Västerbottens museum

västerbott 

Prästen "som uar kulturarbetare: 

om komminister & ; A Linder (1 783-1877) 

tecknaren, arkitekten, musikern, dialek tsamlarkn 

och dagboksförfattaren.

Innehåll 

PRÄSTEN SOM VAR KULTUR- 204 

ARBETARE Per-Uno Ågren 

FAMILJETAVLA 205 

KRING J A LINDERS LIV OCH 207 

VERK Olle Carlsson 

KRETSEN KRING LINDERS I 225 

UMEÅ Hjalmar Lundström 

LINDERS VYER 236 

Karin Elliot 

KOMMINISTERN SOM VAR ARKITEKT, 247 

BYGGMÄSTARE OCH TRÄSNIDARE 

Karin Eriksson 

LITEN KVÄLLSMUSIK 260 

Kerstin Meyei^Bexelius 

LINDER, RIETZ OCH FOLKSPRÅKET I 262 

ULTIMA THULE Åke Hansson 

UR J A LINDERS DAGBOK: 

Den så kallade pennalismen 210, Om måttlighet 

och superi 221, Notiser om lanthushållning 224, 

Vänporträtt 226, Kungens skål 229, Carl-dagen 

231, Ett besök på Lycksele marknad 232, Lika 

arvsrätten 235, Ett uppdrag i Sävar 243, Med 

ångskonerten Norrland till Vasa 244, Om en litografi 

246, Byggnadsbesvär 249, En kyrkinvigning 

och en gyllne dosa 254, Möbler 256, Prosten 

Grapes säng 258, Byggnadsbesvär 259, Pigan 

och friaren 265, Dagboken slutar 266.

»Om en kväll i januari man trodde att tiden stannat 

och glömt bort en, var man räddad om man kunde 

minnas en enda av Kläpp-Janis återgivningar». Så 

karakteriseras en av gestalterna, en av bygdens berättarkonstnär 

er, i Sara Lidmans nya roman »Din 

tjänare hör». Sara Lidmans egen litterära återkomst 

till Västerbotten är en räddande glädjeupplevelse i 

mörka höstdagar. Boken har redan prisats av litteraturanmälarna, 

låt mej bara få tro att det är västerbottningarna 

med den ordskatt och de språkmönster 

invuxna som ger berättelsen form, just dessa västerbottningar 

som har den verkliga förutsättningen 

att förstå och uppleva romanens storhet. Ur folkspråkets, 

dialektens språkmönster föds skildrmgens 

struktur, berättelsens svängning mellan vardaglighet 

och festligt fantasteri. Dialekten avlyssnad och förvandlad 

till ordkonst, den etnologiska dokumentären 

gestaltad i psykologiskt drama. Identifikationen 

med de trånga bygdernas människoöden genomlyst 

av en så insiktsfull förståelse att gestalterna kan hållas 

på nästan en sagas avstånd där livsmeningarnas 

innebörder klarnar. Oupplösligheten mellan språk 

och föreställning — just detta gör den föreställningsvärld 

som romanen öppnar för oss så trovärdig, så 

viktig för den som vill förstå hur livsgärningar formats 

i våra bygder. 

Tag och läs! Med redaktionens varma julhälsning 

till alla VÄSTERBOTTENS läsare! 

203

Prästen som var kulturarbetare 

För etthundra år sedan dog Johan Anders Linder, 

vicepastor i Ume landsförsamling, själv nästan hundra 

år gammal. Av honom, hans liv och verksamheter 

vill det här häftet ge några glimtar. J A Linders livsöde 

är märkligt, men lika märkligt är att vi kan 

komma det så nära genom den omfattande självbiografi 

och dagbok han lämnat efter sig. De ingår i det 

familjearkiv, som hans efterkommande i ett par generationer 

sorgfälligt vårdat och som sonsondottern, 

gymnastikdirektör Elisabeth Linder 1956 överlämnade 

till Umeå stadsbibliotek och som nu kommer 

att lämnas vidare till Umeå universitetsbibliotek. 

I arkivet finns också en omfattande brevsamling 

med J A Linders andra hustru, Fredrika Fant, i 

centrum, vidare brev som berör J A Linders mångsidiga 

verksamhet och kontakter. Teckningar och 

arkitekturritningar samt mycket annat material ingår 

dessutom i arkivet. 

J A Linders namn har tidigare skymtat i olika 

sammanhang i VÄSTERBOTTEN. Redan 1927 återgavs 

två folkvisetexter med musik från Norsjö, som 

han 1873 (?) insänt till landsmålsarkivet i Uppsala. 

1956 pryds årsbokens framsida av Holmöns gamla 

kyrka, Helena Elisabet, tecknad av Linder. I årsboken 

ingår en beskrivning av kyrkan, som han författat. 

1976 berättas om den handskrivna, handtecknade 

och akvarellerade kopia av Palmstruchs Svensk 

botanik, som Linder 1817 gjorde i Norsjö åt sin 

hustru. 

Redan dessa notiser vittnar om spännvidden i J A 

Linders intressen. Han är i sin personlighet nära besläktad 

med de prästgestalter, som man under upplysningstiden 

träffar på runt om i landet som mångsidiga 

kulturspridare, ivriga lanthushållare och intresserade 

amatörforskare i linneansk efterföljd, 

präster som gjorde prästgårdarna till viktiga kulturhärdar 

i sina bygder. Inte heller i Västerbotten var 

han såtillvida unik. 1824 dog komminister Pehr 

Stenberg i Umeå, som korresponderat med Vetenskapsakademin 

och sammanställt en omfattande 

ordsamling över Ume-dialekten (publicerad för någ- 

204 

ra år sedan av Gusten Widmark). Samtida med Linder 

var kyrkoherde J A Nensén i Dorotea, som efterlämnat 

rika samlingar kring lappmarkens kulturhistoria. 

J A Linders särart ligger i kombinationen 

av begåvningar, i den styrka och uthållighet han ägnade 

sina arbetsuppgifter. En Norsjö-bonde sade en 

gång om honom (enligt en anteckning i dagboken): 

Han har just en hundkropp som kan fälas natt och 

dag och hä gör honom ingenting! 

I häftet ger Olle Carlsson (som redan 1956 i en 

artikel, »Ett vittert fruntimmer», i Västerbottens- 

Kuriren berört Fredrika Fants livsöde) en översikt 

över J A Linders levnadslopp, Hjalmar Lundström 

har närmare granskat umgängeskretsen i Umeå och 

det hektiska sällskapsliv som där utvecklades, Karin 

Elliot och Karin Eriksson beskriver komministern 

som tecknare, arkitekt och träsnidare, Kerstin 

Meyer—Bexelius skriver om den musik som komponerades 

och utövades i hans krets, Åke Hansson 

slutligen om hans storartade insats för insamlingen 

av västerbottniska dialektord. Artiklarna blandas 

med utdrag ur dagboken och levnadsbeskrivningen. 

Ändå saknas i häftet flera sidor av hans verksamhet 

— hans medverkan i hushållningssällskapet, arbete i 

sparbanken och för fattigvårdens utveckling, hans 

insatser som topografisk författare (hans skildring 

av Norsjö socken i första numret av hushållningssällskapets 

tidskrift, beskrivningen av lappmarken i 

Läsning för folket och av Umeå socken) och som 

genealog (han hade levererat så omfattande bidrag 

till Isac Grapes Minne af presterskapet i Lappmarksförsamlingarne 

inom Hernösands stift (Umeå 1853), 

att denne överlät hela inkomsten på boken till Linder). 

Och slutligen: hurudan var J A Linder som 

präst och själasörjare? 

Det finns trots källmaterialets rikedom på detaljer, 

trots de romantiska känsloutgjutelserna, något 

undanglidande och svårfångat i J A Linders personlighet. 

Inte heller finns många samtida vittnesbörd 

om hans person och ytterst litet finns i efterhand 

skrivet om honom, som fullständigar bilden. I Byg-

déns Herdaminne för Härnösands stift tecknas en 

egendomligt tvetydig bild av hans karaktär. Sven 

Löfgren skriver på 1930-talet i ett av Umebladets 

julnummer »Från det gamla Backen» om A A Grafström 

och livet i prostgården på hans tid. Löfgren 

lämnar bl a upplysningen om att Artur Hazelius 

1864 firade sitt bröllop med en av Grafströms döttrar 

i prästgården och då sammanträffade med Linder. 

Seth Larsson skriver kort om Linder i sin översikt 

av västerbottnisk dialektforskning i VÄSTER- 

BOTTEN 1927. Slutligen kan nämnas att Linder 

Familjetavla 

Johan Anders (Albert) Linder, 1 783—18 77, 

kapellpredikant i Nörsjö 1811—1822 

komminister och (från 1829) vicepastor i Umeå 

Ifs 1822-1877; 

• gift första gången 1812 med Susanna Charlotta 

Eurenius, 1792—1812 

dotter Fredrika Albertina, f 1812, död späd 

• gift andra gången 1814 med Fredrika (Fanny) 

Christina Fant, 1787—1840 

barn: Johan Albert, lantmätare, 1816—1878 

Theodor, docent i grekiska, 1818—1854 

Herlog, 1820—1837; drunknade 

Fredrika Göthilda, 1823—1859 

Sophia Johanna, 1825—1871 

• gift tredje gången 1842 med Carolina Ulrica 

Dy hr—Bexelius, 1803—1876 

barn: Herlog Robert, 1843—1916 

Lydia Christina, 1845—1871 

tack vare sitt tredje äktenskap uppmärksammats i 

ett föredrag av Signe Berg: »Johan och Carolina 

Ulrika Bexelius i J A Linders dagbok» (föredraget 

tryckt i Stockholm 1958) inför släktföreningen 

Bexelius. 

Detta häfte har planerats under ledning av Karin 

Eriksson, som också medverkat vid redigeringen. 

Redaktionen tackar henne, och vidare Gerd och 

Olle Carlsson, Umeå, samt Björn Bexelius, Stockholm, 

för deras vänliga hjälp. P-U Å 

205

ii 

Ankomsten till 

Stennäs, Norsjö. 

Lavering av J A 

Linder i Fredrika 

Linders dagbok.

Så inleder pastor Johan Anders Linder den mycket 

omfattande levnadsteckning som han började 

skriva efter sin andra hustrus död 1840. Minnesanteckningarna 

avslutades 1870. 

Vid sin död 1 januari 1877 var Linder 93 år, och 

i över 60 år hade han varit verksam som prästman i 

Västerbotten: 1811-22 som kapellpredikant i Norsjö 

och sedan 1823 som komminister i Umeå landsförsamling. 

Han hade inte någon ljus barndom. Hans far, sergeanten 

Thomas Linder, dog redan i januari 1785 

och hans mor Brita Maria, född Alenius, fick under 

svåra yttre omständigheter sörja för sig och sitt enda 

barn — en bror till Johan Anders avled 1786, 

knappt ett år gammal. 

Men modern hade en viktig tillgång: goda släktförbindelser. 

Thomas Johansson Linder — JA:s far 

— föddes 1754 i Blåbergsliden, Burträsk. Han hade 

åtta syskon och föräldrarna var Johan Johansson 

och Maria Thomasdotter. 1776 insattes han på rötan 

nr 45 vid Bygdeå kompani och 1782 blev han 

rustmästare. 

I sina minnesanteckningar skriver J A Linder 

praktiskt taget ingenting om sin släkt på farssidan, 

och någon närmare kontakt med sina kusiner Linder 

tycks han inte ha haft. 

Men av sin far ger han en uppskattande bild. 

Kring J. A. Linders liv och verk 

Olle Carlsson 

(^s Jag föddes den 20 november 1783 i ett soldattorp, beläget 

vid södra sidan av landsvägen nära Rickleå gästgivaregård, ej 

långt från bron över Rickleå-älven och dess norra strand. 

Thomas Linder hade stor fallenhet för medicin 

och var känd i trakten bl a för sin kirurgiska färdighet. 

På inrådan av general Carpelan, som var chef 

för Västerbottens regemente, reste han till Uppsala 

för att skaffa sig kompetens som fältskär och bataljonsläkare. 

På återresan från Uppsala avled han hastigt 

på Gävle gästgivaregård 15 januari 1785. 

Det gick rykten om att Thomas Linder skulle ha 

förgiftats, men sonen avfärdar denna förmodan. 

När J A Linder 1811 är på återbesök i Rickleå 

är huset där han föddes borta. Men på platsen fanns 

fortfarande flera främmande växter, vilket liksom 

påminde om att en botanicus bott där. 

J A Linders mor Brita Maria var dotter till kyrkoherden 

i Arvidsjaur Anders Alenius och Brita Granlund. 

I sin biografi konstaterar Linder att han genom 

sin mor är i skyldskap med de flesta äldre 

präst familj erna i Västerbotten och deras efterkommande. 

Brita Granlund var dotter till komminister 

König Granlund och hans hustru Anna Laestadius. 

Släktbanden på moderns sida blev bestämmande 

för J A Linders livsinriktning och det är inte så 

konstigt att det var med morssläkten som han under 

sitt liv uppehöll livliga kontakter. Han hade aldrig 

fått tillfälle att lära känna sin far, och den katastrof 

som dennes bortgång innebar gjorde att han hårt 

knöts till sin mor. (Forts sid 212) 

207

Barndomsåren i Skellefteå 

Kort efter makens bortgång flyttade Brita Maria 

Linder med sin son till Skellefteå. De bosatte sig 

först i fyra-fem år i en flygelbyggnad till majorsbostället 

Nyborg. Därefter bodde de i kaptensbostället 

Strömsnäs i Kåge och flyttade sedan till ett torp 

under överstelöjtnant Holmströms egendom i Lund. 

Slutligen fick fru Linder en fristad på prästbordets 

mark. 

Under åren på Nyborg hölls Johan Anders helt 

isolerad. Han skriver: . . . framlevde jag dessa år alldeles 

isolerad från människor och världen, ja från 

naturföremålen, dem jag blott såg genom fönstret 

på den tillslutna kojan. Min mor låste in mig då hon 

måste vara frånvarande. . . Även fönsterluckorna, 

vari en liten öppning i form av ett hjärta insläppte 

dagsljuset, tillskruvades. . . 

När J A Linder 1840 skriver ner de här minnena 

från sina första barndomsår kan han inte låta bli att 

reflektera över hur hans personlighet kom att påverkas 

av dessa upplevelser. Det är en av de få gånger 

han i sina minnesanteckningar riktar blicken mot 

sig själv. Han skriver: 

Så lärde jag mig tidigt att bilda mig en värld inom 

mig själv, oberoende av den yttre, som var mig obekant. 

Härifrån en tidig vana att umbära andra och 

vara sig själv nog. Och sålunda allt från barna- och 

ungdomsåren skygg för sällskap, har jag funnit trevnad 

hemma hos mig, och vara föga skicklig för sällskapslivet, 

där jag ännu vid 60 år oftast finner mig 

generad. Från barnaåren främmande för all konversation, 

har jag varit och är en fåordig umgängesman, 

och mitt i en sällskapskrets är jag oftast med min 

själ frånvarande, även om jag där utgör blott andra 

eller tredje personen. 

När han skriver detta har han länge bott i komministergården 

på Backen utanför Umeå och med 

sin hustru varit livligt engagerad i den lilla stadens 

societetsnöjen. Kommentaren kan därför verka litet 

överraskande, men han återkommer också längre 

fram till samma tema. 

Johan Anders' kammararrest avbryts när han är 

i femårsåldern och hans lycka är fullständig: att 

själv få bryta en lövkvist, plocka blommor, tumla 

om på grön mark, höra fåglar sjunga, se båtar och 

änder simma omkring i vattnet. O, den första människan 

kände sig ej lyckligare än jag. 

208 

Theodor Linder. Självporträtt. 

Fredrika Linder. Miniatyrakvarell av Johan Albert 

eller Theodor Linder. Ägare E Bäckström, Umeå.

Han gläds åt blommor och gör en trädgård i miniatyr. 

Samtidigt gör han sina första försök att teckna. 

Som sexåring reser han på en äventyrlig resa 

med sin mor för att hälsa på hennes släktingar i 

Åsele och Lycksele. Han lär sig skriva och räkna 

och får hjälp av en lantmätare med ritning och teckning. 

Han hjälper sin mor att sköta huset och någon 

formell skolutbildning tycks det inte ha varit frågan 

om. Det är tal om att han skall bli lantmäterielev. 

Skolår i Uppsala, Piteå och Härnösand 

1797 kom J A Linders moster på besök. Hon var 

gift med stadsfysikus Ahl i Sala, hade goda förbindelser 

med akademiker och präster i Uppsala, och 

föreslog att pojken skulle åka dit och gå i skola. 

»Ståndspersoner» sköt till 12 riksdaler och med det 

på fickan reste Johan Anders till Uppsala. Där gick 

han i katedralskolan i tre år och drog sig fram med 

hjälp av välvilja från mosterns vänner och barnundervisning. 

Han gjorde i Uppsala en rad nyttiga bekantskaper 

och fick genom släkt och vänner tillträde 

till bl a Samuel ödmanns och dr — senare biskop — 

Almquists hus. 

1800 var han tillbaka i Skellefteå. Han var nu inriktad 

på prästbanan och skrev 1801 in i trivialskolan 

i Piteå för att förbereda sig för gymnasiet i Härnösand. 

1803 började han läsa vid gymnasiet i Härnösand 

och upplevde pennalismen där. Han var »föga umgängessam 

med kamraterna», men inbjöds stundom 

till stadens fina hus — ett resultat inte bara av vänoch 

släktförbindelser, utan också av hans utomordentliga 

färdigheter i sång. 

Medel till studierna skaffade han sig bl a genom 

att ta anställning som informator. Hos änkan 

Löwenstedt hade han som elever inte bara hennes 

söner utan också sonen till rådmannen Grafström i 

Sundsvall, Anders Abraham Grafström, som 1835 

skulle bli kyrkoherde på Backen och Linders nära 

vän. 1805 avslutade han gymnasiestudierna, stannade 

kvar någon tid i Härnösand och drack brunn, där 

han gjorde inflytelserika bekantskaper för att sedan 

bege sig hem till Skellefteå efter tre år. 

Linder behövde pengar för att åka till Uppsala 

och avsluta sina grundstudier. Hösten 1805 viaticerade 

han — dvs han hade tillstånd att vandra omkring 

på landsbygden för att samla in medel för 

Efter sonen Albert Linder finns en skissbok från dennes 

gymnasietid i Härnösand. Denna teckning är daterad 1836. 

fortsatta studier. Han hade också hjälp av välvilliga 

kronofogdar vid uppbördsstämmorna och tecknade 

deras porträtt som en liten ersättning. 

I mars 1806 åkte han till Uppsala där han i april 

tog sin studentexamen och kort därpå juniors- eller 

nationsexamen och pedagogiexamen. 

209

210 

Den så kallade pennalismen 

1803 

Den lite oct. skref jag på Gymnasium och tog min 

examen, som gick lyckligt och gaf mig första rummet 

bland 14 i Prima. — 

Den 20de, som var en Lördag, kl 3 e. m. var hela 

Corpsen samlad på Gymnasium, der Gymnasii archa 

höll en Oration, efter hvars slut man begaf sig till 

Ericsberg för att anställa det så kallade Luf-ölet, 

hvilket, enligt gammal sed, skulle bekostas af de nykomne 

primanerne och dervid man skulle dricka 

brorsskål med hvar och en af kamraterna. Vi voro 

inalles 44. Några kannor piccardon Vin köptes för 

detta ändamål. Vi primaner, 14 till antalet, uppställdes 

i ett led, längs salsgolfvet, med glas i hand, dem 

en särskild person hade uppdrag att mellan hvarje 

skål ifylla. Archa Petr. Eurenius motiverade, med 

ett litet praefamen, högtidens betydelse och slöt 

med att dricka vår skål, hvarefter han passerade hela 

ledet, gifvande handslag och broderkyssen, hvilken 

Ceremoni fortsattes i ordning, man efter man 

af de öfriga. Som det äfven hörde till saken, att vi 

skulle tömma våra glas för hvar och en, kan man 

lätt föreställa sig hvad verkan det skulle hafva på en, 

som icke vant sig att förtära spirituösa. Mina ben 

förde mig ändtel. lyckl. hem, der jag stjelp te mig i 

sängen och sof 1/2 dygn. — Så beskänkt och rusig 

har jag aldrig, hvarken förut eller sedan, varit! — 

Jag fick rikligt erfara hvad det vill säga att vara full 

af sött vin, och mitt hufvud osade deraf i flera dagar, 

innan jag blef rätt frisk. 

Med inträdet i Gymnasium följde äfven den tiden 

åtskilliga, primanerna åliggande, skyldigheter, som 

gingo i tour dem emellan, och bestriddes dagligen af 

4 functionairer, benämnde: primus, Secundus, Tertius 

och quartus. Som man derunder ofta måste betjena 

kitsliga muntergökar, och minsta motsägelser 

till deras nycker, eller fel i den så kallade tjensten, 

ofta hårdt bestraffades, var detta rätt besvärligt, 

stundom äfven hårdt kränkande. 

Detta bruk kändt under namnet: Penalismen, var 

äfven kändt och tolereradt af Lärarne. Bestraffningen 

bestod förnemligast i den så kallade Skärpen, en 

slags stut, dervid knytnäfvarna haglade på den öfver 

en bänk nedböjda delinquenten. Stundom nyttjades 

äfven ett slags karbasser af hopvridna näsdukar. Någon 

gång begagnades äfven vedträd och andra vapen 

af råa vildbasare, som funno nöje af att agera profosser. 

Af ofvan nämnde göromål var det som ålåg primus 

mäst besvärligt. Han skulle tidigt hvarje morgon 

besöka alla Gymnasisterna, väcka dem och, i 

den mörka årstiden, tända ljuset. Detta kallades: slå 

på. Måhända hade, längre tillbaka, denna skyldighet 

inskränkt sig till att »slå på» fönstret såsom äfven nu 

skedde vid så långt afvancerad årstid, att det blifvit 

ljust, så framt den som skulle väckas blef riktigt vaken; 

i annat fall borde man gå in och ruska honom 

till lif. Detta göromål borde vara så tidigt förrättadt, 

att äfven den sidst väckta kunde vara uppstigen och 

klädd innan kl 6, då det ringdes i skol-klockan. Derpå 

gjordes af primus upp eld i bägge auditorierne, 

och när klockan på Rådhuset slog 6 borde skol-klocklockan 

genast låta höra sig. Dröjde dermed 1 minut, 

eller ringde man oskickligt, så att klockan klämtade 

ett slag, sedan man slutat, eller råkade elden 

slockna i någondera kakelugnen, medan man ringde, 

och det hunnit observeras, så var man brottslig 

och hemfallen till straff. Dessa kunde väl utdelas 

när som häldst, men företrädesvis voro Onsdagar 

och Lördagar skarp-dagar. Hade ingen då, under tiden, 

förgått sig i något afseende, hvilket var sällsynt 

emedan så litet behöfdes för att blifva brottslig och 

anklagad, så framkallades stundom ändå någon priman, 

för att erhålla »onsdags-» eller »Lördags-skarpen», 

ty det skådespelet borde aldrig uteblifva. Några 

variationer förekommo likväl. Primanerna, som 

kallades: »Kalfvar» och Secundanterna, som hedrades 

med namn af »Oxar», behandlades stundom såsom 

offerdjur. 2ne pjedestalar, som stodo intill cathedern 

i öfra Coeten, ställdes bredvid hvarandra; 

ett offerdjur, oxe eller kalf, greps och bars, under 

sång och hurrarop derin, lades och qvarhölls der ofvanpå, 

under det den för tillfället fungerande offer-

presten ref upp kläderna, blottade bröstet och låtsade 

offra den fängslade, Jovi Statori, som det hette. 

Wille man härvid undgå all misshandling, så borde 

man vara aldeles passiv, se glad ut och hålla god 

min. Allt motstånd tjente blott att reta öfvermakten. 

Ett annat tidsfördrif var att med trälg och 

bandrede, som för ändamålet anskaffades af den 

som deri fann nöje, klafva fast oxar och kalfvar i en 

och annan bänk, hvari för ändamålet borrade hål 

funnos. Der borde man då sitta, hufvudet nerbjödt 

i mån af bandredets längd, under det »Herrarne» 

(qvartaner) och »Narrarne» (Tertianer) roade sig 

med allehanda upptåg, såsom bollkastning osv. 

Utom dessa ordinaira tjenstebefattningar, funnos 

flera extraordinaira. Råkade t ex en Priman vara 

musikus, så måste han spela till dans, vid de assembleer 

som Gymnasisterne arrangerade. Detta blef altså 

äfven mitt åliggande, hvilket ej litet generade mig. 

