Teknik och berättelser på Runebergsgatan, pdf - Elisa

läggningar, ledningstillbehör och delvis också arbetskraft
problematisk och därför kunde man inte svara på den efterfrågan
på telefonabonnemang som fanns.
När antalet abonnemang sjönk under vinterkriget, så
steg antalet 1941 med 3 739, vilket då var den största
ökningen dittills, räknat i absoluta tal. Under det följande
årets fyra första månader steg antalet abonnenter
fortsättningsvis kraftigt, med 1 691.
När nummerreserven minskade, vilket den gjorde
särskilt i Centrum och Sörnäs hade man två alternativ,
antingen skulle man kraftigt höja priset eller så kunde man
införa ransonering. P.g.a. prisregleringen bestämde man
sig för det senare alternativet.
I slutet av år 1942 var ransoneringen ännu ganska mild,
men under åren som följde blev man tvungen att införa
striktare ransonering. Så måste ökningen av abonnenter
minska, de hade år 1942 stigit till 4 154, år 1943 var de
bara 721 och år 1944 - krigets sista år - stannade de vid
1 050.
Kön för abonnemang växte snabbt; i slutet av år 1943
omfattade den redan ca 3 000 personer. Priset för ett abonnemang
kunde vara det mångdubbla på svarta marknaden.
Omständigheterna var alltså de omvända om man jämför
med hur det var under vinterkriget. Medan man i december
1939 sålde en ansenlig del telefonandelar tillbaka
till Telefonföreningen, bestämde regeringen, som var
rädd att de kontanta medlen skulle minska alltför mycket
att sluta lösa in telefonaktier fr.o.m. den 11.1.1940.
Efter detta kunde man få en telefonandel billigare på fria
marknaden än från föreningens kontor.
En reservcentral byggs
i Tölös berggrund
Den första anmärkningsvärda störningen i teletrafiken under
fortsättningskriget kom i mars 1942, när vattenmassor
trängde in i kabelkällaren i Tölö från ett vattenrör
som sprang läck och nästan samtliga av centralens
12 000 förbindelser bröts. Efter en dryg vecka fungerade
de igen.
Frågan om hur man skulle skydda Telefonföreningens
egendom kom upp först mot slutet av år 1942. Vid flygstaben,
högkvarteret och försvarsministeriet funderade man
i december 1942 på hur kommunikationen skulle fungera
i Helsingfors efter ett massivt luftangrepp.
Frågan berörde förstås också Helsingfors Telefonförening.
Ledningen började skrida till skyddsåtgärder. I berggrunden
under Högbergsgatan byggdes en manuell central
och reservfördelningsställe för ledningar. Hit kopplade
man ledningarna till alla de viktigaste förbindelserna. Dessutom
reserverade man plats för ungefär tusen ledningar
och installerade föreningssladdar till reservcentraler, till
Telefonföreningens andra centraler samt till fjärrcentralerna.
År 1943 blev krigsförhållandena för varje månad allt
sämre för Finlands del. Samtidigt ökade sannolikheten
att man skulle rikta kraftiga bombangrepp mot Helsingfors.
Då måste man vara förberedd på att Telefonföreningens
hela huvudcentral kunde förstöras.
Därför förutsatte försvarsmakten i början av sommaren
1943 att Telefonföreningen skulle skrida till ytterligare
skyddsåtgärder. Man skulle bygga så stora reservcentraler
som möjligt inte bara under Högbergsgatan utan
också i Tölö och Berghäll. Här skulle man installera stora
fördelningsstativ så att de skulle rymma alla ledningar
till befolkningsskyddet, landförsvaret och de viktigaste
förbindelserna till den högsta förvaltningen och näringslivet.
När det gällde kabelnätet skred man till motsvarande
åtgärder, så att man vid behov kunde flytta kommunikationen
från en central till en annan. Man måste ha nya
reservdelar till hands. Till planerna hörde också att man
skulle ha telefonutrustning i lager på olika ställen utanför
staden och att lagren skulle skyddas tilläckligt väl.
Dessa rätt vidlyftiga och dyra planer försökte Telefonföreningens
ledning förverkliga, vanligtvis under förutsättning
att man skulle kunna använda utrymmena till annat
efter fredsslutet.
I bergsskyddet installerade man en manuell central för
500 nummer, källaren under Högbergsgatans flygel utvidgades
till att kunna manövrera 300 nummer och i
bergsskyddet under Tempelplatsen samt i bombskyddet
under Karlsgatan i Sörnäs byggdes en automatisk reservcentral
för 200 nummer. Reservledningar installerades, telefonutrustning
flyttades till flera olika platser, fönster och
väggar skyddades.
Storbombardemanget 1944
blåste ut fönstren i Tölö-centralen
Redan storbombardemanget i början av november 1944
visade att det fanns utrymme för förbättringar i skyddsåtgärderna.
Lite före åtta på kvällen den 6 februari träffades
Högbergsgatan av en 100 kilos kombinerad explosions-
och brandbomb. Den trängde in mellan vattentaket
och det första skottet och stannade vid den starka
mellanväggen, som emellertid fick en rejäl utbuktning.
Rummet, ett laboratorium, som bomben stannade i drabbades
av stora skador. Dessutom skadade det vatten man
använde vid släckningen våningarna under. Vid det här
bombardemanget, och andra som träffade Kaserntorget,
krossades 90% av fönstren vid föreningens huvudbyggnad.
Man förlorade glasrutor också i Tölö, där ungefär 50
fönsterrutor krossades och i någon mån i Munksnäs, Hertonäs,
och på Lilla Robertsgatan 9. Centralanläggningarna
förblev ändå oskadda.
Ledningsnätet skadades också svårt den kvällen och natten
i februari, ungefär 2 900 telefoner tystnade inne i staden.
Bombanfallet hade varit så kraftigt att VD von Schantz
33