Teknik och berättelser på Runebergsgatan, pdf - Elisa

Seppo Saarlamo var förman i Tölö central
på 1960- och 1970-talen.
” I ett gjuteri var det verkligen smutsigt, svart sot och
där skulle man dra kabel någonstans i en golvränna. Det
såg så svårt ut att vi ringde efter mästaren. Vi sa att efter
det här kan vi inte åka och visa oss för någon levande
människa. Man skulle vara tvungen att öppna golvrännan
och alltmöjligt annat i gjuteriet.”
”Mästaren förstod situationen och sa att vi gör det här
till ett heldagsuppdrag. Sen fick vi jobbet gjort på mindre
än en timme. Klockan var lite över tio när jag tillsammans
med mitt arbetspar Ismo Saikkonen hade hunnit
till simstadion för att simma”, berättar Renqvist.
I början av sin arbetsbana kom Renqvist till arbetet
från sitt hem i Kottby till Tölö med en 500-kubiks motorcykel.
Efter att han flyttat till Nedre Dickursby började
han åka tåg.
”Det fanns ett trevligt kortgäng i tåget, min svåger bodde
granne med oss och jobbade på Postbanken. Vi hann
spela ett par omgångar innan tåget kom till Böle. Tågen
hade inte så hög hastighet på den tiden”.
”När tåget kom till stationen skulle man hinna ta en
sådan plats att man kunde spela kort. Kompisarna kom
sen efter genom tåget till de reserverade platserna.”
”Sista biten från järnvägsstationen till Tölö promenerade
jag. Man hade alltid sällskap. Pojkarna gjorde avstickare
till brännvinsbutiken, men inte jag - om jag minns
rätt!”
46
Den avslappnade stämningen drogs lite åt med åren.
”Vi fick `Klock-Kallen´ till Tölö. Seppo Saarlamo kom
först i egenskap av Klock-Kalle och sen blev han mästare.
- Men vi blev goda vänner ändå.”
Arbetsledningen hade
också radio i sina bilar
Seppo Saarlamo, som var arbetsledare i Tölö 1960 minns
att man inte använde klockkort då längre (men de kom
tillbaka på 1970-talet). Han minns också ukv-bilarna.
”Vi i arbetsledningen hade bilar. Först var de från husets
sida. Bilarna hade ukv-radion, så man kunde alltid
nå oss”, berättar Saarlamo.
”Efter en tid godkändes systemet med kontraktsbilar.
Arbetsledningen kunde köpa egen bil och använda den i
arbetet och huset betalade kilometerersättning.”
Bilen försågs med en fast monterad ukv-radio.
Ukv-radion
monterades
”De var lika stora som ett pennställ. Radion var större, i
en del bilmodeller monterades de i bagageutrymmet. Antennen
var förstås på taket.”
Telefonföreningens arbetstagare var uppdelade på olika
områden, och arbetsledningen delades upp. Helsingfors
västra delar hörde till Saarlamo.
”Mina karlar arbetade på den här sidan om järnvägen -
i Främre Tölö. En annan arbetsledare hade hand om östra
Helsingfors. Så fanns det en tredje och fjärde, som ansvarade
för förstäderna”, förklarar Saarlamo.
”Man ropade t.ex. såhär: `Saarlamo, Saarlamo, Holmström
kallar´. Jag tryckte på knappen och svarade: `Saarlamo
här´. - Vi kunde inte föra någon diskussion. Man måste
alltid säga: `Jag hör´. Så sade den andra någonting och
jag svarade: `Uppfattat´. Alldeles mot slutet började de påminna
om nutidens mobiltelefoner.”
Kiosktelefoner fördes
med ”spåra”
Bl.a. Nils Nilsson, Leo Rahkonen och Terttu Koponen
var arbetskamrater med Mauri Renqvist i fastigheten
i Tölö.
”En del bodde i tjänstebostad i centralbyggnaden i Tölö.
T. ex. Juhani Pettersson bodde länge där. Verkställande
direktörens chaufför Lauri Koponen bodde också där”,
räknar Renqvist upp.
”Där fanns många bostäder. Man gick in från Oksanengatan,
de använde inte samma innertrappa. - Men
personalmatsalen var på nedre botten på Oksanengatan.
Det var ett trevligt ställe. Det var inte särskilt stort, det
var en intim stämning - alla kände alla.”
Enligt Renqvist hade montörerna från Tölö gott rykte