets forn-‐ 

minnesregister noterar inte detta förmodade gravfält, vilket kan bero på att 

fornminnesinventerarna oftast gick på muntliga uppgifter från lokalbefolk-‐ 

ningen och att traditionen om gravfältet var utdöd. Rösena kan inte avfärdas 

som odlingsrösen, då marken omkring är så stenbemängd, att någon odling 

knappast kan ha förekommit här. En arkeologisk undersökning skulle kunna 

bekräfta teorin om gravfält, men troligen är gravarna plundrade – äldre gravar 

kan ha innehållit gravgåvor – och förstörda sedan länge. 

Annars finns inga kända förhistoriska fornlämningar i Vårdslunda. Som de 

närmaste kända brukar man nämna ”Jättemoen” med elva resta stenar vid 

Österby – som är ett järnåldersgravfält från tiden 400 f Kr–1000 e Kr –, en 

försvunnen runsten i Vallingedal från tiden omkring 1000 e Kr och fornbor-‐ 

garna i Österby och Kulla från omkring 400–600 e Kr. 

Karl Svensson på Flodsgården hittade vid plöjning av Kattsuddslyckan nere vid 

Spillens norra strand en stenyxa, en så kallad skafthålsyxa. De tidigast kända 

skafthålsyxorna brukar dateras till cirka 2000 f Kr, men yxtypen var i bruk till 

långt fram i tiden och togs inte ur bruk förrän den ersattes av järnyxan under 

första årtusendet efter Kristi födelse. 

Det finns både skriftliga och muntliga belägg på att man påträffat järnmalms-‐ 

slagg i Vårdslunda. Från omkring 500 f Kr var den gängse metoden att fram-‐ 

ställa järn att fiska upp myrmalm ur sjöarna och smälta den i primitiva ugnar i 

6

marken. Så gjorde man tills hyttorna i Bergslagen kom i bruk cirka 1500. För-‐ 

historisk järnframställning har alltså troligen ägt rum i Vårdslunda. 

Sammantaget pekar ortsnamnet, angränsande fasta fornlämningar, fyndet av 

skafthålsyxan och järnslaggsfynd på att det kan ha funnits bofasta människor i 

Vårdslunda för 1 000 år sedan. Vi kan inte bevisa det, då vi saknar skriftliga 

källor från denna tid. Skrifter som nämner Vårdslunda får vi först på 1500-‐ 

talet. Enligt 1562 års jordebok bodde bonden Olof på Vårdslunda kronoskatte-‐ 

gård. 

Vid freden i Stettin 1570 ålades Sverige att för Älvsborgs lösen till Danmark 

betala 150 000 Riksdaler silvermynt inom tre år för att få behålla den enda 

hamnen mot Västerhavet i nuvarande Göteborg. Kungen bestämde, att lands-‐ 

bygdsbefolkningen skulle betala in en tiondel av sina tillgångar till staten. I 

Vårdslunda fick bonden Tor betala 7 mark och 5 öre, och bonden Jöns 10 mark 

och 5 öre i lösen. Redan då fanns alltså två skattlagda gårdar, troligen de vi i 

fortsättningen kommer att kalla Uppgården och Nedergården. 

I tiondelängden för år 1600 nämndes bönderna Oluff och Anders. 1690 fanns 

också två gårdar i byn, men det intressanta är att varje gård då var delad och 

hade flera brukare. Ena gården brukades av de tre bönderna Sune, Nils och 

David; den andra gården av bönderna Sven och Johan. Varje gård hade skatte-‐ 

kraften ett hemman – detta var oförändrat vid laga skiftet på 1860-‐talet! – och 

skatten skulle betalas till greve Robert Lichton – landshövding i Jönköpings 

och Kronobergs län 1685–1687 – respektive till häradsskrivarens avlöning. 

Reduktionerna i slutet på 1600-‐talet gjorde att adeln inte längre kunde ha 

privilegium på att driva in skatt och 1764 betalade två hemman skatt till kro-‐ 

nan och detsamma 1790 enligt dessa års jordeböcker. 1790 lämnade de två 

gårdarna vardera 50 kannor säd – cirka 130 liter – i kronotionde. 

1992 gick lantmäteriet ifrån seden att benämna byns fastigheter Vårdslunda 

Uppgård och Vårdslunda Nedergård, vilka båda ersattes med det enklare 

Vårdslunda. Därmed upphörde en troligen minst fyrahundraårig tradition. 

Geografi, administration och befolkning 

Vårdslunda ligger mellan sjöarna Spillen, Hallången och Trehörn – sjön kallas 

Trehörningen på alla äldre dokument – i Östergötlands sydöstra hörn på grän-‐ 

sen mot Småland. Eftersom Kinda härad en gång var ett av de tolv småländer 

som bildade Småland, så är denna gräns inte ursprunglig utan från 1645, då 

Kinda och Ydre härader fördes från Kalmar län till Östergötlands län. 

Från början var marktillgången så stor att gränsfrågor var av underordnad 

betydelse: Man odlade marken runt byn och skogen var allmän och användes 

7

Sanningelångsskälet sommaren 2012. Läge: 57°53,69Ń 16°01,22´Ö. 

som betesmark. Med ökat befolkningstryck och konkurrerande grannbyar blev 

det viktigt att bestämma gränserna. 

Storskiftesförhandlingarna 1802 inleddes med att rågångarna – gränserna – 

bestämdes och då fanns representanter från angränsande byar och markägare 

närvarande. Man utgick från Sanningelångsskälet där Österby, Tjuserum, Tal-‐ 

sebo och Vårdslunda strålar samman och beskrev sedan gränsmarkeringarna 

motsols i 18 punkter: 

1. Sanningelångsskäl, ett gammalt röse, stående nära utpå ett litet berg, vilket 

är hornskäl för Österby, Tjuserum, Tallsebo och Vårdslunda – därifrån i 

rak sträckning till Nr 

2. Prostängsskälet, där det sattes ett nytt röse med en lång vacker hjärtsten, 

som väl omskolades, nedanför ett litet berg, därifrån till Nr -‐ 

3. Aspedalsskälet, där även nytt röse sattes på sitt gamla ställe, med en vacker 

hjärtsten – därifrån till Nr -‐ 

4. Svahlklintsskälet, en lång jordfast sten, därifrån enligt förening vid domsto-‐ 

len, efter gamla hävden över Näset till Nr -‐ 

5. Enekullssveskälet, stående på en kulle, och sist därifrån till Nr -‐ 

6. Hokebråteskäl, en 5 qv hög åt väster lutande sten 1/2 aln bred vid pass i 

fyrkant, och kluven efter öster och väster, samt till den norra halvt litet av-‐ 

slagen och stående på en bergkulle, där Tallsebo ägor slutar och Björke 

ägor vidtager, sedan till 

7. Färjagölsskäl, som är hornskäl för Björke, Vårdslunda, Mycklehult och 

Sannäs – ett gammalt 5 stenarör 

8. Stufverumslyckeskäl, är hornskäl för Kulla och Sannäs samt strängskäl för 

Vårdslunda, ett fullkomligt 5 stenarör, hjärtstenen är 2 1/4 alnar lång 3/8 

8

Storskifteskartan 1802 med gränsrösena utmärkta. 

9

dels dito bred i nedre ändan 3/4 dito på mitten och 1/4 dels dito i toppen, 

samt 1/4 dels dito tjock, här slutar Sannäs ägor och Kulla vidtager och gå 

till Nr -‐ 

9. Sämjestenen, som är hornskäl för Kulla och Sannäs här är ett 5 stenarör 

10. Korsade tallen, i vilken en stenrundel av stenflisa är fastskolad – därifrån 

till Nr -‐ 

11. Blägdesten, 1 3/4 alnar lång, kullrig på ena sidan 1/2 aln bred och tjock på 

mitten och spetsig uppåt toppen är stående på norra sidan om vägen 34 

alnar från Nr -‐ 

12. Åbacka Skäl, är hornskäl för Mulstad och Qvistad; här är ett ordentligt 5 

stenarör, hjärtstenen är 1/2 aln hög ovan jord och 1/4 dels aln bred på 

varje sida i fyrkant, härifrån till Nr -‐ 

13. Klefdahlsskälet, samt därifrån till Nr -‐ 

14. Vidare därifrån till Nr -‐ 

15. Samt därifrån i rak linje till Nr -‐ 

16. och ytterst därifrån i rak linje till Nr -‐ 

17. Krokeksskälet, vilket är hornskäl för Mulstad och Boda i Kalmar län och för 

Vallingedal, Österby och Vårdslunda i Östergötland, här vidtager Österby 

ägor emot Vårdslunda och gå vidare däremot till nr -‐ 

18. Stenkulleraskäl, och därifrån i rak sträckning till Nr 1 Sanningelångsskälet. 

Dessa gränser beskrev ett område som var 569 hektar stort. Gränserna låg 

fasta till 1982, då bygränsen – och länsgränsen – vid Spillens östra strand 

ändrades så att ett område med Vårdslunda hage (även kallad Strömstensha-‐ 

gen) och Stuverum fördes till Kalmar län. Gränsen går nu från länsgränsen vid 

landsvägen – västerut längs den gamla landsvägen – i bäcken ut i Spillen – i 

Spillen söderut till Näset där den möter Talsebogränsen. Anledningen till 

gränsjusteringen var att Linköpings stift hade köpt markområdet och inte ville 

ha ett sammanhållet markområde splittrat på två län. Såväl Kinda kommun 

som länsstyrelsen i Östergötland var emot gränsregleringen, men stiftet över-‐ 

klagade till Kammarkollegiet och fick igenom sin vilja. 

Byns läge var isolerat: Hit kom ingen järnväg, inga ångbåtar och vägen var 

eländig. Vägen blev bättre 1889 då en ny rak landsväg – samma sträckning 

som idag – ersatte den gamla landsvägen längs Spillens strand. Vägen skulle 

vara 4,8 m bred. Riktigt bra blev vägen först på 1970-‐talet, då hela sträckan 

från väg 34 till Gamleby rätades och asfalterades. Tidigare hade Kinda kanals 

öppnande 1871 i viss mån brutit isoleringen. 

Vårdslunda tillhör nu Kinda kommun, men 1952–1971 var byn en del av Södra 

Kinda kommun och före 1952 ingick byn i Hycklinge kommun, som då var 

självständig. Kyrkligt har Vårdslunda alltid tillhört Hycklinge församling. 

För att kalkylera befolkningsutvecklingen måste man stödja sig på två tämli-‐ 

gen osäkra faktorer – antalet hushåll och familjernas storlek. Vanligen brukar 

man anta att familjestorleken var 5–6 personer under 1500-‐, 1600-‐, 1700-‐ och 

1800-‐talens början. 1571 fanns två bönder i byn, vilket bör ha betytt en folk-‐ 

mängd på 10–12 personer. 1690 var antalet bönder fem samt ett eller två 

10

soldattorp och befolkningen 30–40 personer. I storskiftet 1802 namnges 9 

markägare och dessutom fanns två soldattorp, varför folkmängden troligen 

hade stigit till 55–65 personer. Strax efter mitten av 1800-‐talet kulminerade 

landsbygdsbefolkningens storlek före emigrationen och inflyttningen till stä-‐ 

derna. 1864 bodde det 79 personer i Vårdslunda enligt husförhörslängden. 

Erna Andersson som var född 1913 berättade en gång, att på 1930-‐talet fanns 

ett 70-‐tal invånare i Vårdslunda. På sommarkvällarna brukade de samlas och 

umgås på tre ställen: Barn, ungdomar och vuxna var för sig. När Edith Mag-‐ 

nussson som ung brud kom till byn 1952 fanns 57 bofasta. 2011 var antalet 

fast boende 16 personer. 

Riksdagsman Per Jonsson i Vårdslunda 

På riksdagarna 1672, 1678, 1680 och 1682 representerade Per Jonsson i 

Vårdslunda bondeståndet. Hur han utsågs är okänt, men han var utan tvivel en 

mycket betrodd man. Vi vet, att han var nämndeman i Kinda härad 1660 och 

häradsdomare 1681. Han var i tjänst 1683, men död före 1689. Ingegärd Su-‐ 

nesdotter var hans maka och tillsammans hade de sonen Sune Persson, född 

omkring 1635. 

Till riksdagen skulle enligt 1634 års regeringsform en bonde väljas för varje 

härad. Uppehälle under riksdagen – vanligen omkring tre månader – och rese-‐ 

kostnader skulle betalas av häradet. Ibland ansågs det dyrt, varför flera hära-‐ 

der kunde slå sig samman om samma riksdagsman. Så representerade Per 

Jonsson både Kinda och Ydre härader 1678, 1680 och 1682. Vanligtvis ägde 

riksdagarna rum i Stockholm, men 1678 var ett undantag, då den hölls i Halm-‐ 

stad. 

Det var kungen som hade rätt att sammankalla riksdagen, när han så önskade, 

och det var också kungen som bestämde dagordningen. Den vanligaste uppgif-‐ 

ten för riksdagen var att besluta om skatters uttagande. Riksdagen hade också 

ett visst inflytande över lagstiftningen. Exakt vad som avhandlades och vem 

som yttrade sig vet vi inte, då man inte förde riksdagsprotokoll vid denna tid. 

Det var under en händelserik tioårsperiod som Per Jonsson kallades till riks-‐ 

dagen. Kung var Karl XI, som hade ärvt kronan som fyraåring 1660 och blivit 

myndig 1672. Han försökte hålla landet utanför krigen, vilket inte hindrade 

Danmark från att förklara krig 1675. Efter inledande danska och avslutande 

svenska framgångar slöts fred utan landavträdelser 1679. 

Statens ekonomi var efter kriget fullständigt ruinerad. För att återställa eko-‐ 

nomin kallade Karl XI tillbaka de förmåner som adeln hade begåvats med 

under 1600-‐talets alla krig. Alla grev-‐ och friherreskap skulle återgå till kro-‐ 

nan, likaså alla kungsgårdar med deras tillhörigheter. Denna så kallade reduk-‐ 

tion beslutades på riksdagen 1680 och innebar att 80 % av 1600-‐talets jordav-‐ 

söndringar fick lämnas tillbaka av adeln. De ofrälse stånden skonades från 

skatteökningar. 

11

Krigen hade visat, att de svenska soldaterna var ineffektiva och dåligt utbilda-‐ 

de, varför dödligheten blev hög. Indelningsverket blev svaret på en effektivise-‐ 

ring och professionalisering av armén. Landet delades in i rotar och varje rote 

skulle anställa en soldat och hålla honom med bostad och uppehälle mellan 

krigstjänstgöringarna. Soldaterna kallades till övningar regelbundet. 1680– 

1682 genomdrevs denna reform. 

Karl XI hade utmanat starka krafter med reduktionen och införandet av indel-‐ 

ningsverket. Framfört allt hade adeln förlorat förmåner och i dessa beslut hade 

kungen stött sig på de ofrälse stånden. På riksdagen 1682 gick han till angrepp 

mot ständernas makt och fick hela den lagstiftande makten i sin hand. Detta 

blev också inledningen på det karolinska enväldet, där kungen baserade sin 

makt på teorin om kungadöme av Guds nåde, alltså att all hans makt kom från 

Gud. 

Vilken betydelse kan riksdagsmannen Per Jonsson ha haft för Vårdslunda? 

Troligen var han drivande i den reform som han själv varit med om att besluta, 

nämligen införandet av indelningsverket. Vi vet att två soldattorp och indelta 

soldater har funnits i byn sedan 1684 respektive 1691. 

Låt oss hoppas, att han som nämndeman och häradsdomare slapp att delta i 

någon av de häxprocesser, som nådde sin kulmen i Sverige 1668–1676. 