Emedlertid fullgjorde jag mina åligganden så punktligt 

och oklanderligt, att man ej fann någon giltig 

anledning att ge mig skärpen. Jag hade äfven ett 

godt stöd i några skickliga Landsmän i öfra Coeten, 

som bland kamraterna voro agtade, deribland Gymnasi 

archa Eurenius var en. Som det likväl skulle varit 

aldeles oerhört att någon genomgått prima gymnasii 

utan att undergå skärpen, var jag noga observerad. 

— Högst välkommen blef altså, vid årets slut, 

för de ifrigaste anhängarne af penalismen, en händelse 

som gaf dem en giltig anledning till denna bestraffning. 

Jag hade nemligen — en Lördag, då vi hade 

lof för sångtimmen, anmodat en från neder-skolan 

att förrätta 12-ringningen. Denne råkade komma 

en eller två minuter för sent, och på köpet klämtade 

klockan, då han slutade ringa. Följande måndag, 

d. 9 maji 1803 (jag var således 19 1/2 år gammal), 

blef min straff dag, som äfven hade en slags 

märkvärdighet, emedan den execution som då förrättades, 

blef den sista, under min Gymnasiitid, och 

äfven någon tid derefter, då likväl denna råa sed 

åter lärer upplifvats. Vid läsetimmens slut, nämnde 

morgon, inträdde åtskilliga öfver Coetaner i nedra 

Coeten och befalte oss sitta stilla och iakttaga tystnad. 

En af dem förde ordet. Linder, hette det, hade 

manquerat vid 12-ringningen föregående Lördag. 

Dessutom låge det honom till last att han vägrat 

spela till dans på sista balen — att han vore stolt och 

föga umgängesam med kamraterna. Han borde altså 

sig sjelf till välförtjent straff och androm till varnagel 

straffas och qväsas, osv. Mina Landsmäns, och 

äfven andras intercession, halp ej. Jag måste deran. 

Trenne de längsta och starkaste af primanerna, 

(hvaribland Naesvall, nu comminister i Lule), beordrades 

att slå. Man ville likväl snart finna deras 

nit för lamt, så att några ej aktade det under sin värdighet 

att sjelfve biträda med sammanvridna näsdukar, 

dervid de ordinaira profossernas näfvar ofta 

fingo uppbära Slagen. En Tertian, hvars rätta namn 

jag förgätit, men som af oss kallades mäster-profossen, 

ryckte sluteligen i sin embetsifver, till sig en kakelugnsdörr, 

för att, som han sade, försöka om jag 

ej hade »mål i mun». Jag lät nemligen ej minsta ljud 

undfalla mig, och man ville aftvinga mig antingen 

klago-rop, eller böner om nådigt straff. Nu trädde 

mina Landsmän emellan och ropade: sat! sat! och 

dermed slutades spectaclet. Då jag uppsteg, framträdde 

Baeckzelius, som i synnerhet varmt var mig 

tillgifven, och under ett kraftigt handslag, sade: 

»tack Bror!» (för din ståndaktighet, ville han säga). 

Innan vi åtskildes, gåfvo vi samtel. Westerbottnienses 

hvarandra handen till försäkran, att gemensamt 

använda vårt inflytande och förmåga att afskaffa 

denna barbariska sed, hvilket ock skedde året derefter, 

ej utan mycken ansträngning å vår sida, för 

att genomdrifva denna constitutions förändring, 

som mötte ihärdigt motstånd hos flera, men sluteligen, 

genom plurima vota segrade. — 

prima, primaner — första klassen, första klassister 

corps — (elev)kår 

(gymnasii) archa — gymnasiark, föreståndare för gymnasium 

oration — tal 

luf-öl — seden att nybörjare skall bjuda de äldre 

praefamen — företal 

coet (lat. coetus, församling) — klassrum 

jovi statori (lat. Jupiter Stator, Jupiter upprätthållaren) — 

åt Jupiter 

profoss — verkställare av kroppsbestraffningar 

intercession — inskridande 

sat — nog, tillräckligt 

plurima vota — genom de flestas röster 

211

Informatorsår och präststudier 

Sommaren samma år blev han informator hos dr 

Nordmark i Luleå, där han redan under Piteå-tiden 

hade undervisat. Han stannade där till hösten 1808 

— och det blev en viktig tid. Samtidigt som han tillträdde 

sin kondition hos Nordmarks hade även till 

huset kommit i egenskap av guvernant för hans bägge 

döttrar, en mamsell Susanne Charl. Eurenius, 

dotter av prosten Eurenius i Umeå. 

Hon var — skriver Linder — en vacker livlig och 

glad flicka i blomman av sin ålder. Under de två år 

de bodde i det nordmarkska huset i Luleå uppkom 

vänskap, som snart övergick till ömmare känslor. 

Och innan J A Linder hösten 1808 reste till Uppsala 

igen hade de lovat varandra trohet. 

Förhållandet till Charlotta Eurenius skulle bli 

mycket problematiskt för honom. 

I Uppsala skrev Linder in sig i det nyinrättade seminariet 

för prästerlig bildning som leddes av 

Samuel ödmann. Den kurs som gavs där var det minimum 

av akademiskt studium som krävdes för 

prästexamen inför domkapitlet. De flesta blivande 

präster nöjde sig därmed. Men de som ville vinna 

fördelaktigare befordran brukade avlägga filosofie 

kandidatexamen och disputera för filosofie magistergraden. 

Linder nöjde sig dock med kursen vid 

seminariet. 

J A Linder var sedan Uppsala-vistelsen 1797-1800 

bekant med ödmann vilket hade sin fördel. Det var 

musikintresset som förenade dem. ödmann brukade 

sätta sina religiösa och lyriska sånger fyrstämmiga 

för mansröster. I kvartetten ingick J A Linder som 

berättar, att när ödmann komponerat något nytt 

så ställde han till med musiksoaré dit sångarna inbjöds 

på kaffe och supé. 

Teologkursen var ettårig och 26 juni 1809 prästvigdes 

J A Linder i finska kyrkan i Stockholm. 

Bland ordinationskamraterna var Johan Bexelius, 

som senare blev komminister i Lövånger och vars 

änka J A själv omsider skulle gifta sig med. 

Återkomst till Skellefteå 1809 

I juli 1809 reste Linder tillsammans med Bexelius 

norrut och färdades bl a genom de av ryssarna ockuperade 

områdena. Som präster hade de ingen större 

svårighet att komma igenom ryssarnas posteringar, 

212 

men vägar och broar var fördärvade. När Linder 4 

oktober reser genom Sävar noterar han: 

Slagfältet vid Sävar gav en tavla av krigets förödelse 

och ryslighet. På ömse sidor av vägen såg 

man händer och tår titta upp över jordytan ifrån 

de, under affairens och reträttens brådska begravne 

Ryssar. Husen i byn voro sönderskjutna, dock 

hörde jag ej att någon som icke burit vapen blivit 

dödad. 

När J A Linder 6 oktober återkom till Skellefteå 

vistades hans mor hos brodern Anders Alenius, som 

var kyrkoherde i Lycksele. 24 november fick Linder 

bud om att hon »blivit rubbad till sina sinnen». 

Strax före jul var hon åter hos sonen i mycket dålig 

kondition, och hon avled den 29 december. 

Till de fattigas kojor i kyrkostaden skickades utdelning 

av det matförråd som fanns i min moders 

hus, antecknar han. 

»Ett eget förhållande» 

Under sin vistelse i Uppsala hade J A Linder gjort 

bekantskap med Fredrika Christina Fant, dotter till 

prosten och kyrkoherden i Wester Löfsta och 

Enåker, Georg Michael Fant, och Hedvig Christina 

Nymansson. Hennes föräldrar var döda och hon var 

inackorderad hos dr Ahl i Sala, alltså hos J A:s moster. 

J A Linder tillbringade julen 1808 hos dem i 

Sala och blev då helt intagen av Fredrika, eller 

Fanny som hon kallade sig. Och hon av honom. 

Mötet mellan dem skulle få livsavgörande betydelse 

för dem båda. 

Det fanns även något, jag vet ej vad och huru, 

hos oss bägge, som redan under de första dagarna 

av vår bekantskap, så närmade oss till varandra, att 

därav ett eget förhållande uppkom som jag skulle 

ha rätt svårt att beskriva. 

Så beskriver i efterhand Linder den känslosituation 

som uppstått. De hade helt enkelt blivit blixtkära 

i varandra — och det var ingen övergående 

känsla. 

Fanny Fant hade stora litterära talanger och 

skrev vers lätt och lekande. Hon hade några mycket 

intima vänner i flickorna Hanna och Jeannette 

Leijel på Hanöberg vid Enåker. De var genast införstådda 

med hennes kärlek till Johan Anders Linder 

— Albert som de kallade honom. När Fredrika (Fanny) 

Fant senare blev Linders fru och bosatt i det fjärran

Norsjö och Umeå uppehölls under nära 30 år en 

mycket omfattande korrespondens mellan Hanna 

Leijel och Fanny. Den bildar en grundstomme i J A 

Linders levnadsbeskrivning. 

Men Linder hade gett Charlotta Eurenius ett trohetslöfte, 

och det kunde han inte bryta. Sedan han 

återkommit till Uppsala efter vistelsen i Sala skrev 

han ett långt brev till moster Ahl i Sala, där han lättar 

sitt hjärta och utropar: O att Charlotte och 

Fanny varit förenade till ett och samma väsende. 

Kapellpredikant i Norsjö, det första äktenskapet 

1 april 1811 utnämndes J A Linder till kapellpredikant 

i Norsjö. Han blev den förste prästen som 

verkade där. Norsjö var väglöst och idel obygd blev 

hans värld. Hans första uppgift blev att bygga kyrka 

och prästgård. Hans kunnande som arkitekt och 

husbyggare skulle senare avsätta märkliga spår i 

Umeå och runt om i länet. 

Han höll sitt löfte till sin trolovade Charlotte 

Eurenius. Den 3 november 1811 lyste det för dem 

och 28 november firades bröllopet hos Charlottes 

förmyndare lantmätare Strinnholm på Teg. I yrväder 

åkte paret till Norsjö där de i väntan på att 

prästgården skulle bli färdig bodde hos bonden 

Anders Zackrisson i Kläppen. 

25 oktober 1812 fick Charlotte Linder en dotter 

som fick namnet Fredrika Albertina. Barnmorskan 

hade i svårt före hämtats de sju och en halv milen 

från Skellefteå. Av hänsyn till sin hustru hade J A 

Linder under hösten inte kunnat resa till Skellefteå 

för att skaffa det nödvändigaste för hushållet. 3 november 

skjutsade han själv hem barnmorskan. Varken 

myrar eller sjöar bar, och färden till Skellefteå 

tog tre dagar. Dagen därpå kom en skidlöpare från 

Norsjö och meddelade att Charlotte hade dött 4 

november i »blodstörtning». 

Han återvände omedelbart till Norsjö och fick ensam 

sköta den nyfödda dottern. Tredjedag jul avled 

också hon. 

Kort efter de två dödsfallen skriver han i ett brev 

till en god vän: Då jag jämför livets njutningar med 

livets besvär, och sorger — ehuru jag visserligen aldrig 

förr klagat på ödet, oaktat det nog delat mig sina 

skiften — blir resultatet, att den verkliga glädjen 

upptager ganska liten tid av ens levnad. 

I sin levnadsbeskrivning är J A Linder knapphändig 

med uppgifter om sitt förhållande till Charlotte 

Eurenius. Någon djupare känsla kan han inte ha 

haft för henne, och han återkommer i sina anteckningar 

aldrig till henne. 

I Leonard Bygdéns Hernösands stifts herdaminne 

(1923) anmärks också att Charlotte Eurenius »lär ha 

blivit av sin man behandlad med upprörande hårdhet» 

»Den tavla som det vaknande hoppet målade» 

Kapellpredikanten fann emellertid snart »att 

det inte är eller skulle bliva gott att vara allena». 

Och naturligtvis var det Fredrika Fant »som visade 

sig i förgrunden av den tavla, som det vaknande hoppet 

målade». 

Redan i mars 1813 skrev han till henne om sina 

förhoppningar. Hon svarade uppmuntrande. Linder 

är dock fullt medveten om att det skulle vara ett 

vågspel för henne att gifta sig med en fattig landspräst 

med en årlig inkomst på 70 riksdaler banco, 

långt borta från släkt och vänner. 

Jag bodde långt upp i Norden, vid själva lappmarksgränsen, 

utan bildat umgänge, och i ett land 

som Söderlänningens fördomar och okunnighet ännu 

ansåg mera som ett tillhåll för vilddjur än människor, 

antecknar han. 

10 september skriver Fredrika »Albert jag älskar 

Dig», och jabrevet nådde Norsjö 17 oktober. Släktens 

och den intima vänkretsens ja till ett giftermål 

kom i brev till J A Linder 27 november och han 

kommenterar: Dagen efter, som var söndag, sjöngs 

Te Deum över segern vid Dennewitz. Mitt hjärta firade 

därvid den seger gårdagen hade förunnat mig. 

Inte minst den långsamma postgången mellan 

Norsjö och Sala försenade bröllopet. Men 12 maj 

1814 vigdes Johan Anders Linder och Fredrika 

Christina Fant i Uppsala av ärkebiskop Lindblom. 

En månad senare påbörjades den långa resan till 

Norsjö. 

Resans strapatser och scenerier har Fredrika Fant 

skildrat i omfångsrika dagboksanteckningar som 

hennes man lät binda in — Dagbok över min resa 

ifrån födelsebygden till Norsjö i Westerbotten i Juli 

1814. Särskilt färden mellan Skellefteå och Norsjö 

213

UGBOK 

^ L M R E S A FÄÅA r ftoDXZSEBYGDEJT 

¿a 

WESTEBOTTEN «JNorsjo 

An/m 

// 

med häst och båt beskriver hon levande och spirituellt. 

I oktober 1813 hade J A Linder blivit färdig med 

prästgårdsbygget i Stennäs, själv murat en källare, 

röjt och påbörjat en trädgård. För Fredrika var det 

en idyll. I ett brev hem några dagar efter ankomsten 

till Stennäs säger hon: Allt här förekommer mig ej 

så olikt sagorna i min barndom, där man också på 

en gångare grå blev förd på obanade stigar, genom 

tusen farligheter, till dess man slutligen kom till ett 

förtrollat slott. 

Och den dagen i Stennäs såg middagen ut så här: 

stora norsjö-abborrar, en fågel, syltade hjortron och 

inländskt vin. 

214 

J A Linder hade mycket att bestyra i Norsjö. 

Han gör resor till Skellefteå, Lycksele och Umeå 

och vid sidan om sina prästerliga uppgifter var han 

upptagen med nyodling, plantering, snickerier — 

han tecknade och samlade in gamla folkvisor. Fanny 

skriver brev och dikter, stryker kläder, krusar kragar, 

syr och plockar sockerärtor i trädgården. Hon har 

hjälp i hushållet och tycker att folket är mycket 

vänligt och välmenande — skada att jag ej ännu rätt 

väl förstår deras språk. 

2 juli 1816 får Fredrika sitt första barn — Johan 

Albert. Ungefär samtidigt kommer de första tecknen 

på att hennes hälsa är vacklande. 

10 juni 1818 föds ännu en son — Theodor. Modern 

är medtagen och antydningar görs om att det 

kanske skulle vara lyckligast om de kunde flytta till 

en plats där läkare, apotek, skolor och vänner fanns 

närmare till hands. J A Linder anser att hennes svaghet 

och sjuka bröst beror på att hon var uppväxt 

med snörliv efter tidens fördärvliga sed. 

Ett tredje barn — Herlog — föddes 14 maj 1820. 

1822 uppfyllde J A Linder sitt länge utställda 

löfte att med Fanny göra en resa till släkten och 

vännerna i Sala och Uppsala. Det var en stor och efterlängtad 

upplevelse för fru Linder. Allt hade inte 

varit idyll i Norsjö. 

Som komminister till Umeå 1822 

Den 8 september samma år provade J A Linder till 

komministertjänsten i Umeå. Valet hölls 29 september 

och han fick tjänsten. Han hade då varit tolv år 

i Norsjö. Med tanke på barnens skolgång och Fredrikas 

svaga hälsotillstånd var det nödvändigt med en 

förflyttning. 

När han 20 år senare sammanfattade norsjöåren 

hette det bl a: Vi stodo till dem (folket) i ett eget, 

att jag må säga, trevligt och patriarkaliskt förhållande, 

som ej kan äga rum där allmogen vant sig att betrakta 

sina präster såsom blott ämbetsmän, såsom 

här och där i städer är förhållandet... Ingen av oss 

kände synnerligen saknaden av sällskap. Både mamma 

och jag fingo ock sedan erfara att sällskapslivets 

nöjen icke, i förening med ökade omsorger och åligganden, 

kunnat ersätta behaget av det lugna, stilla 

liv vi där framlevde.

16 april 1823 lämnade Linders Norsjö och kom 

till Umeå den 20 utan andra äventyr än att Fanny 

Linder välte på Hissjö-heden. I juni anlände korna 

anförda av deras ladugårdspiga. 27 april höll J A 

Linder sin inträdespredikan i Umeå. I maj började 

introduktionskalasen för den nya prästfamiljen. 

Kyrkoherde Hambraeus inledde, följd av pastor 

Stenberg. 

21 maj födde Fanny Linder en dotter som fick 

namnet Fredrika Göthilda. Hon blev svårt sjuk efteråt 

och först mot mitten av juni förklarades hon 

utom all fara av dr Carlsten. Ungefär samtidigt köpte 

Linder sin företrädares — kyrkoherde Nygren — 

gård med nyttjanderätt av 9/5 av stora Nybruket. 

Efter att ha reparerat den flyttade han in där i oktober 

1823. 

Under året gjorde Linders bekantskap med en 

rad av de ledande familjerna i Umeå med omnejd, 

och J A Linder nämner med särskild vördnad och 

uppskattning landshövding Georg af Schmidt och 

dennes Lands-herrinna. 

»Caravanen anländer till Röjnoret.» Teckning av J A Linder 

i Fredrika Linders dagbok 1814. 

Bjudningar och festiviteter och visiter korsade 

varandra, och vi voro detta och de följande åren 

medan Mamma orkade vara med, ofta ute och hade 

även, ej så långt emellan, främmande. 

Det skriver Fanny i ett brev samtidigt som hon 

beklagar att det inte fanns någon hon förtroligare 

kunde sluta sig till. 

1825 skrev Fanny om sina barn: Albert saknar ej 

förstånd, har mycken ambition, men därjämte en 

tröghet och en lättja som är svår att bekämpa. . . 

Theodor är lätt och glad . . . har lätt för att fatta . . . 

men är ibland envis som synden, då han kommer på 

sitt aviga lynne. . . Herlog synes mest allvarsam av 

dem alla, tar allting seriöst. . . Lilla Fredrica är som 

en ljungeld. 

8 juni 1825 föddes ytterligare en dotter, som 

döptes till Sofia Johanna. Fanny insjuknade även 

denna gång och blev liggande en månad. 

215

Olikartade göromål och omsorger 

J A Linder blev indragen i process om sina husaffärer, 

besöken och spektaklen var många. 1827 

sattes sönerna Albert och Theodor i skola i Umeå 

och bodde hos vaktmästare Röring. Året därpå 

drogs Linder på nytt in i rättstvister på grund av 

det förmynderskap han haft för den avlidna pastorskan 

Alenius i Lycksele, och han fick allt fler uppdrag 

på byggnadsområdet. Familjen gjorde nu också 

närmare bekantskap med rådman Södermarks 

och fröken Sofi Lagus, som under många år var deras 

närmaste vänner i Umeå. 

Åren runt 1830 blev mödosamma för pastor Linder 

— han hade fått vice pastors titel 1829. Han talar 

om de olikartade och ansvarsfulla göromål och 

omsorger, varmed jag, under den hårda tiden av 

missväxt, sjukdomar och hungersnöd, blev överhopad, 

och vartill även stötte bekymren över Mammas 

sjukdom, och barnens uppfostran. 

Han drogs också in i affärer, konkurser och domstolar, 

och klagar över sin genom nattvak försvagade 

syn. 

1829 försökte kyrkoherde Hambraeus blockera 

Linders möjligheter att bli utnämnd till vice pastor 

med eget ansvar för pastoralvården. Hambraeus berättade 

själv för Linder att han tänkte förorda hans 

yngre ämbetsbroder i församlingen till sysslan. Skälet 

var — skriver Linder — den befattning jag haft 

vid sällskapsteatern och att han förmodade att min 

fallenhet för varjehanda annat, i skön konst, arkitektur 

(icke) skulle göra mig hugad och tjänlig för 

de besvär och omsorger vilka åtfölja pastoralvården. 

Men konsistoriet gick inte på den linjen. I slutet 

på maj fick han ett brev om att han utnämnts till 

vice pastor i Umeå. Det var undertecknat av »Hr 

vice pastorns gamle vän och ödm. tje E A Almquist». 

Almquist var biskop i Härnösand. Han avled 1830 

och vid biskopsvalet efter honom utsågs Frans Mikael 

Franzén. 

De första åren på 30-talet var det svåra tider i Västerbotten. 

Skördar slog fel och skogseldar härjade. 

Fanny Linder i ett brev: Om du visste vilken nöd 

här är och huru mitt hjärta lider av att höra all jämmer, 

och ej kan jag låta någon gå, utan att dela dem 

en bit bröd. 

216 

Det blev slitsamma år med fattigkommitteer, utdelning 

av spannmål till nödlidande, bråk med den 

allmänna fattigvården och enskilda inköp av lin för 

att skaffa de nödlidande arbete och förtjänst genom 

spånad och vävnad. 

I slutet av 1832 besöker han sin gode vän komminister 

Bexelius i Lövånger. Bexelius var slagrörd 

sedan 1830 och hade tvingats sätta sig i skuld hos 

Linder. Som en säkerhet gjorde man upp om att 

Linder köpte lösegendomen hos Bexelius för 700 

riksdaler. 

Linder skriver i sina anteckningar: Måhända hörde 

denna resa till de dolda vägar varpå en god Försyn 

lett mina öden. 

Fru Bexelius skulle bli hans tredje hustru. 

1833 avled församlingens kyrkoherde Olof Hambraeus 

och som testamentsexekutör invecklades 

Linder i alla de många konkurser som under denna 

period av fallisemang inträffat. 

Fru Linder ger i ett brev 1834 en bild av hur upptagen 

J A Linder är: Jag har knappt sett Linder i 

dag. Tidigt på morgonen var han i sitt ämbetsrum, 

sedan i kyrkan, derefter i sockenstugan. Då han kl 

4 åt middag vilade jag — Sedan hade han en hop 

folk hos sig som skulle hava sädeskorn. Jag gick ut 

en stund, och när jag återkom, hade han rest till 

staden. 

Trots att Fredrika (Fanny) Linders hälsa fortskridande 

har försämrats — hon dricker brunn på Öhn, 

försöker med blodiglar och mossa — är hennes språk 

livligt. Hon uppehåller korrespondensen med väninnorna 

på Hanöberg, och dikter, sånger och små skådespel 

i romantisk stil produceras utan avbrott. 

Även hennes man hade förmågan att formulera sig. 

Så här bitsk kunde han vara (1834): I maj dog även 

kyrkoherden Nygren i Bygde, 67 år gammal. Han 

hade grånat under toffeln, och behövde komma i 

ro. 

A A Grafström blir kyrkoherde på Backen 

1835 utnämndes Anders Abraham Grafström till 

ny kyrkoherde i Umeå landsförsamling. Han var redan 

tidigare bekant med J A Linder och dennes sö-

Ume landskyrka med omgivningar. Ett fotografi från sekelskiftet 

och en teckning av Johan Erik Linder 1868. 

217

ner Albert och Theodor, som då studerade vid gymnasiet 

i Härnösand, umgicks i det grafströmska hemmet 

där. 

1836 flyttade han in i kyrkoherdebostället på 

Backen och 1838 gifte han sig med en dotter till 

biskop Franzén. Liksom sin svärfar och vän satt 

Anders Abraham Grafström i svenska akademin — 

och i sin diktning hade han anknutit till Franzéns 

romantiska, veka och ljust lyriska poesi. Under 

1820-talet hade hans hem på Karlberg varit en av 

Stockholms litterära mötesplatser. 

Kyrkoherdebostället på Backen utvecklades också 

till något av en litterär salong och det skedde ett 

rikt utbyte av poemer och tillfällighetsverser mellan 

de linderska och grafströmska hemmen. 

