Teknik och berättelser på Runebergsgatan, pdf - Elisa

TEKNIK OCH BERÄTTELSER PÅ 

RUNEBERGSGATAN 

Tölö telefoncentral 

1915–2008 

M E R J A K I H L A R I M O N O N E N

TEKNIK OCH BERÄTTELSER PÅ 


Tölö telefoncentral 

1915–2008 

Merja Kihl 

Ari Mononen

FÖRORD 

IFrämre Tölö i Helsingfors, i kvarter 443, på tomt nr 43 dök det år 1915 upp en smal och egendomlig 

byggnad i rödtegel. Den bar Lars Soncks signatur.. 

Huset uppfördes av det dåvarande Helsingin Puhelin/Helsingfors Telefon. Byggnaden hade tre adresser: 

Runebergsgatan 43, Oksanengatan 10 och Apollogatan 20. Ett par år tidigare hade granntomten 

fått kvarterets första hus, på Runebergsgatan 41. 

Ursprungligen var det meningen att huset skulle inrymma Tölös manuella telefoncentral. Första 

världskriget kom att förändra saken: huset på Runebergsgatan 43 blev Finlands och hela Nordens 

första automatiska telefoncentral år 1922. Centralen invigdes den första juli det året. 

Redan tre dagar senare hade 115 tölöbor kopplats till automatcentralen. Huset som ursprungligen 

byggts som ett fyravåningshus fick en femte våning ett år senare. En automatcentral behövde inte ha 

lika höga våningar som en manuell central, så man fick nya utrymmen genom att bygga nya mellanbottnar. 

Huset byggdes ut i två skeden, så att telefonföreningen fick mera utrymmen till centralerna och 

till bostäder till en del av sina anställda. 

Flygeln mot Oksanengatan blev färdig 1929. Då blev det runda trapphuset på insidan av nybygget. 

Nybyggets övre våningar blev bostäder. I början fanns där bl.a. en tvättstuga, men senare byggdes 

utrymmen om till telefonföreningens personalmatsal. Denna var i användning ända fram till 

början av 2000-talet. 

En flygel mot Runebergsgatan byggdes år 1938. Då utvidgades huset till brandmuren mot Runebergsgatan 

41. Det här tillbygget var Lars Sonck tydligen förberedd på redan när han planerade det 

första byggnadsskedet, för väggen mot tillbyggnadsdelen hade inga fönster. 

Nu, nästan hundra år senare är Tölö telefoncentral en historiskt värdefull och fredad byggnad - 

men samtidigt är det ett funktionellt och sanerat affärs- och bostadshus, som fyller moderna krav. 

Ägaren har bytts, numera ägs huset till 70% av Stiftelsen Brita Maria Renlunds minne och till 30% 

av Elisa Abp. 

Husets telefontekniska historia finns bevarad i Telefonmuseet i andra våningen och Tölös telefoncentral 

som finns i bottenvången i den del som vetter mot Runebergsgatan. I och med den tekniska 

utvecklingen ryms den central, omfattande 23 000 abonnenter, som tidigare funnits i flera våningar, 

i ett enda rum. I samband med detta finns också en GSM-mobiltelefoncentral. Dess två antenner 

syns på husets tak. 

Men innan man hunnit så långt, hade det hunnit hända mycket i - och med huset. 

Vi vill tacka alla som berättade om huset för oss. Vi riktar ett särskilt tack till disponent Peter Estlander 

och chefredaktören för Suomen Kiinteistölehti, Asko Sirkiä. 

Merja Kihl Ari Mononen 

5

Innehållsförteckning 

FÖRORD . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5 

TELEFONTEKNIKENS FÖREGÅNGARE . . . . . . 9 

Telefoninrättningen i Helsingfors 1882 . . . . . . . . . . . 9 

Telefoner till nya områden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9 

Långa telefonledningar blir dyra . . . . . . . . . . . . . . . 10 

Telefoncentralprojekt i Tölö och Berghäll . . . . . . . . 11 

ARKITEKT LARS SONCK 

– en samvetsgrann arbetsmyra och 

spjuveraktig gentleman . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11 

Törnbeströdd lärostig . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11 

Stockvillor och granitkyrkor . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12 

Helsingfors Telefonförening som arbetsgivare . . . . . 12 

Originalitet gav anseende . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12 