Soldattorpen 

Indelningsverket drevs igenom på 1680-‐talet. Byn indelades i två rotar – Upp-‐ 

gården och Nedergården. Varje rote skulle bygga ett soldattorp och anställa en 

soldat och i Vårdslunda blev det torpen 136 Torsliden och 137 Torsliden – 

båda grenadjärtorp under Kinds kompani, Första Livgrenadjärregementet och 

kända sedan 1684 respektive 1691. Torpen skulle enligt stadgan mäta 8 x 4 

meter med 2 meter i takhöjd. Alla soldater skulle ha likvärdiga bostäder och 

dessa besiktigades med jämna mellanrum – protokollen finns bevarade på 

Krigsarkivet. Totalt fanns 35 000–40 000 soldattorp i Sverige under 1700-‐ och 

1800-‐talen. 1901 upphörde indelningsverket och Sverige fick en värnplikts-‐ 

armé istället. 

De indelta soldaterna var jordbrukare på soldattorpen det mesta av året, kal-‐ 

lades regelbundet till militärövningar och kunde bli beordrade ut i krig. Vi vet 

att Nils Wård (f. 1775) dog i tjänst 1804 och i husförhörslängden finns noterat, 

att både Magnus Wård (f. 1787) och Lars Kron var ”uti krig 1808”, men åter-‐ 

vände välbehållna. Lars Kron kom från 136 Torsliden, de båda andra från 137 

Torsliden. Sverige utkämpade två krig 1808: Dels det dansk-‐svenska kriget 

med stridsplatser i Sverige och Norge, dels det finska kriget med stridsplatser 

huvudsakligen i Finland. Vi vet inte var vårdslundasoldaterna krigade. 

12

Hycklinge kyrka invigd 1792. 

När soldaten slutade sin tjänst var han tvungen att flytta från soldattorpet och 

bereda plats för sin efterträdare. Roten var skyldig att anställa en ny soldat 

inom tre månader. Avled soldaten under tjänstgöring kunde armén bistå med 

begravningshjälp. Roten hade viss skyldighet att ta hand om änkan. 

Kyrkostriden 1791 

Vårdslunda tillhör Hycklinge församling, som haft kyrka troligen sedan 1100-‐ 

talet, bevisligen från före 1333 eftersom en gravhäll är daterad till detta år. 

Den första kyrkan var byggd av gråsten och utan torn. Utvändigt mätte den 

17,5 x 8 meter. 

Vid mitten av 1700-‐talet var kyrkan i så dåligt skick, att den måste stöttas med 

bjälkar för att inte rasa ihop. Sockenstämman 1776 beslöt därför att en ny 

kyrka skulle byggas. Den gamla kyrkans södra mur skulle rivas helt, men delar 

av den norra muren och den västra gavelmuren skulle ingå i den nya kyrkan. 

Allt skulle stå färdigt 1778. Kyrkoherde Henrik Sturlin i Horn och Hycklinge – 

Hycklinge var annexförsamling till Horn – engagerade sig starkt och önskade 

sända en böneskrift till Kungl Majt om två allmänna kollekter till uppförandet 

av kyrkan – ett önskemål som domkapitlet stoppade. Sturlin dog 1782 och 

efterträddes året därpå som kyrkoherde av Zacharias Jurenius. 

Kyrkbygget blev emellertid ett fuskverk på dålig grund. Stiftsbyggmästaren 

Caspar Seurling inspekterade den nya kyrkan 1789 och fann väggarna så sön-‐ 

derrämnade att hela kyrkan nödvändigtvis måste byggas om. Någon repara-‐ 

tion ville han inte ta ansvar för. 

Inför nya utgifter slöt sig bönderna från Vårdslunda, Talsebo, Tjuserum, Kila 

och Österby byar samman och hävdade, att den nya kyrkan borde uppföras på 

Österby marker. Här fanns god grund – man ansåg att den gamla kyrkoplatsen 

var för sumpig – och dessutom låg platsen mitt i socknen. På sockenstämmor-‐ 

na fick man aldrig med sig mer än en tredjedel av de beslutande, men man gav 

13

sig inte. 1791 vände sig bland annat Sven Svensson i Vårdslunda och Olof 

Hagström i Hedingsbo till biskopen och förklarade, att de inte ville ha något att 

göra med ett kyrkobygge på den gamla, odugliga platsen. 

Kyrkoherde Calén i Kettilstad kallades in som medlare och framförde, att 

grunden visst var bra, och dessutom skulle prästerna få dubbelt så långt från 

den gamla prästgården i Ekeby-‐Horn till en kyrka i Österby. Stiftbyggmästaren 

Seurling inkallades på nytt: Visst håller grunden för en kyrkobyggnad på den 

gamla platsen. Därmed var frågan avgjord. 

Utom för bönderna i Vårdslunda och Talsebo, som satte sig på tvären igen och 

inte ville ha något med det nya kyrkobygget att göra. Det gick så långt, att 

prosten Jurenius fick begära handräckning hos landshövdingen. Detta bevilja-‐ 

des och de oppositionella ålades att fullgöra sina skyldigheter vid kyrkobyg-‐ 

gandet. Därmed kunde arbetet börja och en ny kyrka stod färdig 1792. 

Sockenskräddarna 

Till 1846 var alla hantverk strikt reglerade i skrån med mästare, gesäller och 

lärlingar. Hantverkarna skulle arbeta i städerna. Önskade någon landsbygdsbo 

köpa sig någon vara fick denne uppsöka hantverkaren i staden eller besöka 

någon marknad. 1846 upphävdes dessa regler med näringsfrihetens införande. 

Några få hantverk fick dock utföras på landsbygden, däribland skrädderi och 

skomakeri. Vårdslunda synes ha varit något av ett skräddericentrum runt 

1800. I storskifteshandlingarna 1802 nämns sockenskräddaren i Odensvi Nils 

Nilsson, som ägde nuvarande Kullen tillsammans med sin svåger Lars Anders-‐ 

son. Skräddare Nilsson synes dock inte ha varit bosatt i byn. 

Sockenskräddaren Jonas Svensson (f. 1754) representerade sin sjuke svåger 

Jaen Sunesson på det första sammanträdet inför storskiftet i oktober 1802. 

Skräddare Svensson ingick i Sunessons hushåll i Nedergården. Vi får förutsätta 

att Jonas Svensson var skräddarmästare och till sin hjälp hade han enligt hus-‐ 

förhörslängden en skräddarlärling och två skräddardrängar. Kundunderlaget i 

Hycklinge socken var år 1800 rätt exakt 1 000 personer. 

1810 dog Jonas Svensson. Lärlingen flyttade till Malexander och skräddar-‐ 

drängarna till Stora Hycklinge. Efter 1810 nämns inte längre någon skräddare i 

Vårdslunda. 

Storskiftet 1802 

Före skiftesreformerna skulle varje gård ha sin andel mark av likvärdig kvali-‐ 

tet i byns samtliga åkergärden och ängsmarker. Det handlade om rättvisa och 

resulterade med tiden i att gårdarna hade en mängd små, långsmala åkertegar 

ofta på stort avstånd från varandra. Storskiftesreformen avsåg att öka 

14

Byn på 1802 års storskifteskarta. 

Renritning av ovanstående karta 

A. Jaen Sunesson, 1/4 mtl 

B. Petter Andersson, 1/4 mtl 

C. Sven Månsson, 1/6 mtl 

D. Abraham Olofsson, 1/6 mtl 

E. Petter Sandberg, 1/6 mtl 

F. Abraham Olofsson, 1/2 mtl 

G. Nils Nilsson, 3/16 mtl och Lars An-‐ 

dersson 1/16 mtl 

H. Jaen Paulsson, 1/4 mtl 

15

jordbrukets avkastning genom att samla gårdarnas små och utspridda åkrar 

till ett fåtal större enheter. Reformarbetet började 1749, förordningen utfär-‐ 

dades 1757, men arbetet gick långsamt. 

Den 4 oktober 1802 kom storskiftet till Vårdslunda med lantmätaren Gustaf 

Grevell. Han mötte samtliga markägare i byn. Byns gårdar låg samlade i två 

klungor med Uppgården i norr och 200 meter söder därom Nedergården. 

Gårdarnas storlek mättes i mantal (mtl), vilket var ett mått på gårdens skatte-‐ 

kraft och oftast stod i direkt proportion till gårdens åkerinnehav. Såväl Upp-‐ 

gården som Nedergården representerade sammanlagt ett mantal vardera: 

Nedergården 

A. Jaen Sunesson, 1/4 mtl (Han representerades av sin svåger sockenskrädda-‐ 

ren Jonas Svensson på grund av sjukdom) 

B. Petter Andersson, 1/4 mtl 

C. Sven Månsson, 1/6 mtl, 

D. Abraham Olofsson, 1/6 mtl 

E. Petter Sandberg , 1/6 mtl 

Uppgården (I storskifteshandlingarna kallad Övergården) 

F. Abraham Olofsson, 1/2 mtl 

G. Nils Nilsson, 3/16 mtl (Sockenskräddare i Odensvi) och 

Lars Andersson, 1/16 mtl 

H. Jaen Paulsson, 1/4 mtl 

Skiftesförhandlingarna drevs snabbt med nio möten mellan den 4 oktober och 

16 november 1802. Först fastslogs byns gränser i närvaro av representanter 

för angränsande byar och markägare. Regeln ”Tomt är tegs moder” reglerade 

marken, så att den största gården hade de bredaste åkertegarna och detta 

skulle i sin tur manifesteras i tomtens bredd utmed bygatan. Vid skiftet obser-‐ 

verades att Övergården inte hade lika stor tomt som Nedergården trots att 

båda gårdarna var på ett mantal, och detta rättades till. En ny bygata lades ut 

till sex meters bredd från Uppgården, mellan gårdarna i Nedergården till gam-‐ 

la landsvägen – den bygata som vi idag känner igen. Den gamla bygatan kan 

idag skönjas i Storgårdens gång från garaget till boningshuset. En ny väg lades 

också ut från Nedergården till Kyrkängen (Överensstämmande med dagens 

asfaltväg från bygatan mot Hycklinge). Som gränsmarkeringar för såväl tomter 

som vägar var ”försvarlige stenar nedsatta”. 

Markerna slogs samman till större områden som först lottades ut på Över-‐ och 

Nedergården, sedan lottades i en andra runda mellan dessa gårdars halvgårdar 

och i en tredje runda lottades bland de enskilda markägarna. På skifteskartan 

finns 95 marklotter inmätta, beskrivna och värderade. Ingen behövde flytta sin 

gård från byn, utan alla bodde kvar som innan skiftet. 

16

Några markbenämningar 1802: 

a. Svinvallen 

b. Hasseltomten 

c. Lyckängen 

d. Lilla Dahlslyckan 

e. Spillelyckan 

f. Stenbrohagen 

g. Åbrohagen 

h. Fårhage 

i. Kyrkängen 

j. Fårhage 

k. Gräshagen 

l. Kohagsskiftet 

m. Knektängarna 

n. Kafvelbrohagen 

o. Skogsmarken 

p. Sammelskärr 

q. Qvarnkärret 

r. Källhagen 

s. Vadkärrshagen 

t. Stora Rothlyckan 

u. Norra Gärdet 

v. Kattsuddslyckan 

w. Sjölyckan 

x. Hagkärret 

17

Markbenämningar 1802 

I en tid då tryckta kartor inte fanns, inte heller vägskyltar, koordinatsystem 

eller GPS var det viktigt att orientera sig i landskapet på annat sätt. Gårdarna 

får vi förutsätta benämndes efter den aktuelle ägaren, alltså Petter Anderssons 

gård eller Sven Månssons gård. I storskifteshandlingarna finns 95 markytor 

namngivna. De flesta har alldagliga namn som ofta slutar på -lyckan och visar 

att marken var en liten åker. Andra slutar på -hagen eller -vallen och anger 

betesmark, andra åter slutar på -kärr och visar att marken var vattensjuk. 

Två namn kan berätta lite mer. Qvarnkärret vid Trehörn talar om var en kvarn 

en gång har legat. Kafvelbrohagen anger läget på en kavelbro vid Hallången 

mellan Lundsbo och Uddetorp. En kavelbro var en förstärkning av vägar över 

sank mark, där timmerstockar lagts tätt intill varandra tvärs vägens riktning. 

Stockarna fördelade vagnarnas tyngd samtidigt som de släppte genom vatten 

från vägens ena sida till den andra. Kavelbroar kunde ha sitt ursprung i förhi-‐ 

storien, men användes in på 1800-‐talets första hälft. 

Används dessa namn fortfarande? Många namn har mist sin betydelse: De små 

åkerlyckorna har lagts ihop till sammanhängande åkrar. Kärren har torrlagts 

genom sjösänkningen eller utdikning. Hos gamla vårdslundabor lever dock 

flera namn kvar. Arne Magnusson (f. 1929) hade 2012 inga svårigheter att 

lokalisera Kyrkängen, Källhagen, Stenbrohagen, Åbrohagen och Sammelskärr. 

Wårdslunda Gästgifvaregård 

Vid mitten av 1600-‐talet organiserade staten ett system där hus-‐ och stallrum, 

servering och skjuts skulle tillhandahållas till resande mot fastställd taxa. 

Sådana gästgiverier skapades med 15–20 kilometers mellanrum utmed de 

allmänna landsvägarna. Skyldigheten kunde till en början gå runt bland bön-‐ 

derna, men blev snart en yrkesmässig syssla med särskilda måltidslokaler och 

gästrum för resande. Antalet gästgiverier var som störst 1855 vid järnvägs-‐ 

epokens början, då det fanns 1 473 gästgiverier i landet. 

Vårdslunda Gästgivargård band ihop Stora Flarka gästgiveri vid Horn (15 km 

bort) med Eneby gästgiveri strax söder om Odensvi (13 km bort). Den nämns 

för första gången 1854, men kan naturligtvis vara av mycket äldre datum. Vid 

laga skiftet 1861 samlades byns jordägare i den av Samuel Almgren ägda 

Wårdslunda Gästgifvaregård – dagens Kullen. Almgren drog sig tillbaka 1870 

och då hade gästgivarerättigheterna övertagits av August Persson på Storgår-‐ 

den, vilken i sjösänkningshandlingarna 1871 titulerade sig kyrkvärd och gäst-‐ 

givare. Vid sekelskiftet 1800/1900 hade en tredje gård gästgiverisysslan – 

Bygget. 

1879 ändrades Vårdslunda gästgiveris status till skjutsstation. En utredning 

1903 konstaterade, att det ringa antal hästar som utgått från Vårdslunda inte 

18

Fotografierna från Kila by 1912 visar hur gyttriga byarna var före skiftet. Vårdslunda torde ha 

sett ut så här före laga skiftet 1864. 

längre motiverade skjutsstationen, vilken kunde läggas ner den 1 januari 1904. 

Så gjordes också, dock med förbehållet att Stora Flarkas skjutsningsskyldighet 

utsträcktes till Eneby. Bygget tillhandhöll dock husrum till in på 1930-‐talet. 

1933 upphävdes skjutsstadgan för hela landet. 

Laga skiftet 1861–1864 

Storskiftet blev en halvmesyr. Trots sammanslagningarna förblev åkrarna 

smala och kunde inte brukas var för sig. Allt brukande måste därför ske 

gemensamt och man var tvungen att enas om vad som skulle odlas. Befolk-‐ 

ningsökningen med återkommande arvsskiften splittrade jorden än mer. 