Något av »romantikens anda levde kvar där, långt 

efter det att andra strömningar trängt sig fram till 

den första stämman ute i den stora kulturkretsen», 

skriver författaren Sven Löfgren i en uppsats om 

Backen på Grafströms och Linders tid. 

Umgänget med Grafströms livade Fredrika Linder 

och hennes diktförsök blir lättare och omedelbarare 

— även om det naturligtvis mest handlar om tidsenliga 

form övningar utan större egenart. 

Julafton 1836 firade Linders i prästgården och 

det blev sedan sed att så skulle ske. Grafströms hade 

julgran — det är ett tidigt omnämnande av detta 

bruk: kvistarnas ändar buro små vaxljus, i lagom 

stora portioner delade från en vaxstapel, ifrån grenarna 

hängde vidare äpplen och alla handa namnam. 

Sommaren 1837 drabbades familjen Linder av en 

tragedi. Den 17-årige Herlog drunknade vid en badutflykt 

till Obbola den 9 augusti. J A Linder fick 

beskedet vid en tillställning hos borgmästare Sundelin, 

förebar för sin hustru ett tjänsteärende och åkte 

till Obbola för att leta efter sonen. Först nästa dag 

berättade han för Fanny vad som hänt. 

Det var den bittraste dagen i mitt liv, skriver han. 

Och han antecknar: Mamma bar förlusten av den 

älskade sonen med mycken resignation, ehuru det 

utan tvivel tärde på hennes svaga livstråd. Och själv 

skriver hon i ett brev: Jag har prövat sorgen och saknaden, 

plågorna och bekymren, men så som nu har 

jag aldrig lidit — Jag har dock aldrig varit olycklig. 

Samma höst viaticerade Theodor med start i 

Nordmaling. 

218 

1839 började sonen Albert sin praktiska bana 

hos lantmätare Sandström. 

Fredrika dör 

4 januari 1840 kom — som J A Linder skriver — 

det länge förberedda, hotande och fruktade slaget. 

Fredrika Linder avled. Hennes man var närvarande 

de sista timmarna. Mamma slumrade några ögonblick, 

knäppte så händerna bakom min hals och 

drog sig litet högre upp på kudden. Några minuter 

senare upphörde andedräkten och hon somnade 

ljuvt och stilla i dödens armar. 

I Fredrikas gömmor hittades några dikter, och 

första strofen i hennes sista dikt lyder: 

Englar lägret vakta, 

Döden kommer sakta, 

Kommer som en wän, 

Löser stilla banden, 

Ser mot himlaranden 

Och på mig igen. 

Fredrika Linders bortgång inspirerade också A A 

Grafström till en dikt med en djupare känsloklang 

än de tillfällighetspoem som skrevs vid årets högtider 

och familjens minnesdagar. »På pastorskan Linders 

graf» heter den och den är närmast riktad till 

den dödas make: 

Ej känd af verlden var dess snille 

Dess wäsens milda harmoni, 

Med vänner blott hon sjöng och ville 

Blott älskad, ej beundrad bli. 

Så sjunger Wakan blott för lunden. 

Der göms dess bo, der bor dess vän. 

Och vandraren i aftonstunden 

Går nära, för att höra den. 

Hon begravdes 19 januari på Umeå landsförsamlings 

kyrkogård. Omständigheterna kring Fredrika 

Fants och Johan Anders Linders giftermål hade fört 

dem mycket nära varandra. Brev, dikter och anteckningar 

från deras äktenskap tyder på att de levde i 

ett ovanligt lyckligt och öppenhjärtigt förhållande. 

J A Linder skulle leva i ytterligare nära 40 år, 

men hans stora passion hade brunnit ut. Han vände 

sig mot det praktiska, energisk och vital, men ur

tEBib 

/ro ftostorgkan 

FR. C. LINDERS, 

född FAM , 

33eg rafntng 

t Umeå, Den 19 3anuoe p. m. 5. Åunbbcrft, 18*0. 

Begravningstal av adjunkten Georg Palmqvist, gift med 

Fredrika Göthilda Linder. 

hans levnadsteckning försvinner den — för all del 

tidstypiska — idealism och innerlighet som präglade 

skildringen av åren med Fanny. 

Pastoralvården och husförhörsresorna gav honom 

tiden efter Fannys död sysselsättning. Han gick också 

igenom hennes brevväxling och efterlämnade 

papper, och skrev under loppet av några år den digra 

skildringen av sitt liv fram till hennes död. 

Det tredje äktenskapet 

Och han skulle hitta en ny hustru. 31 oktober 

1840 dog hans gamle vän komminister Bexelius i 

Lövånger. Linder hade ett par månader tidigare besökt 

familjen i Lövånger och blivit intagen av husmoderns 

dygd, tålamod och själsstyrka. 

Efter dödsfallet utkrävde han inte sin fordran på 

lösöret och konkurs undveks. Han började brevväxla 

med fru Bexelius och anmärker att hennes brevstil 

var ledig, nätt och underhållande samt utmärkte 

sig genom en hos fruntimmer mindre vanlig rättskrivning 

och hållning. 

Han umgicks snart med tanken på att hon skulle 

kunna bli den kvinna som kunde bereda huslig trevnad 

för mina återstående dagar, och bliva en moder 

för mina barn. 

Det är möjligt att den tanken påskyndades av att 

han trots flera försök hade svårigheter att anställa 

en husföreståndarinna för sina barn. 

I juli 1841 anhöll han skriftligen om att få fru 

Bexelius till sällskap på sin ålders afton. I sitt svar 

gav hon hand och hjärta och lovade huldhet och tro. 

Samma år begärde sonen Albert trolovning med 

Sofi Burman, vilket Linder gick med på trots att 

han just icke är någon stark hushållare, ej heller 

oroar sig mycket över att sätta sig i skuld. Albert 

höll på att utbilda sig till lantmätare och officer. 

Dottern Fredrika var på pension hos friherrinnan 

Rudbeck i Sala — gamla släktförbindelser — och 

kom hem våren 1842 tillsammans med sin bror Albert. 

Alberts sorglöshet när det gällde pengar oroade 

J A och hans skulder — som J A fick betala — 

var stora. 

I juli 1842 reste J A Linder till bröllop i Lövånger, 

gästade på vägen brukspatron Forsell i Sävar, 

major Franzén i Bygde och postinspektör Wall i 

Ånäset. Bröllopet hölls 5 juli. 

J A Linders tredje hustru var född Dyhr. Hon var 

dotter till assessor Johan Olof Dyhr i Gammelbyn 

och hans hustru Maria Elisabeth, född Hernodia. I 

sitt äktenskap med komminister Johan Bexelius hade 

hon sex barn, av vilka två dog unga. 

Till det linderska hemmet på Backen flyttade efter 

giftermålet mellan J A och Carolina Ulrika: 

Johan Bexelius, född 1824, Anton, född 1826, 

Henrik, född 1827, och Isak, född 1832. 

Johan Bexelius avled ogift 1846. Anton Bexelius 

219

lev förmögen grosshandlare i Stockholm, Henrik 

Bexelius blev handlare i Mångbyn och var några perioder 

riksdagsman. Isak Bexelius, vars uppfostran 

J A Linder ägnade stort intresse, blev den förste kapellpredikanten 

i Holmsund och omsider kyrkoherde 

där. 

7 juni 1843 födde Carolina Ulrika Dyhr—Bexelius—Linder 

sonen Herlog Robert, och 1845 fick 

hon dottern Lydia Carolina. Albert Linder gifte sig 

1846 med Sofi Burman i Kalix och bosatte sig senare 

i Baggböle. Dottern Fredrika gifte sig med stadskomministern 

Georg Palmqvist i Östersund. Han 

avled 1852. 

Revolutionsåret 1848 är J A Linder uppskakad 

över tidens händelser. Tronernas grundvalar skakade, 

antecknar han. Hoss oss bildades reformsällskaper 

och klubbar både i huvudstaden och landsorten efter 

parisiska mönster. Agitationer och petitioner 

väcktes från alla håll, vår goda stad Umeå ej undantagen, 

skriver Linder. Och 15 maj konstaterar han: 

Communistisk revolution i Paris, som lade högsta 

makten i blodsmännens händer. 

Han sammanfattar sin syn på den politiska utvecklingen 

så här: 

Med politik har jag aldrig lagt mitt huvud i blöt... 

Reformer kunna och vara i flera avseenden både 

nödvändiga och nyttiga när de kunna tillvägabringas 

utan omstörtning av allt förut bestämde. Minst 

är detta av nöden i Sverige där man förut äger lagbunden 

frihet... hoppas att ej uppleva den tid då 

den råa massan skall inträda i lagstiftningen. 

Sonen Theodor läste i Uppsala, hade konditioner 

och uppgifter i nationslivet. Studierna hade gått 

ganska långsamt, men 1849 disputerade han i närvaro 

av bl a prins Gustaf. 

J A Linder tyckte illa om Aftonbladet. 1851 noterar 

han: i juni avvek ur riket författaren och Aftonbladisten 

Almquist anklagad för trenne mordförsök. 

. . 

Med desto större entusiasm skildrar han Johan 

Ludvig Runebergs besök i Umeå någon månad senare. 

Pastor Linder var som vanligt upptagen med pastoralvård, 

husförhör och rader av byggnadsuppdrag. 

Han var en flitig tecknare och akvarellist. Han skrev 

om Lappmarkerna i Läsning för folket, skildrade 

Umeå socken och sysslade med sin trädgård, skrev 

220 

strödikter och musik och skötte sitt jordbruk. Hans 

arbetsförmåga var enorm. 

1853 gör han en omfattande resa till Ångermanland 

och Jämtland, som han skildrar i ord och bild. 

Året därpå får han det smärtsamma budet att sonen 

Theodor, som blivit docent i grekiska i Uppsala, hade 

avlidit 36 år gammal. Det föranlåter honom att 

1855 skriva: 

Sedan den lärda vägen och det akademiska livet 

fick för min son Theodor ett så sorgligt slut, och 

det prästerliga kallet, genom religionsstridigheter 

och sekterism synes bliva allt mer tungt, beslöt jag 

avstå från denna riktning med avseende på Herlogs 

studier och framtid. 

Herlog får utbilda sig till lantmätare. 

Han klagar på att ämbetsgöromålen ökar. 1855 

berättar han att han infört bruket av lampor i sitt 

hus. 

Styvsönerna Anton, Henrik och Isak kommer då 

och då på besök. 1861 bjöds dottern Sofi till Stockholm 

av Anton Bexelius. Hon inköpte i Stockholm 

en »symachin» och lärde sig sedan begagna den efter 

undervisning av en engelsman på tillfälligt besök i 

Baggböle. Hon sydde sedan för fullt åt privatpersoner 

och livkompaniet i Umeå. Hon avled i Stockholm 

1871. 

1862 skaffar sig Linder en »tröskmachin» från 

Robertsfors. Året därpå invigs Holmsunds kyrka 

där J A Linder spelar en huvudroll. Barnbarnen blir 

allt fler och familjesammanhållningen är fin. Nödåren 

1867-68 med hunger och dyrtid fordrade mycken 

tid, mycket arbete och tålamod. En tyfusepidemi 

tog många offer liksom koleran på 40-talet. Linder 

var 84 år men alltjämt verksam, men han klagar 

på nedsatt syn i samband med en ritningskommission. 

Det finns åtskilliga anekdoter om hans distraktion 

från denna tid. 

Mot livets slut 

1869 låter han trycka sin andra hustrus, Fredrika 

Christina Fant, dikter i en samling med titeln »Känslans 

stunder». Att han som 85-åring redigerar och 

trycker ett urval av hennes dikter vittnar om den 

djupa känsloupplevelse äktenskapet med henne hade 

inneburit. Det var då han levde mest intensivt.

Visst skriver han vänliga ord om sin tredje hustru 

i minnesanteckningarna. Men hon omnämns sparsamt 

— medan Fanny Fant totalt dominerat de fem 

första av de tio volymerna av hans liys rika historia. 

J A Linder gjorde sin sista anteckning 24 juli 1870 

1870, då han meddelar att hans vän dr Grafström 

avlidit i en ålder av 80 år, 6 månader och 14 dagar... 

Han var två gånger gift, bägge gångerna med döttrar 

till biskop F M Franzén. 

Komminister Linder dog 1 januari 1877, 93 år 

gammal. Han var en välbärgad man — boets behållning 

uppgick till drygt 42.000 kronor. Nio dagar tidigare 

hade hans tredje hustru Carolina Ulrika Dyhr 

—Bexelius—Linder avlidit. De jordfästes tillsammans 

9 januari i Umeå landsförsamlings kyrka. 

Om måttlighet och superi 

Vid denna tid hade man äfven här i Sverige börjat 

lemna någon uppmärksamhet åt verkningarne af de 

nykterhets och måttlighets föreningar som i andra 

länder utbredde sin verksamhet. Jag erhöll, vid början 

af nov. ett uppdrag af Kongl. Hush. Sällskapet, 

att här i Umeå bilda en sådan förening, och blifva 

dess ordförande. I följe häraf, lät jag nedanstående 

anmälan circulera emellan ståndspersonerne: 

VÖRDSAM ANMÄLAN 

På en tid, då bruket af starka drycker, så väl i högre 

som lägre kretsar, införlifvat sig med våra vanor, 

torde hvarje försök att åstadkomma en förändring, 

af mången måhända anses dåraktigt. Saken kan 

dock, vid närmare eftersinnande, tilläfventyrs finnas 

vara af större vigt och betydelse, än att den skulle 

lemnas utan allt afseende och förkastas utan all 

pröfning. Hvarje vän af fädernes landet lärer utan 

tvifvel finna att det öfverflöd och missbruk af starka 

drycker som innästlat sig hos alla samhällsklasser, 

och särdeles hos de lägre, till den grad tagit öfverhand, 

att både physiskt och moraliskt förderf af 

den mäst oroande beskaffenhet måste ofelbart der- 

Lagus, en av Fredrika Linders närmaste vänner under umetiden. 

Detta klipp är något förminskat (verkliga bredden 90 

mm). Ytterligare några klipp ur albumet används som vinjetter 

i häftet. 

af följa, om ej något botemedel blifver att tillgå 

emot detta onda, som redan stigit till en fruktansvärd 

höjd. — Att detta botemedel ej finnes verksamt, 

hvarken i våra positiva lagar och författningar, 

som af se hämmandet af detta onda, eller i det 

correctiv, som de känbara följderna af nämnde missbruk 

tillbjuda, derom vittnar den lefvande tafla af 

nöd och fattigdom, af physiskt och moraliskt lidande, 

som målar sig för våra ögon och ehuruväl de 

högre och mera bildade sällskaps kretsarne ej höra 

till denna taflas skuggsida, så kan det likväl ej nekas 

att ju vanan och bruket jemväl der infört ett skadligt, 

ehuru mera förfinadt öfverflöd, som äfven hos 

de måttlige, genom modets välde, vunnit burskap. 

Medgifvom altså att saken förtjenar att behjertas 

— Westerbottens kongl. hush. Sällskap har ock ansett 

detta ämne värdigt dess uppmärksamhet, och 

funnit, i den förvånande framgång som nyligen inrättade 

föreningar till befrämjande af måttlighet, 

vunnit i andra länder, en grundad anledning att hoppas, 

det dylika förenade bemödanden bland oss icke 

skulle sakna sin uppmuntran och tillfredsställelse. 

Ett i detta afseende af kongl. Sällskapet erhållit 

221

uppdrag har jag velat fullgöra medelst denna vördsamma 

anmälan. Under önskan och förhoppning 

att den icke förkastas såsom ett företag, som kunde 

förtjena åtlöje, eller möta oöfvervinneliga svårigheter, 

adresserar jag den till de måttlige och vältänkande 

i Församlingen hvilka ännu — jag vågar tro det — 

utgöra den rådande delen. 

Förenom oss att använda vårt inflytande och vårt 

efterdöme till måttlighetens uppmuntran bland våra 

medborgare, till afksaffande af starka dryckers missbruk 

i våra hus, bland våra barn och våra vänner. — 

Hvarje moraliskt god föresats bör utgå från människans 

inre. Likväl kan en yttre impuls jemväl påskynda 

dess utveckling och blifva ett vehikel för dess 

verksamhet. Förenom oss att väcka den goda viljan 

till handling. All förening gifver styrka; gemensamma 

bemödanden bereda större framgång, och andras 

erfarenhet har ådagalaggt att den kan vinnas till 

en vidd som öfverstiger äfven de djerfvaste förhoppningar. 

Vilja vi hafva en Epok för stiftelsen af denna förening. 

— Välan! må då denna minnesfest som den 

tusenåriga Svenska kyrkan nu går att fira, till en 

tacksam hogkomst af Christendomens och upplysningens 

införande i vårt fädernes land, blifva det! 

Christendomen bjuder måttlighet och försakelse. 

Omåttligheten och dess följder, höra till skuggorna 

i Ljusets Tidevarf Låtom oss kullstörta 

Bachi Altaren — Endast såsom varnande Ruiner måga 

de quarstå som gamla monumenter ifrån hedendomen! 

Umeå den 19 nov. 1830.» — 

Min anmälan kringsändes, och jag erhöll derå några 

namn. Doctor Hambraeus, kommerserådet von 

Walther, Häradshövding Marin, Räntmästare Lindberg, 

Landssecreterare Gjerding, och några till, tecknade 

derunder. — Sedan hölls hos mig ett sammanträde, 

dervid jag vidare motiverade ärendet, och företedde 

ett utkast till stadgar, som antogs. Alla dessa 

handlingar finnas i den Matrikel för sällskapet, 

som jag inrättade, och hvilken nu begagnas af Professor 

Grafström, som söker att bilda ett absolut 

nykterhets förbund. 

Det hufvudsakliga, som till en början vanns, var 

upphörandet af den förut här öfverallt rådande seden, 

(Landshöfdingens, Doctor Hambraei, och kanske 

ett eller annat hus till undantagne) att hvarje 

222 

tid på dagen bjuda bränvin åt alla in- och ut gående, 

och dessutom, på e.m., Toddy. Denna sista dryck, 

här föga känd före sidsta kriget med Ryssland, hörde 

nu till den dageliga dieten för Herrarne. — Hvar 

häldst man inträdde, var det första som bjöds, 

brännvin — så fram det ej var Caffe-dags, i hvilken 

händelse man bjöd det förut. Till brännvins supen 

tuggades skorpa, socker, russin eller fikon, osv. 

Skorpan fick likväl merendels vara orörd, om socker 

fanns, förmodligen för att ej bortblanda den ljufva 

spirit-smaken. Var det tidigt på morgonen, så skulle 

dertill blandas beska droppar, hvarmed den tiden 

drefs en indrägtig handel på Apoteket, under hvarjehanda 

benämningar. Äfven de som ej hade smak för 

detta supande, kunde ej gerna, utan att synas ohöflige, 

undgå att åtminstone föra glaset till munnen, 

och smutta en droppe. — 

Ehuru jag räknar mig till de sidstnämnde, och 

följaktligen icke hörer till de invigde, kan jag dock 

vara till tjenst med en förteckning öfver Suparnes 

terminologi, enligt med en nu redan afliden munter 

sällskapsmans och derjemte skicklig Embetsmans 

beskrifning på en sund diet, den han ock sjelf lärer 

till det mästa iakttagit, hvilket likväl ej kunde frälsa 

den store, starke, från ungdomen med blomstrande 

hälsa begåfvade mannen från en för tidig död. — 

Se här! : 

— En man, som vill föra en regel mässig diet i mat 

och dryck, tager sig följande styrko-tårar: 

1°. Förutsatt att man icke svultit och törstat den 

föregående dagen, besväras man vanligen af slem i 

halsen, eller så kallade: Tuppar, hvarföre man börjar, 

efter uppvaknandet, med Tupp-supen. Den kan tagas 

på sängen — 2°. En stund derefter, och sedan 

man tagit en liten motion, följer den uppfriskande 

Besken — vidare (3°) En klar, för att borttaga beskens 

eftersmak — Nu dricker man sitt kaffe, hvarefter 

(4°) kaffe-supen ej förgätes. Vid frukosten tages 

aptit sup, en på fisken, samt halfvan (5°, 6°, 7°), 

nu inträder arbetstiden, hvarunder blott fyllhundar 

supa — När middagsbordet är serveradt, tages (8°) 

aptits supen, och innan man skiljer sig från smörgåsbordet 

(9°) klacken — Derefter, under måltiden 

(10°, 11°, 12°) Supen på fisken, halfvan och tersen. 

På e.m. sedan man tagit sin middagslur, drickes kaffe, 

hvarefter (13°) kaffe-supen ej förgätes. (Den 

som ej dricker Caffe är berättigad till denna äfven,

med förbindelse att i stället för Caffe, taga en klar.) 

Derefter följer (14°) Sexan, som näst aptit supen 

är den angelägnaste. Nu ha vi The-dags — men en 

sann patriot dricker ej denna utländska dryck, som 

dessutom gör magen »qwalmig» utan då man nu sätter 

sig till spel-bordet, tar man sig i stället (15°) en 

spelsup. Derefter drickes Toddy, och emellan huarje 

sådan är man berättigad till en Mellanbindare (16°) 

och äro glasen ej allt för stora, drickas 3ne Toddy, 

och följakteligen tagas ock 2ne (17°) Mellanbindare. 

Vid quälls måltiden de 3ne ordinarie måltids suparne 

(18°, 19°, 20°) och då man stiger i sängen, bör 

man ej glömma (21°) Loppsupen, och härmed är nu 

dagen till ända. 

Dessa 21 supar äro en måttlig Mans dageliga diet, 

och derjemte en hög diet. Likväl kan den vid träget 

och tröttande arbete något förstärkas. Man uppfriskar 

sig då (22°) med förmiddags Supen, och (No 23) 

emellan kaffesupen och sexan på e.m. Eftermiddagssupen. 

Hvad härutöfver förtäres, kan möjligtvis urarta 

till rummel, och bör derföre undvikas. Dock 

härunder inbegripna vissa tillfällige Supar, såsom: 

Kyrko-sup, tankställare, ressup, för-sup, Apoteks 

sup, handels sup, Släd sup, osv. 

Så öfverdrifvet detta kan synas, har jag likväl varit 

i tillfälle att se denna diet, i det närmaste åtminstone, 

följas af mången så kallad måttlig man. Sans 

comparaison, må det ej anses otjenligt att här införa 

ett litet bidrag till Bränvinets annaler. Jag vet ej 

om någon af Er hört omtalas den så kallade Fylleri 

Brigaden i Umeå. Assessor Örnberg, en glad och 

munter sällskapsman, tjenstgjorde någon tid här såsom 

Borgmästare (före Holmberg, om jag minns 

rätt, eller något tidigare). Han har åt eftervärlden 

förvarat några i Brännvinssupande meriterade veteraners 

namn i en visa som börjar: 

Trött att öfver vida haf 

Efter Rom och arrak ila 

Kapten Berglund går till Hvila 

Nögd med sin Commando-staf 

Som Silenus honom gaf. 

Alla som ingingo i måttlighetsföreningen förbundo 

sig att hvarken sjelfve förtära eller åt andra bjuda 

bränvin vid andra tillfällen än till mat, samt att af- 

lägga bruket af Toddy. Huruvida löftet af alla, till 

alla delar hållits, kan jag ej så noga veta. Toddy var 

i synnerhet svårt att afsäga, men nog har jag åtminstone 

sjelf varit mitt löfte trogen. Emedlertid började 

man verkligen från den tiden att aflägga seden 

att bjuda bränvin mellan måltiderna, hvilket väl nu 

sällan händer, och äfven bruket af Toddy har blifvit 

mycket aflaggdt. 

vehikel — medel 

minnesfest — svenska kyrkan firade 1830 tusenårsminnet 

av Ansgars mission 

sans comparaison — utan jämförelse 

Initiativet till bildandet av måttlighetsföreningar i Sverige 

hade tagits av Carl af Forsell, utgivare av »Läsning för folket». 

Se härom Per Sörbom, Läsning för folket (Sthlm 1971). 

223

Notiser om lanthushållning , 

Uppköp af Lin och stundom äfuen ull, gjorde jag 

under detta och det följande året (1831-32) för egna 

medel och risque, sedan socknemännen vägrat 

att dertill förskjuta medel. En ofördelaktig conjunctur 

i afseende på inköpspriser och prisen på tillverkningen, 

vid dess försäljning, rättvisade Mammas spådom 

om förluster, hvilka ej blefvo obetydliga. Andra 

tillfälligheter ökade äfven dessa. Väfvar som jag 

hade på bleke, nära prostegården, blefvo en dag, under 

blåsväder nedstänkta af tjära och stenkols-svärta 

ifrån dem som derunder målade taket på sätesbyggningen. 

