Kapitel 1 - Duo Dito

Utdrag ur Efterspel från Helenas blogg: http://copyright-hd.blogspot.com/

Prolog
Hon släcker taklampan och ser sig omkring. De levande ljusen fladdrar svagt i brisen från det
halvöppna fönstret. Tyllgardinerna är oskuldsfullt vita och skira. Som en bruds slöja. De
döljer nästan sensommarnattens heta mörker utanför.
Han väntar henne. Uppfylld av förväntan sätter hon sig i soffan och tar hans hand. När hon
böjer sig fram för att kyssa den, glimmar vigselringen till och hon ler. Med en lidelse, ovanlig
för henne, lägger hon hans hand på sitt bröst. Det känns så mycket bättre än förut. Hennes
andhämtning blir genast snabbare.
***
Det enda som hörs är hennes egna tunga andetag och hjärtat, som trots allt fortfarande slår.
Under täcket är det varmt och tryggt. Hon är svagt medveten om röster och människor i
världen utanför. Det talas. Till henne eller om henne med dämpade, oroliga röster. Inget av
detta berör henne. Hennes värld är begränsad till nästa andetag och hjärtslag. Hon kämpar hårt
för att fly in i sömnen igen. Ett svagt leende av lättnad far över hennes ansikte när hon känner
att hon når sitt mål.
Nästa gång hon vaknar upp ur sin dvala är det tyst i rummet. Hon kan inte få luft. Panikslagen
kastar hon täcket åt sidan. Det hjälper inte. På vingliga ben tar hon sig fram till fönstret, sliter
gardinerna åt sidan och öppnar mot nattens mörker. Med djupa, giriga andetag insuper hon
den friska, daggrika luften. Hon kan inte få nog. Hon öppnar fönstret på vid gavel och lutar
sig ut. Sakta känner hon hur paniken rinner av henne och ersätts av ett skrämmande lugn.
Han är borta.
”Mamma! Vad gör du?”
”Kim…” Sophias röst kvävs nästan. ”Kom!”
Dottern springer fram och Sophia tar henne i famnen. I det vita nattlinnet ser Kim ut som en
liten frusen ängel. Hon snyftar tyst och Sophia smeker lugnande hennes blonda lockar. Kim
har aldrig tidigare sett sin mamma så upprörd och det gör henne rädd.
”Så…” tröstar Sophia. ”Allt kommer att bli bra.”
I samma stund som hon uttalar orden, inser hon att hon inte själv tror på dem. Insikten gör
henne smått panikslagen igen. Hur ska det någonsin kunna bli bra igen?
”Kom till mormor, Kim”. Sophias mamma, Birgit, tar det oroliga barnet om axlarna och
leder henne mot dörren. Där stannar Birgit till och tittar frågande på Sophia. Sophia tar sig
samman och svarar på moderns outtalade fråga med ett blekt leende. Hennes ögon är
1

ödgråtna och hennes konstfulla frisyr är upplöst. Det långa mörka håret hänger i outredda
testar kring hennes smala axlar.
”Jag klarar mig, mamma. Läs en saga för Kim är du snäll!” Sophia tvekar. Hon är inte säker
på att hon vill höra svaret på frågan hon måste ställa. ”Har han…?”
”Nej, älskling. Försök att sova lite till!”
Kapitel 1 - Bröllop
Hon tar några danssteg över golvet och svänger lite extra med den vackra, vita kjolen. Den
ser ut som en sommaräng med små blommor runt om. Brodyr, har hon fått lära sig att det
heter. Aldrig någonsin har hon varit så finklädd förut. Det blonda håret är korkskruvigt som
Madickens och i rosetten sitter en liten vit ros. Med lätta steg springer hon ner för trappen.
”Mamma, se på mig. Är jag inte fin?”
Mamman vänder sig sakta om. Hennes långa släp ringlar sig bakom henne. Slöjan är
inflätad i hennes mörka hår och böljar som ett vattenfall ner över hennes rygg.
”Å, vad du är vacker… Du ser ut som en drottning!” säger flickan andlöst. Mammans
välsminkade ansikte löses upp i ett leende.
***
Sophia känner sig som en drottning när hon får hjälp av Erik ur vagnen. Kusken har påpassligt
kört ekipaget ända fram till porten vid Rådhuskällaren där bröllopsfesten ska vara. Sophias
mamma Birgit är änka men har ett stort umgänge. Det är hon som ordnat med häst och vagn.
Alla gästerna vill fotografera brudparet. Tillsammans med Kim, som är brudnäbb, poserar
Erik och Sophia framför hästekipaget. Kim är söt som en liten prinsessa i sin vita klänning,
tänker Sophia när hon ser sin uppspelta dotter. När man bara är 7 år måste allt detta vara ett
stort äventyr. Det är det förresten när man är 29 också.
Sophia har aldrig känt sig så vacker som nu när hon strålar mot Erik och ställer sig på tå för
att kyssa sin nyblivne man. Den benvita klänningen är som en dröm och brudsminkningen var
värd varenda krona, det hade spegeln visat före bröllopet. Nöjd med resultatet konstaterade
hon då att hennes mörka hår kontrasterade snyggt mot den vackra brudslöjan. Eriks eleganta
frack framhäver hans vältränade axlar och smala midja. Han ser bättre ut än någonsin.
Solbrännan han fått under sommaren, gör att hans blonda hår och blåa ögon är iögonfallande.
När hon ser sin man skratta och skämta med gästerna, undrar hon hur hon lyckats fånga
2