Lagaskiftesstadgan från 1827 var mer radikal än storskiftesstadgan: Nu skulle 

varje bonde helst ha all sin mark sammanhängande i ett enda skifte. Den som 

fick sämre jord fick i gengäld större areal – värdet på gården skulle vara det-‐ 

samma före som efter laga skiftet. Alla skiftena kunde inte ligga i närheten av 

byn, varför gårdsbyggnaderna ibland fick flyttas ut till den egna marken. Byar-‐ 

na splittrades mer eller mindre. 

Laga skiftet kom till Vårdslunda 1861. Till Kila by en halvmil sydväst om 

Vårdslunda kom skiftet inte förrän 1913. 1912 vistades den 24-‐årige Sigurd 

Erixon – senare professor i nordisk och jämförande folklivsforskning – på 

Nordiska museets uppdrag i Kila och beskrev byggnaderna, föremålen, tradi-‐ 

tionerna och människorna i den oskiftade byn. Han publicerade sina rön 1946 

i boken Kila. En östgötsk skogsby. En byundersökning 1912 – 1913. Hans be-‐ 

skrivning med uppritningar av byn och många fotografier torde ge en god bild 

av hur Vårdslunda såg ut före laga skiftet. Efter skiftet var allt annorlunda. 

Skiftesproceduren i Vårdslunda var noggrann och pågick under tre år. Efter-‐ 

lämnade handlingar från skiftet är en karta på byns ägor, en karta på Södra 

Spillen (trots att denna inte alls berördes av skiftet) samt en akt med protokoll 

och handlingar på 376 sidor. I handlingarna beskrevs och värderades 1 821 

olika markområden. 

19

Norra delen av byn (Uppgården) före skiftet 


1. August Olofssons mangårdsplan 

2. August Olofssons ladugårdsplan 

3. August Olofssons kålland 

4. August Olofssons kålland 

5. Åker och tomt till 1/4 mtl Uppgården 

6. Mangårdsplan till d:o (S Almgren) 

7. Ladugårdsplan till d:o 

8. Mangårdsplan till 1/8 mtl Uppgården 

9. Kålland till 1/8 mtl d:o 

10. Mangårdsplan och kålland till d:o 

20

Södra delen av byn (Nedergården) före skiftet 


45. Carl Larssons ladugårdstomt 

46. Johan Flods tomtåker 

47. Johan Flods ladugårdstomt 

48. ” 

49. Carl Larssons tomt o trädgård 

50. Gustaf Månssons tomt o trädgård 

51. Anders Larssons tomt o trädgård 

52. Sandbergarnas tomt o trädgård 

53. Johan Flods tomt o trädgård 

54. Sandbergarnas ladugårdstomt 

55. Anders Larssons ladugårdstomt 

56. Anders Larssons tomtåker 

57. Gustaf Månssons tomtåker 

58. Gustaf Månssons ladugårdstomt 

21

Lantmätare A. Th. Calén träffade tillsammans med sina bisittare – gode män-‐ 

nen Sven Svensson i Eneby och J Kinell i Mörby – markägarna den 4 oktober 

1861. Mötet ägde rum på den av Samuel Almgren ägda Wårdslunda gästgiva-‐ 

regård. Den tidens gästgivaregård hade ingen likhet med dagens kombinerade 

restaurang-‐ och hotellrörelser, utan var en bisyssla för en bonde, som erbjöd 

resande byte av hästar, en bit mat och övernattning. Följande markägare hade 

infunnit sig: 

Uppgården 

Olof Magnus Olofsson, 1/3 mtl 

Johan Olofsson, 1/6 mtl 

Carl Johan Jönsson, 1/8 mtl 

Lars Magnus Andersson, 1/8 mtl 

Samuel Almgren 1/4 mtl 1 mtl 

Nedergården 

Carl Larsson, 1/4 mtl 

Anders Flod, 1/6 mtl (Fel i skifteshandlingarna: Ska vara 1/4 mtl) 

Petter Johan Andersson, 1/12 mtl 

Anders Sandberg, 31/405 mtl 

Anders Gustaf Sandberg, 11/405 mtl 

Nils Peter Eriksson, 1/9 mtl 

Gustaf Månsson, 1/18 mtl 

Anders Larsson, 1/6 mtl 1 mtl 

En vanlig uppfattning är att gårdarna gick i arv från far till son i en lång följd, 

men tvärtom förändrades ägobilden ofta snabbt. Laga skifteshandlingarna 

visar detta. Per Sandberg anmälde att han övertagit sin fars andel, men Per 

Sandberg dog redan 1863 och brodern Jacob Axel Sandberg övertog i sin tur 

andelen. Petter August Persson i Vallingedal köpte sin svärfar Olof Magnus 

Olofssons 1/3 mtl Vårdslunda Uppgård och August Olofssons 1/6 mtl Vårds-‐ 

lunda Uppgård. 1863 avlider Anders Larsson och hans gård övertogs av Gustaf 

Eduard Andersson. Carl Larssons gård i Vårdslunda Nedergård splittrades 

1864 i två lika stora delar ägda av Gustaf Karlsson och Karl Johan Jönsson. 

Anders Flod dör 1864 och hans namn ersätts i senare handlingar av sonen 

Johan Flods namn. I husförhörslängden benämns denne Johan Flod med hela 

namnet Petter Johan Andersson Flod. 

Efter att gränserna slagits fast efter storskifteskartan 1802 fördelades marken. 

Nu var det inte tal om lottning utan lantmätaren bestämde och flera gårdar 

ålades att flytta ut från byn. Byborna vädjade om att Anders Larsson skulle få 

bo kvar på sin gamla tomt, men lantmätaren ansåg inte detta förenligt med 

stadgan och Larsson fick flytta. Även Samuel Almgren beordrades ut från byn, 

något han överklagade i Kinda Härads Ägodelningsrätt och fick rätt. I stället för 

Samuel Almgren fick nu Petter August Persson flytta sina bostadsbyggnader 

och bodar. 

22

Följande gårdar fick flytta: 

Ägare och gammal beteckning Ny plats 

Petter August Persson, 1/2 mtl Nya bostadshus på Storgårdens nya 

tomt i byn. 

Lars Magnus Andersson, 1/8 mtl Nytt bostadshus på byvägens östra 

sida vid gamla fotbollsplanen. 

Per Sandberg, 34/270 mtl Nedergården 

Gustaf Månsson, 1/6 mtl Västergården 

Anders Larsson, 1/6 mtl Bygget 

Anders Gustaf Sandberg, 11/270 mtl Lundsbo 

Normalt sett hade gårdsägarna fyra år på sig att flytta ut, vilket betyder att vi 

kan datera de utflyttade gårdarna till slutet av 1860-‐talet. 

Stuverum var ett omstritt område liggande inom Vårdslunda byområde, men 

ägt av godset Kulla. Godsets representant ingenjör Reinius hävdade, att Stuve-‐ 

rum inte var en del av Vårdslunda by utan en särskild egendom skild från byn 

med bestämda gränser. Efter hot om stämning vann denna ståndpunkt och 

egendomen undantogs från skiftet. 

Soldattorpens markinnehav fastslogs. 

Resultatet av laga skiftet blev att byn splittrades. Marken lades samman i stora 

skiften och nya gårdar uppfördes i anslutning till skiftena. Timmerbyggnader 

är lätta att montera ner, flytta och bygga upp igen. Andra byggnader nyuppför-‐ 

des. En livsstil där alla var beroende av varandra i arbetet ersattes av en mera 

individuell livsstil. Jordbruket effektiviserades. 

Invånare 1864 

Vilka fick vara med om laga skiftets omvälvningar och hur tedde sig livet för 

dem? Hur stora var familjerna? Vad hette de? Hade de tjänstefolk? Svar på 

dessa frågor kan man få i husförhörslängderna. Svenska kyrkan var stark och 

under 1700-‐ och 1800-‐talen samlade prästen en gång varje år byns befolkning 

och kontrollerade läskunnighet, kunskaper i katekesen och betygsatte vars och 

ens kunskaper. Resultatet nedtecknades i husförhörslängden och däri fördes 

också in hur personerna bevistat nattvarden och ibland ytterligare någon fri 

notering. För Vårdslunda finns husförhörslängder för tiden 1794–1895 med 

luckor för perioderna 1811–1815 och 1825–1850. Kvaliteten varierar mycket 

med ideliga ändringar och strykningar och ibland svårtydd eller oläsbar skrift. 

1864 bodde alla invånare utom torparna ännu kvar i byn, men några hade fått 

veta att de skulle flytta ut. Alla arbetade inom jordbruket sex dagar i veckan 

tills helgmålsringningen klockan sex på lördagskvällen påbjöd söndagens 

veckovila. Som exempel på hur arbetskrävande jordbruksarbetet var kan 

23

nämnas, att för att skörda och tröska ett ton spannmål krävdes 25 personers 

slit under en dag. Idag görs samma arbete av en tröska på sex minuter. 

Helt välordnat var emellertid inte bylivet. Från Kullen fick dottern Albertina 

Josefina (f. 1834) flytta 1863 sedan hon fött en utomäktenskaplig son Carl 

Oscar Ivar. Hos Sandbergarna synes en Otto Fredr. Fagerström (f. 1820) ha 

bott med hustrun Anna Christina Persdotter (f. 1810) och sonen Carl Anders (f. 

1855). Otto kom från Jönköpings län, Anna Christina från Vimmerby och sonen 

var född i Rumskulla. En svag anteckning noterar ”dömd för förfalskningsbrott 

till ett år och sex månaders straffarbete...efterlyst, ej funnen här…” 1866 avförs 

familjen från husförhörslängden. 

Sex personer levde ”på undantag”. Det var tidens pensionssystem, där de gam-‐ 

la fick sin försörjning av gården, men förvisades till en kammare eller enkel 

undantagsstuga. Oftast var det föräldrar eller äldre släktingar som sattes på 

undantag. Endast två av byns 79 invånare var födda på 1700-‐talet, det vill säga 

att de var över 65 år. Den ena var 82 år och den andra var 78 år. 

Följande personer bodde i Vårdslunda 1864 enligt husförhörslängden: 

Storgården 

Nils August Pettersson, född 1837 

(=han benämns i alla andra handlingar August Persson) 

Hustrun Christina Josephine Olofsdotter, f. 1844 

Sonen Per Magnus Ludvig, f. 1861 

Sonen Carl Anton Emil (1863 – 65) 

(Sonen Gustaf Frithiof Emil, föddes 1866) 

Drängen Gustaf Alfred Isaksson, f. 1844 

Pigan Christina Josephina Nilsdotter, f. 1845 

Pigan Christina Sophia Andersdotter, f. 1846 

Persbo 

Carl Johan Jönsson, f. 1832 

Hustrun Anna Lena Carlsdotter, f. 1835 

Sonen Karl Oskar Carlsson, f. 1858 

Dottern Ida Carolina, f. 1859 

Dottern Emma Helena, f. 1862 

Dottern Anna Sophia, f. 1864 

Pigan Christina Maria Johansdotter, f. 1839 (flyttade till Storgår-‐ 

den 1864 och blev piga där) 

På undantag: Änkan Maja Stina Gustafsdotter, f. 1786 

Hallonbacken 

Carl Gustaf Carlsson, f. 1839 

Hustrun Christina Svensdotter, f. 1839 

Sonen Carl Axel, f. 1864 

Pigan Anna Christina Andersdotter, f. 1848 

På undantag: Carl Larsson, f. 1804 

På undantag: Hustrun Eva Lena Andersdotter, f. 1804 

Flodsgården 

Petter Johan Andersson Flod, f. 1825 

Hustrun Fredrika Carolina Andersdotter, f. 1831 

Dottern Josefina Carolina Olivia, f. 1854 

Dottern Hulda Mathilda Alexina, f. 1856 

Sonen Anders Johan Emil, f. 1863 

Drängen Sven Fredrik Andersson, f. 1847 

På undantag: Änkan Lisa Månsdotter, f. 1782 

34/270 mtl Vårdslunda Nedergård, skulle flytta 

till Nedergården 

Jacob Axel Sandberg, f. 1841 

Systern Gustava, f. 1848 

På undantag: Anders Sandberg, f. 1807 

På undantag: Gretha Maria Larsdotter, f. 1808 

Nuvarande Kullen, då Vårdslunda gästgivaregård 

Olof Samuel Almgren, f. 1817 

Hustrun Brita Gretha Nilsdotter, f. 1815 

Dottern Anna Emma Charlotta, f. 1848 

Drängen Johan Jacob Jacobsson, f. 1837 

Drängen Johan Alfred Andersson, f. 1846 

Pigan Maja Sophia Andersdotter, f. 1832 

1/8 mtl Vårdslunda Uppgård, ”Åttingstugan” (riven) 

Lars Magnus Andersson, f. 1800 

Hustrun Lena Sophia Svensdotter, f. 1800 

Sonen Johan Theodor, f. 1838 

Sonen Frans Oscar, f. 1845 

Dottern Zelma Aurora, f. 1847 

Ernst Andersson-gården 

Carl Johan Jönsson på Persbo övertog denna gård 1864. 

Persbo såldes till Storgården 


till Västergården 

Gustaf Månsson, f. 1805 

Hustrun Sara Stina Eriksdotter, f. 1807 

Sonen Johan August, f. 1834 

Dottern Christina Mathilda, f. 1848 

Två döttrar och en son hade flyttat hemifrån 


till Bygget 

Gustaf Eduard Andersson, f. 1841 

Hustrun Carolina Josephina Almgren, f. 1844 

Pigan Carolina Mathilda Nilsdotter, f. 1842 

24


till Lundsbo 

Anders Gustaf Sandberg, f. 1834 

Hustrun Emma Mathilda Adamsdotter, f. 1840 

Dottern Emma Augusta, f. 1860 

Sonen Carl August, f. 1862 

1865 bytte gården ägare och in flyttade Ulrik Reinhold 

Fredriksson (f. 1836) med familj. De kom från Dalhem. 

Nr 137 Torsliden 

Johan Wid, f. 1823 

Hustrun Anna Gretha Jacobsdotter, f. 1824 

Torpet Qvarnkärr 

Anders Jönsson, f. 1806 

Stina Cajsa Israelsdotter, f. 1803 

Sonen August, f. 1848 

Dottern Stina Lisa, f. 1824 

Dottern Maja Sophia, f. 1832 

Sjösänkningen 1871–1877 

Nr 136 Torsliden 

Jonas Svensson Wång, f. 1826 

Hustrun Anna Maria Jonsdotter, f. 1833 

Sonen Jonas Alfred, f. 1854 

Dottern Christina Sofia, f. 1856 

Sonen Alexander (1859 – 64) 

Dottern Alma Maria, f. 1864 

Sonen Frans Gustaf Oscar (1861 – 64) 

Torpet Nynäs 

Gustaf Persson, f. 1821 

Hustrun Maja Lena Jonsdotter, f. 1822 

Dottern Emma Christina, f. 1852 

Sonen Carl Johan, f. 1859 

Sonen Anders, f. 1860 

Sonen Gustaf Adolf, f. 1863 

Torpet Lillenäs 

Carl Johan Jonsson, f. 1829 

Hustrun Stina Lovisa Andersdotter, f. 1831 

Dottern Emma Christina, f. 1859 

Sonen Gustaf Anton Edvard, f. 1861 

Dottern Hilma Amanda, f. 1863 

(Sonen Carl August, föddes 1866) 

Sjösänkning innebär att man sänker en sjös vattenyta för att därigenom frigöra 

vattensjuka marker för odling. I Sverige har omkring 20 000 sjöar sänkts, 

främst under perioden 1880–1950. Såväl Norra Spillen som Södra Spillen och 

Trehörning sänktes 1871–1877. Det var ett stort företag som berörde två län 

och tre socknar – Hycklinge, Odensvi och Locknevi – och allt tecknades nog-‐ 

grant ner på sex kartblad och 221 sidor handlingar. 

