Föreningen Social Omsorg

SOCIAL OMSORG 

En tidning från Föreningen Social Omsorg FSO 

FSO i dåtid, nutid och 

framtid! 

Sista numret av Social Omsorg 

Nr 2/2011 

Årgång 62 

Årsmötet 

2011 

sid 5 

Årets 

FSO:are 

utsedd! 

sid 4 

Från kamratförening 

till 

yrkesförening 

sid 12 

Utbildningen 

under 60 år 

sid 19 

www.fso.nu Här finns uppdaterad och löpande information om föreningen och FSO:s verksamhet

2 

Utges av 

Föreningen Social Omsorg, FSO 

c/o Bo Sjöberg 

Kirunavägen 112 

984 31 Pajala 

AnSvArig UtgivAre 

Bo Sjöberg 

bo.sjoberg@fso.nu 

StYreLSe 

Ordförande: 

Bo Sjöberg 

bo.sjoberg@fso.nu 

Vice ordförande: 

Webbadministratör: 

Jim-Alex Minorsson Hirschi 

jim-alex.minorsson.hirschi@fso.nu 

Kassör: 

Margareta Björk 

margareta.bjork@fso.nu 

Sekreterare: 

Åsa Vidman 

asa.vidman@fso.nu 

Vice sekreterare: 

Inger Sundberg 

inger.sundberg@fso.nu 

Ledamot: 

Webbadministratör: 

Ove Lindroth 

ove.lindroth@fso.nu 

Ledamot: 

Gitte Olsson 

gitte.olsson@fso.nu 

MATERIAL OCH ANNONSER 

Detta är sista numret av tidningen 

Social Omsorg. Material och annonser 

för publikation på hemsidan hänvisas till 

info@fso.nu 

MEDLEMSKAP 

Se hemsidan www.fso.nu 

GRAFISK FORM & TRYCK 

V-TAB Vimmerby, 2011 

Vart är vi på väg 

– Vad har vi gett oss in på? 

Sista numret 

I december 2010 startade vi en nydesignad hemsida! 

Söndag 13 mars hade vi årsmöte och Siv 

(Bringetun), Sigbritt (Bothin) och Pernilla 

(Risberg) avgick ur styrelsen. Tre nya ledamöter 

valdes in Ove (Lindroth), Inger (Sundberg) och 

Jim-Alex (Minorsson Hirschi)! De presenteras på 

annan plats i tidningen. Jag vill tacka de 3 som 

avgick för ett mycket gott samarbete och önska 

mina kollegor i den nya styrelsen lycka till! 

Detta blir den sista ledaren i den anrika tidningen 

SOCIAL OMSORG! Nu ska jag tillsammans 

med den nya styrelsen se till att det inte blir 

den sista styrelsen, utan att även ett FSO utan 

papperstidning lever vidare. 

Om starten av hemsidan var steg 1 på färden 

in i Internetvärlden så startar den nya styrelsen 

steg 2. Steg 2 innebär att hemsidan väcks till liv 

d.v.s. öppnas upp så att fler hittar till den och att 

även besökare på andra hemsidor via länkar och 

liknande hittar till vår sida. 

Nytt material 

Vi ska hela tiden lägga in nytt material så att du 

som besöker sidan lätt märker det. Den nya styrelsens 

första möte i mitten på april kommer att 

bli avstamp på steg 2. 

Vi kommer att fokusera på hemsidans innehåll 

och se till att den inte innehåller dåligt och gammalt 

material. Självklart kommer vi att ha arkivet 

kvar, så att det som funnits på hemsidan kan 

återfinnas långt senare, men du kommer att hitta 

nytt material så att det är värt att gå in varje dag. 

Nyhetsfeeden som innehåller flera nya 

artiklar 

varje dag från olika tidningar 

är en garanti 

på det. 

Vi ska öppna upp så att fler personer når vårt 

material. 

Vi ska bjuda upp till dans och ”flirta” med andra 

internetaktörer som vi vill ”hänga ihop” med. 

Vi ska ta och ha kontakt med våra högskolor och 

de som studerar där. 

Vi ska ta och ha kontakt med socialtjänsten i 

Sveriges kommuner och erbjuda vår jobbannonsservice 

och följa verksamheternas utveckling. 

Vi måste därför få igång nätverk som du och dina 

kollegor vill ha. Jag vet att det finns ett behov 

av att kunna fråga, diskutera och få svar på 

olika funderingar. Det förekommer hela tiden en 

utveckling inom vår verksamhet och varför ska vi 

uppfinna ”hjul” som redan finns nån annanstans? 

Nu ska vi hjälpa varandra till en utveckling av 

de verksamheter som vi inom Föreningen Social 

Omsorg värnar om! Häng med du också! 

Steg 3 blir att bli delaktiga i andra företeelser på 

Internet såsom Twitter och Facebook, men även 

andra stora mötesplatser inom Internetvärlden. 

Steg 3 innebär också att vi ska driva frågan 

om TEMARESOR, en viktig fråga då jag tycker 

att de fysiska mötena också är av stor vikt. Jag 

tror att många håller med mig och att några är 

beredda att hjälpa till i arbetet med denna fråga 

och att en del också vill följa med oss på de resor 

som vi kommer att erbjuda framöver! 

Väl mött! 

BO SJöBerG 

OrDFörAnDe 

FörenInGen SOcIAL OMSOrG 

SOCIAL OMSORG Nr 2 ● 2011

GLÖM INTE ATT MEDVERKA TILL 

HEMSIDANS INNEHÅLL! 

Ansökan om medlemskap i FSO görs via hemsidan 

www.fso.nu. Men registrtering på hemsidan ska göras 

även av dem som redan är medlemmar i föreningen. 

numera är hemsidan det media där information, debatt 

och kontakt mellan medlemmarna kan ske. registrera 

dig därför som medlem på hemsidan. Då får du möjlighet 

att ta del av och medverka till hemsidans innehåll. 

Kanske du funderar på hur man i andra delar av Sverige 

löser ett visst problem eller kanske du vill berätta något 

från din verksamhet? eller kanske bara läsa om vad 

andra skrivit? Men oavsett vilket så är det viktigt att du 

registrerar dig. Hemsidan är till för alla medlemmar, 

och den blir vad vi tillsammans gör den till. 

Styrelsen 

Klockan på tidningens framsida 

Klockan på tidningens framsida skänktes till 

Svenska Socialvårdsförbundet av Svenska 

Socialvårdsförbundets Kamratförening. 

Förbundet flyttade in i nya lokaler, och 

därför beslutade Kamratföreningens 

årsmöte 1960 att skänka 2000 kronor 

till utsmyckning av dessa. Rektor Greta 

Hamrin skriver den 31/5 1961 till Anna 

Johansson ”Jag har just idag fått protokoll 

från skolstyrelsens sammanträde, där 

dessa givet anmäldes, justerat av ordföranden. 

Ytterligare en justerare skall sätta sitt 

namn under protokollet. Därefter avgår 

tack till Kamratföreningens styrelse för 

golvur till elevdagrummet, ryamatta till 

rektorsrummet samt tio originaletsningar 

av konstnären Sven Ljungberg, ett urval 

av de etsningar han gjort som illustrationer 

till Pär Lagerkvists bok Gäst hos 

verkligheten”. 

Dagen efter undertecknade Thure Andersson, 

ordförande i skolstyrelsen ett varmt tack 

för ovanstående gåvor samt ”träskulptur 

från Obergammergau”, varvid han 

påpekade att gåvorna mottogs ”med stor 

glädje. De pryder i högsta grad sin plats 

och bidrar till att skapa en vacker och 

trivsam miljö.” 

Klockan inköptes hos Firma Antikviteter 

Konst och Kuriosa i Jönköping för 750 

SOCIAL OMSORG Nr 2 ● 2011 

kronor. Enligt brev till och från försäljaren 

och Greta Hamrin är det en Mora-klocka i 

björk eller al, och den var vid försäljningen 

målad i ekfärg ”såsom det brukades 

någon gång på 1800-talet”. Innan 

leverans renoverades klockan för 

150 kronor, vilket innebar att 

”färgen avlägsnas och träet bonas 

och poleras, ’pilastrarna’ göras 

svarta, och den svarta färgen 

på urtavlan borttagas. Urverket 

måste vara justerat så att det går 

säkert.” 

I samband med att Svenska 

Socialvårdsförbundet upplöstes, 

erbjöds föreningen återfå 

de gåvor som vid olika tillfällen 

skänkts till förbundet. Till 

detta tackade föreningen ja, 

och bad samtidigt att få deponera 

en ryamatta och en lampett 

som var placerade i Svenska 

Socialvårdsförbundets och 

sedermera Stadsförbundets 

lokaler, Hornsgatan 15. 

Dessa torde vara desamma 

som omskrivs i Årsberättelse 

1957 som ”en rya och en ljuskrona, 

tillverkade av pensionärer”, 

och som skänktes av 

Kamratföreningen till Svenska 

Socialvårdsförbundet i sam- 

FÖreningSnYtt 

!VIKTIG 

INFORMATION 

Det har visat sig att om du ”Skickat” 

en ”Genväg till skrivbordet” så kan 

det se ut som om ingenting händer 

på hemsidan, så kasta den gamla 

genvägen i papperskorgen och 

skapa en ny genväg! 

/ Webbmaster 

band med dess firande av 50-årsjubileum. 

Det finns också noteringar från ett styrelsemöte 

i juni 1968 om ”att å 

Sundbybergs ålderdomshem förvarades 

en kista, tillhörig föreningen, 

innehållande gamla mönster 

till kläder för åldringar. Styrelsen 

uttalade en önskan att densamma 

skulle få kvarstå på ovannämnda 

plats tillsvidare.” Var 

denna kista finns i dagsläget 

är okänt. 

Av allt att döma var moraklockan 

kvar på Socialvårdsförbundets 

Utbildningsinstitut då det upphörde. 

Det finns noteringar om 

att år 1966 reparerades klockan 

för 292 kronor, och nästa gång 

den omnämns (såvida föreningen 

inte haft fler än en klocka) 

är 1971 då ”klocka tillhörande 

FSÅ som finns placerad på 

Enskede Yrkesskola behöver 

[…] repareras.”. Någon dokumentation 

där det framgår när 

klockan blev flyttad från skolan 

eller till SKTF:s förbundshus 

står inte att finna. 

ÅSA VIDMAn 

3

FSO:s inlägg till 

behörighetsutredningen 

Nu finns förslag på behörighetsbestämmelser 

gällande vissa arbetsuppgifter inom den sociala 

omsorgen. FSO har inte varit remissinstans, 

men har ändå skickat Socialdepartementet 

sina synpunkter på betänkandet. 

Angående betänkandet Kompetens 

och ansvar, SOU 2010:65 

Föreningen Social Omsorg, FSO, är en 

politiskt, religiöst och fackligt obunden 

yrkesförening inom social omsorg. FSO 

organiserar handläggare, chefer, lärare, 

studenter och andra som på olika sätt 

arbetar med social omsorg. FSO har 

tagit del av betänkandet Kompetens och 

ansvar, SOU 2010:65, och vill härmed 

lämna synpunkter på detta. 

FSO har under flera decennier förespråkat 

behörighetsregler för tjänstemän 

inom den sociala omsorgen, och 

därför ser vi med tillfredsställelse att 

2009 års behörighetsutredning nu föreslår 

sådana. Dock finns en del detaljer 

till vilka vi ställer oss tveksamma. 

Det äger riktighet att arbetet inom 

socialtjänsten, och därmed också den 

sociala omsorgen, innebär att fatta 

beslut som har avgörande betydelse för 

klienternas livssituation. Därför är det 

viktigt med krav på både utbildning och 

lämplighet hos tjänstemännen för att 

uppnå kvalitet i verksamheterna. FSO 

är positiva till krav på ”socionomexamen 

eller annan relevant examen” för 

de handläggningsuppgifter som utredningen 

föreslår. Dock vill FSO trycka 

på att de andra examina som kan ses 

som relevanta är social omsorgsexamen 

eller föregångare av den utbildningen, 

dvs. examen från sociala omsorgslinjen, 

sociala servicelinjen eller ålderdomshemsföreståndarutbildningen 

om dessa 

har minst tre års erfarenhet från yrkesområdet. 

Inte bara handläggare, utan även de 

som ansvarar för att verkställa besluten, 

är viktiga för kvaliteten inom den 

4 

sociala omsorgen. I det hänseendet 

har den arbetsledande personalen en 

nyckelroll. Därför anser FSO att även 

arbetsledande personal bör omfattas av 

behörighetsbestämmelser som innefattar 

krav på både utbildning och lämplighet 

på liknande sätt som i förslaget för 

handläggare. 

Förslaget att för befattningshavare 

med annan utbildningsbakgrund, ge 

möjlighet till kompletterade utbildningar 

ställer sig FSO positiv till, och vill 

samtidigt trycka på att dessa bör erbjudas 

kompletteringsutbildning i de delar 

de saknar så de uppnår fordringarna för 

socionomexamen. 

Förslaget att arbetsgivare ska bli skyldiga 

att ge introduktion till befattningshavare 

som saknar erfarenhet av de 

arbetsuppgifter som ingår i regleringen 

ställer sig FSO odelat positiv till. Här 

vill vi att bestämmelsen skall gälla även 

andra uppgifter inom socialtjänst och 

LSS än handläggande uppgifter. Många 

med socionomexamen går direkt till 

arbetsledande befattningar inom sociala 

omsorgsverksamheter, och med de förväntade 

pensionsavgångarna inom det 

området kommer det sannolikt vara så 

även under kommande år. FSO menar 

därför att även personer som anställs 

för arbetsledande uppgifter inom social 

omsorg – traditionellt äldreomsorg och 

omsorg om funktionshindrade – och 

som inte har sådan erfarenhet sedan 

tidigare ska erbjudas introduktion av 

arbetsgivaren. 

Slutligen menar FSO att det kan vara 

vilseledande om yrkesbenämningen 

”socialsekreterare” används. Inom den 

sociala omsorgsverksamheten benämns 

de tjänstemän som utför sådana sysslor 

som avses i lagförslaget oftast på 

andra sätt, t.ex. biståndshandläggare 

eller LSS-handläggare. FSO anser därför 

att lagtextens benämning bör vara mer 

neutral, exempelvis ”handläggare”. 

Således ställer sig FSO positiva till 

förslagen om kompetensreglering inom 

socialtjänsten, men vill också 

• att andra examina som i kan ses 

som relevanta är social omsorgsexamen 

eller föregångare av den utbildningen, 

dvs. examen från sociala omsorgslinjen, 

sociala servicelinjen eller ålderdomshemsföreståndarutbildningen 

om dessa 

har minst tre års erfarenhet från yrkesområdet, 

• att även arbetsledande tjänster inom 

social omsorg ska omfattas av behörighetsbestämmelser 

motsvarande behörigheten 

för handläggare, 

• att kompletteringsutbildningarna ska 

ha en sådan bredd och ett sådant djup 

att de uppnår fordringarna för socionomexamen, 

• att även personer som anställs för 

arbetsledande uppgifter inom social 

omsorg och som inte har sådan erfarenhet 

sedan tidigare ska erbjudas introduktion 

av arbetsgivaren samt 

• att lagtextens benämning av befattningshavarna 

bör vara mer neutral, 

exempelvis ”handläggare” istället för 

”socialsekreterare”. 

STOcKHOLM 2011.02.28 

SIV BrInGeTun 

OrDFörAnDe 



Årsmöteskryssning 

Föreningen Social Omsorgs årsmöte 2011 

genomfördes till havs ombord på Birka 

Paradise, ett kryssningsfartyg som bedriver 

tjugotvåtimmarskryssningar mellan 

Stockholm och Mariehamn. 

Lördagen den 12 mars, kl. 16:00, åkte 

mötesdeltagare ut till Stadsgårdskajen 

i Stockholm, för årsmöteskryssning. 

Incheckning och ombordstigning på 

kryssningsfartyget Birka Paradise gick 

smidigt, under natten skulle besättningen 

föra oss till Mariehamn, på Åland. 

Styrelsen hade under eftermiddagen träffats 

för ett arbetsmöte i Birkas terminal 

med en fantastisk utsikt över 

Stockholms ström, där vi fick bästa 

tänkbara service av en konferensvärdinna. 

En härlig marsdag, sol och riktigt 

vackert väder och betydligt varmare än 

hemma i Luleå, där det var 15 minus 

när jag for hemifrån kl. 06:00, på morgonen. 

En konferens ombord på ett fartyg där 

gruppen hålls samlad, med mat och 

boende inkluderat, är en perfekt kombination! 

Kryssningsfartyget Birka 

Paradise är byggd för konferens, rekreation 

och nöje och för att människor 

skall trivas. Nöjesutbudet på Birka 

Paradise är stort och ombord finns både 

disco, dansband, karaoke samt pianist, 

god mat, taxfree, behandling och spa 

eller bara avkoppling, om man så vill. 

Med andra ord kan man säga att allt 

som man kan önska sig finns ombord, 

för en riktig minisemester och man nu 

är ute efter det. 

Efter att alla fått tillgång till sina hytter, 

möttes deltagarna utanför konferensrummet 

Jamaica för välkomnande, 

bubbel och snittar och för att lyssna på 

kvällens gästföreläsare Susanne Rolfner 

Suvanto. Susanne är sjuksköterska och 

fil.mag. i vårdpedagogik, har jobbat 

på SKL, nu åt Socialstyrelsen, hon är 

även föreläsare och för övrigt även 

skribent i vår tidning Social Omsorg. 

Föreläsningen av Susanne var upplagd i 

två delar: ”Visst kan man påverka!” och 

”Spaning från omvärlden med fokus på 

ålder och själ!” Efter Susannes inspirerande 

föreläsning, som bland annat 

gav inspiration och tips om hur vi som 

förening kan påverka utifrån ny teknik 

och media, väntade en underbar kryssningsmeny 

i restaurang Four Seasons 

och kvällen avslutades med egen tid och 

lite avkoppling. 

Söndagsmorgonen vaknade jag av en 

Bild: Avfärd från Stockholm. 

massa ljud. Jag klev upp, gläntade på 

rullgardinen och upptäckte att fartyget 

hade problem att gå iland i Mariehamn 

på grund av ismassorna. Fartyget tog sig 

iland genom att krossa is, lastade och 

lossade och vände sedan kosan tillbaka 

mot Stockholm. 

Frukostmatsalen öppnade kl. 07:30 och 

efter att alla tagit del av en ofantlig 

frukostbuffé samlades alla kl. 09:00 

i konferensen. Tiden fram till lunch 

ägnades åt sedvanliga årsmötesförhandlingar, 

där en stor fråga var föreningens 

framtid. 2011 års årsmöte avslutades 

med ett beslut bakom sig om fortsatt 

existens och en känsla av framåtanda, 

där en majoritet av deltagarna röstade 

för att utveckla föreningen utifrån 

den påbörjade hemsidan. Därefter 

intogs gemensam lunchbuffé på båten. 

Eftermiddagen fortsatte med fria aktiviteter 

och hemresa, för att åter gå iland i 

Stockholm, vid kaj kl. 16:00. 

Tack för välplanerade, intressanta och 

givande dagar tillsammans! 

VID pennAn 

MArGAreTA BJörK 

5

6 

Några röster från årsmöteskryssningen: 

Siv Bringetun till Pernilla Risberg: 

Vad tyckte du om årets årsmöte? 

Pernilla Risberg: Det var en bra helg. Det blir ett 

spännande år för FSO med den nya inriktningen 

med hemsidan och möjligheten att kunna påverka 

och medlemmarnas möjlighet att ha ett gemensamt 

forum att utgå ifrån. 

Siv Bringetun: Själv tyckte jag det var en bra helg 

med mycket samtycke och en känsla av att FSO har 

ett hjärta som vill vara med. 

Siv Bringetun: Vad minns du från Susanne rolfners 

föreläsning? 

Pernilla Risberg: Jag tycker den var bra! Susanne 

lyckades ge oss en energikick om vilka möjligheter 

vi har att vara med och påverka i samhällsdebatter 

inom frågorna social omsorg om vi bara är medvetna 

om tekniken som gäller nu. 

Siv Bringetun: Jag gillade att hon talade om hur 

lätt det är att påverka idag om vi använder de nya 

hjälpmedel som finns, men att vi skall förstå att det 

är en gammal tradition vi spinner vidare på. 

Siv Bringetun: 

Varför är du med i FSO? 

Tack! Styrelsen 

I Social Omsorg nr 1/2011 

efterlyste styrelsen bilder 

på dräkt, brosch och 

annat som är av historiskt 

intresse. Härmed vill 

styrelsen rikta sitt varma tack 

till de personer som engagerat 

sig genom att fotografera, 

låna ut saker till fotografering 

samt bjuda hem styrelsemedlemmar 

som fått fotografera material. 

Till och med har en brosch, ett kårmärke 

och gamla stadgar i originaltryck 

skänkts till arkivet. Dessutom har en 

kappa och dräktdelar utlovats till föreningens arkiv. 

Särskilt vill vi tacka Inga-Maria Bergkvist, Birgit 

Svensson, Lilly Schön, Irene Marszalek, Sigrid 

näslund-Tunegård och Kerstin Melkersson. 

Fortsätt att maila bilder på broscher, kårmärken eller 

annat som finns i gömmorna. exempelvis finns inga 

bilder på broscher från utbildningarna förutom från 

den i Stockholm. 

Styrelsen 

Anneli Harnegård: Det känns som en kamratförening 

och att man bli styrkt i sin yrkesroll. 

Ann: Jag har varit medlem sedan utbildningen och 

känner en samhörighet i min yrkesroll. 

Anki: Vi vill få tips och idéer som rör våra verksamheter 

ute i hela landet. 

Siv Bringetun till Pernilla Risberg: 

Tror du att styrelsen klarar sig utan oss? 

Pernilla Risberg: Det tror jag verkligen! Styrelsen 

har nu en bred yrkesspridning så det tror jag blir 

jättebra. 

Siv Bringetun: Ja, det tror även jag, för nu finns det 

en riktig mångfald av yrkeskunskap i styrelsen. Jag 

känner mig oerhört befriad och skall nu ta tag i annat 

som fått vila under dessa styrelseår. Men FSO är ett 

livslångt åtagande, så snart jag vilat färdigt stiger jag 

upp för att komma igen med min pensionärsgrupp 

eller något annat. 

ÅRETS FSO:ARE 2010 

hade inte fått några förslag till utmärkelsen Årets FSO:are. under 

årsmötet uppkom då två förslag, och eftersom det är styrelsen och inte årsmötet 

som beslutar om utmärkelsen ajournerades mötet så nya styrelsen 

kunde diskutera frågan. redan efter några minuter hade styrelsen enats 

om att utse båda dessa personer som Årets FSO:are. Dessa är: 

inga-Maria Bergkvist 

Motivering: 

Inga-Maria har under flera decennier varit engagerad i FSO. 

Hon har varit kassör och revisor i riksstyrelsen samt revisor i 

Stockholmskretsen. 

Hennes arbete för FSO har varit kantat av engagemang och 

entusiasm och många är de som värvats till föreningen genom 

hennes värv. 

& 

ingrid gunnarsson 

Motivering: 

Ingrid har under många år varit engagerad i Kronobergskretsens 

arbete, de senare åren som ordförande. Hennes sätt att bedriva 

föreningsarbetet har helt varit i föreningens SOCIAL OMSORG anda Nr med 2 ● 2011 honnörsorden 

samarbete och utveckling. 

/Åsa vidman

Årsmötet 2011 

Bild t.v.: Vivi-Anne öquist och Sigrid näslund Tunegård från valberedningen. 

Bild. t.h.: Årsmötespresidiet i arbete. Från vänster Ingrid Johansson, Inger Sundberg, 

Jeanette rosenberg och Ove Lindroth. 

Årets årsmöte genomfördes söndagen 13 

mars ombord på Birka Paradise med 31 

medlemmar närvarande. Som åhörare 

under mötet fanns också lördagens föreläsare 

Susanne Rolfner Suvanto. 

Bo Sjöberg, vice ordförande i 2010 års 

styrelse, öppnade mötet. I rask takt 

svingade han ordförandeklubban för de 

inledande frågorna: om mötet utlysts 

på behörigt sätt, röstlängdens och föredragningslistans 

fastställande samt val 

av mötespresidium. Mötets presidium 

bestod av Ove Lindroth som ordförande, 

Jeanette Rosenberg som vice ordförande, 

Inger Sundberg som sekreterare och 

Ingrid Johansson som vice sekreterare. 

I verksamhetsberättelsen för 2010 

framgår det att föreningens styrelse 

under föregående årsmöte fick många 

uppdrag att arbeta med. Styrelsen 

har bland annat arbetat med att 

efterforska om det finns kvarstående 

pengar i inaktiva kretsar, men de kretsar 

det gått att få kontakt med har endera 

skickat pengarna till riksstyrelsen eller 

använt alla pengar innan nedläggning 

av kretsen. Ett stort uppdrag styrelsen 

fick av årsmötet 2010 var att ”undersöka 

möjligheten att hitta någon person 

som mot betalning kan skriva ner 

föreningens historia så att den kommer 

att bevaras för framtiden”. Detta arbete 

är påbörjat genom att föreningen tecknat 

avtal med Högskolan i Gävle om att föreningen 

ersätter högskolan för tid undertecknad 

använder för att genomsöka det 

bevarade material föreningen har arkiverat. 

En stor del av materialet i denna tidning 

kommer från den genomsökningen. 


Styrelsen har också arbetat med att 

utveckla hemsidan, som uppfattas som 

snygg och modern. Avvecklingen av 

kretsar och tidning till förmån för en 

hemsida kan innebära både fördelar 

och nackdelar. En tidning skickas till 

medlemmarna, men en hemsida måste 

medlemmen söka sig till aktivt. Det 

kan också vara svårare att rekrytera 

medlemmar utan fysiska möten. Men 

samtidigt är det lättare engagera sig i en 

hemsida än en krets – man kan 

föra ut budskap snabbare och man 

behöver inga resor till kretsmöten. 

Dessutom har styrelsen varit i kontakt 

med Centralförbundet för Socialt 

Arbete, som eventuellt kan förvalta 

medlen om föreningen läggs ner. Men 

frågan är ännu inte helt utredd. 

Då 

Kerstin 

pettersson, 

Malmberget, avgick som ordförande 

vid årsmötet 1978, 

skänkte hon ordförandeklubban 

till föreningen och önskade 

densamma fortsatt gott arbete. 

Den bordlagda motionen 

Mötets stora fråga handlade om den 

motion som bordlades under föregående 

årsmöte. Motionärerna yrkade att 

föreningen skulle läggas ned, men under 

föregående årsmöte beslutades att istället 

under ett år satsa på hemsidan samtidigt 

som vissa delar av motionen skulle 

påbörjas. Dessa delar var att påbörja 

dokumentation av föreningens historik 

samt utreda hur kvarvarande medel 

kunde tillvaratas. Som framgår ovan 

har styrelsen också påbörjat arbetet med 

dessa frågor. 

