Angerman nr 3 2009 - Kulturarv Västernorrland

Angerman
Ångermanlands & Medelpads Hembygdsförbunds tidning
Från starten nr. 80 • Årgång 22 • nr. 3 2009
Tema: Märkesåret 1809
Finland Sverige

Ledaren
Märkesåret 2009
För tvåhundra år sedan gick Finland och Sverige skilda vägar
efter att ha varit ett rike i över 500 år. Sverige hade förlorat
kriget mot Ryssland och därmed Finland som blev ett
storfurstedömme inom det väldiga ryska riket. Men banden
mellan Finland och Sverige bestod. Det märktes inte minst
under andra världskriget då uttrycket ”Finland sak är vår”
myntades.
Det här numret av ”Angerman” ägnas åt banden mellan
Finland och Sverige både i historisk tid och i nutid. Vad har
den stora finska invandrigen betytt, vilka spår finns kvar av
de tidiga bosättarna, hur levde de finska skogsarbetarna på
50-talet och vilken roll spelar nutidens finska invandrare
för industrin? Några av dessa frågor får svar i detta nummer,
men mycket återstår att kartlägga och beskriva.
Vår bild av Finland är präglad av historien. Många ser
fortfarande framför sig Runebergs skildrig av armodet i
dikten ”Högt bland Saarijärvis moar”, där bonden Paavo
blandar hälften bark i brödet, medan Gud prövar honom
som Jobs i Bibeln. När skörden äntligen blir god blir Paavos
uppmaning till sin maka” ”Blanda du till hälften bark i
brödet ty förfrusen står vår grannes åker”.
Idag är Finnland ett modernt land långt från verkligheten
i dikten, men gamla fördomar sitter i och många av oss har
svårt att se det industriland, som nu är vår granne i öst.
Västernorrland och Västerbotten, namnen påminner om
att Sverige en gång hade ett Österbotten på andra sidan
havet. Finskklingande ortsnamn som Porkala och Paljaka
berättar om finska bosättningar.
Många av oss har släkt där på andra sidan havet, ty genom
historien har vatten förenat. Människor har rört sig
mellan de båda länderna och hittat sin käraste där och nya
släktgemenskaper har uppstått.
2 Angerman
Angerman
Redaktör och ansvarig utgivare:
Anders Sällvin
Tel 070-66 21 500 / 060-421 08
anders.sallvin@hotmail.com
Angerman utges av Medelpads och Ångermanlands
Hembygdsförbund i 4 nummer
årligen. Distribueras gratis i 10 ex. till
samtliga Hembygdsföreningar anslutna
till förbunden. Prenumeration 100:-/år,
insättes på BG 5491-5806.
Ange ”Prenumeration Angerman” samt
ditt namn och din adress.
Lösnummer: 30:-
Redaktionskommitté
Ann Renström
ann.renstrom@telia.com
Tel. 0612-214 16
Sunnanåker 301, 873 92 Bollstabruk
Margareta Johansson
margareta@vaxtfoto.se
Tel. 060-931 11
Östloning 1612, 860 40 Indal
Laila Söderström
laila.soderstrom@telia.com
Tel. 0613-331 15
Skallsta 504, 872 98 Noraström
Anders Sällvin
anders.sallvin@hotmail.com
Tel. 060-421 08
Åstön 765, 860 35 Söråker
Så står vi här idag med två länder, där det gemensamma
riket är borta sedan tvåhundra år, men där banden mellan
folken består.
För övrigt har vi nu fått in flera förslag på nytt namn
för ”Angerman”. Vi kommer nu att ta upp förslagen i respektive
Hembygdsförbund. Det nya namnet och segraren
i namntävlingen kommer att presenteras i nästa nummer.
Ann Renström Margareta Johansson
ordförande ordförande
Ångermanlands Medelpads
hembygdsförbund hembygdsförbund
Manusstopp 1 november.
Tema: Fiske
ISSN 1100-0554
Framsidan: Finsk lövjerska läkemedelskunnig.
Målning från utställningen ”Varhelst
det finns en skog, där känner jag
mig hemma” av konstnären Maria Blomberg,
Hjältanstorp.
Form & tryck: Prinfo Accidenstryckeriet,
Sundsvall.
Besök våra hemsidor
www.hembygd.se/medelpad
www.hembygd.se/angermanland

Innehåll
Ledaren ......................................................................... 2
Innehåll .......................................................................3
Rädd för ”römmare” ...............................................3
Porkala, ett hem i Sverige ....................................4
Staden som blev ett fältsjukhus .....................6
Notis ............................................................................... 7
Ett lästips ..................................................................... 7
Viksjö f innbygd ........................................................8
En hälsning från 1733 .........................................10
Anmälan Bollstabruk .......................................... 11
Kort lektion i ångermanländska ................... 11
Rysstenarna i Renjön ........................................... 12
Vår svensk-f inska historia................................. 13
Hällås gamla f innby ............................................ 14
Finsk och svensk byggnadskultur ................... 16
Sången om Purf inland .......................................17
I 43 år arbetade jag på Kubal ............................ 18
En välförtjänt stipendiat .................................. 18
Höstmöte .................................................................. 20
Rädd för
”römmare”
En dotter till bonden Anders Svensson, Stina f. 1830,
måste liksom andra barn vid 9-10 års ålder ”gete” för
björn.
Så en kväll när hon lagt sig hördes hon gråta. Bopigorna
frågade henne varför hon grät – ”jo, ja ä rädd för oxen,
römmare å björn”.
Att hon var rädd för oxen å björnen är förklarigt, men
vad menas med ”römmare”? Det torde härleda sig från
1808-1809 års krig. Ryska soldater och andra, som deserterat
från tjänsten drogo fram i skogsbygden. Följande
historia förklarar något om ”römmara”.
Omkring 1808-1809, eller något senare, var det tre
grannbönder som stodo och pratade med varandra på
den enes gård (samtliga var födda på 1750-talet). Så får
de se en man av främmande utseende stå och samtala
med en kvinna som befann sig på en plats kallad hultet.
Då säger en av de tre som gick under benämningen
”Gam Chrestoph-Olschen” – Christopher Olsson.
”Äre inte faen, å! Stå int a Anka å tala me en ryss uti
hultet.” Vi byamän, Sven Ersson, Jon Persson, å jag, så
pass goda som vi är att skjuta, borde vi vara rädd för en
ryss. Lett oss ta å skjute’n.”
Anka var hustru till en bonde i byn, och främlingen var
sannolikt en ryss eller finne som deserterat under kriget.
Någon skjutning blev det ej utav. Troligen avråddes
Chrestoph Olschen från att målskjuta på ”römmarn”.
Ur ”Fäbodar och fäbodliv i Anundsjö”, utgiven av
Anundsjö hembygdsförening 1971. Historien om ”römmare”
gick från mun till mun och nedtecknades 1956 av
Kristoffer Jonsson 1956.
Angerman 3