hans intresse. Han är otroligt attraktiv och själv är hon egentligen ganska alldaglig. Dessutom
är hon blyg och lite försiktig medan, han är utåtriktad och framåt. Hon är förvånad över att
han valt henne. Men mest stolt.
Sophias största tillgångar är hennes intelligens och envishet, egenskaper hon verkligen har
fått pröva till det yttersta under de senaste åren som student. Att hon som ensamstående
mamma överhuvudtaget lyckats ta sin examen i beteendevetenskap, är beviset. Att hon
dessutom klarat studierna med glans, är ett smärre mirakel. Snart är sommaren över och då
ska hon påbörja sin nya tjänst på högskolan, samtidigt som hon ska ägna sig åt sin
doktorsavhandling. Det känns som om alla bitar i hennes liv äntligen fallit på plats.
När hon träffat Erik, knappt ett år tidigare, hade hon inte alls varit intresserad av något
förhållande utan haft fullt upp med Kim och sitt pluggande. Det dröjde innan hon föll för hans
charm. Av någon anledning kände han sig inte alls nedslagen av hennes svala intresse.
Tvärtom, fortsatte han att uppvakta henne allt mer intensivt. Att de inom ett år skulle ha
hunnit köpa hus och vara gifta, hade hon aldrig kunnat föreställa sig då.
”Sophia! Kan du inte klättra upp i vagnen igen, så vi får en bild när Erik hjälper dig ner!”
undrar en av Sophias studiekamrater. Hon gör som hon blivit ombedd. Erik står med en
hjälpande hand i beredskap som en äkta gentleman.
”Mamma. Jag vill också!” säger Kim och de hjälper henne upp i vagnen under skratt.
”Nu har jag båda mina vackra flickor i samma vagn! ” säger Erik på skämt.
”Passa dig!” säger en av Eriks arbetskamrater. ”Liten tuva stjälper ofta stort lass.”
Gästerna skrattar gott och fotoblixtarna bländar. Kusken får hålla hästen lite extra för att
lugna honom. Men bilderna på mor och dotter blir ovanligt lyckade.
Ett par timmar senare är festen uppsluppen. Gästerna har ätit och druckit gott och brudparet
har kyssts otaliga gånger på begäran. Personalen har börjat duka av och snart är det dags för
dans och annan underhållning.
Sophia står och pratar med sin moster Agneta. Hon och hennes man har varit på en bussresa
till Italien och hon har mycket att berätta.
”Du och Erik borde unna er en bröllopsresa.” säger hon lite beskäftigt.
”Det får bli senare i så fall.” svarar Sophia. ”Nu går ju alla pengar till renoveringen av huset.
Och bröllop är inte billigt heller…”
”Nej, det är klart!” säger mostern. ”Men jag tror ni skulle älska Italien. Och lilla Kim kan
säkert vara hos mormor. Det finns så mycket vackert att se och i vindistrikten…”
Sophia slutar lyssna. Hon har fått en obehaglig känsla av att något är fel. Nackhåren reser
3

sig och hon ser sig sökande omkring. Allt hon ser är festklädda vänner och släktingar som
minglar och har trevligt.
”…och skulle ni komma till Venedig så måste ni bara åka gondol. Det är så romantiskt att
jag önskade att gubben och jag varit 30 år yngre.”
”Förlåt.” avbryter Sophia snabbt.”Men jag måste fråga min mamma om en sak. Vi får prata
mer sen. Krama om morbror Lars och hälsa från mig!”
Hon skyndar sig fram till sin mamma i andra änden av lokalen.
”Vet du var Kim är?” undrar hon oroligt.
”Ja, hon leker med de andra barnen där borta.” säger Birgit och pekar.
”Okey. Va’ bra att du håller koll på henne.” Sofia andas ut. ”Men var är Erik? Jag har inte
sett till honom sedan de serverade kaffet.”
”Han är kanske i baren. Jag vet inte?”
”Jag går dit och kollar läget.”
När Sophia ser ytterligare en moster närma sig, så smiter hon ut till baren innan hon riskerar
att fastna i ändlösa diskussioner igen. I baren står flera av Eriks jobbarkompisar och
stämningen är hög. De flesta har hunnit förfriska sig ordentligt vid det här laget.
”Nej, men – här kommer ju bruden!” säger Kalle som ikväll är ändå gladare än vanligt. ”Får
man en kyss?”
”Nej du. Du hade din chans utanför kyrkan.” skrattar Sophia. ”Nu är det för sent!”
”Nej, det är väl aldrig för sent!” säger någon hon inte känner igen sedan tidigare. Han tar tag
i henne och försöker tvinga till sig en kyss.
”Lägg ner, Pettersson!” säger någon med farligt lugn röst.
”Vad då? Får man inte stjäla en liten kyss av bruden?”
”Släpp mig!” Sophia vänder bort ansiktet för att undvika hans spritstinkande andedräkt. När
han ändå inte släpper henne, stampar hon hårt med sin klack på hans ena fot.
”Aj! Vad i helvete?” skriker han ilsket och vänder sig hotfullt mot Sophia.
Plötsligt slår hans huvud i bardisken och han hålls fast i ett stenhårt grepp med armen låst
bakom ryggen. Det är Jakob, Eriks närmaste kollega och vän, som lagt sig i striden.
”Våga inte ens tänka tanken!” väser Jakob i örat på den alltför fulle Pettersson. ”Tänker du
sköta dig nu?” Hans blå ögon är kyliga och hans mörka hår blänker i ljuset från bardisken.
”Visst…” säger Petterson spakt.
”Be bruden om ursäkt!” säger Jakob och vänder upp Petterson mot Sophia.
”Okey, okey… Förlåt!”
”Tack du!” säger hon ironiskt till Pettersson. Sedan tillägger hon, vänd mot sin räddare:
4

”Jag hade nog klarat det här alldeles utmärkt utan din hjälteinsats, Jakob!”
Hon vänder på klacken och går därifrån. Inom henne bubblar irritationen. Vem är han att tro
att hon behövde hans hjälp att ta hand om ett fyllesvin? Jakob är verkligen en helschyst kille
men det retar henne att han behandlar henne som en hjälplös liten flicka. Hon är varken
hjälplös eller liten.
Ute i foajén ser hon inte heller till Erik. Nu känner hon hur oron stiger. Hon förstår inte själv
varför. Han kan ju inte ha varit borta mer än någon timme. När någon tar tag i hennes arm
vänder hon sig snabbt om i förhoppning om att det är Erik. Men det är Jakob igen.
”Ville bara be om ursäkt för scenen där inne i baren!”
”Det är ingen fara! Han var ju bara full och dryg…”
”Jo, men jag tyckte han gick lite väl långt. Jag borde förstås ha fattat att du skulle klarat av
honom själv. Med dom klackarna, så…”
Sophia kan inte låta bli att skratta åt det dråpliga i att hon skulle behöva använda sina dyra
brudskor som livsfarligt vapen.
”Ja, det kändes nog. Stackaren!”
”Det hade han gjort sig förtjänt av!” säger Jakob och ler brett tillbaka. ”Var har du
brudgummen då?
”Jag vet inte var han gömt sig? Jag har inte sett till honom sedan kaffet. Har du?”
”Nej… Han har kanske tagit sig lite luft? Ska vi gå ut och se efter?”
”Där ligger i alla fall hans frackjacka.” säger Sophia och pekar på en stol.
”Då gäller det bara att hitta brudgummen själv nu då!” säger Jakob och så ger de sig ut på
jakt efter Erik.
Ett par timmar senare tvingas Sophia att inse att brudgummen är och förblir borta. De kan inte
finna honom någonstans i omgivningarna kring rådhuset – trots att alla gäster hjälper till att
söka efter honom. De hittar inte heller några spår efter honom eller någon som sett honom gå
därifrån. Erik är spårlöst försvunnen. Sophia förstår ingenting. Varför skulle Erik välja att
avvika från deras bröllopsfest?
”Oroa dig inte!” säger släkt och vänner. ”Han kommer säkert tillbaka snart. Kanske han fick
lite för mycket champagne i sig och har somnat i någon gränd…”
Hon förstår att de vill trösta men tror inte på dem. Hennes intuition är stark. Den säger
henne att något allvarligt har hänt Erik. Han skulle aldrig frivilligt försvinna från sin egen
bröllopsfest. Djupt inom sig känner hon en ödesmättad visshet som hon helst inte vill lyssna
till: Erik kommer inte att komma tillbaka. Hon kämpar för att skaka av sig känslan.
5