Inför årets beslut om motionen, föreslog 

styrelsen att avslå motionen med 

motivering att det finns många möjligheter 

med den nya hemsidan. Under mötet 

uppkom ett nytt förslag till beslut från 

en av dem som skrivit motionen. Det 

nya förslaget var att bordlägga motionen 

ytterligare ett år. Motiveringen till 

det förslaget var att motionen medfört 

många positiva resultat för föreningen 

genom att styrelsen redan påbörjat arbetet 

med delar av motionens yrkanden. 

Exempel på detta var dokumentation 

av historiken, söka arrangörer för studieresa 

och utreda fondförvaltning av 

kvarvarande medel. 

Årsmötet beslutade att avslå motionen. 

Stadgarna 

Styrelsen hade också utarbetat ett förslag 

till förändrade stadgar. Förslaget var till 

största delen baserat på de beslut som 

fattades under årsmötet 2010. Förslaget 

fanns presenterat i Social Omsorg nr 

1/2011 på sidan 8-10. Förslaget fastställdes 

av årsmötet. 

Ny styrelse 

Mandattiden löpte ut för Siv Bringetun, 

ordförande, Sigbritt Bothin, kassör, 

Åsa Vidman, sekreterare och Pernilla 

Risberg, vice sekreterare. Kvar i styrelsen 

under ett år var då Bo Sjöberg, 

Gitte Olsson och Margareta Björk. Siv, 

Sigbritt och Pernilla hade avsagt sig 

omval, medan Åsa kunde tänka sig 

kvarstå ett år till för att behålla kontinuitet 

i styrelsen. 

Enligt valberedningens förslag utsågs 

Bo Sjöberg till ny ordförande under 

två år, och eftersom han hade ett 

år kvar av sin mandatperiod valdes 

Åsa Vidman som styrelseledamot 

under ett år. Som nyvalda styrelseledamöter 

under två år valdes Jim-Alex 

Minorsson Hirschi, Inger Sundberg och 

Ove Lindroth. 

Mötets avslutande 

Nyvalde ordföranden Bo Sjöberg tackade 

för förtroendet och berättade lite om 

hur arbetet med hemsidan fortlöpt samt 

något om planerna inför framtiden, vilket 

även framgår av ledaren på sidan 2. 

De avgående funktionärerna avtackades 

liksom presidiet. 

ÅSA VIDMAn 

7

Bo Sjöberg, ny ordförande 

(se även min utförliga presentation i nr 2 

2010 av Social Omsorg på fso.nu) 

Jag är ny ordförande i FSO och jag har 

just skrivit den sista ledaren i den anrika 

tidningen SOcIAL OMSOrG. 

nu ska jag tillsammans med den nya 

styrelsen se till att det inte blir den sista 

styrelsen, utan att även ett FSO utan papperstidning 

lever vidare. 

Jag vill att FSO snart ska fungera fullt ut 

i Internetvärlden. Så med hjälp av nyck- 

8 

elpersoner som vet och kan mycket om 

Internet ska vi forma fso.nu så att du som 

nu läser den sista tidningen också fortsätter 

att följa oss framöver. Det har diskuterats 

om hur ”gamla” medlemmarna i 

föreningen är i snitt, men jag tycker att 

vi ska släppa den funderingen och inrikta 

oss på framtiden. Framtiden är alla de 

som vi inte nått under de senaste 10-15 

åren, de som vi tappat/missat på vägen 

fram till 2009 när nedläggningsförslaget 

kom och alla vi gamla uvar bjöds in till 

rÅDSLAGeT i Stockholm. Jag är glad att vi 

är så många som fortfarande känner för 

att jobba för ett FSO i förändring/en förening 

i ”kris”. Vi behöver en sorts kamrat/ 

kollega – förening. Det behöver inte vara 

ett negativt Jante – koncept. Jag tror att 

vi behöver varandra och varandras kunskap/erfarenhet 

för att komma framåt 

och må bra! 

nu HOppAr VI pÅ TÅGeT OcH Kör SÅ 

ATT DeT rYKer (och då menar jag inte 

på grund av att någon bromsar utan på 

grund av att någon gasar så att dubbarna 

far all världens väg)! Fast då pratar vi inte 

tåg utan bilar. 

/er Bosse 

Ordförande 1920-2011 

Julius Håkansson, Saltsjö-Duvnäs, 1920-1939 

Alva Petterson, nynäshamn, 1939-1944 

Linnea Appelqvist gift ekblom, nyköping, 1944-1950 

Brita eriksson, Sundbyberg, 1950-1964 

greta Sixtensson, nacka/Jönköping, 1964-1970 

Brita Fuglås, Skoghall, 1970-1972 

Marie-Louise nilsson, Skellefteå/Oskarshamn, 1972-1976 

Kerstin Pettersson, Malmberget, 1976-1978 

Anita gustavsson, Stenungsund 1978-1981 

inga-Britt Carlberg, Luleå, 1981-1982 

gunilla Antonsson, örebro, 1982-1987 

Aina gustavsson, rättvik, 1987-2000 

Ann-Sofie Appelblad, umeå, 2000-2006 

eva-Marie Andersson, Malmö, 2006-2008 

Siv Bringetun, Stockholm, 2008-2011 

Bo Sjöberg, pajala, 2011- 

Nya i styrelsen 

Jim-Alex Minorsson Hirschi 

Jag heter Jim-Alex och är 32 år. Jag bor 

i hus på Styrsö i Göteborgs södra skärgård 

med min man Hans och tre katter, 

men är född och uppvuxen i Värmland. 

Har arbetat som vårdbiträde och undersköterska 

i äldreomsorgen sedan 2007 

som enhetschef inom både äldreboende 

och hemtjänst. År 2006 gick jag med i 

FSO och de frågor jag brinner särskilt 

för är kompetens, kultur och kvalitet. 

Jag har erfarenhet av uppdrag från politik 

och föreningsliv som bl.a. Göteborgs 

kulturnämnd, Göteborgs universitetsstyrelse, 

Förvaltningsrätten som nämndeman, 

Värmlands landstingsfullmäktige 

m.m. Mina fritidsintressen är att 

resa, politik, kultur, gå på opera, film, 

skriva, blogga och våra katter. 

De områden som jag vill bidra med att 

utveckla som vice ordförande i FSO är: 

- Kontakterna och nätverken med myndigheter, 

yrkesföreningar och andra 

organisationer som håller på med äldreomsorg, 

funktionshinder och socialpsykiatri. 

- Uppdatera och stärka den sociala 

omsorgens ställning. 

- Modernisera och göra FSO till en 

aktör att räkna med i den socialpolitiska 

diskussionen. 

Gå in på nya 

fso.nu! 


Ove Lindroth Inger Sundberg 

Hej alla glada engagerade medlemmar! 

Ove Lindroth heter jag ny i styrelsen, invald 

på årsmötet 2011. Sammanboende med två 

utflugna flickor. En pluggar i Sundsvall och 

den andra vet jag inte riktigt vad hon pysslar 

med, men jag blev i alla fall morfar i december 

förra året. Pappan till barnet är hipp som 

hoppare och det märks, häpp (hoppas att han 

läser det här). 

Själv blev jag klar med Sociala Omsorgslinjen 

1985, så där var jag premiärlejon på den 

varianten av utbildningen. Innan dess har 

jag arbetat som ekonomibiträde, ungdomsledare, 

mentalskötare, på slakthuset, färdtjänst 

specialfordon, vårdlinjen, och efter den och 

diverse påhugg högskolan. Därefter bitrände 

föreståndare på ett par servicehus i Stockholm. 

1990 blev jag anställd i Nacka kommun 

som hemtjänstassistent. I en kommun stadd i 

utveckling (kundvalet kom 1992, de ni!) blev 

jag sedermera arbetsledare, biståndshandläggare 

och från vintern 2008 tituleras jag anhörigkonsulent. 

I föreningen har jag varit aktiv sedan 1983 

då jag kom in som studeranderepresentant 

i Stockholmskretsen och i utbildningskommittén 

som då var en grupp knuten till riksstyrelsen. 

Stockholmskretsen har jag varit trogen sedan 

dess, blev ordförande i den 1991 och är det 

fortfarande fram till dess vi lägger ner oss nu 

på försommaren. I rikstyrelsen blev jag invald 

1985 och blev där i några år som styrelseledamot 

och vice ordförande för en period. Jag 

har även varit med i redaktionen för tidningen 

ett antal år på slutet av 1990-talet och början 

på 2000-talet, samt setat i valberedningen de 

senaste fem åren. Det var CV:n det. 

Jag tror på föreningen och dess funktion 

för våra medlemmar och jag vill vara med och 

utveckla den för framtiden. Det är anledningen 

till att jag tackade ja till styrelseuppdraget. 

Väl mött på Webben och in the real World. 


Livet har sin gång och sina vändningar. 

Man utbildar sig, jobbar 

och bildar familj. Barnen växer 

upp och de börjar med aktiviteter 

inom olika föreningar. Som engagerad 

förälder är det inte svårt 

att fylla fritiden med föreningsliv. 

Jag har fyra barn så det har blivit 

några års engagemang med diverse 

föreningsarbete. Den yngsta, min 

enda dotter, fyller snart 18 år och 

går andra året på gymnasiet. Yngste 

sonen fyller 20 år till hösten och 

sedan har jag två äldre killar som 

blir 34- respektive 36 år nu under 

våren, så de är alla på väg ut i egna 

vuxenliv. Jag har i perioder varit 

stödjande medlem i föreningen 

Social Omsorg, så min delaktighet 

i föreningen är mycket begränsad. 

Däremot är min erfarenhet 

inom yrkesområdet ganska omfattande. 

I år fyller jag 54 år och bor i 

Sundsvall med min sambo sedan en 

tid tillbaka. Jag blev Sundsvallsbo 

för lite drygt två år sedan. Flyttade 

då från min hemstad Sollefteå. Är 

född i Långsele som är ett litet samhälle, 

cirka en mil utanför Sollefteå. 

Inledde mitt arbetsliv som 16-åring, 

inom diverse yrkesområden, bl.a 

som sömmerska på en syfabrik och 

nåtlare på en skofabrik. Min karriär 

inom social omsorg startade 

på ett traditionellt ålderdomshem 

1982. Där jobbade jag som vårdbiträde 

ett par år innan jag utbildade 

mig till undersköterska. Började 

vikariera som ålderdomshemsföreståndare 

sommaren 1985. 

Där bland gamla fina människor 

med så mycket livsvisdom och unika 

levnadshistorier, föddes mitt starka 

engagemang för människor med 

olika former av stöd och omsorgsbehov. 

Under åren som kom blev det 

olika chefspositioner och arbete som 

biståndshandläggare inom äldreomsorg. 

Min examen i social omsorg 120 

p färdigställdes våren 1997. Arbetade 

något år som områdeschef och därefter 

fick jag förmånen att bli projektledare, 

också det inom äldreomsorgen. 

Det handlade om ett arbetslags- och 

verksamhetsutvecklingsprojekt (Kom 

AN). Det var 20 arbetslag som ingick 

i projektet och det varade i ungefär ett 

år. En mycket utvecklande och stimulerande 

tid. Därefter vikarierade jag 

som verksamhetsutvecklare på vård 

och omsorgsförvaltningen i ett år. 

Livet tog sedan en ny vändning, 

genom en utbildning till gymnasielärare. 

Arbetade som lärare 

på omvårdnadsprogrammet, 

Gudlavbilderskolan i Sollefteå, i lite 

drygt 4 år. Sista våren i Sollefteå gick 

jag en rekryteringsutbildning för blivande 

rektorer och vikarierade under 

ett halvår som biträdande rektor för 

gymnasiesärskolan. 

Tillsammans med mina yngsta barn 

fattades ett gemensamt beslut, att vi 

skulle flytta till Sundsvall. Valde då 

att söka lite olika jobb med tanke på 

min utbildningsbakgrund. Sökte rektorsbefattningar 

och olika chefsroller 

inom äldre- och handikappomsorg. 

Behövde inte söka länge utan fick 

snabbt en tjänst som områdeschef 

inom stöd och omsorg. I mitt ansvar 

ingår 2 gruppboenden för personer 

med inriktningen autism och på den 

vägen är det. 

Jag trivs bra med mitt arbete även 

om det ibland känns som om det 

finns oöverstigliga hinder, vilket i sig 

också utgör utmaningarna. Jag är 

övertygad om att vi är på rätt väg, 

men det krävs både utbildning om 

olika funktionshinder och förmåga 

att bryta gamla mönster/ kulturer för 

att nå hela vägen, till att personer 

med utvecklingsstörning ska få individanpassad 

omsorg fullt ut. 

9

Kamratföreningen som blivit 

yrkesförening 

FSO startade som en elevförening för dem 

som genomgått Svenska fattigvårdsförbundets 

utbildning till föreståndare för ålderdomshem 

och barnhem. I takt med att 

omgivande samhälle förändrats, har också 

föreningens ändrats. Exempel på detta är 

föreningens namn, som från början tydligt 

varit kopplat till utbildningen liksom medlemskap 

från början förutsatte fattigvårdsförbundets 

utbildning. 

De sociala frågorna fick allt mer uppmärksamhet 

vid tiden kring sekelskiftet 

1900. Det upplevdes finnas 

behov av utredning av sociala frågor, 

av utbildning inom det sociala området 

och av verksamhet för att skapa 

intresse för de sociala frågorna, varför 

Centralförbundet för socialt arbete, 

CSA, bildades 20 . CSA:s fattigvårdskommitté 

skickade fattigvårdsstyrelserna i 

landets 2400 kommuner frågeformulär 

med frågor om dels hur man ordnat 

fattigvården och dels principfrågor om 

hur fattigvården kunde ordnas 37 . Även 

andra intresserade kunde få sig frågorna 

tillsända. Kommittén hade också tankar 

på att anordna en fattigvårdskongress 

som de menade skulle få betydelse för 

de sociala frågornas lösning. I nästa 

nummer av Social Tidskrift 38 anger man 

att de fått många engagerade svar från 

både fattigvårdsstyrelser och enskilda, 

och redan hade 200 kommuner anmält 

att de skulle representeras på den planerade 

fattigvårdskongressen. Vad allt i 

grunden handlade om var frågan om på 

vad sätt fattigvårdslagstiftningen borde 

förändras. 

Mer än 900 personer samlades i 

Stockholm till fattigvårdskongressen 

4-6 oktober 1906 17 . Under dessa dagar 

väcktes frågan om att bilda ett fattigvårdsförbund, 

och ”blefvo stadgar 

utarbetade och antagna, styrelse vald, 

hvarjämte ett par hundra kongressdeltagare 

genast antecknade sig som medlemmar” 

54 (s. 19). Förbundets syfte var att 

”sammansluta dem, som arbeta inom 

fattigvård och välgörenhet, till gemensamt 

arbete för en tidsenlig utveckling 

af understödsarbetet” (s. 19). Man hade 

denna första tid planerat och organiserat 

för en upplysningsbyrå, en tävling 

om ritningar på fattiggårdar, föreläsningar 

och kurser. 

10 

Drygt tjugo år senare skriver CSA 2 

apropå kongressen att bildandet av 

SFF, vid det laget ombildat till Svenska 

Fattigvårds- och Barnavårdsförbundet, 

SFBF, framstår som bland de viktigaste 

av kongressens resultat. CSA skriver att 

det vid kongressen bildade förbundet 

”har haft den största betydelse för fattigvårdens 

reformering i vårt land, det 

har varit den banbrytande institutionen, 

när det gällt utbildningen på fattigvårdens 

område, och det är till icke ringa 

del dess förtjänst att den humanitet, som 

genomsyrar vår nya fattigvårdslagstiftning, 

också blivit omsatt i verklighet vid 

den direkta vården i de många anstalterna.” 

4 (s. 24). 

En av de första uppgifterna SFF åtog 

sig, var att anordna en platsförmedling 

56 . I det andra numret av förbundets 

tidskrift står anledningen till detta 

att läsa: ”Med hänsyn till att det är 

af stor betydelse att vid fattigvårdsanstalterna 

anställas dugliga föreståndare 

och föreståndarinnor, och då det visat 

sig svårt för fattigvårdsstyrelserna att 

anskaffa sådana, har arbetsutskottet 

beslutat öppna en platsförmedling för 

tjänstemän vid fattigvårdsanstalter.” 55 

(s. 107). 

Förbundet menade dessutom att lagförändringar 

inte tjänade mycket till 

utan personal som förutom goda personliga 

egenskaper hade en passande 

utbildning. Och förbundet ville därför 

”träffa sådana anordningar, som kunna 

leda till att flere och dugligare personer 

egna sig åt fattigvårdsarbetet samt att 

dessa erhålla den mest omsorgsfulla fostran.” 

55 (s. 31-f). Platsförmedlingen var 

alltså inte en tillräcklig insats. De utbildningsmöjligheter 

som fanns bedrevs ”i 

liten skala och äro endast afsedda för 

personer med vissa bestämda religiösa 

åsikter.” (s. 32). Därför beslutade förbundets 

styrelse att en kommitté skulle 

utreda frågan om en utbildning samt 

lägga fram ett förslag i tidningen. Då 

Svenska Fattigvårdsförbundets arbetsutskott 

78 sedan presenterar sitt förslag 

till ”halfårskurs”, inleder de med att 

beskriva att anledningen till densamma 

var svårigheterna att tillsätta tjänster 

inom fattigvårdsarbetet med ”lämpliga 

och verkligen dugande krafter.” (s. 77). 

Ett elevmöte 

Som tidigare antytts, menade SFF 56 

att för ett bra resultat är det behövligt 

med personer som är ”andligt 

och fysiskt väl utrustade och för sitt 

kall väl utbildade” (s. 31). Den av 

Fattigvårdsförbundet tillsatta kommittén 

annonserade utbildningen som 

Svenska Fattigvårdsförbundets första 

halfårskurs för utbildning af manliga 

och kvinnliga fattigvårdsfunktionärer 

med start 5 oktober 1908 och avslutning 

1 april 1909 78 . 

Efter 10 utbildningsomgångar hade 

”185 ordinarie elever åtnjutit utbildning, 

145 kvinnliga och 40 manliga. Av 

dessa ha 4 ej fått godkänt avgångsbetyg. 

Av de kvinnliga ha 102 utbildats 

för fattigvårdsarbete och 43 för barnavårdsarbete” 

31 (s. 11). Funktionärerna i 

Svenska fattigvårdsförbundet hade upplevt 

att vid möten med tidigare elever 

”dröjer det ej länge, innan samtalet 

kommer in på kamraterna i årskursen, 

och ofta uttalas förhoppning om att 

någon gång få råka dem.” 67 (s. 129). 

Vid ett fattigvårdsmöte i Norrköping 

där en del tidigare elever var närvarande, 

föreslog förbundets sekreterare 

att anordna ett elevmöte med elever från 

alla tidigare kurser, vilket vann gehör 

av de där närvarande. En fråga ställdes 

om intresse fanns, om teman och om 

lämplig tid. 

Det visade sig finnas ett stort intresse 

för mötet. Då förbundet i tidskriften 

framlade förslaget till ett elevmöte, 

så noterades att det kunde bli dyrt 

med resor och uppehälle under mötet 

Svenska fattigvårdsförbundet 67 . Därför 

gavs som förslag att resekostnaderna 

skulle fördelas på samtliga deltagare. 

Förbundet angav att mötet bara skulle 

anordnas ifall tillräckligt många fann 

det vara intressant. Av 94 svar var bara 

1 emot ett möte, och av de 47 som yttrat 

sig angående fördelning av resekostnaderna 

var det bara 3 som var emot 

förslaget 69 . 

Elevmötet som genomfördes 5-7 juli, 

samlade 91 personer av de 140 tidigare 

elever som fortfarande var i arbete 68 . De 

tidigare eleverna bestämde då att ”bilda 

ett elevförbund, som skulle vidmakthålla 

och stärka kamratkänslan hos dem, 

som genomgått förbundets utbildnings- 


kurser” (s. 83). Fem personer utsågs 

att arbeta med förslag till stadgar, och 

årsavgiften fastställdes till 2 kronor. 

Denna årsavgift kvarstod till 1943 då 

den höjdes med 1 krona för att ”kunna 

utdelas till behövande kamrater” 85 . 

Kamratförening 

Torsdagen den 23 oktober 1920 sammanträdde 

interimstyrelsen och utsåg 

skattmästare samt diskuterade en del 

ekonomiska frågor 43 . Av protokollet 

framgår att föreningen fått ett överskott 

à 50 kronor efter ”verkställd fördelning 

av resekostnaderna mellan deltagarna i 

elevmötet den 5 och 7 juni” (§ 2) och 

att föreningen fått en gåva à 10 kronor 

av en givare som önskade vara okänd (§ 

3). Interimstyrelsen beslutade att ”tillsvidare 

varje medlem själv får bekosta 

postporto vid inbetalande av medlemsavgift” 

(§ 5), vilket motiverades med 

de höga postavgifterna och att annars 

skulle det inte bli mycket pengar över 

till föreningen. 

Även om föreningens kassa inte kan 

ha varit särskilt stor, beslutades vid ovan 

nämnda sammanträde att godkänna en 

utgift om 25 kronor till en krans till 

begravningen av en person som genomgått 

den första utbildningskursen (§ 4), 

vilket tyder på att föreningen satte vikt 

på att hedra avlidna kamrater, det vill 

säga personer som genomgått Svenska 

Fattigvårdsförbundets utbildning. Man 

skriver också ”…och det vid elevmötet, 

kamraterna emellan, uttalats en önskan 

om, att vid en kamrats frånfälle krans 

bör sändas till den avlidnes bår, som en 

sista hälsning från elevföreningen.” (§ 

4). Föreningen representeras och lämnar 

krans vid medlemmar begravning i de 

fall de fått kännedom om detta i tid. 

Denna tradition har föreningen fortsatt 

in på 2010-talet. 

Ett annat sätt att hedra avlidna kamrater 

var att under årsmötet hålla en 

tyst minut. Första gången detta finns 

dokumenterat var vid årsmötet 1933. 

Därefter har det ibland funnits noterat 

i årsmötesprotokollen att en tyst 

minut hållits, ibland har det angetts i 

verksamhetsberättelse och ibland i både 

verksamhetsberättelse och årsmötesprotokoll. 

Troligt är att då verksamhetsberättelsen 

föredragits, och ifall det funnit 

noteringar om avlidna medlemmar 

har tyst minut hållits oavsett om det 

antecknats i årsmötesprotokollen eller 

ej. Sista gången detta finns noterat är 

från Verksamhetsberättelsen 1978 då 

det liksom vid tidigare dito anges vilka 

medlemmar som avlidit under det gångna 

året och som föreningen fått kännedom 

om. Därefter anges: ”Vi tackar 


dem för vad De betytt i sin gärning samt 

lyser frid över deras minne genom att 

ägna dem en tyst minut.” 

Det har även funnits ett uttalat syfte 

att stödja medlemmar i behov. Redan i 

april 1925 finns noteringar om en person 

som varit sjuk och legat på lasarett 

och önskat få låna 75 kronor, vilket styrelsen 

beviljade 43 . Därefter har lån och 

bidrag av varierande summa utdelats 

till medlemmar som varit i ekonomiskt 

trångmål, ofta motiverat av att de varit 

sjuka, att de legat på sjukhus eller att de 

haft alltför knapp pension 43 . 

Motiveringen till att årsavgiften 1943 

höjdes från 2 till 3 kronor, var att kunna 

ha medel att hjälpa behövande kamrater 

85 . Vid samma möte beslutades 

också att ålderdomshemsfrågan skulle 

skjutas på framtiden och att styrelsen 

fick förtroende att tillse så medel skulle 

kunna användas till behövande kamrater. 

Styrelsen beslutade att 9/10 av 

räntan från ålderdomshemsfonden plus 

1 krona per årsavgift skulle ”delas ut 

till behövande”43. Ett konto öppnades 

under namnet Svenska fattigvårds och 

barnavårdsförbundets Kamratförenings 

hjälpkassa 43 . Ända fram till 1969 finns 

det antecknat i verksamhetsberättelserna 

att medlemmar fått stöd genom 

hjälpkassan. 

Insidan i det fotoalbum Signe rosenberg 

fick i 50-årspresent. 

Tidiga protokoll. 

Sång och hälsningar 

Föreningens årsmöten inleddes med 

psalmsång ända fram till 1964. Därefter 

finns inget sådant noterat mer än vid 

årsmötet 1969. Ibland anges enbart att 

mötet inletts med psalmsång, men oftast 

anges nummer och ibland också vilka 

verser som sjungits. Den psalm som 

noterats flest gånger är psalm 475 som 

inleds med orden ”I denna ljuva sommartid”. 

Andra psalmer som sjungits 

vid flera tillfällen är nummer 458 och 

306. Ibland finns det också antecknat 

att årsmötena avslutats med psalmsång. 

Från och med det andra årsmötet, 

det vill säga 1927, och fram till 1969 

var det också ett stående inslag att läsa 

upp telegram och andra hälsningar från 

kamrater som inte var närvarande vid 

mötet. Om hälsningar framförts efter 

1969 så finns det inte noterat i protokollen. 

Hälsningar skickades också från 

årsmötena till SFBF:s direktör och kursledaren/utbildningens 

rektor, i de fall de 

inte var närvarande vilket de ofta var. 

Också på andra sätt har föreningen 

sedan starten uppvaktat lärare och 

andra i Svenska Fattigvårdsförbundet 

centrala personer. Exempelvis inför 

G.H. von Koch’s (bl.a. redaktör för 

Social Tidskrift och medlem i CSA:s och 

i Svenska fattigvårdsförbundets styrelser) 

50-årsdag beslutade interimstyrelsen 

att samla pengar från medlemmarna 

genom att skicka ut ett cirkulär och ”på 

frivillighetens väg åstadkomma medel 

härtill och skulle något bestämt belopp 

ej fastställas utan överlämna åt var och 

en att bidraga efter behag”43. Ett annat 

exempel är att då Signe Rosenberg 

fyllde 50 år samlade styrelsen in pengar 

och fotografier från medlemmarna. 

Det framgår att 179 kamrater deltog i 

insamlingen, och av dessa skickade 155 

också – på styrelsens uppmaning – sina 

fotografier till ett fotoalbum 43 . Även 

till Axel Hirsch (lärare och direktör i 

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet) 

50-årsdag startade styrelsen en 

insamling. 

Föreningens syfte och stadgar 

Inför elevföreningens årsmöte 1924, 

utarbetade interimstyrelsen förslag till 

stadgar. Enligt bevarade dokument diskuterades 

dessa vid interimstyrelsens 

möte 1921, och då beslutades att trycka 

förslaget och sända till medlemmarna 43 . 

I förslaget till stadgar angavs i § 1: 

”Föreningens ändamål är att dels 

befrämja ett fortsatt samarbete emellan 

elever och lärare, som deltagit i Svenska 

Fattigvårdsförbundets utbildningskurser, 

dels uppehålla samhörighetskänslan 

i arbetet och dels ekonomiskt eller på 

annat sätt stödja de föreningsmedlemmar, 

som därav kunna bliva i behov, >>> 

11

samt på sätt styrelsen prövar lämpligt 

hedra hädangångna kamraters minne.” 

