Behövlig ankringskraft

Behövlig ankringskraft
Utförda undersökningar
Västkustkretsens Tekniska Kommitté har under en följd av år genomfört och
rapporterat ankarprov. Nu har en ny serie mätningar genomförts. Mätningarna har
gjorts på såväl gamla välkända ankartyper som på olika nykonstruktioner. Resultatet
finns redovisat i en rapport daterad februari 1989. Den kan beställas från SXK-Vk
kansli. I rapporten redovisas bl.a. vilka hållkrafter man kan uppnå med olika
ankartyper på olika bottnar.
För att komplettera ankarproven har kommittén genom att mäta verkliga
ankringskrafter under olika väderförhållanden undersökt vilka krav måste man ställa
på ett ankare för att man skall ligga tryggt förankrad. Mätningarna redovisas nedan.
Båtar vid provningen
Vid proven använde vi en Winga 29, som är fenkölad, 8,8 m lång och som väger ca
3,2 ton.
Prov gjordes dessutom med en Najad 34 med längd 10,3 m, vikt 5,6 ton.
Ankringsriktningar och vindar
I olika vindstyrkor ankrades båtarna dels med stäven, dels med aktern och dels med
sidan (endast Winga 29) mot vinden och sjön. Vi valde öppna ankringsplatser med
ungefär en sjömil till närmaste lovartsland, d.v.s. knappast en ankrings- plats man
normalt väljer. Med vår mätanordning mätte vi under en 10-minutersperiod kraften i
ankarlinan.
Någon kanske frågar sig varför vi mätte med sidan mot vinden, det är ju knappast
något vanligt ankringssätt. Skälet är att vi ville få ett underlag för bedömning av vilka
krafter ankare utsätts för vid förtöjning med fören i land och ankare i aktern, det
vanligaste förtöjningssättet här på västkusten.
Våra mätvärden visar att det ur påkänningssynpunkt inte är någon större skillnad
mellan att ankra med fören respektive aktern mot vinden. Med fören mot vinden
vakar dock båten bättre och man slipper få sjöar in i sittbrunnen, vilket hände flera
gånger med Winga 29:an när vi i 14-17 m/s låg med aktern mot vinden. Våghöjden
var då 40-50 cm.
Att de högsta påkänningarna uppmättes med sidan mot vinden är givetvis inte
oväntat. Belastningen på ankarlinan var dock jämnare jämfört med ankring från fören.
i vilket fall vertikalrörelserna på grund av vågorna kan bli stora med kraftiga ryck i
linan som följd. Det är sjöhävningsrycken som bestämmer påkänningarna, har man
sjölä blir belastningen avsevärt lägre.
Vi mätte dragkrafter i ankarlinan i vindstyrkor från 6-7 m/s upp till 14-16 m/s. Ankring i
14-16 m/s är något som man normalt undviker bl.a. därför att en övernattning under
sådana förhållanden innebär en i dubbel bemärkelse orolig natt. Dessa vindstyrkor
kan därför sägas ge en övre gräns för de krav på hållkraft man normalt kan ställa.
Mätta krafter med Winga 29
Med Winga 29:an blev vid vindhastigheten 12-14 m/s och våghöjden 40-50 cm, de
maximala krafterna 1130 N (N=kraftenheten newton som i äldre mätenheter
motsvarar ca 0,1 kilopond eller 0,1 kilgramkraft) vid ankring i fören, 1350 N vid
ankring i aktern och 1550 N vid ankring med sidan mot vinden. Under akterankringen
var vinden i byarna stundtals uppe i 17 m/s.

Med stöd av praktiska prov med Winga 29:an har vi kunnat konstatera att dragkraften
i ankarlinan vid förlig landförtöjning kan uppgå till värden av samma storleksordning
som vi mätt vid sidankring. Detta innebär att vid 12-14 m/s blir kravet på hållkraft runt
1500 N.
Mätta krafter med Najad 34
Vid proven med Najad 34:an blåste det 14-16 m/s (våghöjd 50-70 cm) och det var
svårt för ankaret att behålla greppet. Det rycktes loss flera gånger. Vi gjorde därför
endast för- och akterankringar. De uppmätta värdena var 2060 N respektive 1880 N.
Att påkänningarna blev högre vid förankring än vid akterankring kan till en del
förklaras av att våghöjden var högre då.
Hur kontrollera hållkraften
En fråga kan man ställa sig är hur man skall kontrollera hållkraften då man har
ankrat. Eftersom normalstarka besättningsmedlemmar knappast orkar dra mer än ca
600 N, kan man säga att om man med handkraft kan dra loss ankaret så har man
definitivt inte haft tillräckligt grepp för att klara lite besvärligare situationer.
Ett annat sätt att kontrollera hållkraften är att använda båtens motor.
Motorn i Winga 29 är en Volvo-Penta MD7A på 13 kW med segelbåtsdrev 110S.
Drevet har en fast tvåbladig propeller. Fast förtöjda kunde vi vid backning komma
upp i en dragkraft på 980 N och vid gång framåt 1440 N. Eftersom dessa krafter är av
samma storleksordning som de hållkrafter man behöver, skulle man som krav på en
god ankring för denna båt kunna säga att man inte skall kunna dra loss ankaret med
motorhjälp. För mera motorstarka farkoster håller givetvis inte denna regel.
Påpekande
Ett viktigt påpekande är att man givetvis måste välja ett ankare som kan ge den
hållkraft som behövs. Det finns bottnar som ger så dåliga hållvärden att ingen
ankartyp ger erforderliga hållkrafter. Som framgår av våra mätningar behöver
segelbåtar mellan 8 och10 m ankare som klarar minst 1500-2000 N. För att göra rätt
val ger den i inledningen nämnda ankarrapporten en god vägledning.
De aktiva
De som bidrog till denna rapport var Ingvar Hagh, Bertil Magnusson, Sture Ahlström,
Ernst Blixt, Allan Glembring, Johan Helsing, Jan Alander och Niclas Londrén och
provningledaren Göran Cederholm.