En säck, hvari lågo några stycken af de finaste 

blekta lärfter, blefvo under transporten till 

Stockholm, dränkte i tjära, från tunnor, hvarå banden 

brustit, i hvilket skick jag återfick dem o.s.v. 

Hade jag icke en gång fått till en gottländing sälja 

en par tre hundra alnar väf, här på stället, i utbyte 

mot spannmål, med någorlunda god handel, då hade 

väl förlusterna blifvit ändå mera kännbara. En 

del spånad, som jag utdelat, fick jag aldrig igen, och 

en väf, som någon tid legat hos Rådm. S och en afton 

då jag skulle resa hem, nedtogs, för att medtagas 

hem, försvann, utan att man visste hvar den tog 

vägen. 

1834 

I anseende till den allmänna bristen på sädeskorn, 

och de fattigas medellöshet att deraf köpa sitt behof, 

uppmuntrades de att plantera säd. En beskrifning 

på sättet uppsattes af mig, trycktes och utdelades. 

Bland fattiga jordbrukare utdelade jag kappar, 

och halfva kappar af den säd jag hämtat norrifrån, 

jemte ett exemplar af beskrifningen; och de som 

gjorde sig mödan att plantera, fingo hundrafallt 

igen. Af de 2 kappar som öfverblefvo af den tunnan 

jag sjelf sådde, utdeltes i portioner i strutar — och 

många hafva, oaktadt de följande missväxtåren, 

kunnat förvara och fortplanta denna säd, som var 

af 6-radigt korn, och hvars odling jag äfven allt sedan 

fortsatt. — Landshöfdingen sjelf gjorde sig den 

mödan att med egen hand göra sättet att plantera 

åskådligt genom en teckning, som föreställde en 

224 

baklänges gående Man, som med en tre-uddad staf 

i hvardera handen gjorde hål i jorden, och ett par 

barn, hvilka gingo efter och släppte korn deri. Ett 

exemplar af denna teckning, tror jag, utdelades till 

hvarje pastor i Länet — åtminstone erhöll jag ett. — 

1838 

Denna vår och sommare hade jag åtskilligt byggnads 

bestyr. Jag hade åtagit mig en reparation på Residenset, 

som skulle å nyo brädfodras och målas, m m. 

Äfven hade jag ingått ett bolag med profess. Gfm. 

Lagm. Cygnoeus och Bruksp. Meuller om inrättning 

af ett Schäferi, till befordrande af en ny får-afvel af 

Southdownska får. För detta ändamål köptes 2ne 

gärdor vid Lazarettet, och en Ladugårds byggnad i 

Kasamark, som på sista föret flyttades, och sedan 

uppsattes der den nu står. Enl. Contract med honom 

skulle vi till hösten emottaga de Isländska och 

Skotska får som här hos åtskilliga funnos, Staten 

tillhörige, och dessutom 2ne tackor och en Bagge 

af Southdownska racen, som hitsändes ifr. Stockholm. 

1838 års sommare var mycket regnig, derigenom 

höbergningen försvårades. Allmän höbrist blef 

deraf en följd, och både hö och halm blef öfver höfvan 

dyr, och ändå af sämre beskaffenhet. En allmän 

får-sjukdom inträffade äfven, så att vi förlorade nära 

hälften af de djur vi emottagit — Alla dessa motgångar 

gjorde Lagm. Cygnoeus, som dock var hufvudman 

för hela företaget, och mäst ifrig att få det i 

gång —så ledsen, att han, emot de öfriga intressenternas 

önskan, uppsade contractet innan årets slut, 

hvarigenom altså hela inrättningen upphörde och 

upplöstes. Vid försäljningen af fåren, den följande 

våren, inroptes 5 tackor och några Lamm, för gemensam 

räkning, och dessa emottog jag på samma 

villkor, som voro i contractet med Kronan stadgade. 

kappe — 1/32 tunna, motsvarar ungefär 4,5 1. 

profess. Gfm. — professor A A Grafström. Gfm var hans 

egen förkortning av namnet 

schäferi — fåravelsgård, fårstation

Kretsen kring Linders i Umeå 

Hjalmar Lundström 

Umeås befolkning 

Efter det svåra bakslag som drabbat Umeå genom 

kriget med Ryssland 1809 kan stadens folkmängd 

1820 beräknas till 1.250 å 1.300. Staden var säte 

för landshövdingen i Västerbottens län och hyste 

ett flertal myndighetspersoner vid sidan av länsstyrelsens 

tjänstemän, såsom domare, borgmästare, 

kronofogde, polisinspektör, förste lantmätare och 

tullförvaltare, vidare staben för Västerbottens fältjägarkår. 

Bland de akademiskt bildade i staden med 

omnejd märktes lärarna vid stadens läroverk samt 

prästerskapet i Umeå pastorat, omfattande Umeå 

landsförsamling med kyrka i Backen samt Umeå 

stads och Sävars församlingar. Kyrkoherden bodde 

i Backen, 5-6 km från staden. 

Nu nämnda personer och deras familjer utgjorde 

tillsammans en betydande del av befolkningen. Behovet 

av kulturella förströelser var sålunda stort. De 

tillfällen som gavs därtill var alltför få — ett och annat 

resande teatersällskap eller enstaka musiker och 

andra artister. 

Landshövdingen 

År 1817 blev Georg Lars af Schmidt landshövding i 

Västerbottens län. Under en ämbetsresa 1818 besökte 

han bl a Norsjö och gästade då makarna Linder. 

Det förefaller sannolikt att han vid sin bekantskap 

med dem fann att Linder — liksom även Fredrika 

— skulle bättre komma till sin rätt på ett större 

och betydelsefullare verksamhetsfält än det avsides 

belägna Norsjö erbjöd, och att han — ehuru detta 

inte finns belagt i »dagboken» — sedermera utövade 

sitt inflytande i Umeå i syfte att bereda Linder en 

prästtjänst därstädes. Alltnog, Linder blev 1822 

vald till komminister i Umeå pastorat, med tillträde 

den 1 maj 1823. 

Sällskapslivet i Umeå 1823-40 

Makarna Linder blev tydligen mottagna med öppna 

armar av den s k societeten i Umeå. Härtill bidrog 

förmodligen deras vänskap med landshövdingens. 

Det förekom vid denna tid talrika baler för societetens 

medlemmar, dels i de enskilda hemmen, dels i 

rådssalen. År 1824 ledde Linder sången på kungens 

födelsedag som firades hos landshövdingen, varvid 

bl a framfördes dikter av Fredrika. 

Teaterföreställningar 

Efter Linders ankomst till Umeå blev nöjes- och 

kulturlivet i staden berikat genom ett flertal skådespel 

alltifrån 1824, uppförda dels i residenset, dels 

i enskilda hem, dels offentligt å rådhuset under hans 

ledning. Detta skedde första gången 1824. Pjäserna 

var vanligen författade av Fredrika. Linder själv satte 

och dirigerade musiken, fördelade rollerna bland 

lämpliga och villiga medlemmar av societeten, repeterade 

och ombesörjde regin. Under hans ledning 

tillverkades kulisser och annan rekvisita. Fredrika 

jämte andra damer ur societeten förfärdigade skådespelarnas 

dräkter. 

Pjäserna synes ha rört sig om hjältebragder behandlade 

i klassisk stil och rönte stor uppskattning 

från publikens sida. Ett dylikt skådespel uppfördes 

1826 med titeln »Marko Botzaris Grafvård», till förmån 

för grekernas frihetskamp mot turkarna. På 

kungens namnsdag 1827 — Carl-dagen den 28 januari 

— uppfördes ännu en pjäs. Linder berättar att 

antalet medverkande vid detta tillfälle uppgick till 

52 och publiken till omkring 300. Flera »spektakel» 

gavs under dessa år offentligt »till förmån för de fattiga». 

Linder som ledare för kyrkomusik 

Linder anordnade flera konserter i Backens kyrka 

och hade därvid utmärkt samarbete med P Lind, 

sedan denne blivit organist och kantor i församlingen. 

1830 hölls musikgudstjänst till firande av Ansgarsjubileet 

(1.000 år efter Ansgars besök i Birka), 

och 1841 till minne av den första svenska bibelöversättningen. 

225

Vän port rätt 

226 

Lantmätare C M Bergstedt överstelöjtnant Gustaf af Donner

227

De närmaste vännerna 

Makarna Linders i Norsjö inledda bekantskap med 

landshövdingen Georg af Schmidt, 1771-1842, utvecklade 

sig snart till vänskap, med både denne och 

hans maka, Maria Sofia Hedenberg, 1779-1853. 

»Landsherren» — som man även benämnde honom — 

hade blivit adlad 1815 och blev 1841 upphöjd till 

friherre, ett bevis på att hans insatser för länet uppskattades 

även på högsta ort. Betecknande för den 

vördnad för överheten som Linder alltid visade är, 

att han i »dagboken» stundom kallar af Schmidts för 

»det ädla paret». Fru af Schmidt visade Fredrika den 

största personliga tillgivenhet. 

Vid sidan av prosten Grafströms och af Schmidts 

hörde till de närmaste vännerna handlanden och rådmannen 

Södermark och hans familj, jämte den hos 

dem boende Sofi Lagus, troligtvis guvernant för Södermarks 

döttrar. Denna återvände 1856 till Åland, 

varifrån hon härstammade. 

Linders umgängesvänner i Umeå med omnejd, 

nämnda i dagboken. 

(Förteckningen är inte fullständig.) 

Under perioden 1823-1830 

Bergmark, löjtnant, Umeå 

Bjuhr, Carl, brukspatron 

Boström, komminister i Umeå 

Cygnaeus, lagman, död 1852, med dottern Ulrika 

(Ulla), gift Sundelin (nedan) 

Deliden, läkare, Umeå 

af Donner, överstelöjtnant, Teg 

Edin, fanjunkare, Axla 

Fluur, änkeprostinna, Västerhiske 

Fock, friherre, Umeå 

Forsell, brukspatron, Sävar, död 1832, med dottern 

Anna Catharina 

Grahn, Mårten, brukspatron, död 1829 

Granberg, lärare, Umeå 

von Knorring, överste, friherre, Teg 

Lemvijk, Carolina, sällskapsdam åt fru af Schmidt, 

Umeå 

Lundmark, landskamrer, Umeå 

Marin, häradshövding, senare lagman, Yttertavle, 

gift med Ulla Sundelin (nedan) 

Stenberg, kommissionslantmätare, senare förste lantmätare, 

Teg 

228 

Sundelin, lagman, död 1826, Umeå, med dottern 

Ulrika (Ulla), gift Marin (ovan) 

Wallberg, borgmästare, Umeå 

Winblad von Walter, Esaias, landskamrer, Umeå. 

Lagman Cygndeus, brukspatron Forsell, kamrer 

Lundmark, lantmätare Stenberg och landskamrer 

von Walter förekommer också under senare perioder. 

Under perioden 1830-1840 

Alenius, Clas Fredrik, Linders kusin, handlande, 

Umeå 

Arctaedius, E, handlande, Umeå, gift med Maria 

Scharin (nedan) 

Bagge, postinspektör, Umeå 

Berlin, läkare, Umeå 

Boden, klockare i Umeå stadsförsamling 

Boström, N J, komminister i Umeå 

von Bromsen, löjtnant, senare överstelöjtnant, Umeå 

Falck, P A, arrendator på Prästbordet, Backen 

Forsell, junior, brukspatron, Sävar, gift med Olivia 

Södermark (nedan) 

Freijer, Joh., apotekare, Umeå, död 1834. 

Furtenbach, Sofi, husmamsell hos Linder, senare 

gift Moritz (nedan) 

Genberg, provinsialläkare, Umeå, död 1838 

Glas, Nils, handlande, konsul, Umeå; ägde del i 

Norrfors såg 

Grahn, P, handlande, rådman, Umeå, med dottern 

Christina Carolina, gift Stenmark (nedan) 

Hammarin, Lars, handlande, Umeå, död 1836 

Helleday, häradshövding, Backen 

Holst, assessor, Yttertavle 

Huldt, auditör, Umeå, gift med Charlotte Montan 

(nedan) 

Hvidtfelt, läkare, Umeå, direktör för teatern 1842-49 

Håkansson, förste lantmätare, Sörfors, död 1843, 

med dottern Amalia, gift Roos (nedan) 

Häggqvist, Sävars förste kyrkoherde 

Lindberg, räntmästare, Umeå, död 1844 

Löwenadler, major, Umeå 

Moritz, handlande, Umeå, gift med Sofi Furtenbach 

(ovan) 

Mueller, brukspatron, död 1849 

Palmqvist, Georg, adjunkt hos Grafström 1839, gift 

1843 med J A Linders dotter Fredrika, stadspredikant 

i Östersund, död 1852

Kungens skål 

1825 

Den 26 Jan. konungens födelse dag, hade landshöfdingen 

stor societé. Han hade jemte hennes nåd, en 

vecka förut, gjordt oss ett besök, dervid planen för 

denna fest oppgjordes — I stora Salen var en tronhimmel 

apterad, och drapperad med charlakan, som 

äfven utgjorde fältet för kongl. kronan och Sveriges 

vapen, derunder stod Konungens byst på en pjedestal. 

— 

Damerna formerade en hall (?) — Landshöfdingen 

motiverade den kongl. skålen med ett tal, derefter 

inträdde 2ne par Svenskar och 2ne par Lappar, alla 

i national drägt. Då skålen druckits framträdde ena 

bond-drängen och yttrade sin undersåtliga glädje, 

hvarefter de sjöngo: 

Lugn är vår fosterbygd, fjerran ifrån 

Hörs blott af Echo stormarnes dån 

Hvem näst vår Gud 

Offras vårt ljud 

Hvem styr vårt Land? 

Jo — kung Carl Johan, så heter han. 

Dag, som såg födas vår konung och Far, 

vittne till fröjd och tacksamhet var 

Ljus som hans själ 

Trygg som vårt väl 

vare hans tid — 

lagren är vunnen, vinne han frid! 

Derefter framträdde Lapparne och sjöngo, efter 

melodi: (Jag fattige Lappman). 

Då vi flytta med tjällen 

Långt upp öfver fjellen 

Hvem skyddar vår skara 

att vi trygga må fara? 

Jo — Carl Johan den store 

öfver Svea och More, 

Mellan bägge vi tåga 

I hans hägn vi det våga 

Som högt opp i fjellen 

Evig snö täcker hällen 

Så förening må råda 

Till vårt väl mellan båda! 

Derefter instämde alla i folksången. Sällskapet trängdes 

sedan omkring de vackra och elegant klädda 

lappflickorna, (Fröken af Donner och Mams. Lemvijk) 

—Bondflickorna föreställdes af Demoisellerna 

Broochman och Lisette Hambraeus, hvilka derpå alla, 

jemte sina Cavaillerer, öppnade balen i sina kostumer 

— Mamma dansade äfven en quadrille med 

Landshöfdingen. Sällskapet åtskildes först en timme 

efter midnatt, under det horriblaste urväder jag 

påminner mig hafva varit ute i — Vi hade på f.m. 

husförhör i Flurkmark, vid hvars slut jag begaf mig 

på vägen genom Fällforssån och Ersmark, utan att 

äta middag, och hann just nätt och jemt komma till 

Landshöfdingen vid det jag borde vara der för sången 

vid ofannämnda tillfälle om aftonen. 

formerade — bildade (innebörden av uttrycket »formerade 

en hall» är oklar) 

229

Plageman, assessor, Umeå, 1842 direktör för teatern 

Rickman, veterinär, Umeå 

Ruth, förste lantmätare, Umeå 

Scharin, handlande, rådman, Umeå 

Scherdin, rektor, 1848 kyrkoherde i Lövånger 

Sjöstedt, rådman, Umeå 

Sundelin, borgmästare, Nydala, Umeå 

Södermark, Nils, handlande, son till rådmannen S 

(ovan) 

Thalin, landskamrer, räntmästare, Umeå 

Troil, Emil, major, 1845 kårchef, Umeå 

Ulfhjelm, veterinär, Umeå 

Wall, Eric, handlande, Umeå, död 1845. 

Handlande Alenius, överstelöjtnant von Bromsen, 

patron Forsell, konsul Glas, Helleday, doktor Hvidtfelt, 

lantmätare Håkansson, räntmästare Lindberg, 

Mueller, Palmqvist, Plageman, rektor Scherdin, rådman 

Sjöstedt, Sundelin, Södermark, Thalin, Troil 

och Wall nämns även efter 1840. 

Under perioden efter 1840 (Fredrikas död) 

Almqvist, lektor, Umeå 

Cygnaeus, Carl, son till Cygnaeus ovan, efterträdde 

fadern 1852 som lagman 

Dickson, James, kommerseråd, Göteborg, tillika 

brukspatron på Baggböle och delägare i Norrfors 

såg 

Forsgren, handlande, Umeå, tillika delägare i Norrfors 

såg 

Gistrand, inspektor på Hörnefors bruk 

Gyllengahm, Ad., överstelöjtnant, Umeå 

Haij, tidningsredaktör och boktryckare, Umeå 

Huss, lärare, Umeå 

Häggström, brukspatron, Dalkarlså 

Lind, J P, förste lantmätare 1844 

Montgomery, landshövding i Västerbottens län 

1842, Umeå 

Roos, lotslöjtnant, gift 1845 med Amalia Håkansson 

(ovan) 

Rosander, kamrer, Umeå 

Rothoff, borgmästare, Umeå 

Unaeus, rektor 1848, Umeå 

Wimmercrantz, lektor, Umeå 

Åbom, inspektor på Strömbäck, död 1847 

östling, lektor, Umeå 

230 

Assessor C J F Plagemann (1779-1864). 

i f P 

'-y 

X 

WmL

Carl-dagen 

1827 

På nyåret reste jag till Degerforss, såsom Consist. 

Ombud vid Tinget. Theodor fick följa med och göra 

en liten lustresa och roa sig med kyrkoherden 

Burmans barn, under tiden. Efter återkomsten upptogos 

alla mina lediga stunder med beredeisen till 

det högtidliga firandet af Carls dagen. Mamma skref 

en prolog för tillfället, och jag målade nya kulisser, 

med 2ne Theater-förändringar, ett större rum och 

en trädgård. Till den sednare hörde äfvensom en 

Staty af Gust. Adolph, att begagnas vid hufvudpjesen, 

»Gust. Adolphs ädelmod». Härmed blef mot 

sista tiden så mycket att göra, att jag blef med ens 

några dagar i staden, och logerade hos Landshöfdingen, 

hvilken ock lät servera mat åt mig på Rådhuset 

om middagarne, på det jag ej skulle blifva 

hindrad med att gå till Residenset. De sista 36 timmarne 

arbetade jag oupphörligt, utan att hvila, och 

under arbetet hade jag äfven sångöfningar med några, 

för prologen. Innan jag, på quällen före Carls dagen 

lemnade Rådhus-Sallongen, var allt i ordning, 

och decorationerne uppställda. Följande dagen hade 

alla, som infunno sig att fira den festliga aftonen, 

äfven resande, fritt tillträde till spectaclet, som börjades 

med den nyssnämnda prologen, vid hvars slut 

en Sång-scen förekom der kostymerade Svenskar, 

Norrmän och Lappar sjöngo en vexel-sång. 

Sång af Svenskar: 

O Kärlek, himla låga, 

Som eldar ädla bröst! 

Du skänker lifvets fråga 

Odödlighetens tröst, 

Och uti norr och söder 

För kung och fosterland 

Vi äro alla Bröder 

Förente af Din hand. 

af Norrmän: 

Broder ved haand vi förennede gaar 

Fast lever troskab i Norden 

Kjerlighed och kong som dens pelare staar 

held Dig, Carl Johan, som en Bröders förenning! 

af Lappar: 

Jag lilla snälla Lapp 

Mellan Svea och Nore 

Far med Renars spann i kapp 

Till skyhöga Bore, 

Reser mitt Tjäll, 

Lefver så säll; 

Liknar trygg min Pol 

Och vår midnatts Sol 

vid den kung oss förenar — 

Hell vår kung som oss enar! 

Derefter gafs Hufvudpjesen, hvari personalen utgjorde 

52 personer, alla väl costumerade. Ibland 8 

Pager, voro äfven våra Gossar anställde. Spectaclet 

slutades med fackeldansen, hvilken såg rätt bra och 

högtidlig ut, och hvari alla deltogo i sina kostymer. 

Lieutenant Berghmark hade dervid litet otur. Han 

råkade svänga sin fackla så, att hans plymer antändes. 

— Åskådarne troddes utgöra omkring 300 personer. 

Derefter dansades i Rummen på andra sidan. 

231

Ett besök på Lycksele marknad 

1838 

J^chtr^r 

Den lite sidstlidna Januari afreste vi från Umeå till 

Lycksele, hvarest den så kallade Stormarknaden tillstundade. 

Den kallas så, ej blott i jemförelse med 

den mindre besökta marknad som der hålles i Mars, 

och kallas Lillmarknad; utan kan äfven med skäl 

här i orten så benämnas, med afseende på den konkurrens 

af köpare och säljare, som der äger rum ifrån 

flera orter både inom och utom Länet, och den betydliga 

tillförsel af ortens producter och kurranta 

varor, hvaraf äfven andra, än de handlande från närmaste 

Stad, Umeå, täfla att erhålla andel. Som Lappmarkens 

befolkning är vidt kringspridd och kommunikationerna 

många svårigheter underkastade så begagnas 

ock detta tillfälle af allmän folksamling från 

det inre av landet, af alla som med den och med 

hvarandra hafva affairer. Många, äfven inom socknen 

boende, men genom floder, bergsträckor och 

fjell, samt betydliga distancer, från hvarandra skillda 

medlemmar af samma församling, kunna, kanske 

på hela året blott denna gång träffas. Under dessa 

dagar hålles jämväl, för samma orsak, Ting, hvartill 

kallelser genom stämning, jemväl på stället kunna 

ske, dock anses de ej numera lagligen bindande, för 

andra än Lapparne, om icke den vanliga Stämningstiden 

iakttages. Uppbörd, så väl af krono skatten, 

som af Sockne inbördes utskylder och Embetsmannalöner; 

Bouppteckningar, auctioner, Bröllop, Proste- 

och Skol-visitationer, osv höra ock till denna 

tid. Allt är lif och rörelse. På alla vägar som leda dit, 

hvimla nu folk och hästar i alla rigtningar. Lapparne 

komma nedflyttande med sina hjordar. Hela karavaner 

med lass, förande Lappmarkens behof af Handelsmannavaror, 

såsom salt, mjöl, lin, jern och stål, 

spannmål, spirituösa, tobak, specerier och kramvaror. 

Städernas Handtverkare, såsom koppar- och 

Bleckslagare, Gyllmakare, guldsmeder, urmakare, 

Bokbindare, Repslagare, Glasmästare, med flera, 

åtfölja tåget. Äfven Westgöthar med sitt kram, 

Skinnhandlare från Ryska gränsen; Handels agenter 

från Jemtland och Norrige, stundom ock från Hernösand 

eller Torneå, Ångermanlänningar, osv anlända 

232 

i alla rigtningar. Som första marknads dagen jemväl 

är första Tingsdagen, så inträffar äfven Domaren å 

ort och ställe, åtföljd af sina Notarier samt andra till 

Justitias Hof hörande personer, såsom Fiskaler, sakförare 

och Länsmän. Härtill kommer ett icke ringa 

antal Ståndspersoner af bägge könen, som resa, äfven 

för sitt nöje, samt Apothekare och Läkare för 

helsovårdens vidmakthållande. Ändteligen saknas 

icke heller värdshus-Idkare och Task-spelare såsom 

hörande till marknads lifvets Sceniska område. 

Wi funno, ej blott i Gästgifvaregården, utan ock i 

alla vid vägen belägna gårdar och byar, inquartering 

af hästar och folk, Res-slädar och lass utanföre, likasom 

der en Armee framtågar, med den skillnad likväl 

att här ej var fråga om ordentlig inquartering eller 

beting af husrum. 

Hvar och en tar in hvarest honom godtfinnes, och 

der plats finnes, utan afseende på om det är dag eller 

natt. De som ej få rum i sängar, rangera sig på 

golfven i Syskon-bäddar. Betalning för stall och husrum, 

ved och sängkläder kommer sällan i fråga. Matsäck 

förer man med sig — Nattron är vanligen ej långvarig 

heller. Den ene, nyss anländ, stiger utan krus 

in i sof-rummet, beställer en eldbrasa, öppnar sin 

matsäck och gör sin aftonmåltid; efter honom frukosterar 

en annan, eller dricker Caffe för att fortsätta 

resan, osv. Wid vår resa igenom Degerforss, 

som ligger emellan Umeå och Lycksele, och hvarest 

marknaden, en liten obetydlig prolog till hufvudpjesen 

i Lycksele, redan var utagerad, begagnade vi, likasom 

mången annan, kyrkoherden Burmans gästfrihet. 