Vid årsmötet fastställdes det föreslagna 

syftet för föreningen, men en del förändringar 

gjordes i andra delar av förslaget 

till stadgar 85 . Bland annat beslutade 

årsmötet att medlemmar som inte betalar 

medlemsavgift tre år i följd utesluts, 

medan det i förslaget enbart angavs att 

de som inte ”erlägger stadgad avgift”14 

skulle uteslutas. Årsmötet tillade också 

möjligheten att kalla hedersledamöter 

till föreningen. I enlighet med förslaget 

till stadgar beslutades att styrelsen 

skulle lokaliseras till Stockholm och att 

ordinarie möte skulle hållas vart tredje 

år samt extra möte om styrelsen ansåg 

det nödvändigt. En skillnad mot senare 

stadgar var att styrelsen inom sig utsåg 

ordförande. 

Som hedersledamöter utsågs senare 

Signe Rosenberg och Axel Hirsch 43 . 

Stadgan om hedersmedlemskap tycks 

ha fallit i glömska, för i samband med 

föreningens 60-årsjubileum tar styrelsen 

upp frågan om att instifta hedersmedlemskap, 

och diskuterade detta på 

kretsordförandeträffen 43 . Något beslut 

i frågan fattades inte. 

Stadgarna var intakta fram till årsmötet 

1939, då förslag kommit från 

medlemmar om vissa förändringar 13 . 

Dessa förändringar innebar att mötet 

skulle välja ordförande istället för att 

uppdraget som ordförande fördelas av 

styrelsen. Ett annat förslag var att hålla 

årsmöte varje år istället för vart tredje. 

Slutligen föreslogs förändringar avseende 

vad som skulle ske med tillgångarna 

vid en eventuell upplösning av föreningen. 

Förslagsställarna ville säkerställa att 

kvarvarande medel ”uteslutande kommer 

de kamrater tillgodo som tillhör 

föreningen vid densammas upplösning”. 

Därför föreslog de att det skulle bilds 

en stiftelse för detta ändamål om föreningen 

skulle upphöra. 

Årsmötet 1939 beslutade anta förslaget 

till ändrade stadgar och låta trycka 

upp nya sådana 85 . En helt ny styrelse 

valdes, och enligt en PM från oktober 

1941 överlämnade avgående styrelse 

handlingar och värdepapper vid 

ett möte i november 1939. Avgående 

ordföranden skulle göra någon rättelse 

i protokollet, men då han hastigt avled 

tycks originalprotokollet aldrig ha återfunnits, 

och är därför inte justerat. 

Först på 1960-talet blev det en större 

genomgång av föreningens stadgar. En 

medlem föreslog att utöka styrelsen 

med två personer för att få representation 

av norra och södra delarna av 

landet. Årsmötet 1962 beslutade bifal- 

12 

la motionen, och vid årsmötet 1963 

fastställdes beslutet. En mer genomgripande 

stadgerevidering diskuterades 

av styrelsen under 1964 43 . De förslag 

till nya stadgar styrelsen hade arbetat 

fram presenterades för årsmötet 1965 85 

och fastställdes slutgiltigt av årsmötet 

1966 85 , och där godkändes med ett 

par små justeringar. Således förändrades 

föreningens ändamål till: 

§ 1. 

Mom. 1. Föreningen är en opolitisk 

organisation för ålderdomshemsföreståndare 

Mom. 2 Föreningens ändamål är att 

sammanföra sina medlemmar och verka 

för utbyte av erfarenheter och kunskaper 

inom åldringsvårdens yrkesområde, 

verka för höjandet av ålderdomshemsföreståndaryrket 

i utbildningshänseende 

och arbeta för medlemmarnas fortbildning, 

ekonomiskt stödja behövande medlemmar, 

verka för samarbete med andra tjänstemannaorganisationer. 

Det blev 1966 också fastställt att ändring 

av stadgar beslutas av årsmöte, 

men beslut om föreningens upplösning 

beslutas av två på varandra följande 

årsmöten. Redan 1967 blev det så dags 

för nya stadgar, dels genom namnbyte 

och dels genom att eleverna bereddes 

möjlighet att ingå i föreningen 85 . 

Därefter gick det inte ett år, förrän 

frågan om stadgarna åter var uppe. Det 

var i samband med frågan om facklig 

tillhörighet som det extra årsmötet 

1968 26 fattade beslut om att ändra föreningens 

ändamål till 

”att bevaka och främja medlemmarnas 

fackliga intressen; 

att verka för höjande av utbildningen av 

ålderdomshemsföreståndare; 

att sammanföra medlemmarna till utbyte 

av erfarenheter och kunskaper inom 

åldringsvården och i övrigt verka för 

sådant utbyte; 

att ekonomiskt stödja behövande medlemmar; 

samt att för främjande av dessa ändamål 

bedriva samarbete med andra tjänstemannagrupper.” 

26 . 

Vid årsmötet 1983 gjordes ytterligare 

en genomgång av stadgarna 85 . Mycket 

ter sig som mindre justeringar efter 

rådande omständigheter eller anpassning 

till förändringar i organisationen 

och på utbildningssidan. Inte mindre än 

9 av stadgarnas 13 paragrafer ändrades, 

vilket också innebar att förändringar 

gjordes i 15 olika moment i stadgarna. 

De flesta förändringarna handlade om 

kretsarnas verksamhet. Därefter har förändringar 

av stadgarna skett vid flera 

tillfällen, och efter den senaste förändringen 

är nu föreningens syfte att: 

a. utgöra ett forum för samarbete och 

erfarenhetsutbyte mellan 

medlemmarna, 

b. följa och arbeta för att påverka 

utveckling av arbetsinnehåll och 

yrkeskompetens samt övriga 

yrkesmässiga intressen inom 

medlemmarnas arbetsområde. 

c. verka för en god grund-, fort- och 

vidareutbildning för arbetsledande 

och övrig personal inom social 

omsorg samt verka för utveckling 

av forskningsområdet social 

omsorg. 39 

Föreningens namn 

I de Förslag till stadgar som fastställdes 

under årsmötet 1924 benämndes 

föreningen som Svenska fattigvårdsförbundets 

elevförening. Svenska fattigvårdsförbundet 

ändrade namn och som 

en följd av detta så beslutade föreningen 

också att ändra föreningsnamnet till 

Svenska fattigvårds och barnavårdsförbundets 

kamratförening 85 . 

Vid årsmötet 1948 var det dags för 

det andra namnbytet. I årsmötesprotokollet 

§ 11 anges att eftersom Svenska 

Fattigvårds- och Barnavårdsförbundet 

i januari samma år bytt namn till 

Svenska Socialvårdsförbundet, SSF, 

beslutades om ändring av föreningens 

namn till Svenska Socialvårdsförbundets 

Kamratförening 85 . Drygt ett år senare 

beslutade styrelsen att låta trycka nya 

stadgar och även ”beställa stämpel med 

det nya namnet.” 43 

Styrelsen diskuterade föreningens 

namn, och skulle vid årsmötet 

1955 föreslå förändring till 

Svenska Socialvårdsförbundets 

Föreståndarinnekår 43 . Under årsmötet 

fattades inte beslut i frågan, som enligt 

årsmötet 1956 även hade samröre med 

eventuell förändring av yrkesbeteckning 

och titel. Nästa gång namnfrågan 

kom upp i protokollen, var under ett 

styrelsemöte i juni 1964, då man diskuterar 

om föreningen kan ha kvar 

sitt namn ”med tanke på att Svenska 

Socialvårdsförbundet från 1 jan 1965 

upphör att vara huvudman för föreståndarinneutbildningen.” 

43 . Det ansågs 

önskvärt att kamratföreningens skulle 

leva vidare som en föreståndarinneförening, 

och att frågan borde behandlas 

på nästa årsmöte. 

Några styrelsemöten senare, november 

1964, beslutas att ”i Medlemsbladet 


utlysa en pristävlan bland medlemmarna 

om bästa namnförslag.” 43 

Till årsmötet 1965 hade fem förslag 

inkommit: Blåkorset, Föreningen 

Svenska Ålderdomshemsföreståndare, 

Socialvårdens föreståndare, Svensk föreståndarinneförening 

samt Föreningen 

för åldringsvårdsföreståndare. Inget av 

dessa förslag vann årsmötets gillande 85 . 

I april 1966 beslutar styrelsen att föreslå 

årsmötet att ändra namn till Föreningen 

Sveriges Ålderdomshemsföreståndare 43 , 

vilket sedan fastställdes av årsmötet 

1966. 

Nästa namnändring inträffade efter 

att inriktningen i verksamheterna och 

utbildningens benämning ändrats. 

Analogt med att årsmötet 1978 fastställer 

yrkesbenämningen till ”Föreståndare 

inom social service”, beslutades att 

ändra föreningens namn till Föreningen 

Föreståndare i Social Service. I augusti 

beslutade styrelsen att förkortning av 

namnet skulle bli FSS, men man skulle 

kontakta Språknämnden för att utröna 

”huruvida det skall heta Föreståndare 

i eller inom Social Service.”. Vid nästa 

styrelsemöte hade en språkforskare kontaktats, 

och denne hade svarat ”att det 

är lika rätt med båda delarna, men att 

inom kanske mera språkligt rätt.” 43 . 

Efter bara några år aktualiserades 

namnfrågan igen. Till årsmötet 1985 

kom en motion om att ändra föreningens 

namn till Föreningen Arbetsledare, 

Social Service. Mötet beslutade i enlighet 

med styrelsens förslag att avslå 

motionen men istället tillsätta en kommitté 

i frågan. Frågan diskuterades 

under höstens kretsordförandeträff, 

men om någon kommitté tillsattes och 

vilka förslag som i så fall diskuterades 

framgår inte. 

En ny motion om namnändring kom 

till årsmötet 1986 6 . Den motionären 

hade också föreslagit en sammanslagning 

med de andra yrkesföreningarna 

som rekryterade medlemmar från dem 

som gått de sociala omsorgsutbildningarna. 

I första hand föreslogs därför att 

ändra namnet till Föreningen för arbetsledare 

inom socialtjänsten och omsorgen, 

FASO. För den händelse att motionen 

om sammanslagning av yrkesföreningarna 

inte skulle få bifall, föreslogs 

också ett annat alternativ; Föreningen 

för arbetsledare inom socialtjänsten, 

FAST. Årsmötet avslog motionen 7 . Efter 

att motionen delgetts medlemmarna, 

vilket skedde i februarinumret av föreningens 

tidning, tog styrelsen upp frågan 

under ett möte 43 . I mars fick kretskontaktansvariga 

i uppdrag att skriva till 

kretsarna så medlemmarna kunde diskutera 

och komma med förslag på 


Föreningsmärken: Svenska 

Fattigvårdsförbundets Kamratförening, 

SFK och Föreningen Sveriges 

Ålderdomshemsföreståndare, FSÅ 

namn. Fem kretsar svarade på brevet, 

och dessa ansåg inte tiden mogen för 

namnändring, varför styrelsen i april 

beslutade att inte förslå årsmötet något 

nytt föreningsnamn 43 . Detta arbete 

gjordes efter uppdrag styrelsen fick på 

årsmötet 1985. 

Men även om man inte kunnat enas 

om ett namn, var inte alla medlemmar 

tillfreds med föreningens namn. 

Redan 1988 kom en ny motion om 

namnbyte. Denna gång föreslogs namnet 

Föreningen chefer, lärare inom social 

hemtjänst, FSH 8 . Styrelsen föreslog 

avslag av motionen eftersom namnet 

inte inkluderade alla medlemmar, men 

samtidigt ville styrelsen att diskussionen 

skulle fortgå. 

Under 1990 pågick en namntävling 

i tidskriften Social Omsorg. Hela sidan 

16 i nummer 1 utgjordes av en annons 

om en namntävling för både yrkestitel 

och föreningsnamn. Vinsten utgjordes 

av trisslotter. Till nummer 3 hade fyra 

namnförslag kommit, och på hela sidan 

16 presenterades förslagen och styrelsen 

efterfrågade fler förslag samt synpunkter 

på redan angivna förslag. I nummer 

6 är tävlingen avgjord, och det förslag 

som vann var hemtjänstchefernas yrkesförening. 

Analogt med detta lämnades 

en motion till årsmötet 1991 där förslaget 

var att byta namn på föreningen 

till Hemtjänstchefernas yrkesförening, 

HCF 9 . Styrelsen föreslog åter avslag 

eftersom inte namnet var heltäckande 

för alla medlemmar. 

Under början av 1990-talet arbetade 

styrelsen med förslag på nya stadgar. I 

samband med detta föreslår styrelsen 

under ett möte i april 1993 att ändra 

namnet till Föreningen Social Omsorg, 

FSO och att göra ny logotype 43 . Efter 

åtta års diskussioner beslutade så årsmötet 

att ändra föreningens namn till 

Föreningen Social Omsorg, FSO 85 . 

Samtidigt fick styrelsen i uppdrag att 

arbeta för en ny logotype. 

Medlemmar 

Från början var utbildningen riktad till 

blivande föreståndare vid ålderdomshem 

och barnhem, och föreningen riktade 

sig därför också till dessa båda 

kategorier. Från mitten av 1950-talet 

kom denna fråga att diskuteras: 

En skrivelse från representanter för 

en fortbildnings och elevhandledarkurs 

för barnhemsföreståndarinnor, 

med begäran om inträde i Svenska 

Socialvårdsförbundets Kamratförening 

för samtliga barnhemsföreståndarinnor 

i landet föredrogs. 

Styrelsen diskuterade ingående denna 

fråga. 

Som det nya barnavårdsseminariet 

avser att utbilda personal även för ungdomsvårdsskolor 

och sinnesslöanstalter 

måste konsekvensen bli att föreningen 

öppnas även för dessa personalgrupper 

plus samtliga ålderdomshemsföreståndarinnor 

i landet. 

För att en dylik förändring i föreningens 

verksamhet skall kunna komma till 

stånd måste frågan i och för stadgeändring 

föreläggas två på varandra följande 

årsmöten. 

Då för närvarande så mycket nytt 

växer fram inom barnhemsverksamheten, 

samtidigt som klientelet på barnhemmen 

visar tendens att bli mer svårbemästrat, 

bör det vara av största vikt 

för samtliga barnhemsföreståndarinnor 

att få en egen förening genom vilken de 

kunna få sina synpunkter och önskemål 

beaktade, samtidigt som den tillvaratager 

medlemmars intressen och verkar 

för en god sammanhållning inom kåren. 

Styrelsen för Sv. socialvårdsförb. 

Kamratförening ber därför få framföra 

som sin mening att det under nuvarande 

förhållanden säkert är det bästa 

att samtliga barnhemsföreståndarinnor 

sammansluta sig i en särskild förening. 

(Protokollsbok 1946-1960, 11 april 

1954 § 3) 

13 

>>>

Svenska Socialvårdsförbundets upphörde 

att ge utbildning från 1965, och då 

styrelsen i november 1964 diskuterade 

föreningens framtid, enades de om att 

man borde bereda sig för att även 

ta emot föreståndarinnor som utbildat 

sig på de nya skolorna. Från årsmötet 

1966 hade därför alla ålderdomshemsföreståndare 

”som genomgått av 

svensk myndighet fastställd utbildning 

för ålderdomshemsföreståndare resp. av 

Svenska socialvårdsförbundet tidigare 

anordnad utbildning” rätt att bli medlem 

i föreningen 85 . Redan under årsmötet 

1965 väcktes frågan om att elever 

borde kunna ingå som medlemmar, och 

årsmötet 1966 gav styrelsen i uppdrag 

att arbeta med frågan. Under nästa årsmöte 

gjordes tillägg i stadgarna så även 

elever kunde bli medlemmar 85 . 

Men det gällde enbart de elever som 

gick den 3-åriga utbildningen. I ett 

styrelseprotokoll från 1968 framgår att 

elever som efter minst 3-årig yrkeserfarenhet 

som föreståndare och som gått en 

1-årig utbildning i Malmö nekades tillträde 

till föreningen 43 . Vid påföljande 

årsmöte beslutades om ”en passus” som 

skulle ingå i stadgarna, nämligen att 

medlemmar skulle ”genomgått fullständig 

utbildning för ålderdomshemsföreståndare” 

85 . Föreningen tycks ha väckt 

stort intresse, för styrelsen noterade att 

de fått ett stort antal ansökningar om 

medlemskap, och beslutade i januari 

1970 att jämföra dessa med namnlistor 

från utbildningsanordnarna så endast de 

som gick eller tidigare hade gått utbildningen 

fick medlemskap 43 . 

Tanken att föreningen endast var till 

för dem som gått förbundets eller de 

efterföljande utbildningarna till ålderdomshemsföreståndare, 

började ifrågasättas. 

Till årsmötet 1972 föreslog styrelsen 

att sjuksköterskor med vidareutbildning 

till ålderdomshemsföreståndare 

skulle kunna antas som medlemmar i 

föreningen, men det förslaget godkändes 

inte av årsmötet. Till nästa årsmöte hade 

det kommit två motioner med samma 

förslag, och då röstade 104 personer 

för förslaget, 2 röstade nej och 10 lade 

ner sin röst. Vid samma möte bereddes 

också de som gått så kallad 2-terminersutbildning 

möjlighet att bli medlemmar, 

och det beslutades att stadgarna skulle 

ändras så de som kunde bli medlemmar 

utgjordes av ”föreståndare med av 

skolöverstyrelsen godkänd utbildning 

och Socialvårdsförbundets utbildning” 

85(§ 13). Svensk sjuksköterskeförening 

kunde dock inte i sin tidning, Tidskrift 

för Sveriges sjuksköterskor, ha med en 

notis om denna möjlighet till medlemskap 

eftersom det i deras stadgar 

14 

angavs att ”leg. Sjuksköterska skall tillhöra 

Svensk sjuksköterskeförening” 43 

(understrykning i original). 

Några år senare, 1976, diskuterades 

föreningens inträdeskrav igen 85 . 

Norrbottens inlandskrets motionerade 

om att även ”den som saknar nämnda 

utbildning, men innehar tjänst där 

sådan erfordras” skulle kunna bli medlemmar. 

Anledningen till förslaget var 

att motionärerna ansåg att yrkeskåren 

”lättare skulle kunna genomdriva förbättringar 

av vår yrkeskårs anställnings- 

och löneförhållanden om vi i en större 

grupp gemensamt framför krav.” 22 . I 

motionen framgår att kretsen ansåg att 

även de som inte har föreskriven utbildning 

borde kunna arbeta för de mål 

föreningen hade. Dessutom hade det 

börjat bildas andra intresseföreningar, 

till exempel för hemvårdsassistenter och 

hemvårdsinspektörer. Styrelsen förslog 

årsmötet att bifalla motionen, men årsmötet 

avslog den 85 . 

Som en bumerang kom så 4 motioner 

om utökat medlemskap i föreningen till 

årsmötet 1977, styrelsen föreslog igen 

att motionerna skulle tillstyrkas, men 

årsmötet beslutade istället med röstetalen 

56 för och 42 emot att bordlägga 

dem. Styrelsen beslutade i augusti att 

publicera motionerna i Åldringsvård 

och skicka till kretsarna för diskussion 

43 . Ytterligare 4 motioner kom till 

nästa årsmöte, då de bordlagda motionerna 

skulle behandlas. Detta var tredje 

årsmötet i följd som frågan om utökat 

medlemskap behandlades, och styrelsen 

föreslog att ”ge icke adekvat utbildade 

möjlighet till medlemskap i FSÅ om de 

innehar tillsvidare anställning i arbetsledande 

ställning inom primärkommunal 

äldreservice.” (§ 8 a-e). Denna gång, 

1978, röstade 63 av de närvarande 73 

medlemmarna för styrelsens förslag. 85 

Ett par år senare beslutade årsmötet 

1980 att även personer med ”långtidsvikariat 

på tjänst där föreståndarutbildning 

erfordras” skulle kunna bli 

medlemmar, och redan nästa årsmöte är 

frågan om medlemskap uppe till beslut 

igen. Denna gång beslutades att ”lärare 

samt vikarier som arbetar under minst 6 

mån.” 85 kan bli medlemmar. 

Medlemskap behöver inte förbehållas 

endast dem som har en viss befattning. 

En motion till årsmötet 1984 menade 

att istället borde möjligheterna till att bli 

medlem vidgas så studenter vid alla tre 

inriktningarna (äldre och handikappomsorg, 

omsorger om psykiskt utvecklingsstörda 

och flerhandikappade, socialpedagogiskt 

behandlingsarbete) på Sociala 

omsorgslinjen kunde upptas i föreningen. 

Det hade visat sig medföra svå- 

righeter då studenter som gick samma 

basutbildning inte kunde vara med i 

en gemensam yrkesförening. I motionen 

från Göteborgs- och Bohuskretsen 

framgår att det därför hade startats nya 

studentorganisationer vid flera utbildningsorter. 

Dessutom menade motionärerna 

att samarbete är ett krav inom 

arbetslivet och verksamhetsområdena är 

näraliggande. Styrelsen föreslog avslag 

av motionen även om det påpekades 

att samarbete är viktigt. En skrivelse 

från Jämtland- och Härjedalskretsen 

som yrkade avslag redovisades också. 

Årsmötet beslutade att avslå motionen. 

En liknande motion kom till årsmötet 

1986, då med utgångspunkt i att inriktning 

mot äldre- och handikappomsorg 

och inriktning mot utvecklingsstörning 

och flerhandikapp dels hade stora likheter 

och dels slogs samman på flera 

utbildningsorter 6 . Motionären yrkade 

att ”FSS-yrkesförening verkar för en 

sammanslutning av dessa två yrkesföreningars 

och i förlängningen även med 

socialpedagogernas yrkesförening.” (s. 

15). Detta avslogs av årsmötet 7 . Till 

nästkommande årsmöte kom en motion 

från Jämtlands- och Härjedalskretsen 

med förslag om vidgat medlemskap 

så de som gick kombinationsutbildningen 

för äldre- och handikappomsorg, 

omsorger om psykiskt utvecklingsstörda 

och flerhandikappade kunde bli 

medlemmar 22 . Enligt nuvarande stadgar 

har alla som är studenter ”inom 

högskoleprogram med inriktning mot 

sociala omsorgsfältet” samt alla som 

”genomgått utbildning berättigande till 

arbete i arbetsledande befattning eller 

motsvarande på tjänstemannanivå inom 

social omsorg, innehar sådan anställning 

eller tjänstgör som lärare inom 

social omsorg”. 

ÅSA VIDMAn 

Länka din blogg 

på fso.nu! 

Gör fso.nu till din 

nya startsida! 


Ett vilohem för konvalescenter och 

andra i behov av lugn och ro 

Under föreningens början var verksamheten 

till stora delar inriktad mot att hjälpa kamrater 

som var i behov av ekonomisk eller annan 

hjälp. En av de första frågorna föreningens 

styrelse arbetade med, var att samla pengar 

till och anordna ett vilohem för medlemmarna. 

En fråga som diskuterades vid flertalet 

tillfällen var möjligheten att ha ett vilohem 

för förutvarande elever vid Svenska fattigvårdsförbundets 

utbildningskurser. Redan 

då föreningen bildades diskuterades frågan 

om att uppföra ett vilohem 68 . 

Frågan hade kunnat få en snabb lösning 

genom en donation till SFF år 1922 

av en person som inte ville namnges. 

Personen donerade 15 000 kronor med en 

önskan att pengarna ”skall bilda grundplåten 

till ett vilohem för av Svenska 

Fattigvårdsförbundet utbildade föreståndarinnor 

för ålderdomshem och barnhem 

eller, om förbundets arbetsutskott så anser 

lämpligare, avkastningen av det donerade 

beloppet användas till stipendier åt dylika 

av förbundet utbildade föreståndarinnor, 

vilka äro i behov av vila och rekreation.” 

71 (s. 139). Det initiativet ledde inte 

till att något vilohem upprättades. Istället 

valde SFF att skapa en fond för dem som 

gått förbundets utbildning ”och fortfarande 

befinna sig i fattigvårds- och barnavårdsarbete 

samt icke äro i stånd att av 

egna medel bekosta sitt uppehåll å lämplig 

vilo- och rekreationsplats.” 73 (s. 34). 

Istället blev vilohemsfrågan ett ärende 

för den nybildade elevföreningen. I 

Årsmötesprotokoll 1924 § 7 anges att 

”Konsulent Håkansson lämnade en redogörelse 

angående vilohemsfrågan. Under 

diskussionen meddelade red. A. Hirsch, 

att ingenjör Oscar Hirsch som grundplåt 

till ett blivande vilohem utlovat 1000:- 

kr. Dessutom meddelades att några tiotal 

kronor skänkts av andra personer”. 

Styrelsen fick i uppdrag att arbeta vidare 

med frågan. 

Insamlingar 

För insamlingen till vilohemmet lät styrelsen 

i början av 1925 också trycka 500 

gåvobrev och sände dessa tillsammans med 

sparbössor till medlemmarna för insamlingen 

till vilohemmet 43 . Planerna på ett 

vilohem beskrevs också i Svenska fattigvårdsförbundets 

tidskrift. Exempelvis 

angavs att på vilohemmet ”skulle de 


föreståndarinnor, som så önskade, kunna 

tillbringa sin semester, varjämte hemmet 

skulle stå öppet för konvalescenter och 

andra i behov av lugn och vila varande föreningsmedlemmar.” 

75 . Tillsammans med 

beskrivningen av planerna fanns också 

adress varifrån intresserade kunde rekvirera 

gåvobrev eller sända penninggåvor. 

Givare och vilka belopp de skänkt redovisades 

i Svenska fattigvårdsförbundets 

tidskriftt.ex. 76,77 

För att få ny fart på insamlingen trycktes 

1929 1000 insamlingskort med summan 

10 kronor förtryckt, och styrelsen 

skickade 3 kort till varje medlem med en 

uppmaning om att de skulle göra sitt bästa 

för saken. 43 

I styrelseberättelsen inför årsmötet 1927 

framgår att det bildats en ”syförening bland 

kamraterna i Stockholm med omnejd. 

Denna syförening har under de gångna 

åren arbetat flitigt för att öka bidragen till 

’Vilohemsfonden’. Sykretsen har förfärdigat 

och skänkt en del för det blivande 

hemmet nyttiga och behövliga inventarier 

till linneförrådet”. Redan i SFF:s 75 

beskrivning av planerna för vilohemmet, 

angavs att ”[a]v föreningsmedlemmar i 

Stockholm och dess närmaste omnejd har 

i dagarna bildats en arbetsförening, som 

redan påbörjat sömnadsarbeten för hemmets 

behov.” (s. 36). Denna syförening 

samlade under flera år pengar till föreningen, 

och pengarna sattes in på ett särskilt 

bankkonto. Vid styrelsemöte mars 1960 

diskuterar styrelsen dessa pengar, och 

beslutar föreslå årsmötet att de cirka 2000 

kronor som fanns på kontot skulle användas 

till möblering eller liknande i något 

rum i Svenska Socialvårdsförbundets nya 

lokaler 43 . Enligt årsmötesprotokollet från 

1960 beslutas också att skänka ”omkring 

2000 kronor för utsmyckning av dessa 

lokaler” (§ 19), men det framgår inte där 

om det är Syföreningens pengar som avses. 

Bland annat köptes klockan på tidningens 

framsida. 

