Hög tid att inkludera filosofiska samtal i skolan, Irena Kepczynska

Hur menar du?, Menar du att alla nya blir retade?, frågar jag. Hon svarar: Om han är för snäll
så slår de honom och han är lagom snäll.
Jag fortsätter och frågar: Vilken känsla får ni när ni tittar på bilden?
Svaren blev: Jag är förvånad, för jag har aldrig sett en sådan människa förut;
man kan bli smittad, jag är rädd för det.
Var tror ni att pojken bor någonstans?, frågar jag vidare. Eleverna svarar: i skogen; i ett berg; i
Afrika. Varför tror ni att han bor i Afrika?, tillägger jag. Man har inga kläder där; de är
fattiga; det är varm där; han är brun, svarar barnen.
Är han brun med vita fläckar på eller är han vit med bruna fläckar på, tror ni?, fortsätter jag.
Han är brun; han är från Afrika, i flygplanet då han åkte hit lyste solen på honom lite här och
lite där och så fick han vita fläckar; jag har sett en människa som ser ut som han en gång när
jag var på sjukhuset, men han hade kläder; den här pojken får kanske medicin för sin sjukdom
så att han bli bra igen, säger eleverna.
Men om han ser ut så som han gör när han kommer till oss - vad händer då?, frågar jag.
Eleverna svarar: ingen får skratta; han är som oss, bara lite fläckig men lika snäll; på utsidan
är han inte som oss men på insidan är han som oss.
Vad menar du, vad finns det på insidan?, fortsätter jag. Blod; skelett; hjärta finns på insidan;
hjärnan är på insidan; bara skalet är brunt, säger barnen.
Är det viktigt att alla är lika på utsidan, tycker ni?, frågar jag. Nej, man är olika; man behöver
inte vara lika, kommenterar eleverna.
Skulle ni då vilja se ut som pojken på bilden?, tilläger jag. Jag vill inte se ut som han, säger en
pojke; Varför vill du inte det, frågar jag. För att det är bättre att ha en hud som vi, svarar han.
Det är fult, men det kan bli vår hemlighet, vi behöver inte säga det till honom för då blir han
ledsen, man kan leka med honom ändå, han är ju som alla andra, tillägger en flicka.
Tyvärr har tiden runnit iväg och vi måste avsluta samtalet nu när det är som bäst. Eleverna är
engagerade och det känns att de har precis börjat röra vid de viktiga värderingsfrågorna som
utanförskap och ensamhet.
Postseminarium
Jag ber eleverna att tänka på det gruppmål som de hade satt upp i början av samtalet dvs. ”vi
ska prata en i taget”. De flesta tycker att de var duktiga på att göra det och att de dessutom
hade räckt upp handen när de ville prata – jag håller med.
Min uppfattning är att barnen var duktiga på att framföra sina åsikter på ett lugnt och sansat
sätt. De hade tagit tid på sig för att tänka ut ett svar och att de var ärliga i sina uttalanden.
Analys
Det jag mest reagerade på var att några barn (speciellt en flicka som annars är väldigt aktiv)
satt helt tysta under samtalet. Jag försökte få med dem att prata, ställde frågor även till dem,
men fick inte fram något svar.
Det kan förstås finnas flera orsaker till varför de satt tysta, t.ex. att de behövde mera tid för att
fundera fram ett svar eller för att de fortfarande kände en viss osäkerhet i att uttala sig i
gruppen. Tanken om samt oro kring att Siriaco skulle börja i vår klass kan vara en annan
orsak. Att möta denne pojke i verkligheten skulle för många barn kännas som en utmaning,
tror jag. Rädsla för att möta en människa som är så annorlunda än alla andra i klassen kan
göra att vissa elever inte ens vågar säga vad de tycker.
Frågan är bara: hur bemöter man dessa elever? Detta är ett pedagogiskt problem.
27