Sjösänkningen tog sin början i en ödmjuk anhållan till Kommissionslantmäta-‐ 

ren F. Fridstedt att uppmäta de ägor som skulle kunna förbättras genom en 

sänkning av sjöarna. Anhållan var daterad 15 juli 1871 och underskriven av 

August Persson ägare till 1/2 mantal Wårdslunda Gästgivaregård (alltså Stor-‐ 

gården) och A J Jonsson, ägare av 1/8 mantal Klommersten. Den sistnämnde 

kallades byggmästare i de kommande handlingarna. 

Lantmätaren Fridstedt inställde sig i Vårdslunda den 2 oktober 1871 och träf-‐ 

fade representanter från Vårdslunda, Talsebo, Björke och Åninge byar. Entusi-‐ 

asmen var inte fullständig och framför allt Talsebo byalag såg ingen nytta med 

sänkningen. Resultatet av mötet blev att man inte kunde uttala sig om nyttan 

förrän en undersökning företagits. Efter många turer med möten – alla ordent-‐ 

ligt kungjorda i Hycklinge, Odensvi och Locknevi kyrkor – rensades vattenvä-‐ 

garna och sjöarna sänktes. På ett möte den 25 augusti 1876 kunde man sum-‐ 

mera resultatet: 

”….befanns att Norra Spillen blivit sänkt 4,01 fot (1,20 m) under det vattenstånd 

den innehade år 1871; Södra Spillen 3,30 fot (1,0 m), men kan genom 

rensning i landvinningen som består av lös dyjord, sänkas ytterligare 0,32 

fot (0,1 m); Svartgölen 4,39 fot (1,32 m) och Lillsjön 4,17 fot (1,25 m). Alla 

omkring dessa sjöar liggande kärr… eller förut vattensjuka 

25

Sjösänkningen i norra delen av Spillen. Blå linje är den nya strandlinjen och röd linje den 

gamla strandlinjen. 

Markerna kring bäcken mellan Spillen och 

Trehörn. De färglagda markerna är gamla kärr 

som blev odlingsbara åkrar. 

26

ägotrakter, hafva således fått tillfälle att, utöfver hvad förut varit möjligt, 

utdika dessa vattensjuka marker ytterligare till emellan 3,62 (1,1 m) och 

4,39 (1,3 m) fots djup, hvilket kan anses fullt tillräckligt för att torrlägga 

dem.” 

På bystämma i Vårdslunda den 24 november 1877 kunde företagets kostnader 

summeras: 13 048 kronor och 71 öre. Fordringsägare var initiativtagarna J A 

Jonsson i Klommersten, August Persson i Vårdslunda och L M Petersson i Stora 

Hycklinge – de som tagit initiativet hade alltså också verkställt arbetet. 

Stränderna i Norra Spillen var tämligen branta och strandlinjen förflyttades 

relativt lite vid sjösänkningen. De synliga skillnaderna i sjön var att Kiddön 

förvandlades till en halvö, att flera små grund blev Storön och att ön utanför 

Gunnarsbo blev en landfast halvö. Den stora vinsten var torrläggningen av 

kärren längs bäcken mellan Spillen och Trehörn samt runt sjöarna Lillsjön och 

Svartgölen i Talsebo. 

1877–78 fördelades landvinningarna i Vårdslunda. Mest var det de gamla 

kärren som förvandlades till ”dyjordsåkrar”, men också rena landvinningar vid 

sjöstränderna. Kärren/dyjordsåkrarna behövde inte skiftas – detta var redan 

gjort vid laga skiftet. Landvinningarna vid stränderna lades till de ägolotter de 

gränsade till. 

Fisket reglerades 1876 

Innan befolkningstillväxten tog fart i slutet av 1700-‐talet och början av 1800-‐ 

talet var tillgången på skog, jakt och fiske så stor, att den inte reglerades. Vem 

som helst i byn fick släppa kreatur på bete i skogen, hugga timmer till en ny 

stuga, fiska och jaga. Sigurd Erixon skriver 1912 från Kila by, att jakten ansågs 

fri för den som ville och överhuvudtaget ”brydde sig därom”, och att det fram-‐ 

för allt var torparna som utnyttjade denna möjlighet. På samma sätt förhöll det 

sig med fisket. Allemansrätten – varje medborgares rätt att plocka bär och 

svamp – är en kvarleva från denna tid. 

Den enskilda äganderätten hade stärkts med skiftesreformerna och nu kom 

turen till fisket. Kommissionslantmätaren F. Fridstedt kallades till Vårdslunda 

den 28 juni 1875, men mötet blev kort, då man kom överens om att sjösänk-‐ 

ningen ännu inte var avslutad och fiskevattensdelningen för tidigt påtänkt. 

Ett år senare den 23 maj 1876 träffades man på nytt efter att kallelsen hade 

kungjorts i Hycklinge kyrka den 7 maj. Först fastställde man att Spillen var 

färdigtappad och att inget hinder för fiskevattensdelningen förelåg. ”Laga 

skifteshandlingarna (från 1864) nämna inte med ett ord fisket...” och i storskif-‐ 

teshandlingarna från 1802 stod, att ”fisket förbliver efter gammalt. Hwar och 

en äger…att göra sig vasar (d v s fasta fiskeredskap) för egen räkning…”. Nu 

gick trenden bort från gemensamt ägande till enskilt ägande. Man fastslog att 

de fiskevatten som skulle regleras var Spjutgöl, Lugngöl samt delar av Trehör-‐ 

27

ning, Hallången och Norra Spillen. Ån mellan Spillen och Trehörning undan-‐ 

togs, då den var alltför viktig för Spillens avrinning. Delningsprincipen var att 

först dela vattnet i två delar till Upp-‐ respektive Nedergården och därefter 

inbördes efter gårdarnas storlek. Nedergården fick Spjutgöl, Hallången, Lugn-‐ 

göl och västra sidan av Spillen, och Uppgården fick fiskevattnen i Trehörning 

och på Spillens östra och norra sida. Gränsen mellan de två delarna i Spillen 

skulle utprickas. 

De som på detta vis tilldelades fiskevatten var: 

Uppgården 

-‐ August Persson (Storgården) 

-‐ Gustaf Johansson (Kullen) 

Nedergården 

-‐ Johan Flod (Flodsgården) 

-‐ Carl Johan Jönsson (Ernst Anderssons gård) 

-‐ Carl Andersson (Hallonbacken) 

-‐ Gustaf Andersson (Bygget) 

-‐ Gustaf Månssons sterbhus (Västergården) 

-‐ Jacob Sandberg (Nedergården) 

-‐ Ulrik Reinhold Fredriksson (Lundsbo) 

Efter att de solidariskt efter markinnehav hade betalt arvodesräkningen på 

54,43 kronor vann fiskevattensdelningen laga kraft. Torpare och inhysesfolk 

gjorde sig icke besvär och var utan fiskerätt. Detta var anmärkningsvärt, då de 

egendomslösa lidit svårt under hungeråren 1867–1869. 

1989 bildades en fiskevårdsförening för Spillen, vilket innebar att vem som 

helst fick fiska i sjön mot avgift till föreningen. Avgifterna används till fiske-‐ 

vård som utsättande av kräftyngel. 

Emigrationen 

Under senare hälften av 1800-‐talet och det tidiga 1900-‐talet lämnade ungefär 

1,3 miljoner svenskar Sverige och flyttade till främst USA. Resan gick med båt 

över Atlanten. Emigranterna reste från ett Sverige med stora klassklyftor, 

religiös intolerans och en landsbygdsfattigdom skapad av befolkningsökning 

och missväxt. I USA lockade goda ekonomiska förutsättningar, gratis jord, 

klasslöshet samt politisk och religiös frihet. 

Svenskarna begav sig företrädesvis till mellanvästern. Familjerna blev oftast 

typiska nybyggare som röjde och odlade upp prärien. Ensamma unga kvinnor 

tog plats som hembiträden och ensamma unga män sökte sig till arbete i stä-‐ 

derna, mycket ofta i Chicago. 

Kisa fick Sveriges första emigrantbyrå 1845. En av de första utvandrargrup-‐ 

perna leddes av Peter Cassel och startade härifrån 1846. I Hycklinge var kan-‐ 

tor Melcher Kindqvist emigrantvärvare – det vill säga han förmedlade rese-‐ 

handlingar och biljetter – från 1860-‐talet och ett 30-‐tal år framåt. 

28

Utflyttningarna finns nedtecknade i församlingens flyttningslängder och en 

genomläsning av de tre volymerna 1851–1887, 1888–1894 och 1895–1916 

ger en intressant bild av hur olika emigrationen tog sig uttryck. Cirka 1 400 

utvandrade till ”N. Amerika” från Hycklinge och Horn. Utvandringen från Tal-‐ 

sebo var mycket stor och även Österby, Hult, Vallingedal (bl a från torpet 

Hjortkullen), Stora Hycklinge och Kila nämns många gånger. Men utvandring-‐ 

en från Vårdslunda var mycket begränsad. Endast sex personer nämns: 

1866 Pigan Christina Maria Johansdotter 

1888 Bondsonen Gottfrid Adrian Ulriksson 

1888 Anders Melker Gustafsson, Torsliden 

1889 Arbetaren Karl Edv. Konrad Gustafsson 

1898 Edla Cecilia Ingeborg Petersson 

1902 Karl Emil Pettersson 

Enligt en tidningsartikel (ÖC 1999-‐02-‐16) utvandrade alla syskonen utom två i 

den stora syskonskaran Ulriksson på Lundsbo. Först var Gottfrid (se ovan) och 

han följdes av systrarna Matilda (1863-‐1948) och Hulda. Matilda bosatte sig i 

Lindsborg, Kansas. Hon besökte barndomshemmet i Lundsbo 1937. Hulda gifte 

sig Monthan, men både hon och maken dog tidigt och efterlämnade dottern 

Linnea. Denna gifte sig Hansson och bosatte sig också i Lindsborg, Kansas. Hon 

höll en tät brevkontakt med Linnea Ulriksson på Lundsbo till 1994. 

På webben finns också en uppgift om Otto Carlsson, född i Vårdslunda 1875, 

som hamnade i Tacoma, Pierce, Washington i västligaste USA. 

Varför finns inte systrarna Ulriksson och Carlsson med i utflyttningslängder-‐ 

na? En förklaring kan vara, att de först flyttade inom landet till exempelvis 

Horn och först därefter till Amerika. 

Drömmen om järnväg 

1874 påbörjades järnvägen mellan Linköping och Västervik. 1902 invigdes 

järnvägslinjen mellan Linköping och Kisa. Parallellt fördes diskussioner om att 

även öppna upp våra trakter. 1875 inbjöds till aktieteckning för en järnväg 

mellan Gamleby och Hycklinge. Inget hände, men 1896 kom diskussionerna 

igång igen och nu gällde det sträckan Gamleby – Kisa. Det första världskriget 

försenade planerna, men i början av 1920-‐talet aktualiserades de på nytt. 

Planeringsmöten hölls i Horn. 

Torpet Nynäs/Hamburg mellan den gamla landsvägen och Spillen är 2012 

utmärkt med en kopparskylt. På samma stolpe finns ytterligare en kopparskylt 

med texten: ”Järnvägen Kisa – Gamleby. Här planerades järnväg 1920. Planer-‐ 

na dog ut vid 2:a världskriget början.” Enligt den muntliga traditionen skulle 

hållplatsen kallas Hamburg. Järnvägen skulle följa den gamla landsvägen. 

Sträckningen stakades ut en första gång omkring 1920 och en andra gång 

1934–1935. Stolparna stod kvar länge, men någon järnväg kom inte. 

29

Mjölkning. 

Nils Karlsson sår med hästen 

Stjärna. Tidigt 1950-‐tal. 

Skörd. 

30

Den nya tiden 

Utvecklingen synes gå ryckvis. Vi måste förmoda att Vårdslunda utvecklades i 

lugn takt före 1860, men så kom laga skiftet och inget blev sig likt därefter. 

Marken lades ihop till sammanhängande ägor och gårdar flyttades ut från byn. 

Bygemenskapen löstes upp, jordbruket effektiviserades och man blev rikare – 

flera gårdar byggde stora ladugårdar i början av 1900-‐talet. 

Med folkskolestadgan 1842 utvecklades en bättre skolgång. Från början var 

lärarna självlärda – inte sällan församlingens kantor – och kringresande. Med 

byggandet av Vintergatans skola 1885 fick vårdslundabarnen sin fasta skola 

tills den lades ner 1958 och man var tvungen att ta sig till Hycklinge skola. 

2010 lades även denna skola ner och den inledande skolgången får nu ske i 

Horn. 

Med ångbåtstrafiken till Hycklinge från och med 1891 utvecklades handeln. 

Självhushållningen förlorade i betydelse. Varor kom snabbt och snart fanns ett 

handelsnät med tre affärer i Hycklinge – Konsum, Westins och Allans i nuva-‐ 

rande Kindakökets lokaler – samt lanthandlare i Kila, Tjuserum och Räfshult. 

Gårdarnas mjölkskjuts till andelsmejeriet i Hycklinge hade stor betydelse som 

bud – en lapp skickades med och varorna kom med den återvändande mjölk-‐ 

skjutsen. Efter krigsåren förlorade båttrafiken sin betydelse och affärerna fick 

sina varor med biltransporter istället. På 1950-‐talet utvecklades servicen, då 

köttbil, fiskbil och brödbil körde runt och sålde direkt vid dörren. 

Postkontor var inrymt i Hallonbacken till in på 1940-‐talet. Här fick vårdslun-‐ 

daborna hämta sin post. Brevbärarlinjen Hycklinge – Sopetorp – Vårdslunda 

sköttes av vårdslundabor: 

1916 – 1918 Teodor Svensson 

1919 Robert Andersson 

1920 – 1931 Lander Carlsson 

1932 Sixten Carlsson, bror till Lander 

1933 – 1955 Manne Gustafsson, bror till Lander och Sixten 

1956 – 1973 Alice Gustafsson, hustru till Manne 

1900-‐talet är framför allt teknikens århundrade. Först till Vårdslunda kom 

telefonen 1943. Bygget, Storgården, Flodsgården, Nedergården och Nr 136 

Torsliden var pionjärer. Bygget fick telefonnummer 11 och Storgården tele-‐ 

fonnummer 12 till den halvautomatiska telefonväxeln i Storgården. Denna 

växel var obemannad, vilket innebar att man inom Vårdslunda och Talsebo 

kunde ringa automatiskt genom att slå numret på nummerskiva i stället för det 

vanliga att veva på en vev för att komma i kontakt med en telefonist som kopp-‐ 

lade samtalet. För samtal utanför Vårdslunda och Talsebo fick man slå 0:an till 

telefonisten. Att få ett rikssamtal kopplat kunde ta två timmar. 

Från de första fem telefoninnehavarna gick till en början telefonbud till resten 

av byinvånarna, men snart utökades antalet abonnenter. 

31

1945 slog fem gårdsägare sig samman för att få elektricitet till Vårdslunda – 

åter var Bygget, Storgården och Flodsgården föregångare men även Kullen och 

Ernst Anderssons gård var med från början. Man anslöt sig till ledningen i 

Österby. Ett företag från Västervik gjorde installationerna och arbetarna bodde 

under tiden på Storgården. 1949 uppgav de flesta fastighetsägarna att de dra-‐ 

git in el. Björkkullen synes ha varit en eftersläntrare, då elritningarna härifrån 

är daterade 1958 och ställda till Länsbostadsnämnden, vilket tyder på att det 

då fanns någon form av ekonomiskt stöd för installationen. 

