Teknik och berättelser på Runebergsgatan, pdf - Elisa

MONTÖRERNAS UKV-BILAR
I GATUBILDEN I TÖLÖ
Så tidigt som våren 1923 skaffade Helsingfors Telefonförening
sin första montörsbil.
Föreningen hade två lastbilar på 1920-talet. Deras körkilometrar
år 1926 var 8 345 och 5 347 kilometer. Med
den tidens enda personbil körde man 5 153 kilometer. När
verksamhetsområdet utvidgades behövde man fler bilar.
När antalet bilar ökade blev det ont om plats i garaget.
Ännu på 1920- och 1930-talen fanns där plats, men
senare blev man tvungen att använda utrymmen för andra
ändamål: i Tölö för centralen som expanderade och i Sörnäs
som reparationsverkstad (i Tölö byggde man garage
under gårdsnivån). HTF måste hyra allmänna garageplatser,
av vilka det i början av 1954 fanns 19 st.
En av Helsingfors Telefonförenings lastbilar och en lätt
montörsbil i linjebyggnadsarbete, sannolikt i slutet av 1930-talet.
(Telefonmuseet / Erkki Lahtinen)
42
Fem radiobilar
i garaget i Tölö
Man fick mer användning för garageplatserna i Tölö mot
slutet av 1950-talet.
”Vi hade den första ukv-bilen i Helsingfors - en servicebil
utrustad med radiotelefon. Den togs i bruk ungefär
vid årsskiftet 1959-1960”, berättar montören och ukvchauffören
Mauri Renqvist stolt.
”Det fanns tre firmor på samma frekvens. Hartwall och
Huber använde samma frekvens som Telefonföreningen.
Läskedrycksbolaget Hartwall sålde läsk på samma kanal
- vi hörde allt om vart de förde sin lemonad - och Huber
reparerade rör. Vi förde kablar, stegar och telefonapparater
till våra montörer - de rörde sig med bara backen i
bagaget på den tiden.”
De första ukv-bilarna HTF hade var franska Renault-paketbilar.
”Bilarna klassificerades först som paketbilar men senare
transporterade man så mycket last med dem, att de måste
klassificeras som lastbilar. Deras helhetsvikt var över
3 500 kg. Arbetsgivaren krävde att jag avlade körprov
för lastbil, så att jag kunde fortsätta sysslan”, berättar
Renqvist.
”Slutligen var vi fem ukv-chaufförer som skötte Helsingfors.
Verksamhetsområdet för tre bilar var Centrum,
Tölö och Sörnäs - de var de egentliga stadsbilarna. Den östra
och västra delen av stan hade sina egna bilar.”
Under pauserna stod bilarna i det underjordiska garaget
vid Tölö-centralen.
”Källaren var en samlingsplats för våra bilar. Garaget var
där och lagret fanns i tredje våningen. Där gick man och
fyllde på när det blev blev tomt under dagens lopp, man
fyllde på bilarna med verktyg och de tillbehör som behövdes
för monteringsarbetet.”
Enligt Renqvist var bilarna utrustade med radiotelefonutrustning
från det engelska bolaget Pye Company och
en meter långa piskantenner.
Pye tillverkade under 1950-talet radiotelefoner också
för polisen. Modellen PTC116 installerades i bl.a. polisbilar
på Nya Zeeland och dess sändningseffekt var 2,5 watt.
Den lite nyare modellen Pye Ranger togs i bruk 1955
och den tillverkades i många olika modeller för bilbruk
i VHF-frekvensområde 25-174 MHz. Det kan hända att
Telefonföreningens bilar har varit utrustade med någon
av de här modellerna.