Hög tid att inkludera filosofiska samtal i skolan, Irena Kepczynska

Sokrates och hans förlossningskonst kan för oss vara en bra grund att stå på. Vi möts i samtal
med varandra. Vi möter andra och vi möter oss själva – nya tankar och idéer föds.
En person som ligger oss närmare i tiden och som såg samspel med andra som en elementär
del av människans utveckling var Lev Semenovich Vygotskij (1896 – 1934).
Hans teorier kring människans utveckling och intelligens stämmer överrens med den
inställning som Sokrates hade när han genom sina frågor försökte öppna okända dörrar hos
sina samtalspartners tankevärd.
Vygotskij såg människan som en del av ett samhälle, en kultur, en historia. Enligt honom kan
utvecklingen ske genom aktiviteter, interaktioner och utvecklingszoner. Barnet utvecklas i
samspel med andra i den miljö det lever i och kan uppnå sin potentiella utvecklingsnivå med
hjälp av bl.a. utmaningar från sin omgivning.
Vygotskij utgick ifrån att utveckling är möjlig och att ”vi utvecklas när vi möter människor
och situationer som erbjuder en hatt som är något nummer för stor” skriver Leif Strandberg
i ”Vygotskij i praktiken, bland plugghästar och fusklappar” (s.144).
Pihlgren som specialiserar sig i det Sokratiska samtalet hänvisar också till Vygotskij.
Hon menar att en människa aldrig kan uppnå hela sin potential på egen hand. Vi måste
samspela med andra för att lära känna oss själva. Först då kan vi få syn på våra tankar och
värderingar vilka kan utvecklas vidare. Det behövs dock någon som kan ställa de rätta
frågorna till oss, någon som är mer kunnig, någon som kan utlösa alla de fördolda tankarna
(Pihlgren, 2005, s.1).
Skolans roll är ännu viktigare då vi vet att alla barn inte växer upp i stimulerade miljöer.
Vygotskij hade tur. Under sin barndom fick han uppleva många för stora hattar.
I hans familj fanns det alltid tid för läsning och samtal. En av de guvernanter som arbetade
hos familjen Vygotskij var Solomon Ashpiz som var ”en hejare på att använda sig av
sokratiska dialoger när han samtalade med syskonen Vygotskij” (Strandberg, 2006, s.180).
Det sägs att familjen hade som vana att efter dagens slut träffas för läsning (i hemmet fanns
det ett välsorterat bibliotek) samt samtal om det som kom upp i deras huvuden. Strandberg ser
här en koppling till Vygotskijs senare teorier om hur språket kompletterar tänkandet samt hur
tänkandet kompletterar språket.
Vygotskij fortsatte på samtalsbanan även som en ung karl då han ingick i olika
diskussionsklubbar. Hamlet tycks vara det mest omdiskuterade verk under den tiden.
Dessa kreativa miljöer, ”kontexter” som Vygotskij kom ifrån bidrog självklart till en enorm
utveckling hos honom. Medicin, juridik, historia, filosofi var ämnen han ägnade sin tid åt att
studera. Människans natur blev så småningom mer och mer spännande ämne för den unge
Vygotskij. Det han gjorde var att byta perspektiv och se sig själv i andra.
I skolans värld är det läraren som kan ställa de rätta frågorna. Samtal oavsett vilken typ man
än väljer är en utmärkt plattform för detta ändamål. Det kan vara samtalsledare som kommer
med den för stora hatten och bjuder till eftertanke och reflektion som i sin tur leder till barnets
inre utveckling, enligt Vygotskij.
Nu ska jag i enlighet med Vygotskij pröva hur eleverna resonerar kring en bild. Jag ska alltså
bjuda dem till ett samtal.
25