Med elektriciteten blev det möjligt att ha radio. Magnussons på Bygget köpte 

en ”Luxor” i Linderssons lanthandel söder om Möcklehult 1945. Mjölkmaskin 

installerades också meddetsamma. TV inhandlades inte förrän 1962. 

Emil Flod tog körkort 1923 och köpte bil tidigt. Taxirörelse fanns i byn redan 

under sent 1920-‐tal. Taxigaraget var det idag förfallna uthuset norr om Upp-‐ 

gården. Lander Karlsson i Hallonbacken var en av taxiförarna, Olle i Persbo en 

annan. 1948 tog Arne Magnusson körkort och omedelbart därefter köpte han 

en Dodge av 1938 års modell. Trots att bilen var tio år gammal var den i gott 

skick, då den hade varit avställd under krigsåren. 

Frikyrkligheten var aldrig så stark att det byggdes något missionshus i byn. De 

närmaste fanns i Hult och Ålhult. 

Sjukvården blev mer professionell. Vid allvarligare sjukdomsfall blev det 

transport till lasarettet i Kisa, och i ännu allvarligare fall till lasarettet i Linkö-‐ 

ping. BB i Kisa hade tio platser på 1950-‐talet. En provinsialläkare från Kisa 

gjorde hembesök. 

Kommunikationerna öppnades upp med ångbåtstrafik till Hycklinge 1891 

och efter det första världskriget med ökande biltrafik. Tåg kom aldrig till 

Vårdslunda, så de närmaste tågstationerna var Gamleby och Björkhult. På 

1950-‐talet gick buss till Kisa varje dag och till Gamleby tre gånger i veckan. 

Trävaruhandeln var livlig under krigsåren 1939–1945 och tiden därefter. Det 

var ved i enmeterslängder som fraktades på pråmar till Linköping och det var 

så kallade props som skulle till England. Props – av engelska prop = stötta – var 

klent, barkat rundvirke av gran eller fur som användes som stöttor i gruvorna. 

Från Vårdslunda till hamnen i Hycklinge avgick hästdragna foror tidigt på 

mornarna. 

Festplatsen ”Brudtallen” en halvmil mot Hycklinge hade stor betydelse för 

nöjeslivet. Bondeförbundet byggde festplatsen 1939 och det hölls årligen 

ungefär fem fester. Attraktionerna var dansbana, kaffekiosk och en länga med 

lotterikiosker. På slutet av 1950-‐talet övertog Hycklinge IF driften och drev 

”Brudtallen” till mitten av 1980-‐talet. När berömda dansorkestrar som Torleifs 

och Leif Bloms gästade ”Brudtallen” kunde publiken uppgå till 1 100–1 200 

32

Fotbollsmålen stod kvar 1996. Spelarna bytte om i en utrangerad järnvägsvagn. 

personer. Orkestrarna fick ofta övernatta hos Arne och Edith Magnusson i 

Vårdslunda. Nu hålls en årlig friluftsgudstjänst vid festplatsen. 

Fotbollen kom till byn på 1970-‐talet. Grusplanen strax norr om Uppgården låg 

på en sandås och var en av de planer i länet som först torkade upp på våren. 

Hit bjöd Hycklinge IF allsvenska lag och stockholmslag till träningsmatcher 

under helgerna. 3–4 matcher kunde spelas samma dag och mellan varje match 

sladdade Arne Magnusson planen. Mellan matcherna kunde spelarna vila ut i 

en järnvägsvagn som transporterades hit i början av 1970-‐talet. I vagnen – 

som fanns kvar till tidigt 2000-‐tal – fanns en kamin med eldgaller daterat 

1959. Damklubben bjöd på förfriskningar såväl till spelarna som till den ofta 

talrika publiken. Spelarna inkvarterades i Storgården och en bastu till dem 

iordningställdes i uthuset. 

Fisket i Spillen reglerades genom bildandet av en fiskevårdsförening 1989. 

SAAB och Cloetta hade fiskeklubbar som utnyttjade fisket här. 

Den ryckvisa utvecklingen manifesterades också i alla de ägarbyten som ägde 

rum omkring 1990. Se gårdarnas historia. 

33

Storgården 1930. Arrendatorerna Aron och Maria Svensson samt hembiträdet Edit Lönning. 

Storgården 

Läge: 57°54,18Ń 16°02,93´Ö 

Fastighetsbeteckningar genom tiderna: 

Vårdslunda Uppgård 2:2, 


Vårdslunda 3:3, 

1/2 mtl Vårdslunda Uppgård 

Litt A a. 

När fick Storgården sitt namn? Namnet finns belagt i husförhörslängden 1798 

och gården var då byns största med skattekraften 1/2 mantal. Sedan arvsskif-‐ 

tades gården till två mindre gårdar. I april 1862 köpte Petter August Persson i 

Vallingdal August Olofssons 1/6 mtl Vårdslunda Uppgård och sin svärfar Olof 

Magnus Olofssons 1/3 mtl Vårdslunda Uppgård och slog samman egendomar-‐ 

na på nytt till 1/2 mtl Vårdslunda Uppgård. 

Vid laga skiftet sades inledningsvis inget om att gården skulle flyttas ut, men 

efter att Almgren på Kullen överklagat sitt utflyttningsbesked och fått rätt, 

ålades Petter August Persson att flytta sina mangårdsbyggnader och bodar till 

sin nya tomt öster om bygatan. Beslutet togs i februari 1864 och Persson bör 

ha fått sedvanliga fyra år på sig för att genomföra flyttningen. 

Ursprungligen låg mangårdsdelen splittrad på en mängd byggnader på Kullens 

nuvarande gräsmatta och med ladugårdsdelen på andra sidan bygatan där 

Storgården nu har sitt garage. Nu valdes en ny plats för bostadsdelen längre 

söderut och mitt emellan byns Uppgårds-‐ och Nedergårdsdelar. En huvud-‐ 

byggnad nyuppfördes under sent 1860-‐tal eller tidigt 1870-‐tal med sex rum, 

två hallar och kök (källaren tillkom på 1940-‐talet). Bostadsflygeln har 

34

Storgårdens ladugård omkring 1930. Maria Svensson, Aron Svensson, Karl Svensson och 

Edit Lönning med hästarna Lena och Lea. 

en äldre karaktär och är med all säkerhet en gammal bostadsbyggnad, som 

flyttats från den gamla gårdsplatsen, något som även stärks av dess benämning 

”mangårdsbyggnaden”. 

Det var inte bara den nya mangården som manifesterade August Perssons 

rikedom. Han köpte upp 1/8 mtl Uppgården (Carl Johan Jönssons gård) 1863 

och 1/8 mtl Uppgården (Lars Magnus Anderssons gård) 1866. När han anhöll 

om sjösänkningen 1871 titulerade han sig kyrkvärd och hade också övertagit 

gästgiverisysslan efter Samuel Almgren på Kullen, som drog sig tillbaka 1870. 

Därmed ägde August Persson hela Uppgården med undantag av nuvarande 

Kullen. 

Den gamla ladugården på ladugårdsplanen var byggd för fem hästar och tjugo 

nötkreatur. 1982 revs den. Idag är den enda kvarvarande ekonomibyggnaden 

där ett garage från omkring 1960. Ett lusthus i trädgården tillkom 2007. 

Under större delen av 1900-‐talets förra hälft ägdes Storgården av Sixten Nils-‐ 

son och hans hustru. Hustrun hade gården med sig i boet. Efter dem blev deras 

släktingar jur kand Urban Brontelius och hans bror Sören ägare från sent 

1940-‐tal till 1967. De bodde i Stockholm och fick lämna gården sedan de spe-‐ 

kulerat i en båt (båtbygge i Holland, motor från USA, misslyckad jungfrufärd) 

och kommit på obestånd. 

Nästa tilltänkta ägare var Riddarhuset som konkursförvaltaren hade gjort upp 

med. Riddarhuset avsåg att skogsplantera egendomen och hade till och med 

köpt plantorna. Arne Magnusson på Bygget överklagade emellertid köpet hos 

lantbruksnämnden och Riddarhuset fick aldrig något förvärvstillstånd, vilket 

istället gick till Magnusson. Han drev gården till 1975, då markerna avstycka-‐ 

des och lades till Bygget. Bostadshusen såldes till antikhandlaren Ingvar An-‐ 

35

dersson med polskfödd hustru. Dessa fanns kvar till 1989, då Karin Andersson 

köpte Storgården och bodde där året runt med sin sambo Kristian Lindvall. 

Sedan 2003 är Monika Lenholm och Roger Johansson ägare av gården och 

driver härifrån Harnäs Text & Grafisk Form AB. 

Gården var stor – 1949 uppgick den till 161 hektar, varav 35 var åker och 

resterande 126 hektar skog. 1967 avstyckades marken till Bygget. Före 1967 

arrenderades jordbruket ut. 1959–1967 var Peter och Sune Axelsson arrenda-‐ 

torer, före dem 1936–1959 Axel och Torborg (Bojan) Andersson och före dem 

Aron och Maria Svensson. 

36

Kullen 

Läge: 57°54,25Ń 16°02,95´Ö 







Litt A b. 

Tidigare benämning: Strömstensgården 

När laga skiftesförhandlingarna inleddes den 4 juni 1861 samlades tretton 

markägare, en lantmätare och två gode män – 16 personer – här i Wårdslunda 

gästgivaregård. Denna drevs av Samuel Almgren med bostadsdelen i Kullen 

och med en ladugårdsdel på andra sidan bygatan. Gästgiveriet var en bisyssla 

till jordbruket, där resande kunde byta hästar, få sig en bit mat och övernatta. 

Gästgivaresysslan kunde överlåtas – efter Samuel Almgren nämns från 1871 

August Persson på Storgården som gästgivare och i början av 1900-‐talet hade 

sysslan övertagits av Bygget. 

Almgrens gästfrihet vid mötet lönade sig illa. Lantmätaren beslöt, att Samuel 

Almgren skulle flytta ut från byn och få mark i tre skiften vid Norra Gärdet, 

Quarnkärret, Kyrkängen, Norra skogen med mera. 

Med detta var Almgren inte nöjd utan överklagade beslutet till Kinda Härads 

Ägodelningsrätt. I juli 1863 besiktigade rätten ”klagandes boningshus och bodar, 

samt finner boningshuset, en tvåvåningsbyggnad, nytt och väl underhållet, 

med en dyrbar källare inunder, och vid jämförelse med andra boningshus i byn 

obestridligen det bästa, samt bodarna i fullgott skick”. Rätten ändrade lantmä-‐ 

tarens beslut och Almgren fick bo kvar på tomten. Denna syntes dock trång och 

utvidgades in på Petter August Perssons tomt med fyra meter. 

37

Kullens ladugård, vilken låg bakom bostadsbyggnaden nedanför slänten. Per Vilhelm och 

Elin Karlsson med barnen Märta och Yngve. Foto från mitten av 1920-‐talet. 

Resultatet blev istället att Persson ”skall med sina boningshus och bodar utflytta 

till sitt nya skifte från sin gamla tomtplats”. 

Kullen hade vid skiftet ett 88 hektar stort markinnehav med bland annat be-‐ 

tesmarken Strömstenshagen vid nuvarande badplatsen på stiftets mark. 

Strömstenshagen avyttrades 1936 till tre personer från Björkfors. Resterande 

mark på 44 hektar såldes 1947 till Hallonbacken. 1980 såldes marken vidare 

till Bygget. Kvar blev tomten, som 1949 angavs vara på knappt 3 000 m². 

Gården kallades tidigare Strömstensgården efter Ludvig och Elfrida Strömsten, 

som bodde i Hycklinge och arrenderade ut marken. Den siste arrendatorn 

hette Fritz Svensson. Gården har varit boplats för ett stort antal personer: 

• Samuel Almgren –1870 och därefter på undantag till 1890 

• Peter Gustaf Johansson 1870– 

• I husförhörslängden 1891–1895 angavs Karl Arvid Sleman (f. 1866) som 

ägare. Han var gift med Anna Amanda Gustafsson (f. 1866) och de hade 

barnen Karl Gustaf (f. 1890) och Anna Arvida (f. 1893). 

• På 1920-‐talet bodde Per Vilhelm och Elin Karlsson med fyra barn här. 

• Ludvig och Elfrida Strömsten, Hycklinge 

• Efter att Per Vilhelm Karlsson dött köpte hans änka Elin Karlsson åter 

gården 1947 och flyttade hit. Hon hade barnen Svea, Märta och Helmer. 

Sonen Yngve hade dött tidigt. Märta gifte sig med Nils Karlsson, Hallon-‐ 

backen. 

• Elins son Helmer Karlsson bodde här med sin hustru Brita 

• På 1960-‐ och 1970-‐talet återfanns Helge och Estrid Särnefalk här 

• Bo och Britt Eriksson, ca 1980–1983 

• Lennart och Irma Eriksson, ca 1983–1985 

• Olle och Tyra Svennberg, ca 1985–1994 

38

• Elisabeth Andersson och Kent Johansson, ca 1994–2003 

• 2003–2012 Sture och Inga-‐Lill Selahn 

• I juli 2012 såldes Kullen. Nya ägare blev Linus Westin och Karin Sjögren. 

Boningshuset som ansågs vara byns bästa 1863 uppgavs vara byggt på 1850-‐ 

talet. Elin Karlsson köpte det 1947 och byggde då om och moderniserade. Man 

fick el, vatten och avlopp. 

Krister och Ann-‐Britt Karlsson vid 

Kullen, ca 1952-‐1953. 

39

Persbo våren 1996. 

Persbo 

Läge: 57°54´15˝N 16°02´58˝Ö 





Litt A c 

1861 ägdes gården av Carl Johan Jönsson, som i laga skiftet fick bo kvar på 

mangårdstomten, men skulle flytta ladugården. Han fick åker i Norra gärdet, 

äng i Kyrkängen, betesmark i Hästhagen och skogsmark längst bort i Norrsko-‐ 

gen. Marken var i tre skiften och på 28 hektar. Carl Johan Jönsson flyttade från 

gården 1863 och denna övertogs av August Persson på Storgården. Ny adress 

för Jönsson med familj blev nuvarande Ernst Anderssongården. Marken över-‐ 

gick senare i Kullens ägo. 1949 angavs tomtarealen till drygt 3 000 m². 

På 1930-‐talet köptes tomt och byggnader av tegelbruksarbetaren Karl Anders-‐ 

son och hans hustru Lilly. 1947 reglerades köpet hos lantmäteriet, varefter 

Anderssons renoverade bostaden grundligt och den fick el, varmt och kallt 

vatten, avlopp, wc och badrum. Lilly var dotter till Gustav och Elin Karlsson på 

Hallonbacken. 

Karl och Lilly Andersson hade barnen Arne och Inge, men ingen av dem önska-‐ 

de överta fastigheten. Den såldes som fritidsbostad till Sven-‐Erik och Sonja 

Persson från Linköping år 1971. Efter Sven-‐Erik Perssons bortgång övertogs 

fastigheten av dottern Gunilla och hennes man Per Sleman 1997. 

40

Förfallen ekonomibyggnad till Åttingstugan. Trägolvet i mellersta delen pekar på att den har 

varit en loge. Våren 1996. 