På en resa som denna, är hvarje sådan större 

bequämlighet särdeles välkommen och värderad. 

Der hade vi till fälle att beskåda några storverks träd, 

som voro framforsslade från angränsande skogar, för 

att vidare transporteras till skeppshvarfven i Umeå. 

Vi blefvo öfvertygade att äfven här, så långt upp 

emot Norden, finnas Jättar bland träden. Ett af dem 

var 30 alnar långt och 12 Tum i lilländan. I vedhuset 

besågo vi stycken af ett torrt furuträd, hvars diameter 

var vid pas 1 3/4 alnar. Trädet var deladt i 5 

parter, hvardera utgörande ett ansenligt hästlass, 

och intagande hela husets längd, som syntes vara 

omkring 9 a 10 alnar — 

Under resan till Lycksele rådde nära 30 graders 

köld, under lugn väderlek. De från skorstenarne upstigande 

rökkolonnerna, hvarutur eldgnistor flammade 

ifrån väldiga brasor, gåfvo oss ett slags be-

grepp i smått om eldsprutande berg. På sidorna af 

vägen såg man äfven uppstigande rökmassor, än 

ifrån Pottaskemilor, än ifrån öppna ström fåror af 

Vindel-elfven, än ifrån Lappkåtor. Der vintervägar 

begagnades, voro de, i anseende till den, i förhållande 

till årstiden, här ovanligt ringa snö, som fallit, 

mycket ojemna och steniga, så att många ledo hafveri 

på slädar och åkredskap — 

Ankomne till Lycksele d. 13 om morgonen blefvo 

vi gästfritt logerade, så väl hos presterskapet, som 

hos Embetsmännen på stället, äro resande välkomna, 

och sällskap och conversation, saknas heller icke. 

Kyrkan är belägen på södra stranden af Umeå Elf, 

12 mil ofvanföre Umeå stad. Den så kallade kyrkooch 

marknadsplatsen är reguliert byggd. 

Längs efter en hög sandås sträcker sig, paralelt 

med elfven, en gata som dominerar de öfriga och 

uteslutande tillhörer handeln, försedd med salubodar 

och andra för de Handlande nödiga hus och 

varu-magasiner. I samma sträckning fortgår, på något 

af stånd, samma gata omgifven af Lapparnes varubodar, 

små fyrkantiga hus, byggda på stolpar, 

hvari de förvara sina körredskap och sina varor, under 

sitt vistande på marknaden. På bägge sidor om 

Handels-gatan äro andra gator och gränder, med allmogens 

kyrko-hus och stallar, allt snyggt och reguliert 

byggdt. Vid ett torg, på södra sidan, äro 

Tingshus, Sockne häckte, Gästgifvaregård och värdshus 

för Resande. Prestgården, som är nybyggd och 

uppförd på en höjd, ej långt ifrån kyrkan, med utsigt 

öfver Elfven och hela kyrkobyn, är en bland de 

största i landet. Sätesbyggningen har 9 stora rum på 

nedra botten, och 2ne vindsrum. Få pastorer på nedra 

landet, och södra orterne, äfven i de större pastoraten, 

äro bättre logerade. Här finnes ock en Skola 

för Lapparnes barn, hvartill fonden är donerad af 

R(iks)R(ådet) Joh. Skytte. Skolans säte var först i 

Umeå stad ifrån år 1662, men flyttades sedermera 

hit, då lönen fördelades mellan Rect. Scholce i 

Umeå och den här anställde. Lycksele skola var sedan 

den enda i hela Lappmarken, intill år 1723, då 

Skolor inrättades vid alla hufvudkyrkor i Lappmarken. 

Men dessa hafva i sednare tider åter indragits 

och lönerne fördelats på missionairer och katecheter. 

Lycksele, derifrån nuvarande Sorsele och Stensele 

pastorater sedermera blifvit separerade, var 

först en annex under Umeå. Förste presten, som 

bodde på stället var en Jacob Back, tillika Lärare 

vid Lappskolan. Efter honom var Ol. Steph. Gran 

Comminister och Scholmästare tillika ifrån år 1657 

till 1673, då han blef den förste pastorn i Lycksele, 

som det föregående året separerades ifrån Umeå. 

Wid samma tid blef den nyssnämndes son, Nicol. 

Gran, Skolmästare. Wid Skolan underhållas, klädas 

och undervisas årligen 6 Lappbarn. Någon gång intagas 

äfven något af Allmogens. 

Wi besökte marknadsplatsen och inträngde, ej 

utan möda, i en och annan handelsbod, hvilka alla 

voro uppfyllda af en blandad folkmassa af Svenskar 

och Lappar; de sednare dock till ett ringare antal. 

Att jemväl spirituösa utgöra en begärlig import-artikel, 

kunde vi se, synnerligen på de sednare, hvars 

språk, och vilda, oharmoniska sånger icke behagade 

våra ovana öron. Dock träffades äfven Lappar som 

voro, öfver all förmodan hyfsade, och hvilka talade 

rent Svenska, och ett renare språk, än den Svenska 

Befolkningen, hvilken likväl här i allmänhet talar 

bättre, än annorstädes i Norrland. — 

Wi tittade äfven in i ett par bröllopps-stugor, hvarest 

de dansande åtminstone ej saknade åskådare, 

hvilka slöto en nästan ogenomtränglig Kordong omkring 

quadrillen och valsen, som äfven här börjat uttränga 

nationalpolskan, som likväl hos Lapparne bibehållas. 

Den som liksom vi, kunde föras af nyfikenhet 

in i någon af de sednares bröllopps-stugor, råda 

vi att förut väl tillstoppa näsan, ty der osar starkt. 

De som der kunna stå på benen, dansa i trängseln 

knuffande hvarandra, och stupande stundom öfver 

andra, som ligga eller sitta på golfvet. Om musikens 

takt syntes de ej mycket bekymra sig — öfverlefvorna 

af måltiden stå ännu quar på bordet, hvarpå, och 

under hvilket de gäster ligga, som ej orkat lemna det. 

Af en ifrån Åsele ankommen resande berättades, huruledes 

vid ett der nyligen hållet Lappbröllopp, en 

af gäster ne, som uppstod ifrån bordet och tog vägen 

öfver det samma, steg med sin Lappsko-väpnade fot, 

i Sopp-skålen, och huruledes bruden, som varit 

Enka, så flitigt skötte brännvinsflaskan, att hon 

tumlade sluteligen under bordet och blef der liggande. 

Efter måltiden aftog man henne brudskruden 

och klädde dermed en annan Lapp-quinna, som sedan 

i dansen föreställde brudens person. Wid dessa 

måltider nyttjas ej knif och gaffel. Hvar ock en tager 

för sig med de fem, ifrån de längs efter bordet 

uppstaplade kötthögarne. Soppan, som är fet och 

stark, ätes med sked utur de emellan kötthögarne 

233

placerade skålar och fat. Bröd är vid Lapparnes måltider 

en lyxartikel. 

Handeln är här liflig. Härifrån exporteras Smör, 

Talg, fogel, Renkött, fisk, djur-skinn, m m till ett 

betydligt belopp och hålles vanligen i ganska högt 

pris i förhållande till de, annorstädes innom Länet, 

gångbara, hvartill den större konkurrensen af köpare 

utan tvifvel bidrager. Ibland dessa ser man ock 

bönder och Landthandlande, äfven ifrån Åsele och 

angränsande Socknar af Ångermanland, hvilka transportera 

varorna öfver Åsele directe Söderut, utan 

att behöfva taga en omväg förbi Umeå. — 

I år sades dock priserna hafva fallit något. Sidstlidna 

år betaltes för smör 7 Rdr, till 7.62 Rdr, per 

lispund; för en Renstek 2, till 2 1/2 Rdr; för en Tjäder 

2 Rdr, en hjerpe 24 skillingar osv. När man då 

beräknar den långa Landtransporten till hufvudstaden 

härifrån, är det nära otroligt att köpmännen 

kunna deraf hafva någon synnerlig vinst. Också lärer 

det nog ej så sällan hända att fogelhandeln misslyckas, 

och jemväl stundom ådrager stora förluster. 

Här saknades icke heller kringstrykande bedragare 

som passa på tillfällen att åtkomma andras egendom 

genom list, och äfven med våld och hvarjehanda 

bedrägerier. Hos kronofogden funnos Reverser, 

utgifna vid föregående marknader, och nu till lagsökning 

inlemnade, hvarå både Gäldenärens och vittnens 

namn voro diktade. 

Man får här se Renhjordar flytta förbi utföre elfven, 

och dervid beundra den ordning och disciplin 

som kan råda äfven i en arme af vilda djur. 

Ofta följes flera Lappska hushåll i truppen, 

Främst tågar en Lapp på skidor och visar vägen, vanligen 

förande vid ett tåg en Ren, i hvars spår hela 

skaran marcherar, 2 à 3 i ledet. Antalet kan stundom 

uppgå till 1.000 och derutöfver. Derefter följa, 

på den sålunda upptrampade vägen, lass — Renarne, 

dragande de så kallade ackiorna, hvarå husgeråd, 

matvaror, barn och orklösa personer, virket och beklädnaden 

till tälten, m m transporteras. Man kan, 

efter antalet af de Renar, som draga tälten, beräkna 

hushållens antal. — Äfven äro vanligen de till hvarje 

hushåll hörande Lass-Renar kopplade tillhopa, efter 

hvarandra, nemligen den följande Renen vid den föregåendes 

Lass. Ett gällt skall av hundar gifver jemte 

Lass-Renarnes klockor, redan på långt afstånd, karavanens 

ankomst tillkänna. — Dessa hundar äro An- 

234 

förarens adjutanter och äro väl dresserade samt ådagalägga 

en synnerlig uppmärksamhet att hålla truppen 

i behörig ordning. Renen är liten, lurfhårig och 

ful. — Då anföraren gör halt på slätten, ser man med 

förvåning huru djuren quarstå i samma ordning som 

de gingo, och efter hand nedlägga sig på stället, utan 

att skingras. 

När karavanen stannar vid en betesplats, och man 

uppslår tälten, sprida sig Renarne att söka sin föda, 

som består hufvudsakligen i Renmossa, för hvars 

åtkomst de med sina breda klöfvar uppsparka snön. 

I brist af mossa, sökes gran-laf, och kunna de åtkomma 

hö, så försmås icke heller det. — Vi begagnade 

tillfället att på närmare håll bese en sådan karavan, 

i sällskap med en köpare af slagt-Renar. Vid 

ankomsten till Lapparne var första frågan om bränvin. 

Denna vara är här Mäklare. Utan den inlåter 

Lappen sig ej gerna i handel. Vår Lapp hade ock 

den försigtigheten att förut underrätta sig huru mycket 

deraf fanns att bjuda på. Sedan hela hushållet, 

både man och quinna, ung och gammal, fått sig en 

par supar, började man köpslå. Lappen förde oss 

omkring bland sin hjord och utvisade med handen 

åtskilliga kreatur att välja på, under det han tillika 

förutsade huru fet hvar ock en kunde vara och bestämde 

priset derefter och i förhållande till storleken. 

Lapparnes förutsägelser i detta afseende lära 

sällan slå felt, och gjorde det icke heller nu. När valet 

var gjordt, och priset, som var 8 Riksdaler Riksgälds 

för en Waja (Renhona) öfverenskommet, slagtades 

djuret på stället. Dermet gick rätt tyst och behändigt 

tillväga. Oss syntes det som kunde våra 

Slagtare här få lära en mänskligare method att slagta 

Boskap. Lappen, som i ena handen förde en liten 

knif hvilken vi ej blifvit varse, om ej vår följeslagare 

gjort oss derpå uppmärksamme, lade den andra om 

djurets hals, likasom han velat karessera det. Knappt 

märkligt utom för en mera van åskådare, gaf han ett 

styng i nacken och ett i sidan, dervid djuret neddignade 

vid Lappens fötter, utan att gifva ett ljud 

ifrån sig, eller göra någon våldsam rörelse. 

Han synes hafva studerat konsten att döda hastigt 

och säkert lika braf, som Italiens Banditer. — 

Derefter uppristades och aftogs skinnet; kroppen 

öppnades och det i bröstcaviteten sammanrunna 

blodet östes i den så kallade vommen, eller magen, 

sedan den, i ett genom isen öppnadt hål, blifvit väl

sköljd, samt ut- och invänd. Köttet styckades vidare 

i sina behöriga delar nämligen stekar, bogar, 

bringa, rygg, hufvud osv. Härvid nyttjades endast 

knif och alla delar frånskildes i sina ledfogningar. 

Sluteligen samlades fettet och sammanvirades i 

form af en korf. 

När allt detta var behörigen förrättadt, förtärdes 

det öfriga af brännvinet, dervid somliga förut doppade 

fingret i glaset och beströko tinningarne. 

Ingen, ej en gång af det andra könet, lemnade en 

droppe i glaset. Vårt sällskap lät lägga slagtet på släden, 

och vi återvände till vårt logis. 

Den 21 voro vi bjudna på supe och bal. Med 2ne 

violiner och en klarinett gåfvo 3ne Ländes ynglingar 

af arbetsklassen en dans-musik, som vi ej hade föreställt 

oss möjelig i Lappmarken. 

De hade kunnat med heder spela till dans på orter 

der man har högre anspråk. — Sällskapet var animeradt 

och man åtskilldes vid midnatt. 

Till Marknads lifvet i Lycksele hörer ock en gammal 

häfdvunnen sed, känd under namn af: hönsa. 

Hvarje resande Ståndsperson, som första gången besöker 

stället, hedrar nemligen med titel af hönsunge 

och anses förbunden att, i förening med öfriga hönsungar, 

som den gången förefinnas, gifva en supe med 

bal, dervid ock en bål bör tömmas, och libationer 

göras för Lappmarkens välgång, Man försäkrade oss 

att detta hittils hvarje år behörigen iakttagits; men 

antingen voro vi denna gång de enda hönsungarne, 

eller hade ingen tagit närmare omsorg om saken, eller 

var tiden ej ännu inne för vår hedersdag; allt nog 

— vi af reste, ej utan ledsnad att hafva saknat tillfälle 

att uppfylla denna vår förbindelse. 

Då föregående artikel, någon tid derefter fanns 

aftryckt i Aftonbladet, lästes den i prostegården om 

afton af Borgmästare Ekenstam, för landshöfdingen 

af Schmidt och ett par andra personer, som voro 

närvarande, deribland Demois. Märtha Burman, som 

ej kunde förlåta den okände författaren att han talt 

om Burmans storverksträn och Torrvedstockar, 

hvari hon nödvändigt ville finna något elakt uppsåt 

emot sin Bror förborgadt. Herrarne funderade starkt 

hvilka de der Resande voro, som besökt Lycksele 

Marknad, och Landshöfdingen, som visste att jag 

varit till Lycksele, frågade mig derom, men jag var 

naturligtvis derom okunnig. 

Lika arvsrätten ; 

1845 

För den Lika Arfs- och Gifto-rätten firades den 

14 Sept en fest på Rådhuset, af omkring 200 

personer. 

Skålarne föreslogos med tal, af Landshöfdingen 

för Konungen; af Lagm. Cygnaeus för 

Drottningen; af Doct. Grafström för Enkedrottningen, 

kronprinsen, prinsarne och prinsessorne; 

af Borgmästare Rothoff för fäderneslandet 

och för den Lika Arfs- och Gifto-rätten 

af Häradshöfd. Helleday. Hvarje skål åtföljdes 

af sång i quartett af mansröster, och af kanonskott. 

Vid skålen för arfsrätten afsjöngos följande 

verser, författade af Doct. Graf ström. 

Det hvilar en våg i den Eviges hand 

Som väger det rätta i tiden, 

Dit lägger väl våldet sin mening ibland 

Men Vågen står orörd i striden 

Och sanningen stämplar dess vigter till slut; 

Den stämpeln af tiderna plånas ej ut, 

Allt klarare mänskan den skådar. 

Och barnarfvet vägdes; dess ojemna mått 

För sanningen nödgades vika; 

Det jordiska arfvet gaf olika lott, 

Då arfvet till himlen är lika; 

Hvad fader och moder ej glömt någon dag, 

Hvad kärleken ville, blef kärlekens lag; 

Hell Dig, som den skänkte åt Norden! 

Härefter vidtog balen, som fortsattes till kl 

3 a 4 på morgonen. 

Öfver portalen till Rådhuset strålade konungens 

namnchiffer med kongl. krona och valspråket 

Rätt och sanning i eclaireradt kronglas. Fonden 

af Bal-salongen var prydd med konungens 

portrait med kongl. krona anbragt å ett blått 

med kronor beströdt draperi, och bekransat 

med en artificiell blomster Guirland. Det hela 

för öfrigt omgifvet och decoreradt af lefvande 

vexter och svenska och norska fanor och flaggor. 

eclaireradt kronglas — upplyst kronglas (den finaste sorten 

av ofärgat glas). Hur anordningen såg ut är ovisst. 

235

jrTjtnmr 

Linders vyer 

Karin El Hot 

Baler, tjänsteförrättningar, besvärliga resor på korta 

sträckor, illuminationer av rådhuset och skådespel i 

familj — det är händelser i komminister Johan Anders 

Linders dagbok. Det är nästan så att man ibland 

tror att den miljö där han lever fortsätter en tradition 

från det gustavianska hovet, på en mindre ceremoniell 

nivå och i en avlägsen landsända. 

Skålar proponeras på födelsedagar, fyrverkerier 

avbrännas i staden till förmån för skeppsbrutna, 

man komponerar, intager middagar och musicerar, 

och ständigt brister man ut i poem, där Olympens 

smågudar, Englar eller Norden inblandas i de enfaldigaste 

julklappsrim, som dock lyckligtvis ofta skall 

sjungas. Kort sagt, i ett enkelt prästhem i Umeå, 

1823-1867, leker man sig igenom långa vintrar, miss- 

236 

Nordmalings kyrka och prästbord. Teckning av J A Linder. 

växt, dödsfall och sjukdomar på ett förtjusande sätt 

som tycks ha samband med mellansvenskt herrgårdsliv 

under sent 1700-tal och större delen av 1800-talet. 

Eller är det bara i dagböcker som man räknar de 

festliga stunderna. 

Ibland lyser bekymren igenom, men endast för 

ett ögonblick. Snart träffar Linder på en gästgivaregård 

helt plötsligt sonen till en studiekamrat. Eller 

någon kommer med ångfartyget Norrland med hälsningar 

från Uppsala, från släkten till hans andra 

hustru. Och den historien, bäste läsare, den med 

Fredrika som blev Linders andra fru, det är en romans 

av klass. 

Eller vår Herre förskonar en från koleran, eller 

man bygger upp en nedbrunnen bryggstuga. Eller

man ger sig ut pä en resa till Östersund i egen vagn 

och efter egna hästar. Visserligen för att hämta en 

hemsjuk dotter och hennes barn, men ändå ett slags 

nöjesresa. 

Den resan anträddes den 25 juni 1853 och Linder 

var 70 år. Han tog fem dagar på sig till Ådalen med 

resdagen — den 26 predikade han och skriftade i 

Hörnefors och stannade över hos prosten i Nordmaling, 

den 27 övernattade han hos prosten i Arnäs, 

den 28 besökte han byggmästare Dahlberg i Husum, 

åt middag hos prosten i Nätra men övernattade på 

gästgivaregården i Docksta, den 29 blev det middag 

hos prosten i Skog och övernattning hos brukspatron 

på Fantskog. Först den sjätte dagen lät han vid 

Styrsnäs ro sig över Ångermanälven till Torsåker, 

där han besökte prästgården. 

Linder berättar i sin dagbok om resan mest via 

avskriften av en reseskildring, som han givit till sin 

son Theodor. Denna är mer utarbetad än de vanliga 

dagboksanteckningarna, och den har bitvis ett starkt 

tycke av de texter om olika sorters märkvärdigheter 

som brukade stå vid de litograferade bilderna i så 

många andra av 1800-talets reseskildringar. Det är 

mycket möjligt att han tänkte sig att ge ut något av 

trycket tillsammans med sonen. Inte heller saknas 

ordet »pittoresk», favoritordet för så många tecknande 

resenärer, alltsedan the Reverend William 

Gilpin anses ha kommit på det i slutet av 1700-talet. 

För nöjet att, på min väg till Jemtland, se Ångermannadalen 

i sin högsommardrägt, vek jag, d 30de, 

af ifrån stora Kustvägen och följde ådalen uppåt förbi 

Bjertrå. Af den gamla kyrkan, som räknade sin ålder 

från 12te århundradet, återstod nu blott en grushög, 

och den nya var uppförd på något afstånd derifrån. 

Bjertrås läge på en liten halfö mellan ingående 

vikar af elfven är ett af de mäst intagande. Förbi 

Kungsgården — dit sagan förlägger sätet för en kung 

Geirander — löper vägen genom idel täcka och leende 

omgifningar, till dess utsigten öppnar sig öfver 

Ångermanelfvens fyrisvall. De fordna kämparnes 

ättehögar äro nu till större delen utgräfda eller jemnade 

med plogen, och af deras fästen och vallar 

återstå blott ringa lemningar, men den stora floden 

går majestätisk mellan löfklädda stränder, bördiga 

ängar och åkerfält, i bakgrunden begränsade af 

skogbevexta högland och pitoreska bergskedjor. 

Dalen är tätt bebyggd och på östra sidan om elfven 

möta, på knappa 3 mils väg, sex kyrkor. Bland 

dessa uppnåddes först Styrnäs kyrka, med sitt vackra 

läge på ett i elfven framstående näs. Den gamla 

kyrkan som hade ett torn på hvardera ändan, och i 

det vestra, som vette mot elfven, bar märken efter 

styckegluggar, lärer fordom hafva varit en fästning, 

likasom midt emot på andra stranden, nedanföre 

Thorsåkers kyrka, en Skans skall hafva stått på en 

plats som nu kallas Borgen, från den tid då Svenskar 

och Norrmän här kämpade med hvarandra. Vid bägge 

stränderna drog man lax-not och klagade öfver 

årets ringa fångst. Här ofvan möter moderkyrkan 

Botha, hvarunder jemväl Gålsjö bruk och kyrka lyder, 

derefter följa annexerna öfverlännäs och Sånga, 

mellan hvilka Holms säteri, med sin prydliga åbyggnad 

och täcka omgifning, samt vidsträckta och bördiga 

sädesfält, i skönhet och ägovidd täflar med herresäten 

i det södra Sverige. Fordom säte för ortens 

så kallade underlagmän och med flera ättehögar på 

egorna, räknar äfven denna nejd gamla anor. 

Linder beundrar den skönaste utsigt, som alltmer 

utvidgades öfver den majestätiska Storsjön, han beskriver 

det stora och rikt omväxlande panorama, 

som utbreder sig över Storsjöns stränder och han 

ser Åreskutan som en tafla. Han gör en lustresa med 

ångbåten Jemtland, hvarunder nöjet af harmonisången 

täflade med de sköna vuerna. Utsigt, tafla 

och vuer gamla kända ord i arsenalen hos den typ 

av resenärer som inspirerade av den engelske prästen 

Gilpin sökte efter det pittoreska med ritstift och 

papper och ofta något mer. Ordet panorama kom 

med tiden. 

Redan 1814 ritar Albert Linder sevärdheter i naturen, 

och han tycks ta del i denna andliga moderörelse 

med jakt efter pittoreska motiv som då växte 

till. Men mycket mer medveten om hur man reser 

och ser på naturen är enligt sina brev hustrun Fredrika, 

född Fant. Hon växte upp i ett prästhem i Uppland 

och hade väninnor på herrgårdarna kring 

Löfsta, och hon förefaller vara helt å jour med tidens 

reselitteratur. Fredrika Fant ser pittoreska 

vuer, hon uppsöker resenärernas kultplatser i Uppland 

och Dalarna. På sin spännande resa genom landet 

till Västerbotten som ny prästfru till den fattige 

och tydligen attraktive Linder möter hon Ångermanälven 

med dessa rader: Man kunde väl kalla dessa 

tracter det nordiska Sveitz. Inte heller det ett unikt 

yttrande. 

