Hög tid att inkludera filosofiska samtal i skolan, Irena Kepczynska

Rädslan för att den världsbild som de vill förmedla till sina barn ska hamna i gungning kan
skapa motsättningar mellan skolan och hemmet, vilket förstås inte är önskvärt.
Barnet/eleven kan i sin tur hamna i ett moraliskt kaos, något som kan föra med sig starka
känslor av t.ex. vanmakt, rädsla, motivationsbrist osv. Ibland är dock familjens (föräldrarnas)
övertygelse kring olika frågor så starkt inpräntat i barnet så att barnet känner motstånd för allt
det nya som dyker upp i samtalet. Detta i sin tur försvagar för barnet möjligheten att se
fenomenet från olika perspektiv.
Ledaren i de ”filosofiska samtalen” har därför en viktig men svår uppgift. För det första kan
han/hon aldrig säkert veta vad eleverna kommer att lyfta fram i samtalet. Han/hon kan endast
vara beredd på olika frågealternativ men är det läraren som bär ansvaret för samtalsförloppet
och de känslor som kommer upp till ytan? Till en viss del, tycker jag.
En filosofisk akt är till för att lyfta fram filosofiska frågor till en nivå som man annars inte
gör. Att tillsammans överväga, pröva och testa olika tankeställningar är huvudpoängen i ett
”filosofiskt samtal”. En ledare bör inte begränsa samtalsämnen eller de tanketrådar som träder
fram. Han/hon ska vara neutral och ställa frågor som hjälper eleverna att argumentera för sina
ståndpunkter.
Vad händer då t.ex. om uttalanden som direkt strider mot mänskliga värden synliggörs? Bör
ledaren ingripa och försöka ändra riktningen på samtalsförloppet? Knappast, tycker jag. En
sådan handling skulle i sin tur strida mot de demokratiska värderingar vi har i vårt land.
En ledare bör, på ett mycket tålmodigt sätt, låta alla synpunkter komma upp till ytan. Sedan
bör han/hon uppmuntra deltagarna till att pröva dem ur olika perspektiv med hjälp av goda
(hållbara, relevanta) argument.
Som jag nämnde tidigare kan ett barn i ett ”filosofiskt samtal” bli känslomässigt upprivet. Det
är därför viktigt att läraren följer upp barnet efter och ibland lång efter samtalet. Det kan
finnas känslor som barnet inte var beredd på att möta och den vuxne har i det här fallet ett
stort ansvar att inte lämna barnet ensamt utan att lyssna och att finnas till som stöd.
Å andra sidan måste vi dra en gräns mellan filosofi och psykologi. I vilket fall som helst kan
ett barn möta en del hemskheter i eller utanför skolan. Ett ”filosofiskt” samtal kan endast
framkalla känslor kring dessa erfarenheter. Vad som är viktigt är att man måste skilja på
yrkesroller: en lärare är alltså inte en terapeut. Det han/hon kan och bör göra (i svåra fall) är
att hänvisa problematiken vidare så att barnet får en professionell hjälp.
En annan viktig aspekt ur lärarens etiska perspektiv är också makt samt status- position.
I ett ”filosofiskt samtal” är läraren samtidigt en deltagare i gruppen. Han/hon kan också vara
med och uttala sig om han/hon vill, dock med förnuft.
Barnen kan i samtalet vara ytterst nyfikna på vad läraren tycker. De kan ställa ”knepiga”
frågor som kan leda till att läraren hamnar i en obekväm situation eller att svaren han/hon ger
kan påverka riktningen i samtalet. Därför bör ledaren hantera dessa frågor med stor
skicklighet.
Under en av sina föreläsningar har Ann Pihlgren talat om ledarens hövlighet. Hon menar att
man ska vara beredd på att tillfälligt avstå från att lägga fram sin egen synpunkt för att i stället
hjälpa någon annan att formulera hans/hennes egen.
5