Teknik och berättelser på Runebergsgatan, pdf - Elisa

More documents

Recommendations

Info

Ingenjör Bruno Ahlstedt i Tölö. (Bild: Telefonmuseet / Erkki Lahtinen) Å andra sidan krävde centralen regelbunden service. Väljarna och reläerna skulle rengöras, justeras och ibland också bytas. I automatcentralens leverans ingick ett skilt rum för reservdelar och ett verktygsskåp. Centralen måste vara bemannad hela tiden. En egen driftsingenjör, arbetsledare och några montörer svarade för att man genast kunde skrida till åtgärder när någon alarmlampa tändes eller man lade märke till någon störning. Sakkunniga från olika länder deltar i installationsarbetet År 1921 när man höll på med installationsarbetena i automatcentralen, började den 20-åriga nybakade ingenjören Bruno Ahlstedt arbeta vid Tölö telefoncentral. Senare avancerade Ahlstedt till byråchef vid Helsingfors Telefonförening och fortsatte utvecklingsarbetet inom telefontekniken ännu efter att han gått i pension. Ahlstedt levde nästan i hundra år och år 1999, när han var 97 gav 24 han en videoinspelad intervju där han berättar om sin första tid i branschen. ”Redan som ganska ung var jag intresserad av elektricitet, spelanläggningar och telefoner. I min barndom i Kronohagen hade vi en telefon - en stor apparat där batterier matade in ström i mikrofonen”, berättar Ahlstedt i intervjun. Bruno Ahlstedt blev färdig ingenjör vid Tekniska Läroverket 1921. Sin första och sista anställning fick han genom kontakter: Ahlstedts mamma kände Telefonföreningens dåvarande VD Fredrik Rosbergs fru. ”Byggnadsarbetena var i full gång, så det föll sig naturligt att städsla en ung man till Tölöcentralen. Den var inte bara Helsingfors utan också Finlands första offentliga automatcentral.” I själva verket var den den första offentliga automatcentralen i hela Norden. Pappersfabrikören Gustaf A. Serlachius hade lite tidigare installerat en liten privat automatcentral vid sin fabrik, men den hade inga abonnenter. När Ahlstedt började sitt arbete i Tölö, hade en del av installationsarbetena redan gjorts. ”Jag minns att förväljarna redan fanns på plats, men automatförbindelsens sista del, linjeväljarna (OFLW = Orts- und Fernleitungswähler) saknades ännu. Man hade lämnat ett hål för dem, linjeväljarna kom senare. Vi undrade om måtten för hålen var de riktiga, om väljarna skulle rymmas - men de passade.” Installationsarbetena vid Tölö automattelefoncentral leddes vid sidan av Ahlstedt, av mekaniker Willy Gotthardt (Helsingfors Telefonförening), kabelarbetsledaren (Kabelmeister) Karl Waga (Siemens), monteringschef (Montageleiter) Herman Piechocki (Siemens) samt väljargranskare (Wählerkontrollierer) Karl Werlitz (Siemens). ”Arbetsledare Willy Gotthardt var den äldste mekanikern. Ingenjör Sundell fanns då vid Tölö central som praktikant, men hade då ännu inte fått sin examen”, minns Ahlstedt. ”Alla de här väljarna och den övriga apparaturen hade förstås tillverkats på Siemens - i Berlins gamla förstad Siemensstadt - och monteringsarbetet var att lägga ut kabel. Som sakkunnig på det området kom Karl Waga från Berlin.” Telefoncentralen tas i bruk i början av juli 1922 Den första juli 1922 hade man kommit så långt med monteringsarbetena i Tölö att man kunde visa upp den här teknikens nya landvinning - den automatiska telefoncentralen - för representanter för det offentliga ordet. Tre dagar senare, den 4.7.1922 kopplades de första 115 abonnenterna i Tölö till den nya centralen. Verksamheten vid landets första allmänna helautomatiska central satte igång.