Från början tycks de insamlade pengarna 

ha lagts till föreningens totala konto, 

för den 17 januari 1930 beslutade styrelsen 

att ”dela på Kamratföreningens och 

Vilohemmets räkenskaper, och härefter 

föra dessa i skilda böcker” 43 . 

Styrelsens verksamhetsberättelse för 

verksamheten från årsmötet 1924 till årsmötet 

1927 upptogs till största delen av 

vilohemsfrågan 40 . Under denna tidsperiod 

hade vilohemsfonden inbringat 7817 kronor 

och 46 öre. 

Inte dela hemmet med andra 

Kamratföreningen fick 1928 en förfrågan 

av Sveriges Fattigvårdsfunktionärers 

Riksförbund om föreningen hade intresse 

av att tillsammans med dem skapa ett 

semester- och vilohem 43 . Styrelsen beslutade 

efter ingående diskussioner att avböja 

eftersom kamratföreningen redan 1924 

startat insamling för ett eget vilohem 

och insamlingen gjorts med den förutsättningen. 

Hammarbo 

I verksamhetsberättelsen för åren 1924- 

1927 framgår att styrelsen hade blivit 

erbjuden att köpa två olika villafastigheter 

till vilohem, men hade efter samråd med 

”fröken Signe Rosenberg och direktör 

A. Hirsch” beslutat att avvakta inköp av 

fastighet eftersom kapitalet de hittills hade 

var för litet. 

Under 1929 fick styrelsen kännedom 

om att Hammarbo Vilohem vid Tungelsta 

station skulle läggas ner, och sände då en 

förfrågan till ägarinnan om möjligheten 

att under ett års tid hyra fastigheten. I 

protokoll från möte 17/12 1929 anges 

att för att hyra villan ”fullt möblerad och 

med alla inventarier utom linne, samt 

trädgård, hönshus m.m. begäres endast 

en hyra av 500:- kronor för året, plus en 

viss procent å det slitage som kan uppstå 

å invent.” 43 Styrelsen beslutade att hyra 

Hammarbo Vilohem under ett år från 15 

februari 1930 och att verksamheten skulle 

starta snarast möjligt efter att man gjort 

inventering. Under detta år förväntade sig 

styrelsen få kunskap om hur stort intresse 

och behov det fanns att nyttja vilohemmet 

och vilka kostnader det medför att driva 

ett sådant. 

Den som tidigare varit anställd som 

föreståndare på Hammarbo Vilohem var 

”vår kamrat i kåren”, och hon fick fortsätta 

sin anställning men nu med kamratföreningen 

som arbetsgivare. ”Till hennes 

hjälp skall anställas en kokerska och en 

städerska, samt event. en kulla för trädgården 

och annat tyngre arbete”(a.a.). 

Cirka 40 höns, förråd med konserver, 

koks, ved m.m. beslutades att övertas till 

gällande pris. >>> 

15

Till Hammarbo inhandlades sängkläder, 

diverse linnevaror, två ottomaner, ”erforderligt 

antal sängmattor” och radioapparat 

43 . 

Priser 

Vid samma sammanträde som då styrelsen 

beslutade att hyra Hammarbo, beslutade 

de också om priserna för att ta in på vilohemmet. 

För ett enkelrum skulle medlemmar 

i kamratföreningen betala 3 kr per 

dag, medan utomstående skulle betala 

3:50 kr. För delat rum fastställdes priset 

till 2:50 respektive 2:75 kr. Bad med tvål 

och badhandduk skulle kosta 1 krona. 

Efter ett halvår (styrelsemötet i september 

1930) visade det sig att omkostnaderna 

per gäst var 3:56, varför styrelsen skulle 

rådgöra med föreståndarinnan om möjligheten 

att sänka dagskostnaden. Man 

beslutade också att slakta hönsen eftersom 

de inte gett något överskott. 

Vid styrelsemötet 12 september 1930 

framgår att föreningen tillfrågat ägarinnan 

till Hammarbo om möjligheten att hyra 

huset ytterligare ett år 43 . Svaret hade varit 

jakande och priset skulle fortsatt vara 500 

kr för ett år. Styrelsen bordlade frågan, 

men vid nästkommande möte som var i 

november beslutades att anta erbjudandet, 

men beslöt att höja priserna så medlemmar 

skulle betala 3:50 för enkelrum och 

2:50 för delat rum, medan utomstående 

skulle betala 4:50 respektive 3:50. 

Föreningen blev arbetsgivare 

Av sammanträdet i januari 1930 framgår 

att lönen för föreståndaren skulle vara 

1500:- kr för ett år samt semester under 

en månad med 2:50 kr per dag i kostersättning. 

Vid styrelsemötet den 12 september 

1930 beslutade styrelsen, som tidigare 

nämnts, att rådgöra med föreståndarinnan 

om möjligheten att sänka dagskostnaderna. 

Vid samma styrelsemöte fick styrelsen 

meddelande att fröken Rockman fått 

paratyfus och förts till lasarett. Hennes 

semestervikarie erbjöd sig då att vikariera 

även under sjukomen, vilket blev beslutat. 

Fröken Rockman hade i jämförelse med 

många andra en god lön. Medan lönen 

1934 sällan översteg 800-900 kronor och 

föreningen ansåg en grundlön inte borde 

vara lägre än 1000 kronor, hade hon 

fått 1500 kronor i årslön 43, 85 . Vid nästkommande 

styrelsemöte, november 1930, 

beslutades att fröken Rockman skulle få 

sin lön oavkortat under de två månader 

hon varit tjänstledig på grund av sjukdom. 

Samtidigt beslutades om en gratifikation 

à 100 kronor till hennes vikarie. När 

fröken Rockman året därpå lämnade en 

förfrågan om att få ”räkna kostpengar 

för de 14 dagar hon varit ledig utöver 

16 

semestern” blev beslutet nekande. Vid 

samma styrelsemöte beslutades att stänga 

Hammarbo. Vid styrelsemöte 2 september 

1933 anslogs 15 kronor till minnesgåva åt 

fröken Märta Rockman, och samtidigt tre 

gånger så mycket, dvs 50 kronor för minnesgåva 

till Signe Andersson ”som tack för 

hennes osjälviska och stora insats” som 

styrelsens sekreterare från 1924 fram till 

årsmötet. 

Svagt intresse 

Styrelsens verksamhetsberättelse för åren 

mellan årsmötet 1927 och 1930, upptas 

även denna gång till största delen av vilohemsfrågan. 

Man skriver: 

”Av föreningens egna medlemmar har 

endast ett litet fåtal begagnat sig av den 

nu erbjudna möjligheten att till billigt 

pris kunna skaffa sig någon tids vila och 

rekreation. Av de kamrater som under de 

gångna månader vistats å Hammarbo har 

endast försports glädje och tillfredsställelse 

över att vilohemmet kommit till stånd. 

Den 2 mars i år hade en enkel öppningshögtid 

anordnats å vilohemmet. Till denna 

hade infunnit sig ett 25-tal kamrater varjämte 

kamratföreningen även hade glädjen 

som hedersgäster få se förutvarande 

lärare samt Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets 

skattmästare , ingenjör 

O. Hirsch.” (Styrelseberättelse juni 1930). 

Vilohemmet läggs ner 

Även i anteckningarna från styrelsemötet 

4 september 1931 framgår att vilohemmet 

inte varit så eftertraktat som man trodde: 

”Som tiden nu var inne för beslutande av 

att ytterligare förhyra Hammarbo upptogs 

denna fråga till behandling. 

Hemmet har under den tid 

Kamratföreningen innehaft det, varit 

besökt av ett tjugotal kamrater, som varit i 

behov av vila. Som semesterhem har det ej 

varit eftersökt, detta antagligen mest beroende 

på att det ej givits tillfälle till bad. 

Trots den billiga hyran har hemmet gått 

med större förlust än styrelsen räknat med, 

och som det även framkommit till styrelsens 

kännedom, att den intill Hammarbo 

gränsande jorden skall styckas till små 

tomter ansåg styrelsen det ej lämpligt att 

förnya kontraktet. 

Kamratföreningen har visserligen hyrt 

egendomen till den 15 febr. -32, men på 

grund av den ringa efterfrågan på platser 

som brukar göra sig gällande under vintermånaderna, 

tog styrelsen i övervägande, 

huruvida det ej vore lämpligare att stänga 

Vilohemmet tidigare än d. 15 febr. och 

beslöt styrelsen då enhälligt att stänga 

Hemmet redan den 1 nov. 1931. 

Frkn. Rockman får räkna med tre mån. 

uppsägning, alltså med lön till d. 15 dec., 

och bör personalen uppsägas i laga tid. 

De av fören. inköpta inventarierna böra 

om möjligt försäljas, men allt linne skall av 

föreningen behållas för att användas vid 

ett event. nytt hem” (Protokollsbok 1924- 

1945, 4 september 1931). 

Den sista oktober gjordes en inventering 

av de hyrda inventarierna, och det framgick 

att en del porslin behövde ersättas, 

men i övrigt var inget förstört eller försvunnet. 

Efteråt 

Senare (maj 1932) framgår att styrelsen 

beslutade att inkomster från den tidigare 

nämnda Syföreningen skulle sättas in på ett 

konto för att ”event. kunna användas för 

inköp av en Syföreningens gåva till det blivande 

vilohemmet”. Innebörden av detta 

styrelsebeslut ter sig oklart med anledning 

av att föreningen vid det tillfället redan 

beslutat lägga ned Hammarbo. Möjligen 

hade styrelsen (och Syföreningen) fortfarande 

förhoppningar om att starta ett nytt 

vilohem med ett mer attraktivt läge. 43 

När man under nästkommande årsmöte 

85 dryftade vilohemsfrågan, ansåg 

Axel Hirsch att frågan om vilohem istället 

skulle bli en fråga om ålderdomshem. 

Detta sade styrelseledamoten frk Löfstedt 

hela tiden hade varit hennes, liksom flera 

andras, avsikt och ordförande Håkansson 

instämde. Något egentligt beslut fattades 

inte. Föreningen börjar därefter benämna 

saken som ”ålderdomshemsfrågan”. 

Under verksamhetsperioden diskuterar 

styrelsen inköp av en del fastigheter, men 

upplevde priset för högt eller att fatigheten 

inte var ändamålsenlig 43 . 

Av styrelsemötesprotokollen framgår att 

styrelsen under 1943 ingående diskuterat 

inköp av en fastighet – å ena sidan skulle 

vid den tiden ”flera kamrater avgå med 

en pension som det är svårt att klara sig 

på” och å andra sidan var det osäkert om 

behovet just då var så stort att man skulle 

frångå tidigare beslut om att hemmet 

skulle vara i Stockholmsregionen. Varken 

något nytt vilohem eller något ålderdomshem 

har blivit förverkligat. 

ÅSA VIDMAn 

Annonsera 

om jobb 

på fso.nu! 



Föreningens expedition 

Under en period av 16 år har föreningen 

hyrt lokal för att ha en expedition för möten 

och administrativt arbete. Under flera års 

tid turades styrelsemedlemmarna om att 

bemanna expeditionen under ett par timmar 

varannan vecka. 

Frågan om en lägenhet väcktes redan 

under 1946 då styrelsen i februari diskuterade 

ett förslag om att ”hyra en våning 

till gästhem i Stockholm” 43 . Beslutet 

blev att lägga fram saken för årsmötet. 

I årsmötesprotokollet från 1947 finns 

inga noteringar om gästlägenhet, mesta 

diskussionerna under det årsmötet tycks 

ha kretsat kring lönefrågan och anslutningen 

till SKTF 85 . 

Drygt 20 år senare, 1968, tycktes 

frågan få en lösning. Föreningen hade 

då fått ärva 50 000 kronor efter Axel 

Hirsch, och på årsmötet diskuterades 

hur pengarna bäst skulle användas. Två 

förslag diskuterades av årsmötet. Det 

ena var att anställa en kontorist, men 

eftersom styrelsen enligt tidigare årsmötesbeslut 

redan hade rätt anlita skrivhjälp 

så föll det förslaget. Det förslag 

som istället vann årsmötets gillande 

var att pengarna skulle användas till en 

”lämplig lokal” 85 . Och till slut fann styrelsen 

en lokal de ansåg vara passande. Under 

styrelsemöte 3/2 1969 beslutades att hyra 

lokal på Regeringsgatan 22 1 tr 43 . 

Regeringsgatan 22 

Det första styrelsemötet i den egna 

lägenheten skedde 24/4 1969. I styrelseprotokollet 

framgår att det var ett 

stort ögonblick, ordförande ”hälsade 

styrelsen välkomna under eget tak och 

en nästan andäktig stämning rådde.” 

Med den egna lokalen fanns nya möjligheter 

för föreningen. Det beslutades 

att beställa telefon och dörrskyltar, och 

man skulle ”upprätta turlista för jourtjänst 

i lokalen var fjortonde dag.” 

Från styrelseberättelsen 1969 framgår 

att styrelsen hade fastställt expeditionstider 

som senare skulle meddelas, och 

i Medlemsbladet nr 2 1969 anslogs 

förutom adress och telefonnummer att 

expeditionen var öppen klockan 18.00 

till 20.00 ungefär varannan torsdag. 

Med tanke på priserna och lönekostnaderna 

i början av 2000-talet, är det 

intressant att notera att styrelsen beslutade 

”uppdraga åt kassaförvaltaren att 

undersöka kostnaderna för telefonist 

eller telefonsvarare, samt att beställa det 

billigaste alternativet.” 43 

Av styrelseprotokoll framgår inte 

vilka av föreningens inventarier som 

flyttades till lägenheten eller om de alls 

blev överflyttade. Som framgår på sidan 

3 var ju föreningen sedan tidigare ägare 

till en mora-klocka, tavlor, en kista med 

gamla mönster, ryamattor, lampetter. 

Men under jubileumstalet för 50-årsfirandet 

nämner ordföranden att föreningen 

hyrt sin första lokal och ”Vilken 

glädje och fest för alla funktionärer 

att få plocka fram register, protokoll 

och allt vad föreningen samlat under 

sängar, i garderober och syltkällare och 

släpa upp det till vårt lilla kansli.” 

(Sixtensson, 1970, s. 9). 

För att kunna rationalisera och underlätta 

arbetet i styrelsen, beslutades 1970 

att köpa skrivbordslampa, spritduplikator, 

registersystem, stansapparat och 

övriga kontorsvaror. Och i april 1971 

dyker det upp en notering om klockan, 

att klockan som finns på Enskede 

Yrkesskola är i behov av reparation 43 . 

Hökens gata 10 

Fastigheten på Regeringsgatan där föreningens 

lokal var belägen skulle rivas 

under 1971, och därför fick styrelsen ett 

erbjudande av fastighetsägaren att istället 

få hyra kontor på Hökens gata 10 i 

Stockholm 43 . Inget mer finns noterat i 

frågan, men styrelsemötet i april 1971 

är förlagt till den nämnda adressen. 

Till årsmötet 1972 anför revisorerna 

en erinran angående hur föreningens 

medel använts (se även Från vilohemsfond 

till stipendiefond). Revisorerna 

Den första lokalen var belägen i den numera rivna fastigheten på regeringsgatan 22 

menar att lokalhyran utgör en stor 

del av huvudkassans kostnader, och att 

”Doktor Axel Hirsch senaste donation 

var ämnad till anskaffning av lokal, varför 

det skulle vara lämpligt att använda 

dessa pengar till lokalhyra.” Dessa 

pengar skulle också kunna användas till 

inventarier och administrativa hjälpmedel 

menade revisorerna. Styrelsen beslutade 

köpa ny helautomatisk stencilapparat, 

hyllor, skrivmaskinsbord, skrivbordsstol, 

stansskåp och registerlådor 43 . 

Anställd kanslist 

Styrelsen beslutade 10/12 1970 att till 

årsmötet ställa frågan om att anställa 

någon att sköta expeditionen och upphöra 

med jouren som styrelsen hade. 

Vid nästa styrelsemöte, 5/3, beslutade 

styrelsen att föreslå årsmötet att anlita 

televerkets telefonvakt 43 . 

Men årsmötet gick inte på styrelsens 

linje. Istället beslutades att jourverksamheten 

skulle fortsätta 2 timmar var 

14:e dag, men att endast en person 

skulle vara jour medan den som varit 

det föregående tillfälle skulle lämna 

sitt telefonnummer på expeditionen till 

nästa jourhavande. 

Dalakretsen lämnade en motion till 

årsmötet 1974, med förslag att anställa 

en person på kansliet. Årsmötets beslut 

blev att bordlägga frågan ”till nästa 

årsmöte och att under året en enkät 

utsänds till samtliga medlemmar samt 

att utreda de ekonomiska konsekvenserna.” 

85 Enkäten till medlemmarna tycks 

inte ha blivit skickad förrän i mars 

1976; i ett styrelseprotokoll från januari 

finns anteckningar om enkät avseende 

anställande av en person på expeditionen 

tillsändes medlemmarna samtidigt 

som förslag på nytt samarbetsavtal med 

SKTF. Vid nästa styrelsemöte, det i 

mars, godkändes enkäten och det beslutades 

att skicka den. 

Resultatet av denna enkät framgår inte av 

protokollen, men årsmötet 1976 beslutade 

att anställa en person på halvtid på kansliet. 

17 

>>>

Hökens gata 10. porten till Åsögatan 140. 

Vy över Bastugatan. nr 14 är i huset till vänster 

Åsögatan 140 

Nästa gång lokalen diskuteras, är vid ett 

styrelsemöte i mars 1975. Då framgår 

att hyresvärden vill säga upp hyreskontraktet, 

och istället erbjuda en lägenhet 

med ett rum. I augusti 1975 beslutade 

styrelsen att ”anta erbjudandet om 

lägenhet på Åsögatan 140, med flyttning 

omkring den 15 november.” Under 

ett par år framgår av styrelseprotokollen 

att det köpts skrivbordslampor, skrivbordsstolar 

och ny stencileringsapparat. 

Lokalen på Åsögatan ansågs av styrelsen 

utgöra dålig arbetsmiljö främst 

för den anställda personen. Därför diskuterade 

man i augusti 1978 att försöka 

få tillgång till en annan lokal som skulle 

vara större och bättre. Det är oklart i 

vilket avseende lokalen inte var bra. En 

grupp ur styrelsen fick i uppdrag att 

arbeta med frågan. Efter att först ha 

tittat på en kontorslokal som bedömdes 

vara för liten, beslutade styrelsen 

vid ett senare möte att hyra lokal på 

Bastugatan 17 från 1 april 1979 med 

en hyra à 1000 kronor i månadshyra 43 . 

Om det var en felskrivning eller om det 

beslutats om en annan lägenhet utan att 

det blivit antecknat i något protokoll 

fram går inte. Men den lägenhet som 

omtalas från och med det sista styrelseprotokollet 

från Åsögatan, 12:e mars 

1979, är belägen på Bastugatan 14 nb. 

Bastugatan 14 

I samband med flytten beslutade styrelsen 

att köpa kontorsutrustning från föregående 

hyresgäst samt att köpa möbler 

och material som kunde behövas. Vid 

en genomgång av försäkringarna drygt 

ett år senare beslutade styrelsen att 

höja inventarieförsäkringen till 50 000 

kronor, höja beloppet för försäkring av 

varor till 15 000. Ritningar och arkiv 

var försäkrade till 25 000 kronor. 43 

Hyresavtalet på Bastugatan 14 A 

sades av hyresvärden upp under 1981. 

Föreningen erbjöds ett nytt hyresavtal 

18 

med uppsägningstid på 9 månader och 

en omfattning av två år. Föreningen 

beslutade skriva på det föreslagna avtalet. 

Förutom komplettering av kontorsinventarier 

såsom ny kopieringsmaskin, 

köptes också en bäddsoffa till lägenheten. 

Övernattning på expeditionen var 

kostnadsfritt men det skulle skaffas en 

sparbössa för privata telefonsamtal 43 . 

Andra möjligheter 

I samband med avtal med SKTF angående 

föreningsservice, fick föreningen 

tillgång till lokal för styrelsemöten via 

SKTF. Därför diskuterades att säga 

upp hyreskontraktet för lägenheten på 

Bastugatan. Vid styrelsemötet i slutet på 

mars 1984 har kassören varit i kontakt 

med bostadsbolaget som sagt att det är 

möjligt att säga upp hyreskontraktet i 

förväg vilket hyresvärden menat skulle 

kunna ske eftersom det inte förväntades 

vara några problem att hyra ut lokalen 

till en annan hyresgäst. Styrelsen beslutade 

att lägenheten skulle avvecklas så 

snart avtal om föreningsservice var tecknad 

mellan SKTF och FSS. Men ett par 

månader senare hade styrelsen fått en 

ny idé. Då beslutade styrelsen att undersöka 

om det var möjligt att behålla 

lägenheten och istället för att säga upp 

den, erbjuda andra yrkesföreningar att 

hyra den för sammanträden. Senare utökas 

detta så kretsarna tillfrågas om det 

finns intresse för medlemmar att hyra 

lokalen för 50 kronor per dygn. Vid 

nästkommande möte beslutades att ta 

kontakt ”med FSS revisor för att undersöka 

möjligheten att hyra ut lokalen till 

någon förening eller sälja den.” 43 

Under styrelsemötet i mars 1985 diskuterades 

lägenheten igen. Där framgår 

att lokalen kostar 24 000 kronor 

årligen, och motiv till att ingå i SKTF:s 

föreningsservice var dels att det skulle 

vara billigare, dels möjlighet att nyttja 

SKTF:s sammanträdeslokaler och dels 

att personal anställda av SKTF skulle 

sköta administration. Med anledning av 

detta kom styrelsen fram till att lokalen 

inte längre hade någon viktig funktion. 

Därefter beslutade styrelsen ”att 

säga upp lokalen på Bastugatan 14 A, 

samt att den skall säljas så fort det är 

möjligt.” Lokalen annonserades under 

vecka 17 ut i DN och Gula tidningen, 

och en representant från föreningen 

skulle finnas på plats för visning. Av 

annonsens utformning skulle det framgå 

att den skulle ”gå till högstbjudande.” 

Lokalen avvecklas 

Efter att lokalen utannonserats och visats 

fanns en intressent som var villig ”betala 

75.000 kronor som överlåtelseskilling 

vid en snabb överlåtelse. Han var intresserad 

av att omedelbart överta lokalen. 

Vid kontakt med Familjebostäder visade 

de sig tveksamma till en sådan snabb 

affär.” Intressenten skulle kontakta 

Familjebostäder och diskutera frågan. 

Det beslutas att föreningens revisionsbyrå 

ska kontaktas så allt går rätt till med 

överlåtelsen. Från styrelsemötet 11-12 

maj finns åter noterat att den tidigare 

nämnda intressenten ”anmält intresse 

att köpa lokalen för ett begärt pris av 

75.000 kronor. Då ingår kopieringsmaskin 

och vissa andra inventarier.” Efter 

drygt 16 år avvecklades så den egna 

lokalen. 

Köpekontrakt upprättades och undertecknades, 

och köpesumman skulle vara 

insatt på FSS:s konto senast 13 juni 

1985. De tavlor som funnits i lägenheten 

förvarades hos en av styrelsemedlemmarna, 

och de skulle lämnas in 

för värdering. Pengarna för lägenheten 

sattes in på ett eget konto. Först i 

maj 1988 återfinns nästa notering om 

tavlorna. Då beslutar styrelsen att det 

under konferensdagarna ska vara lotteri 

på tavlorna. Någon senare notering om 

lägenheten eller tavlorna har inte hittats 

i protokollen. 

ÅSA VIDMAn 


Utbildningen de första 60 åren 

Svenska fattigvårdsförbundet startade redan 

1908 utbildning till föreståndare för fattigvård 

och barnhem. Det var den första utbildningen 

i Sverige i socialt arbete, förutom korta kurser. 

Utbildningen startades för att fattigvårdsstyrelserna 

var i behov av kompetent personal, 

och genom utbildningen gavs kunskaper för 

att kunna arbeta inom ålderdomshem och 

barnhem, men också inom asyler för utvecklingsstörda. 

Första hälften av utbildningen genomfördes 

under dagtid på olika anstalter i 

Stockholm och på kvällarna var det teori. 

Andra hälften var förlagd till fattigvårdsanstalter 

i landsorten. Utbildningen var 

kostnadsfri förutom 3 kronor i inskrivningsavgift. 

Efter ansökan kunde förbundet 

ge bidrag till resor mellan anstalterna 

i landsorten 58 . Den tredje utbildningen 

ändrades innehållet så den teoretiska inte 

längre var förlagd till kvällstid 61 . 

Kursledarinna var Kerstin Hesselgren 79 , 

densamma som senare var kursledare 

för CSA:s sociala utbildningskurs 59 . Till 

den tredje kursen, dvs år 1911, ersattes 

hon av Signe Rosenberg 62 som år 1936 

avgick med pension. Tjänsten som ledare 

för utbildningsverksamheten gick till 

Greta Hamrin som var utbildad vid både 

Röda Korsets sjuksköterskeskola och vid 

Socialpolitiska Institutet i Stockholm 49 . 

Utbildningens innehåll 

Den första utbildningens teoridel var uppdelad 

i hälso- och sjukvård samt fattigvård 

78 . I hälso- och sjukvård ingick 

hälsolära, barnavård, sjukvård, tuberkulosvård, 

sinnessjukvård och födoämneslära. 

Ämnet fattigvård inkluderade öfversikt 

öfver Stockholms fattigvård, fattigvårdslagstiftning, 

allmänna fattigvårdsprinciper, 

sluten fattigvård, öppen fattigvård, allmänna 

uppfostringsprinciper, sinnesslöas 

undervisning och uppfostran, arbetsförmedling, 

sjukkassor samt bokföring och 

kontorsgöromål. 

En av dem som gick den första utbildningskursen, 

Nils Peter Edlund 3 , blev 

ombedd att skriva om sina intryck av 

utbildningen. Där framgår att de 

gjort praktik vid Stockholms Stads 

Arbetsinrättning på Söder, Stockholms 

Stads Allmänna Försörjningsinrättning, 

Stockholms Stads Uppfostringsanstalt vid 

Skrubba, Stockholms Stads Idiotanstalt 

vid Rickomberga och Arbets- och 

Försörjningsinrättningen i Solna kommun. 

Således riktades utbildningen inledningsvis 

mot ett brett spektrum av fattigvårdsarbete. 

Om den teoretiska utbildningen 

skriver Edlund ”De flesta föreläsningar ha 

handlat om fattigvården i allmänhet och 


hvad därtill hörer. Men äfven föreläsningar 

i andra sociala frågor, som äga samband 

med fattigvårdsfrågan, ha förekommit, 

såsom nykterhetsfrågan, arbetsförmedling, 

om arbetslöshet och åtgärder däremot. 

Dessa föreläsningar ha äfven varit af stor 

betydelse, enär en fattigvårdsarbetare gifvetvis 

bör ha någon inblick i företeelserna 

inom samhället; och synnerligen sådana 

som ha direkt eller indirekt förbindelse 

med fattigdomen. Undervisning i bokföring 

ha äfven förekommit, dessutom har 

i den teoretiska undervisningen ingått en 

samaritkurs, anordnad af drottning Sofias 

förening.” (s. 41). 

