Teknik och berättelser på Runebergsgatan, pdf - Elisa

Den stora arkitekten som varit Åland trogen hela sitt liv,
fick sin aska nedlagd i hembyn Finströms jord följande
sommar, den 10 augusti. På graven har man rest en stor
natursten, utförd i granit som mästaren själv valt ut för
den här platsen.
En charmerande gentleman
och glad vän
För senare generationer lever bilden av Lars Sonck kvar
som en god människa.
Enligt hans samtida var Lars Sonck en varm person som
förstod sig på livet. Han spred en solig och trivsam atmosfär
omkring sig. Han hade många vänner.
Hans kurskamrater från studietiden minns honom som
en hjälpsam och glad kamrat.
Sonck hade en naturlig charm och han bemötte svagare
ridderligt. Inget under, att alla damer som omgav honom
beundrade och älskade honom.
När hans goda vän Guss Mattsson en gång skickade
en hälsning med postkort, dök ett tillägg skrivet med liten
stil upp i marginalen: ”Tusen pussar från postfröken.”
”Sonck fick alltid infall. Han var något av en skälmaktig…
kanske för att han inte hade någon fru som såg efter
honom”, funderar Pekka Korvenmaa som bekantat
sig med Sonck via forskningen.
”Sonck levde ett långt och rikt liv. Han var en omtyckt
sällskapsmänniska, en vital och stark person som njöt av
gott sällskap, mat och dryck. Han var godhjärtad och gränslöst
generös och hjälpte släktingar i nöd. Han var en mycket
omtyckt person. Han hade en fosterdotter och han hade
velat gifta sig med flickans mamma, men det blev inget
av den saken”, summerar Korvenmaa.
Till utseendet var Sonck rätt kraftig och stor. Den mörka
hudfärgen, det svarta håret och de livliga bruna ögonen
gjorde att han såg rätt exotisk ut.
Sonck älskade friheten. Han trivdes i gångkläder, speciellt
sin arbetsrock, med en halmhatt typ Maurice Chevalier
på huvudet.
Stärkkrage, manschetter och noggrannt utvalda slipsar
bar Sonck bara då han var absolut tvungen, vid festli-
16
ga tillfällen och när han rörde sig på stan.
Eftersom Sonck förblev ungkarl var han stamgäst på några
restauranger. Frukosttid kunde man träffa honom t.ex.
på Kämp.
”Men inte var han någon `suput´, fast han drack mycket.
På den tiden - ända till sextiotalet, satt alla på Kapellet,
Kämp och Börsklubben. Här fick man höra skvaller
och här gjorde man affärer. På Börsklubben satt de mer
förmögna affärsmännen. Det var ett bra ställe att fördriva
tiden på, försvarar Korvenmaa.
Om somrarna hade arkitekterna ett eget bord på Esplanadkapellet.
Som samtalspartner kunde man få en konstnär,
t.ex. Väinö Blomstedt, Akseli Gallen-Kallela eller
”Bucklan” Ehrström. Guss Mattson, en mångsidigt
begåvad personlighet som var både vetenskapsman och
journalist anslöt sig också till sällskapet. Hans flyhänta
penna kunde ibland hjälpa Sonck när denne skulle presentera
sina nya idéer eller ta ställning till tidens frågor
- Sonck var inte så bra på att skriva själv.
Arkitektens egentliga arbetsort var Helsingfors. Det
kontor han hade längst fanns i Privatbankens hus, andra
våningen på Unionsgatan 28 B.
Sonck bodde i våningen ovanför i en liten, anspråkslös
ungkarlslägenhet. Där fanns ändå alltid plats för vänner
på småtimmarna när restaurangerna stängde och stämningen
krävde fortsatt umgänge.
Om somrarna arbetade Sonck vanligtvis i Ritsalen i Lasses
villa på Åland.
Trots att Sonck tyckte mycket om att umgås och var
gladlynt, lite skälmaktig, förhöll han sig seriöst till sitt arbete.
Han trivdes speciellt väl när han ensam, i lugn och ro,
fick utveckla sina skisser. Tobak och kaffe höll tankarna i
gång och det var knappast ovanligt att det stod ett glas
på hans bord.
Naturen med dess många skiftningar och fenomen stod
Sonck nära. Han kunde sitta ute i augustiskymningen långa
stunder och fundera över stjärnhimlen och människans
litenhet i världsalltet.
”Man bör vara ödmjuk inför livet.”