PORKALA
Ett hem i Sverige
Irja Huttunen, f. Pylväinen, kom 1956 med sina föräldrar
och två bröder till den nybyggda skogsarbetarbyn
Porkala i Sillre vid Indalsälven. Familjen hade lämnat
den lilla orten Alikylä i västra Finland för att starta en
ny tillvaro i Sverige.
Irja Huttunen var drygt 12 år när hon kom till Sverige och
de nybyggda husen i Porkala i Sillre vid Indalsälven. Efter
tre dagars resa från Finland anlände hon, föräldrar och två
bröder lördagen den 4 februari 1956 till sitt nya hem.
Irja föddes 1943 i Ullava (kyrkbyn) och närmare bestämt
i den lilla orten Alikylä nordost om Gamla Karleby i västra
Finland. Fadern hade varit med i andra världskriget och blivit
skjuten i magen. Skadan klassades som 20% invaliditet,
men trots detta arbetade han med tungt skogsarbete. Modern
ansvarade för hemmet, som bestod av ett litet jordbruk
med 2 kor, kalv och gris. Fadern var född på Åland och
talade svenska. Med tiden lärde han sig finska, vilket skulle
få stor betydelse i framtiden.
Flytta till Sverige
De ekonomiska resurserna var sparsamma och en tidningsannons
om skogsarbete i Jämtland i Sverige resulterade i
en tillfällig flytt för fadern i början av 1950-talet. Hemresa
till Finland på sommaren för jordbruksarbetet, annars sporadiska
besök möjligen till jul och påsk. Den långa tiden
från hemmet tärde på familjen och när ett erbjudande, om
ett eget modernt hus i Sverige, kom från skogsbolagets
(SCA:s) representant jägmästaren Kurt Nyman, tog familjen
chansen. Kurt Nyman, som var finlandssvensk, skulle
komma att ha ett avgörande inflytande på tillblivelsen av
skogsarbetarbyn Porkala. Alla i familjen var dock inte glada
över flytten. Irja som hade många kamrater och gick i 6:e
klass var helt emot. Men nöden har som bekant ingen lag.
Skogsarbetarbyn ”Porkala” i Sillre by byggdes 1956. Det
avgränsade området bestod som mest av 11 friliggande villor.
Foto: okänd.
4 Angerman
Irja Huttunen
(f. Pylväinen),
senare delen av
1950-talet.
Foto: okänd.
Auktion på lösöre hölls och även djuren såldes bort. Tills
vidare behölls dock gården.
På avresedagen den 2 februari var alla i byn samlade för
att ta farväl. Resebagaget för hela familjen bestod häpnadsväckande
nog av endast 1 resväska och 2 pappkartonger.
Föräldrarna höll ett vakande öga på Irja så att hon inte
skulle kunna sabotera avresan. Under den 4 mil långa bussfärden
till Gamla Karleby grät Irja oavbrutet. Busskonduktören
blev tvungen att fråga föräldrarna vad som stod på.
Tre dagars resa
Med tåg och flera byten med långa väntetider anträddes
färden mot Uleåborg. Nya tågbyten och nya tröstlösa
väntestunder innan de kunde stiga av i Torneå. Till fots i
nattmörkret vandrade familjen på spåret över till Sverige
och Haparanda. Nya tåg och ny väntan, så småningom kom
man till Boden. Samma visa ännu en gång och Långsele
blev målet. De medhavda smörgåsarna och mjölken var
för länge sedan slut och mat fick intagas på de olika stationerna.
Sista tågresan gick till Bispgården där bussen mot
Sundsvall väntade. Klockan 10.30 lördagen den 4 februari
1956 kunde familjen stiga ur bussen vid kiosken i Sillre och
direkt se det nybyggda området Porkala. Man var verkligen
utomlands med de höga snövita bergen, och bråteshögarna
kring husen var också stora som berg, i jämförelse med låglandet
hemmavid.
Barnen sov i badkaret
Irjas pappa Edvard var 49 år och mamman Saili 38 år när de
nu stod framför huset som innebar en nystart i livet. Vad var
det som de fann? Det nya huset var fortfarande inte riktigt
klart och bl.a. saknades golv. Första natten sov alla tre barnen
med kläderna på i badkaret och föräldrarna på badrumsgolvet.
Men vad gjorde det? Det fanns ju både varmt och kallt vatten
i kranarna, och barnen spolade i tid och otid. Vattenklosett!
Värme från element som kom från ved- och kokseldad panna!
Stora fina skåp, nytt och fräscht i hela huset! Det var en stor
lycka för alla med den vardagliga standardhöjningen.
Någon av de första dagarna tog Kurt Nyman och bolagets
kontorist Sven Björkholm med familjen i en Volkswagenbuss
till Sundsvall för att handla möbler. I de två affärerna

Familjen Pylväinen framför det nya huset i Porkala, några
år efter inflyttningen.
Från vänster: Irja, brodern Toivo, mamman Saili, brodern
Arvo och pappan Edvard. Foto: okänd.
som då fanns i Sillre salufördes mycket som behövdes i ett
hem. Men större saker som möbler var man hänvisad till
storstaden Sundsvall. Det var i övrigt torftigt med pengar.
Pappan var noga med att först betala skulderna. I den affär
där inköpen gjordes hade man kredit. Ett system som var
mycket vanligt förr i tiden. För mamman var det inte så
enkelt att handla i affärerna, hon förstod ju inte det svenska
språket. Pappan fick ofta rycka in till hjälp, även som tolk
till andra familjer.
Skola i Järkvissle
I Sillre fanns vid den här tiden post, telefonväxel, ”lokal”
(Viljansborg) med bio (torsdagar) och dans vid vissa helger
samt småskola. De äldre barnen var hänvisade till den nybyggda
skolan i Järkvissle, som låg 5 km norrut. Irja hade
i Finland slutat i 6:e klass efter 5,5 år och det bestämdes
att hon skulle börja den 1 mars i Järkvissle skola. Alla barn
med finländsk bakgrund fick gå i en gemensam klass. Första
dagen hade flickorna förkläde på sig. Det var så i Finland.
De svenska barnen skrattade och efter någon dag åkte förklädet
av för gott. Läroböckerna var på svenska. Först fick
eleverna bläddra igenom boken och sedan börja stappla sig
igenom texten på svenska. Man förstod givetvis ingenting.
Men allt fastnade så lätt i den här åldern och snart började
svenska språket att ta sin plats i vardagen. Klassläraren hette
Bror Häggroth och var från Jukkasjärvi. Han talade både
svenska och finska. Vid första mötet sade han på finska:
– Följ med mig! Alla eleverna tittade på varandra och blev
stående. Han kan finska! Glädjen kände inga gränser. Han
upprepade maningen och nu följde alla efter honom.
Ingen i skogen längre
På semestern varje år återvände alltid familjen Pylväinen
till huset, som man fortfarande ägde, i Finland. Båten Ragne
gungade mycket och överfarten till Wasa var alltid jobbig.
Två familjer i Porkala flyttade tidigt tillbaka till Finland
pga. dödsfall. Av generation nummer två (barn till de ursprungliga
Porkalaborna) är alla ”försvenskade”. Några
började arbeta i skogen. Andra började i industrin vid kusten.
Av generation nummer tre är inte någon verksam i skogen.
Av denna generation har alla gått i olika skolor och
arbetar inom andra sektorer än den traditionella skogsnäringen.
Den snabba och dramatiska utvecklingen i skogen
hade minskat efterfrågan på arbetskraft så hastigt att syftet
med tillkomsten av Porkala hade mer eller mindre upphört
efter endast en generation.
Arne Johansson
Lidens hembygdsförening
En längre artikel om Irja Huttunens minnen från de första
åren i Porkala har tidigare publicerats i den lokala tidningen
– LIDENS TIDNING.
Järkvissle skola våren 1956, den finska klassen.
Bakre raden från vänster: Irja Pylväinen, Inkiri Huttunen,
Jaakko Herrala, Raimo Herrala och Arvo Pylväinen.
Främre raden från vänster: Marja-Lisa Inkinen, Helena
Herrala och Vuokko Huttunen.
Foto: Bror Häggroth, klasslärare.
Angerman 5

Staden som blev ett fältsjukhus
Sundsvall under Finska kriget
Finska kriget blev kännbart även i
Västernorrland. Upptakten kom sommaren
1807 då Rysslands tsar Alexander
I och Frankrikes kejsare Napoleon
ingick en allians i Tilsit. De kom bland
annat överens om att tvinga Sverige
att gå med på en handelsblockad mot
England.
Den 21 februari 1808 går ryska trupper
utan föregående krigsförklaring
över gränsen till Finland. Medelpad
ligger långt från fronterna, men kriget
kommer ändå nära. I slutet på mars
beslutar statsmakterna att Sundsvall
ska inrätta ett fältlasarett. Det inryms
i det gamla Kronobränneriet vid Åkroken.
Staden får också order om att
bygga kanonslupar till flottan, och på
varvsplatsen timrar man dag och natt
för att få fartygen klara. Dessutom
skrivs 80 man ur borgerskapet in till
lantvärnet.
Sundsvall hade bara fem år tidigare
drabbats av en förödande brand,
6 Angerman
och kriget kom nu som en ytterligare
börda. Den 7 september 1803 hade
elden fått fäste i en smedja på norra
sidan om Selångerån, och i den starka
vinden kastade sig flammorna snabbt
över till stadskärnan. På fem timmar
brann 211 gårdar och fler än 900 av
stadens drygt 1000 invånare förlorade
sina hem. Tre kvinnor brändes till
döds: fru Skalin, fiskaren Tjernbergs
änka och jungfru Backman.
Kyrkan klarade sig uppe på åsen
samt bebyggelsen väst på stan, bland
annat det kronobränneri från Gustav
III:s tid som under kriget skulle
komma att spela en viktig roll som
fältsjukhus. Men åren efter branden
blev svåra med brist på bostäder och
förnödenheter.
Napoleonkrigen innebar också försämringar
för handeln i Europa, något
som drabbade den framväxande trävaruexporten
från Sundsvallsområdet.
När kriget bröt ut var Sundsvall allt-
så en stad som höll på att resa sig från
en katastrof. Överallt i staden pågick
byggnadsarbeten. Lantmätaren Johan
Jacob Stagnell hade upprättat en ny
stadsplan och utvidgat det gamla rutnätssystemet
från 1600-talet med fler
gator och kvarter. Dessutom placerade
han ett enda stort rektangulärt torg
mitt i staden på platsen för det gamla
Rådstugutorget. Detta torg kom nu
att kallas för Stora torget. I hamnen
påbörjades anläggandet av kajer för
att förbättra förhållandena för sjöfarten,
och Sundsvall var i full färd med
att utvecklas till en av landets största
skeppsbyggnadsorter.
Envåningshus med 3–5 rum dominerade,
men det förekom också större
gårdar med upp till 10 rum. Det blev
ännu vanligare med panelade hus målade
i ljusa oljefärger. Hela stadsbilden
gav ett mer välordnat intryck än
tidigare, inte lika gyttrig. Det blev glesare
mellan husen och det magnifika
Kronobränneriet på Åkroken till höger i bilden. Foto: Peter Wide, 1898. Bildkälla: Sundsvalls museums fotoarkiv