I en redogörelse över verksamheten skriver 

Svenska fattigvårdsförbundets arbetsutskott 

1916 80 , att kursen huvudsakligen 

haft samma upplägg som tidigare, men 

att pensionsförsäkringslagen då blivit ett 

självständigt ämne. Lektionstimmarna fördelade 

sig under 1910-talet enligt nedanstående 

tablå: 

1915 

Under 1918 beslutade SFF 66 att lägga 

om och förlänga utbildningen. De nya 

bestämmelserna skulle börja gälla 1920. 

Vid Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets 

25-årsjubileum, tecknades 

dess historia av förbundets redaktör 

Axel Hirsch 18 . Han skriver att utbildningen 

av blivande föreståndarinnor vid 

tiden för jubileet förmodligen var den 

viktigaste av förbundets uppgifter. Efter en 

redogörelse av de första årens kursinnehåll 

skriver han: ”År efter år har undervisningen 

vid utbildningskursen fördjupats, 

kurstiden förlängts, inträdesfordringarna 

skärpts och kraven för erhållande av godkänt 

betyg blivit höjda.” (s. 313). Han 

fortsätter senare att ”år 1918 utvidgades 

undervisningen i den praktiska skötseln av 

1912 1913 1 9 1 4 

Fattigvård 50 62 92 84 

Barnavård 18 17 32 18 

Hälsovård 16 15 16 21 

Sjukvård 21 27 26 27 

Samaritkurs 10 10 10 12 

Tuberkulosvård 6 6 6 6 

Bokföring 17 14 24 26 

Handledning i mönstertillklippning 

m.m. 15 13 11 14 

Födoämneslära - - 10 10 

pensionsförsäkring - - - - 18 

(Svenska fattigvårdsförbundet 1916 s. 87). 

anstalter, samtidigt med att eleverna själva 

fingo deltaga i matlagningen vid ett skolkök 

i huvudstaden, ej blott åse demonstrationer, 

dessutom gavs handledning i slakt, 

tvätt och tillklippning av kläder, år 1921 

infördes ämnet sexualhygien, år 1922 

trädgårdsskötsel, år 1923 svenska språket 

– uppsatsskrivning, litteraturläsning, brevskrivning 

–, år 1926 vävning, varjämte 

undervisningen i födoämneslära och matlagning 

omlades, så att densamma skedde 

i smågrupper och år 1927 upptogs ämnet 

uppfostringslära samt år 1929 kindergartensarbete 

för dem, som utbildade sig till 

föreståndarinnor för barnhem. Samtidigt 

har givetvis undervisningen i andra ämnen 

förkortats.” (a. a.). Utbildningen var vid 

det laget fortfarande sju månader, men 

som Signe Rosenberg 32 skriver så var 

utbildningen ungefär 3 år, om kurstiden 

läggs samman med den förpraktik som var 

inträdeskrav. 

Från hösten 1937 förändrades utbildningstiden 

så den 

bedrevs från september 

till maj, och inte 

med start i januari som 

varit fallet tidigare 50 . 

Samma år beslutade 

förbundet på begäran 

att uppge den obligatoriska 

förpraktiken på 

baksidan av betygen 

(SFBK 1936e). 

Kvinnor och män, barnavård 

och fattigvård 

Manliga och kvinnliga 

elever följde olika 

utbildningsprogram 78 . 

Redan till annonseringen 

för den andra utbildningskursen, 

anger fattigvårdsförbundet 

att 

”Då erfarenheten visat 

att svårigheter förefinnes för ogifta män 

att erhålla föreståndarebefattning, ha gifta 

manliga sökande (med i öfrigt lika förutsättningar) 

företräde framför ogifta.” 58 

(s. 43). Från och med den femte utbildningskursen 

anges dessutom att eleverna 

i fattigvård respektive barnavård följde 

olika program 63 . 

Till den sjunde kursen, den som startade 

1915, antogs endast kvinnor med inriktning 

mot ålderdomshem, eftersom det 

visat sig vara svårt att ”anskaffa platser 

åt de av förbundets elever, som utbildats 

för barnavårdsarbetet, samt åt manliga 

elever.” 64 (s. 200). Från den nionde 

utbildningskursen riktade sig annonsen 

inte längre för män 65 . 

Då statens fattigvårdsinspektörer unge- 

19 

>>>

fär femton år senare diskuterade frågan 

om att åter anta män till utbildningen, 

ansåg de att något behov inte fanns. De 

menade att ”även större ålderdomshem 

med fördel kunde förestås av kvinnor. 

Givetvis behövdes manliga föreståndare 

å anstalter i en hel del större samhällen 

och för administrativa uppgifter. För 

dessa arbetsuppgifter borde funktionärer 

utbildas och hänvisades till Socialpolitiska 

Institutet.” 45 (s. 109). 

Till den 21:a utbildningskursen som 

startade 1929 antogs inte blivande barnavårdshemsföreståndarinnor 

44 . Från kursen 

som startade 1931 togs barnhemsföreståndare 

åter in på utbildningen, även 

om de fortfarande hade svårt få ordinarie 

anställning 46 . Nästkommande kurs antogs 

igen inga elever inriktade mot barnavård 

47 . År 1934 blev inriktningen permanent 

nedlagd 53 . 

Antagningskrav 

För tillträde till den första utbildningen 

skulle sökande vara mellan 21 och 35 år 

och ha genomgått folkskola, och ansökan 

skulle innehålla ”frejdebetyg, rekommendation 

af kommunalordförande, kyrkoherde 

eller tvänne andra välkända personer 

samt uppgift på den befattning eleven 

önskar utbilda sig till” 78 (s.80). 

Till andra utbildningskursen ändrades 

behörigheten så sökande kunde vara upp 

till 40 år och som tidigare angetts att 

män helst skulle vara gifta 58 . Till tredje 

utbildningen utökades kompetenskraven 

så man skulle ha tre månaders praktik 

innan antagning 60 . 

Från den tredje kursomgången höjdes 

åldern till 25-40 år för föreståndare/föreståndarinnor 

för fattiggårdar medan de 

som sökte till att bli föreståndarinna för 

barnhem skulle vara mellan 21 och 40 

år 60 . Män skulle ha ”praktiskt deltagit i 

arbete å fattiggård samt att styrka sig äga 

kunskap i jordbruks- eller trädgårdsskötsel”. 

För kvinnor gällde att äga ”kunskap 

i enklare matlagning samt ett hushålls skötande” 

och de som kunde visa ”intyg om 

genomgången kurs för undersköterskor 

äga företräde.” Blivande fattigvårdsföreståndarinnor 

skulle dessutom under ”tre 

månader ha praktiskt deltagit i arbete å 

fattiggård” medan föreståndare för barnhem 

skulle under minst ”tre månader ha 

praktiskt deltagit i arbete å barnkrubba, 

barnhem eller liknande anstalt.” (s. 83). 

Då den fjärde utbildningskursen annonserades, 

angavs att förbundet kunde vara 

behjälplig med att ”bereda förutbildning 

å lämplig anstalt” 62 . Med inräknad förutbildning 

närmade sig utbildningstiden 

nu i praktiken ett läsår, kurserna var ca 6 

månader. 

Om inträdesfordringarna skriver 

Hirsch 18 att de var: ”1) minst 6 månaders 

praktik å ålderdomshem för dem, som 

redan arbetat på dylikt eller liknande 

20 

anstalt, för andra längre tid, 2) ettårig 

elevkurs på lasarett, 3) 3 månaders praktik 

i sinnessjukvård å hospital samt 4) duglighet 

i matlagning och ett lanthushålls skötsel.” 

(s. 314, emfas i original). 

I augusti 1958 skickar styrelsen ett 

brev 36 till kursledningen vid Svenska 

Socialvårdsförbundet, där det återigen 

konstateras att ”uppgifterna för dem som 

stå i ledningen för ålderdomshemmen bli 

allt mera krävande särskilt beträffande 

sjukvården och handhavandet av personal”. 

Föreningen vill därför att den nuvarande 

utbildningen bibehålls och att inträdeskraven 

inte sänks. ”Det har dessutom 

visat sig att en del av praktikanterna förete 

otillräckliga teoretiska kunskaper. Vi har 

därför tagit oss friheten föreslå att ordalydelsen 

i prospektet: ’fullständig folkskola 

eller motsvarande kunskaper’ må ändras 

till: ’realexamen eller motsvarande kunskaper’ 

då detta i realiteten ändå fordras” 

(understrykningar i original). 

Tackkort från deltagare i fortbildningskurs. 

Utbildning med gott anseende 

Att utbildningen hade gott anseende framgår 

av en notis i Svenska fattigvårdsförbundets 

tidskrift 70 . Fattigvårdsförbundet 

hade fått kännedom om att det fanns personer 

som ”falskeligen uppgivit sig hava 

genomgått av förbundet anordnad utbildningskurs” 

(s. 234) eftersom fattigvårdsstyrelserna 

gärna gav företräde åt dem som 

gått förbundets utbildning då de skulle 

anställa föreståndarinnor vid fattigvårdsanstalterna. 

Därför ville förbundet fästa 

uppmärksamhet på att de elever som blivit 

godkända efter att ha gått utbildningskursen 

fick ett betyg. Fattigvårdsförbundet 

bad fattigvårdsstyrelserna ”såväl för sin 

egen som för förbundets skull att noga 

giva akt på, att vederbörande platssökande 

verkligen erhållit den utbildning, som uppgives.” 

(s. 234). 

Även statsinspektionen tycks ha 

menat att utbildningen fyllde en viktig 

funktion. I en notis under rubriken 

Förbundsmeddelanden, skriver Svenska fattigvårds- 

och barnavårdsförbundet följande: 

Vackert betyg åt förbundets föreståndarinnor. 

I ett cirkuläruttalande om ålderdomshemsfrågans 

ordnande i de olika kommunerna 

yttras från statsinspektionen följande: 

Med tacksamhet antecknar man också, 

huru det numera utbildat sig en homogen, 

fackkunnig kår av föreståndarinnor, vilket 

till största delen är Svenska fattigvårds- 

och barnavårdsförbundets förtjänst. 

Denna kår äger numera en grundlig skolning, 

både i sjukvård, matlagning och allt 

annat som till yrket hörer. Den har utan 

tvivel i hög grad bidragit till att föra hemmen 

upp på det höga plan de nu befinna 

sig. Kommunernas samvete har för länge 

sedan vaknat på detta område, skulle man 

kunna säga, och man märker huru kommunalmännen 

med ett helt annat intresse 

omfatta dessa institutioner, som man nog 

på många håll kan vara stolt över. 

(Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, 

1934, s. 49) 

Mer sjukvård i utbildningen? 

Årsmötet 1944 gav styrelsen i uppdrag 

att skriva till Svenska fattigvårds- och 

barnavårdsförbundet om behov av utökad 

utbildning i sjukvård. I ett utkast till skrivelse 

framgår att yrkesverksamma föreståndare 

ansåg att utbildningen inte gav 

de kunskaper som fordrades. De skriver 

att ”ålderdomshemmen få mer och mer 

karaktär av hem för kroniskt sjuka och 

även akut sjuka måste ibland medtagas för 

vård”. I svar från förbundet framgår att 

de sedan 1940 på olika sätt arbetat för att 

förbättra sjukvårdsutbildningen 36 . Bland 

annat har de avtalat med ett antal lasarett 

där eleverna kunde göra praktik och 

där de också skulle få teoretisk undervisning. 

Sedan repeterades detta också under 

förbundets teoriundervisning. Förbundet 

skriver att vid denna tid uppgick utbildningen 

till ”sammanlagt 2 år och cirka 11 

månader, semestrar ej inräknade, nämligen 

praktik på ålderdomshem 12 månader, 

elevkurs på lasarett 12 månader, praktik i 

sinnessjukvård minst 3 månader och teoretisk 

kurs cirka 8 månader”. Förbundet 

befarade att en förlängning av sjukvårdskursen 

till 2 år skulle medföra färre sökande 

till utbildningen eftersom den då skulle 

bli närmare 4 år. 

Då svaret lästes upp vid nästa årsmöte, 

uppstod en livlig diskussion och det framhölls 

att föreningen skulle fortsätta arbeta 

för en förlängd sjukvårdsutbildning 85 . 


Under ett styrelsemöte i juli 1948 redogjorde 

ordföranden från ett sammanträde 

på Socialstyrelsen, där man diskuterat 

omläggning av föreståndarinneutbildningen 

43 . Vid samma styrelsemöte framgår 

att efter begäran från Socialstyrelsen om 

”arbetsschema över föreståndarinnans 

ansvarsfyllda och mångsidiga uppgift” 

skulle styrelsen be om beskrivningar från 

några hem av varierande storlek. En skrivelse 

skickades senare till Socialstyrelsen. 

År 1950 lämnade så Socialstyrelsen 

förslag rörande utbildning av föreståndarinnor 

för ålderdomshem. Både SKTF 

och Svenska Socialvårdsförbundet gav 

förslag om att Kamratföreningen skulle 

lämna yttrande i samråd med dem, 

men ”styrelsen beslöt att inlämna ’yttrande 

över Socialstyrelsens förslag angående 

utbildningen av Föreståndarinnor 

för ålderdomshem’, direkt till Konungen. 

Skrivelsen skulle adresseras till Kungl. 

Socialdepartementet.” 43 . 

I föreningens bevarade handlingar finns 

en skrivelse som eventuellt kan vara den 

som skickades som svar på Socialstyrelsens 

förslag. Skrivelsen är odaterad och kan 

eventuellt utgöra ett utkast som ännu inte 

är slutgiltigt. Skrivelsen lyder: 

Till Konungen 

Styrelsen för Svenska Socialvårdsförbundets 

Kamratförening ber härmed i underdånighet 

få anföra följande yttrande över 

Socialstyrelsens förslag angående utbildningen 

av Föreståndarinnor vid ålderdomshem. 

Först vilja vi uttala vår stora glädje 

och tacksamhet över förslaget om införande 

av kompetenskrav. Detta har av 

Kamratföreningen sedan flera år tillbaka 

i olika sammanhang framhållits såsom 

ofrånkomligt. 

Förslagets avd. N:o IV. Frågan om kompetenskrav 

sid 15. Där föreslås möjligheten 

att erhålla dispens från utbildningskravet 

för dem som genomgått sjuksköterskeskola, 

diakonissutbildning m.m. Vad 

kan i detta sammanhang m.m. betyda? Vi 

förmoda att härmed icke avses annat än 

sådana vilka ha utbildning som fordras för 

att på ett betryggande sätt handha vården 

av de gamla och i övrigt ett ålderdomshems 

skötsel. 

Förslagets avd. N:o X Socialstyrelsens 

förslag sid 34. Här föreslås att en provtjänstgöring 

på tre månader å ålderdomshem 

bör föregå första läskursen. Detta 

anse vi vara en god lösning. Dock vilja 

vi erinra om svårigheten för en nybörjare 

att effektivt kunna sköta en kvalificerad 

biträdestjänst och samtidigt själv få en god 

inblick i övriga arbetsuppgifter inom hem. 

Därför föreslå vi att eleven under denna 

tid tjänstgör som övertalig personal och 

erhåller fritt vivre samt ev. någon mindre 

kontant ersättning. 


Enligt Socialstyrelsens förslag bör den 

praktiska undervisningen å ålderdomshem 

som följer den första läskursen delas upp 

på minst två hem. Gjorda erfarenheter ha 

visat att skall en elev hinna lära känna 

ett hem och dess olika arbetsuppgifter 

förknippade med helger och årstider bör 

ombyte av hem ej ske under denna period 

av utbildningen. Värdefullt är även att 

de gamla och eleven lära känna varandra 

vilket också tager sin tid. 

Av vikt är att fördelningen av elever blir 

sådan att om möjligt icke några elevplatser 

under någon del av året bli vakanta. Detta 

för att icke ytterligare försvåra personalrekryteringen. 

Förslagets N:o XIII Kompletterande 

utbildning för vissa föreståndarinnor sid 

46. 

Det är önskvärt att endast föreståndarinnor 

vilka ha minst 5 års väl meriterad 

tjänstgöring äga rätt att deltaga i kompletteringskurs 

emedan eljest rekryteringen 

till den fullständiga utbildningen, som 

alltid bör komma i första rummet, kan 

äventyras. 

Med beaktande av de ovan anförda synpunkterna 

vilja vi i övrigt varmt tillstyrka 

förslaget till Utbildningen av föreståndarinnor 

vid ålderdomshem. 

Underdånigast 

För Svenska Socialvårdsförbundets 

Kamratförening 

(Brita Eriksson) 

(Linnéa Löhman) 

Även Svenska Socialvårdsförbundet 81 

var i sitt yttrande tillfreds med förslaget 

om införande av kompetenskrav, men 

bland annat hade de även kommentarer 

om huvudmannaskapet. De skriver 

att Socialstyrelsen föreslår ”att förbundet 

tillsvidare skulle handhava utbildningen, 

ehuru socialstyrelsen samtidigt ifrågasätter 

lämpligheten härav, enär förbundet 

enligt socialstyrelsen ju måste betraktas 

såsom enskild organisation.”(s. 317). 

Socialvårdsförbundet argumenterar för att 

de kan anses vara ett kommunförbund för 

socialvården. Förbundet erbjuder sig också 

att ansvara för kompletteringsutbildningarna 

som anges i förslaget. 

Av årsmötesprotokoll från 1954 framgår 

att föreningen även genom skrivelse till 

Åldringsvårdsutredningen, sökte få längre 

och grundligare sjukvårdsutbildning till 

stånd. Samma år lämnades också en skrivelse 

till Svenska Socialvårdsförbundet 

angående utökning av sjukvård i utbildningen 

och mottogs svar, vilka redogjordes 

för vid styrelsemöte 1955 43 . Vare sig 

denna skrivelse eller svaret från Svenska 

Socialvårdsförbundet står att finna bland 

föreningens bevarade handlingar. 

Under årsmötet 1956 85 föredrogs styrelsens 

förslag till en ny skrivelse från 

föreningen. Detta föranledde en livlig diskussion, 

och utmynnade i beslut om att en 

kommitté skulle vara styrelsen behjälplig i 

utformandet av skrivelsen. Debatten handlade 

till stora delar om sjukvårdskunnande 

och relationen till sjuksköterskeutbildningen: 

Inlägg i diskussionen: 

Ruth Sandin: Vi måste ta ställning till 

framtiden = närmaste framtiden. 

Anna Johansson: Sv. Socialvårdsförb. 

utbildning = god utbildning som inte 

leder till något, vi komma att stå ännu 

lägre, slå igen utbildningen! 

Annie Johansson: Vi ge de unga rådet att 

bli sjuksköterskor. 

Anne-Marie Löfven: Vi äro obekväma i 

dagens samhälle. 

Anna Johansson: Rekryteringen: De bästa 

A gå till sjuksköterskeutb. B till förbundets 

utbildning. 

Ruth Sandin: Det gungar för alla – vi 

behöva ge god vård åt de gamla. Vi ha ett 

specialkunnande som sjuksköterskorna 

ej ha. 

Anne-Marie Löfven: Sjuksköterskeyrket – 

överskattat. 

(Årsmötesprotokoll 1956 § 27) 

Kursmärke som visar att bäraren gått den 

63:e utbildningsomgången. 

Svenska Socialvårdsförbundet 82 refererar 

departementschefens ställningstagande 

och förslag. Där framgår att 

Åldringsvårdsutredningen föreslagit två 

utbildningsvägar till ålderdomshemsföreståndarinna: 

dels Svenska socialvårdsförbundets 

och dels ”särskilda kurser för 

sjuksköterskor” (s. 30) samt fortbildning 

för ålderdomshemsföreståndare som hade 

praktisk erfarenhet men var utan utbildning. 

Överstyrelsen för yrkesutbildning 

tyckte att utbildning liknande Svenska 

Socialvårdsförbundets borde kunna 

”anordnas inom den ordinarie yrkesutbildningens 

ram.” (s. 30). Departementschefen 

ansåg inte att det var klarlagt hur stort 

utbildningsbehovet var, och förutsatte att 

”Svenska socialvårdsförbundet tills vidare 

skall ha hand om utbildningen.” (s. 30). 

21 

>>>

Från förbundet till yrkesskolor 

I januari 1960 beslutade Svenska 

Socialvårdsförbundet att ”det för utbildningsverksamheten 

närmast ansvariga 

organet skulle erhålla benämningen 

skolstyrelse.” 36 Av de sju ledamöter 

som skulle ingå i skolstyrelsen, skulle en 

utses av Svenska Socialvårdsförbundets 

Kamratförening, och Kamratföreningens 

styrelse utsåg som sin representant en 

av de i styrelsen valda medlemmarna att 

representera Kamratföreningen 43 . 

Bara några år efter SSF:s omorganisation, 

dvs under årsmötet 1963 gav rektor 

Hamrin information om ”en företagen 

utredning angående den framtida föreståndarinneutbildningen 

samt för planerna på 

en ny skola i Umeå” och 1964 redogjorde 

hon för ”Svenska Socialvårdförbundets 

och utbildningsinstitutets oklara ställning 

inför frågorna om ny huvudman, för den 

av dem bedrivna utbildningsverksamheten” 

85 . 

Frågan om utbildningen diskuterades 

under ett telefonsammanträde i november 

1964. Då hade det kommit en fråga om 

föreningen kunde betala för att bearbeta 

material som studiebok, studieplan, omdömesformulär, 

vilka arbetats med under en 

elevhandledarekurs tidigare under året. 

Styrelsen beslutar att ”stå för kostnader 

när det gäller en referensgrupp” och 

metodanvisningar, men inte för studiebok 

och studieplan. I Protokollsbok 1961- 

1964 är det redogjort för vad var och en 

av styrelsemedlemmarna anfört i frågan, 

och det framgår att man inte tror sig 

inför årsmötet kunna motivera utlägg av 

pengar, men man vill fullfölja det man 

påbörjat (metodbok och referensgrupp för 

omdömesformulär). De upplevde också en 

lojalitet mot förbundet och ”så länge vår 

nuvarande rektor står kvar” att bekosta 

referensgrupp. 

Den av föreningen utsedda representanten 

i förbundets skolstyrelse, rapporterade 

från skolstyrelsens sista sammanträde 

att Stockholms stads yrkesskolor skulle 

överta ansvaret för utbildningen. I samband 

med lunch och diskussioner om 

utbildningen med Stockholms stads yrkesskolor, 

tillstyrkte styrelsens arbetsutskott 

(ordförande, kassör och sekreterare) ”att 

de elever som påbörjat sin utbildning inom 

Sv. socialvårdsförbundet men fullföljt den 

vid Sthlm stads yrkesskolor, dock borde 

vara berättigade att bära SSF:s brosch 

och uniform.” 43 Från och med 1 januari 

1965 lades Svenska Socialvårdsförbundets 

utbildningsinstitut ned, och utbildningen 

reglerades av Skolöverstyrelsen. 

22 

Läs nyheter 

på fso.nu! 

ÅSA VIDMAn 

Kår med särskilt utform 

Olika symboler som urskiljer en grupp kan 

medverka till att stärka samhörigheten inom 

gruppen. Insignier såsom uniformer eller 

emblem kan underlätta skapandet av vi-känsla, 

men också signalera till andra att bäraren 

tillhör en viss grupp eller ett visst yrke. 

Föreståndarinnor utbildade av SFF/SSF hade 

en särskild dräkt med emblem, brosch och 

andra märken. 

Dräktens symboliska betydelse har varit 

av stor vikt. När de första formerna av 

dräktens delar utformades, är inte klarlagt. 

Men då utbildningens rektor Signe 

Rosenberg 31 blickar tillbaka på de första 

tio utbildningsomgångarna, så anger hon 

också att – förutom betyg ”över dels teoretiska 

kunskaper, dels över lämplighet för 

arbetet, dels över praktisk duglighet”(s. 

11) till dem som genomgått utbildningen – 

så berättigades de ”att bära ett kårtecken: 

för de vinnliga en silverbrosch med S. F. 

F. ingraverat, för de manliga en nål med 

samma märke. De kvinnliga eleverna äro 

även berättigade att bära en sidenhatt och 

en vit innemössa, efter fastställd modell.” 

(s. 11). 

När så föreningen bildades, utsågs redan 

vid starten en kommitté för att utreda 

frågan om en gemensam dräkt för dem 

som gått förbundets utbildning 68 . Varken 

när dräktens utformning var fastställd 

eller hur den lanserades framgår. Men år 

1923 skriver Svenska fattigvårdsförbundet 

under rubrik ”Förbundsmeddelanden”, att 

elevföreningen har sänt en ”erinran om att 

de av förbundets förutvarande elever, vilka 

bära förbundets uniform, endast må bära 

densamma fullständig och i sin helhet och 

aldrig i samband med civil dräkt.” 72 (s. 

84). Därnäst skriver förbundet att en kommitté 

tillsatts för att utarbeta bestämmelser 

om dräkten. Kommitténs förslag innebar 

att dräktens delar behölls, förutom en 

ny modell av den vita innemössan och: 

1) att blå arbetsdräkt, av fastställd modell 

och material, skall bäras utan armbinda, 

men med brosch och vit mössa, 

2) att högtidsdräkt, svart klänning, av 

fastställd modell och material, bäres med 

armbinda, brosch och vit mössa, 

3) att kappan, av fastställd modell och 

material, bäres med armbinda och svart 

hatt likaledes av fastställd modell och 

material (på vintern tillåtes dock skinnmössa 

av enkel modell) samt till dräkten 

passande skodon. 

(Svenska fattigvårdsförbundet, 1923, s 141-f) 

Styrelsen föreslår i 

oktober 1934 utbildningens 

rektor att 

bland annat ta upp 

frågan om ”att som 

komplement till dräkten, 

även ha rätt att 

i arbete bära dok” 43 . 

Även under årsmötet 

1936 togs frågan upp, 

det diskuterades om 

komplettering av dräkten 

och ”att få använda 

dok till arbetsdräkten, 

likaledes armbinda. 

Varmare mössa för utebruk.” 

85 . Styrelsen fick 

då i uppdrag att arbeta 

vidare med denna fråga. Av dokumentationen 

framgår inte några konkreta insatser 

av styrelsen, men i styrelseprotokoll och 

verksamhetsberättelse framgår att skrivelse 

kommit från en medlem som vill få rätt 

att bära armbindel också till bomullsklänningen 

40, 43 . Efter diskussioner på årsmötet 

1939 beslutades att Kamratföreningen 

inte skulle vidta några åtgärder 85 . 

Högtidsdräkt till avslutningen? 

Vid behandling av frågor som inkommit 

av mötesdeltagarna vid årsmötet 1936, 

diskuteras bland annat utbildningstiden 

livligt. Anledningen gällde avslutningen, 

och i dokumentationen framgår att föreningen 

undrar varför ”ej elever vid teoretiska 

kursens slut kunde få sig tilldelat betyg, 

brosch, armbindel och mössa? Alltså bära 

fullständig dräkt vid den högtidliga avslutningen 

av teoret. kurs.” 85 . 

Enligt en notering i styrelseprotokoll 2/5 

1941 framgår att det kommit en skrivelse 

om uniformsfrågan, och därför beslutas 

att frågan ska behandlas av årsmötet 43 . 