God anda på Soncks byrå . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13 

Sonck slet också under krigsåren . . . . . . . . . . . . . . . 13 

Depressionen drev i konkurs . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14 

Hårda prövningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15 

En charmerande gentleman och glad vän . . . . . . . . . 16 

RAKES HUS - EN TIDIG FÖREBILD TILL 

TELEFONCENTRALERNA . . . . . . . . . . . . . . . . . 14 

CENTRALBYGGNADEN I TÖLÖ 

BLEV FÄRDIG ÅR 1915 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17 

Det ursprungliga huset var smalt . . . . . . . . . . . . . . 17 

Exportförbud fördröjde nyanskaffningar . . . . . . . . . 18 

Skyddskårsutbildning i Tölö central . . . . . . . . . . . . 20 

Man beslöt att grunda en automatisk 

telefoncentral i Tölö . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21 

Man fick en tysk central till facilt pris . . . . . . . . . . . 21 

DEN NYASTE TEKNIKEN: 

EN AUTOMATISK CENTRAL . . . . . . . . . . . . . . . 22 

Telefonister förpassas till historiens dunkel . . . . . . . 22 

Bruksanvisningar för de nya telefonerna . . . . . . . . . 22 

Siemens levererade Strowger-centralen . . . . . . . . . . 23 

Sakkunniga från olika länder deltar 

i installeringsarbetet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24 

Telefoncentralen tas i bruk i början av juli 1922 . . . 25 

Centralen kräver service, mätning och testning . . . . 25 

6 

TELEFONNÄTET UTVIDGAR 

- TÖLÖ CENTRAL ’FLYGER’ . . . . . . . . . . . . . . . . 27 

Mera automatik, nya abonnenter . . . . . . . . . . . . . . . 27 

Tölö får en ny flygel mot Oksanengatan . . . . . . . . . 27 

Det omdebatterade F-systemet testades 

i Tölö central . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 28 

En ny tillbyggnad till Tölö central . . . . . . . . . . . . . 28 

Ramp till garaget . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 29 

NÄR KRIGET TRÄNGDE IN 

GENOM ALLA FÖNSTER . . . . . . . . . . . . . . . . . . 31 

Man försökte skydda viktiga förbindelser . . . . . . . . 31 

Telefontrafiken fortsatte under vinterkriget . . . . . . 32 

Under fortsättningskriget rådde brist 

på apparatur och kabel . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 32 

En reservcentral byggs i Tölös berggrund . . . . . . . . 33 

Storbombardemanget 1944 blåste ut fönstren 

i Tölö central . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33 

TAKPLANERINGEN BLEV KORTVARIG . . . . . 34 

OLYMPIASKA SPEL OCH 

ANDRA OMVÄLVNINGAR . . . . . . . . . . . . . . . . 35 

Besöktes underrättelsetjänsten av ryska spioner? . . . 35 

En ny distriktscentral Tölö-3 togs 

i bruk på 1950-talet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35 

Mera installationsarbete under olympiaden . . . . . . . 36 

Olympiacentral också i Tölö . . . . . . . . . . . . . . . . . . 36 

Elavbrott störde olympiatrafiken i Tölö . . . . . . . . . . 36 

Personalmatsal – en oas på arbetsplatsen . . . . . . . . . 37 

Fjärran länder kallar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 37 

En brand på Högbergsgatan 

försvårade arbetet i Tölö . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 38 

