Teknik och berättelser på Runebergsgatan, pdf - Elisa

Väljarnas verksamhet i automatcentralerna finns avbildade
i de flesta uppslagsverk från 1900-talets första hälft, så t.ex.
Lilla Jätten år 1942. (Sirkku Sundqvists arkiv)
26
Tölö telefoncentral avbildad 1922.
(Bild: Telefonmuseet / Anna Savikko)
ligtvis var belastningen i Tölö som störst mellan 10 och
11 på förmiddagen.”
”Eftersom de här nya mätarna var så känsliga, märkte
vi att vi kunde spara energi genom att använda större
mätmotstånd. Vi ökade motstånden på 2 000 ohm tiofalt,
till 20 kilo-ohm, och gjorde på så sätt stora inbesparingar.”
Automatcentralen krävde regelbunden service. Det fanns
en tidtabell där man kunde se när vilken väljargrupp
skulle servas. Man oljade anläggningarna och såg efter
att varje väljare fungerade. Ahlstedt minns, att när kabelarbetena
hade avslutats doftade det av varm olja och
metall ännu i årtionden i centralsalen.
Åtminstone i början var de svårskötta strömbrytarna belagda
med silver. Om man inte använde ädelmetall på
väljarnas beröringsytor, fastnade de.
Själva centralen var, med undantag för små bekymmer,
tekniskt avancerad och hållbar. Den var också en säregen
personlighet. Väljarnas reläer knastrade, vilket hördes
ända till användarna. Det var en del av ljudlandskapet i
Tölö i 63 års tid, tills man år 1985 ersatte Strowger-väljarna
med ny tysk digital DSK-centralteknik.
En del av den ursprungliga centralen från år 1922 finns
numera till påseende på sin ursprungliga plats i Telefonmuseet
- fortfarande funktionsduglig.