Teknik och berättelser på Runebergsgatan, pdf - Elisa

Den gamla radiomasten på Högbergsgatans central,
som är riven och ersatt med en ny och högre mast.
(Bild: Telefonmuseet / Erkki Lahtinen)
På Telefonmuseet har man inte kvar någon radiotelefon
från den tiden. Fordonsantenners mått är ofta anpassade
efter frekvensen, men på basen av Mauri Renqvists
uppgift om den en meter långa antennen kan man inte
dra någon slutsats. Det kan ha varit fråga om en fjärdedelsvågs-antenn
för 70 MHz eller 1/8-vågs-antenn för
35 MHz.
Senare, senast i början av 1980-talet hade HTF radiotelefonverksamhet
på högre VHF-frekvens, både på 80
MHz och och 160 MHz. T. ex. ukv-radiosändaren i Baggböles
radiomast fungerade på 80 MHz radiofrekvens på
1980-1990-talen.
HTF.s montörer använde flera simplex- och halvduplexfrekvenser
mellan 158,500-163,375 MHz på 1980-talet,
radiokanaler som låg nära brandradiofrekvenserna. I
semiduplextrafiken var frekvensskillnaden mellan fordonet
och relästationen vanligen 4,6 MHz. Relästationen
fanns i radiomasten på Högbergsgatan.
I simplextrafiken använde båda sändarna samma radio-
44
frekvens, t.e x. i direkta lågeffektiva radiotelefonförbindelser
mellan två montörer.
Med ukv-bilen gjorde man
30 installationer per dag
Mauri Renqvists och de andra ukv-chaufförernas egen arbetsplats
var i Tölö telefoncentral.
”Tölö central var vår mötesplats. Klädskåpet skulle finnas
där vi snabbt kunde byta om. Sen bara till ratten och
ut på gatan - och längs dagen fyllde man på utrustning.”
”Eftersom vi chaufförer nästan alla var utbildade till äldre
montörer, gjorde vi övertidsarbete på kvällarna med montörerna.
Vi var efterfrågade på jobbet, vi hade ju all utrustning
och bil dessutom”, förklarar Renqvist.
Med en ukv-bil skötte man i medeltal 30 uppdrag per
dag.
”De kom med fem minuters mellanrum. Ett arbete på
stan fick inte ta mycket längre än fem minuter, följande
kund stod redan i kö.”
”På den tiden tog man sig föralldel snabbare från Kajsaniemigatan
till Centralgatan med bil än idag. Då var trafiken
inte så råddig och det fanns inte så många trafikljus.”
I början hade garaget till Tölö central dörrar som öppnades
för hand.
”När trafiken blev livligare och det kom en busshållplats
framför garaget blev det svårt att stanna där på hållplatsen
eller trottoaren för att gå och öppna dörrarna.”
”På 1960-talet fick vi en motoriserad gliddörr på garagenivå.
Det var en klar förbättring. Dörrarna av trä i
ändan av rampen stod öppna på dagarna och stängdes till
natten.”
Enligt Renqvist reparerades felen på ukv-bilarna så
snabbt som möjligt på bilverkstaden. En reservbil kunde
snabbt tas i bruk om den reguljära bilen vägrade starta.
”Det skulle ha varit ganska hemskt om 30 uppdrag i
Helsingfors centrum hade blivit ogjorda. Visserligen kunde
någon annan montör hoppa in om det behövdes - men
det räckte inte, alla hade annars också fulla dagar.”
I något skede köpte en transportchef in A-Fordar för
telefonmontörerna.
”Det var ju stora och fina bilar, vid första anblicken. Tekniken
var däremot hopplös.
Vi hade en egen parkeringsruta utanför Stockmanns
bilaffär i Sockenbacka, dit bilarna fördes på service. Städarna
körde bort dem från gården när de läckte dieselolja
på asfalten.”
”Men bilparken blev bättre hela tiden. Mot slutet hade
vi en fin automatväxlad Mersulastbil. Dörrarna fungerade
med ett knapptryck, där fanns luftbroms och gott
om utrymme.”
I början var ukv-bilarna gråblå.
”Senare hittade någon på att måla dem mörkröda. Der
var en dålig färg, den blev förstörd av solsken. Slutligen