Hög tid att inkludera filosofiska samtal i skolan, Irena Kepczynska

Tankepaus 2:
Vi går genom alla frågor en gång till och funderar på vilken fråga känns viktigast för oss att
prata om. Barnen ska nu tänka en stund men de vill gärna ge sina svar på en gång. Jag märker
att de är ovana i att tänka noga innan de svarar. Istället vill de gärna visa hur duktiga de är,
tror jag.
Val av fråga för samtal
Efter en stund får eleverna prata två och två och berätta för varandra vilken fråga de vill
samtala kring. Sedan går vi tillbaka till våra frågor och läser dem högt en gång till. Jag
försöker hjälpa eleverna genom att sortera frågorna. Fråga nr 1 och fråga nr 5 t.ex. är
besläktade med varandra, dessutom har vi redan besvarat dem i början av lektionen.
Då barnen skulle deklarera sina frågor blev fråga nr 4 ”är han ensam” den som fick flest
röster. De hade svårt att argumentera för varför de väljer just denna fråga – de sade ”för att
den är bra”, ”för att jag vill veta om han är ensam”.
Jag märkte dock hur engagerade de blev av problemet.
Samtal:
Då vi började samtala om bilden kom eleverna tillbaka till fråga nr 5 ”varför är pojken
fläckig”. Det kändes som att barnen inte kunde godta min förklaring om Siriacos hudsjukdom
utan hade ett starkt behov av att undersöka problemet på egen hand.
De startade att fantisera för fullt. Några sade att pojken hade ramlat och blivit smutsig. Det
som gjorde mig mycket förvånad var att de flesta barnen trodde att Siriaco är vit i grunden
och har svarta smutsfläckar på sig.
Så småningom kom de in på fråga nr 2 som handlar om Siriacos kläder. De sade: pojken är
fattig och därför är han utan kläder; tygbiten som han har kring midjan har han hittat på gatan
någonstans; han har inga kläder därför har han inga kompisar; kompisar skrattar för att han
inte har några kläder, kanske hans snopp kommer att synas; han kanske är vilsen, vi kan ge
honom kläder; han har inga vänner, ingen tycker om honom.
Detta sista uttalande ”ingen tycker om honom” blev en naturlig övergång till fråga nr 4 ”är
han ensam”. Kring ensamheten uttalade sig barnen på följande sätt: jag tror att hans familj har
varit med om en brand - han är den enda som har klarat sig men har fått fläckar; han har inget
hem och ingen familj längre; han gråter - han har ingen mamma och ingen pappa; huset har
rasat och han är arg; hans mamma vill inte släppa in honom - han är smutsig, de vill inte ha
honom hemma; det finns inga hus.
Tyvärr har tiden runnit iväg och vi måste avsluta samtalet nu när det är i sitt bästa skede.
Tankepaus 3:
Eleverna får nu sitta tyst och fundera på hur det var att samtala om Siriaco. Jag ställde
hjälpfrågor till barnen: Vad tyckte ni var bra med samtalet? Kunde ni lyssna på varandra?
Kunde ni prata en i taget?
Metasamtal:
Vi avslutar samtalet med ett kort metasamtal. Barnen säger att det var mycket roligt men
också ”läskigt” att prata om bilden. ”Man blir inte glad, man blir ledsen”, säger några.
Både eleverna och jag tycker att barnen var duktiga på att prata en i taget samt att räcka upp
handen. Min uppfattning är att de flesta eleverna blev engagerade i samtalet. Även de tysta
barnen tycks vara observanta på det som skedde i rummet.
29