237

«¡SÖS > • . - v 

âifÉI?* 

Sis í^fífí H ÈWr ri 

p f w w s » 

! p 

238 ffifn^ ¿¿h \f*A

Matfors bruk och 

sågverk i Tuna, 

Medelpad. 

Teckning av J A 

Linder. 

239

En av deras söner, Theodor, tecknade också vyer 

— en tydligen lovande yngling som var med i prins 

Gustafs studentkrets. Theodor gick under i Uppsala 

av lungsot och penningbekymmer, att döma av faderns 

dagbok. Vad allt försöker Theodor dölja i de 

brev om framgångar, och dikter, som skickas hem? 

Han lade ibland sista handen vid någon teckning av 

fadern och fick uppdraget att låta litografera åtminstone 

en av teckningarna i Uppsala. 

I Västerbottens museum finns blyertsskisser bl a 

från Utanede, Ragunda, Frösön (2 st), Rödön, 

Hornsberg, Borgsjö, Torp, Matfors bruk och sågverk 

i Tuna, Nätra (2 st) och Nordmaling. 

Linder berättar om sina besök på dessa platser, 

men först från återresan tar han upp vad man länge 

väntat, nämligen att han också tecknat vyer. Från 

Nätra i Ångermanland heter det: 

Dagen derefter togo vi in hos prosten Borgström 

i Nätra och hade der en angenäm rastedag, hvarunder 

jag tecknade 2ne vuer, af prestgården, och af 

kyrkan och Hjaerta by - - 

240 

Frösön från Östersund. Teckning av J A Linder. 

Vidare: 

Vid ankomsten till Husum, besökte jag den nya 

anläggningen af K Mr Dickson, 1/4 mil från Landsvägen, 

der ett sågverk för 12 ramar, med Turbin var 

byggt af Byggmästare Dahlberg. Af det lilla vattendraget 

hade han här, genom en större dammbyggnad 

bildat en sjö, som tjente till timmer reservoir 

och gaf Sågverket erfordeligt fall. Jag aftecknade 

stället med dess byggnader, och ämnade sedan deraf 

göra Dahlberg en present, men denna tafla fick 

sedermera en likaså löjlig som barnslig ändalyct. 

Då jag nemligen efter hemkomsten hade fullbordat 

densamma, begärde en ung Bokhållare Svedmark 

på Baggböle att låna den. Budet som hämtade den, 

af mig lindad kring en kafvel med omslag, bar den 

till köket, hvarest man afklädde kafveln och använde 

ritningen att derpå skura bordsilfver, hvarefter 

tomma kafveln bars på kontoret.

Rödön väster om Östersund. Teckning av J A Linder. 

Från Nordmaling den 23 (antagligen juli) 1857: 

Den 23 togo vi in hos prosten Berlin, i Nordmaling, 

der vi rastade till följande dagen, som var Söndag. 

— Här af tecknade jag kyrkan och prostgården. 

Teckningen laverade jag sedan med tusch och sände 

den till den gästfria värden. 

Och som ett eko av A F Skjöldebrand använde 

också komminister Linder stunder på vintern till att 

färdigställa de vyer han tagit på sommaren: 

1854. Sedan de vanliga husförhörs resorna i Jan, 

Febr och förra hälften av mars voro förrättade, användes 

lediga stunder att lavera i Tousch några af de 

viler jag tecknat under min Jemtlands resa, såsom 

Hornsberg, åt Doct. Rissler, Torp och Borgsjö, som 

sändes till prosten Stjernberg, hvilken der med fann 

sig högst belåten. Vidare vuer af Nordmaling till 

prosten Berlin och af Nätra prostegård, och Bjärtra, 

till prosten Borgström. — 

Vuen af Matfors Bruk laverade jag med färger 

i Aug och sände till Byggm. Dahlberg. Detta var 

mitt första försök att rita landskap coloreradt. — 

1 Ex. laveradt i tousch, gafs till InspectorNellzon 

i Baggböle. På hösten gaf jag en ritning till Elementar 

Scholan i Staden 

På de nämnda skisserna i blyerts är den från 

Rödön något bearbetad. Molnen är laverade. 

I museet finns också några blyertsskisser som 

tydligen gjorts vid andra tillfällen. Där är Degerfors 

kyrka i Västerbotten, Haddingen, Hörnefors bruk 

(2 st) och Sävar i 3 blad, m fl. Ett av bladen från 

Sävar har påskriften »koncept» och på ett annat 

blad är samma motiv utarbetat i kraftigare blyerts 

och något tusch. 

I dagboken står en anteckning om en teckning 

från Sandskär av Holmsunds lastageplats, som gjordes 

den 2 juli 1855 och sedan laverades och gavs i 

present, troligen till kapten Kempff. Djäkneboda 

avtecknade Linder 1854, skriver han, vid en geomresa. 

Samtliga skisser har en tunn linjerad ram i blyerts. 

Undantaget är det utarbetade bladet från Sävar, 

där kanten tycks vara bortklippt. Också byggnaderna 

på bilderna verkar på vissa blad vara gjorda med 

linjal. 

För sina porträttminiatyrer hade Linder redan 

som elev vid katedralskolan i Uppsala en transporteur 

med vars hjälp han äfven hade någon inkomst -. 

Troligen hade han också teknisk apparatur vid ritandet 

av landskap, en camera obscura eller möjligen en 

camera lucida. Båda var portabla och var synnerligen 

vanliga tillbehör i den pittoreske resenärens utrustning. 

Noggrannheten i Linders skisser tyder på 

att han kalkerat bilden av naturen på glaset till sin 

241

Ett uppdrag i Sävar 

1858 ^ 

Forssellska Bolaget, som nu beslutit att sälja 

Bruk och sågverk, anmodade mig äfven om att 

teckna vuerne deraf och af deras lastageplats. 

För detta ändamål reste jag midsommarsdagen 

till Säfvar, tecknade på aftonen vuer af Herregården 

och sågverket. Dagen efter, på em vuen 

af Bruket och dess byggnader hvarefter på qvällen 

företogs resan sjövägen till Lastageplatsen, 

hvars viie med byggnader och skeppshvarf aftecknades 

om natten ifrån en pråm som lades 

för ankare utanföre i hamnen. Sedan man försedt 

mig med stol och bord, bad jag dem gå till 

sängs och låfte väcka dem efter fullbordadt arbete, 

hvilket sedan blef mig svårare än jag förmodat, 

emedan det började blåsa så att pråmen 

svängde fram och åter, hvilket jag måste hjälpa 

med utläggande af ett ankare äfven i aktern, 

hvilket i brist af biträde kostade tid och möda 

camera obscura eller att han fått bilden genom prismat 

till sin camera lucida. Också den tunna ramen 

kan tyda på sådana optiska hjälpmedel eller snarare 

medel. För övrigt nämner Linder på 1850-talet daguerrotypien 

som exempel på tidens alla nya uppfinningar. 

Men amatörkameran var ännu inte utvecklad. 

Att rita vyer är ju en av J A Linders många verksamheter. 

Som det framgår av dagboken var den sy 

sysselsättningen inget självändamål. Vyerna lämnades 

som tack till värdar som Linder gästat och på 

bemärkelsedagar, eller de överförde enbart kunskap. 

Teckningarna av herrgård, bruk, sågverk och lastageplats 

i Sävar gjordes på beställning av bruksägarna, 

och direkt för att spekulanter skulle få en uppfattning 

i bild av anläggningen. 

Så vitt man kan se av skisserna i Västerbottens 

museum har han inte haft några mer konstnärliga 

ambitioner med sina vuer. De pittoreska vyerna 

och resorna var också i allra högsta grad ett område 

för amatörer. 

Linders primära skisser i en kopierande teknik ger 

alltså troligen en dokumenterande bild. Hans önskan 

att återge exakt manifesteras väl också i antecknade 

och prässade svetten af mig. Följande fm seglade 

vi tillbaka till Säfvar och på em återvände 

jag hem utan att hafva såfvit på nära 30 timmar. 

Vtierna Laverades sedan i touch under pågående 

byggnadsarbeten och medtogs till England 

af konsul Erik Forssell, som med eget fartyg 

af gick i början af Juli till London. Kort derefter 

besöktes jag af hans Fader, Brukspatron 

Olof, som ville hafva ännu ett exemplar af samma 

vuer för att sända till ett annat håll, derifrån 

äfven någon köpare till verken lärer anmält sig. 

Äfven detta verkställdes, och var en af de gamla 

gårdsbodarne i Baggböle dervid min Atelier, 

under min tillsyn öfver, och deltagande i byggnadsarbetet 

derstädes, och för att på den korta 

förelagda tiden hinna få dessa tableauer färdiga 

begagnade jag äfven benäget biträde af Doctor 

Grafström för utarbetandet och fullbordandet 

af förgrund och molnpartierna till 2ne af dem. — 

anvisningar på detaljer i vissa skisser. Man vill också 

utläsa den i de sakliga men intresserade beskrivningarna 

i dagboken av kyrkointeriörer eller tekniska delar 

i bruk och sågverk. 

Därmed är det inte sagt, att den teckning eller 

eventuellt den litografi som till slut blir färdig är 

helt dokumentär. Som de flesta andra i genren snyggar 

Linder upp i motivet i de blad som följer på den 

första skissen. Man kan t ex se hur han i den mer utarbetade 

blyertsskissen från Sävar har tagit bort hus 

som fanns i »konceptet», och att han har ersatt en 

flaggstång med ett träd. Det tillfälliga förändras till 

det tidlösa. Hans syfte är tydligen att ge en bild som 

är både sann och pittoreskt skön. Det vill säga, att 

motivet i stort är återgivet efter verkligheten, men 

att detaljer som gör bilden överlastad eller på annat 

sätt stör reglerna inte får komma med. Så gjorde en 

utsiktstecknare, om han lärt sig rätt. 

Det är en inställning som bör ha glatt dem som 

slutligen fick vyerna och något kände sköna konsterna 

— kanske mer engelsmän och de norrländska 

prostarna än byggmästaren till det nya sågverket i 

Husum.

Med ångskonerten Norrland till Vasa 

juli 1837 

Den 8de återkom Norrland från Stockholm för 

att gå öfver till Vasa. Jag beslöt göra en lustresa 

dit och ville äfven haft mamma med, om hennes 

hälsa det tillåtit. I sällskap med Räntmäst. 

Lindberg, kamr. Rosander och Capt. v. Troil, steg 

jag ombord kl 1/2 10 e.m. Aftonen var lugn och 

vacker, och färden högst treflig på den spegelklara 

ytan i den ljusa sommarnatten. Vid ankomsten till 

Brändön erbjöd mig genast en Handlande från Vasa, 

sin häst och chaise — en annan sin Julie, med roddare. 

Jag begagnade den förra och körde in hos 

Rådm. Calamnius, der jag frukosterade, och spisade 

middag. Sedan bivistade jag Gudstjensten i stadens 

vackra kyrka, och på e.m. besåg jag Stadens 

märkvärdigheter, så mycket jag, på den korta tiden 

kunde medhinna. På quällen promenerade jag till 

Brändön, der vi Svenskar inbjödos på en supé af 

Commerce Rådet Wasastjerna, der det gick raskt 

tillväga med glasen — under det Norrland, uppfylldt 

med Stadsboer, gjorde en par timmars lustfärd utåt 

skärgården. Färden beskref jag för öfrigt, i Norrl. 

Tidning, sålunda: 

»Ångskonerten Norrland, som nu återtagit sin af 

drif-is störda rese-tur, gjorde härifrån (Umeå) en resa 

öfver Quarken till Wasa, den 8de om aftonen, 

och ankom till Brändö hamn, en mil utom staden, 

244 

Ångskonerten Norrland. Modell i Statens sjöhistoriska museum. 

följande morgon kl 5, efter 11/2 timmars färd. På 

stranden och i seglande Jollar deromkring, hvimlade 

folk, som farit ut att möta vårt der förut ej sedda 

fartyg, som hvarken segel eller åror behöfver. Föregående 

aftonen hade Samlingen varit ännu talrikare, 

men stället har inga bequämligheter att erbjuda 

för natten, och man förmodade att något okändt

hinder uppskjutit vår ankomst. Wi emottogos och 

bemöttes på ett sätt, som vittnade ej mindre om 

det vänskapliga förhållande som råder emellan de 

bägge grann-riken, än derom, att de båda strändernas 

Inbyggare ännu ej glömt att de varit Samfunds- 

Bröder. 

Samma språk och klädedrägt, i förening med den 

utmärkta gästfrihet vi njöto, bidrog ock att underhålla 

den illusion som kom oss att glömma, det vi 

befunno oss på utrikes ort, dit vi ock i sanning funno 

oss så hastigt, och under en kort morgonblund, 

flyttade, att det liknade sättet, hvarpå man i Fesagorna 

reste, då man blott behöfde om quällen 

lägga sin ring på bordet och önska, för att om morgonen 

vakna kvar häldst man ville. 

Wasa stad är reguliert byggd, har omkring 3000 

invånare. Man såg der många vackra hus, ornerade 

i skön stil, hvilket i förening med flera vackra Trädgårdar 

och planteringar, vittnade om Egarnes skönhets-sinne 

och goda smak. Framför allt utmärkte 

sig Hofrätts huset, en stor och skön byggnad ifrån 

Gust. III.s tid. Den utmärkt vackra avenuen, med 

en tredubbel allée som förde upp till den eleverade 

plan, hvarpå den herrliga Byggnaden dominerar öfver 

de hus, som omgifva Torget å framsidan, och 

en skön Trädgård å frånsidan, fäster hvarje Fremlings 

uppmärksamhet. De få timmar vi hade att 

disponera, lemnade oss ej tillfälle att bese allt hvad 

eljest skulle tagit vår uppmärksamhet i anspråk; vi 

borde nemligen på aftonen åter vara ombord. Före 

afresan gjorde Norrland, på begäran, en 3 mils lustfärd 

utåt skärgården med så många passagerare, som 

hunno ankomma och fingo rum; ett måhända lika 

stort antal hade önskat deltaga i nöjet. Med ledsnad 

hörde vi omtalas, att man genom något missförstånd, 

i följd af en notis från Stockholm, hade väntat 

oss den 8de, och arrangerat om en lustfärd till 

Carleby, för den 9de, men hvarom Befälet på Norrland 

ej visste något. Detta sades hafva föranledt till 

en utfart för dagen å sidstnämnde ort, der ett talrikt 

sällskap nu förmodades afbida vårt Norrland, 

öfverförande vänner och bekanta ifrån Wasa, för 

hvilkas nöje för aftonen man hade sörjt vid den 3/4 

mil ifrån staden belägna hamnen. 

Wi återvände nära midnattstiden till Umeå, förstärkte 

med 34 passagerare ifrån Wasa, och voro 

rätt nöjde med vår lustresa. — Allt bidrog ock att 

göra den angenäm, årstiden, det bequäma sättet att 

resa, muntert och bildadt sällskap; den utmärkta 

ordning och snygghet som råder ombord, humana 

och skickliga Befälhafvare och machinister; nyktra 

och hyggliga matroser, samt Restauration och upppassning 

— dessutom sjelfva fartygets goda construction, 

machineriets godhet och dermed förenade försigtighetsmått, 

och inrättningar, hvarom hvar och 

en kan sjelf öfvertyga sig, och deraf finna sig tryggad, 

om hogkomsten af de olyckor som på andra 

orter stört Ångfärten, skulle hos någon väcka farhåga.» 

Att ej blifva ansedd för att hafva någon politisk 

syftning med den här anförda berättelsen, uteslöt 

jag allt som möjeligen kunde såsom sådant uttydas. 

Så nämnes t ex ej, huru vi ej allenast vid ankomsten 

och afresan helsades med hurrarop, hviftande med 

hattar och näsdukar, utan äfven, redan ett par mil 

ute i skärgården, vid passagen förbi en ö, eller näs, 

hvarest en hop folk samlat sig, på samma sätt välkomnades. 

Vid ankomsten till Brändön flaggade 

och saluterade alla, både Ryska och Finska fartyg; 

men ett Norskt, som låg der, gjorde intet dera. — 

Detta Finnarnes vänskapliga bemötande, offentligt 

och i massa, syntes ej hos dem generadt af de 

Ryska auctoriteternas närvaro. Vid afresan hvimlade 

stranden af alla möjliga slags färger, klädedrägter 

och åkdon, deraf jag nu första gången såg droskor, 

Giggar, etc. Lustigt var det att se somliga af 

dessa åkdon, dragna af ståtliga hästar, klädda med 

rank-sel-tyg. 

Ankomna till Umeå bjöd jag några af sällskapet 

att göra en liten lustfärd uppåt Backen, för hvilket 

ändamål jag lånte en vagn, utom min egen. En öfverste, 

Häradshöfd. Boij, Baron Lybecker, en rektor, 

Handlanden Wolf, Doctor Sundmark, samt Friherrinnan 

Lybecker, Fru Wolf och tvenne Fröknar 

Wasastjerna, ledsagades af mig först till Räntm. 

Lindberg och sedan hem till mamma, som fick 

ovändtat främmande. Sedan de hos oss druckit The 

och ett glas, samt converserat en stund, återvände 

de till Ångfartyget. 

245

Om en litografi 

juli 1850 

Härefter följde en hel veckas fläng, med kalaser 

till höger och vänster, och baler in på nätterna, 

så att jag, när jag den 29de i sällskap med Theodor, 

och ett större sällskap reste med Kempff 

till Wasa, hade jag under hela denna tid ej haft någon 

nattro, hvarföre jag ock, vid ankomsten till 

hamnen vid Brändön, ej gjorde sällskap till staden, 

dit vi alla blefvo bjudna på en Sexa, utan sof i godan 

ro min natt ombord på Ångfartyget. För följande 

dagen, den 30, voro vi alla bjudna på Caffe till 

Assessor Boij och hans villa i Sandviken. 

På f.m. hyrde jag en lotsbåt och lät ro mig till en 

vik i grannskapet, gjorde en angenäm promenad i 

Villans vackra omgifningar och aftecknade gården 

från sjösidan, utan att hafva visat mig för värden, 

innan tiden kom, då man började samlas. Jag hade 

sedan rätt roligt vid att höra några damer, som under 

en promenad i trädgården sett mig på afstånd, 

omtala att de sett en Herre, »förmodligen en Engelsman», 

sitta vid sjöstranden sysselsatt med någon anteckning 

eller dylikt. Här pokulerades och sjöngs 

väldeliga. Vi hade ock medtagit vår musik corps, 

med sina horn instrumenter, hvilka spelte i det gröna 

och gåfvo fanfarer till skålarne. I en af Berceauerne, 

hvilka för öfrigt voro rikeligen försedda med 

bord och bänkar, samt förfriskningar, är en stor 

cubikformig sten midt på platsen apterad till bord. 

På detta höllos bålar och glas fyllda hela aftonen, 

och rundt omkring converserade sällskapet dels sittande, 

dels promenerande i det gröna, under det 

vår sångförening emellanåt läto höra sina vackra 

246 

•yiggpMffli 

quartetter och chörer. Utom äldre bekantskaper sedan 

de föregående besöken, gjorde jag några nya, 

såsom med Församlingens dåvarande pastor, Doct. 

Frosterus, en mycket treflig och interessant man, 

hans son magist. Frosterus, Directeuren Stjernvall, 

advc. Fiskalen Björklund, m fl, och innan vi skildes, 

var allmän Brors skål drucken emellan Svenskar och 

Finnar, ja väl ock med en och annan af de Ryska 

myndigheterna. Vid Värdens skål, som af mig motiverades 

genom ett litet föredrag, sjöngs en sång, 

hvartill Theodor gifvit orden. 

På morgonen den 31, var hamnen vid Brändön 

besökt af en talrik samling af Herrar och Damer, 

och vi Umeboer blefvo af dem bjudna upp i societets 

rummen i öfra våningen af packhusbyggnaden, 

der i Salongen bålar voro placerade. Här blef i hast 

en improviserad bal, dervid vår hornmusik corps 

utgjorde orchestern, till dess omsider vår chef gaf 

ordres till retrait, hvilken skedde under musik och 

sång från vår sida, och hurrarop och hviftande med 

hattar och näsdukar från stranden, så länge vi ännu 

hade den i sigte. 

Theodor var mycket belåten med sin resa och efter 

återkomsten arbetade vi bägge på teckningen 

som jag hade gjort af assessor Boijs villa. Theodor 

medtog den till Upsala för att dervid lägga sista handen. 

Sedan lemnades den till Kempff, som lät lithografiera 

den och vid hans första resa till Vasa följande 

vår presenterades Boij både originalet och litografierade 

aftryck, honom till ej ringa surpris.

Stennäs (Norsjö) från sydväst. J A Linder i Fredrika Fants dagbok 1814. 

Komministern som var arkitekt, byggmästare 

och träsnidare Karin Eriksson 

Att bygga hus kom att vara ett av pastor Johan 

Anders Linders stora intressen livet igenom. På ett 

handgripligt sätt skaffade han sig redan i Norsjö erfarenheter 

i både timring och byggnadssnickeri i arbetet 

med den nya prästgården och alla dess ekono- 

mibyggnader omkring 1813. Under de tio åren som 

kapellpredikant i Norsjö ägnade han mycken tid åt 

att snickra inredningsdetaljer och möbler åt familjen. 

Dessa praktiska kunskaper blev honom senare 

till stor nytta. Betecknande är att J A Linder, trots 

247

248 

att han huvudsakligen kom att rita hus, aldrig släppte 

kontakten med den praktiska delen av byggnadsarbetet 

utan själv deltog som timmerman, snickare 

eller entreprenör. 

De första grunderna i arkitekturens teori lärde 

sig Linder 1810 hos en lantmätare i Skellefteå, 

»conducteur» Hollström, som även var verksam som 

arkitekt. Bland annat är han upphovsman till klocktornet 

vid Nederluleå kyrka. I arkitekturteoretiska 

planschverk, och tidskrifter kunde Linder på egen 

hand lära den stora byggnadskonstens stilar i detalj 

och helhetsverkan. Under 1800-talets första hälft 

var nyantiken, empirestilen, byggnadsstilen på modet. 

Arkeologernas uppmätningar av grekiska och 

romerska tempel och andra monument kopierades, 

publicerades och spreds världen över och inspirerade 

det samtida byggandet. 

I Norsjö prästgård satt Linder och ritade av arkitekturplanscher 

och lärde sig kolonnordningarnas 

proportioner och profiler. Den här återgivna teckningen 

av en toskansk kolonnbas med postament 

bär påskrift med Linders handstil. 

I Sverige byggde man ännu under 1800-talet 

övervägande i trä, men den nyantika stilen var lika 

användbar för trähusens fasadkompositioner och 

vid utformningen av panelens detaljer såväl i det 

yttre som i det inre. Portalens detaljer, fönsteromfattningar, 

dörr- och fönsterfoder, fasadens pilastrar 

och listverk var ofta snickeriarbeten av hög 

klass. Man brukar tala om panelarkitektur för att 

beteckna denna typ av hantverksmässigt gjorda, arkitektoniskt 

utformade trähus. 

J A Linders snickarkunnighet och hans förmåga 

att upprätta ritningar och komponera trähusfasader 

i klassisk stil kom att utnyttjas flitigt i de kretsar 

han hamnade, då han flyttat till Umeå 1823 som 

komminister vid Umeå landsförsamlings kyrka i 

Backen utanför Umeå. Kanske uppmärksammades 

hans förmåga första gången då han genom ny brädfodring 

1824 lyckades förvandla komministergården 

till en liten herrgård i empirestil. Att döma av 

ett miniatyrporträtt av gården, utfört av sonen 

Theodor omkring 1830, var väggpanelen målad med 

rosa färg. Fasaden inramades av breda marmorerade 

doriska pilastrar och kröntes av en bred taklist med 

metopfris.

Boställshuset byggdes på med en övervåning 

1844. Den utsirade taklisten höjdes då troligen upp 

och pilastrarna förlängdes. Huset står ännu kvar så 

gott som oförändrat till det yttre. Som exempel på 

Linders praktiska sinne kan nämnas att han tack vare 

ett noggrant förarbete lyckades bygga upp över- 

Byggnadsbesvär 

1824 ¿1/ 

Dagen före midsommarsaftonen lades nytt tak 

på min mangårdsbyggning. Detta jemte nedtagningen 

af det gamla, och förändring deraf till 

det utsprång huset nu har, verkställdes på 24 

timmar af 12 man, med hvilka jag öfverenskommit 

om detta långa dagsverke, för att ej 

blottställa mig för den skada som en regndag 

kunde göra, medan vi voro utan tak. Midsommarsdagen, 

på e.m. reste jag till Burträsk, för 

att verkställa en reparation på kyrkan, hvartill 

jag förut gifvit ritning och Material-förslag. 

