Bitidningen 2008 6 - Sveriges Biodlares Riksförbund

mellan bigårdar på olika avstånd till samhällen
som blir utrövade. I experimentet,
som genomfördes i Finland, visade sig att
i princip alla samhällen i samma bigård
som de utrövade, och upp till 1 km bort
blev sjuka i yngelröta som en följd av röveri.
Samhällen som var uppställda 2 och
3 km bort deltog i mindre utsträckning och
blev inte kliniskt sjuka, även om en del
samhällen hade tillfälligt förhöjda sporhalter.
Arbetet som utförts i samarbete med
Seppo Korpela är accepterat för publicering
i tidskriften Apidologie. Arbetet ingår
i BEE SHOP.
Drönarlarvers känslighet för
yngelröta
Under sommarsäsongen användes vår
möjlighet att odla bilarver på labbet till
att utföra infektionsförsök med Paenibacillus
larvae (AFB). Försöken (som görs
i samarbete med tyska forskare) går ut på
att se eventuella skillnader i olika bistammars
mottaglighet för infektionen. Genom
att använda drönarlarver som är haploida
(har en enkel genuppsättning), kan man
enklare söka efter genetiska orsaker till
motståndskraft mot sjukdomen. Vid genetiska
analyser av materialet har man
i Tyskland och Frankrike kunnat påvisa
gener som är kopplade till överlevnad vid
infektionsförsök på lab. De första resultaten
har publicerats (Behrens et al., 2007),
men arbetet med att lokalisera den gen det
eventuellt rör sig om pågår. Arbetet görs
inom ramen för BEE SHOP.
Konkurrens mellan olika stammar
amerikansk yngelröta
Det har visat sig att olika stammar av yngelrötebakterien
Paenibacillus larvae är
olika virulenta (aggressiva) och detta visar
sig genom att vissa stammar dödar larverna
snabbt medan andra dödar långsammare.
Paradoxalt nog kan man förvänta
sig att de stammar som är mest virulenta
på individnivå är minst virulenta på koloninivå
och tvärtom. Detta har att göra
med produktionen av sporer är större i
de larver som dör när de är äldre och när
cellerna är täckta. De larver som dör väldigt
unga upptäcks fortare och städas ut
innan bakterierna hinner producera så
mycket sporer.
För att testa det här infekterade vi
samhällen i Finland med bakterier från
två olika stammar som har visat sig ha
olika virulens. Försöket pågår fortfarande,
men det verkar redan som om hypotesen
stämmer, eftersom vi hittar mycket mer
yngelrötesporer i de samhällen där den
stam som dödar larver långsamt tillsattes.
Arbetet utförs i samarbete med Seppo
Korpela och ingår i BEE SHOP.
Yngelrötesporers känslighet för
värme och lagring
Det har tidigare visat sig att bakterien som
orsakar yngelröta, Paenibacillus larvae,
förekommer i minst 4 så kallade genotyper
(Genersch et al. 2006b). Två av dessa har
hittats i Sverige. Under 2006/07 gjorde vi
tillsammans med en serbisk gästforskare
en studie av några av genotypernas egenskaper
som kan ha betydelse för deras
förmåga att orsaka sjukdom; Känslighet
för värme (upphettning) samt lagring
(kan kopplas till sporernas överlevnad).
Det visade sig att skillnaderna är större
än förväntat, och kan ha stor betydelse
bland annat för diagnostiken av Amerikansk
yngelröta. Ett moment i protokollet
för odling av bakterien från honung
och bin är att hetta upp provet för att bli
kvitt andra mikroorganismer. Detta visar
sig vara förmånligt för den ena bakterietypen,
och skulle kunna leda till att den mer
temperaturkänsliga genotypen blir underdiagnostiserad.
Resultaten är publicerade
(Forsgren et al., 2008).
DIAGNOSVERKSAMHET
Under 2007 mottogs totalt ca 1300 prov.