Sophia sitter på stolen i hallen med Eriks frackjacka i knäet. Hon väntar på att få åka iväg
till polisstationen för att göra en anmälan. Jakob har ringt efter en taxi och har lovat att han
ska följa med henne upp på stationen. På avstånd hör hon några av de andra gästerna diskutera
vad som kan ha hänt. Sakta, som med ett par sekunders fördröjning, når deras ord så
småningom fram till Sophia.
”Han fick väl kalla fötter?” säger någon.
”Då borde han väl smitit före bröllopet! Eller?” svarar en annan småskrattande.
”Han kanske bara ångrade sig?” säger den förste med leende röst. ”Ville väl inte fastna i
Svenssonfällan…”
Kan det vara så, undrar Sophia. Att han helt enkelt lämnat mig?
Kapitel 2 - Efterspel
Kvällssolen smeker trädtopparna och egentligen borde hon ha sovit för länge sedan men
ingen av de vuxna har haft tid att säga till henne. Med kroppen full av sprudlande
sockerdricksglädje dansar hon i stället barfota på den stora gräsmattan ner mot lusthuset vid
ån.
”Kom lilla vän så får jag se på din fina klänning!”
Hon känner sig lite blyg och stannar tveksamt i dörröppningen till lusthuset.
”Kan du snurra runt så att kjolen vippar?” frågar mammas nya man med snäll röst.
”Ja, det är världens bästa snurrkjol.” säger hon ivrigt och måste demonstrera. Hon är så
glad idag. Det är den bästa dagen någonsin.
”Oj, vad du kan snurra.” skrattar han medan hon snurrar varv på var tills hon blir alldeles
yr i huvudet. Hon sätter sig på golvet framför honom med en duns.
”Vilka bruna ben du har.” säger han.
”Ja… och MASSOR med myggbett har jag också fått.”
”Har du? Får jag se! Hur många är det?” undrar han.
”Vet inte…” Hon vill inte erkänna att hon inte kan räkna så bra.
”Kom så ska vi räkna dem!”
Hon reser sig från golvet och går fram till honom. Hon är inte riktigt säker på vad han
menar. Mamma brukar inte räkna hennes myggbett.
”Ett, två, tre… Lyft upp kjolen så att jag kan se ordentligt!” säger han.
Hon gör som han säger. Ivrig att vara till lags. Kjolen når nästan ända upp till pannan.
”Fyra, fem, sex… Det var värst vad många du har!” Han skrattar lite konstigt. ”Vänd på
6

dig nu så får jag räkna andra sidan.”
Hon gör som han säger men glömmer att dra upp kjolen.
”Kjolen, dumsnut!” påminner han. ”Och kom lite närmare… sju, åtta, nio, tio… Böj dig
framåt. Såja… Du är allt en liten ängel, du.”
Hans röst låter konstig och hon blir rädd att hon gjort något fel. Hon vänder sig om för att
fråga honom hur många myggbett hon har.
”Stå still!” väser han med sträng röst.
Hon böjer sig snabbt framåt igen, med kjolen högt upplyft och blundar så hårt hon kan.
Med slutna ögon kastar sig Sophia oroligt fram och tillbaka i sin gamla flicksäng, fångad i
drömmens värld.
”Han fick kalla fötter…”
”Han ångrade sig…”
”Haha… Svenssonfällan… Hahaha…”
***
Replikerna ekar overkligt realistiskt, så som de bara kan göra i en riktigt levande mardröm.
Det ondskefulla skrattet följer henne upp för trappen i polishuset när hon med tveksamma steg
går för att anmäla sin nyblivne man försvunnen. Plötsligt ser hon sig själv, utan den vackra
brudklänningen, i minimal, vit BH, stringtrosor, stay-ups och de dyra brudskorna.
”Klart han inte är försvunnen – Han måste ha gett sig av frivilligt av någon orsak!” säger
poliskommissarie Whilman lugnande. ”Han är ju polis. Han vet att skydda sig från buset! Vi
kan inget göra ännu i vilket fall som helst…”
Eriks alla poliskollegor samlas runt henne. Deras tisslande och tasslande stiger i volym.
”Han har lämnat henne… Vi kan inget göra… Hahaha…”
I polishusets inglasade trappa ekar skrattet högre och högre. Hon försöker skamset dölja sin
nakenhet med brudbuketten.
”Han har inte lämnat mig!” skriker Sophia till sitt försvar. Men skrattet ökar bara i styrka.
”Han har inte lämnat mig!”
”Vakna Sophia. Vakna nu!” Birgit skakar hennes axel. ”Du drömmer, Sophia!”
”Mamma… Han kan väl inte ha lämnat mig? Inte han. Inte så…” snyftar Sophia.
”Älsklingen min…” säger Birgit och omfamnar ömt sin dotter. Hennes stålgrå hårslingor
7