Strowger-apparaturen från Tölö telefoncentral på Telefonmuseet. En månad senare hade alla abonnenter i Tölö kopplats till den nya centralen, antalet abonnemang var 920. Den senare delen av året anslöt sig många, så i slutet av år 1922 hade antalet abonnemang stigit till 1 207. Helsingfors Telefonförenings 75-årshistorik från år 1957 beskriver situationen så här: ”Det tog kanske lite tid innan tölöborna lärde sig att vrida telefonens sifferskiva rätt och själva välja den förbindelse de ville ha. Det var en liten olägenhet för abonnenterna att det bara var en bråkdel av Helsingfors telefoner som var automatiserade. Men klagomålen begränsade sig till de här detaljerna, efter det att centralanläggningarna hade finslipats och man hade fått nätverket i sådant skick (efter att det tagits i bruk) att det fungerade med 60 volt. Under höstens lopp minskade felen både i centralerna och på linjerna till en rimlig mängd och trafiken både från Tölö till huvudcentralens område eller fjärrcentralerna, och från dessa till Tölö, fungerade tillfredsställande. Tölöborna var själva nöjda över sina automatiska telefonanläggningar och, kan man gissa, lite stolta också - åtminstone hade man haft anledning att vara det. De var de första i Norden som hade tagit steget in i en ny era i telefontrafikens historia.” Kari Immonen beskriver i sin bok `Sillat sielujen ja ihmismietteen´ tölöbornas reaktion så här: ”För användarna öppnade automatiseringen dörren till en ny värld. Allt gick snabbare, effektivare och mer neutralt. Historieforskaren och förläggaren Eino E. Suolahti mindes 1963 med en viss nostalgi telefonisterna, som inte alltid förstod skämt och inte alltid kunde finska fullständigt, men som man ändå saknade. Den personliga förbindelselänken försvann och maskinen kom istället. Alla kunde inte anpassa sig till det nya systemet. De klagade över att det var omöjligt att lära sig numren utantill och att det var svårt att telefonera i mörker. En del förargade sig över att de inte längre kunde gräla med telefonfröknarna. Situationen var den samma som vid sekelskiftet, när induktionsvevarna försvann. Då beklagade sig de mest hetlevrade att de inte längre kunde avreagera sig genom att veva. Nu kunde man inte härja längre. - För de flesta var saken mycket vardaglig. Det blev lättare att använda telefonen, det gick liksom av sig själv.” Centralen kräver service, mätning och testning När den automatiska Strowger-väljarcentralen hade installerats i Tölö, ansvarade ingenjör Ahlstedt fortfarande för centralen - nu i egenskap av driftschef. I husets andra våning i hörnet mot Runebergsgatan och Apollogatan fanns det rum, som i installationsskedet hade varit den tyska byggnadschefens arbetsrum, och det blev nu Ahlstedts arbetsrum. - Senare installerades mekanikernas arbetsrum i samma ända av huset, numera en del av Telefonmuseet. ”Först satte man in testförbindelser. Man satte åtminstone 20 telefonfröknar i arbete. Det var ett masstrafiktest - från ett nummer till ett annat, från en grupp till en annan. Först efter det ansåg man att man kunde ansluta de första 115 abonnemangen till den automatiska centralen. Småningom ökade man antalen abonnemang”, så beskriver Ahlstedt den första tiden vid centralen. Testförbindelser utfördes av bl.a. Vera