Åttingsstugan (Finns inte kvar) 

Läge: ∼57°54,27Ń 16°03,00´Ö 



Litt A d 

Lars Magnus Andersson fick vid laga skiftet sina marker – 28 hektar – i två 

skiften, varav det ena sträckte sig från byn ända bort till sjön Trehörn. På 

1870-‐talets häradskarta anges gården som utflyttad, trots att den enligt skiftet 

inte behövde flyttas ut. En ny mangårdsdel torde ha uppförts på bygatans östra 

sida något norr om den övriga bebyggelsen och nära den gamla fotbollsplanen. 

Det förfallna uthuset vid byvägen kan ha tillhört gården. 

Gården såldes redan 1866 till Storgården och övergavs troligen. Lars Magnus 

Andersson dog 1870. 

Arne Magnusson minns en övergiven ”åttingsstuga” i två våningar – åtting 

troligen efter markinnehavet 1/8 mantal. Stugan förföll och revs på 1930-‐talet. 

41

Flodsgården 

Läge: 57°54,07Ń 16°02,82´Ö 


Vårdslunda Nedergård 1:3, 



1/6 mtl Vårdslunda Nedergård 

Litt B b 

Vid laga skiftet 1862 fick Johan Flod (1825–1917) och hustrun Fredrika 

(1831–1915) bo kvar på sin gamla tomt, men skulle flytta ladugården som låg 

ungefär där Hallonbackens ladugårdsdel ligger idag. De fick alla tomterna öster 

om bygatan och markerna samlades i tre skiften, där hemskiftet och Näset 

räknades som ett skifte. 

Gården kom emellertid att starkt förändras. Först synes man övervägt en flytt-‐ 

ning till ett läge nära den gamla landsvägens norra sida ner mot sjön – resterna 

av en påbörjad grund röjer läget. Landsvägen fick en ny dragning 1889 och 

flytten blev inaktuell. En ny gårdsplan anlades något söder om den gamla och 

en ny huvudbyggnad uppfördes omkring 1895 och fick sin veranda 1924. 

Bostadsflygeln var äldre och byggdes omkring 1880. Den stora ekonomibygg-‐ 

naden för tre hästar och elva nötkreatur ute vid landsvägen är från 1912. 

Emil (1863–1931) och Viktorina Flod (1867–1958) tillträdde gården 1895. De 

fick inga egna barn men tog fosterdöttrarna Betty och Ingrid. Ingrid kom från 

Stockholm. Då Viktorina Flod överlevde maken med 27 år fick jordbruket 

arrenderas ut och bostadsflygeln blev arrendatorsbostad. Karl Filip Johansson 

42

Karl Svensson sår. 1960-‐talet. 

arrenderade gården en tid och efter honom kom Karl Svensson. Denne var 

inflyttad från Horn, hade tidigare varit lantarbetare på Storgården och gift sig 

med Ingrid på Flodsgården. 

Efter Viktorina Flods död övertog Karl (1906–1998) och Ingrid Svensson 

(1907–1984) gården. 1974–1985 var dottern Barbro och hennes man Holger 

Pettersson formella ägare till gården, men de bodde aldrig här. 1985 köpte 

deras son Kenneth Pettersson gården, rustade upp arrendatorsbyggnaden 

genomgående och flyttade hit 1989. Han brukade gården till 2009, då den 

såldes till Edward Berg och Regine Reich Berg från Wuppertal i Tyskland. Ett 

skogsskifte borta vid sjön Hallången fråntogs vid försäljningen och här upp-‐ 

förde Kenneth Pettersson sin nya bostad Hallångsvik. 

43

Flygfoto från 1950-‐talet. Färglagt i efterhand. Foto: Rebes-‐Flyg, Borlänge. 

Hallonbacken 

Läge: 57°54,13Ń 16°02,80´Ö 


Vårdslunda Nedergård 1:2 b 

Vårdslunda Nedergård 1:12 



Litt B a 

Tidigare benämning: Gustav Karlsson-‐ 

gården 

Gårdsnamnet Hallonbacken registrerades 2009. Gården var tidigare känd som 

Gustav Karlsson-‐gården. 

Vid laga skiftet 1862 fick Carl Larsson (f. 1804) bo kvar på sin gamla tomt där 

Hallonbackens bostadsdel finns idag och dessutom tilldelades han alla de 

andra tomterna på bygatans västra sida. Markerna slogs samman till ett enda 

skifte. Hans gård var på 1/4 mantal och därmed lika stor som Flodsgården – 

båda på ca 60 hektar. Under skiftesförhandlingarna den 18 februari 1864 

anmälde emellertid Gustav Karlsson och Karl Johan Jönsson att de övertagit 

Carl Larssons gård. Överlåtelsen var ett förtida arvsskifte, då Gustav Karlsson 

(f. 1839) var Carl Larssons son och Karl Johan Jönsson (f. 1832) dennes måg. 

Carl Larsson och hustrun Eva Lena Andersson bodde kvar på undantag. Går-‐ 

den delades i två lika stora hälfter – Hallonbacken och Ernst Anderssons gård, 

där Hallonbacken tillföll Gustav Karlsson och Ernst Anderssongården tillföll 

Karl Johan Jönsson. Denna så kallade sämjedelning reglerades på Lantmäteriet 

44

Hallonbacken på 1920-‐talet. Elin och Gustaf Karlsson med sönerna Lander, Nils och 

Manne. 

först 1978. Hallonbacken fick då beteckningen Vårdslunda Nedergård 1:12. 

Sedan 2011 ägs gården av Joakim Karlsson Kjellberg med hustru Åsa Kjellberg 

från Rimforsa. Han är fjärde generationens ägare efter sin farfars föräldrar 

Gustav och Elin Karlsson. Gustav kom från Kila och köpte gården under tidigt 

1900-‐tal. 1948 ärvdes den av sönerna Nils och Lander Karlsson, men det var 

bara Nils och hans hustru Märta som bodde där. Märta kom från Kullen i Upp-‐ 

gården. De brukade gården till 1965, då de flyttade till Hult, där Nils började 

arbeta på tegelbruket. Gården var nu inte längre åretruntbostad, utan hyrdes 

ut som sommarbostad i omgångar. 

I mitten av 1970-‐talet köpte Krister Karlsson (f. 1947) och hans bröder Bernt 

och Lage gården av fadern Nils och farbrodern Lander. Byggnaderna började 

man renovera och cirka hälften av marken såldes till Arne Magnusson, Bygget. 

Från 1989 ägdes gården helt av Nils och Märtas son Krister Karlsson med 

hustru Inger boende i Västervik. De brukade den som fritidsbostad till 2011, 

då sonen Joakim Karlsson Kjellberg förvärvade Hallonbacken. 

Bostadshuset uppfördes cirka 1846, byggdes om och moderniserades 1911. 

Ekonomibyggnaden för tre hästar och elva nötkreatur tillkom 1925. Magasins-‐ 

byggnaden med vagnsskjul och mjölkrum uppfördes 1944. 

Till in på 1940-‐talet inrymde gården byns poststation, som sköttes av Nils 

Karlssons bror Sixten Karlsson. En annan bror Manne Gustafsson (Manne tog 

efternamnet Gustafsson efter faderns förnamn, de övriga bröderna behöll 

faderns efternamn Karlsson) var brevbärare och bodde under några år på 

1930-‐talet inhyses i Björkkullen. 

45

Ernst Anderssongården 

Läge: 57°54,12Ń 16°02,78´Ö 


Vårdslunda Nedergård 1:2 a 



Litt B a 

Vid laga skiftet tilldelades Carl Larsson alla tomterna på byvägens västra sida 

inom Nedergården och 60 hektar mark i ett enda skifte, men redan 1864 säm-‐ 

jedelades gården i två lika stora hälfter. Gustav Månssons bostad – han skulle 

flytta och bygga Västergården vid Talsebogränsen – övertogs troligen som 

bostadsbyggnad i den nya fastigheten. Även hans bod synes ha övertagits. 

Bostaden uppges vara byggd omkring 1840 – den totalrenoverades 1953– 

1954 och försågs då med källarvåning. Ekonomibyggnaden i trä för två hästar 

och sex nötkreatur uppfördes 1893. 

Efter Carl Larsson kom denna hälft av den ursprungliga, större gården i mågen 

Karl Johan Jönssons ägo 1864. Vid sekelskiftet drevs gården av Nils Petter 

Svensson (1849–1923) och Anna Sofia Karlsdotter (1864–1946), som var 

dotter till K J Jönsson. 1908 såldes gården till Edward Johansson i Säldefall. 

1921 uppgavs Ernst och Valborg Andersson som ägare, 1949 Ernst Anders-‐ 

sons sterbhus och Valborg Andersson och 1975 Ernst Anderssons dödsbo. 

1994 skiftades dödsboet, men ännu idag är ägandet splittrat på fem ägare 

bland arvingarna. Anderssons barn Edit, Erna (1913–1998), Elsy (f. 1920) och 

Irma (f. 1922) och barnbarnen har skött och på 1990-‐talet utnyttjat gården för 

fritidsboende. Under senare tid har bostadsdelen stått oanvänd. 

46

Aron och Maria Svensson samt Marias mor Anna Sofia Karlsdotter (Svensson). 

Björkkullen I 

Läge: 57°54,05Ń 16°02,72´Ö 




Vårdslunda Nedergård 1:13 

Vårdslunda 1:13, 

Den 59-‐årige lantbrukaren Nils Petter Svensson (1849–1923) pensionerade 

sig 1908 genom att sälja sitt lantbruk Ernst Anderssongården och uppföra en 

ny byggnad till sig och hustrun Anna Sofia Karlsdotter (1864–1946) i hörnet 

mellan bygatan och den gamla landsvägen. Med följde även döttrarna Elin 

Maria (f. 1895) och Anny Elisabeth (f. 1900). 

Bostadshuset blev den första reveterade byggnaden i byn och byggdes med 

fasaden mot väster, d v s bort från bygatan. Man tittade ut över en gles hag-‐ 

mark – Björkkullens namn var inte utan anledning – man hade kvällssol och 

kanske trafik att studera på den gamla landsvägen. Nils Petter förbehöll un-‐ 

dantagsförmåner för sig och hustrun under deras livstid: Potatis, äppelträdet 

bakom ladugården, körsbärsträdet vid torpet Hallångsnäs, ved, mjölk, stäng-‐ 

selvirke och fria vägar. Verandan mot hagen fanns inte från början utan tillkom 

troligen 1946. Elritningarna är daterade 1958 och troligen drogs elektriciteten 

in då. 

Ovanvåningens enda rum hyrdes ut: 1927–1931 bodde Storgårdsdrängen 

Johan Teodor Johansson (f. 1862) och hustrun Anna Maria Svensdotter (1865– 

47

Björkkullen 1991. 

Björkkullen 2012. 

1931) där och 1935–36 lantbrevbäraren Manne Gustavsson (1907–1959) med 

hustrun Alice (1913–2009) och sonen Rolf Ingemar. 

Efter föräldrarnas död ärvde dottern Maria (1895–1987) Björkkullen. Hon var 

gift med ladugårdsförmannen på Storgården Aron Svensson (1895–1978). 

Enda barnet Silva föddes 1930. De var inte lyckliga: Maria var mycket egensin-‐ 

nig, Aron drack och Silva flydde hemmet så fort hon kunde och blev servitris 

1945. Sina sista år tillbringade Maria på Kisa sjukstuga efter ett benbrott. 

Då Aron dog 1978 och hustrun Maria var på sjukstugan blev dottern Silva 

Andersson, Norrköping, innehavare av fastigheten. Hon hade åt sig uppfört en 

modern sommarstuga på tomten 1976. 

Det gamla huset hyrdes ut till sommargäster. 1989 avskildes det och såldes till 

Christer Ericsson (f. 1967), Norrköping. Han var 22 år ung, bankman och ville 

troligen spekulera i en värdestegring. 1990 började emellertid en fastighets-‐ 

kris med fallande priser och 1991 sålde Ericsson. 

Den 1 juni 1991 tillträdde Tomas Jönsson och Inger Lindström med barnen 

Erik och Anders fastigheten. De kom från Linköping. Byggnaden har under 

tjugo år långsamt renoverats med bevarandet av den gamla stilen. En viss 

modernisering har tillkommit: Toalett, dusch och varmvatten installerades 

2002 och det enkla vindfånget framför köksdörren ersattes med en veranda 

2006. Den djupborrade brunnen tillkom 2011. Granhäcken mot vägen plante-‐ 

rades 1999. 

48

Björkkullen II innan den vinkelställda tillbygganden. Grundarbete pågår i maj 2006. 

Björkkullen II 

Läge: 57°54,07Ń 16°02,75´Ö 




Vårdslunda 1:9 

Silva Andersson (f. 1930) lät 1976 uppföra en modern sommarstuga till sig på 

fastigheten Björkkullen. Hon använde denna till 1990, då hon sålde den och 

den 1 januari 1991 tillträdde Lars och Gunbritt Eklöf från Linköping. Med sig 

hade de barnen Tomas och Pontus. Dottern Marie – som är formell ägare till 

Björkkullen II – var något äldre och vistades relativt sällan i stugan. 

I början av 1990-‐talet tillkom en gäststuga av en ombyggd byggnadsbod, som 

försågs med sadeltak. 2006 byggdes stugan till med en vinkelbyggnad. WC 

med ordentligt avlopp tillkom 2002 och djupborrad brunn 2011 – avlopp och 

vatten samägda med Björkkullen I. 

49

Nedergården våren 1999. 

Nedergården 

Läge: 57°53,22Ń 16°02,35´Ö 


Vårdslunda Nedergård 1:7, 



Litt B e 

Tidigare benämning: Sandtaget 

Wårdslunda Nedergård 34/270-‐dels mantal ägdes 1862 av Per Sandberg. Han 

skulle flytta ut från byn, men dog 1863 och ägandet gick över till hans bror 

Jacob Axel Sandberg (f. 1841). Denne fick fyra år på sig från det att skiftet 

vunnit laga kraft att flytta till det vi idag kallar Nedergården. Huvudbyggnaden 

bör alltså vara uppförd på 1860-‐talet – den renoverades 1939. Flygelbyggna-‐ 

den är från 1914 och ekonomibyggnaden för två hästar och sju nötkreatur kom 

1926. Gårdens areal var 1949 25 hektar, varav 5,5 åker och resterande skog. 

Gården har gått i arv genom fyra led sedan den kom i släktens ägo 1910. Göran 

Roth som nu äger gården efterträdde sina föräldrar Arne och Barbro Roth. 

Barbro var dotter till förra ägarna Helge (1898–1973) och Hildur (1904–1999) 

Pettersson. Helge i sin tur var son till Petrus Pettersson, som köpte gården 

1910. 

Sedan Lantmäteriet 1992 frångått benämningen Vårdslunda Nedergård på alla 

fastigheterna söder om landsvägen, blev Nedergårdsnamnet ledigt och kunde 

åter antas av denna gård. 

50

Västergården våren 1999. 

Västergården 

På uppmaning av Lantmäteriet att namnsätta sin gård, bestämde Stig Anders-‐ 

son sig för att framledes benämna gården Västergården, eftersom den då låg 

mest västerut i byn. 

Västergården är en släktgård såtillvida, att den uppfördes på 1860-‐talet av 

nuvarande ägaren Bo Karlssons mormors morfars far Gustaf Månsson, som 

ägde 1/18 mtl av gården (Nils Petter Eriksson i Talsebo ägde 1/9 mtl, gården 

var sammanlagt på 1/6 mtl). Gustaf Månsson hade före laga skiftet sin gård i 

byn med bostadshusen ungefär mitt emot 

Flodsgården och ladugårdsbyggnaderna på 

planen mellan Flodsgårdens nuvarande ladu-‐ 

gårdsbyggnad och landsvägen. Åkrar, hagmar-‐ 

ker och övriga marker var spridda på ett otal 

lotter. 