landar sig med Sophias mörka bruna. ”Jag vet inte, vännen.” svarar Birgit ärligt. ”Han har
inte hört av sig, ännu…”
”Kim…?” Sophias fråga dör ut.
”Kim sover i sitt rum.” lugnar Birgit.
Sophia låter sig omfamnas av sin mamma och är i den stunden inte en dag äldre än sin egen
dotter. Långsamt övergår hennes förtvivlan till stilla gråt.
Sophia klarar inte av att sitta overksam. När halva dagen gått utan att de hört något från
varken Erik eller polisen, bestämmer hon sig för att åka hem och lämnar Kim i tryggt förvar
hos mormor Birgit. Sophia behöver få vara ensam ett tag för att försöka samla tankarna. I
deras, hennes och Eriks, gemensamma hem skulle hon kanske kunna komma på vad som var
orsaken till hans försvinnande. Dessutom kände hon ett orationellt behov av att få bekräftat att
Erik och hon faktiskt hade planerat en framtid tillsammans.
Hon rattar vant Eriks bil på vägen in mot stan. I hemlighet var hon glad över att Erik valt att
behålla den, trots att den inte direkt är någon familjebil. Mitt sista ungkarlsminne, brukar han
kalla den med ett ursäktande leende och den där pojkaktiga minen hon var så förälskad i. Jo, i
vanliga fall njuter hon verkligen av att köra hans Porsche men idag är tankarna upptagna på
helt annat håll.
Hade hon varit så kär att hon inte sett att han tvekade? Var det möjligt att hon hade drivit
allt det här med bröllopet och huset så hårt att han inte hade sett någon annan utväg än att
smita? Nej, hon kan helt enkelt inte misstagit sig så kapitalt. Det var snarare Erik som drivit
hela projektet med deras gemensamma framtid. För visst hade han väl älskat henne. Eller?
Medan hon kryssar förbi kyrkan och genom Faluns gränder tänker hon på dagen då de fick
nyckeln till huset. Det kändes som en evighet sedan men var i maj då körsbärsträdet
blommade. De hade varit ivriga som barnungar och sprang i kapp uppför trappen. När Sophia
skulle till att sätta nyckeln i låset stoppade han henne.
”Vill du gifta dig med mig?” frågade han helt oväntat. ”Eller vänta, vänta…”
Han ställde sig på knä på den kalla stentrappen. ”Så… Vill du, älskling?”
”Klart jag vill!” hade hon svarat utan tvekan.
När hon parkerar bilen på uppfarten noterar hon att körsbärsträdet bär frukt.
I köket är det precis lika stökigt som när de skyndade sig i väg till kyrkan igår. Hon går sakta
upp för trappen mot deras sovrum. Lite långsammare för varje steg. Rädd för vad hon ska
finna. Men även där är allt som de lämnade det. För säkerhets skull öppnar hon dörren till
8

Eriks garderob. Polisuniformen och skjortorna hänger prydligt på rad. I hyllorna trängs jeans
med träningskläder och boxerkalsonger i vanlig oordning.
Hon tar upp en tröja som landat på golvet och borrar in sitt ansikte i den. Doften är Erik och
hon känner att hon är nära att börja gråta igen. Beslutsamt skakar hon av sig känslan och
knölar in tröjan i garderoben. Hon känner på sig att hon kommer att få tid att sörja sedan. Nu
måste hon ta reda på vad som hänt. Hon måste få veta.
Frenetiskt börjar hon söka efter ledtrådar bland hans saker. Snabbt förvandlas rummet från
smått ostädat till fullständigt kaotiskt. Inget här. Kims rum. Allt som vanligt. Hon går vidare
till badrummet. Medan hon plockar bland utslitna rakblad, tomma tandtrådsförpackningar och
bomullstopps, slår det henne plötsligt: Eriks mobil. Den låg ju i frackjackan. Slängde hon inte
in den i bilen innan hon åkte från Korsnäs?
I bilens minimala baksäte hittar hon mycket riktigt Eriks kavaj med mobilen i innerfickan.
Den är nästan urladdad. Hon skyndar sig in i köket för att plugga i den. 7 missade samtal. 2
från henne, 3 från ett dolt nummer och 2 från ett främmande nummer som ringt idag. Hon
klickar på Ring.
”Ja, det är Anders.” svarar någon på klingande dalmål.
”Ursäkta men jag ringer för att jag ser att du sökt min man, Erik Stark.”
”Ja... Det är om bilen. Vi hade kommit överens om att byta idag på morgonen.”
”Byta?”
”Ja, han vill ju ha en familjebil och lite pengar emellan i stället. Hade visst planer på någon
resa med familjen… Har han ångrat sig, eller?”
Efter telefonsamtalet med bilbytaren bestämmer sig Sophia genast för att åka upp till
polisstationen. Nu är hon säker på att Erik inte försvunnit frivilligt. Hon får vänta en kort
stund utanför Whilmans kontor.
”Förlåt att du fått vänta.” säger Eriks chef Whilman medan han reser sig upp för att ta
Sophia i handen.
Kriminalkommissarie Whilman är en mager man i övre medelåldern som ständigt verkar
vara i tjänst. Poliserna skämtar om honom och säger att han är gift med sitt arbete. Och att
hans älskarinna heter ännu mer jobb. Men de säger det med hjärtat, för chefen är mycket
populär bland sina anställda eftersom han är så engagerad.
”Har du hört något av honom ännu?” undrar han.
”Nej. Men nu är jag alldeles säker på att han inte har försvunnit frivilligt!”
Hon berättar snabbt om det planerade bilbytet. Men aktar sig denna gång väldigt noga för att
9

säga något alls om vad hon känner på sig.
”Hmm…” Whilman rynkar pannan och harklar sig. ”Nej, det låter ju inte direkt som om han
planerat att försvinna… Jag ska se till att det går ut en efterlysning så snart som möjligt.”
”Tack!” säger hon, tar i hand och reser sig upp för att gå. Så kommer hon på en idé.
”Är det okey om jag kikar in i Eriks kontor?”
”Visst.” svarar Whilman redan upptagen med ett viktigt papper på sitt skrivbord. ”Öh…
Sophia, oroa dig inte. Och hör av dig om det dyker upp något nytt.”
”Javisst!”
Sophia går in på Eriks kontor och bläddrar lite otåligt bland pappren på skrivbordet. Inget
som ser ut att vara privat. Hon törs inte kika närmare bland de papper som verkar vara
rapporter. Men vänta lite… Vad är det där? En bokningsbekräftelse från Ulfshyttans
Herrgård? Va? De skulle ju inte… Hade han bokat ändå? Eller var det inte henne han hade
tänkt ta med sig till Herrgården?
I samma stund kommer Jakob in på rummet i full polismundering. Hon känner sig skyldig
som om hon hade gjort något väldigt olagligt.
”Se inte så rädd ut, Sophia! Jag tänker inte arrestera dig.”
Han ler och Sophia kan inte låta bli att le tillbaka. Det känns ovant.
”Hur är det? Har du inte hört något ännu?”
”Nej.” svarar hon och känner hur leendet snabbt stelnar till och försvinner.
”Jag var borta vid Rådhuskällaren och snackade lite mer med personalen idag. Kollade
omgivningarna och så… Men det gav inget.”
”Whilman tänker efterlysa honom nu.”
”Bra. Jag har också svårt att tro att han bara skulle ha stuckit! Varför skulle han, när han
precis gift sig med dig?”
Sophia känner hur hon blir alldeles varm inombord. Att Jakob inte tror att Erik ångrat att
han gift sig med henne, betyder oerhört mycket för henne. På något vis hade det faktiskt känts
som om de flesta nästan väntat sig att han skulle ångra sig. Som om hon - alldeles vanliga och
tråkiga Sophia - inte alls hade det en man som Erik sökte. Eller också var det bara hennes
egen osäkerhet som spökade igår.
Hon berättar om det planerade bilbytet för Jakob och de tittar tillsammans på bekräftelsen
från Ulfshyttans Herrgård.
”Jag kan hjälpa till.” lovar Jakob. ”Min semester börjar i morgon, då kan vi väl åka ner till
Ulfshyttan och kolla läget.”
10