Kyrkans väggar höllo nemligen på gifva sig ut, 

för tyngden af Takstolarne, emedan de ej voro 

bundna af några pilastrar, och hotade att aldeles 

neddigna under bördan. Den förseddes nu 

med sådana innan och utan, och kläddes och 

ornerades sådan den nu är, utom Tornet som 

sedan, äfven enligt af mig gifven dessein, byggdes. 

Under denna reparation var jag en gång 

våningen på en enda dag. Han hade nämligen först 

timrat upp den efter exakta mått på ett gärde intill 

huset. Sedan hade han märkt alla delar, plockat ner 

det halva huset och monterat upp det igen på sin 

rätta plats. 

döden nära. Jag stod på en ställning inuti kyrkan, 

vid en pilaster som skulle fastklinkas med 

jernbultar, och undervisade en arbetare huru 

dermed borde tillgå, dervid jag tog karlens timmeryxa 

och lade hammaren deraf uppåt pilastern, 

så att eggen var vänd emot mig. I det samma 

gaf en, der nere på golfvet, under mig, stående 

karl, den nedre änden af den på jernbultarne 

löst hängande pilastern, ett hårdt slag 

med sin slägga, dervid yxan, som jag höll i handen, 

recochetterade, snittade mig med bilan 

utmed ena örat och flög öfver högra axeln ned 

i golfvet. Hade rigtningen af yxan, vid slaget, 

varit endast en par lineer annorlunda, så hade 

jag fått hufvudet klufvet! — 

dessein — ritning 

pilaster — utanpå en fasad stående halvpelare 

linee — linje = 1/10 tum, ca 2,5 mm 

249

Under 1820- och 1830-talen fick Linder inredningsuppdrag 

och annat, men hans mest produktiva 

period som arkitekt och byggmästare inträffade under 

1840- och 1850-talen. »Commers-Rådet» James 

Dickson i Göteborg vände sig till Linder och bad 

honom rita och bygga den nya förvaltarebostaden 

vid sågverket i Baggböle. Sommaren 1846 skriver 

han att han själv är sysselsatt med herrgårdens »beklädnad 

och ornering» efter egen ritning. Med sin 

tempelgavel och sina doriska pilastrar framstår 

Baggböle herrgård som en enkel och stilren empirebyggnad. 

Tillsammans med de nu rivna flyglarna 

och två åttkantiga lusthus bildade byggnaden en 

sammanhållen herrgårdsmiljö på älvbrinken högt 

ovanför sågen och arbetarbostäderna vid älven. 

250 

I den nyanlagda staden Skellefteå ritade han 

1847 bland annat brukspatron Forsells hus vid torget, 

nuvarande stadsparken (kv Höken 4). Att döma 

av gamla fotografier och tre fasadskisser som 

återfunnits i Linderska arkivet påminde byggnaden 

i hög grad om Baggböle herrgård. 

1850-talet var för Umeås del en blomstringsperiod 

och detta satte mycket påtagliga spår också i 

stadsbilden. Stadens tongivande handelsmän och 

societeten byggde nya större hus eller utvidgade de 

hus man hade. Husen kläddes med oljemålade, arkitektoniskt 

komponerade träpaneler. Ett sådant trähus 

hade hög status — det gav utåt en uppfattning 

om att ägaren hade god ekonomi, hög bildningsnivå 

och god smak. 

Att Linder anlitades som arkitekt av sina umgängesvänner 

är ganska naturligt. Flera skisser av 

hans hand till privata bostadshus är bevarade i Linderska 

arkivet. Tyvärr låg de förnämsta trähusen i 

Umeå i den stadsdel som brann ner 1888, men vid 

Rådhusgatan väster om Renmarksbäcken, dit elden 

inte nådde, kvarlåg ända till 1973 handelsman N A 

Scharins hus (även kallad Linderska gården) — ett 

fint exempel på 1850-talets panelarkitektur i Umeå. 

Enligt traditionen är huset ritat och byggt av J A 

Linder. 

Under en resa till Vasa på 1840-talet lärde J A 

Linder känna en assessor Boij, som bad honom om 

hjälp med en ritning för sitt nya hus vid Sandviken 

utanför staden. Huset, som ännu ligger kvar i en 

park i nuvarande Vasas södra del, stod klart 1846.

Ovan: förslag till hus i Umeå. 

Nedan: det s k Scharinska huset vid Renmarksesplanaden i 

Umeå. Nu rivet.

Förslag till läroverkshus i Umeå. 

TTTI r'ni> 

„ ' v - 

Han besökte själv gården vid två tillfällen. Det senaste 

besöket, 1850, beskrivs i ett utdrag ur dagboken 

på annan plats i detta häfte. 

1850-talets offentliga byggnadsuppdrag gick i de 

flesta fall till pastor Linder i Backen, bl a de nya 

skolhusen — folkskolehusen för gossar och för flickor 

i Umeå stad 1853 respektive 1865, Umeå sockens 

skolhus (nuvarande Klockargården) 1847 och 

1862 samt läroverkets nya lärohus vid Kyrkotorget 

1854. Till den sistnämnda skolan finns en skissritning 

bevarad som visar att ideerna om hur skolan 

skulle se ut kom från Linder, även om arkitekterna 

vid överintendentsämbetet i Stockholm arbetade 

fram det slutliga förslaget. Linder levererade även 

förslag till nytt landsstatshus i Döbelns park 1851, 

men den föreslagna byggnaden godkändes inte, 

kanske tedde den sig för gammalmodig. 

Bland Linders prästkollegor i stiftet var hans 

byggnadskunnighet välbekant. Han anlitades gärna 

som teknisk rådgivare i kyrkobyggnadsfrågor, som 

exempelvis år 1824 då väggarna i den nybyggda träkyrkan 

i Burträsk höll på att pressas isär på grund 

av trycket från takstolarna. På Linders förslag förstärktes 

väggarna med s k följare — sammanskruvade 

vertikala stolpar, vilka sedan kläddes in med bräder 

252 

och utformades till dekorativa pilastrar. Han fick senare 

också uppdraget att rita kyrkans nya västtorn, 

som här återges i ritning. Denna vackra kyrka brann 

ner på 1940-talet. 

Även Hörnefors brukskapell fick torn med nyantika 

stildrag, efter Linders ritning. 

När Umeå stads kyrka skulle byggas till och för- 

Förslag till torn för Burträsk kyrka. 

mmm a

ses med västtorn gick ritningsuppdraget till komminister 

Linder. Dennes förslag från 1848 är ett tidigt 

exempel på nygotiken i Sverige, den stil som under 

1800-talets andra hälft skulle betraktas som den enda 

sanna kyrkostilen. På Linders ritning finns redan 

spetsbågiga fönster och gotiska dekorationsmotiv 

bl a kring portalen. Ombyggnaden av långhuset utfördes 

såsom Linder tänkt sig, men tornet ändrade 

arkitekten vid överintendentsämbetet i mer klassicistisk 

anda. 

Linder hade kvar sina kroppskrafter ända upp i 

70-årsåldern och kunde själv delta i timring och inredningsarbeten. 

Dessutom arbetade han som byggnadskontrollant 

då landsstatshuset byggdes på 

1850-talet och då Umeå sockenskola i Backen byggdes 

ut 1862. 

Som krönet på hans livsverk som arkitekt och 

byggare måste man räkna kapellet vid lastageplatsen 

i Holmsund 1862. Den nästan 80-årige pastorn hade 

här inte bara utfört alla byggnadsritningar till kyrkan 

och dess inredningsföremål. Han snidade också 

själv alla de dekorativa detaljerna på predikstol, altare 

och läktarbröstning. 

Linders insats som arkitekt och husbyggare imponerar, 

i synnerhet som man betänker att detta 

för honom var en bisyssla vid sidan av hans arbete 

som komminister och vice pastor. Här kommer också 

flera av hans bästa sidor fram — envisheten, hantverksskickligheten 

och den konstnärliga ambitionen. 

Det är beklagligt att större delen av hans produktion 

brunnit upp. 

Ritning till predikstol i Hörnefors bfukskyrka. 

För sin samtid i Umeå stad skapade Linder en 

byggnadsmiljö som lika mycket som hans dikter, 

teaterstycken och kompositioner är uttryck för romantikens 

längtan efter skönhet och svärmiska beundran 

för den antika kulturen. På sätt och vis fortsatte 

han att bygga kulisser, men nu inte för föreställningar 

av dramer i antik miljö utan för det scenrum 

där vardagshändelserna i småstaden utspelades. 

253

En kyrkinvigning och en gyllne dosa 

1863 

Den 30 aug invigdes Holmsunds kyrka, af Doctor 

Grafström, biträdd af 6 assistenter, Hofpred. Rosenius, 

som tillfälligtvis ankommit, Kyrkoherde 

Strinnholm från Säfvar, Kyrkoherden Nydahl från 

Vännäs, jag och Comminister Stenberg, samt vår 

Isak (Bexelius), Capellpredikant på stället. Wi gingo 

i procession från Herregården dervid de af Herrarne 

Dickson skänkta heliga kärlen buros af dem som 

gingo i första ledet. Efter oss gingo för tillfället 

bjudna Ståndspersoner, herrar och damer, samt 

andra hvilka ankommit för att bivista högtiden. Inträdet 

till kyrkan skedde genom en hop af Skarpskyttar, 

hvilka sjelfmant ankommit, åtföljda af Westerbottens 

Fältjägares musik-Corps, som äfven underhöll 

kyrkomusiken och accompagnerade sången. 

Hofpr. Rosenius och jag förrättade altar-tjensten 

och Isak predikade. 

En mäkta stor folkmängd hade ankommit äfven 

från angränsande Socknar, dels landsväg dels sjöledes 

på egna båtar, hvarförutan Ångbåten Daniel, 

med 2ne hacksar i släptåg ditförde flera hundra personer. 

Man uppskattade dem som uppfyllde kyrkan, 

till 1800 personer, dem oberäknade som ej fingo 

plats, derinnom. 

Middagsmåltid intogs hos Inspector Lindstedt 

och slutades med en af LandshöfdingMunthe motiverad 

skål för Herrarne Dickson. På e. m. serverades 

Caffe och andra förfriskningar i en stor Löfsallong, 

försedd med fönster och bräd-golf samt till 

förekommande af drag, på yttre sidorna betäckt 

254 

med pressenningar. På sidan äfven en särskild berceau 

för musik Corpsen, som underhöll musiken. 

Under tiden druckos många skålar, bland dem: 

Landshöfdingens, Doct. Grafströms och min, samt 

Byggmästare Lundbergs. De 3ne förstnämnde motiverades 

af Hofpredik. Rosenius som vid detta tillfälle 

gaf ett nytt prof på sin bekanta förmåga att 

tala i bunden stil. Innehållet af hans tal till Doct. 

Grafström förvånade oss med dess hänsyn till hans 

invigningstal, som det innehöll, och som ådagalade 

att det ej kunde vara förberedt. 

Ej mindre blef jag frapperad af de allusioner på 

min barndom, mina ungdomsöden, och min odling 

och plantering i Norsjö, som (var) så vackert och 

var så sannt och träffande, som skulle han sjelf varit 

ett samtidigt åsyna vittne dertill, eller läsit mina 

minnen från den tiden. Härvid öfverlemnades mig, 

vid talets slut, af Inspector Lindstedt, en gyllne dosa 

med inneliggande 50 svenska dukater, såsom ett 

vedermäle af Herrarne Dicksons belåtenhet med 

den af mig gifna Ritningen till kyrkan och de bildhuggeriarbeten 

hvarmed jag ornerat den. Sist proponerades 

af Lindstedt skålen för byggmästaren 

Lundberg, dervid till honom öfverlemnades ett 

skrin med inneliggande 1/2 dussin mat- och 1/2 

dussin thé-skedar. Vid (åter)resan genom staden 

uppsökte jag Hofpredikanten Rosenius, som på begäran 

genast ur minnet upptecknade ofvannämnde 

verser, hvilka här bifogas.

WID SKÄLEN FÖR V PASTORN OCH ORDENS- 

LEDAMOTEN LINDER 

Du gick att lifvets strider strida 

re'n faderlös i lifvets vår 

invid en älskad moders sida, 

som blödde af oläkligt sår... ; 

men smak och sinne för det sköna 

du röjde tydligt redan då, 

och sen man städs dem kunnat röna, 

de själens ädla rosor två. 

Som linden skott och grenar höjer 

så länge stammen ännu står 

och dermed lifvar och förnöjer, 

så äfven du från år till år 

har burit alster af ditt snille, 

din smak i teckning, konst och slöjd, 

tills kronan du fullborda ville 

i lifvets qväll till mångas fröjd. 

Ditt Norsjö, der du bröt och plöjde, 

åt efterverlden märken bär 

af hur du det i fägring höjde, 

och lika o förgänglig är 

hvar minnesvård, att så vi säga, 

du rest dig här på Urnans strand; 

de alla friska märken ega 

af samma smak och konstnärs-hand... 

Men skönast är ibland dem alla 

den vård, du rest dig här, ändå, 

och derför den vi Kronan kalla. 

Då vi i tempel-runden stå 

vi tydligt se att från det lilla 

och till det stora smak sig ter 

och derför, att ej ord förspilla, 

vi fråga blott: — hvad önskas mer? 

I skepp och chor och pelarrader 

och dessa ornamenter sen, 

som sjelf du format, gamle fader! 

i lefnads-solens afton-sken, — 

vi se ett tal, i bilder skrifvet, 

som vittnar änn\ sen du till ro 

har gått, om »sanningen och lifvet» 

och inger vördnad, hopp och tro... 

Haf tack för dessa dyra minnen, 

du gamle, fri från suck och flärd! 

Af tacksamhet och trogna sinnen 

dig egnas denna hyllnings-gård! 

Gå hän, gå hän, när dagen ändas, 

till templet, som der ofvan står; 

der — skall din egen blick förbländas, 

ty der det skönas källa går...

Bland möbelritningarna i linderska arkivet finns 

dessa tre, som av påskrifter att döma tillhört familjens 

eget möblemang under umeåren, möbler som 

säkerligen snidats av J A Linder själv. 

Soffan, vartill stol och taburett hört (?), har anteckningen 

»Förmaket därnere, hvit med guld». 

Sängen nedan överensstämmer i stort sett med »prosten 

Grapes säng». Den har utom måttsangivelser anteckningen 

»Stora förmaket däruppe, hvit, grönt siden».

258 

Prosten Grapes säng , 

Detta år gaf jag ritning till predikstol och altarprydnad 

i Säfvar kyrka, och under det jag sysselsatte 

mig dermed samt med några andra teckningar, öfvade 

sig Albert för mig i innanläsning. Äfven snickades 

och ornerades den säng jag hade låfvat prosten 

Grape. På en oval som ornerade öfra delen av bakbalken, 

skar jag, i bas relief, (morgonrodnaden) 

natten, personifierad, under bilden af en i luften 

sväfvande, bevingad qvinna, med attributer af morgonstjernan 

i den ena handen, och under den andra 

ett upp- och nedvändt cornu copiae, derutur hon 

strödde drömmarne på jorden, af hvilka här några 

utmärktes med: bref, pengar, krona, krans, en Doctors 

hatt, osv. Sängen målades hvit och ornaménteme 

i bronze. Hela pjecen instufvades i en halmskrinda 

och sändes till Burträsk, åtföljd af en forsedel 

på Latin. Jag hade äfven, ett par år förut, i 

följd af ett vad med Prosten Grape att kunna göra 

ett så kalladt »Lotto-Dauphins-spel», med 12 lådor, 

efter ett dertill gifvet modell, försedt honom med 

ett sådant, som betalade min möda, med vinsten af 

vade t, som utgjorde 2 tunnor korn. 

bas relief — låg relief; cornu copiae — ymnighetshorn; 

lotto — ett om bingo påminnande spel vanligt 

i borgerliga kretsar under 1800-talet. Vilken variant 

av spelet Lotto-Dauphin exakt betecknar har inte 

kunnat utrönas. 

Bilderna visar detaljer av säng i Skellefteå museum, 

utförd av Linder, sannolikt identisk med den han beskriver 

i dagboken.

Byggnadsbesvär 

1825 

I början af Juni brädfodrades min mangårdsbyggning, 

och grundmålades derefter med oljefärg. 

En dag under fortgående reparation blef jag varse 

att mitt bruna sto sökte efter vatten och gick till 

brunnen för att vattna henne. Just som jag lyfte ämbaret 

öfver brunnsbetäckningen, brast denna, och 

jag föll med hela skräpet ned i brunnen. Jag arbetade 

mig snart upp ur vattnet och ropade på hjelp, 

men ehuru arbetsfolket hörde ljudet, kunde de ej 

få reda på hvadan det kom. Lilla Fredrica hade likväl 

af en händelse observerat fallet, och ehuruväl 

hon ej så noga förstod hvad det betydde, väckte 

hon dock uppmärksamheten derpå, så att folk kom 

dit och hjelpte mig utur det kalla badet, för öfrigt 

aldeles oskadad. Tvenne resor till var jag nära att 

göra svåra fall, samma vår. Jag stod en middag öfverst 

på ställningen medan folket åt. Man hade uraktlåtit 

att, under det brädfodringen avancerade, 

fästa de avsågade tvärslåarne vid väggen, deraf hände, 

att då jag nu, stående derpå lutade mig mot 

väggbandet, började ställningen gifva sig ut ifrån 

väggen. Jag kunde ej hindra det, utan passade på i 

lagom tid, under fallet, att hoppa framåt gården, så 

att det fallande virket icke träffade mig, och sålunda 

kom jag med både ben och näsa helskinnad från 

detta salto-mortale. — Sednare händelsen inträffade 

en lördagsafton då allt var färdigt. Jag yttrade till 

Snickare Kroger, som arbetat på taklisten, att det 

var skada det arbetet ej slutats något tidigare så 

hade ställningen kunnat borttagas före helgen. — 

Åh! det hinner vi nog ändå, mente han — sagt och 

gjordt — Jag gick upp att hjelpa honom nedsända 

de öfversta ställnings-klofvarne. Vi började midtför 

bron, och avancerade åt hvar sin sida. Då jag vid 

västra gafveln skulle nedsända en planka, och jag 

dervid, med ryggen vänd åt Byggningen, skulle 

svänga den förbi knuten, började ställningen, af 

samma orsak som vid förra tillfället, falla ut från 

väggen. Nu kastade jag plankan ifrån mig, grep fast 

med händerna i Takbandet, och blef der hängande 

— Jag såg nemligen i första ögonblicket att samma 

resours som förra gången ej nu kunde begagnas. 

Emedlertid hade jag nära uttömt min förmåga att 

hålla mig fast, innan Kroger hunnit nedstiga, och 

med drängarnes tillhjelp bära stora stegen ifrån 

byggningens östra gafvel, för att resa upp den åt 

mig, häldst hon var dem nästan för tung. Sålunda 

kom jag äfven lyckligt ifrån denna fara, och hela 

den sidan af byggningen blef i en hast befriad från 

ställningen. 

Denna händelse påminner mig om ett fall i Norsjö, 

hösten 1812. Det var en morgon, då täckskidorna 

skulle läggas upp på byggningen i nya prästegården. 

Det hade regnat dagen förut och nu var det 

kallt, så att det låg isbark på virket. Min dräng, som 

gått upp på taket för att märka takved, blef slagen 

i hufvudet af ett träd som halkade på Takåsarne, 

och afsvimmade dervid; men man fick tag i honom 

innan han föll. Sedan jag gifvit honom det bistånd 

han behöfde, gick jag upp i hans ställe för att hjelpa 

karlarne hala upp täckskidan, som var i hvardera ändan 

fästad vid ett takel. Jag fattade det ena, men 

vid det vi skulle börja med halningen, ville plankan 

halka på de isiga spirorna. För att förekomma detta 

makade jag mig något från knuten, och när jag då 

drog på tåget, lossnade dess andra ända, som varit 

illa fästad, och jag föll med fart baklänges inåt öfver 

en på marken liggande samling af stenar och af sågade 

knutar etc. Vid fallet trodde jag det vara min sista 

färd, men fann mig med glad förvåning aldeles 

oskadad till lif och lem. De bestörta arbetarne utbrusto, 

då de sågo mig stiga upp utan vånda: »Den 

Gud vill bevara, är utan fara» 

259

Liten kvällsmusik 

Kerstin Meyer-Bexelius 

När man får det lilla häftet »Minnen av glada och 

sorgliga stunder...» i sin hand, grips man först av en 

stor beundran över hur mångsidigt och grundligt 

bildade människor i förra seklet fullkomligt naturligt 

umgicks med musik och poesi. Och över hur de 

orkade, i vintermörker och relativ isolering, trots 

sorger och sjukdomar, i avsaknad av det mesta av 

det moderna livets (förvekligande?) bekvämligheter, 

i livets alla faser hålla sin konstnärliga låga brinnande. 

Och den var minsann ingen talgdank! 

Det är lättheten och gracen och samtidigt allvaret 

och ambitionen som imponerar. Och elegansen att 

med konstens hjälp övervinna yttre och inre svårigheter. 

260 

Att Fredrika Charlotta Fant hade en betydande 

begåvning för att skriva poesi är allmänt bekant. 

Vad jag finner så rörande och samtidigt imponerande 

är den mänskligt höga kvalitet hon visar när hon 

omvandlar sin smärta och saknad, då den hon påtagligt 

älskar måste lämna henne, till en positiv kraft, 

till stödjande, trogen vänskap, för att sedan i poesi 

tolka denna nya känsla som hon bestämt sig för att 

leva vidare med i brist på bättre. Dessutom sänder 

hon dessa mycket blottande verser till föremålet för 

de blandade känslorna - - se, det kallar jag mod! 

Hennes heroiska handlande får sin lön, när »Fanny» 

efter många ödets nycker får sin hjälte och hennes 

poesi kan ändra ton för att via idyll sluta i ett lugnt 

och upphöjt avskedstagande från ett rikt liv, fyllt 

av stora och äkta känslor, som alla funnit sin 

konstnärliga form. Vad jag tycker mycket om 

henne! 

Liksom jag beundrar Johan Anders Linder, som 

vilar sig från kyrkbyggen, trädgårdsodlingar, fiske, 

vinberedning och övriga kyrkliga gärningar med att 

vid sin spinett omsätta den harmonilära han fått 

med sig från sina uppsalaår, och kärleksfullt i musik

översätta sin hustrus poesi. En lycklig amatör med 

yrkesstränga ambitioner. 

Det är ingen stor musik han skapar, men den är 

imponerande, därför att där både finns melodiska 

och harmoniska infall som är helt personliga, och 

därför att han så tydligt vinnlägger sig om att vara 

korrekt från kompositionsteknisk utgångspunkt. 

Visst slirar han ibland - - plötsligt fattas det ett par 

»slag i takten», eller blir det två för många, men det 

är långt mellan felen. Det han skriver är bruksmusik, 

dvs den är skriven för husets behov och för att förgylla 

långa mörka kvällar, långt innan TV, radio och 

grammofon tog över »liten kvällsmusik». Tydligt är 

att musiken ofta är nedskriven i efterskott. 

Troligen improviserades den fram vid instrumentet 

och skrevs sedan ned för att läggas till samlingarna. 

Linder är mycket väl förtrogen med sin harmonilära, 

men inte helt opåverkad av tidens oarter. Således 

baxnar man ibland inför en helt oortodox harmonisk 

vändning tills man förstår att han skrivit ut ett 

förslag, som man i tidens något sentimentala anda 

sugit extra på, trots att den sortens utskrivna förhållningar 

var en ärkesynd i den tidens harmonilära. 

Generellt sett var han dock ytterligt noggrann. 

Hans långa, rika liv sträckte musikhistoriskt över 

såväl wienklassicismen som romantiken, och troligen 

var det väl rokokons musik han först kom i kontakt 

med, och givetvis tog han intryck av allt han 

hörde. Hans egen musik är dock mycket romantisk 

— han föddes samma år som Erik Gustaf Geijer, och 

Linders tidiga sånger har mycket gemensamt med 

Geijers. Men han utvecklas vartefter han skriver. 

Melodierna blir iderikare och den harmoniska flätningen 

djärvare. Och att han vet vad han gör och är 

medveten om när kvaliteten sviktar, visar den lilla 

tillskrivna anmärkningen i sången »Till Densamme», 

där han ursäktar sig med att han inte hinner göra 

det bättre — det har man faktiskt all förståelse för! 

De sista sångerna är mycket vackra. Koralmässiga 

i formen, något som väl svarar mot poesin. Harmoniskt 

är de utomordentligt välgjorda, och det lilla 

draget av amatörism är nästan helt borta. 