torget gav ytterligare ljus och rymd.
Till en början nås Sundsvall av rapporter
om segrar. Under våren och
sommaren 1808 lyckas den svenska
armén vinna alla stora fältslag. Men
i början på maj kapitulerar fästningen
Sveaborg utanför Helsingfors och
lämnas över i ryssarnas händer, ett
dråpslag. Bland annat får Ryssland
tillgång till 94 fartyg, avsedda för
strid i den finska skärgården. Den
21 augusti vänder svenskarnas krigslycka
definitivt då ryssarna vinner slaget
vid Karstula.
Ungefär samtidigt skickades fyra
bataljoner av Östgöta och Upplands
lantvärn till Sundsvall. En av de unga
östgötarna var den 19-årige fänriken
Carl Magnus Hultin, som i sina memoarer
har berättat mycket levande
om den här tiden. Halva staden hade
nu förvandlats till ett fältsjukhus, och
många av de friska soldaterna fick därför
inkvarteras i Njurunda. Hultin var
imponerad av Njurundaborna. ”Folket
var raskt, snyggt och troligen den
minst fördärvade allmoge i Sverige”,
skriver han. Maten fick ett blandat betyg.
Stekt lax och sik var gott, men då
det serverades gravlax eller surströmming
”togo våra beskedliga östgötar
humör, grinade, spottade och svuro.”
Under några veckor tjänstgjorde
Hultin på Brämön, där cirka 50 man
Notis
Den 25 juli hade Vasabladet en lång,
välvillig recension av Erik Storhannus
”En industriepok i Ådalen”, utgiven
av Ångermanlands hembygdsförbund
tidigare i år. Saxat därifrån:
”Storhannus har med detta arbete
dokumenterat händelser som på olika
sätt berörde också vårt landskap. Österbottningar
var sågverksarbetare på
svenska sidan, och handeln med livsmedel
från Österbotten var livlig.”
Ännu ett svensk-finskt band!
var förlagda. Övistelsen blev ett ganska
idylliskt avbrott. När provianten
uteblev ägnade sig soldaterna åt att
skjuta sjöfågel och plocka blåbär.
”Under ostlig storm var den lilla hamnen
så uppfylld av gråtrutar, att vi endast
behövde hugga gevärskulor i åtta
bitar och hålla mitt i skocken, då vi
kunde få flera i ett skott”.
Två veckor åt gången gjorde soldaterna
garnisonstjänst i Sundsvall.
Hela tiden fanns fruktan för en rysk
landstigning. Många hade hört historierna
om de ryska härjningarna längs
kusten 1721. På fältsjukhuset rådde
svåra förhållanden. Många dukade
under, och Hultin fick gräva gravar i
den frusna jorden åt döda kamrater.
Minnesstenen vid Sundsvalls kyrkogård
med texten ”Åt 1809 års lantvärnsmän”
är rest vid en sådan massgrav.
Under 1809 kommer kriget ännu
närmare. Efter ett vapenstillestånd
inleder ryssarna i mars en offensiv på
flera håll. Vintern hade varit kall, och
fienden lyckas marschera över isarna
till Åland och Umeå.
Efter en statskupp i Stockholm blir
hertig Karl ny kung. I fredsförhandlingarna
begär Ryssland hela Finland
och en stor del av Västerbotten,
otänkbara krav. Det kommer till två
blodiga slutstrider med flera tusen
Ett lästips
Den som vill läsa mer om det svenskryska
kriget, som ledde till att Sveriges
östra rikshalva Finland införlivades
med Ryssland 1809, kan
rekommenderas en annan bok av Erik
Storhannus: ”Händelser i Sydösterbotten
under Sveriges krig 1808-09”.
Krigshändelser skildras ingående, ur
främst ett österbottniskt perspektiv.
Boken innehåller också två intressanta
tidsdokument, dels en samtida
redogörelse för ryssarnas framfart och
grymheter som nådårspredikanten
döda. Ryssarna vinner vid slaget i Sävar
den 19 augusti, medan svenskarna
slår tillbaka vid Ratan dagen därpå.
Sjuka och svårt lemlästade soldater
skickades med båt söderut. Transporterna
tog tid. Den lilla slupen Gäddan
kämpade mot höststormarna på Bottenviken
i två veckor innan hon nådde
fram till Sundsvall ”fullastad med sjuka”.
Fruktansvärda scener utspelades
när de halvdöda soldaterna bars iland
i hamnen. Både rådhuset och skolan
togs i bruk som sjukhus.
Slutligen kom freden i Fredrikshamn
den 17 september. För Sverige skapade
förlusten av Finland och Åland
ett långvarigt trauma, men det innebar
samtidigt början på vägen fram till
Finlands självständighet.
I Sundsvall kunde invånarna långsamt
återgå till vardagens rutiner och
koncentrera sig på återuppbyggnaden
av staden. Där hade inte utkämpats
några stridigheter, men ändå hade kriget
gjort sig starkt påmint. Minnena
av patrullerande soldater och inhysta
sårade och sjuka män levde förmodligen
kvar länge. Och när det nya torget
äntligen kunde börja stenläggas var
det bland annat ryska krigsfångar som
med spadar och hackor utförde det
tunga arbetet.
Nils Johan Tjärnlund
Vetenskapsjournlist
Elias Lagus utsattes för, dels ”Mordnatten
i Kauhajoki. Sann berättelse
från finska kriget” av August von Essen,
utgiven 1844.
Kan beställas av Erik Storhannus,
Härnösand, tel: 0611-264 84.
Angerman 7

Viksjö finnbygd
Viksjö socken ligger i gränstrakterna
mellan Ångermanland och Medelpad,
i Härnösands kommuns västligaste
del. I en sockenbeskrivning från mitten
av 1800-talet nämns att ”traditionen
förmäler att för omkring 370 år
sedan en finsk Qvinna vid namn Ingrid,
med 2 söner skall hafva begynt
och odla på den trakt der nu Gammelgården
är belägen. En längre tid
lära äfven finska seder och språk i
socknen bibehållits, men numera äro
Wiksjö socken bor så till utseende som
lefnadsvanor föga skilde från landets
öfrige befolkning.”
Liknande uppgifter lämnar även Abraham
Hülphers i sin Ångermanlandsbeskrivning
år 1780. Tidpunkten för
nybyggarnas ankomst är dock för tidig
med ett hundratal år. Huruvida det var
finskan Ingrid som var den första i bygden
är också osäkert. Men helt klart är
att Viksjö har sin äldsta bebyggelsehistoria
fast knuten till den finska kolonisationen
i slutet av 1500-talet och början
av 1600-talet. Området var också ett av
de första i Ångermanland dit inflyttning
skedde. Omfattningen av finnbebyggelsen
och spridningen från Viksjö av
finnar till andra delar av landskapet,
har bidragit till uppfattningen att Viksjö
var något av ett finskt ”centrum” under
denna tid.
Före finnarnas ankomst användes
området sporadiskt av angränsande
bondbyar i Stigsjö socken för främst
fiske. Man fiskade ”med not och nät”
Neavita-Kerstins julottefärd
8 Angerman
(1559) och betalade för detta en avgift
till Kronan.
”Per finne i Wästanåå”
Det var således under de sista årtiondena
av 1500-talet som denna obanade
vildmark kom att befolkas av
finnar – på samma sätt som finnmarkerna
i Värmland, Dalarna och andra
mera kända finnmarker kom till. En
enkel notering i en skattelängd från år
1584 ger belägg för bosättning skett.
Per finne i Wästanåå antecknades då
ha lämnat en halv spann säd, troligen
råg, i kyrkotionde. Innan dess bör
rimligen ett visst mått av uppodling
ha förekommit under några år. Även
ett antal år av skattefrihet var vanligt
i början av nyodlandet. Det kan därmed
ha varit redan på 1570-talet som
finnarnas första yxhugg för svedjande
började ljuda i viksjöskogarna.
Under de sista åren av 1500-talet
hade Per finne fått flera efterföljare: Anders
Michelsson, Store Lasse eller Store
finnen, Gieste Lasse, Oluf Larsson m
fl. I raden av mansnamn förekommer
år 1597 även en kvinna, Stor finskan
i fiellet. Kanske var hon traditionens
Ingrid? Ungefär vid denna tid började
bygden mera regelmässigt att kallas för
Wijcksiö.
Vid sekelskiftet till 1600-talet bestod
bygden av tre väl åtskilda gårdar
eller ”byar”. Det var ”Sunnanå”, dagens
Västanå vid Västanåfallet, ”Östanå”,
dagens Nordanå, och ”Wijcksi-
Näverstövlar
ön”, som är dagens Gammelgårdens
by strax söder om sjön Viksjön.
Tidsbild från ett välbärgat finntorp
Det är främst från finntorpet Wijcksiön
och dess invånare som det finns
uppgifter i källorna. Då hette husbonden
Oluf Larsson och han var uppenbarligen
välbärgad. Från år 1620 redovisas
en imponerande djurhållning:
2 hästar, 2 ston, 1 föl, 24 kor, 2 oxar,
2 stutar. 1 kviga, 6 svin, 20 får och 16
lamm. Han sådde 4 tunnor på åker och
lika mycket på svedjelanden.
Det är också från detta torp som
domboken berättar om en dramatisk
händelse år 1620. Oluf Larsson och
hans hustru Kirsten höll då bröllop
för sonen Olof och hans brud Anna.
Bröllopet slutade med att en inhyst
finne begick ett svartsjukedråp mot en
dräng på torpet. Skildringen i domboken
ger bl a upplysningen att drängen
ursprungligen kom från ”Rautalla”.
Det tolkas som att han kom från Rautalampi
i Finland, ett område varifrån
många av finnarna kom från.
Dråpet vid bröllopet bidrog förmodligen
till att Oluf Larsson kom i
mindre fördelaktig dager hos myndigheterna.
Ett par år efteråt fick han böta
kraftigt för att han ”mot förbud intagit
en hoop med finnar och lösgångare,
som fiska och fara öfver all böndernas
skogar”. Här var dock torpets egna
söner inte de bästa. Tvärtom bidrog
dessa till att bönderna på långt avstånd
från Viksjö inte såg på finnarna
med särskilt blida ögon. Ända uppe i
Ramsele klagade man över dessa finnars
framfart i skogarna. Dessa färder
företogs under skäl om letande efter
ny odlingsmark och hade nog en be-