När Sophia åker hemåt känner hon sig mer hoppfull än på länge. Eller för att vara exakt: Mer
hoppfull än hon varit sedan igår kväll vid den här tiden.
Kapitel 3 - Duktiga flickor
Hon vet att mamma kommer att bli arg över att den fina brodyrklänningen är förstörd. Men
kanske kommer hon inte märka om den saknas? Hon rullar ihop den till en hård boll och
gömmer den allra längst in i garderoben. Sedan sätter hon på sig sin tjockaste flanellpyjamas
och kryper ner i sängen med täcket uppdraget över huvudet.
”Nu måste du vara en duktig flicka och inte berätta det här för någon.” hade han sagt med
ett hårt grepp om hennes arm. ”Annars kan något hända med din mamma. Och då har du
bara mig kvar. Förstår du?”
”Ja…” hade hon svarat med gråten i halsen.
Hon är ju en duktig flicka som nästan alltid gör precis som de vuxna säger.
***
När morgontimmarna närmar sig känner sig Sophia inte alls lika hoppfull längre. Hon ligger
vaken och slits mellan ilska, skuldkänslor, oro och uppgivenhet. Ilska över misstanken att
Erik kanske lämnat henne på bröllopsfesten med berått mod. Skuldkänslor över att
misstanken överhuvudtaget finns hos henne. I nästa stund upplever hon oro – starkare än hon
någonsin upplevt tidigare. Tänk om Erik är skadad och behöver hjälp? Men mest av allt
känner hon uppgivenhet. Hennes intuition säger henne att hennes nyblivne man troligtvis är
utom all hjälp länge sedan.
Väckarklockan visar redan på 5.00 och det börjar bli för sent för att försöka sova något
denna natt. Med en suck inser hon att hon bara kommer att ligga vaken och vrida sig tills
klockan ringer. Hon tassar ner mot köket för att sätta på kaffebryggaren i stället. Ett ljud
utifrån får henne att stanna till och titta ut genom hallfönstret. Hon ser en svart skåpbil åka
iväg. Ett nytt tidningsbud. Ja, det är väl sommarvikarier överallt den här tiden på året, tänker
hon. Barfota springer hon ut till brevlådan för att hämta tidningen.
I brevlådan ligger visserligen Dala Demokraten men den har sällskap av ett stort, vitt kuvert.
”Vad sjutton är det här?” mumlar Sophia fundersamt för sig själv medan hon vänder och
vrider på kuvertet som är utan både adressat och avsändare.
11

En iskall rädsla drabbar henne hastigt och utan förvarning. Tänk om Erik ändå är kidnappad
och det här är kidnapparens krav? Eller är det Eriks avskedsbrev till henne, den övergivna
bruden? Dala Demokraten landar i det daggvåta gräset medan hon sliter upp kuvertet.
Först tror hon att kuvertet är tomt. Sedan ser hon en liten lapp som gömmer sig i ena hörnet.
När hon drar upp den ser hon en datautskrift som kort och gott lyder: Sista varningen!
Sophia förstår inte. Är varningen riktad till henne eller till Erik? Som i dvala tar hon med sig
meddelandet och den blöta tidningen in i huset och lägger dem på köksbänken. Med oseende
ögon stirrar hon sedan på meddelandet en lång stund. Varför ringer det en svag klocka av
igenkännande någonstans långt borta? Minnet gäckar henne.
Hade Erik blivit varnad tidigare? Och för vad i så fall? Hon sätter frånvarande igång
kaffebryggaren och en stund senare sitter hon uppkrupen i favoritfåtöljen med en kopp starkt,
svart kaffe. Hon borde nog ringa och berätta om meddelandet för Jakob. Eller Whilman. Men
det irriterar henne att hon inte kan komma på vad det nu är hon borde minnas. Dessutom är
det alldeles för tidigt för att ringa.
Hennes blick fångas av fotoalbumet på soffbordet. Med en outsägligt sentimental känsla
lyfter hon upp det och smeker den mjuka, slitna sammetsytan med pekfingertoppen. I albumet
finns bilder från när hon var liten. Från den tiden då hennes pappa fortfarande levde. Kvällen
före bröllopet hade Erik och hon tittat på bilderna. De hade suttit tätt tillsammans i soffan och
skrattat och skämtat. Det var inte länge sedan - Ändå kändes det som om det hela utspelat sig i
en helt annan tid. En tid av lycka och framtidstro.
”Du är dig precis lik, älskling!” hade Erik sagt med ett brett leende.
”Å, tack så hemskt mycket!” hade hon svarat med låtsad förnärmelse. ”Så du tycker inte att
jag förändrats ett dugg sedan jag var nio?”
”Nej, du är precis lika liten och söt fortfarande!”
Hon hade gett honom en leksam smäll på överarmen och snabbt vänt blad. Han hade skrattat
retsamt åt hennes barnsliga ilskeyttring och hon hade inte kunnat låta bli att le tillbaka.
”Var du pappas lilla, duktiga flicka?” frågade han.
”Ja, det var jag nog. Min pappa var ju en hjälte!” hade hon svarat med lite mer allvar.
”Var han?”
”Ja, han dog i tjänsten. Blev skjuten av en bankrånare när jag var nio. De säger att han
räddade livet på de kidnappade inne i banken. Hade det inte varit för honom så hade
förmodligen alla femton blivit skjutna…”
Erik drar henne hårt intill sig och kysser henne ömt på pannan.
12