Under årsmötet beslutades då att en skrivelse 

skulle sändas till Förbundet. Den 17 

november daterar ordförande och sekreterare 

skrivelsen som har följande lydelse: 

Till 

Styrelsen för Svenska fattigvårds- och 

barnavårdsförbundet. 

Stockholm 

Vid Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets 

Kamratförenings årsmöte 

å Gripsholms folkhögskola den 1-3 aug. 

diskuterades vår uniform. Av diskussionen 

framgick att armbinda till arbetsdräkten, 

hatt av samma tyg som kappan samt 

brosch, av sådant material att initialerna 


ad dräkt 

Arbetsdräkt. 

bli väl synliga, önskades. Från barnavårds 

håll framkom dessutom en önskan att få 

initialer å brosch och armbinda ändrade 

till S.F.B.F. 

Kamratföreningens styrelse skulle dessutom 

vilja föreslå att ett dok, lämpligt att 

bäras till arbetsdräkten, infördes samtidigt 

med andra ev. ändringar. 

Enligt beslut å årsmötet ber 

Kamratföreningens styrelse även få framföra 

en önskan om, att S.F.B.F. elever finge 

rätt att anskaffa uniformen till kursavslutningen, 

så att föreståndarinna har rätt och 

möjlighet att använda uniformen redan då 

hon tillträder den första platsen. 

Kamratföreningens styrelse ber härmed 

få göra en vördsam hemställan till 

Styrelsen för Svenska fattigvårds- och 

barnavårdsförbundet att vidare behandla 

dessa frågor. 

Stockholm den 17 nov. 1941 

Alva Peterson, ordf. 

Karin Staf, sekr. 

Vid årsmötet diskuterades frågan med 

rektor Hamrin, som ansåg att det skulle bli 

dräkttvång ifall dräkten skulle skaffas till 

avslutningen. Riktigt hur diskussionerna 

gick därefter framgår inte. Men vid avslutningen 

av den 38:e kursen, det vill säga 

år 1946, hade eleverna dräkten på sig vid 

avslutningen, som därför fick en ”särskilt 

högtidlig prägel.” 52 

Armbinda och hakband 

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets 

kursledning hade vid ett sammanträde 

beslutat att i samråd med 

Kamratföreningen göra förslag på en armbinda, 

men för övrigt skulle inga förändringar 

göras med hänvisning till ”tidslä- 


get med åtföljande materielbrist”, enligt 

Styrelseberättelsen från 1942. Frågan togs 

upp till diskussion vid årsmötet, och styrelsen 

fick i uppdrag att författa en skrivelse 

om att ”till dräkten få anskaffa hatt av 

samma tyg som kappan” 85 . Som svar på 

skrivelsen anmodades Kamratföreningens 

styrelse att i samråd med kursledningen 

välja modell, och vid ett styrelsemöte i 

oktober 1942 utsågs en hattmodell som 

överlämnades till förbundsstyrelsen för 

godkännande 43 . Samtidigt godkändes förslaget 

till armbinda till arbetsdräkten. 

Under rubriken Förbundets förutvarande 

elever skriver SFBF 51 att den dräkt de 

tidigare fastställt har kompletterats efter 

framställning av Svenska fattigvårds- och 

barnavårdsförbundets kamratförening. 

Dels blev dräkten kompletterad med en 

vit armbinda med emblemet i blå brodyr 

och dels en vinterhatt som syddes i 

samma tyg som den tidigare fastställda 

kappan. Armbindan kunde köpas genom 

förbundets expedition ”till ett pris av 

2:- kronor + porto, och mot insändande 

av ½ B-kupong av textilkortet.” (s. 239). 

Samtidigt meddelandes att den svarta armbindan 

åter kunde rekvireras, och att man 

då skulle sända ½ A-kupong. Till hatten 

fick intresserade köpa och skicka 35 cm 

tyg i dubbelbredd samt mått på huvudet. 

Hattens stomme och arbetslön uppgick till 

14 kronor. 

Nästa gång det i protokollen finns nedtecknat 

något om dräkten, är vid årsmötet 

1949 då det kommit en skrivelse med 

begäran att ”hakbandet skulle borttagas 

från den vita mössan” 85 . Årsmötet beslutade 

inget i frågan. 

Under årsmötet 1961 var nästa gång 

dräkten diskuterades. Förutom inköp och 

mönsterblad (se nedan) beslutade årsmötet 

att den vita mössan inte skulle ha hakband 

till arbetsdräkten, bara till högtidsdräkten. 

Det är osäkert i vilken mån föreningen 

självständigt kunde fatta detta beslut, för dels 

tycks rektor Hamrin ha deltagit i diskussionerna 

och dels anges senare att det var förbundet 

som ansvarade för dräkten. I anteckningarna 

från årsmötet noteras följande: 

§ 17 

Årsmötet diskuterade dräkten. Det uttalades 

önskemål om att de firmor, vilka 

tillverka blåklänning också borde kontrollera 

att den säljas endast till föreståndarinnor. 

Vidare vore det önskvärt med ett 

mönsterblad för rätt vikning av mössan. 

Önskemålen framfördes till rektor Hamrin 

för lämpliga åtgärder. Årsmötet beslutade 

att till högtidsdräkt bäres vit mössa med 

hakband och till arbetsdräkt vit mössa 

utan hakband. 

(Årsmötesprotokoll 1961, understrykning 

i original) 

Till nästa årsmöte meddelade rektor 

Hamrin att Utbildningsinstitutet arbetade 

med en stencil med dräktinformation och 

beskrivning av hur mössan skulle vikas 85 . 

Beskrivning av dräkten 

Under föreningens 60-årsjubileum var det 

en dräktparad med dräkter från 1930 till 

1980 4 . Tillsammans med bilder från jubileet, 

återger Gullan Hellborg 16 en beskrivning 

av dräktens utseende. Det står inte 

klart från vilket år den beskrivningen 

kommer. Hon skriver följande: 

Beskrivning av dräkt för ålderdomshemsföreståndarinnor, 

utbildade av 

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet. 

Vardagsdräkt: Smårutig, vit- och ljusblå 

bomullsklänning, med besparing, å ryggen 

rak, 11 cm djup, framtill sneddad 13 

cm djup mitt fram. Rygg och framstycke 

rynkas. Ärmen, vanlig blusärm, med 14 

cm hög manschett, som ringas vid handleden 

och knäppes med 4 knappar å 

underärmen. Vanlig ståndkrage. Knappar 

och knapphål sättes med 3 cm mellanrum 

på besparingen. Knapparna skola vara 

svarta, refflade stennötsknappar, ca 1 ½ 

cm stora. Finns endast på förbundets expedition. 

Kjolen rynkas lätt runt om. 5 cm 

brett bälte sammanbinder blus och kjol. 

På kjolen sys 3 (numera 4) veck, drygt 1 

cm breda med 1 cm mellan varje veck, det 

nedersta vecket 7 cm från kjolens underkant. 

Klänningen får ej vara kortare än 25 

cm från golvet. 

Högtidsdräkt: Svart schweizisk cheviot. 

Samma modell s.o. med undantag av att 

knappar och knapphål i blusen ska gå till 

midjan. Skärp. Inga veck i nederkanten. 

Armbinda: Vit till vardagsdräkt, broderad 

med ljusblått SFF. Armbinda: Svart till 

högtidsdräkt, broderad med vitt SFF. 

Mössa: Vit till både vardags- och 

högtidsdräkt. Mössa: Dessutom svart hatt 

med brätte kantat med smal vit bård till 

högtidsdräkt. 

Förkläde: Vitt. Brosch: Silver med SFF 

ingraverat. Till dräkten bäres lämpliga 

skodon. 

(Hellborg, 1980, s. 6). 

reglementsenlig nederdel på arbetsdräkten. 

23 

>>>

Inköp av dräkt 

Redan från mitten av 1920-talet började 

flera firmor annonsera om dräkten i 

Tidskrift för fattigvård och annan hjälpverksamhet, 

dvs i Svenska fattigvårds- 

och barnavårdsförbundets tidskrift. Dessa 

firmor angav att de sålde tyg av sådan 

kvalitet som Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet 

fastställt. Vissa firmor 

utlovade 10 procents rabatt, och andra 

annonserade också om att tillverka kläderna. 

Vad tiden led tycks anskaffandet av 

dräkten medföra besvär för medlemmarna, 

för i februari 1950 finns det noterat 

att eftersom det till styrelsen kommit 

önskemål från flera medlemmar, beslutade 

styrelsen i februari 1950 att underhandla 

med någon textilfabrik för att beställa 

blått tyg till uniformsklänningen 43 . Någon 

senare anteckning om detta finns inte. Det 

är alltså osäkert om föreningen alls medverkade 

i någon sådan beställning. 

Under resten av 1950-talet tycks inte 

dräkten ha utgjort något större diskussionsämne 

för föreningen. Nästa gång 

dräkten diskuterades, var under ett styrelsemöte 

i maj 1961. Då diskuterades 

våra uniformsklänningar och hur dessa 

anskaffades. Det påstods finnas firmor 

som sålde dessa ”utan legitimation.” 

Styrelseledamoten Sara Pettersson, som 

vid den tiden arbetade på förbundet, fick 

i uppdrag att där diskutera saken och 

”event. låta trycka legitimationskort och 

som borde bli obligatoriska för att få köpa 

klänningar.” 43 Även nästa styrelsemöte 

diskuterades tjänstedräkten, då styrelsen 

beslutade ta upp frågan till behandling 

under årsmötet. 

Föreningen övertar ansvaret 

Under styrelsemöte 10 november 1964 

diskuterades vad som skulle ske med 

uniformen och emblemet då Svenska 

Socialvårdsförbundets utbildningsinstitut 

blev nedlagt från 1 januari 1965. 

”Styrelsen var enig om att vi vill behålla 

vår uniform så länge vår utbildning berättigar 

oss att bära den.” Det fattades beslut 

om att kontakta förbundet för att klargöra 

det framtida ansvaret för ”dräkten dess 

emblem och andra med den sammanhängande 

frågor.” 43 

Den 4 december 1964 daterades en 

skrivelse till förbundet, där föreningen 

”anhåller härmed att från och med första 

januari 1965 få överta ansvaret för dräkt 

och emblem fastställd för genom Svenska 

Socialvårdsförbundet utbildade föreståndare 

för ålderdomshem.” Under styrelsemöte 

i februari noteras att föreningen 

nu hade ansvar för broscher, emblem och 

ärmbindel och kassören fick i uppdrag att 

rekvirera och sälja ärmbindlar 43 . I maj 

hade hon sålt 31 ärmbindlar, men också 

24 

Hatt. 

Hatt sedd framifrån (bild t.v.) och bakifrån (bild t.h.). 

broscher och mössor till avgående elever 

vid Stockholms stads yrkesskolor. Hon 

fick i uppdrag att ”beställa broscher och 

ärmbindlar i erforderligt antal.” 43 

Fastän föreningen 1965 sålde broscher 

och ärmbindlar till elever framgår 

det ett par år senare, i en skriftväxling 

med en avdelningschef vid Malmöhus 

läns landsting, att föreningen menar att 

deras ansvar för uniform och emblem 

handlar om att tillhandahålla förnyelsematerial 

till ”medlemmar som utbildats 

av Svenska Socialvårdsförbundet.” 12 

Detta skulle innebära att de som utbildats 

efter att Svenska Socialvårdsförbundets 

Utbildningsinstitut upphörde inte kunde 

få vare sig dräkt eller brosch, och de som 

inte var medlemmar i föreningen kunde 

inte heller komplettera dräkten vid behov. 

Eleverna och dräkten 

Eleverna i den nya skolan i Umeå lämnade 

i maj 1965 en skrivelse till föreningen, där 

de menar att ”det är ett gemensamt intresse 

för oss alla om en någorlunda likformig 

uniforms- och tjänstedräkt fastställdes, ev. 

att den som använts och användes av vid 

Socialvårdsförbundet utbildad med någon 

ev. ändring även fortsättningsvis finge 

Kamratföreningens sanktion och att även vi 

här i Umeå som utbildas finge använda densamma.” 

De önskade också att frågan kunde 

lösas innan de skulle ut på sin andra praktik. 

I styrelseprotokoll från 13/5 1965 framgår 

dock att ordförande kontaktat en 

studierektor i Umeå som ”ansåg att plätt 

och rosett ej vore tidsmässigt i sjukvård. 

Styrelsen uttalade som sin mening att 

föreståndarinnornas nuvarande uniform 

var fastställd för dem som genomgått 

Svenska Socialvårdsförbundets utbildning, 

att utformning av uniform för nuvarande 

elever i utbildning vid Stockholms och 

Umeås yrkesskolor vore en sak för resp. 

skolor att avgöra.” 43 (understrykning i 

original). Årsmötet 1965 hade samma 

mening som styrelsen, och i årsmötesprotokollet 

anges också att den arbetsrock 

som föreningen arbetat fram, och 

som förevisats under årsmötet (se nedan), 

också borde kunna bäras av elever. 

Frågan om dräkt tycks ha varit viktig 

för eleverna vid den nya utbildningen i 

Innemössa sedd framifrån och bakifrån 

Umeå, för redan vid styrelsemötet i juni 

1965 hade de lämnat en ny skrivelse. 

Skrivelsen står inte att finna bland föreningens 

dokumentation, men i styrelseprotokollet 

anges att de ville få tillstånd 

att under elevtiden bära dräkten och vita 

mössan. ”Styrelsen enades om att eftersom 

bomullsklänning enligt fastställd modell 

fanns att köpa i öppen handel, eleverna 

inte kunde förnekas att bära den. Styrelsen 

motsatte sig däremot bestämt den av eleverna 

föreslagna ändringen av ärmlängden 

samt elevernas begäran om att redan 

under elevtiden bära den vita mössan som 

hör till dräkten, enär den tillhör fastställd 

dräkt för färdiga föreståndarinnor.” 

Även från utbildningen vid Stockholms 

stads yrkesskolor kom propåer angående 

dräkten. I en skrivelse 16/8 1966 önskade 

de att eleverna borde få tillstånd 

att bära elevarbetsdräkt som skulle likna 

den av föreningen framtagna rocken, men 

med ändring av initialerna i brosch och 

emblemet på ärmbindeln till SÅF, dvs 

Sveriges Ålderdomshemsföreståndare. 

Styrelsen beslutade 25/8 tillstyrka önskemålet, 

och årsmötet biföll det enhälligt 

(Styrelseprotokoll 25/8 1966; 

Årsmötesprotokoll 1967). Innebörden 

blev, enligt årsmötesprotokollet, att ”dräkten 

åter knytes till utbildningsinstitutionen 

och att initialerna i brosch och emblem på 

ärmbindel ändras till SÅF.” Även i Umeå 

utformads en brosch, men med annorlunda 

utseende (Sjöström 1973). 

Men när Malmöhus läns landstings 

vårdyrkesskola anhöll om rätt att bära 

uniform och emblem för deras elever som 

gick en 1-årig utbildning för personer med 

minst 3 års yrkeserfarenhet som föreståndare, 

blev svaret i februari 1968 nekande 

43 . Styrelsen menade att dessa endast 

var ämnade för dem som genomgått den 

3-åriga utbildningen. Inte heller mössan 

fick de beställa enligt möte i juni samma 

år 43 . I det svar föreningen sände till skolan 

angående den första förfrågan, angavs 

som skäl att ”uniform med emblem i praktiken 

återgått till att vara en angelägenhet 

för utbildningsskolorna. Föreningen 

Sveriges Ålderdomshemsföreståndare äger 

vit arbetsrock med föreningens emblem 

enligt fastställd modell för sina medlem- 


Armbinda till arbetsdräkten. 

mar.” 36 

Arbetsrock 

Redan 1963 kom frågan om modernisering 

av dräkten upp på agendan, då 

som önskemål om en ”enkel och lättsam 

arbetsdräkt som alternativ till klänning 

och förkläde.” 85 Styrelsen fick i uppdrag 

att tillsammans med Utbildningsinstitutet 

– som då fortfarande var ansvariga – lösa 

frågan. Frågan tycks inte ha varit starkt 

prioriterad. Först under ett styrelsemöte 

10 november 1964 gavs så i uppdrag till en 

arbetsgrupp att till årsmötet lämna förslag 

”på en trevlig och ändamålsmenlig arbetsrock 

som komplement till vår uniform.” 

En av medlemmarna hade till årsmötet 

1965 ”ritat och sytt upp förslag till arbetsrock, 

vilken visades och vann årsmötets 

gillande. Förslag om bröstficka, emblem 

på ficka eller krage framfördes” 85 En 

grupp fick i uppdrag att ”vidtala lämplig 

konfektionär, villig att utföra och försälja 

den till föreningens medlemmar.” 

Den firma som styrelsen gav i uppdrag 

att sy den av årsmötet 1965 beslutade 

arbetsrocken, kunde inte tillverka den som 

föreningen önskade. Därför beslutade styrelsen 

fråga efter förslag även från andra 

firmor. Dessutom skulle det bli avsevärt 

dyrare med vävt emblem på kragen i förhållande 

till broderat dito. Det är således 

inte klargjort om arbetsklänningen fick 

den utformning som framgår av skiss som 

presenterades av Viola Petersson 24 . 

Men föreningen tycks ha varit lite 

vacklande avseende de olika symbolernas 

vara eller icke vara. Även om föreningen 

under andra hälften av 1960-talet allt 

mer fjärmat sig från den tidigare uniformen, 

uttalade sig årsmötet 1968 enhälligt 

om olämpligheten att använda emblemet 

till byxdress och fastslog ”att emblem 

som mottagits vid avslutad utbildning 

endast skall bäras till uniform eller vit 

rock.” 85 Det ger en antydan om att inte 

alla bar uniform eller föreningens rock 

under arbetet. Men frågan om arbetskläder 

aktualiserades igen då en insändare i 

Medlemsbladet ifrågasätter lämpligheten 

med vit rock med motivering att det är 

sjukhusklädsel 11 . 


Högtidsdräkt. 

Styrelsen negativ 

Under 1970-talet är frågan om dräkten 

inget som har någon framskjuten plats. 

Föreningen hade då fått en tydlig orientering 

mot den sociala sektorn och tog 

avstånd från det tidigare förhållningssättet 

som till stora delar var influerat av sjukvården. 

Exempelvis argumenterar Karl- 

Gustaf Sjöström 35 för att använda civila 

kläder i tjänsten – vare sig med brosch 

eller med andra tillbehör. Han menade att 

många delade hans uppfattning, även om 

det långt ifrån var alla som gjorde det. 

Hans ”förhoppning är att alltfler skall 

inse, att man inte samtidigt som man anser 

sig dela uppfattningen att ålderdomshemmet 

är en boendeform, där största möjliga 

hemkaraktär skall skapas, går omkring 

och redan med sin uppenbarelse visar 

att detta är inte ett hem. I ett hem går 

ingen som bekant omkring med broscher 

på genomgångna kurser eller särskiljande 

medel.” (s. 8, emfas i original). 

Också då styrelsen i oktober1974 skickade 

en skrivelse till kretsombuden, för 

att få medlemmarnas synpunkter i den 

principdiskussion som pågick i föreningen, 

handlade en del frågor om dräkten. Bland 

annat ville styrelsen att medlemmarna 

skulle diskutera följande frågor: 

Är det dags att ta bort de sista resterna av 

uniformen? 

Behövs det enhetliga kläder för personalen? 

Kan privatkläder vara lämpliga 

Skillnaden mellan arbetsrock och skyddsrock. 

Under årsmötet 1975 fattades därefter ett 

principbeslut om att personal på servicehus 

och ålderdomshem bör ha privata 

arbetskläder. 

Då styrelsen i april 1981 diskuterar 

”skrivelser ang.brosch och bärlock”, 

menar de det inte är en aktuell fråga och 

att kurser som är intresserade själva får 

ombesörja saken. Paragrafen i styrelseprotokollet 

avslutas med deklarationen 

att ”[s]tyrelsen är negativ till broscher.” 43 

När så studenterna i sin förening diskuterar 

och genom sin representant i styrelsen 

framför önskemål om en kurs- 

Broscher i silver. Den vänstra från Stockholms 

stads yrkesskolor med initialerna SÅF, 

Sveriges Ålderdomshemsföreståndare. Den 

högra från Svenska Socialvårdsförbundet, 

med initialerna SFF, dvs. föregångaren 

Svenska Fattigvårdsförbundet. 

Kappa. 

Illustration från Medlemsbladet 2/1965 s 4. 

ring, eller en ”speciell yrkesring för Social 

Serviceutbildningen”, återremitterar styrelsen 

i april 1984 frågan till studerandeföreningen 

43 . Från en bilaga till årsmötet 

1985, framgår att studerandeföreningens 

styrelse beslutat att inte ha någon examenssymbol, 

dvs ingen ”nål, brosch eller 

ring.” Därefter har frågan inte debatterats 

inom föreningen. 

ÅSA VIDMAn 

25

Från kamratblad till hemsida 

Nu när det sista numret av tidningen Social 

Omsorg ges ut, avslutas en företeelse med 

drygt 60 år på nacken. Innan hade medlemmarna 

informerats via Föreningsmeddelanden 

i Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets 

tidskrift. Nu är det istället hemsidan som 

gäller som informationskanal. 

Det var till årsmötet 1949 i Kalix som 

Anna Johansson från Lidköping hade lämnat 

ett skriftligt förslag innehållande möjligheter 

och kostnader för en tidning för 

Kamratföreningen. I protokollet anges i 

samma paragraf att ”Frågan diskuterades 

livligt och mötet beslöt att uppdraga till 

Anna Johansson att till nästa kamratmöte 

komma med ett provnummer av tidningen”. 

Vid årsmötet 1950 diskuterades inte 

frågan om tidningens vara eller icke vara. 

Däremot beslutades om en höjning av 

medlemsavgiften från 3 till 5 kronor per 

år ”under motivering att ett medlemsblad 

kommer att utgivas 2 ggr pr år samt att 

lönestoppet upphör varvid ev. förhandlingar 

bli förenade med kostnader” 85 

Kamratbladet 

I juni 1950 kom så det första medlemsbladet. 

Det kallades Svenska 

Socialvårdsförbundets Kamratförenings 

Medlemsblad. Anna Johansson 19 , som 

lämnat det skriftliga förslaget till årsmötet 

1949, inleder med följande ord: 

Kära kollegor! 

Det påstås att kamratmötet förra året uppdrog 

åt mig att utkomma med ett provnummer 

av det lilla medlemsblad som vi 

ju i några år talat om skulle vara roligt att 

ha. Då jag inte var närvarande hade jag ju 

inga möjligheter att värja mig ty jag hade 

aldrig vågat åtaga mig det. Nu gör jag i 

alla fall ett försök, och försöker också att 

det skall nå kamraterna före kamratmötet, 

så att vi där kan vidare diskutera det, och 

att de som inte komma dit skriftligen kan 

yttra sig för eller emot. 

(Johansson, 1950, s. 1) 

Anna Johansson kom att ansvara för tidningen 

de första 15 åren, ända tills hon vid 

årsmötet 1964 undanbad sig omval. 

Medlemsbladet gavs ut med ett provnummer 

1950, och ett nummer 1951. 

Därefter fattades nya beslut av årsmötet 

1951. Av handlingarna framgår att det 

under mötet fördes en diskussion om medlemsbladet. 

Synpunkter framfördes både 

för (bladet fyller en uppgift) och emot 

(stencilerade brev kunde vara lika bra 

och även billigare) fortsatt utgivande. Det 

26 

beslutades att istället för Medlemsblad 

stencilera ett brev och sända till medlemmarna. 

Eftersom Anna Johansson avsade 

sig uppdraget, föll det på styrelsen att 

genomföra detta. 

Under nästkommande årsmöte, 1952, 

togs frågan om medlemsbladet upp igen. 

Det hade visat sig bli ”dyrare att stencilera 

än att trycka, varför mötet beslöt 

att låta trycka ett medlemsblad” (§ 23). 

En redaktionskommitté bestående av fem 

personer valdes. Därefter nämndes inget 

om Medlemsbladet förrän vid årsmötet 

1954, då det beslutades att ”det skulle 

ges ut i fortsättningen” och en ny redaktionskommitté 

bestående av fyra personer 

utsågs, och det antalet varade till 1964 då 

det valdes tre personer till redaktionskommitté. 

I båda dessa redaktionskommittéer 

var Anna Johansson ordförande. Från och 

med 1955 benämndes rollen som redaktör, 

då årsmötet beslutade att årligen tilldela 

redaktören 200 kronor i arvode. 

De allra första numren av Medlemsbladet 

utgjordes av ett ark som veks på mitten 

så det bildades fyra sidor. Storleken på 

tidningen var ca 20 x 28 cm, vilket varierade 

lite. Ibland utökades tidningen till sex 

eller åtta sidor, och en gång även till fyra 

och en halv sida. I övrigt hade tidningen 

detta omfång fram till nr 1 1966, då den 

fick ett mindre format (15 x 21,5 cm). 

Antalet sidor utökades då så det oftast 

var 12 sidor, men ibland kunde det vara 

8, 16 eller 20 sidor i bladet. Från nummer 

3 1970 fick medlemsbladet en tjockare 

omslag och sidantalet utökades till ca 20. 

Medlemsblad för Föreningen Sveriges 

Ålderdomshemsföreståndare 

Från och med nr 2 år 1966 har 

medlemsbladet bytt namn till 

Medlemsblad för Föreningen Sveriges 

Ålderdomshemsföreståndare. Det är en 

följd av att föreningen under årsmötet 

bytte namn. 

Fortfarande gavs medlemsbladet ut två 

gånger per år, men för att svar på frågor 

inte skulle bli inaktuella, började styrelsen 

diskutera om utgivningen borde ske med 

fler nummer 43 . Annat som diskuterades 

var att kretsarna kunde skicka in klipp 

från lokalpressen, att kretsarna skulle 

kunna utse någon med ansvar för detta. 

År 1970 var det dubbelt jubileumsår 

– Medlemsbladet firade 20 år och föreningen 

firade 50 år. Därför arbetade redaktionskommittén 

med ett jubileumsblad 43 . 

Annat som hände 1970 var att redaktionskommittén 

föreslog årsmötet om bland 

annat utökning av kommittén, och frågan 

som också behandlats inom styrelsen tycks 

ha diskuterats grundligt under förhandlingarna. 

Styrelsens förslag fick bifall av 

årsmötet vilket innebar: 

”Punkt 1 4 medlemmar i redaktionskommittén. 

Samtliga placerade i 

Stockholmstrakten. 

Kontakt med kretsombuden 

för tidningens räkning. 

4 tidningar per år. 

Punkt 2 Redaktionskommitténs adress 

skall vara föreningens kansli 

Regeringsgatan 22 Stockholm 

Punkt 3 Efter utökning av redaktionskommittén 

hoppas vi att årsmötet 

skall uppdraga åt dem att: 

a. Ombesörja tidningens tryckning. 

b. Adressändring. 

c. Distribution. 

Punkt 4 Det yttersta ansvaret skall åvila 

en ansvarig utgivare som utses 

inom styrelsen. 