Av dessa var ca 900 nosema-prov ingående
i den landsomfattande undersökningen.
Även under 2007 har ett stort antal vinterdöda
bin med ansenlig mängd varroakvalster
samt symptom på virusinfektion
observerats. På grund av hög vinterdödlighet
i länet 2007/08, har vi blivit kontaktade
av länsstyrelsen i Örebro län som samordnat
provtagning från ett antal samhällen.
Inget sammanfattande svar kan ges på varför
dessa bin dött, men i de flesta fall kan
tecken på virusinfektion och/eller stora
mängder varroakvalster konstateras. Orsaken
till ökad vinterdödlighet är i många
fall sannolikt otillräcklig eller ineffektiv
varroabekämpning med virusinfektioner
som följd.
UNDERVISNING
Bees beekeeping and
pollination
Våren 2007 gavs den årliga grundkursen
”Bees beekeeping and pollination”
vid institutionen för entomologi. Kursen
som pågår i 5 veckor heltid (hela maj och
in i juni) ges numera på engelska då flera
utbytesstudenter varje år väljer att gå kursen.
Det var 14 studenter som gick kursen
2007. Kursen innehåller en första halvdel
som ägnas åt vilda bin och humlor,
med mycket exkursioner och artkunskap.
Andra halvdelen av kursen ägnas uteslutande
åt honungsbin och biodling. Även
2007 hann vi med att odla en serie drottningar
som blev parade innan kursen avslutades
i början på juni.
Publicering och manuskript 2007
Forsgren, E., Stevanovic, J., Fries I.
2008. Variability in germination and in
temperature and storage resistance
among Paenibacillus larvae genotypes.
Veterinary Microbiology 115, i press.
de Miranda, J., Fries, I. 2008. Venereal and
vertical transmission of of deformed wing
virus in honey bees (Apis mellifera). Journal
of Invertebrate Pathology, accepted.
Behrens, D., Forsgren, E.., Fries, I., Moritz,
R.F.A. 2007. Infection of drone larvae of
two honeybee lines (Apis mellifera) with
American foulbrood. Apidologie 38, 281-
288.
Belloy, L, Imdorf, A., Fries, I., Forsgren, E.,
Berthoud, H., Kuhn, R., Charrière, J-D.
2007. Spatial distribution of Melissococcus
plutonius in adult honey bees collected
from apiaries and colonies with and
without symptoms of European foulbrood.
Apidologie 38, 136-140.
de Miranda, J.R., Fries, I. 2008. Venereal and
vertical transmission of deformed wing
virus in honeybees (Apis melliferaı L.).
Journal of Invertebrate Pathology, i press.
Fries, I. 2007. Varroaangripna bin som överlever
utan behandling i ett nordiskt klimat.
Bitidningen 106, april, 14-16.
Fries, I., Forsgren, E. 2007. Undersökning av
spridningen av Nosema ceranae i Sverige.
Bitidningen 106, januari/februari 2007,
26-27.
Fries, I., Bommarco, R. 2008. Possible
host-parasite adaptations in honey bees
infested by Varroa mites. Apidologie, i
press, on line:DOI: 10.1051/apido:2007039.
Övriga referenser
Fries, I. 2006. En ny nosemaart på honungsbin
i Europa. Bitidningen 105, November/
December, 8-9.
Fries I., Martín R., Meana A., García-Palencia
P., Higes M. 2006b. Natural infections
of Nosema ceranae in European honey
bees. Journal of Apicultural Research 45,
230-233.
Behrens, D., Forsgren, E.., Fries, I., Moritz,
R.F.A. 2006. Infection of drone larvae of
two honeybee lines (Apis mellifera) with
American foulbrood. Apidologie, accepterad.
Klee, J., Besana, A., Genersch, E., Gisder,
S., Nanetti, A., Tam, D.Q., Chinh, T.X.,
Puerta, F., Kryger, P., Message, D.,
18 Bitidningen 6 2008