ättigad grund i att en viss ”trångboddhet”
hade inträtt i viksjöbygden.
Så kom nya avlägsna bosättningar till
med rötter från Viksjö, bl a byn Alanäset
vid Alavattnet i Jämtland.
Finska språket levde kvar länge
Den finska tiden i Viksjö kom att vara
under nära 150 år. Ännu några årtionden
in på 1700-talet torde bygden
haft en tydlig finsk genuinitet i språk
och levnadssätt. I mitten av 1700-talet
bröts dock troligen detta genom
att en ny era tog sin början i och med
grundandet av Västanå järnbruk. I sin
Ångermanlandsbeskrivning år 1780
nämner Hülphers att i Viksjö ”ingen
kan tala finska, efter den släkten har
gått ut”. Det finns emellertid omtalat
att gamla i bygden i början av
1800-talet läste sina böner på finska.
En ensligt boende gammal gumma
berättade också för f. kyrkoherden
Agaton Sjödin så sent som i början
av 1950-talet att hon tyckte att det var
besvärligt att bo i en sån´ här ”atoa”
(av det finska ordet autio = ödemark).
Namnen
Ett påtagligt arv från finnarna är de
De finska namnen dominerar på kartan över Viksjös omgivningar.
många finska namn som finns på tjärnar,
myrar, höjder etc i Viksjö. Inom
en knapp mils radie från kyrkbyn kan
nära hundratalet namn återfinnas, där
det finska ursprunget är uppenbart. En
del av namnen är ännu idag rent finska.
Andra är förvånansvärt oförvanskade,
där bara någon bokstav ”tappats
bort på vägen”. Namnen skänker
bygden en intressant prägel och helt
visst måste de ses som en kulturskatt.
Förutom att de dokumenterats (vilket
de är) förutsätter bevarande att de används.
Tyvärr får man nog tro att en
hel del namn kommer falla i glöm-
Angerman 9

Minke Finne med näverkont, jaktspjut
och handkvarn av sten.
ska. Det finns ju inte samma skäl för
dagens människor att veta vad alla
myrar och höjder heter. Men förhoppningsvis
kommer namnen i många år
till att påminna om de finnar som hade
dessa marker som sitt hem.
Sägner från finnarnas tid
I likhet med andra finnbygder har
sägner om de första finnarna bevarats
också i Viksjö. Enligt en sådan sägen
var ”Minke finne” den förste att slå sig
ned i Viksjö. Liksom i andra finnmarker
kom finnen vandrande med litet
råg i en skinnpåse för utsäde och några
redskap. En annan sägen berättar om
En hälsning från 1733
10 Angerman
finnjäntan som på väg till ett bröllop
i Stigsjö, råkade tappa sina finkläder
när hon skulle passera en myr. Myren
kallas än idag för ”Brudklä´myren”.
Sägnen om Neavita-Kerstins julottefärd
skildrar en våldsam slädfärd, där
Kerstin så småningom blev sittande
ensam i släden utan systrar och häst i
den mörka julnatten.
Viksjöfinnarna trollkunniga
Det var uppfattningen att det bland
finnarna fanns sådana som kunde
mer om botande än andra, men också
om rena trolldomskonster. I källorna
nämns t ex att en gammal ”mormor
på Ytterfiellet var berychtad för trulldom”.
Det omtalas också att man från
Medelpad sökt hjälp av en finne i Viksjö
som kunde mer än andra. En intressant
historia är den om finnen Olof
Danielsson (f. 1703) som i en tvist
med ledningen vid Västanå bruk trollade
så att bruksdammen raserades.
Här finns också uppgifter om ingredienser
i det trollmedel som användes;
en blandning av kvicksilver, ”skrefä”
(skrefä eller luskung är sorgmyggelarver
som ibland ses som ett sakta kry-
pande band på marken) och en tredje
hemlig ingrediens som hämtades ur
en sjö. Jag kan inte låta bli att nämna
att den finnen var farfars farfars far till
undertecknad…
Viktig kulturhistoria
I boken Finnkolonisationen inom
Ångermanland, Södra Lappmarken
och Jämtland skriver författaren R
Gothe att det fanns en inrotad föreställning
hos dåtida viksjöbor att den
finska tidsperioden var som en lätt
glömd episod. Man såg kanske hellre
att bygdens början var förknippad
med Västanå bruks tillkomst. Men
trots allt varade finnarnas inflytande i
ca 150 år. Bygden fick då sina stora
linjer i odling och byar. Namnen finns
kvar och det är många viksjöbor och
även ”utsocknes” boende som har
sina släktrötter från dessa finnar. Så
det finns alla skäl att bevara och även
fördjupa kunskapen om denna kulturhistoriska
bakgrund i Viksjö.
Lars-Ola Norén
Viksjö hembygdsförening
Teckningar av författaren
Förr använde man sig av bläckor på
träd för att visa vägen eller markera
rågångar i skogsmark. En bläcka
åstadkoms genom att man högg bort
barken. Den ljusare veden blev ett väl
synligt märke. Roger Lidén, Ådals-
Lidens hembygdsförening, har hittat
en bläckad stubbe vid Vigdsjöns gamla
strand. Sjön sänktes två gånger på
1800-talet och den ursprungliga stranden
ligger idag långt uppe på land.
Den som märkte trädet en gång ristade
in dagens datum: 1733 D 29 MAJ.
Därunder ett par oläsliga tecken.
Dessa förr så vanliga märken är numera
nästan utrotade av det moderna
intensiva skogsbruket. Känner våra
läsare till fler?
Foto: Roger Lidén

Anmälan Ingrid Norberg och Frank Felton:
Bollstabruk
Bilder med historia
ISBN 978-91-633-2701-8
Format A4, 207 sidor, mjuka pärmar med spiralbindning
Förlag Vitryggen
Pris: 280 kr + frakt 50 kr
Boken kan beställas hos Ingrid Norberg, tel. 0695-510 38
När Bollsta masugn stod klar år 1741 var Bollsta en jordbruksby
med några få gårdar. Byn växte sedan till ett sågverkssamhälle
med livlig handel och med stark koppling
till Graningeverkens AB.
Bollstas historia skildras i omkring 400 bilder av både
platser och människor. De kompletteras med texter – t.ex.
ur bruksförvaltarens brev på 1800-talet, från diktaren Elias
Sehlstedts besök i Bollsta vid samma tid och ur skildringar
från 1910-, 30- och 40-talen samt av ett antal kartor och
tidningsurklipp.
Boken blir en vandring i tiden, där centrum förflyttas i
tre steg – från hamnen via området kring järnvägsstationen
till landsvägen, där det ännu finns kvar. På vägen möter
man brukspatroner, sjökaptener, förvaltare och arbetare vid
masugn och sågverk. Handlare och hantverkare dyker upp,
skolor uppförs, föreningslivet blomstrar och man roar sig
på olika sätt – även i skuggan av världskrigen.
”Vandringen” avslutas år 1974 – det år då Ytterlännäs
kommun blir en del av Kramfors kommun.
Ingrid Norberg är född och uppvuxen i Bollstabruk och
har tillsammans med Frank Felton tidigare utgivit ”Västra
Björkhöjden från stockfångst till rundbal”, ”Vinterbrev
från Marta Johansdotter i Fullsjön” och ”Minnesbilder
från Klondyke. En arbetarkasern i Bollstabruk”.
Kort lektion i ångermanländska
En gång när jag var i närradion i Junsele tog jag upp lite
av de svårigheter som det kan bli när man kommer till en
plats och inte riktigt förstår alla uttryck. Jag har talat någon
gång om t.ex. när vi var helt nyinflyttade till Gulsele och
var nere i Junsele och handlade i dåvarande Konsum. När
vi skulle åka hem, kom en anställd och frågade om vi var
den nya familjen i Gulsele. Och eftersom det var sant, fick
vi med oss ett paket som Lisa Olsson hade beställt.
Irma undrade vem den där Lisa Olsson var, och jag sa att
det skulle vara en dotter till vår granne i Gulsele. Men Irma
hade ju talat med henne och hon visste att hon bara hade en
dotter i Gulsele och hon hette inte alls Lisa utan Alisa. Som
infödd ångermanlänning kunde jag då upplysa Irma om att
alla flickors namn här i trakten började med A och därför
hette Lisa Alisa. På samma sätt, förklarade jag här i trakten
hette N´Gillis, Pelle hette N´Pelle etc.
Men att vara ångermanlänning räckte inte alltid till att
förstå alla språkets finesser. Som ganska ny i trakten satt
vi några stycken utanför kraftstationen och pratade, när jag
hörde barnpladder, som jag tyckte, alldeles för nära. Jag
tyckte att här kunde vi inte låta barnen leka, så jag skulle
springa iväg och skicka hem dem, när de andra gubbarna
lugnt sa att det är ingen fara. Det är ”ättväre”. Men jag
ansåg fortfarande att det var ungar som stojade och det höll
dom med om, men det berodde på ”ättväre”.
Till slut förklarade dom att ljudet hördes så mycket närmare
eftersom det var medvinden som förde det mot oss. Och då
hade jag lärt mig vad ”ättväre” var, liksom ”sivär” och ”motvär”
och så småningom att det inte var nåt ”vär” före kl. 9.
En liten gnagare kallade jag länge för ”näbbmus”. I
Norrbotten kallade man den för ”skaramus” för att man såg
den springa på skaren. Först när jag kom till Gulsele fick
jag veta att de egentligen heter ”mus-skära” Kul om någon
kan härleda ordbildningen.
Sven-Åke Sjödin på Isbäck, som inte lever längre, hade
ibland lite funderingar om dialekt. Han sa att dom i Tjäl,
eller i Tjål som han sa, pratade på A, som att man bodde
i Tjal och man drack inte mjålka utan mjalken. Man sa
darjnåla åt dårjnåla och i stället för jäg sa man jag.
Och det är inte bara med de här orden jag utökat mitt
ordförråd sedan jag kom till Gulsele.
Gillis Gustafsson, Gulsele och Skänninge
För den fåkunniga, darjnål = barr. Reds. anm.
Angerman 11