”Men nu är du min lilla flicka.” viskar han i hennes öra.
”Och du är min hjälte!” hade hon svarat, delvis på skämt och delvis på allvar. För Erik var
en hjälte – inte bara i hennes ögon. Han hade vid ett flertal tillfällen fått utmärkelser i tjänsten
för sitt mod och sin rådighet.
Sophia slår upp sidan i albumet som Erik och hon tittat på. Där finns en bild på henne och
hennes pappa, taget bara några veckor innan han dog. Pappan är lång och stilig, klädd i sin
polisuniform. Rak i ryggen står han med en hand på sin lilla dotters axel. Sophia har sitt
långa, mörka hår uppsatt i en hästsvans och ser upp på sin far med en beundrande blick. Han
tittar däremot nästan övermodigt rakt i in i kameran. Ännu idag kan hon ana faderns nästan
alltid underliggande leende. En charmig värme som Erik också hade…
Hon blir alldeles kall inombords. Och sedan blir hon ångande varm som en kokande
bilmotor. Inte var det väl likheten med fadern som fått henne att falla för Erik? Med en
irriterad gest drar hon undan håret från sitt blossande ansikte. Det långa håret som hennes
pappa så ofta dragit retsamt i och sagt att hon var hans duktiga, lilla ängel. Det samma som
Erik brukat smeka och säga att det var hans vackra flickas största tillgång.
”Å, herregud!” stönar hon. Scenen från bröllopsfesten då Jakob behandlat henne som en
liten, försvarslös flicka dyker också upp i minnet. När hon tänker efter så är det faktiskt
många män i hennes liv som behandlat henne så. Allt för många. Flera av hennes lärare och
kurskamrater genom åren och ett antal bekanta. För att inte tala om kommissarie Whilman
som tydligt visat att han inte tar henne på allvar. Hennes före detta man Johan har även han en
smått överbeskyddande attityd mot henne. En gång i tiden hade det irriterat henne till
vansinne. Nu inser hon plötsligt att det måste vara hon som utstrålar något. En omedveten
önskan om en stark och beskyddande fadersfigur, kanske?
Hur i helvete kommer det sig att hon inte insett att hon, 29 år gammal, fortfarande försöker
vara pappas lilla, duktiga flicka? Hon, som alltid sett sig själv som stark och oberoende! Nu
minns hon studenten, bröllopet, Kims födelse, varje tenta hon fixat med glans – Allt som hade
fått henne att önska att hon kunnat få sin pappas stolthet, beröm och bekräftelse. Visserligen
saknar hon sin älskade pappa men han är död och ingen kan ersätta honom. Själv är hon för
länge sedan en vuxen kvinna. Det är ju helt absurt, tänker hon. Till och med ganska rubbat!
Kanske borde hon prata med en psykolog om det här?
Plötsligt slår det henne vad det är som legat och skavt i hennes minne ända sedan hon fick
meddelandet med varningen. Hon rusar upp med en så häftig rörelse att kaffemuggen nästan
välter. Det vita kuvertet! Hon har sett ett exakt likadant förut. Närmare bestämt i Eriks hand
13

en dag i förra veckan. En kallelse till psykologen, hade han sagt när hon frågat vad det var.
När hon sedan undrade varför han var kallad och hur det kom sig att kuvertet var utan både
adressat och avsändare, hade han svarat undvikande och mumlat något om diskretion på
jobbet och att orsaken var sekretessbelagd. Naturligtvis hade hon genast släppt ämnet. Nu vet
hon att hon måste hitta brevet!
Trots att Sophia systematiskt finkammar hela huset så hittat hon inte kuvertet. Med
spindelväv i håret och svetten droppande i pannan står hon nu i källaren framför de flyttlådor
som ännu inte blivit uppackade. Hon tar tag i arbetet med osviklig envishet. Låda efter låda
visar sig bara innehålla precis sådant man kan vänta sig av innehållet i en ouppackad flyttlåda.
Gammalt porslin, verktyg, prydnadssaker, elkablar, Kims babyleksaker och så vidare.
Sophia sätter sig ner på det kalla betonggolvet med en djup suck. Det här är lönlöst, tänker
hon. Erik måste ha tagit med kuvertet till jobbet eller kanske till och med slängt det. Precis då
hon tänker ge upp, får hon syn på ett kassaskåp under arbetsbänken. Det har hon inte lagt
märke till tidigare. Hon skyndar sig upp på fötter för att undersöka kassaskåpet men det är
förstås låst. Typiskt!
”Men vänta lite nu…” mumlar hon. När hon letat i kontoret där uppe tidigare, hade hon ju
hittat en okänd nyckel längst in i ena skrivbordslådan. Kan det vara rätt nyckel? På snabba
ben springer hon upp för trapporna och så lika snabbt ner igen. Med andan i halsen sticker
hon sedan nyckeln i låset, vrider om och hör hur det gnisslar till när den tunga metalldörren
långsamt öppnas.
”Förlåt Erik – Men jag måste!” viskar hon tyst eftersom hon känner sig skyldig när hon
böjer sig ner för att försiktigt kika in i skåpet. Det här är en typ av snokande som hon aldrig
skulle göra sig skyldig till om omständigheterna varit annorlunda. Att respektera varandras
privata zoner är oerhört viktigt. Men det är ju trots allt för Eriks skull…
I kassaskåpets mörka innandöme ligger det en svart pistol, ett par lådor med ammunition
och en liten svart bok. Inget vitt kuvert. Handvapnet vågar hon inte röra men boken har en
dragningskraft hon inte kan motstå. Kanske kan den ge någon information som kan hjälpa till
att hitta Erik? Men hon bli djupt besviken. Bokens sidor är fyllda av sifferkombinationer och
symboler som inte säger henne något alls. Informationen kan kanske vara krypterad och fullt
förstårlig för en insatt men för Sophia skulle sidorna lika gärna kunna vara fullklottrade av
hieroglyfer.
14