Punkt 5 Inom red. skall utses en som 

leder och samordna arbetet. 

Punkt 6 I tidningen skall finnas datum 

för sista inlämningsdag för manus 

till nästa tidning. Senare inkommet 

manus skall införas 

i nästa nummer. 

Punkt 7 Kassören lämnade kostnadsförslag 

och meddelade att varje 

”Blad” har kostat omkring 2000:-” 

För att klara utgiftsökningen höjdes årsavgiften 

från 30 till 75 kronor per år. 

I diskussionerna inför beslutet framkom 

synpunkter om att tidningen även fortsättningsvis 

skulle ha prägel av ”personlig 

hälsning medlemmarna emellan.” 

Ett debattämne var också ifall annonser 

skulle införas i Medlemsbladet och någon 

menade att ”Annonser läser vi tillräckligt 

i dagstidningarna är min gammalmodiga 

uppfattning”, men andra menade att 

föreningen kunde få annonsintäkter och 

ytterligare någon tyckte att cheferna skulle 

förmås ha platsannonser i bladet. Någon 

”hade svårt förstå om vi skulle få en enda 

annons i bladet”, varpå en annan menade 

att kretsarna måste medverka och ytterligare 

en annan att tidningen måste ges 

ut oftare för att få annonsörer. Frågorna 

som diskuterades under årsmötet 1970 

hade inte fått sin slutliga lösning. Under 

ett styrelsemöte tillsattes en kommitté med 

uppdrag att utreda eventuell utgivning av 

fler nummer av tidningen och även att 

börja ta in annonser 43 . 


Åldringsvård 

Redan nästa år diskuterades medlemsbladet 

igen under årsmötet. Då beslutades 

efter votering att annonsering skulle ske 

med en försökstid på ett år och att redaktionen 

skulle försöka ge ut en tidning på 

försök under 1 år med inte fastställt antal 

nummer. 


Under andra 

halvan av år 

1971 utgavs 

således 4 

nummer av 

den 

nystartade 

tidningen Åldringsvård. Efter 

ett år av försöksverksamhet beslutade årsmötet 

1972 att tidningen skulle ges ut 

permanent, och tilldelades en budget på 12 

000 kronor. År 1972 och 1973 utkom så 

tidningen med 8 nummer per år, 1974 kom 

9 nummer, 1978 10 nummer och 1976 till 

1979 12 nummer. 

Tidningen Åldringsvård (nr 3 1971) 

hade samma format som sin föregångare, 

men hade inte tjocka omslag. Sidantalet 

var oftast 24 eller 28. Redan första numret 

hade 5 annonser. Ett år senare (nr 3 1972) 

var det 11 annonser och efter ytterligare ett 

år (nr 3 1973) var det 17 st. Annonserna 

i det sistnämnda numret var dels platsannonser 

(7), läkemedel som Duphalac och 

Laxapur (4), matvaror (2) hobbymaterial, 

textilvaror och förbrukningsmaterial (4). 

Under ett styrelsemöte i november 

1973 rapporterades om ”föreståndarutbildningarnas 

reaktioner på de frågor 

som tillställts dem från redaktionen av 

Åldringsvård och bad att få till protokollet 

att hon som medlem tar avstånd från 

frågorna.” 43 Vad saken tycks ha handlat 

om, visas av redaktionskommittén 28 som 

skriver att samtidigt som integritet och 

självbestämmanderätt alltid varit viktigt 

för tidningen Åldringsvård, tycks elever på 

praktik vara osäkra i frågan. Därför har 

redaktionskommittén velat ”utröna om 

möjligen även vårdskolorna var osäkra i 

sin uppfattning” (s. 3) och sammanställde 

frågor om självbestämmanderätt i praktiken. 

”Rätt snart insåg vi, att vår idé av 

vårdskolorna uppfattades med blandade 

känslor. Av allt att döma hade vi trampat 

på ömma tår. Det kunde vi sluta oss till på 

basis av upprörda telefonsamtal och på det 

faktum att en del skolor vänt sig till FSÅ:s 

styrelse med klagomål.” (s. 3). Nästan hela 

numret av Åldringsvård fylldes av redaktionskommitténs 

redovisning av frågorna 

och svaren, men konstaterar redan i sin 

inledande förklaring att deras farhågor 

var befogade. Redaktionskommittén blev 

kallade till diskussioner tillsammans med 

styrelsen. Frågorna om självbestämmande 

uppmärksammades av dagspress och av 

radions P1 29 . 

Vid mötet med styrelsen fick redaktionskommittén 

klart för sig att vad styrelsen 

främst var missnöjda med, var den 

metod som använts, att eventuellt samarbetet 

med skolorna skadats 29 . Styrelsen 

framförde också att de velat få möjlighet 

att se och besvara frågorna innan 

de sändes ut, samt att de i likhet med 

någon av skolorna ansåg att följebrevet 

till frågorna också borde ha publicerats. 

Redaktionskommittén får inget besked 

av styrelsen om densamma är ”tveksam 

till den innebörd Åldringsvård gett självbestämmande- 

och normaliseringsprinciperna.” 

(s. 10). 

Styrelsen hade, enligt styrelseprotokollen, 

under 1973 diskuterat olika principfrågor, 

men inte fastställt något ställningstagande 

för föreningen. Efter redaktionskommitténs 

förfrågan, gav dock styrelsen 

sin syn, där de inledningsvis anger att de 

utgått från normaliseringprincipen i sina 

svar och att de ansåg att ålderdomshemmen 

borde omvandlas till vanlig bostadsform 

41 . I samma nummer av tidningen 

skriver Hans Ahlman 1 från redaktionskommittén 

en debattartikel där han ifrågasätter 

styrelsens arbete – han menar 

att föreningens största kostnader är för 

möten, men att styrelsen inte bedriver ett 

meningsfullt arbete. Han ställer frågan till 

medlemmarna om huvuddelen av avgifterna 

skall ”gå till meningslösa styrelsesammanträden 

eller skall vi lägga pengarna 

på utåtriktat arbete som aktualiserar medlemmarnas 

intressen ute i kommunerna?” 

(s. 7). På detta svarar styrelsen 42 att det 

mesta av styrelsens arbete utförs mellan 

sammanträdena, att det är deras fritid 

som används, men att vid mötena ersätts 

lönebortfall. De senaste åren hade också 

mycket arbete lagts ner för olika utbildningsfrågor 

som var aktuella. Styrelsen 

höll med om att informationen till medlemmarna 

brast, men att de varken hann 

eller orkade dessutom skriva artiklar om 

allt arbete. 

Redaktionskommittén 30 beslutar 

att avgå med anledning av att styrelsen 

tagit avstånd från kommitténs arbete. 

Detta uppmärksammades i radion av Per 

Gahrton 15 , som menade att den tidningen 

haft en progressiv redaktion som skickat 

en intressant enkät. Gahrton menade att 

det var skandal att redaktionen beslutat 

avgå på grund av styrelsens kritik genom 

att ”Åldringsvården är i stort behov av 

en initierad kritisk granskning av det slag 

som tidskiften Åldringsvård har ägnat sig 

åt under något år – också om det ibland 

irriterar och väcker aggressioner hos dom 

som lever kvar i ett gammalt hjontänkande.” 

(s. 18, emfas i original). På det 

svarade ordföranden 23 att styrelsen varit 

positiv till frågorna, att det varit annat 

som väckt irritation och att redaktionen 

själva valt att avgå. Hon uttryckte sin 

glädje över herr Gahrtons intresse för 

pensionärerna och yrkeskåren och menade 

att attityder och debatt om äldre och 

handikappades service måste fortgå, samt 

avslutade med att den nya redaktionen 

också var progressiv. 

Vid stadgeändringarna som beslutades 

av årsmötet 1977, infördes en särskild 

paragraf som behandlade tidningens 

redaktionskommitté: 

Mom 1. Redaktionskommittén består 

av 2-3 medlemmar utsedda för två år 

räknat från valet till dess nyval sker. 

Redaktionskommittén sammanträder 

snarast efter årsmötet och gör erforderlig 

arbetsfördelning. En sammankallande utses. 

Mom 2. Redaktionskommittén sammanträder 

på kallelser av sammankallanden >>> 

27

eller då två ledamöter begär det. 

Mom 3. Redaktionskommittén är beslutsför 

då minst tre ledamöter närvarar. 

Mom 4. Redaktionskommittén är ansvarig 

för att: 

a) tidskriftens innehåll uppfyller kraven 

på god publicistisk sed. 

b) till föreningens styrelse inkomma med 

budgetförslag för kommande 

verksamhetsår. Budgeten fastställs av 

årsmötet men får disponeras om 

enligt redaktionskommitténs beslut. 

Redaktionskommittén är ansvarig inför 

årsmötet för sina beslut. För medlemsförvaltning 

och revision är föreningens 

styrelse ansvarig. 

Mom. 5. Ansvarig utgivare utses inom 

föreningens styrelse. 

Det fanns också under 1979 planer på 

att utöka utgivningen till 19 nummer per 

år 43 och det genomfördes under 1980. I 

budgeten för det året förväntades inkomster 

för tidningen uppgående till 235 000 

kronor fördelade på prenumerationer (35 

000), annonser (170 000), presstöd (24 

000) och räntor (6 000). Dock blev det 

mindre annonsintäkter än vad som förväntats, 

samtidigt som tryckkostnaderna per 

nummer ökat, vilket styrelsen diskuterade i 

mars 1980. I Verksamhetsberättelsen 1980 

framgår att 1979 hade upplagan – vilken var 

TS-kontrollerad – ökat från 2645 till 3089 

exemplar. Från 1981 var utgivningen tillbaka 

till 12 nummer per år. Formatet ändrades 

också från nr 1 1981 till 20 x 29 cm, och 

sidantal varierade oftast mellan 16, 24, 32. 

Social Omsorg 

Vid årsmötet 1978 beslutades att föreningen 

skulle ändra namn till Föreningen 

Föreståndare i Social Service, och årsmötets 

deltagare uppmanades att 

agera för ett nytt namn på tidskriften. 

Redaktionskommittén fick då av årsmötet 

i uppdrag att till nästa årsmöte ge 

förslag på nytt namn på Åldringsvård. 

Något sådant förslag lades inte till 1979 

års årsmöte. Uppsalakretsen motionerade 

i frågan till årsmötet 1981 och föreslog 

byte till namnet ”Social Service”. Av årsmötesprotokollet 

framgår att styrelsen inte 

hade något förslag till nytt namn. Efter 

att Stockholmskretsen föreslagit namnet 

”Social omsorg” beslutade årsmötet bordlägga 

frågan. Nästa årsmöte hade redaktionen 

som förslag att tidningens namn 

skulle bli ”Sol i Front”, men styrelsen hade 

då samma förslag som Stockholmskretsen 

hade under föregående årsmöte och årsmötet 

beslutade att det nya namnet skulle 

bli ”Social omsorg”. 

Efter årsmötesbeslutet kom i augusti 

ett sista nummer med titeln Åldringvård 

(nr 7-8 1982). Under namnet stod angi- 

28 

vet ”NYTT NAMN: SOCIAL OMSORG. 

Från nr 9 är titeln ändrad till Social 

Omsorg, och då angav istället under titeln 

att Åldringsvård har blivit Social Omsorg. 

Social Omsorg utkom med 12 nummer 

1981 till 1984, 10 nummer 1985 till 1996 

och 6 nummer från 1997. 

I ett styrelseprotokoll (6/3 1982) framgår 

att man fått en ”Skrivelse från kungl. 

patent-och registreringsverk ang. föreningens 

namn och anmälan om ansvarig utgivare 

för ÅV. Meddelande om ändringen 

av namn har ej verkställts 1978 varför 

FSS nu har fått föreläggande att snarast 

ombesörja detta.” Styrelsen skickar ”omedelbart” 

in utdrag ur protokoll och andra 

erforderliga handlingar. 

Både styrelsen och redaktionen ansåg 

att annonserna i Åldringsvård var alltför 

sjukvårdsdominerade 43 . Men annonserna 

var en god inkomst, och från redaktionen 

kom en skrivelse till styrelsen angående 

ekonomin 36 . Där framgår att tidningen 

får färre annonser samtidigt som antalet 

medlemmar – och därmed tidningsupplagan 

– förhoppningsvis ska öka. Därför vill 

redaktionen att styrelsen avsätter en kapitalreserv 

för tidningen. Några år senare, 

mars 1985, diskuterar styrelsen att tidningen 

går 4000 kronor minus på grund 

av för få annonser, och därför överfördes 

medel från huvudkassan. I april diskuteras 

tidningens ekonomi igen. Då framgår att 

den haft ett underskott redan under 1984 

och att det skulle behövas ca 1000 nya 

prenumeranter för att tidningen ska kunna 

räddas. Något budgetförslag för nästa 

år var 24:e april inte upprättat eftersom 

styrelsen väntade på klarhet i hur en värvningskampanj 

utfallit. 

Till årsmötet 1988 kom en motion om 

att lägga ner tidningen eftersom den under 

några år varit svår att fylla med annonser 

och artiklar 8 . Istället menade motionärerna 

– Stockholmskretsen – att föreningen 

borde kunna disponera två sidor i 

SKTF-tidningen. Styrelsen föreslog avslag 

på motionen, men att en chefsredaktör 

skulle utses. 

Tidningen blev inte nedlagd, och enligt 

en magisteruppsats 21 utgjorde 73 procent 

av tidningens innehåll under 1990-talet 

av äldre och äldreomsorg, av allmän socialpolitik 

samt av utbildningsfrågor och 

forskning. Bilden av yrkesområdet anges 

ha en prägel av spänningar gentemot 

sjuksköterskekåren. Bland annat visas det 

genom en konflikt som uppstod med en 

tecknad serie under 1995 och som medförde 

ett kraftfullt genmäle från vårdförbundet 

SHSTF. De tyckte att ledaren i 

Social Omsorg uppvisat ”brist på sans och 

förnuft av sällan skådat slag” och att den 

tecknade serien skymfat en hel yrkeskår. 

Denna konflikt medförde att FSO:s ord- 

förande började skriva tidningens ledare 

samt ansvara för materialet. 

Hemsidan 

Under 1990-talet blir det allt vanligare 

med datorer i både hemmen och på arbetsplatserna. 

Och FSO hakade på trenden. 

I första numret av Social Omsorg 1997 

framgår det att styrelsen i december året 

innan beslutat att FSO ska finnas på internet 

33 . Det framgår av artikeln hur nytt 

internet kunde te sig vid den tiden – detaljer 

som 15 år senare ses som självklarheter 

beskrivs och förklaras, exempelvis att 

www står för world wide web. Efter denna 

start hörde personer av sig via internet 34 . 

Bo Sjöberg som var ansvarig för hemsidan 

och författare till de båda artiklarna skrev 

att under 16 år i redaktionen hade ingen 

annan enskild artikel fått så stor respons. 

Sidans adress var http://home3.swipnet. 

se/~w.37240 och den fanns på tidningens 

framsida under ett antal nummer. 

Därefter tycks hemsidan ha varit nedlagd 

under någon period, för i nummer 6 

år 2000 10 framgår det att ”inom en snar 

framtid kommer FSOs hemsida att finnas 

tillgänglig, surfa in på http//:www.FSO.nu. 

Det anges att ”hemsidan är under uppbyggnad”, 

inte att den håller på att omarbetas. 

Och nu, i och med årsmötet 2010 

är detta det sista numret av tidningen 

Social Omsorg. Föreningen kommer fortsättningsvis 

ha sitt informationsutbyte, 

sina debatter, sina reportage och sina 

artiklar på hemsidan. Det är en epok som 

går till ända, men det kan också innebära 

många nya möjligheter. Med internet går 

det snabbare och enklare att publicera 

information, och de som idag kommer ut 

i yrkeslivet har en vana av webben och 

de sociala medierna som inte så lätt kan 

matchas av en tidning som ges ut 6 gånger 

per år på ideell basis. Att tidningen inte 

längre ges ut kanske upplevs som en förlust 

för någon, men ännu finns föreningen 

kvar. I slutorden till jubileumsårsmötet 

1970 sades: 

”Det har sagts här att det bästa med 

föreningen är tidningen, men talaren hoppades 

att de gamla föreståndarna skulle få 

uppleva att det bästa med föreningen – var 

föreningen. […] Hon […] uttryckte också 

sin fröjd att få se och höra så många unga 

säga sitt. Vi vill ha in ungdom och vi vill 

ge dem allt vårt stöd.” 

(Årsmötesprotokoll 1970) 

Kontentan av detta uttalande gäller än 

idag; föreningen är mer än tidningen och 

ungdomar är alltjämt välkomna. 

ÅSA VIDMAn 


Något om samarbetet med SKTF 

Samarbetet mellan FSO och SKTF har många 

år på nacken. Bland annat sköts FSO:s medlemsregister 

av SKTF:s föreningsservice. 

Medlemsrekrytering, förhandlingsfrågor och 

gemensamma skrivelser är några delar som 

samarbetet handlat om. 

Under styrelsemöte 4 december 1946 

framgår att kontakter börjat etableras med 

Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund. 

Då redogjorde dir. Angel för ”föreningens 

uppgift och villkoren för inträde” 43 . 

”Styrelsen uttalade sig enhälligt för anslutning 

till nämnda förening och beslöt att 

skicka ut cirkulärskrivelser till kretsombuden 

och uppmana dessa att försöka 

få kontakt med kamraterna för att höra 

deras mening.” Styrelsen beslutade att 

Kamratföreningen skulle ersätta eventuella 

kostnader, och svar skulle vara inkommet 

senast 1 februari. Samma datum hade 

styrelsen ett nytt möte, där frågan om 

att ansluta föreningen som en sektion av 

SKTF åter diskuterades. Styrelsen fattade 

då beslut om att kalla till ett extra årsmöte 

den 24 februari för att få beslut i frågan. 

Samtidigt skulle föreningen ordna så alla 

föreståndarinnor som utbildat sig vid förbundet 

skulle kunna rösta i frågan. 

Vid det extra mötet hade cirka 60 

medlemmar anslutit. Ordförande föredrog 

ärendet och vid den efterföljande diskussionen 

var det enighet om att ”något måste 

göras för att förbättra löne och anställningsvillkoren”. 

Medlemmarna fick också 

SKTF:s arbete redogjort av aktuarie Angel. 

Vid den påföljande omröstningen beslutade 

mötet enhälligt ”om Kamratföreningens 

anslutning som sektion till Sveriges 

Kommunaltjänstemannaförbund” 25 . Vid 

den skriftliga omröstningen hade också 

380 medlemmar ställt sig positiva till 

förslaget. 

Under styrelsemötet på kvällen efter 

det extrainsatta kamratmötet, beslutades 

att skicka anmälningsblanketer och en 

skrivelse till medlemmarna 43 . Under ordinarie 

årsmöte i augusti beslutades att 

styrelsen skulle skicka ”en skrivelse till de 

medlemmar som ännu ej anslutit sig till 

S.K.T.F.” 85 

Kamratföreningen uppmanades sända 

kongressombud till SKTF:s kongress, man 

deltog vid förbundsmöten och föreningen 

representerades också vid förhandlingarna, 

varvid styrelsen i september 1947 

beslutade att betala resekostnader och 

dagtraktamente à 20 kronor till föreningens 

representant 85 . 

Egen sektion? 

Beslutet vid det extra mötet 1947 syns 

inte ha genomförts till fullo, möjligen att 


Kamratföreningen medverkat till att värva 

medlemmar till SKTF och att styrelsen fått 

inflytande och representantskap i förhandlingsfrågor. 

Men det tycks inte som att föreningen 

blev ansluten som en sektion till 

förbundet, såsom beslutet blev fattat. Vid 

årsmötet 1953 väcktes nämligen frågan 

om att ”kåren borde bilda en egen sektion 

inom Kommunaltjänstemannaförbundet”, 

detta för att speciella intressen skulle 

kunna tillvaratas bättre samt för att 

”många föreståndarinnor har liten eller 

ingen kontakt med lokalavdelningarna, 

och att de där ej möter önskad förståelse” 

85 . 

Vid samma årsmöte deltog ombudsman 

Green från SKTF, och han ”ställde 

sig tvekande inför förslaget och undrade 

huruvida denna förändring skulle medföra 

någon förbättring för föreståndarinnorna. 

Förhandlingar har hittills förts som om en 

sektion redan funnits, och vid lokala tvister 

är det säkerligen en styrka att tillhöra 

en lokalavdelning, framhöll ombudsmannen” 

(§ 15). Efter paus togs frågan upp 

igen, och då beslutades att ”styrelsen 

borde göra en förundersökning och framlägga 

förslag till nästa årsmöte” (§ 17). 

År 1958 hade det kommit en motion 

till Kamratföreningen om ”en egen 

ombudsman för föreningens angelägenheter.” 

Under den diskussion som följde 

”betonades starkt att vår förening är en 

Kamratförening utan förhandlingsrätt samt 

att Kommunaltjänstemannaförbundet på 

bästa sätt tillvaratager och sköter kårens 

fackliga intressen.” 85 (§ 14). Beslutet på 

årsmötet blev att inte vidta några åtgärder. 

Missnöje 

I november 1964 diskuterade styrelsen den 

fortsatta inriktningen för föreningen. Då 

enades man om att genom ”föreningens 

ringa numerär det f.n. ej var tänkbart att 

mer aktivt än som tidigare skett ta del i 

det fackliga arbetet. Däremot borde föreningen 

som intresseorganisation intensifiera 

sitt arbete för föreståndarinnorna. […] 

Liksom tidigare skulle föreningen även 

i fortsättningen söka hävda föreståndarinnans 

ställning i samhället och tillvarata 

medlemmarnas yrkesintressen.” 43 En 

arbetsgrupp fick då i uppdrag att bl.a. ”ta 

kontakt med Sv. Sjuksköterskeförening 

och undersöka möjligheterna för oss 

att ingå som medlemmar i det planerade 

Svenska Hälso- och Sjukvårdens 

Tjänstemannaförbund.” Ordförande rapporterar 

i maj 1965 att hon haft ett 

möte med en ombudsman för Svensk 

Sjuksköterskeförening, där det framkommit 

att SSF och SKTF år 1961 kommit 

överens om att ålderdomshemsförestån- 

dare ”skulle fackligt tillhöra SKTF.” 43 En 

informell diskussion styrelserna emellan 

skulle ske senare. 

Den 22 november 1966 undertecknade 

ordförande en skrivelse till SKTF, 

där hon inleder med att kretsombuden 

beslutat om ett uttalande och att de 

efterfrågade ”en skriftlig redovisning av 

förhandlingens gång där särskilt beräkningen 

av otilläggets förhållande till 

arbetstiden klarlägges.” Hon avslutade 

med att ”De [kretsombuden] ifrågasätter 

förhandlingsgruppens förmåga till 

att stödja och tillvarata en yrkesgrupps 

kunskap och intressen. Ombuden finner 

det oansvarigt om Föreningen Sveriges 

Ålderdomshemsföreståndare inte tar konsekvensen 

av denna oförmåga.” SKTF svarade 

8/12 att de inte var helt på det klara 

med vad som avsågs i skrivelsen, men att 

de hoppades kunna prata om saken efter 

att de lokala förhandlingarna avslutats. På 

detta svarade ordförande den 6/1 att det 

var sorgligt att ”material till insändarspalten 

gallras av redaktionen” och att de som 

varit ”delegerade till arbete under det nya 

avtalets förberedelse” skulle medverka i 

samtal om tid kunde samordnas. Svaret 

från SKTF 10/1 var att de ansett det nödvändigt 

med ”en förberedande överläggning 

med anledning av allt det som har 

förekommit beträffande ob-tillägg m.m.”, 

och att de fastställt datum för möte till 

10/2. Brevet avslutades: ”Jag hoppas att 

Du samt övriga delegationsledamöter då 

kommer till förbundskansliet. Jag förutsätter 

att Du kallar de övriga. Välkomna 

kl. 10.00.” 

Missnöjet bland medlemmarna fortsatte. 

Älvsborgs-Skaraborgskretsen lämnade 

1967 föreningen en kopia på ett brev de 

skrivit till SKTF, där de skriver: Vi begärde 

ersättning för jour och obekväm arbetstid. 

Utdelningen på 3:- pr. journatt och 

30:- pr. månad i ob-tillägg anser vi är 

rena hånet.” 85 De menar att kommunalarbetarna 

hade generösare avtal och fordrade 

av fackföreningen ett större intresse 

för yrkesgruppen. Även en skrivelse från 

Jönköpingskretsen finns bilagd protokollet, 

där de vill ha SKTF:s bistånd i legitimations- 

och utbildningsfrågor. 

Årsmötet 1967 tillsatte en kommitté 

med uppgift att utreda frågan om medlemmarnas 

fackliga tillhörighet. Under samma 

möte bordlades frågan om tillsättande 

av ombudsman i avvaktan på att facklig 

tillhörighet lösts. 

Styrelsen kontaktade både Hälso- och 

sjukvårdens tjänstemannaförbund, SHSTF, 

och Svenska Arbetsledarförbundet, Salf, 

angående föreningsanslutning vilket 

avrapporterades vid årsmötet 1968 85 . >>> 

29

SHSTF hänvisade fortfarande till den 

överenskommelse som de gjort med SKTF 

1961, och därför var det inte möjligt att 

anslutas till det förbundet. Salf ställde sig 

däremot positiva till en sådan anslutning. 

Det beslut årsmötet fattade innebar att 

kommittén skulle fortsätta sitt arbete och 

att ett extra möte skulle hållas under hösten 

för att eventuellt ändra stadgarna. Det 

fastslogs också att ”alla medlemmar skulle 

tillfrågas.” En röstsedel med tre alternativ 

– att föreningen skall vara fackligt ansluten, 

skall inte vara det eller att man lägger 

ner sin röst – skickades till samtliga medlemmar 

med uppmaning att ta densamma 

med till det extra mötet alternativt skicka 

den per post. 

Ännu ett extra möte angående facket 

Vid det extra mötet den 29/8 1968 deltog 

102 medlemmar. Föreningen hade efter 

påminnelse till det mötet även fått svar 

från SKTF, som också var positiva till 

föreningsanslutning 26 . Tillsammans med 

poströsterna var det 492 personer som 

röstade, varav 449 röstade för att föreningen 

skulle vara en fackligt ansluten 

förening. Genom det historiska ställningstagandet 

fastställdes också nya stadgar för 

föreningen. 

Vid ett efterföljande möte med SKTF 

den 4/11 1968 diskuterades föreningsanslutning 

eller samarbetsavtal, men något 

beslut fattades inte. Vid ytterligare ett 

möte den 20/11 menade SKTF att det 

skulle vara dyrt och opraktiskt att ingå 

som egen avdelning i SKTF eftersom medlemsantalet 

var så litet. Man enades om att 

SKTF skulle utarbeta ett förslag efter att 

ha fått tillgång till protokollsutdrag från 

FSÅ:s årsmöte. I ett styrelseprotokoll från 

februari 1969 framgår att vissa delar av 

SKTF:s förslag skulle innebära merarbete 

för föreningens styrelse, ”utan att ge något 

i utbyte.” Vid ett möte med SKTF under 

samma dag diskuterades förslaget och 

det beslutades att SKTF skulle upprätta 

samarbetsavtal. 

