Teknik och berättelser på Runebergsgatan, pdf - Elisa
Teknik och berättelser på Runebergsgatan, pdf - Elisa
Teknik och berättelser på Runebergsgatan, pdf - Elisa
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
NÄR KRIGET TRÄNGDE IN<br />
GENOM ALLA FÖNSTER<br />
Helsingfors Olympiastadion invigdes den 12 juni 1938.<br />
Telefonföreningen ansvarade för stadions <strong>och</strong> de olympiska<br />
spelens telefonförbindelser. Föreningen hade förberett<br />
sig enligt de planer som gjorts upp för de olympiska spelen<br />
1940 med att beställa telefoner <strong>och</strong> ordna servicen <strong>på</strong><br />
ett sådant sätt att tävlingarna skulle kunna ordnas med<br />
äran i behåll.<br />
När vinterkriget bröt ut 1939 visade det sig att man<br />
hade nytta av dessa förberedelser. Reservkablarna <strong>och</strong> apparaturen<br />
kom till nytta när gränserna stängdes, bombningarna<br />
skadade nätet <strong>och</strong> regleringen begränsade inköpsmöjligheterna.<br />
- Inför de olympiska spelen 1952<br />
tydde sig Telefonföreningen till nya lösningar. Då byggde<br />
man ut ett särskilt telefonnät med automatcentral enbart<br />
med tanke <strong>på</strong> de olympiska spelen. Men dit var det<br />
ännu lång tid.<br />
Man försökte skydda<br />
viktiga förbindelser<br />
Också under krigsåren var Helsingfors kommunikationstrafikens<br />
knutpunkt. Statsförvaltningen, näringslivets<br />
ledning, försvarets högkvarter <strong>och</strong> flera länders ambassader<br />
fanns i huvudstaden. Därför var det nödvändigt<br />
att skydda telefontrafiken i Helsingfors.<br />
Redan före krigsutbrottet hade man vidtagit åtgärder<br />
för krigföring med gas. I centralerna i Centrum, Tölö<br />
<strong>och</strong> Sörnäs byggde man skyddsrum som skulle klara gasanfall<br />
<strong>och</strong> man skaffade gasmasker åt personalen.<br />
”På den tiden var de viktigaste förbindelserna försvarsmaktens<br />
kontakter. De gick via Tölö central”, berättar<br />
Telefonmuseets sakkunnige Erkki Lahtinen.<br />
”Sedan fanns det statens olika ämbetsverk, som också<br />
de var särskilda skyddsobjekt - i centralen i Tölö dejourerade<br />
man också nattetid.<br />
Elförbrukningen ransonerades under kriget, så det var<br />
brist <strong>på</strong> elektricitet. Man behövde el för bl.a. industrin <strong>och</strong><br />
s<strong>på</strong>rtrafiken, <strong>och</strong> man hade inte tillräckligt. Därför laddade<br />
man Tölö telefoncentrals ackumulatorer under nätterna.<br />
Samtidigt gick man igenom de viktigaste förbindelserna<br />
<strong>och</strong> reparerade fel.”<br />
Enligt Lahtinen rådde full bemanning hela tiden under<br />
kriget.<br />
”Under kriget fanns det ett bombskydd mot Oksanengatan<br />
- numera är Tempelplatsens kyrka där. Karlarna<br />
hann inte så ofta till bombskyddet, eftersom det kun-<br />
de komma upp till tjugo larm per dag. När larmet passerat<br />
<strong>och</strong> personalen hunnit upp från skyddsrummet, kunde<br />
följande komma genast efter. Många arbetstagare hölls<br />
i centralen hela tiden, så som tur var träffades det aldrig<br />
av bomber.”<br />
Insidan av centralens tak var fodrat med en 5 cm tjock<br />
stålskiva. Det skulle inte ha hållit för en bomb, men ett<br />
rätt tjockt plåttak hade vi”, berättar Lahtinen om krigstiden<br />
vid Tölö telefoncentral.<br />
Driftstekniker Kari Tallgren, som arbetat i fastigheten<br />
sedan 1960-talet, berättar att han av äldre arbetskamrater<br />
hört att man transporterat sandsäckar till taket,<br />
som skydd för bombardemang.<br />
”Tanken var att man med sanden skulle kunna släcka<br />
bränder efter bomber”, förklarar Tallgren.<br />
”Man hade kallat några man för att patrullera, de fanns<br />
där en tid. Men så tänkte man att om det kommer en bomb,<br />
så ryker där både sanden <strong>och</strong> karlarna. De bestämde sig<br />
för att flytta <strong>på</strong> sig. - Men <strong>på</strong> det sättet försökte man<br />
skydda telefoncentraler <strong>på</strong> den tiden.”<br />
Och inte enbart telefoncentraler: det fanns sandsäckar<br />
<strong>på</strong> vindarna i grannskapet länge efter kriget. Telefonmontörerna<br />
stötte <strong>på</strong> dem när man gjorde installationer<br />
i vindsvåningarna.<br />
Telefontrafiken fortsatte<br />
under vinterkriget<br />
Under vinterkriget skadades enbart några av Helsingfors<br />
Telefonförenings kablar. I hus som tagit skada förstördes<br />
en del telefoner. Telefontrafiken fortsatte så gott<br />
som ostörd under hela vinterkriget, men antalet abonnemang<br />
<strong>och</strong> samtal minskade. Antalet samtal minskade speciellt<br />
i centrum eftersom man evakuerade ämbetsverk<br />
<strong>och</strong> endel frivilligt flyttade ut till landsbygden. Dessa<br />
ersattes endast delvis av nya, tillfälliga organisationer<br />
<strong>och</strong> institutioner.<br />
Telefontrafiken minskade också av den orsaken att många<br />
helsingforsare var borta, endel vid fronten. Bland dem fanns<br />
också anställda vid Telefonföreningen.<br />
I början av år 1940 hade föreningen 710 arbetstagare,<br />
av dem hamnade 162 till fronten eller i arbetstjänst. När<br />
en så stor del av personalen var borta försvårades verksamheten.<br />
Mest prutade man <strong>på</strong> expansion <strong>och</strong> byggnadsarbeten,<br />
som det inte var så bråttom med. Man försökte<br />
ändå hålla en hög servicenivå <strong>och</strong> man reparerade<br />
31
Change language