Teknik och berättelser på Runebergsgatan, pdf - Elisa

BRYTNING
I CENTRALTEKNIKEN
De första telefoncentralerna i Tölö, Tölö-1 och Tölö-
2, fanns i andra våningen på Runebergsgatan 43.
Tölö-1 var på Apollogatans sida och Tölö-2 mot Runebergsgatan.
De första centralanläggningarna Tölö-1 kan
man ännu få se på Telefonmuseet.
”Det finns egentligen inte något ursprungligt kvar från
Tölö-1-centralen, annat än de Strowger-ställningar man
ser genast när man kommer in till museet. De finns på
sin ursprungliga plats - övriga delar har flyttats annanstans
ifrån”, preciserar brukstekniker Kari Tallgren.
”Där centralerna nu finns på museet stod ursprungligen
en lång rad likadana svarta centralställningar. Senare
ersattes en del av dem med lite nyare modeller. Dehär
var alla hybrid- eller Strowger-centraler.”
Ny central till
femte våningen
I bottenvåningen på Runebergsgatan , där den central finns
som ännu är i bruk, fanns Tölö-3:an. Den var en distriktscentral,
som inte hade egna abonnenter. Samtalen gick
via Tölö-3 till andra centraldistrikt och på motsvarande
sätt från andra distrikt till telefonerna i Tölö.
”Tölö-3 fungerade på sätt och vis som en styrande central.
När telefonnumrets första siffror visade att samtalet skulle
gå utanför Tölö, så styrdes det genom distriktscentralen.”
”Centralapparaturen i Tölö-3:an bestod av L. M. Ericssons
ARF, koordinatorväljarcentraler, kv-centraler”, förklarar
Tallgren.
De här centralerna var i bruk på 1960-talet.
”I början av 1970-talet erövrade man nya utrymmen.
Tölö-4 kom till husets översta våning”, minns Tallgren.
Tölö-4 togs i bruk den 31.3.1971. Till den koppades
alla telefonnummer som började med siffrorna 40. Centralen
som från början haft hand om 600 telefonnummer
omfattade sedan 4 000 nummer den 19.9.1977 då den sista
expansionen blev färdig.
Centralsalen fanns i femte våningen i hörnet av Oksanengatan
och Apollogatan, alldeles bredvid tjänstebostäderna.
Mot slutet av år 1971 utvidgades centralen något, mot
Apollogatans håll. Samtidigt tog man ur bruk två kontorsrum
och en korridor i översta våningen.
”Det var mycket skolning, tekniken gick snabbt framåt
56
och många olika slags system togs i bruk”, säger Tallgren,
som själv gick skolningkurser vid sidan av arbetet.
”Tölö-4 var en helt speciell sorts central, en s.k. ESKcentral
tillverkad av Siemens. Man måste skola tekniker
för den. Själv gick jag inte de kurserna - de pågick väl
under två års tid.”
”I allmänhet var det olika personer som skötte olika
teknik i Tölö. Om man någon gång lärt sig en teknik, fastnade
den i minnet så att man kunde underhålla gamla centraler.
Men ESK var rätt svår, eller åtminstone annorlunda än
de andra. Det krävdes många kurser innan man kunde
ge den service”, konstaterar Tallgren.
Telefonföreningens dåvarande VD Martti Harva har i
sina memoarer sagt om införskaffandet av ESK-centralen
att ”det kanske inte var ett tekniskt sett så bra beslut,
men Siemens sålde den billigt i ett konkurrensläge”.
Experterna på de olika centralteknikerna fick också dejourera.
”Någon var alltid i jour. På den tiden fanns övervakningen
på Högbergsgatan, därifrån alarmerade man
om någon expert behövdes till platsen. Då hade man
jour distriktsvis. Alla hade jourtur åtminstone en gång i
månaden”, berättar Tallgren.
Transformatorbrand
i Tölö-2:an
I Helsingin Sanomat kunde man läsa följande notis i början
av 1980-talet, den ansluter till en jourtur:
10 000 TELEFONER TYSTNADE I TÖLÖ
Ca 10 000 telefoner förstummades under större delen av lördagen
i Tölö i Helsingfors. Alla nummer som börjar med 49 slutade
fungera klockan 9 på lördagmorgonen. Efter klockan 14
kunde man ringa från dessa nummer och man kunde ta emot samtal
från klockan 16.20.
Felet upptäcktes när reparatörer som var ute i annat ärende,
upptäckte röklukt i centralanläggningen. En kortslutning hade
förstört en transformator för ringtonsspänningen så att man
måste byta ut den helt och hållet.
Enligt telefoninrättningen är det mycket ovanligt att så här
många telefoner tystnar på en gång.
Ett rekordantal felanmälningar riktades till telefonnrättningen
på lördag morgon.