Teknik och berättelser på Runebergsgatan, pdf - Elisa

samtalet sedan fördes vidare, t.ex. till Mejlans. Tölö-3 fungerade
som en ledande central och det var hit alla samtal
från de övriga centralomådena först kom.”
Mera installationsarbete inför
olympiaska spelen
När fred hade slutits 1944 kunde man bestämma att
1952 års olympiska spel skulle hållas i Helsingfors. Man
grundade en kommitté som skulle arrangera de femtonde
sommarspelen och i den satt också representanter från
Helsingfors Telefonförening.
Redan under vintern 1948 kom organisationskommittén
och Telefonföreningens styrelse överens om ersättningsförfarandet
för förberedelserna och förverkligandet. Enligt
överenskommelsen tog föreningen inte betalt för sådan utbyggnad
som senare kunde användas för andra ändamål.
Men allt arbete och alla anskaffningar som inte kunde
användas i den egentliga telefontrafiken, skulle ersättas.
För Jan-Erik Nordström, dåvarande mekaniker vid
centraltekniken och senare tekniker och arbetsledare i Tölö,
förde den storskaliga idrottstävlingen med sig mycket
arbete.
”De olympiska spelen år 1952 gav mera installationsarbete.
Vi jobbade mycket för att få nummer till de nya
abonnemangen i Tölö. Jag var med då när det här arbetet
gjordes - och min fru var också med”, berättar Nordström.
Lea Nordström ledde vid den tiden Helsingfors Telefonförenings
orderungsskrivningsavdelning, där man gjorde
upp listor över arbetspunkter för montörerna. På den
tiden angavs ändringar av telefonnummer med understreckningar
och nummerförflyttningar med dubbelstreck.
Det blivande äkta paret träffades på en avTelefonföreningens
danstillställningar, sådana hölls på fredagar och
lördagar.
”Där fick kärleken sin början, på firmans dans. Jan-
Erik bjöd upp klockan åtta på kvällen och sen dansade
vi i ett kör till klockan ett”, berättar Lea Nordström om
de händelser som ligger 55 år tillbaka i tiden.
Till en början var Jan-Erik Nordström praktikant i Tölö
och då hade han inte eget arbetsrum. När han senare
avancerade till arbetsledare, hade han ett säte i Tölö, men
han cirkulerade för det mesta runt i närområdena i de
s.k. landsortscentralerna och övervakade service- och installationsarbeten.
Olympiacentral
också i Tölö
Enligt de planer som gjorts upp våren 1951 byggde man
ett särskilt olympiatelefonnät med automatcentraler, tillsammans
fyra centraler. Av dessa var den största olympiastadions
central med 500 nummer.
Olympiacentralen i Tölö omfattade 400 nummer och de
i Centrum samt Kottby båda 300 var.
36
Senare kunde man konstatera att antalet nummer var
överdimensionerat, man kopplade bara 1 155 tillfälliga
nummer till centralerna. De fördelades på följande sätt:
Olympianätets telefonnummer var fyrsiffriga. När man
lyfte luren, hördes en signal `olympia-olympia…´
Uppkopplingen var ordnad så att möjligheterna att
från det allmänna telefonnätet bli kopplad till olympianätet
var tämligen begränsade. Vikten av att undvika onödiga
samtal betonades särskilt i olympiakatalogen, som
publicerades på finska, svenska, franska och engelska.
Elavbrotten störde
olympiatrafiken i Tölö
Olympiatelefoner Vanliga
telefoner
Organisationskommittén 784 157
Rundradion 103 1
Post- och telegrafverket 9 5
Övriga 71 25
Sammanlagt 967 188
Vid sidan av olympiatelefoncentralerna satte man upp
olika telefonväxlar, som kopplades både till olympia- och
till det allmänna nätet. Till de mest betydelsefulla hörde
presshotellet Domus Academicas automatväxel för 350 telefoner.
Den här lösningen kom man till främst för att man
hade dåliga erfarenheter från den manuella centralen på
Hotell Viking under vinterspelen i Oslo 1952.
Alla reportrar rymdes inte på Domus, så en del placerades
i Satakunda nations hus på Lappbrinken 1, där det
installerades en manuell central för hundra nummer.
Seglingskommittén, som verkade rätt avskilt, fick en telefonväxel
i det s.k. Marmorpalatset, som i tiden planerades
hysa ett privat konstgalleri. Helsingfors hovrätt
verkade i Marmorpalatset åren 1952-1984 och arbetsdomstolen
har funnits där fr.o.m. 1984.
I huvudkvarteret för mottagnings- och publikservicen,
som fanns i Nya studenthuset, installerades en specialtelefonväxel.
De största nyhetsbyråerna s.s. Associated Press
och Cora-Reuter-Tidningarnas Telegrambyrå hade förutom
de olika olympiatelefonerna på tävlingsplatserna en
egen manuell central på Stadion. På de olika inkvarteringsplatserna
såsom i Otnäs använde man sig däremot
av ordinarie växlar.
Ursprungligen antog man att behovet av extra publiktelefoner
skulle stiga till 250. Antalet minskade med 100
och slutligen betalade arrangörerna, p.g.a. gräl om finansieringen
bara några enstaka telefoner medan Telefonföreningen
bekostade ungefär trettio. Med tanke på tävlingarna
installerade föreningen också en nödcentral om-