Teknik och berättelser på Runebergsgatan, pdf - Elisa

Strowger-apparaturen från Tölö telefoncentral på Telefonmuseet.
En månad senare hade alla abonnenter i Tölö kopplats
till den nya centralen, antalet abonnemang var 920.
Den senare delen av året anslöt sig många, så i slutet
av år 1922 hade antalet abonnemang stigit till 1 207.
Helsingfors Telefonförenings 75-årshistorik från år 1957
beskriver situationen så här: ”Det tog kanske lite tid innan
tölöborna lärde sig att vrida telefonens sifferskiva
rätt och själva välja den förbindelse de ville ha.
Det var en liten olägenhet för abonnenterna att det bara
var en bråkdel av Helsingfors telefoner som var automatiserade.
Men klagomålen begränsade sig till de här detaljerna,
efter det att centralanläggningarna hade finslipats
och man hade fått nätverket i sådant skick (efter att
det tagits i bruk) att det fungerade med 60 volt. Under
höstens lopp minskade felen både i centralerna och på
linjerna till en rimlig mängd och trafiken både från Tölö
till huvudcentralens område eller fjärrcentralerna, och från
dessa till Tölö, fungerade tillfredsställande. Tölöborna var
själva nöjda över sina automatiska telefonanläggningar
och, kan man gissa, lite stolta också - åtminstone hade man
haft anledning att vara det. De var de första i Norden
som hade tagit steget in i en ny era i telefontrafikens historia.”
Kari Immonen beskriver i sin bok `Sillat sielujen ja
ihmismietteen´ tölöbornas reaktion så här:
”För användarna öppnade automatiseringen dörren till
en ny värld. Allt gick snabbare, effektivare och mer neutralt.
Historieforskaren och förläggaren Eino E. Suolahti mindes
1963 med en viss nostalgi telefonisterna, som inte
alltid förstod skämt och inte alltid kunde finska fullständigt,
men som man ändå saknade. Den personliga förbindelselänken
försvann och maskinen kom istället. Alla
kunde inte anpassa sig till det nya systemet. De klagade
över att det var omöjligt att lära sig numren utantill och
att det var svårt att telefonera i mörker. En del förargade
sig över att de inte längre kunde gräla med telefonfröknarna.
Situationen var den samma som vid sekelskiftet, när
induktionsvevarna försvann. Då beklagade sig de mest hetlevrade
att de inte längre kunde avreagera sig genom att
veva. Nu kunde man inte härja längre. - För de flesta var
saken mycket vardaglig. Det blev lättare att använda telefonen,
det gick liksom av sig själv.”
Centralen kräver service,
mätning och testning
När den automatiska Strowger-väljarcentralen hade installerats
i Tölö, ansvarade ingenjör Ahlstedt fortfarande
för centralen - nu i egenskap av driftschef. I husets andra
våning i hörnet mot Runebergsgatan och Apollogatan
fanns det rum, som i installationsskedet hade varit den tyska
byggnadschefens arbetsrum, och det blev nu Ahlstedts
arbetsrum. - Senare installerades mekanikernas arbetsrum
i samma ända av huset, numera en del av Telefonmuseet.
”Först satte man in testförbindelser. Man satte åtminstone
20 telefonfröknar i arbete. Det var ett masstrafiktest
- från ett nummer till ett annat, från en grupp till
en annan. Först efter det ansåg man att man kunde ansluta
de första 115 abonnemangen till den automatiska
centralen. Småningom ökade man antalen abonnemang”,
så beskriver Ahlstedt den första tiden vid centralen.
Testförbindelser utfördes av bl.a. Vera Solström, vars bilder
finns i Telefonmuseets samlingar. Den inhemska personalen
vid centralen, bland dem Ahlstedt, försökte hela
tiden förbättra automatcentralen genom förändringar och
justeringar.
”När centralen installerats var den viktigaste frågan
hur man skulle dimensionera förbindelserna. Vi märkte
nästan genast att centralen blev överbelastad: försök att telefonera
gick om intet.”
Under den första tiden löpte den inre trafiken, och också
förbindelsen från Tölö till huvudcentralen. Åt andra
hållet var det problem, men efter vissa `ändringskopplingar´
fick man också den här delen av trafiken att fungera.
Senare, när trafiken ökade, kunde centralen under
rusningstid vara överbelastad och förbindelseledningarna
underdimensionerade.
”För att kunna mäta belastningen skickade Siemens en
marmortavla med två ritande amperemätare. Vi märkte
nästan genast, att man inte kunde fortsätta mäta belastningen
med dem, det tog för mycket tid”, berättade Ahlstedt.
”Sedan köpte vi gamla likströmsmätare av Helsingfors
stads elverk och de var relativt känsliga. I varje gruppväljare
fanns en särskild kontakt, som gav en bestämd
mängd ström, 30 milliampere (mA). Att använda de här
var lätt, när man jämför med ritande mätare: man läste
bara av dem t.ex. två gånger, i början och i slutet. Van-
25