Den 9 juli 1862 bestämdes, att Gustaf Månsson 

skulle flytta ut från byn och få all mark i ett 

skifte med åker och äng i Gräshagarna och 

Spillekärr och åkerlyckorna vid Sandbergs-‐ 

hagen. Skog och betesmark fanns västerut i 

Kohagarna och Lugngölsbergen mot Talsebo 

rågång. En del byggnader flyttades – man ser 

tydligt i ladugårdsbyggnaden att timmer åter-‐ 

använts. Även det lilla boningshuset (flygelbygg-‐ 

naden) är enligt traditionen flyttat från byn. 

Läge: 57°54,03Ń 16°01,88´Ö 




Litt B d 

Tidigare benämning: Persgården 

Gustaf Månsson och hans 

hustru Stina Eriksdotter. 

51

Andra byggnader nyuppfördes. Ladugårdsbyggnaden renoverades 1937 och 

flygelbyggnaden 1943. 

Gustaf Månssons sondotter Anna Andersson (1882–1961) ärvde gården och 

brukade den tillsammans med sin man Per-‐August Andersson (1877–1948). 

Vid deras bortgång övergick ägandet till sterbhuset. Vid sterbhusets upplösan-‐ 

de 1976 ärvdes gården av de sex barnen. Två av dessa köptes ut av sina sys-‐ 

kon. 1991 förvärvade Bo Karlsson tre andelar och 1999 den sista andelen och 

blev ensam ägare till Västergården. Han övertog gården efter sin mormors 

syskon, av vilka Dagny Andersson (1911–1996) och Stig Andersson (1923– 

2001) bodde hela sina liv på gården. 

Äldre foto av Västergården. 

Anna och Per-‐August 

Andersson framför fly-‐ 

gelbyggnaden. 

52

Flygbild från 1950-‐talet. 

Bygget 

Läge: 57°54,40Ń 16°02,67´Ö 






Litt B c 

Anders Larsson hade vid laga skiftets inledning 1861 en gård på 1/6 mantal 

vid bygatans nedergårdsdel mellan nuvarande Ernst Anderssongårdens bo-‐ 

stadsdel och ladugård. Han ålades att flytta ut ifrån byn och fick ny mark i 

Norra gärdet, Dahlslyckorna, Rotlyckan, Norrskogen med mera – allt i ett skif-‐ 

te. Anders Larsson var troligen skröplig, för byinvånarna framförde till lantmä-‐ 

taren en önskan om att Anders skulle få bo kvar på sin tomt, något som dock 

inte bifölls. Han hann heller inte se skiftet genomföras utan avled 1863 och 

som ägare efterträddes han av sonen Gustaf Eduard Andersson (f. 1841). 

Gården gick i släktens ägo till 2006. Efter Gustaf Andersson kom sonen Albin 

Gustafsson (1867–1954) med hustru Emilia (1867–1929) som ägare av går-‐ 

den. Deras dotter Nanna (1900–1994) och hennes man Gunnar Magnusson 

(1898–1977) övertog gården 1935 och drev den till 1952. Gunnar hade bon-‐ 

depåbrå, men arbetade som snickare i Västervik innan han tillträdde gården. 

1952–2006 drev sonen Arne Magnusson (f. 1929) gården tillsammans med sin 

hustru Edith. 2006 såldes den till Per-‐Anders Lind i Vallingedal. Denne 

53

ukar markerna och bostäderna hyrs ut. 

Anders Larssons gamla gård hade skattekraften 1/6 mantal, vilket bör ha 

inneburit en areal på cirka 40 hektar. Den utvecklades genom uppköp av andra 

egendomar till byns arealmässigt största gård – 1949 uppgavs den vara på 51 

hektar – och vid försäljningen 2006 var den på över 240 hektar. Av byggna-‐ 

derna är huvudbyggnaden från 1860-‐talet och ekonomibyggnaden i trä för tre 

hästar och tolv nötkreatur från 1931. 

På Albin Gustafssons tid fungerade gården som gästgiveri, där tidens ”provryt-‐ 

tare” – det vill säga handelsresande – kunde övernatta och få sig ett mål mat. 

Verksamheten var troligen av ringa omfång. 

54

Lundsbo 

Läge: 57°54,32Ń 16°01,67´Ö 





Litt B f 

Två tomter vid bygatans östra sida, dels ungefär där Flodsgården nu ligger, 

dels strax söder om Flodsgårdens ladugård ägdes av ”Sandbergarna”. Detta var 

de två minsta gårdarna i byn – 11/270-‐ och 34/270-‐dels mantal – och behand-‐ 

lades vid skiftet inte lika noggrant som de större gårdarna. Sandbergarna var 

många: Per, Gustaf, Jacob Axel, Anders och hans barn etc. De skulle alla flytta ut 

från byn. 

Anders Gustaf Sandberg (f. 1834), ägare av Wårdslunda Nedergård 11/270 

mtl, tilldelades det som idag kallas Lundsbo. Arealen var omkring 9 hektar. 

Han skulle inom fyra år från skiftet vunnit laga kraft flytta och bygga en ny 

gård, varför man måste anta att Lundsbo byggdes i slutet av 1860-‐talet. Troli-‐ 

gen var det dock inte Anders Gustaf Sandberg som byggde Lundsbo, för redan 

1865 övertogs egendomen av Ulrik Reinhold Fredriksson (1836–1921) med 

familj. De flyttade in från Dalhem. Barnen kom att kalla sig Ulriksson – den 

släkt som ägde Lundsbo till Linnea Ulrikssons död 1996. 

Ernst (1879–1945) och Hilma (1869–1955) Ulriksson brukade gården till-‐ 

sammans med barnen Patrik (1904–1990) och Linnea (1908–1996). Patrik var 

gift en tid och arrenderade 1930–1935 Bygget, varefter han flyttade till Talse-‐ 

bo och arrenderade Mellangården. Han skilde sig och flyttade som frånskild 

åter till Lundsbo. Linnea bodde kvar på gården under hela sin levnad och vid 

sin död hade hon testamenterat gården till Hycklinge församling. Inte bara 

byggnader, mark och lösöre ingick, utan vid genomgången hittade man avse-‐ 

värda penningsummor undanstoppade bland annat i ett kuvert i skafferiet. 

Hon hade levt knappt och sparat av pensionen. 

Efter auktion på lösöret bjöds Lundsbo ut till försäljning och Hans Lindström 

och Marie Stenström övertog gården 1999. De driver Lundsbo Trädgård med 

inriktning på ekologisk odling. 

55

Hallångsvik 

Läge: 57°53,78Ń 16°01,73´Ö 

Fastighetsbeteckning: 

Vårdslunda 1:3. 

Vid försäljningen av Flodsgården 2009 

undantogs ett skogsskifte, och detta behöll 

Flodsgårdens ursprungliga fastighetsbe-‐ 

teckning. 

I ett naturskönt läge mellan Hallångens östra strand och Lugngöl – och med 

utsikt mot båda sjöarna – har Kenneth Pettersson nyuppfört en bostad 2010– 

2011 efter det att han sålt Flodsgården. Sedan våren 2011 är detta hans sta-‐ 

digvarande bostad. Hallångsvik är den första åretruntbostad som byggts i 

Vårdslunda sedan Björkkullen 1908. 

56

F d soldattorp 136 Torsliden 

Läge: 57°54,45Ń 16°02,55´Ö 


Vårdslunda Uppgård 2:11 


Detta torp var Uppgårdens torp och är känt sedan 1691. Följande soldater har 

bott på torpet: 

1691– Pehr Pehrsson Wäster 

1721–1742 Carl Larsson Ämbring 

1743–1744 Nils Stephansson Ämbring 

1744–1747 vakant 

1747–1749 Johan Elg 

1760–1789 Nils Elg 

1789–1806 Pehr Lund (”uti krig 1808” – osäker uppgift) 

1806– Lars Kron (”uti krig 1808”) 

1839–1849 Anders Wång 

1849–1879 Jonas Svensson Wång 

1879–1905 Carl Johan Gustafsson Modig 

Torpet besiktigades regelbundet och protokollen bevaras idag i Krigsarkivet. 

Texterna är emellertid korta och schablonartade. Roten ålades att förbättra 

torpet och protokollet signerades av en företrädare för roten. Den 26 oktober 

1848 besiktigades torp 136 och hela texten lyder: 

”Taket på stugan förbättras så att det håller tätt. Denna reparation förbinder sig 

roten fullborda till den 1 juli 1849, intygar å dess vägnar: 

Olof Samuel Almgren 

O.S.A.” 

57

Det är i de små detaljerna som ny kunskap finns. I citatet ovan är Almgrens 

namn skrivet med samma stil som övrig text och O.S.A. större och klumpigare. 

Almgren var alltså inte skrivkunnig – eller i varje fall ytterst ovan – och signe-‐ 

rade med bomärket O.S.A. 

1851 skulle stugans tak täckas med tegel, som troligen ersatte det gamla tak-‐ 

materialet halm. 1860 fick fähuset nytt halmtak. 1866 var det tid för större 

reparationer: 

”Stugan. Köksmuren repareras och spjell insättes, skorstenen rappas och ökas 

1/4 aln, hela stugan brädfordras, nya fönster å vind insättas, en varningsmur (?) 

anbringas å norra sidan. 

Ladugården. Fähustaket repareras samt dörrarna till ladan och logen göres nya. 

Roten förbinder sig verkställa till den 1. oktober innevarande år” 

1895 moderniserades torpet: Nya fönster, dörrar och knutar vitmålades och 

taklister ströks med tjära. Utvändigt hade torpet varit rödfärgat sedan 1818. 

Det var Carl Johan Gustafsson Modig (f. 1859) som blev den siste indelte solda-‐ 

ten på detta torp. Han var gift med Emilia Matilda Gustafsdotter (f. 1864). De 

bodde kvar en tid efter att indelningsverket hade upphört 1901, men 1907 

bestämde Uppgårdsbönderna sig för att sälja torpet på auktion. Det såldes den 

14 mars i befintligt skick och med en markareal på 8,68 hektar till August 

Andersson, som redan bodde på torpet. Köpeskillingen 1 600 kronor delade 

Uppgårdsbönderna sig emellan efter markinnehav. 

Större delen av 1930-‐, 1940-‐ och 1950-‐talen bodde ungkarlen Axel Fredrik 

Johansson (1876–1958) på torpet. Han hade hushållerskor: Först Elna Viktoria 

Hellmark (f. 1894) och efter henne Gunhild Sandström (1922–1958). Johans-‐ 

58

son och Gunhild Sandström omkom båda i en drunkningsolycka på Oppsjön 

vid Kulla gård, Odensvi. De skördade fräken från båt. 

1959–1967 ägdes torpet av Ivar Johansson. Efter hans död auktionerades det 

bort av barnen. Riddarhuset blev ny ägare och avsåg att slå samman torpet 

med Storgården och plantera skog på båda egendomarna. Arne Magnusson på 

Bygget överklagade emellertid till lantbruksnämnden, vann och fick själv för-‐ 

värvstillståndet. Han ägde torpet i fem år, styckade av marken och sålde bo-‐ 

stadsdelen till Svante Axelsson, som först hyrde och sedan ägde torpet 1972– 

1988. Därefter köptes det av Ingvar Knutsson och Gunilla Fristedt som flyttade 

in för åretruntboende i februari 1989. Sommaren 2012 är torpet åter till salu. 

På tomten fanns tidigare en ålderdomlig undantagsstuga med halvdörrar, små 

fönster och jordgolv i köket – troligen det ursprungliga soldattorpet. På 1960-‐ 

talet beboddes stugan av Josef Oskar Valentin Petersson (1887–1972) som 

mot slutet flyttade till Bygget och dog där. På 1970-‐talet brändes stugan ner. 

59

F d soldattorp 137 Torsliden 

Läge: 57°54,45Ń 16°02,52´Ö 




Detta torp var Nedergårdens torp och är känt sedan 1684. Även här känner vi 

till namnen på de indelta soldaterna: 

1684– Anders Carlsson Lund 

1712–1735 Jöns Pärsson Lund 

1737–1742 Jon Olsson Lund 

1743– Måns Nilsson Lundgren 

1758– Johan Lindberg 

1759–1783 Johan Ekelöf Corpral 

1784–1790 Nils Ekelöf 

1791–1800 Petter Ekelöf 

1800–1804 Nils Wård (död i tjänsten 1804) 

1804–1815 Magnus Wård (”uti krig 1808”) 

1815–1818 Vilhelm Palm 

1819–1827 Nils Lavette 

1829–1830 Petter Blick 

1830–1845 Anders Flod 

1846–1870 Johannes Persson Wid 

1871–1903 Carl Johan Fredrik Johansson Wid 

60

Äldre bild av annexbyggnaden. Enligt traditionen ett ombyggt förråd. 

Det ålåg Nedergårdens gårdar att sköta torp 137 och detta gjordes troligen 

mycket bra. Protokollen är kortare än för torp 136 och 1860 konstaterades att 

skicket var ”utan anmärkning”, vilket var ytterst ovanligt. 

Den sista indelta soldaten Carl Johan Fredrik Johansson Wid (f. 1851) bodde 

tillsammans med sin hustru Kristina Lovisa Svensdotter Wid (1842–1923), nio 

barn och en dräng kvar en tid efter indelningsverkets avskaffande 1901, varef-‐ 

ter torpet stod tomt. 

1906 såldes det på auktion till Victor Johansson från Talsebo för 1 605 kronor. 

Torpet såldes i befintligt skick och med 8,69 hektar mark. Johanssons förhål-‐ 

lande till torpet är okänt, för som boende där upptogs sedan 1906 Sven Petter 

August Andersson (f. 1846) och Fredrika Sofia Johansdotter (f. 1846). De bod-‐ 

de där till omkring 1935, då torpet övertogs av sonen Frans Teodor Svensson 

(f. 1884) och hans hustru. Dessa i sin tur efterträddes av Sigfrid och Hanna 

Johansson med barnen Alice, Karin och Sture. 1970 ärvdes torpet av deras son 

Sture Bertil Johansson (1923–1998) och hustrun Maggie (1919–1978). 

1988–2003 ägdes 137 Torsliden av systrarna Ulla Masterson och Kerstin San-‐ 

dell. Ulla Masterson bodde tillsammans med sin man Michael Masterson sta-‐ 

digvarande i huvudbyggnaden, medan annexet – ett ursprungligt förråd som 

byggts om till bostad – disponerades av Kerstin Sandell och hennes man. 2003 

såldes soldattorpet. Ulla och Michael flyttade till Gullringen. Nya ägare blev 

Walter och Ingrid Wolfrum från Eskilstuna. Dessa nyttjar torpet som åretrunt-‐ 

bostad. Priset de fick betala var 1 225 000 kronor. 

Även om det var meningen att soldaterna skulle ha likvärdiga bostäder så 

byggdes de om och förbättrades under åren. 137 Torsliden fick ny huvudbygg-‐ 

nad omkring 1850, det byggdes sedan om och renoverades 1946. Ny köksin-‐ 

redning installerades 2010. 

61

Stuverum 

(Sedan 1982 i Odensvi, Kalmar län) 

Läge: 57°52,752Ń 16°04,179´Ö 

Före laga skiftet låg Vårdslundas gårdar samlade längs bygatan med soldattor-‐ 

pen strax utanför – alla utom Stuverum, som låg i byns södra utkant med alla 

kontakter söderut. Stuverum var torp under godset Kulla i Odensvi, trots att 

det låg i Hycklinge socken. Det nämns redan i dödslängden 1643, då Nils avlidit 

i en ålder av över 90 år. 