Rysstenarna i Rensjön
För något år sedan läste jag i tidningen Angerman om ryssarnas
härjningar efter kusten och upp mot Härnösand. Då
kom jag att tänka på att vi i Junsele har några stenar i sjön
Rensjön, som ligger till största delen inom Forsmo bys
ägor, som vi kallar för Rysstenarna (rysstena) och sägnen
om stenarna är som följer.
Det var en sommarsöndag år 1720 eller 1721, man vet
inte så noga. I Rensjöbodarna var det liv och rörelse precis
som åren innan, folk hoppades på bättre tider nu när freden
kommit till landet. Även Junsele hade åderlåtits på en hel
del folk som ingått i Karl den XII:s armé. Eftersom det var
söndag hade bopigorna gått till Mo för att besöka kyrkan.
Bara en piga var kvar för att se till att inget hände med
boskap och hus på fäbodvallen.
När hon gick där på bovallen fick hon plösligt höra röster.
Hon blev rädd, vad kunde det vara för folk ute nu på
söndag? Alla var ju i kyrkan, så hon gömde sig. Då de
kommit närmare såg hon att det var soldater som talade ett
språk som hon inte förstod.
De så kallade rysstenarna i Rensjön, Junsele.
12 Angerman
TA CHANSEN UNDER 2009
För att intensifiera det skadeförebyggande arbetet
har för 2009 avsatts en halv miljon kronor till
att ekonomiskt stödja föreningarna att investera i
olika skadeförebyggande insatser. Mycket av dessa
pengar finns fortfarande kvar att hämta hem för
föreningarna. Ta chansen att få ekonomisk hjälp
till era skadeförebyggande åtgärder!
Har ni godkända lås? – Så att ni i samband med ett
inbrott inte riskerar att bli utan eller få en nedsättning
av försäkringsersättningen. Har ni tillräckligt med
brandsläckningsutrustning? – Så att ni uppfyller ett av
alla de krav som finns på er som fastighetsägare eller
verksamhetsutövare, om att förebygga och begränsa
skada genom brand.
En tidigare söndag hade hon besökt kyrkan när det var
högmässa och hade då hört talas om ryssarnas härjningar
och hon förstod nu att det var sådana som hon hade fått
besök av.
Från sitt gömställe smög hon nu iväg hemåt, på skakiga
ben sprang hon, vände sig om då hon tyckte sig höra flåset
av soldaterna bakom sig. Hon snavade och föll, hon blötte
ner sig när hon skulle över Långsjöån, upp igen och över
Norbergsflon och Norberget vidare efter ridstigen till Rösråningen.
Då var hon alldeles slut och gömde sig vid sidan
av vägen, låg där spänd och lyssnade om ryssarna skulle
komma. När hon legat en stund och inga soldater kom, förstod
hon att hon inte var förföljd. Hon kröp fram till stigen
och fortsatte över Herrsjöåsen till Mo och kyrkplatsen, där
det var fullt med folk.
Det blev förstås en väldig uppståndelse när kyrkfolket
fick höra vad pigan sett och hört. I all hast uppbådades ett
antal man som utrustades med diverse knivar, yxor och påkar,
och sedan man lagt upp en plan på hur man skulle gå
till väga satte man iväg mot bodarna.
Det hade nu hunnit bli mitt i natten, men det var ju sommar
och ljust. När ryssarna hörde uppbådet komma flydde
de norrut efter sjön. Efter ett par kilometer drevs de ut i
sjön där de drunknade eller slogs ihjäl intill några stenar,
som vi i dagligt tal kallar för ”rysstena”.
Ja, så säger sägnen om rysstenarna i Rensjön.
Lars Molin, Junsele hembygdsförening
Listan kan göras lång på effektiva och betydelsefulla
skadeförebyggande åtgärder som pengarna kan användas
till.
LARMAVTAL TILL REDUCERAT PRIS
Nu lämnas rabatt både på installationskostnaden och
på månadsavgiften för larmövervakning av Securitas
Direct. Passa på!
Kontakta Carolina och Anette på Försäkringskansliet
så får du mer information, råd och tips.
Hembygdsförsäkringen, Box 25, 432 03 Träslövsläge
hembygdsforsakringen@hembygd.se 0200-22 00 55

Vår svensk-finska historia
Redan på 1500-talet fanns finska
bosättare i vårt län och den finska
svedjetraditionen tog fart. Det är en
angelägenhet också för museet och
hembygdsrörelsen att nu under de
närmaste tre åren lyfta denna del av
historien och ägna den särskild uppmärksamhet.
För några år sedan restaurerades
ett finnpörte av Ullångers
hembygdsförening, i Medelpad har bl
a Maud Wedin forskat på den svedjefinska
historien. Murberget med
Ola George i spetsen har tillsammans
med Mittuniversitetet undersökt den
svedjefinska gården i Råssjön arkeologiskt.
Pilgrimer från Finland anslöt
sig till pilgrimsfärder mot Nidaros
och kom då enligt traditionen över till
Salusand. Pilgrimsleden St Olof som
både Länsmuseet och hembygdsrörelsen
har arbetat med i drygt tio år
har alltså också en koppling österut.
Många av oss har en koppling till
denna migration från finska sidan av
Bottenhavet. Själv kan jag leda mitt
ursprung till Finn-Pål och Västanå i
Viksjö under 1580-talet och några decennier
in på 1600-talet.
Ofta talas om den ”finska invandringen”,
men någon invandring var
det alls inte! Däremot tog man nya
marker i anspråk i den västra rikshalvan.
Murberget Länsmuseet Västernorrland
har just rivstartat i ett EU projekt
(Botnia Atlantica) där vi tillsammans
med museet i Björneborg (Pori) i Satakunta,
under tre år uppmärksammar
vår svensk-finska gemensamma historia.
Sverige och Finland har en gemensam
historia under närmare 600
år. Vår administration, vår kung, vår
ekonomi, vårt statsskick, kyrkans organisation,
skolsystem och lantmäteri
var gemensamma. Vi har mycket mer
gemensamt än vad vi i allmänhet inser.
För mig var det en aha-upplevelse
när jag för två år sedan gjorde en resa
till Varanger och gjorde ett uppehåll
i Kautokeino. På det lilla samiska
museet där, fanns de timrade stockarna
av ett kyrkopörte från 1640-talet.
Kautokeino hörde då, liksom hela
den finska lappmarken och norska
finnmarken till Härnösands Stift. Och
under samma period som bl a annat
Åsele kyrka byggdes (1648), uppfördes
18 kyrkpörten i lappmarken. Allt
för att kristna samerna.
Märkesåret 1809 är utgångspunkten
för projektet. Vi har därför valt att genomföra
tre projekt under sommaren
2009. Den 6 juni har en direkt koppling
till 1809 eftersom då stadfästes
den nya regeringsformen. Den hade
utarbetats på rekordtid efter att kungen
Gustav den IV Adolf avsattes den
13 mars. Därför invigde vi just på Nationaldagen
en utställning på Härnösands
Torg om händelser i världen och
i Härnösand 1809. Kriget mellan Sverige
och Ryssland var en del av Na-
poleonkrigen på kontinenten, Vi var
direkt indragna i storpolitiken. Den
27 juni invigdes en utställning om general
Georg Carl von Döbeln i Härnösands
gamla Rådhus (från 1729) på
Murbergstorget. Eftersom Härnösand
var högkvarter för hela Norra Armén
var det också här von Döbeln vistades
sommaren – hösten och en del av vintern
1809.
Och just i dag, i skrivande stund,
uruppförs en pjäs skriven av Kerstin
Hultin på Murberget. Bäverteatern
spelar då ”Härnösand i Krig och Kärlek”
om händelser i storpolitikens
bakvatten i småstaden Härnösand våren
och sommaren 1809.
Kommande år är det framför allt en
pedagogisk inriktning på projektet. Vi
har planer på att arbeta med järnbruken
på svenska och finska sidan, med
historiska kartor från det gemensamma
lantmäteriet och med olika former
av skolprojekt, utställningar etc.
Och vi vill naturligtvis också hitta
samverkansformer med hembygdsföreningarna
i Ångermanland och
Medelpad!
Margareta Bergvall
projektledare Murberget
Bäverteaterns föreställning: Härnösand
i Krig och Kärlek. Manus Kerstin
Hultin. Regi Tomas Olsson och
Ylva Steen. Foto: Staffan Norstedt.
Angerman 13

