Teknik och berättelser på Runebergsgatan, pdf - Elisa

fattande ca 150 nummer för Storhelsingfors.
När man utvärderade telefontrafiken under tävlingarna
kom man till att olympianätet utnyttjades betydligt
mycket mindre än man hade räknat med. Följaktligen
hade man överskattat behovet med ca 80%. Orsaken till
den här felberäkningen torde ha varit att publikmängden
blev mindre än man hade väntat sig.
Å andra sidan ledde det stora antalet extra förbindelseledningar
till att nätet av dessa inte blev överbelastat under
rusningstid strax före middagstid.
Allt som allt fick föreningen nästan uteslutande beröm
för telefonarrangemangen.Visserligen bröt en brand ut den
20.7.1952 i Sörnäs central som den försvårade trafiken
till bl.a. Kottby olympiacentral. Två elavbrott (16.7 och
30.7) bröt också trafiken från Tölö central för en tid.
Trots de ekonomiska förlusterna kunde Telefonföreningen
senare dra nytta av erfarenheterna från olympiaden.
Tävlingarna var en bra skola i teknik och administration.
Apparaturen som byggts för olympiaden ökade också
möjligheterna till service efter idrottstävlingarna och
man lärde sig för framtida motsvarande tävlingar.
Olympiacentralen lämnades kvar efter tävlingarna och
kablarna kopplades in på det allmänna telefonnätet. Det
här arrangemanget användes också de senare olympiastäderna
Melbourne och Rom.
Motorcykelpoliser på Museigatan i Tölö olympiaåret 1952.
(Helsingfors stadsmuseum)
Personalmatsalen
en oas på arbetsplatsen
Kosthållet på Telefonföreningen utvidgades under 1950talet.
Tvättstugan i bottenvåningen av Oksanengatans flygel
hade då byggts om till personalmatsal.
Bo Ekman, som kom till Tölö central år 1954 preciserar
matsalens placering:
”När man kom in från porten vid Oksanengatan, hade
man matsalen genast till höger. När man skulle in i matsalen
måste man gå ner för ett par, tre trappsteg. Fönstren
var nästan på marknivå”.
På insidan var fönstren alltså nästan på taknivå, man
såg bara fötterna av förbipasserande på Oksanengatan.
I Telefonföreningens interna telefonkaralog från 1951-
1954 kan man läsa att Liisa Kivikoski var föreståndare
för matsalen, hennes telefonnummer var 444. För telefoncentralens
matsal i Sörnäs svarade Edit Forsberg.
År 1960 räknade man med att man skulle föda närmare
800 personer, av dem åt ca 500 i Centrum (på Högbergsgatan),
150 i Tali, 80 i Tölö och 50 i Sörnäs.
Av matsalspersonalen (alltsomallt 21 personer) arbetade
tre i Tölö. År 1980 omfattade matsalspersonalen 35
personer, av dem arbetade fyra i Tölö.
Matsalen i Tölö centralbyggnad var i användning till
år 2001. Då flyttade personalen vid fakturerings- och inkasseringsavdelningen,
de sista inom HTF som arbetade
i Tölö, till ämbetshuset i Östra Böle.
”Vid millenieskiftet fanns det inte längre någon installationsbyrå
i Tölö, men montörerna kom till matsalen
för att äta mellan sina arbetspass”, förklarar avdelningschefen
för faktureringen och indrivningen, Matti Perkiö.
I slutskedet fanns det två fasta arbetstagare som sedan
flyttade till matsalen i Centrum, på Högbergsgatan.
”När fakturerings- och indrivningsavdelningen försvann
från huset, åkte matsalen samma väg”, preciserar Perkiö.
”Maten tillreddes i eget kök. Det var husmanskost”,
berättar Mauri Renqvist som började på Tölö-centralen
sommaren 1956 som montör och chaufför för ukv-bilar.
”Vi hade inget biljettsystem. Man köpte med reda pengar.
Men man fick mat till rimligt pris och allmänt taget
alldeles god mat. Inte var det något Hilton, förstås.”
Mauri Renqvist åt nästan alla dagar i personalmatsalen.
”Det var trevliga flickor som skötte om oss där. En av
husmödrarna åkte till Australien och stannade där”, minns
han.
Fjärran länder
kallar
Någon gång under 1960-talet åkte Mauri Renqvist i sällskap
med flera andra montörer till Australien.
”Där fanns det jobb då, det rådde brist på kunnniga montörer”,
konstaterar Renqvist.
37