Teknik och berättelser på Runebergsgatan, pdf - Elisa

edan före ukv-bilarnas tid. Ännu på 1950-talet transporterade
man verktyg och apparatur med spårvagn, men
arbetet gick ändå undan.
”Vi gick igenom alla Helsingfors telefonkiosker och bytte
telefoner i dem. Istället för de gamla svarta satte vi in
de grå lådor som fungerade med femtiopennis slantar.
Det var inte alldeles lätt att ta in dem i spårvagnarna.”
”Det fanns t.ex. två telefonkiosker vid Posthuset bredvid
trottoaren och de skulle bytas ut. Det var tungt att
bära gjutjärnsklumparna därifrån.”
”Om man hade god tur behövde montören bara byta
en liten växel - den var i storleksklass som en verktygsback
- och så en verktygsback i faner och en nästan lika stor
matarapparat och kabel. Alla tunga lådor skulle släpas
till spårvagnen och de hade till råga på allt vassa kanter.
Om där då hade funnits damer med nylonstrumpor, skulle
man nog ha fått höra om man råkat söndra dem.”
Ibland fanns det annat att se på än nylonstrumpor.
”På Hesperiagatans spårvagnshållplats såg jag Sputnik
första gången. Det var 1957.”
Montörerna som åkte runt stan, först med spårvagn senare
med ukv-bil betraktades som kundservice och man
räknade inte med att de skulle hämta in särskilt mycket
vinst. 1990-talets effektivitetstänkande skar bort sådan
här verksamhet.
Telefonföreningens monteringsbil på 1960-talet. (Bild: Telefonmuseet / Erkki Lahtinen)
Personalen på Telefonföreningen på landskampsmarsch
Finland-Sverige i början av 1960-talet. Postlinjens VW-buss
syns i bakgrunden. (Bild: Telefonmuseet / Erkki Lahtinen)
”Det var synd att tiden slukade kundservicen. Numera
gör ingen något, om man inte genast får betalt”, förundrar
sig Renqvist.
”När endel avdelningar inte längre gick med på att
subventionerade andra, skars all verksamhet ner.”
Mauri Renqvist gick i pension år 1996.
47