Noterna är hämtade ur den handskrivna volymen »Minnen 

af glada och sorgliga stunder». 

261

Linder, Rietz och folkspråket i Ultima Thüle 

I Svenskt dialektlexikon (1867) av Johan Ernst 

Rietz finner man ofta förkortningen Vb som ursprungsbeteckningen 

för de återgivna dialektordsformerna. 

Vb står för Västerbotten. I ordbokens 

inledning finner man förklaringen till att västerbottnisk 

dialekt är så väl företrädd. Rietz skriver där om 

de samlingar, som hans medhjälpare uti landet sammanbragt 

inför ordboksarbetet, och konstaterar: 

Den utförligaste af alla dessa samlingar är den, 

som meddelats för Vesterbottniskan af pastorn, 

L.K.V.O. (ledamot av kungl vasaorden), Joh. And. 

Linder. Att i denna ordbok så många högst märkliga, 

hittils obekanta, underrättelser kunnat framläggas 

om folkspråket i ultima Thule, hafva vi uteslutande 

att tacka denne gamle, vördnadsvärde och 

lärde språkforskare, som der tillbragt en lång lefnad, 

af alla nordbor allrabäst är förtrogen med denna 

munart, under många år derutur gjort de noggrannaste 

anteckningar och aldrig förtröttats att lämna 

mig de behöfliga upplysningarne om sådana i höga 

norden brukliga ord, som jag under mina forskningar 

der sjelf ej haft tillfälle höra eller om hvilka i ett 

eller annat afseende uppgifter och rättelser varit erforderliga. 

Handskrifter av Linder innehållande uppteckningar 

av dialektord och andra anteckningar om folkmålen 

i Västerbotten (och Norrbotten) finns bevarade 

på Universitetsbiblioteket i Lund (Rietz Manuskript 

11:12) och på Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. 

Linders samarbete med Rietz belyses av en 

brevsamling tillhörande Umeå stadsbibliotek (samlingen 

skall nu överföras till Umeå universitetsbibliotek). 

I samlingen ingår främst 32 brev från Rietz till 

Linder, skrivna åren 1859-1867. 

262 

Åke Hansson 

Av handskrifterna i Rietz-samlingen i Lund ingår 

Linders »Anteckningar ur folkspråket i Vesterbotten 

och Norrbotten». Anteckningarna består huvudsakligen 

av en ordsamling. Första delen av samlingen 

översändes tydligen av Linder till Rietz den 20 

april 1859. Denna dag är nämligen ett beledsagande 

brev daterat. Brevet lyder: 

Ume- Johannisgård, d 20 Apr. 1859 

Högärevördige och Höglärde Herr Contractsprost 

och Riddare! 

Då We. Doctor Grafström för någon tid sedan lånte 

af mig ett glossarium öfver allmogemålet i Vesterbotten, 

visste jag ej för hvilket ändamål det skedde, 

förrän ett litet utdrag deraf mig meddelades för anteckning 

af genera et imperfecta. Som nämnda ordbok 

ej blifvit renskrifven och ordnad, icke heller bemärkelserna 

allestädes så noga bestämda, kan det 

väl vara osäkert huruvida afskriften i allo är fullt pålitlig. 

- - - Det är af denna anledning och med förutsättning 

att H. We. Contr.prosten, till sitt för handen 

varande litterära arbete, möjligen kan träffa något, 

om än obetydligt bidrag i materialer, som jag 

upptecknat hos följande, hvilket är ett hastverk och 

bordt renskrifvas, men härtill saknas tid och kanhända 

äfven — tålamod. Alphabetisk ordning är heller 

icke behörigen iakttagen, dels emedan den förut 

saknades, dels ock emedan jag nu, under upptecknandet, 

stundom erinrade mig åtskilligt, som jag 

förut ej antecknat. Då jag nu genomögnar hvad jag 

skrifvit, finner jag äfven att jag på några ställen återgifvit 

samma ord, för hvilket såsom ursägt må gälla, 

att jag ofta, genom mellankommande göromål, blif-

vit afbruten, och att jag, vid mina nära 76 år, lättare 

glömmer hvad jag tänkt eller skrifvit för några timmar 

sedan, än vad som passerat i min ungdom. Det 

är från denna tid som mina reminiscenser af allmogespråket 

egentligen härleda sig. Nu mera igenkännes 

det knappast af den närvarande generationen, 

som, i synnerhet nära städer och vid kyrkor, allt 

mer och mer börjat närma sig skrift-språket. Större 

delen av de i närlagda lista förekommande ord och 

talesätt tillhöra Skellefte socken, der jag såsom barn 

uppvexte och var i närmare beröring med allmogen. 

Åtskilliga tillhöra väl ock Ume, och jemväl några 

Norrbotten, der jag under studentåren conditionerade. 

Magist. Unanders uppgift om flera ord, att de 

tillhöra Ume, förklaras deraf att han fått dem ifrån 

mig, och deraf dragit den slutsats att de tillhörde 

denna sockens dialect. Förfädrens språk är, likasom 

seder och klädedrägt, här, och äfven annorstädes i 

landet, nära ut död t. 

d. 26 Apr. 

Då jag i går aftse ville fortsätta och af sluta of vanstående 

som afbröts af påskhelgen, hade jag äran 

emottaga H. We. Contracts prostens förbindliga 

skrifvelse af d. lite, jemte åtföljande interessanta 

lecture, för hvilken jag får aflägga min vördnadsfulla 

och ödmjuka tacksägelse! 

We. Contr. Prosten täckes benäget ursägta att hosföljande 

bladen blifvit makulerade under det de 

skrifvits vid eldsljus och lampa, äfvensom den hopträngda 

och mindre vårdade picturen. Jag hoppas 

dock att den ej är oläslig. Min lilla möda skulle blifva 

väl belönad, om der träffas något användbart och 

upplysande, i hvilken händelse jag vill fortsätta med 

resten af alphabetet. Ljusa dagar och aftnar tillstunda, 

hvilka hjelpa mina gamla ögon och hand att bättre 

föra pennan, än vid eldsljus, dervid närlagda till 

större delen är skrifvet. 

Med vördnad och högaktning har äran framhärda. 

H. We. Contr. Prostens och Riddarens 

ödmjukaste tjänare 

J A Linder. 

Brevet visar, att den första kontakten mellan Linder 

och Rietz upprättades genom »doctor Grafström», 

dvs A A Grafström, vid den tiden kontraktsprost i 

Umeå. Om detta skriver för övrigt Rietz på följande 

sätt i det av Linder nämnda brevet av den 11 april 

1859: 

Genom Herr Doktor Grafström har jag haft glädjen 

vid julhelgen att mottaga en särdeles märkvärdig 

och rikhaltig förteckning på ord och talesätt, som 

brukas bland allmogen i Vesterbotten, och hvilka huhuvudsakligen 

blifivt hemtade, såsom D:r Grafström 

nämner, från herr Pastor Linders språksamlingar. 

Brevet från Linder av den 20 april 1859 ger vid 

handen, att den ordsamling, som Linder sände till 

Rietz åtminstone delvis utgjorde en sammanställning 

av tidigare anteckningar. Man må även notera, att 

de av Linder redovisade orden och uttrycken huvudsakligen 

tillhör Skelleftemål. Av brevet framgår vidare, 

att »Magist. Unander» förut fått del av dialektord, 

som Linder upptecknat. »Magist. Unander» är Ferdinand 

Unander, som 1857 disputerade i Uppsala på 

en avhandling med titeln »Allmogemålet i södra delen 

af Vesterbottens län», Linders bidrag omnämns 

av Unander i avhandlingen på följande sätt: 

De anteckningar som författaren sjelf gjort i sin 

födelsebygd Nordmaling och i angränsande socknar, 

hafva betydligt riktats genom oförtrutna och värderika 

bidrag af Komministern och Ordens-Ledamoten 

Herr J A Linder i Umeå — 

Till Rietz sände Linder redan i maj 1859 (enligt 

Rietz anteckning) en fortsättning på den ordlista 

han ställt samman i april. Den innehåller ord från 

och med bokstaven O jämte tillägg och kommentarer. 

I dessa konstaterar Linder bl a: 

Af hvad i detta ordregister förekommer, inhämtas: 

att allmogen här förkortar och afstympar orden. 

honom = om, henne = a, det = ä. Infinitiva ändeisen 

a bortkastas alltid med undantag av några verber, 

och när a bibehålles, blifva ipf et sup (imperfektum 

och supinum) lika med infinitiven, hvilken regel har 

högst få undantag. 

I Rietz-samlingarna i Lunds universitetsbibliotek 

ingår utöver nu nämnda handskrift av Linder ännu 

en större ordsamling av Linders hand samt ett flertal 

mindre ordsamlingar och grammatiska anteckningar. 

I ett handskrivet tillägg av Linder till Unanders avhandling 

(Rietz 11:12) betecknar Linder själv den 

större ordsamlingen som »Vocabularium Bottnicum». 

Denna beteckning används även av Rietz i 

brev till Linder den 18 januari 1862. I detta brev uttrycker 

Rietz sin glädje över att ha fått motta Lin- 

263

ders skrivelse av den 26 deeember 1861 tillsammans 

med vokabulariet. Detta kom således Rietz tillhanda 

kort efter att de första arken av hans ordbok förelåg 

färdigtryckta. Dessa hade Rietz sänt till Linder den 

12 december 1861. Vokabulariet är tydligen en renskrift 

baserad bl a på ordförteckningen från 1859. 

Uppställningen är alfabetisk. Detta gäller även två 

tillägg. Sammanlagt omfattar vokabulariet 105 sidor 

med uppskattningsvis 6.000 ord (ca 1.000 ord mera 

än samlingen från 1859), Vokabulariet börjar på följande 

sätt: 

a bestämd artikel framför pron. propria 

fem. gen(u)s samt till ord som utmärka 

närmaste slägtingar, t ex a Mor, modern, 

a syster, systern, a Moster, mostern, 

a Faster, fastern. 

abbor m. abborre 

abele /. åbele n. En sällsam, ovanlig person, 

som utmärker sig på något sätt, qvickt, 

eller dumt, väl eller illa. Ett vidunder. 

abskåns n. i seder och uppförande högst föraktlig 

qvinna. 

abbäs dep. retas 

aderst adv. annorstädes 

aderviller adj. vida bättre, förträfflig 

I brevet till Linder den 18 januari 1862 skriver 

Rietz, att han skall återsända vokabulariet, sedan 

det använts för ordboken. Det förefaller emellertid, 

som om Linder aldrig fick återse detsamma. Efter 

Rietz' död 1868 efterlyser Linder handskriften, men 

enligt brev till Linder från Rietz' änka kunde hon 

inte påträffa densamma. Skälet var kanske att på 

omslaget till ordsamlingen stod — och står — antecknat 

endast »Vocabularium». 

Under hela tiden utgivningen av Rietz' ordbok pågick 

— fram till 1867 — bidrog Linder — ännu efter 

80 år fyllda — med kompletterande uppgifter. Rietz 

framställde i de PM som åtföljde hans brev till Linder 

frågor om dialektord i Västerbotten — deras förekomst, 

bruklighet, böjning och betydelse. Det var 

frågor, som Rietz ansåg sig behöva få besvarade efter 

hand som ordboksarbetet framskred. Ett par ämnesgrupperade 

ordsamlingar har Linder sammanställt, 

nämligen namn på växter och djur. Man får t ex veta 

(Ptietz 11:12) att följande djurnamn används i Västerbotten: 

nattskatu, fladdermus, vann, mullvad, sisselskit, 

gul näbbfink, okkäl, laxöring, rabbox, siklöja, 

och föräl, fjäril. 

264 

Någon gång illustrerar Linder sina ordsamlingar, 

t ex vid vanne, »härdstång, hvarmed ett lass, t ex av 

sädeskärfvar, halm eller hö, tillpackas», stäpp, »brödstapp 

- - - hvarmed man stappar i brödet» (under 

staapp får man veta att stappa betyder »sticka små 

hål i brödet vid bakning»), och fjelträ, »järn-vinda i 

köksspis, hvarpå grytan upphänges öfver elden». 

Rietz hade i ett par brev — 24/2 1864 och 9/10 

1864 — efterlyst någon saga eller berättelse från Västerbotten 

såsom språkprov. Rietz hade för avsikt att 

publicera några sådana i slutet av ordboken. Dessa 

planer kom aldrig till utförande, men i Rietz-samlingen 

i Lund ingår en något längre dialekttext (en 

och en halv sida), som Linder kanske skrivit ner 

inspirerad av Rietz. Texten återges i särskild ruta. 

I I Dialekt- och folklivsarkivet i Uppsala (ULMA) 

finns samlingar av Linder eller med bidrag av honom 

förtecknade under signa 149:21—31 och 149:34. En 

del av dessa samlingar har tillkommit redan några år 

före Linders kontakter med Rietz. I ULMA-samlingarna 

ingår sålunda grammatiska och lexikaliska anteckningar 

förande västerbottensmål med tilläggsanteckningar 

förande Nordmaling av Unander. Här 

torde föreligga sådana bidrag av Linder till Unanders 

avhandling som tidigare nämnts. 

I ULMA-samlingarna ingår också en alfabetisk ordlista 

över västerbottniska dialektord. Enligt anteckningar 

i ULMA:s kartotek härrör den från tiden något 

efter 1857. Antalet ord i ordlistan kan uppskattas 

till mokring eller något över 2.000. En jämförelse 

med de tidigare behandlade, större, alfabetiskt 

uppställda ordsamlingarna visar, att den nu nämnda 

— i ULMA förvarade — ordlistan är äldre. Den likaledes 

i ULMA:s samlingar ingående alfabetiska ordlistan 

omfattar endast begränsade delar av alfabetet. 

Det ULMA-material som härrör från Linder är i stort 

stort av samma karaktär som det material, som ingår 

i Rietz-samlingarna i Lund. Som ytterligare exempel 

kan nämnas en samling i ULMA med rubriken 

»Förteckning på de ord i 8 första arken af ordboken 

(alltså Rietz'), under h(vil)ka ej finns anmärkt att de 

äro kända i Westerbotten - - - dels på de ord som ej 

der i ordboken finnas på de 8 arken». Denna Linders 

kommentar till början av Rietz' ordbok finns i liknande 

form. Den ovan nämnda dialekttexten ingår i 

två något avvikande versioner i ULMA:s samlingar. 

Linders samlarflit i fråga om sin norrländska hembygds 

folkmål var enastående. Med Rietz' ordbok

har resultat av Linders insamlingsarbete publicerats 

och kommit forskningen och en större allmänhet 

till del. Avslutningsvis må ges några exempel på dialektord 

från Västerbotten, som Rietz uppenbarligen 

hämtat ur Linders samlingar (beträffande abbur, 

aderst och aderviller, jfr ovan). Med stora bokstäver 

anges uppslagsorden hos Rietz (endast delar av artiklarna 

citeras): 

ABBUR, m. abborre, abbar 

ABBOR-GRÄS, n. Patamogeton perfoliantum, 

abbar-gräs 

ADERST, ar-stass, ar-stassum, adv. annorstädes 

Pigan och friaren - en berättelse på dialekt från 1860-talet , 

När einom Bon i Uhm-sockna tjeent, nager år seda, 

ein Piig som heitä Babba Greta. Ho var 'n fager 

stiint, å hä tykt a själv åg, sä a no gjernom villt vahl 

firä å ong-kära. Annars var a no dilliik flink å arbäitsför 

'n fliikk. Närmäst-grann dill husbon hennars var 

'n ong enkling, som att' ä gått hemman, å sto säg 

vähl. Han tykt vähl om stinta å friä dill a. Hon tykt 

hellär int ill om han, sä däm kom' sams, å förlåfvä 

säg sins emela. Men då han villt gå å taga ut lysninga, 

sä vägrä na, å sa att hä var int sä brått vä dy. Å då 

han derätt, unner tiin, fleer gång örkä på däsamma, 

å dell å vä stånnom grotäsä vä na, å sa' att 'n eljäs 

skull gift säg vä nagen ann, sä gjohl a säg likkal sä 

säker om att a sa: »Ja, fritt an, jär ä sä du sä vill! » 

Å hörä hon lerkä vä 'om, sä var 'n int sä g jer a säg 

löus frå a. Men seda han hejlä långä tiin derätt, på 

samma vis tidt å oftar hadd mana på na att dem 

skull gjift säg, åg allti fått samma shvarä, sä vahdt 

änteli tuhlamodä hans allt, sä 'n gjick dill a, nalta 

föri Mikkesmässn, å sa reint ut: »Jär ä sä hä nånsin 

ska vahl alfvar vä dy, sä vahl du nu annä-hodt gjifva 

samtykk dill lysninga, hellär å går ji dill prostom å 

lät lyys för mäg å ein annar fliikk. Ji gjett hafva nagär 

som kan stå för hushållä mätt, å si om båna.» 

— »Ja gjer mon hä, om du jär sä», meint 'a. Sagt å 

gjordt! Hä gjikk int långt om, förn a fick hö jr lysninga 

från prädikstohlom mela honom å 'n piig, 

1863 

Detta år utnämndes jag till Ledamot i Nordiska 

Oldskrifts Sällskapet i Köpenhamn. Jag hade 

under några föregående år till prosten Rietz i 

Tygelsjö gifvit rika bidrag till hans Svenska 

Dialect Lexikon, men undanbedt mig de framstående 

utmärkelser han velat bereda mig, 

hvarföre han sluteligen hos berörde Sällskaps 

Secreterare Rofa anmälde mig härtill. Diplomet, 

som ej hann utfärdas före konung Fredrics 

död samma år, är undertecknat af hans efterträdare 

Christian IX d 23 December och tillskyndade 

mig en lösen af 100 Rdr Rmt. 

¿7 

som hadd tjent när 'om förenä årä; å si hä hadd nu 

a Babba, för dy a var sä stor på säg. Likkal sönt ä 

just int bekomma 'na sä hahdt, dill å böri vä. För 

arom såg a na liik frank ut som förr; men då a, i 

lag vä ongdomom frå by nom sto utaför fensträ, å 

såg oppå Brura å vigsla, sä säjg a ne där a sto, å 

schvimmä å, sä dem gåt bära 'na häim, å från den 

stånna vahdt a sinnesschvag, å tahla allär ohlä vä 

nagom; å int vehlä na kle säg, elV stass säg, som förr 

utan a villt bära gjera å vä säg, än ti gåhls-brunnä, 

än ti älfva, sä dem gåt håll vakta om a, dilläs 'n Söstär 

frå Vännäs Sonkna kom å to na dill säg. Där 

börjä na koma säg dill, nalta ättär hanna, å si,nagär 

år därätt sä vahdt a frisk å gjiftä säg där. 

(Skellefte och Norsjö 

allmogespråk). 

när — hos 

dilliik — tillika, också 

att — ägde 

dy — detta 

grotäsä — hotade 

likkal — likväl 

fritt an — gärna! må ske! 

allt — slut 

annä hodt — antingen 

jär sä — kan 

förenä årä — året innan 

arom — andra 

stass — stoltsera 

sonkna — socknen 

265

Dagboken slutar 

1870 

Den 27 Jul. kl 1/2 till 11 e.m. af somnade Doctor 

Grafström, i en ålder af 80 år 6 mån 14 d. 

Under min Gymnasiitid i Hernösand var han 

min Discipel hos fru Löfwenstedt, jemte hennes 

barn, och min elev i teckning. Såsom Embetsbröder 

hafva vi här vänskapligt sammanlefvat 

sedan år 1836 då han tillträdde Ume pastorat 

Vann 1825 Svenska Academiens dubbla pris 

för sång öfver deras Kongl. Högheter Kronprinsens 

och Kronprinsessans förmälning. 

Af Ume landsförsamling kallad till kyrkoherde 

1835, dels genom en af mig besörjd och 

med talrika underskrifter försedd skrifvelse till 

Statssecreteraren von Hartzmansdorff, dels genom 

å allmän socknestämma utsedda deputerade, 

kyrkovärden Olof Olofsson i Baggböle och 

Runa i Norrlandsposten 1877. 

Den 9 jan försiggick i Umeå landsförsamlings kyrka en jordfästning, 

på en gång högtidlig och egendomlig. Den 93-årige pastorn och ordensledamoten 

J A Linder (näst äldste prästmannen i riket) och hans maka 

73-åriga Carolina Ulrika Dyhr nedsänktes då i samma grift. Linder var 

i sitt första gifte förenad med en mycket skön kvinna, Charlotta Eurenius, 

i sitt andra med en begåvad Poetissa, Fredrika Christina Fant, 

och i sitt tredje och sista med den husligaste och tillika i umgänget 

med människor den angenämaste dam, Carolina Ulrika Dyhr. Det var 

en serie av förluster och ersättning, skuggor och dagrar, något ovanligare 

än dem, som falla inom ramen av de flesta människors öden. Men 

de lämnade rika ämnen till tröst och hugsvalelse, och nog synes man 

kunna bära en så vacker utskiftning av sitt livs öden, som behagen för 

ynglingen, snillet för mannen och godheten förenad med husligheten 

för gubben. 

266 

nybyggaren Pehr Pehrsson i Nordansjö, hvilka 

af mig förseddes med en på franska språket 

författad supplik att konungen måtte nådigt 

utnämna professor Grafström till kyrkoherde 

i Ume. Tillfälle att i konungens egen hand aflemna 

suppliken bereddes dem af dåvarande 

Landshövdingen i Hernösand, Baron Mörner. — 

På 25-årsdagen af sin utnämning till kyrkoherde, 

d. 1 Maji 1861 uppvaktades han af Ume 

Läroverks ungdom med Sång, hvartill orden 

gåfvos af studeranden Ernst Gust. Solander, 

kyrkoherdeson från Norsjö. På aftonen vid 

uppvaktning af läroverkets lectorer och lärare, 

föreslogs den dubbla skålen för tillfället, af 

mig. 

discipel — lärjunge 

supplik — anhållan

JULUTSTÄLLNINGAR I VÄSTERBOTTENS MUSEUM 

Förutom basutställningen —»Stadshistoria, åkerbruk, industri» — visar vi tre nya tillfälliga utställningar: 

ORREFORS 250 ÅR — om Orrefors glasbruk och samhälle 

HENRI CARTIER-BRESSON — 72 fotografier av den berömde franske fotografen 

DE SMÅ JÄTTARNA — om timmerbogserare, som trafikerat ostkusten 

ACTA BOTHNIENSIA OCCIDENTALIS 

Skrifter i västerbottnisk kulturhistoria 

Acta bothniensia occidentalis, skrifter i västerbottnisk 

kulturhistoria, har nu börjat utkomma. Denna 

sedan länge inom hembygdsföreningens styrelse diskuterade 

och planerade serie har till syfte att bereda 

utrymme för »materialsamlingar, bearbetningar och 

forskningsresultat på den västerbottniska kulturhistoriens 

fält». 

Först har Ossian Egerbladhs »Människoöden i 

domböckerna» publicerats. Den innehåller notiser, 

den äldsta från 1673, den yngsta från 1850, ur lapp- 

markens domböcker, notiser som författaren under 

sina bebyggelse- och släkthistoriska studier funnit 

och som frapperat honom genom de inblickar de 

ger om gångna sekels människoöden. 

Seriens nr 1 är den länge aviserade festskriften 

till Ernst Westerlund. Genom den komplicerade redigeringen 

har den länge fördröjts, men är inom 

kort leveransklar till tryckeriet. 

Snart går också seriens nr 3, Kurt Bobergs »Västerbottnisk 

skeppslista» till tryckning. Båda dessa 

volymer beräknas vara klara i början av 1978. Böckerna 

säljs förstås i museerna i Umeå och Skellefteå. 

Ossian Egerbladhs bok kostar 20 kronor.

Västerbotten • 

En tidskrift om liv och arbete förr och nyss, 

om natur och kultur, om människor och djur. 

Prenumeration: årets häften 30 

häften i en bok 

häften och bok 

lösnummer 

Rekvisitioner och prenumeration: 

Västerbottens läns Hembygdsförening, 

Pg 6 26 22 - 6 

35 

45 

10 

Tidskriften utkommer med fyra nummer per år. 

Redigeras av tjänstemännen vid Västerbottens museum och 

Skellefteå museum. 

Huvudred, och ansv. utg: Per-Uno Ågren 

Grafisk form: Göran Carlsson 

Redaktionens adress: Västerbottens museum, 902 44 Umeå. 

Offsettryck: UTAB, Umeå 1977. ISSN 0346-4938. 

Västerbottens läns hembygdsförening

Västerbottens museum

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?