Hällås gamla finnby
Från Anita Berglunds blogg (http://smulansblog.blogspot.com)
Anders Mattsson och Brita Stina Olofsdotter bodde på det västra torpet i Hällås. Husen
är rivna idag. Anders och Brita Stina fick tio barn och nio av den uppnår vuxenålder.
För en tid sedan fick jag via min hemsida,
kontakt med en person som genom
sitt arbete kände väl till en numera
utdöd gammal finnby i Resele som
heter Hällås. Jag har avlägsna rötter till
denna by så därför blev jag så glad när
Stig Lindblad, som han heter, erbjöd
sig att lotsa mig runt i den gamla öde
finnbyn på reseleskogen. Min man och
FAKTARUTA Stig Lindblad
Hällås tillblivelse
Finntorpet Hällås kan med säkerhet dateras bakåt i tiden till
1632. Vid den tiden bor en finna vid namn Henrik Eskilsson
på Hällås. Vid tinget i Resele den 3 nov. 1638 får han lagfart
på ett markområde på en gånger en halv mil. Milen på den
tiden var ett ungefärligt begrepp och varierade mellan 6000 och
15000 m, beroende på var i landet man befann sig.
Hällås är den första byn i Resele som blev kartlagd och
en karta över Hällås finns i Olof Tresks geometriska jordebok
från 1639.
Svedjefinnarnas invandring
En kraftig ökning av nybyggen och koloniseringen sker i
östra Finland och i synnerhet området Savolax. Och under
1500-talet uppstod problem med överbefolkning i området.
Invånarantalet ökade och som en följd av detta togs större
arealer för svedjebränning i anspråk. Inbördeskrig, gränsstrider,
fattigdom, skattepålagor och adelns anspråk att lägga
beslag på nybyggena, gav anledning att vandra väster ut.
14 Angerman
jag försökte för ett par år sedan att hitta
platsen för nybygget i skogen men
misslyckades, och därför kändes Stigs
erbjudande mycket välkommet. Nu
kom tillfället för oss att besöka Hällås.
Det första finntorpet på Hällås började
byggas i mitten av 1630-talet, vilket
innebär att Hällås är den äldsta finnbyn
i Resele. 1638 beviljades ”Hendrik
Torparen Anders Matsson 1836-1924 och
hans hustru Brita Stina Olofsdotter 1836-
1920. De bodde på det västra torpet i
Hällås finnby i Resele.
Jag tycker det är ett underbart kort av
det gamla paret. Man riktigt känner hur
högtidligt och ovant de tycker det är att
fotograferas... Kortet är taget 1910. Visst
är Anders och Brita Stina fina?
finne” lagfart på nybygget, och Hällås
bebos därefter av ättlingar till Hendrik
Eskilsson i mer än 100 år.
1742 köper en kvinna, Karin Eriksdotter
(1673-1762 ) från Högbränna i
Överlännäs, torpet i Hällås och flyttar
dit med dotter, måg och deras tre barn.
Gården kommer ungefär 100 år senare
att utökas till att omfatta två gårdar
Orättvisorna kulminerade med det så kallade Klubbkriget.
Den svenske kungen lockade med några års skattefrihet
för nybyggare i Sverige. Invandringen till Sverige pågick
från slutet av 1500-talet fram till mitten av 1600-talet.
Invandrings vägar
De svedjefinnar som etablerade sig i Medelpad och Ångermanland
kom till våra trakter troligen via Gävle, Sundsvall
och Härnösand. Därifrån sökte de sig inåt eller uppåt landet
mot obefolkade barrskogsområden. De kunde slå sig ner på
någon kronoallmänning och efter en tid söka lagfart på ett
område kring sitt pörte.
Första generationen
Den första generationen svedjefinnar hade mestadels barn,
samt bohag och kreatur i följe. Andra generationen som var
född i Sverige tog över eller skapade nya svedjepörten. Nya
parbildningar hölls sig i början inom släktkretsen, men med
tiden så blandades generna ut och svedjefinnarna upptogs
mer och mer i sockengemenskapen.

På det västra finntorpet i Hällås finns det
mur som är en halv kilometer lång och
ett hundratal odlingsrösen. Vilken odlarmöda!
med lagårdar, smedja, kvarn och andra
brukshus. Från och med 1850 och
framåt skiftar Hällås ägare ganska ofta.
1890 bor 22 personer på Hällås, innan
byn under mitten av 1940-talet lämnas
åt sitt öde.
Det gamla nybygget är stort men rejält
igenvuxet. De flesta husen är förfallna
och bara grunderna återstår. Stig
har gjort en inventering och en mycket
fin karta av husen på finntorpets ägor,
och det var en stor hjälp att se var husen
har stått. Det finns rikligt med stenrösen
som brukligt är på nybyggen, men jag
FAKTARUTA
Svedjebruks metodik
Det finns många olika svedjemetoder men ett har de gemensamt
nämligen elden. Det var den som möjliggjorde att
kväve frigjordes så att växtligheten kunde tillgodogöra sig
näringen.
Två viktiga metoder:
1. Huuhta, som betyder storsvedjning användes i granskogsområden.
Det tog fyra år innan den första skörden
kunde bärgas. Skörden blev ofta stor, det talas om tjugo till
femtiofalt, men över hundrafalt var inte ovanligt. Metoden
var arbetskrävande.
2. Kaski, där fälldes lövskog eller blandskog till risfall.
Metoden var vanligast utanför Finnskogarna. En Kaski
kunde brukas i 6-7 år och gav skördar i storleksordningen
8-15 falt. Metoden var mindre arbetskrävande än Huuhta.
imponerades av den långa och vackra
stenmuren som delvis delade de två
torpägorna åt på Hällås. Den är verkligen
sevärd. Hällås kvarn är numera flyttad
till hembygdsgården i Resele.
Stig försöker nu att rädda den gamla
finnbyn från att försvinna helt när
skogsavverkningarna gör sitt för att
skynda på förstörelsen. Stig har skapat
en hemsida om Hällås och han hoppas
att Länstyrelsen och andra intresserade
vill hjälpa till att bevara den äldsta
finnbyn i Resele; Hällås.
Tack Stig för att du tog dig tid att
visa och berätta om Hällås. Det var
mycket intressant. Ett stort lycka till i
dina fortsatta ansträngningar att bevara
den gamla finnbyn!
Så här skriver Stig Lindblad: ”Tjugo
år gammal kommer Anders Matsson
som dräng till sin äldre broder i Hällås
i början av 1850-talet. Han hittar sin
livskamrat Brita Stina Olofsdotter. De
gifter sig 1859 och får av Anders bror
överta det västra torpet. Den stenbundna
skogsmarken omvandlas av deras
flitiga händer till bördig åkermark. Så
framgångsrikt att det nästan överträffar
hemmanet. Båda slutar sina dagar
Svedjebrukets metodik:
på Hällås, Brita Stina 1920 och Anders
1924, 88 år gammal. Torpet övertogs
av en av sönerna som brukar det
till 1941. Samstämmiga uppgifter gör
gällande att de sista boende på Hällås
flyttar 1945-46.”
Hällås finntorp 1693. Karta upprättad av
Olof Tresk
År 1. Arbetet utfördes ofta i april månad. Var det skare underlättades
arbetet. I träden högg man en fällskåra från ett håll, men inte
så långt in att de ramlade. Genom att fälla träd på de halvhuggna
fick man en dominoeffekt. Man fällde alltid träden in mot den
tänkta svedjan. På så sätt sparade man mycket arbetskraft.
År 2. Vid midsommartiden brändes svedjefallet första
gången. Hände att man fick bränna det på nytt tredje året.
Vid bränningen kallades svedjelaget in. Ytterkanterna tändes
på och elden spred sig inåt. Elden kontrollerades med
granruskor och vatten. Om inte svedjan skulle brännas på
nytt och elden var släckt, så såddes svedjerågen innan det
kom regn.
År 3. På förhösten skedde den första skörden. Man skar rågen
med skäror. Liar var obrukbara på svedjefallet. Rågen
skulle torkas och det skedda om det var möjligt i en torkria.
År 4. En andra skörd bärgades på svedjefallet på samma
sätt som året innan. I april varje år har ett nytt svedjefall
huggits för att inte bryta brukningscykeln.
Angerman 15