Det avtal som skickades av SKTF innebar 

att medlemmarna i FSÅ blev anslutna 

till SKTF genom dess lokalavdelningar, att 

föreningen skulle ansvara för yrkes- och 

utbildningsfrågor, att SKTF skulle sköta 

förhandlingar angående löner och anställningsvillkor 

och att föreningen och SKTF 

skulle hålla varandra underrättade om 

åtgärder som gjorts. Fortfarande skulle 

FSÅ utse en delegation som skulle vara 

SKTF behjälplig inför centrala förhandlingar 

86 . Men styrelsen undertecknade inte 

överenskommelsen, för i styrelseberättelse 

1969 lämnas en redogörelse för de träffar 

som genomförts med SKTF, och att 

”SKTF skulle därefter framlägga ett samarbetsavtal 

till vilket styrelsen ännu inte 

hunnit taga ställning.” Under årsmötet 

lästes SKTF skrivelse upp, och beslut 

fattades att samråda med en jurist innan 

30 

undertecknande85. I 1970 års styrelseberättelse 

framgår att samarbetsavtal blivit 

undertecknat. 40 

Medinflytande 

I januari 1978 skrev styrelsen till SKTF:s 

förbundsordförande att många, för föreningens 

medlemmar, viktiga frågor hade 

behandlats i olika utredningar. Men samtidigt 

som anställdas medinflytande ökat 

så hade FSÅ:s medlemmars inflytande 

inte varit tillfredsställande. ”Viktiga frågor 

blir ej åtgärdade utan lagda åt sidan”, 

och föreningen antog att det kunde bero 

på ombudsmännens arbetsbelastning. FSÅ 

ville att förbundsordföranden skulle vidta 

lämpliga åtgärder. Styrelsen avslutade skrivelsen: 

”Enligt uppgift pågår arbete med ett 

socialpolitiskt program. Äldreomsorgen är 

det största delområdet inom socialvården 

men någon representant i arbetsgruppen 

för detta område finns inte. FSÅ kräver 

att bli representerade i nämnda arbete.” I 

protokoll från styrelsens möte i mars 1978 

redovisades svarsskrivelsen, men den står 

inte att finna i handlingarna. 

Missnöjet fortsatte, och under årsmötet 

1979 beslutades att styrelsen skulle utreda 

”möjligheten att byta fackförening eller 

bilda en egen fackförening” i samband 

med arbetet med utredning av föreningens 

organisation 85 . 

Också under årsmötet 1980 diskuterades 

fackliga frågor. Då hade det kommit 

en motion om att föreningens informationsmaterial 

skulle vidareutvecklas. 

Anledningen sades vara att det fanns stor 

okunnighet bland många yrkesverksamma 

arbetsledare i social service, bland annat 

gällde okunnigheten skillnaderna mellan 

FSS och SKTF. Det kanske inte var så konstigt 

att denna oklarhet fanns, för samma 

år inleddes styrelsens förslag till verksamhetsplan 

med underrubriken ”FACKLIGA 

FRÅGOR”, och de skrev: 

Även de fackliga frågorna är viktiga. Här 

ska FSS i första hand verka för att vi får 

en enhetlig yrkeskår med samma yrkesbeteckning 

och samma CTA. Uppgifterna 

för nuvarande föreståndare och hemvårdsassistenter 

bör integreras för att bättre 

utnyttja resurserna och samtidigt ge större 

variation i arbetet. Helgtjänstgöring kan 

fördelas på fler. Beredskap ska överföras 

på särskild anställd personal. 

Inför varje avtalsrörelse ska styrelsen 

inhämta kretsarnas synpunkter. Styrelsen 

fastlägger därefter FSS syn på avtalsfrågorna 

samt vidarebefordrar dessa till gruppdelegaterna 

för CTA 22 och 66 samt LCT 

39. Därefter är det viktigt att kretsarna 

följer upp detta och agerar lokalt. 

Verksamhetsplan 1980-81. 

Skiljelinjen mellan vad föreningen och 

vad facket kunde besluta tycks ha tett sig 

oklar på många sätt. Efter en motion fattades 

vid årsmötet 1981 beslut om placering 

av avdelningschefer i CAK. Under många 

år drev föreningen frågan att CAK 303 

och 304 skulle slås samman, och i mars 

1985 noteras att detta blivit gjort. 

SKTF:s föreningsservice 

SKTF hade samarbete med fler yrkesföreningar, 

och i årsmötesprotokollet från 

1983 framgår att det diskuteras ett projekt 

PYSS – Projekt yrkesföreningar inom 

sociala sektorn – och att ”diskussion förs 

mellan SKTF och olika yrkesföreningar 

inom sociala området om en gemensam 

kansliorganisation.” Styrelsen föreslog 

”att årsmötet tar ett principbeslut om att 

FSS skall fortsätta att tarbeta med redovisad 

samorganisation samt att det delegeras 

till styrelsen att fatta beslut om FSS skall 

gå in i projektet och i så fall teckna avtal 

med SKTF.” (understrykningar i original). 

Detta medförde diskussioner, förslag på 

bordläggning och ett par tilläggsförslag. 

Slutligen beslutade årsmötet i enlighet med 

styrelsens förslag. 

Förmodligen var det med anslutning 

till ovanstående diskussion som styrelsen 

i november 1983 diskuterade avtal om 

Föreningsservice. Dels hade då styrelsen 

funderingar om hur tjänsten skulle tillsättas, 

hur utskrifter och liknande skulle 

fungera och vad de skulle kosta. Styrelsen 

ville också genom ett tillägg i avtalet få 

”tillgång till lokal att ha styrelse möten i”. 

Under ett styrelsemöte i mars 1984 framgår 

det att styrelsen beslutade att ”ingå i 

SKTF:s föreningsservice under förutsättning 

att specialavtal gällande tidningen 

Social Omsorg kan träffas” samt att man 

skulle kräva att den person som varit 

anställd på expeditionen skulle anställas 

av SKTF. Föreningsservice är enligt 

SKTF:s ombudsman Jerker Björkman ”en 

självständig administrativ enhet” men med 

SKTF:s telefonnummer 43 . Det så kallade 

”Socialparaplyet”, där yrkesföreningar 

inom det sociala området ingår bedrivs, 

enligt samma styrelseprotokoll, i fri form 

utan att regleras av stadgar. I maj 1984 

undertecknades avtal om föreningsservice 

med tillägg för tidningen Social Omsorg av 

SKTF:s förbundsordförande Sture Nordh 

och FSS:s ordförande Gunilla Antonsson. 

SKTF har samarbete med flera yrkesföreningar, 

och av dessa har ingen så 

många medlemmar som FSO, enligt 

Yvonne Ahlström. Det ovan nämnda 

Socialparaplyet diskuteras dock inte 

numera, idag talas det mera om nätverk. 

Där kan FSO och SKTF finna nya vägar 

för samarbetet. 

Registrera dig 

på fso.nu! 


Referenser 

1. Ahlman, H., 1974, »Övriga rapporter som inkommit till styrelsen upplästes och 

diskuterades för behandling» Åldringsvård, 25(4), 7. 

2. CSA, 1928, Centralförbundet för Socialt Arbete 1903 – 1928 : Minnesskrift. 

Stockholm 

3. Edlund, N. P. (1909). En elevs minnen och intryck från halfårskursen. Svenska fattigvårdsförbundets 

tidskrift, häfte 1, 37-42. 

4. FSS, Föreningen Föreståndare inom Social Service, 1980, Jubileumskvällen innehöll 

bl.a. en dräktparad 1930 – 1980. Åldringsvård, 31(14), 22-23. 

5. FSS, 1986, Motioner till årsmötet i juni. Social Omsorg, 37(2), 14-15. 

6. FSS, 1986, Motioner till årsmötet i juni. Social Omsorg, 37(2), 14-15. 

7. FSS, 1986, Bra ledning för arbetsledarna. Social Omsorg, 37 (5), 4. 

8. FSS, 1988, Motioner till FSS årsmöte. Social Omsorg, 39 (3), 3-4. 

9. FSS, 1991, Motioner till FSSs årsmöte. Social Omsorg, 42(3), 4-5. 

10. Föreningen Social Omsorg, 2000, FSOs hemsida. Social Omsorg, 50 (6) 1. 

11. FSÅ, Föreningen Sveriges Ålderdomshemsföreståndare, 1969, Brev från läsekretsen 

: Kulört rock på Ålderdomshem. Medlemsblad för Föreningen Sveriges 

Ålderdomshemsföreståndare, 20 nr 2, 12-14. 

12. FSÅ, 1969, Skriftväxling med Malmöhus läns landsting. Medlemsblad för 

Föreningen Sveriges Ålderdomshemsföreståndare, 20 nr 2, 11-12. 

13. Förslag från medlemmar juni 1939. 

14. Förslag till stadgar, odaterat, Förslag till stadgar för Svenska fattigvårdsförbundets 

elevförening. 

15. Gahrton, Per., 1974, Redaktionen bortmyglad! Åldringsvård, 25(8), 18. 

16. Hellborg, G., 1980, Beskrivning av dräkt för ålderdomshemsföreståndarinnor, 

utbildade av Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet. Åldringsvård, 31(16), 6. 

17. Hirsch, A., 1906, Kongressen för Fattigvård och folkförsäkring i Stockholm. Social 

Tidskrift : Organ för folkbildningsarbetet och de sociala frågorna, n:r 10, 337-345. 

18. Hirsch, A., 1931, Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet. Dess historia 

och verksamhetsformer. Tidskrift för fattigvård och annan hjälpverksamhet, 25, 

häfte 5, 289-363. 

19. Johansson, A., 1950, Kära kollegor! Svenska Socialvårdsförbundets 

Kamratförenings Medlemsblad, s. 1. 

20. von Koch, G. H., 1904, C. S. A. (Centralförbundet för Socialt Arbete.) Ett 

framtidsperspektiv. Social Tidskrift : Organ för folkbildningsarbetet och de sociala 

frågorna, n:r 4, 101-104. 

21. Magnusson, B., 2004, Social omsorg - arbetsfältet, yrkesområdet och ämnet 

speglat i yrkestidskriften Social Omsorg under 1990-talet. D-uppsats i Social 

omsorg, Luleå tekniska universitet. 

22. Motioner till årsmöten 

23. Nilsson, M-L., 1974, Redaktionen avgick! Åldringsvård, 25(8), 19. 

24. Petersson, V., 1965, Arbetsklänningen. Svenska Socialvårdsförbundets 

Kamratförenings Medlemsblad, 16 (2), 4. 

25. Protokoll fört vid Svenska Fattigvårds- och Barnavårdsförbundets 

Kamratförenings extra möte den 24 febr. 1947. 

26. Protokoll fört vid extra möte med FSÅ den 29/8 1968 i Konserthusets lilla sal 

Stockholm. 

27. Protokoll från möte med SKTF. 

28. Redax, Redaktionskommittén, 1974, Frågor till vårdskolor m.fl. Åldringsvård, 25(1), 3. 

29. Redax, 1974, Vad säger FSÅ:s styrelse? Åldringsvård, 25(3), 10. 

30. Redax, 1974, Redaktionskommittén avgår. Åldringsvård, 25(4), 10. 

31. Rosenberg, S.,1919, En återblick på förbundets tio utbildningskurser. Svenska 

fattigvårdsförbundets tidskrift, häfte 1, 7-13. 

32. Rosenberg, S., 1931, En återblick på förbundets utbildning av föreståndarinnor 

för ålderdomshem och barnhem. Tidskrift för fattigvård och annan hjälpverksamhet, 

25, häfte 5, 387-389. 

33. Sjöberg, B., 1997, Nu finns FSO på internet. Social Omsorg, 47 (1), 16. 

34. Sjöberg, B.,1997, ~Internet~. Social Omsorg, 47 (2), 16. 

35. Sjöström, K-G., 1973, Uniformerad och broschprydd? Åldringsvård, 24(2), 7-9. 

36. Skrivelser till och från föreningen mellan 1941 och 1982 

37. Social Tidskrift, 1905, En omröstning i fattigvårdsfrågan. Social Tidskrift : 

Organ för folkbildningsarbetet och de sociala frågorna, n:r 9, 314-316. 

38. Social Tidskrift, 1905, En social fråga, som vinner terräng. Social Tidskrift : 

Organ för folkbildningsarbetet och de sociala frågorna, n:r 10, 366-367. 

39. Stadgar 2011 

40. Styrelseberättelse 1927 till 1970 

41. Styrelsen för FSÅ, Föreningen Sveriges Ålderdomshemsföreståndare, 1974, 

Styrelsen och principfrågorna. Åldringsvård, 25(4), 4-5. 

42. Styrelsen för FSÅ, 1974, Styrelsen svarar Hans Ahlman. Åldringsvård, 25(4), 8-9. 

43. Styrelseprotokoll 1920 till 1993 

44. SFBF, Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, 1928, Förbundsmeddelanden. 

Tidskrift för fattigvård och annan hjälpverksamhet, 22, häfte 5, 317-?. 

45. SFBF, 1930, Frågan om utbildning av manliga föreståndare vid fattiggårdar och ålderdomshem. 

Tidskrift för fattigvård och annan hjälpverksamhet, 24, häfte 2, 109-110. 

46. SFBF, 1930, Förbundsmeddelanden. Tidskrift för fattigvård och annan hjälpverksamhet, 

24 häfte 5, 343-344. 


25, häfte 5, 399-? 


28 häfte 1, 48-50. 

49. SFBF, 1936, Ny ledarinna för Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets 

utbildningsverksamhet utsedd. Tidskrift för fattigvård och annan hjälpverksamhet, 

30 häfte 4, 206-207. 

50. SFBF, 1936, Kursen för utbildning av föreståndarinnor för ålderdomshem. : Ny 

tidsindelning beslutad. Tidskrift för fattigvård och annan hjälpverksamhet, 30 häfte 

6, 329-331. 

51. SFBF, 1942, Förbundets förutvarande elever. Tidskrift för fattigvård och annan 

hjälpverksamhet, 36 häfte 6, 239-240. 

52. SFBF, 1946, Avslutning av kursen för föreståndarinnor vid ålderdomshem. 

Tidskrift för fattigvård och annan hjälpverksamhet, 40, häfte 3, 112-113. 

53. SFBF, 1946, Från SFBF:s verksamhet åren 1932-1946. Tidskrift för fattigvård 

och annan hjälpverksamhet, 40, häfte 5, 156-161. 

54. SFF, Svenska fattigvårdsförbundet, 1907, Svenska fattigvårdsförbundet. Dess 

uppkomst och hittillsvarande utveckling. Svenska fattigvårdsförbundets tidskrift, 

häfte 1, 18-22. 

55. SFF, 1907, Svenska fattigvårdsförbundets platsförmedling. Svenska fattigvårdsförbundets 

tidskrift, häfte 2, 107. 

56. SFF, 1908, Praktisk utbildning i fattigvårdsarbetet. Svenska fattigvårdsförbundets 


57. SFF, 1908, Svenska Fattigvårdsförbundets första halfårskurs. Svenska fattigvårdsförbundets 


58. SFF, 1909, Program för Svenska Fattigvårdsförbundets andra praktiska utbildningskurs 

för blifvande föreståndare och föreståndarinnor vid fattigvårdsanstalter. 

Svenska fattigvårdsförbundets tidskrift, häfte 1, 42-43. 

59. SFF, 1910, Kerstin Hesselgren. Svenska fattigvårdsförbundets tidskrift, häfte 1-2, 

82-84. 

60. SFF, 1910, Förbundsmeddelanden. Svenska fattigvårdsförbundets tidskrift, häfte 

1-2, 82-84. 


1, 42-43. 


2-3, 129-132. 

63. SFF, 1912, Program för Svenska Fattigvårdsförbundets femte utbildningskurs för 

blivande föreståndare och föreståndarinnor vid fattigvårds- och barnavårdsanstalter. 

Svenska fattigvårdsförbundets tidskrift, häfte 3-4, 225-227. 


5, 200-202. 

65. SFF, 1916, Program för Svenska Fattigvårdsförbundets nionde utbildningskurs 

för föreståndarinnor vid fattigvårdsanstalter och barnhem. Svenska fattigvårdsförbundets 

tidskrift, häfte 2-3, 102-104. 


3-4, 103-105. 

67. SFF, 1919, Ett elevmöte sommaren? Svenska fattigvårdsförbundets tidskrift, häfte 5, 129. 

68. SFF, 1920, Svenska Fattigvårdsförbundets första allmänna elevmöte. Svenska fattigvårdsförbundets 


69. SFF, 1920, Det planerade elevmötet 1920. Svenska fattigvårdsförbundets tidskrift, 

häfte 1, 26-27. 

70. SFF, 1922, Bedrägligt förfarande. Svenska fattigvårdsförbundets tidskrift, häfte 

6, 234. 

71. SFF, 1922, Donation till förmån för förbundets förra elever. Svenska fattigvårdsförbundets 



2, 83-84. 

73. SFF, 1923, Reglemente för Vilo- och rekreationsfonden för av Svenska 

Fattigvårdsförbundet utbildade föreståndarinnor. Svenska fattigvårdsförbundets tidskrift, 

häfte 1, 34. 


3-4, 140-142. 

75. SFF, 1925, Sv. Fattigvårdsförbundets Elevförenings vilohem. Svenska fattigvårdsförbundets 


76. SFF, 1925, Redovisning för bidrag, skänkta till Sv. Fattigvårdsförbundets 

Elevförenings vilohemsfond efter uppropet i tidskriftens förra nummer. Svenska fattigvårdsförbundets 


77. SFF, 1925, Redovisning för bidrag till Svenska Fattigvårdsförbundets Elevförenings 

vilohemsfond. Svenska fattigvårdsförbundets tidskrift, häfte 3, 140-141. 

78. SFF:s arbetsutskott, 1908, Svenska Fattigvårdsförbundets första halfårskurs. 

Svenska fattigvårdsförbundets tidskrift, häfte 2, 77-81. 

79. SFF:s arbetsutskott, 1909, Arbetsutskottets redogörelse för Svenska 

Fattigvårdsförbundets verksamhet under år 1908. Svenska fattigvårdsförbundets 


80. SFF:s arbetsutskott, 1916, Sv. Fattigvårdsförbundets arbetsutskotts redogörelse 

för verksamheten 1915. Svenska fattigvårdsförbundets tidskrift, häfte 2-3, 83-94. 

81. SSF, Svenska Socialvårdsförbundet, 1950, Förbundets yttrande över 

Socialstyrelsens utredning angående personal vid ålderdomshem. Svenska 

Socialvårdsförbundets Tidskrift, 44 häfte 6, 315-320. 

82. SSF, 1957, Utbildningen av föreståndarinnor : Åldringsvårdsutredningens 

förslag om förbundet som huvudman tillstyrkt av Kungl. Maj:t. Svenska 

Socialvårdsförbundets Tidskrift, 51 häfte 1, 29-30. 

83. VERKSAMHETSBERÄTTELSE FÖR FSS 1979-1980. 

84. Verksamhetsplan 1980-81. 

85. Årsmötesprotokoll mellan 1924 och 1993 

86.Överenskommelse mellan Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund (SKTF) och 

Föreningen Sveriges Ålderdomshemsföreståndare (FSÅ) angående bevakningen av 

medlemmars i FSÅ fackliga och yrkesmässiga intressen, 24/4 1969.

Posttidning B 

Vid obeställbarhet sänd tidningen åter till avsändaren. 

Avsändare: FSO, c/o SKTF, 

Att: Ewa Lindgren, Box 7825, 103 97 Stockholm 

Från vilohemsfond till stipendiefond 

Efter att föreningen avvecklat det vilohem man 

arbetat för ända sedan starten, återstod både 

inventarier och pengar. Även om frågan om 

ett vilohem från 1940-talet och framåt får allt 

mindre utrymme i föreningens dokumentation 

är inte frågan avförd från dagordningen. 

I verksamhetsberättelsen från 1941 skriver 

styrelsen ”De oroliga tider, som varit 

rådande har gjort att styrelsen ej kunnat 

företaga något i vilohemsfrågan trots att 

behovet av ett sådant hem tycks vara 

mycket stort”. Vid årsmötet två år senare 

var den allmänna åsikten att ”ett vilo- och 

ålderdomshem ej skall avskrivas utan ställas 

på framtiden. Men för att nu kunna 

hjälpa en del kamrater som äro i behov 

därav beslöt mötet att nu tillgängliga 

medel få utdelas till detta” 85 . 

Understödsfond 

Under 1947 väcker styrelsen frågan om 

att ombilda vilohemsfonden till en understödsfond, 

men frågan bordläggs till nästa 

årsmöte 25, 85 . Vid årsmötet 1948 godkändes 

förslaget, och förslag till stadgar 

föredrogs och godkändes. Vid årsmötet tio 

år senare, 1959, beslutades att ”pengarna 

på sparkasseböcker överförs till understödsfonden”. 

Kassören uppmanade också 

medlemmar att meddela namn på behövande 

kamrater. Ibland omnämns understödsfonden 

som hjälpkassan. 

Föreningens inventarier diskuterades 

under årsmötet 1952, och då fick styrelsen 

i uppdrag att utreda frågan i samråd med 

äldre kamrater och eventuellt anordna ett 

lotteri. Styrelsen beslutade att i samband 

med årsmötet 1953 anordna tombola 

med 500 lotter à 1 krona med föreningens 

inventarier som vinster. Lotterierna 

inbringade 530 kronor 43 . Det framgår 

inte i protokollet till vilken kassa dessa 

pengar fördes. 

Studiefond 

En medlem, Olga Lundberg, hade skänkt 

föreningen 2000 kronor ”av tacksamhet 

för vad utbildningen givit henne”. 

Årsmötet 1958 beslutade att dessa pengar 

skulle utgöra ”grunden i en studiefond för 

elever vid Svenska Socialvårdsförbundets 

utbildningskurs samt för vidareutbildning 

av föreståndarinnor utbildade genom 

Svenska Socialvårdsförbundet.” 

De linnevaror som återstod efter fören- 

ingens vilohem beslutade årsmötet 1958 

sälja, och att behållningen skulle läggas 

”till den beslutade stipendiefonden.” 85 . 

Vad som åsyftades angående placering för 

behållning av försäljning av linnet är förmodligen 

den studiefond som diskuterats 

tidigare under mötet (§ 17). Men fortfarande 

vid styrelsemöte i januari 1964 finns 

inventarier kvar. Då beslutar styrelsen att 

ta med dessa till kommande årsmöte och 

sälja dem 43 . 

Redan nästa år diskuterades fonderna 

igen. I årsmötesprotokollet 1959 § 13 

anges att ”användningen av pengarna i 

fonderna diskuterades, eventuellt skulle 

en studiefond bildas” och styrelsen fick i 

uppdrag att arbeta vidare med frågan. I 

mars påföljande år, då styrelsen diskuterar 

en ansökan, finns ytterligare tecken på att 

man med de två begreppen avser samma 

sak. I styrelseprotokollet står: ”…bidrag 

ur stipendiefonden till omskolning vid 

Stenby. Då studiefondens stadgar ännu 

inte äro utformade hänvisas till hjälpkassan.” 

43 . 

Under årsmötet 1972 kom en erinran 

från revisorerna. I revisionsberättelsen 

påpekar dessa att de enda inkomsterna 

är avgifter för medlemskap och möten 

samt räntor, och att dessa borde täcka 

utgifterna 36 . De påpekar att skadorna 

från mötet i Malmö, vilket torde vara 

årsmötet 1970, bör repareras snarast. 

”De pengar som då förbrukades togs ur 

Understödsfonden, vilka äro bundna till 

stadgar och icke får brukas till annat ändamål 

än vad stadgarna säger. Dessa fondmedel 

har ytterligare sjunkit under senaste 

räkenskapsåret. Studiefondens avkastning 

skulle kunna användas för studiedaga, 

varför vi anser att medel bör överföras till 

Understödsfonden som återbetalning på 

denna skuld. Studiefonden är ju även bunden 

av stadgar, varför endast avkastningen 

kan förbrukas.” 

Stipendiefond 

Tre personer ur styrelsen skrev en motion 

till årsmötet 1974, där de föreslog förändringar 

avseende fonderna. Motivet var att 

understödsfonden inte nyttjades av medlemmarna, 

vilket motionsskrivarna antog 

berodde på att de sociala förmånerna blivit 

utbyggda så medlemmarna därigenom 

fick ”tillräckligt ekonomiskt stöd.” 

Enligt § 8a i årsmötesprotokollet från 

Ansökan om medlemskap gör du på www.fso.nu 

1974 beslutade årsmötet: 

att styrelsen får i uppdrag att ansöka om 

att understödsfonden slopas och att innestående 

medel överförs till studiefonden 

att samtidigt ansöka om att studiefonden 

får ändra namn och kallas stipendiefond 

att styrelsen får i uppdrag att utarbeta nya 

stadgar att föreläggas vid nästa årsmöte. 

Den ansökan styrelsen skickade till 

Kungl Kammarkollegiet, tycks inte finnas 

bevarad. Dock har svar kommit i 

en skrivelse daterad 17/10 1974, där 

Kammarkollegiet efterfrågar kompletterande 

uppgifter. Den 3/1 1975 skickar 

styrelsen de efterfrågade uppgifterna. 

Vid årsmötet 1976 beslutades att godkänna 

styrelsens förslag på stadgar för 

stipendiefonden, och under ett styrelsemöte 

i maj 1977 framgår att länsstyrelsen 

fastställt stipendiefondens stadgar samt att 

styrelsen skulle föreslå årsmötet att utse 

stipendiefondens styrelse. Denna stipendiefond 

finns alltjämt kvar, och såsom det 

varit med såväl stipendiefonden som det 

tidigare varit med såväl understödsfonden 

som studiefonden har föreningens styrelse 

av årsmötet utsetts till styrelse för stipendiefonden. 

ÅSA VIDMAn 

Valberedningen informerar 

FSO:s årsmöte beslutade att godkänna valberedningens 

nomineringar se Social Omsorg nr:1/2011, 

samt hemsidan www.fso.nu. 

undertecknade i valberedningen blev omvalda 

för ett års mandatperiod, det innebär att vi nu är 

två ledamöter. 

Tidningen Social Omsorg kommer inom kort att 

bli webbaserad, där finner ni den fortlöpande informationen 

från valberedningen. 

eftersom alla kretsar är nedlagda, har valberedningen 

större behov av kontakt med medlemmar 

ute i landet, då hemsidan blir vårt enda sätt att ge 

er information. 

Om du är intresserad eller känner någon som Du 

vill nominera till det ideella arbetet i FSO så kan 

Du kontakta oss under hela verksamhetsåret, vi tar 

tacksamt emot era förslag. Informera era kollegor 

och övriga intresserade att gå in på hemsidan. 

Vi är även tacksam för hjälp med rekrytering av 

nya medlemmar! 

Valberedningen vill också ta tillfället i akt att 

tacka för gott samarbete under åren som gått. 

Hälsningar från valberedningen 

Sigrid näslund-Tunegård, tunegard@spray.se 

070-394 14 20 

Vivi-Anne öquist, vivi-anne.oquist@swipnet.se 

070-352 81 86

Föreningen Social Omsorg

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?