Whilman torkar svetten ur pannan och vrider sig olustigt på stolen där han sitter mittemot
Sophia i köket.
”Men varför i hela friden ringde du inte direkt?” frågar han igen med en irriterad underton
som plötsligt får Sophia att se rött.
”Jag ville hitta det andra brevet först!” svarar hon trots allt behärskat.
”Vi kunde ha sökt efter det, samtidigt som vi funnits här för att skydda dig. Du måste väl
förstå att du kan vara i fara, flicka lilla?”
”Jag är definitivt inte någon liten flicka och jag klarar mig alldeles utmärkt själv! Dessutom
vet jag att du inte tar mig på allvar. Så det fanns inget större skäl att ringa.” säger Sophia
trotsigt och reser sig upp. ”Och nu måste jag faktiskt göra mig i ordning innan Jakob kommer
hit och hämtar mig.”
”Sophia, om Erik är bortförd mot sin vilja, så kan du också råka illa ut.” säger Whilman
med orolig röst, samtidigt som han tar tag i Sophias arm. ”Jag tar det här på största allvar och
tänker sätta dig under bevakning - dygnet runt - tills den här historien är utredd.”
”Okey.” Sophia inser att det inte är utan orsak han oroar sig. Hon lägger lugnande sin egen
hand över hans, som fortfarande vilar på hennes underarm. ”Jag förstår.”
”Bra!” säger Whilman. ”Jag tar hand om allt. Gå upp och gör dig i ordning nu!”
Kapitel 4 - Drivkraft
”Aj… Mamma, det gör ont! Jag vill inte. Sluta!”
Hon försöker förtvivlat ta sig ur mammas hårda grepp. Men hon trycks ner på stolen igen
och det känns nästan som om huvudet ska trilla av när mamma drar i hennes hår.
”Sitt still, unge! Nu ska håret bort. Så får vi se om du ser ut som en ängel sedan.”
Mamma är riktigt arg och saxen blixtrar till angrepp gång på gång.
Vad har hon gjort för fel? Något väldigt hemskt måste det vara. Hon har ju inte berättat för
någon om vad som hände vid lusthuset. Och klänningen ligger kvar längst inne i garderobens
mörker. Det vet hon. Vad har hon då gjort för fel?
Det blonda änglahåret faller i drivor vid deras fötter.
***
Handfatet är överfyllt av mörka hårslingor. Drag för drag förvandlar trimmern Sophias frisyr
till något som närmast kan liknas vid en stubbad åker. Hon granskar sig själv i spegeln. Allt
15

det långa håret är borta. Hennes spegelbild känns främmande men hon tycker om vad hon ser.
Ansiktsdragen framträder med en styrka hon inte visste att hon ägde. De bruna ögonen är
stora och står i kraftig kontrast till hennes bleka hud.
Det syns tydligt i hennes ögon att hon inte tänker ge sig förrän hon har hittat sanningen.
Även om sanningen är obehaglig så ska hon ta reda på vad som hänt med Erik och varför.
Denna nya Sophia är inte längre en duktig, liten flicka. Hon är en kvinna med ett mål.
Hennes kritiska självinspektion avbryts av en signal ute på uppfarten. Motorljudet av
startande bilar säger henne att Whilman och hans poliser åker iväg nu. Äntligen! Först när det
ringer på dörren inser hon att det förmodligen är Jakob som löst av dem. En snabb koll på
klockan säger henne att det är drygt en halvtimme före utsatt tid. Hon drar på sig en gammal
T-shirt och springer ner för trappen. Utanför står mycket riktigt Jakob. Han har med sig sin
motorcykel.
”Är du inte färdig än?” säger han när hon öppnar dörren. Han håller fram en extra hjälm.
”Skulle du inte komma först vid tio?”
”Jo, men det är så fint väder att jag tänkte vi kunde ta hojen. Och jag är så sugen på att dra
en repa. Första semesterdagen, du vet…”
”Erkänn att det är Whilman som ringt dig och gett dig order om att hålla ögonen på mig!”
”Jo… Han vill inte att du ska vara ensam tills vi hittat orsaken till Eriks försvinnande. Och
det vill faktiskt inte jag heller! Jag hörde om brevet.”
”Okey. Men då får du vänta lite. Jag måste faktiskt ta en dusch innan vi sticker iväg.” säger
Sophia. ”Jag har hår över allt!”
”Utom på huvudet.” replikerar han med ett leende. ”Det passar dig!”
”Tack...” Sophia kan inte låta bli att småle tillbaka men vänder sedan snabbt hans
uppmärksamhet åt annat håll. ”Menar du verkligen att jag ska våga sätta mig bak på den där
racermaskinen?”
”Det här är ingen racermaskin. Det här är en touringhoj, så du kan vara lugn. Jag lovar att
du kommer att njuta av turen!”
”Hm… Okey.”
”Vänta, här ska du få…” Han öppnar ena packväskan och tar fram ett extraställ. ”Sätt på dig
det här efter duschen! Ta på dig något tight under skinnstället. Jag väntar här i solen på
trappen så länge.”
Sophia skyndar sig in i duschen. Utan närmare eftertanke tar hon sedan på sig ett par slitna
ljusa, jeans och en enkel vit topp. En långärmad tröja är kanske bäst att ta med också. Det kan
ju bli kallt till kvällen. En snabb blick i spegeln får henne att hejda sig. Hon ser ut som en
16

tanig tonårskille med stubb. Hon letar reda på ett par silverörhängen och ett matchande
halsband. Sedan drar hon ett par snabba drag med maskaran. Det ändrar intrycket.
När hon drar på sig skinnstället undrar hon varför hon egentligen bryr sig om vad hon ger
för intryck. Erik är ju borta. Föraningen hon hade från första stund, har vuxit sig allt starkare
under de gångna timmarna. Hon har bara ett mål just nu: Att ta reda på vad som hänt!
Sophia har aldrig åkt mc förut. Till att börja med är det svårt för henne att slappna av och bara
följa med i motorcykelns rörelser. Hon kryper närmare Jakob och är glad över att han är en
van förare. Det är landsväg första biten och först när de är halvvägs till Borlänge börjar hon
känna sig bekväm. När de passerar bron över Dalälven känner hon sig som ett med hojen.
De svänger av landsvägen och ger sig ut på de slingrande vägarna över Tunaslätten. En helt
ny värld öppnar sig. Dofterna från fälten där höskörden är i full gång slår emot henne med full
kraft. På avstånd ser hon flera små Faluröda gårdar som vykortsvackert avtecknar sig mot den
klarblå himlen. I en hage har några hästar sökt sig in i skuggan under ett träd. Det är redan så
varmt att asfalten ångar.
Känslan av frihet är obeskrivlig och Sophia undrar varför hon aldrig varit frestad att åka hoj
förut. Utan förvarning drabbas hon av skuldkänslor. Hur kan hon njuta så av livet när hon inte
vet om Erik mår bra? Eller om han ens lever? Att inte veta är det värsta hon vet. Hon sluter
sina ögon, som för att stänga ut allt det vackra i världen runt omkring.
Tänk om hennes intuition inte alls stämmer? Tänk om Erik i allra högsta grad njuter av
livet. Fast tillsammans med någon annan. Tanken smärtar men hon tvingar sig att fortsätta på
den inslagna tankebanan ändå. Vad är det som säger att han inte försvunnit frivilligt? Det
finns ju inte ett spår av honom. Tänk om han mitt i alla husrenoveringsprojekt och
bröllopsbestyr träffat någon annan?
Hon ser framför sig en bild av hur Erik sitter på en veranda med utsikt över en liten sjö. I
handen balanserar han en kopp kaffe och hans ansikte utstrålar tillfredsställelse och lycka.
Men vem sitter bredvid? Av någon anledning har hon svårt att framkalla en bild av den
kvinna som skulle ha fått Erik att göra så här. Nej, det stämmer inte…
Kan han ha haft ett liv hon inte kände till? Var han kanske missbrukare med skulder till
någon i den undre världen? Hon försöker föreställa sig hur Erik desperat försöker förhandla
med samvetslösa langare. Men inte heller den bilden känns trovärdig.
Vad återstår? Kunde det vara någon han burat in i sitt polisarbete? Någon som ville hämnas.
Det vet ju Sophia inte något om. Erik pratade sällan om de fall han jobbade med. Inte mer än
lite så där generellt ibland. Nej, han var trogen sin tystnadsplikt till 100 %. Det där med
17