Finsk och svensk byggnadskultur
I Sverige finns såväl exempel på finsk
byggnadskultur som ett gemensamt
svensk-finskt kulturarv. Skickliga timmermän
och byggmästare från exempelvis
Österbotten var verksamma
inom båtbyggeri och kyrkobyggande
på 1700-talet. Salpeterladorna och höghässjorna
kan ha haft finskt ursprung.
De finska riorna (se nedan) var ett specifikt
finskt särdrag.
Det svensk-finska kulturarvet
Inom kyrkobyggandet på 1700-talet
har det svensk-finska kulturarvet
gjort sig påmint i de polygonala träkyrkor
som byggdes. Centralkyrkornas
åttkantiga kyrkorum har varit
lätt att anpassa till timringstekniken.
Åttkantiga brukskapell var också
vanliga i länet, i Lögdö och Lagfors
var den finska bruksfamiljen Krapp
initiativtagare till kapellbyggen under
1700-talet. Ett gemensamt svensk-
(särskilt norrländskt) -finskt kulturarv
är den sk. Bottniska klockstapeltypen
under 1700-talet som man kan se
längs ångermanlandskusten och norrut
men även tvärs över Bottenhavet
till Finland, där denna byggnadstyp
fortsatte på 1800-talet. Timmermannen
Hans Biskop från Österbotten
var en av formgivarna inom kyrkobyggandet.
Hans klockstapelbyggen
med lökkupol eller spira överst förekom
i Ångermanland och Västerbotten
på 1720-/30-talen. På 1700-talet
var också byggmästaren Tomas Rijf
och sönerna Jacob och Carl från Pedersöre
i Finland kända namn. Att det
utvecklades en gemensam byggnadstyp
var inte så konstigt, då det gamla
Överintendentsämbetet fungerade
som smakdomare vad gäller kyrkobyggnaders
utformning under den
tiden. Öiä hade till uppgift att hävda
och sprida den rådande stilen, vilket
stod i motsats till en självlärd bondetradition.
Jacob Rijf, som skickades
till Konstakademiens skola i Stockholm
på 1780-talet, fick lära sig det
nya arkitekturidealet och ritade Skellefte
landsförsamlings kyrkas nyklassicistiska
fasad. Inom den profana
arkitekturen har det finska arvet haft
16 Angerman
Finnpörtet i Norralmsjö, Ullånger. Foto: Laila Söderström
betydelse för stadsplaneringen. Byggnadsstadgan
införde där breda trädplanerade
esplanader, vilket man tog
efter och införde även i svenska trästäder
på sent 1800-tal.
Svedjefinsk kultur
På 1600-talet invandrade, på uppmuntran
av svenska staten, svedjebrukande
finländare till Sverige och Medelpad.
Utflyttningen skedde troligen
på grund av att mark för svedjebruk i
Savolax minskade. I Sverige var svedjefinnarna
hänvisade till utmarker och
skogarna, där man kunde livnära sig
tack vare sin speciella kunskap om
svedjeodlingen. Vid svedjningen som
tog fyra år i anspråk, fälldes och brändes
skog som berikade jorden så att
man kunde beså den med råg.
Byggnadernas funktion i svedjefinnarnas
samhällsekonomi – pörtet,
rian
Svedjefinnarnas kultur exponeras exempelvis
i finska ortsnamn och rökstugetraditionen.
Pörte kommer av
ordet ”pirti” som betyder stuga. S k
”finnpörte” är alltså en finnstuga och
inget säger att det är fråga om just en
rökstuga. I senare tradition har dock
ordet ”finnpörte” kommit att få betydelsen
rökstuga. Stugan i finnbygder
saknade ofta skorsten utan hade en
rökugn i ett hörn, där röken letade sig
ut genom innertaket, som kunde vara
brutet av tredingstyp och vidare i en
rökkanal i yttertaket. Det kunde vara
en hög träskorsten med huv, som hindrade
ev. gnistor. Det fanns också murade
ugnar med eldningshål invändigt
men som saknade skorsten. Typiskt
var även gluggar i väggarna för luftning.
Rökstugan kunde ha ett rum eller
i mera påkostade hus vara inpassad
i en parstuga, vilket finns exempel på
i svenska finnskogen. Exempel från
Norge visar att rökstugan även kunde
byggas in i en korsbyggnad. Vatten
kunde värmas inomhus på glöden
men maten lagades ofta i ett separat
kokhus med stående virke sammandraget
i toppen. För svedjefinnarna,
som var specialiserade på odling av
svedjeråg, var rian ett annat hus som
var typiskt för finnbygder. Rian är en
form av torkbastu med intimrade lavar
(hyllor) för torkning av spannmål
och lin, bad, avlusning av skinnkläder
och till rökning av kött. I bastun / rian
fanns en stenröseugn som värmde upp
huset. Rökgluggar i väggarna stängdes
när elden i ugnen hade slocknat.
Stenarna i ugnens murtopp magasinerade
värmen. Rian var ofta högre än
vanliga torkbastur, för att svedjerågen

skulle kunna torkas stående i övre våningen.
Rester av finnbebyggelse kan
studeras ibland annat Värmland, Dalarna
och Bergslagen.
”Finnpörtet” i Ullånger
Ullångers hembygdsförening lade
under 2004 och 2005 ner ett stort arbete
på att restaurera”Finnpörtet”vid
Almsjön i Ullånger genom medel från
Länsstyrelsen. Man renoverade spåntak,
eldstäder och skorstensmurar,
monterade traditionella trähängrännor
på träkonsoler, lagade rötskador i
golvåsarna och reparerade fasadernas
ålderdomliga brädpanel.
Byggnaden som kallas ”finnpörtet”
är i en våning med kallvind och
spåntäckt sadeltak. Byggnadens västra
del sägs enligt traditionen vara
från 1600-talet. Det finns ett stenvalv
under husets östra del. Skarvar i takkonstruktionen
på vinden tyder också
på att huset är tillbyggt. Enligt dessa
spår hade stugan till en början en enkelstugeplan
som senare tillbyggdes
med bredare förstuga, sal och kammare
åt öster.
Bodil Mascher
byggnadsantikvarie Murberget
Om du sticker kniven i den rika kronofogden.
så gifter jag mig med hans rika änka nästa år.
Först sticker du med kniven, och sen sticker du till Sverige,
så sticker jag med änkan till en präst så fort det går.
För den har susat nog, din gamla finska skog,
dold mellan furorna i Saarijärvis mo.
Om du sticker kniven i den rika kronofogden
ska udda vara jämt och jag ska glömma vad som skett.
Att du lär vara den som råkat skära av mig örat,
i festligt lag, i hastigt mod, så händer det så lätt.
För den har susat.....
Foto Ann Renström
Sången om Purfinland
Om du sticker kniven i den rika kronofogden
så köper jag biljett till dig på gamla Bore två.
Och håller du dig nykter tills du kommer fram till Stockholm
så lovar jag att skicka pengar till dig då och då.
För den har susat.....
Om du sticker kniven i den rika kronofogden
och sticker sen till Sverige är det bra om du kan slåss.
Men akta dig för Spiltaligan, Frillesås och Delsbo
för där lär finnas fullt med folk som alla liknar oss.
För den har susat.....
Om du sticker kniven i den rika kronofogden
men jag får nej av änkan sen och därför inte kan
dig sända några pengar, vill jag rekommendera
ett trivsamt litet fängelse i staden Härnösand.
För den har susat nog, din gamla finska skog,
dold mellan furorna i Saarojärvis mo.
Ulf Peder Olrog
Angerman 17