Vid laga skiftesförhandlingarna 1861 hävdade godsets representant ingenjör 

Reinius, att Stuverum inte var en del av Vårdslunda by utan en särskild egen-‐ 

dom skild från byn med bestämda gränser. Efter hot om stämning vann denna 

ståndpunkt och Stuverum undantogs från skiftet. 1861 överfördes torpet till 

Odensvi socken. 

1892 började Karl Gustaf Nilsson (f. 1862) från Susebo bruka torpet tillsam-‐ 

mans med hustru Ida Wilhelmina Andersdotter (f. 1860) och tre barn. Ytterli-‐ 

gare tre barn föddes i Stuverum. Äldste sonen Karl Johan Karlsson (f. 1887) 

övertog torpet efter faderns död, och han i sin tur efterträddes av sin äldste 

son Karl Åke Henry Karlsson (f. 1920). Karl Åke var gift med Nina Margareta 

Karlsson (f. 1925) och de fick tre barn, varav Kjell och Bertil föddes på Stuve-‐ 

rum under 1950-‐talet. Familjen flyttade till Kvistrum 1960. 

Torpet stod därefter tomt i flera år och användes endast sporadiskt som jakt-‐ 

stuga och scoutgård. Omkring 2004 avsöndrades det och köptes av John Sig-‐ 

vard Roland Johansson (f. 1948) gift med Ejvor Birgitta Johansson (f. 1948). 

Det nuvarande boningshuset lär vara uppfört cirka 1850. 

62

Torpen i Vårdslunda 

På de första tryckta kartorna över trakten, de så kallade häradskartorna, där 

uppmätningarna gjordes 1868–1877 och som för detta områdes del trycktes 

1880, finns beteckningen Jt vid flera fastigheter: Lillnäset Jt, Näset Jt, 

Hallångsnäs Jt, Slätfall Jt och Qvarnkärret Jt. Jt står för jordtorp och betecknar 

den form av arrendegårdar som var mycket vanliga under 1800-‐talet. De var 

resultatet av den stora folkökningen mellan 1750 och 1850, då landets befolk-‐ 

ning fördubblades. Nästan alla bodde på landsbygden och marken räckte inte 

till för nya gårdar vid arvsskiftena, utan många fick då bli egendomslösa lant-‐ 

arbetare eller torpare. Ett torp var ett litet jordbruk som ingick i en större 

egendom och där torparen fick betala arrendet – hyran – till jordägaren i form 

av dagsverken. 

63

Flest torp fanns i Sverige vid mitten av 1800-‐talet med omkring 100 000, men 

antalet minskade kraftigt under senare delen av 1800-‐talet. Befolkningstrycket 

på landsbygden blev mindre genom emigrationen och inflyttningen till städer-‐ 

na. Med 1943 års arrendelag blev det inte längre möjligt att upplåta torp mot 

betalning i dagsverken. 

Av de nämnda torpen i Vårdslunda är alla rivna. 

Utöver kartan har vi en annan källa till kunskap om torpen – husförhörsläng-‐ 

derna, som upprättades med fem års intervaller. Uppgifter för perioden 1826– 

1850 saknas, då arkivmaterialet brunnit upp. Språkbruket är skiftande mellan 

torp och backstuga (ibland bara stuga). De i Vårdslunda nämnda torpen är: 

Nynäs Omnämnt 1851–1881 (namnet ändras 1882 till Hamburg) 

Hamburg Omnämnt 1882–1895 

Qvarnkärr Omnämnt 1851–1881 

Lillenäs Omnämnt 1857–1895 

Hallångsnäs Omnämnt 1866–1895 

Hallingsborg Omnämnt 1877–1890 

Norrhult Omnämnt 1866–1895 

Slätfall Omnämnt 1866–1881 

Årtalen betyder inte att till exempel Slätfall byggdes 1866 och revs 1881, utan 

att torpet finns först nämnt i husförhörslängden 1866–1871 och senast nämnt 

i husförhörslängden 1877–1881. 

Torpet Qvarnkärr 

Torpet Qvarnkärr var torp under Vårdslunda Uppgård. Arrendet var ett dags-‐ 

verke i veckan. 

I 1825 års jordebok omtalas Vårdslunda mjölkvarn, som ägdes till hälften av 

Vårdslunda Uppgård och till hälften av Vårdslunda Nedergård. Av torpets 

namn att döma måste kvarnen ha legat här. 

Torparen Anders Jonsson (f. 1806) och hustrun Stina Kajsa Israelsdotter (f. 

1803) var de sista som bodde i Qvarnkärr. År 1882 var de borta. Sedan revs 

bebyggelsen. Där lär ha funnits mark tillräckligt för ett par kor. 

Torpet Lillenäs (på kartorna kallat 

Lillnäset) 

Läge: ∼57°54,92Ń 16°02,50´Ö 

Läge: ∼57°53,22Ń 16°03,47´Ö 

Torpet benämndes konsekvent Lillenäs i husförhörslängderna och låg under 

Vårdslunda Uppgård. I husförhörslängden 1866 kallas det backstuga. 

64

1864 bodde Carl Johan Jonsson (f. 1829) och hustrun Stina Lovisa Andersdot-‐ 

ter (f. 1831) på Lillenäs. De hade fyra barn. 1890 var de borta, och då kom Klas 

Valdemar Härnström (f. 1864) och hustrun Elin Matilda Frej (f. 1865) med tre 

barn och bosatte sig där. De flyttade 1894. ”Djurläkaren” Gustav Jönsson bodde 

här i början av 1900-‐talet. 1906 var husen borta. 

Torpet Norrhult 

Torpet Norrhult var torp under Vårdslunda Uppgård. 

Det finns inte med på tidiga häradskartor, men väl på sena. I husförhörsläng-‐ 

derna är torpet nämnt 1866–1895. 

1912 bodde torparen Johan Peter Andersson (f. 1830) och hustrun Lisa Maria 

Samuelsdotter (f. 1832) i Norrhult. Efter dem ingen. Husen revs före 1920. Där 

fanns några tunnland åker. 

Torpet Slätfall 

Torp under Vårdslunda Uppgård. Först omnämnt i husförhörslängden 1866– 

1871. 

Enligt skylt uppsatt 1993 (fanns kvar 2011) var de sista boende på torpet 

Anders M Andersson (f. 1835) och Amanda S Kristiansdotter (f. 1845). De 

fanns upptagna i husförhörslängden 1869 och 1871, men inte 1880. Torpet 

revs under 1880-‐talet. 

Torpet Hallångsnäs 

Läge: 57°54,80Ń 16°02,13´Ö 

Läge: 57°54,48Ń 16°03,15´Ö 

Läge: ∼57°53,90Ń 16°01,45´Ö 

Torpet Hallångsnäs var torp under Vårdslunda Nedergård. Först nämnt i 

husförhörslängden 1866–1871. 

1871 bodde torparen Johan Alfred Jonsson (f. 1838) och hustrun Lovisa Maria 

Larsdotter (f. 1837) i Hallångsnäs. Efter dem kom 1882 Anders Magnus An-‐ 

dersson (f. 1853) och hustrun Ida Amanda Sofia Kristiansdotter (f. 1845). De 

hade sex barn. 1889 hade de flyttat, och 1895 kom en änka till Hallångsnäs. 

Hon hette Anna Lovisa Nilsdotter (f. 1824). År 1906 var hon borta och bebyg-‐ 

gelsen riven. 

65

Torpet Hallingsborg 

Torpet Hallingsborg står upptaget på samma sida som torpet Hallångsnäs i 

husförhörslängden 1877–1881. Klas Magnus Persson (f. 1813) bodde ensam 

där. I nästkommande husförhörslängd benämns Hallingsborg Bst, det vill säga 

backstuga, men någon invånare är inte antecknad på stugan. Detsamma gäller 

tiden 1886–90 till sista året, då Olof Samuel Almgren (f. 1817) flyttade in till-‐ 

sammans med hustru och piga. Almgren var nu 73 år och på undantag efter att 

i sin glans dagar ha drivit byns gästgiveri på Kullen. Efter 1890 finns ingen 

uppgift om torpet. 

Torpet Nynäs/Hamburg 

Torp under Vårdslunda Nedergård. 

Läge: På Stensskärsudde öster om 

Hallångsnäs 

Läge: ∼57°53,95Ń 16°02,95´Ö 

Torpet Nynäs är känt i husförhörslängderna sedan 1851 (källor saknas för 

tiden 1826–1850 och före 1825 finns det inte nämnt) och beboddes då av 

torparen Johan Peter Gustafsson (1805–1862) – änkling med två barn. 1865 

fanns Gustaf Persson (f. 1821) och hustrun Maja Lena Jonsdotter (f. 1822) där 

som de sista invånarna. 1900 var bebyggelsen borta. 

På häradskartan finns inget torp med namnet Nynäs. Av torpen på kartan har 

vi inga uppgifter om Näset Jt. I husförhörslängden för 1882–1886 är namnet 

Nynäs överstruket och ersatt av namnet Hamburg. Troligen har vi dock att 

göra med två olika torp – Nynäs är både Näset Jt och Hamburg. Som vi sett 

beträffande Lillenäs valde kartritarna ibland ”finare” eller felaktiga namn på 

torpen. När sjön sänktes 1877 övergavs kanske Nynäs (Näset på näset) och 

invånarna flyttade och byggde torpet Hamburg. 

Torpet Hamburg finns inte utmärkt på någon av häradskartorna, vilket troli-‐ 

gen betyder att det inte existerade före 1877. Marken här var också helt 

olämplig för bebyggelse före sjösänkningen, varför det troligen byggdes under 

1880-‐talet. Grundröset finns kvar på allmänningsgränsen (stenmur) mellan 

gamla landsvägen och Spillen och var utmärkt med kopparskylt 2011. Två 

åkerlyckor fanns kvar fram till 1990-‐talet, då de växte igen. 

De sista invånarna på Hamburg var Gustaf Persson (f. 1821) och Maj Jonsdot-‐ 

ter (f. 1822) som bodde kvar till 1906 – alltså samma personer som omnämns 

som de sista invånarna på Nynäs. 1912 revs torpet. 

66

Backstugorna i Vårdslunda 

En backstuga var en stuga på ofri grund – det vill säga någon annan än de 

boende ägde tomten och oftast också stugan. Den fungerade som undantags-‐ 

stuga för åldringar eller var bostad för hantverkare. På kartan markerades de 

med ett T. Någon odlingsbar mark fanns inte. I Vårdslunda finns uppgifter om 

fyra backstugor, varav tre finns utmärkta på häradskartan. 

Backstugan Sjöända 

Denna backstuga – bara kallad stuga i husförhörslängden 1808, men backstuga 

1815 – betecknades som nybyggd 1808 och var sedan även nämnd i längderna 

1815–1820 och 1821–1825. Efter 1825 vet vi inget då källor saknas och efter 

1851 förekommer den inte alls. Hit flyttade 1808 förre soldaten Peter Lund (f. 

1768) från soldattorpet nr 136 Torsliden. Med sig hade han hustrun Stina 

Jonsdotter (f. 1762) och barnen Stina Cajsa (f. 1791), Ingeborg Lisa (f. 1797), 

Gustava Lena (f. 1801) och Peter (1804). Vi vet inte varför Peter Lund slutade 

67

sin soldatbana redan som 40-‐åring. Troligen hade han skadats – det finns en 

uppgift om att han var ”uti krig 1808” – och kunde inte fortsätta som indelt 

soldat. Roten upplät då en undantagsstuga åt honom. 1821 betecknades både 

han och hustrun som ”utfattiga”. 

Läget för torpet är helt okänt, även om namnet indikerar ett sjönära läge, men 

till vilken sjö? Troligen ska läget sökas på Uppgårdens ägor, då Nr 136 Torsli-‐ 

den låg under denna rote och det vore naturligt om Uppgårdens bönder tog 

hand om sin soldat och hans familj. 

Andra backstugor 

På häradskartan från 1870-‐talet finns tre byggnader utmärkta med T, vilket 

betyder Backstuga eller Stattorp. Byns soldattorp är utmärkta med gårdsteck-‐ 

en och namnet Thorslia, varför vi här har tre backstugor. Den ena låg ungefär i 

vägskälet mot grustaget vid Uppgården, den andra låg vid korsningen mellan 

byvägen och nuvarande landsvägen och den tredje låg mellan Torsliden och 

Trehörn (Denna kan misstänkas vara den tidigare nämnda Sjöända). Alla dessa 

stugor är borta sedan länge. Av lägena att döma torde stugorna tillhört Upp-‐ 

gården, Nedergården respektive soldattorpen. 

68

2011 års byggnader i blått mot kartan från 1864 och dess byggnader i svagt gult. 

69

Källor i urval 

Otryckta källor 

Hycklinge församlings kyrkoarkiv. Tillgängligt via www.svar.ra.se. Arkivet 

ofullständigt på grund av en arkivbrand 1851–01–10. 

Lantmäteriet, Linköping: Handlingar om Vårdslunda. 

Storskifteshandlingarna för Vårdslunda by 1802. Lantmäteriet. 

Laga skifteshandlingarna för Vårdslunda by upprättade 1861, 1862 och 1864. 

Lantmäteriet. 

Handlingar angående fiskevattensdelning i Vårdslunda, upprättade 1875– 

1876. Lantmäteriet. 

Handlingar från sjösänkningen 1871–77. Lantmäteriet. 

Handlingar om soldattorpen nr 136 och 137 Torsliden. Krigsarkivet. 

Köpekontrakt för Björkkullen 1908. Lantmäteriet. 

Köpekontrakt för nr 136 Torsliden 1907. Lantmäteriet. 

Köpekontrakt för nr 137 Torsliden 1906. Lantmäteriet. 

Fornminnesregistret. Riksantikvarieämbetet. 

Namnregister över biograferade riksdagsmän: Nr 286 Per Jonsson i Vårdslun-‐ 

da. 

www.nad.riksarkivet.se 

www.wikipedia.se 

Tryckta källor 

Boken om Odensvi. Västervik 2012. 

Sigurd Erixon. Kila – en östgötsk skogsby. 1946. 

Anton Ridderstad. Östergötlands beskrivning, andra delen. 1918. 

Per David Widegren. Försök till en ny beskrivning över Östergötland. 1817. 

Kaj Kjellström. Östgötska gästgivargårdar och skjutsstationer. 2009. 

Häradskartan 1868–1877. 

Kindasocknarna Horn och Hycklinge, band 1–7. 1983–1994. 

Hycklinge socken. Sveriges bebyggelse, landsbygden. Östergötlands län, del VI. 

1949. 

Linköpings stifts herdaminnen. Del 4. 1933. 

Nationalencyklopedin. 1989–1996. 

Svenska Dagbladet 2011–12–18: Dagbok från en vandring genom Fattigsveri-‐ 

ge. 

Östgöta Correspondenten 1999–02–16: Sista brevet hem. 

Östgötahus i Kindasocknarna Horn och Hycklinge. 1997. 

Övrigt 

En mängd muntliga källor har konsulterats, särskilt ska Arne Magnusson, 

Hycklinge (f. 1929) nämnas. Kenneth Pettersson, Bo Karlsson och Joakim 

Kjellberg har ställt gamla foton till förfogande. Monika Lenholm och Roger 

Johansson har korrekturläst och kommit med synpunkter på layout. Min hust-‐ 

ru Inger Lindström transkriberade de handskrivna storskifteshandlingarna 

och gjorde dem läsbara, inspirerade mig och har kommit med ett otal värdeful-‐ 

la synpunkter. 

Tack till er alla. 

70

Vårdslunda by, jan -13 (kopia) - Kulturarv Östergötland

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?