tänkbara hämndkandidater var säkert något Whilman skulle komma att titta närmare på.
Jakob är en ängel som vill hjälpa henne. Hon undrar varför Erik och han inte umgås mer
privat. Kanske tycker Erik att Jakob är för snygg. Hon har märkt att han gärna själv vill vara
den som drar till sig uppmärksamheten. Ibland har hon nästan misstänkt att det är därför han
valt henne. Men så har hon genast slagit bort tanken som barnslig.
Just nu är hon tacksam över att Jakob är så stark och trygg. Ett kvinnligt svaghetstecken
som hon inte brukar acceptera hos sig själv i vanliga fall. Hon har alltid känt sig stolt över att
klara sig själv och inte behöva någon. Stolt över att hon med hjälp av sin logik och kunskap
kunnat ordna upp de flesta situationer i sitt liv. Men just nu är det skönt att inte vara ensam.
Sophia lutar sig mot Jakobs rygg och bestämmer sig för att sluta spekulera. Det enda sättet
att få veta vad som faktiskt hänt, är att hitta Erik.
Framför dem ligger Ulfshyttans Herrgård på en halvö mitt i det gröna, sommarsvenska
landskapet. Den gulputsade fasaden andas historia och dess sagotorn reser sig stolt mot
himlen. Trädgården är lummigt blommig och ett gulmålat lusthus blickar med upphöjt lugn ut
över det glittrande vattnet i Ulfssjön.
Benen känns stumma när Sophia kliver av mc:n. För ett ögonblick upplever hon något som
påminner om sjösjuka. Benen vill inte riktigt bära och hon blir yr. Jakob ser att hon bleknar
och sträcker snabbt fram en arm för henne att stödja sig på.
”Andas!” säger han omtänksamt. ”Sträck lite på benen så kommer de i gång.”
Hon gör som han säger och det funkar faktiskt nästan omgående.
”Tack!”
”Ta av dig skinnstället så går vi in.”
Sophia känner hur spänningen stiger. Tänk om Erik ändå är här? Han kanske sitter där inne i
den ombonade matsalen och äter lunch i godan ro. Å, vad skönt om hon kunde få bli riktigt
arg på honom och slippa all oro.
De ringer på klockan i receptionen. På avstånd hörs en radio:
”…och så till de lokala nyheterna. Dalapolisen utfärdar nu en efterlysning av den 33-årige
polisman och falubo som anmäldes försvunnen i fredags kväll. Han försvann från sin
bröllopsfest på Värdshuset Rådhuskällaren i centrala Falun. För närvarande finns ingen
misstanke om brott då inget klart tyder på att han blivit bortförd mot sin vilja, säger
poliskommissarie Whilman vid Falupolisen. Vi kan dock inte utesluta brottsmisstanke förrän
vi kommit i kontakt med den 33-årige polismannen. Han är av medellängd och - vikt, är blond
18

med skägg och var vid försvinnandet klädd i frackskjorta och svarta byxor. Har du
upplysningar som kan hjälpa oss att finna honom – Ring polisens tipstelefon!”
Någon skruvar ner volymen och så hör de snabba steg närma sig från de bakre regionerna.
Sophia tittar på Jakob. Hon har inte drömt. Även han har uppfattat meddelandet. Nu är Erik
äntligen officiellt efterlyst.
En parant dam i 50 årsåldern hälsar dem med ett välkomnande leende. Om inte Sophia varit
så uppfylld av radiosändningen hon nyss hört, skulle hon ha noterat att värdinnans klädsel är
oklanderligt elegant och att hennes mörka hår är strikt uppsatt i en knut i nacken. Att hon
utstrålar en sorts tidlös skönhet, undgår däremot inte Sophia.
Värdinnan granskar Sophias uppenbarelse med märkbart förakt. Slitna jeans och stubbat hår
är visst inte något hon helst vill se på sin fina herrgård. Sophia lyfter envist på hakan och
stirrar tillbaka.
”Vi söker Erik Stark.” säger Jakob med hela sin charm påkopplad. ”Han är visst gäst här.”
”Nehej, det är han då inte!” svarar värdinnan rappt, uppenbart påverkad av Jakobs närvaro.
”Han hade bokat och förbetalt bröllopssviten. Men han dök aldrig upp igår.”
”Inte? Och han har inte hört av sig?”
”Nej. Och vi har försökt få tag i honom utan att lyckas.”
”Vet du vem som tog emot bokningen?” frågar Sophia i hopp om att få veta något mer.
”Jag tror att det var en av våra anställda som precis slutat. Tyvärr kan jag inte hjälpa er! Och
om det inte var något mer så…” Hon avvaktar med ett artigt leende som talar om att hon har
betydligt bättre saker för sig än att svara på Sophias frågor.
”Ringde han för att boka?” undrar Jakob och ler blidkande mot värdinnan. Hon tinar genast
upp och ler intagande tillbaka.
”Nej, han var här i förra veckan tillsammans med sin dotter. De såg sig omkring och åt glass
ute i lusthuset. De var så trevliga och vi såg verkligen fram emot att ha dem som gäster.”
Utdrag ur Efterspel från Helenas blogg: http://copyright-hd.blogspot.com/
19