I 43 år arbetade jag på Kubal
Samtal med Martti Knuuttila.
Jag kom till Sundsvall 1965 och började
arbeta på Gränges Aluminium,
som nu heter Kubal, i mars. Personalchefen
på Gränges åkte över till Finland
och värvade industriarbetare, ca
10 anställdes den gången. Det var ont
om jobb i Finland på 60- och 70-talet
och många flyttade till Sverige, där
det var ont om arbetskraft.
Jag kom från Kauhajoki i södra Österbotten,
rakt över Bottenhavet från
Sundsvall och fem mil in i landet. Det
var en typisk jord- och skogsbygd. Jag
hade inte jobbat inom industrin tidigare,
kom direkt från lumpen. Mina tidigare
arbetserfrenheter var från skogen
och från små byggarbetsplatser.
Jag var helt finsktalande. Gränsen
mellan finsktalande och svensktalande
var knivskparp. Efter kusten i Österbotten
var man svensktalande. Det
var arv efter fiskare, som kommit över
från svenska sidan och blivit kvar.
Det fanns inte mycket till svenskundervisning
på den tiden. Jag hade
lexikon i bakfickan och trasslade mig
fram. Så småningom ordnade ABF
studiecirklar. När sedan lagen kom
om rätt till svenskundervisning på arbetstid
fick jag 90 timmar.
Den 15 augusti 1965 gifte jag mig
med Tuulikki. Efter det flyttade hon
också hit. Tillsammans försökte vi
lära oss det nya språket. Jag brukade
följa henne till affären, men när hon
skulle handla fick hon klara sig själv.
Det brukade gå med hjälp av tecken.
Alla hjälpte till.
Själv lyckades jag köpa frimärken i
en mjölkaffär. Jag hade slagit upp ordet
frimärken i mitt lexikon och sa det
till expediten. Vad hon svarade förstod
jag inte, så efter en lång stunds
tjatande om frimärken gav hon upp
och hämtade mitt önskeål på kontoret.
Så jag fick vad jag vill ha även om affären
var fel.
När man skulle fylla i blanketter
från till exempel Försäkringskassan,
fanns det alltid någon kamrat, som
kunde hjälpa till. Däremot lyckades
jag aldrig bli medlem i svenska kyrkan,
fastän de hade en finsktalande
18 Angerman
anställd. Jag blev kvar på Kubal under
hela mitt arbetsliv, 43 år och 11 månader.
Först arbetade jag på smältverket,
gamla verk 1 under 20 år, därefter på
labbet. Vissa tider var vi över 100 jobbare
med finsk bakgrund. Dessutom
var semesteravlösarna till stor del från
Finland. De fick arbeta tre månader
skattefritt.
Jag har till och från varit aktiv
inom Finska föreningen här i Sundsvall
och medlem under alla år. Finnarna
är fortfarande den största invandrargruppen
här i stan. Tidigare
hade föreningen mycket barn- och
ungdomsverksamhet. Nu är det mest
pensionärsverksamhet, det säger något
om utvecklingen. Idag är det mest
finska ishockyspelare som kommer
samt chefer och projekarbetare till de
finska företagen till exempel Metso.
Det är en intensiv debatt i Finland
idag, om man ska ta bort svensk-
undervisningen i skolorna. Den är
fortfarande obligatorisk. Du klarar dig
bättre med engelska i dagens Finland
än med svenska.
Allt är dyrare i Finland nu än i Sverige.
Det är oklart om lönerna hängt
med. Att jag uppfattar allt som dyrt
beror säkert till en del på den svaga
svenska kronan.
Jag är fortfarande finsk medborgare.
Jag röstar i EU-valet samt i kommun
och landstingsvalet här i Sverige. Jag
är också kommunpolitiker i Sundsvalls
kommun sedan många år.
Under alla dessa år har jag fått vänner
och bekanta här så jag vill inte
flytta tillbaka till Finland. Här bor
också jäntan och mina barnbarn. De
är rotade i Sverige. Dessutom är skattesystemet
sånt, att jag skulle förlora
på det.
Allt är förändrat i Finland. Det är
roligt att åka dit några dagar, men man
vill inte bosätta sig där igen.
Berättade Martti Knuutilla
för Margareta Johansson
En välförtjänt
stipendiat
Fr v Börje Eriksson, förbundskassör
i ÅHF, Staffan Larsson, ordförande i
Styrnäs hembygdsförening, och stipendiaten
Kåge Wiklund, som även
utsågs till hedersmedlem i Styrnäs
hembygdsförening. Foto: Sven-Olov
Karlsson
Ångermanlands hembygdsförbund, i
förbundskassör Börje Erikssons person,
överlämnade ett stipendium till
en trogen och välförtjänt medarbetare
i hembygdsrörelsens tjänst, Kåge
Wiklund, när Styrnäs hembygdsförening
firade sitt 30-årsjubileum i somras.
Kåge Wiklunds meritlista är lång.
Han var med i Styrnäs hembygdsförening
alltsedan starten för 30 år sedan
och blev dess första sekreterare. Han
var en av initiativtagarna till Hem-
KramSam, samarbetsorganisationen
för hembygdsföreningar i Kramfors.
Kåge har även ett förflutet i Ångermanlands
hembygdsförbund, vars
ordförande han var mellan 1989 och
1996. Han tog initiativet till att starta
medlemstidningen Angerman 1988
och var redaktör för den fram till millennieskiftet.
Därefter hjälpte han sin
efterträdare Börje Eriksson tills vi
för ett par år sedan började ge ut tidningen
tillsammans med Medelpads
hembygdsförbund och en ny redaktionskommitté
bildades.
Börje uttryckte förbundets varma
uppskattning av allt detta.
Ann Renström

Utställningar
lJUDlaByrint
17 januari 2009 – 10 januari 2010
Bollstabor och andra
2 maj– 4 januari 2010
Från sapmi till Murberget
– 30 april 2010
asagudar
– 30 januari 2011
8000 år på en timme
Fasta utställningar om länets historia
Läs hela programmet på
www.murberget.se
Fri entré.
Härnösand. Öppet tis-sön 11–17
Butik, mat & kafé, tfn 0611- 886 00
arrangeMang
Sön 4 okt kl 13.00 –16.00
Teater, poesi & kanelbulle
Sön 18 okt kl 12.00
Visning av museets magasin
Lör 24 okt kl 14.00
Föreställningen 1809 i krig och kärlek
Lör 14 nov kl 13.00 –15.00
Arkivens dag. Tema: På liv och död
Sönd 22 nov kl 14.00
Personliga minnen från Bollsta
Sönd 13 dec kl 12.00–15.00
Julmarknad
Angerman 19

Avs. Medelpads & Ångermanlands Hembygdsförbund
Åstön 765, 860 35 Söråker
20 Angerman
Angerman
Ångermanlands & Medelpads Hembygdsförbunds tidning
Från starten nr. 78 • Årgång 22 • nr. 1 2009
Ledaren ......................................................................... 2
Skogen - vår gemensamma historiebok........3
Skogsrået .....................................................................6
Fäbodliv i nytt ljus ................................................. 7
Tegelbruket i Ovanmo ...........................................9
Skogens kulturarv ...............................................10
Timmerhuggaren .................................................... 11
Tema:
Skogen
Från engelskyxan till timmersvansen ....... 13
Glömda och gömda ...............................................17
Innehåll En svinaktig historia ........................................... 12
Angerman
Guldyxan ................................................................... 18
Stubbknekten ...........................................................19
Från en skogskoja ................................................ 20
Doris Berglund, en kvinnlig skogsarbetare 22
Cirkel i ”gamla helgumsbroderier” ..............23
Ångermanlands.&.Medelpads.Hembygdsförbunds.tidning
Från.starten.nr..76.•.Årgång.21.•.nr..4.2008
Tema:
Det gröna kulturarvet
Ur.innehållet
Ledaren..........................................................................2 Naturens.läkande.krafter................................. 13
Konsten.att.anlägga.en.kålsäng......................3 Tuna.Hembygdsförening....................................16
En.bukett.blommor.................................................4 Ett.grönt.kulturarv............................................. 20
Barkbröd.och.islandslav.....................................6 Libbstickan.................................................................22
Drakblod.och.cochenill.....................................10 Köksträdgården.vid.Svartviks.Herrgård....23
Alla.ljuvligheters.ljuvlighet........................... 11 Pomerans.och.myrten..........................................24
Angerman
Medelpad.&.Ångermanlands.Hembygdsförbunds.tidning
Från.starten.nr..75.•.Årgång.21.•.nr..3.2008
Ledaren.................................................................. 2 Åka.för.långt.lin.............................................12
Barnhusbarn.från.Stockholm.................. 3 Med.tång.&.skarpa.instrument................13
Skolbarn.i.Ljustorp..........................................4 Hamnmagasinets.vänner............................16
Ett.barnhusbarn.berättar........................... 5 En.berättelse.från.Gålsjöskogarna...... 17
Finska.krigsbarn.i.Indal................................6 Margareta.Grafström.berättar...............18
Torpet.min.barndoms.trygghet............... 10 Var.somrarna.soligare.förr?...................20
B
Föreningsbrev
Prenumerera på Angerman
eller ge bort tidningen till en vän!
4
nummer
100 kr
Tidningen Angerman utges av Medelpads och Ångermanlands Hembygdsförbund
Genom att sätta in 100:- på BG 5491-5806 och ange ”Prenumeration Angerman”
samt ditt namn och din adress får du tidningen i brevlådan.
Obs! BOKA NU!
ÅHF Inbjuder härmed till
HÖSTMÖTE 2009
Plats: Gudmundrå Hembygdsgård KRAMFORS
Datum: Lördag den 17 oktober
Tid: 09.30-15.15
Anmälan: Börje Eriksson 0612-120 07, 070-517 67 63
Kostnad: 220:-
Inbjudan
med program kommer
att skickas till samtliga
hembygdsföreningar
i god tid.