Solström, vars bilder finns i Telefonmuseets samlingar. Den inhemska personalen vid centralen, bland dem Ahlstedt, försökte hela tiden förbättra automatcentralen genom förändringar och justeringar. ”När centralen installerats var den viktigaste frågan hur man skulle dimensionera förbindelserna. Vi märkte nästan genast att centralen blev överbelastad: försök att telefonera gick om intet.” Under den första tiden löpte den inre trafiken, och också förbindelsen från Tölö till huvudcentralen. Åt andra hållet var det problem, men efter vissa `ändringskopplingar´ fick man också den här delen av trafiken att fungera. Senare, när trafiken ökade, kunde centralen under rusningstid vara överbelastad och förbindelseledningarna underdimensionerade. ”För att kunna mäta belastningen skickade Siemens en marmortavla med två ritande amperemätare. Vi märkte nästan genast, att man inte kunde fortsätta mäta belastningen med dem, det tog för mycket tid”, berättade Ahlstedt. ”Sedan köpte vi gamla likströmsmätare av Helsingfors stads elverk och de var relativt känsliga. I varje gruppväljare fanns en särskild kontakt, som gav en bestämd mängd ström, 30 milliampere (mA). Att använda de här var lätt, när man jämför med ritande mätare: man läste bara av dem t.ex. två gånger, i början och i slutet. Van- 25
Page 1: TEKNIK OCH BERÄTTELSER PÅ RUNEBER
Page 5 and 6: FÖRORD IFrämre Tölö i Helsingfo
Page 7 and 8: Med ukv-bilen gjorde man 30 install
Page 9 and 10: TELEFONTEKNIKENS FÖREGÅNGARE Hist
Page 11 and 12: foner. De här nya stadsdelarna var
Page 13 and 14: Enligt mångas bedömning är Börs
Page 15 and 16: Fasaderna är i mörkt tegel som br
Page 17 and 18: Lars Sonck planerade ornament med t
Page 19 and 20: I Lars Soncks ursprungliga planer f
Page 21 and 22: deltagarna ska bekanta sig med det
Page 23: Mekaniker Willy Gotthardt med sin h
Page 27 and 28: TELEFONNÄTET UTVIDGAR TÖLÖ CENTR
Page 29 and 30: Man kan se skillnaden mellan det f
Page 31 and 32: NÄR KRIGET TRÄNGDE IN GENOM ALLA
Page 33 and 34: läggningar, ledningstillbehör och
Page 35 and 36: OLYMPISKA SPEL OCH ANDRA OMVÄLVNIN
Page 37 and 38: fattande ca 150 nummer för Storhel
Page 39 and 40: ’LAMPVAKTER’ JAGADE SÄKRINGAR
Page 41 and 42: När man letade efter fel i Telefon
Page 43 and 44: Telefonföreningens ukv-bil i slute
Page 45 and 46: målades bilarna blå. Däremellan
Page 47 and 48: edan före ukv-bilarnas tid. Ännu
Page 49 and 50: Trafiken framför Runebergsgatan 43
Page 51 and 52: Centralsalen (Tölö-4), som fanns
Page 53 and 54: Ole Holmström, som skötte radiof
Page 55 and 56: Jouko Evolahti, som ansvarat för l
Page 57 and 58: ”Det råkade vara så att vi var
Page 59 and 60: I korskopplingsrummet bildar tusent
Page 61 and 62: ”Man kopplar inte kablarna på pl
Page 63 and 64: grafer hörde till Suomi-Filmi. I s
Page 65 and 66: Från Telefonmuseets fönster har m
Page 67 and 68: KRAVBREV FRÅN TÖLÖ Sensommaren 1
Page 69 and 70: förstört. Det måste förnyas. F
Page 71 and 72: TÖLÖ FÅR NY SKEPNAD När fakture
Page 73 and 74: Bostadsnr Våning Funktion Yta m 2
Page 75 and 76:
Dessutom grundades en byggnadsfond
Page 77 and 78:
Markku Kulomäki berättar att disp
Page 79 and 80:
Kontoren som GCI Finland nu förfog
Page 81 and 82:
Telefonföreningens lager i tredje
Page 83 and 84:
KÄLLFÖRTECKNING Intervjer: Bo Ekm
show all

Teknik och berättelser på Runebergsgatan, pdf - Elisa

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?