’LAMPVAKTER’ JAGADE SÄKRINGAR 

SOM BRUNNIT . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 39 

En verkstad i Tölö i slutet av 1950-talet . . . . . . . . . 39 

Driftsavdelningen minns ”Greven av Munksnäs” . . . 39 

Jourhavande reparerade fel i telefoncentralerna . . . . 40 

MONTÖRERNAS UKV-BILAR 

I GATUBILDEN I TÖLÖ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 42 

Fem radiobilar i garaget i Tölö . . . . . . . . . . . . . . . . 42 

Brus och signaler på flera frekvenser . . . . . . . . . . . . 43

Med ukv-bilen gjorde man 30 installationer per dag . . 44 

Med Renault upp till femte våningen . . . . . . . . . . . 45 

Spel- och klockkort hörde till arbetsdagen . . . . . . . . 45 

Arbetsledningen hade också radio i sina bilar . . . . . 46 

UKV-radion monterades . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 46 

Kiosktelefoner fördes med ”spåra” . . . . . . . . . . . . . . 46 

Med postbussen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 48 

BILKLUBBEN MED I DJURGÅRDSLOPPET . . . 48 

ARBETE I TAKT MED TRUMMAN . . . . . . . . . . 49 

Utrymmen reparerades hela tiden . . . . . . . . . . . . . . 49 

Mycket folk på plats på lönedagen . . . . . . . . . . . . . . 49 

Trumman lottar ut arbetsuppgifter . . . . . . . . . . . . . 50 

Arbete i takt med trumman och radion . . . . . . . . . 50 

Registerkontoret visste ’allt’ . . . . . . . . . . . . . . . . . . 51 

Fackföreningen i lagervåningen . . . . . . . . . . . . . . . . 52 

Lagervaror för alla behov . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 53 

Byråkrati och vi-anda . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 54 

Förändringens vind i Tölö central . . . . . . . . . . . . . . 55 

BRYTNING I CENTRALTEKNIKEN . . . . . . . . . 56 

Ny central till femte våningen . . . . . . . . . . . . . . . . 56 

Transformatorbrand i Tölö-2:an . . . . . . . . . . . . . . . 56 

TELEFONCENTRALEN IN I DIGITALTIDEN . . 57 

Mera teknik till övre våningen . . . . . . . . . . . . . . . . 57 

Tölö landets största digitala central . . . . . . . . . . . . . 57 

Teknikerna får huvudvärk av 

digicentralens barnsjukdomar . . . . . . . . . . . . . . . . . 58 

Korskopplingsrum – alla kablar i samma rum . . . . 59 

Tekniken utvecklas och krymper . . . . . . . . . . . . . . . 59 

TÖLÖ – KONSTENS FRISTAD . . . . . . . . . . . . . . 62 

Mika Waltari – erövraren från Tölö . . . . . . . . . . . . . 62 

Ärr i själen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 62 

En värmande härd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 62 

Ritz var i tiden Suomi-Filmis stolthet . . . . . . . . . . . 62 

Små biografer kommer i kläm . . . . . . . . . . . . . . . . . 63 

TELEFONMUSEUM I TÖLÖ . . . . . . . . . . . . . . . . 64 

Centralsalarna i Tölö i museibruk . . . . . . . . . . . . . . 64 

Mer utrymme för museet på 1990- och 2000-talen 64 

Tölö museum presenterar sig . . . . . . . . . . . . . . . . . . 65 

KRAVBREV FRÅN TÖLÖ . . . . . . . . . . . . . . . . . . 67 

Plats frigörs för faktureringsbyrån . . . . . . . . . . . . . . 67 

Byggnadstillsynen förhöll sig 

kallsinnigt till luftkonditionering . . . . . . . . . . . . . . 67 

Centralbyggnaden smalare än väntat . . . . . . . . . . . . 68 

Indrivning och utredningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 69 

Kabelstegar förde med sig överraskande lösningar . . 69 

TÖLÖ FÅR NY SKEPNAD . . . . . . . . . . . . . . . . . . 71 

Stiftelse stöder barn och inhemsk forskning . . . . . . . 71 

SANNINGAR I PROTOKOLLEN . . . . . . . . . . . . 71 

Förhandlingar på Runebergsgatan . . . . . . . . . . . . . . 71 

Estlanders byrå valdes till disponent . . . . . . . . . . . . 72 

Bolagsordningen reglerade de nya bostads- 

och affärsutrymmena . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 72 

Fastighetsrenoveringen började år 2001 . . . . . . . . . 73 

Reparationsarbetena fick egna byggfonder . . . . . . . . 74 

Förändringar i konstruktionen 

på gården och inomhus . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 75 

Installatörernas strejk hotade fördröja 

reparationsarbetena . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 75 

Specialarrangemang i eldistributionen . . . . . . . . . . . 75 

Problem med aktiebrev . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 76 

Kosmetiska småreparationer . . . . . . . . . . . . . . . . . . 76 

Parkeringstrubbel av olika orsaker . . . . . . . . . . . . . . 77 

Moderna bostäder i gamla hus . . . . . . . . . . . . . . . . . 77 

En brokig skara bosätter sig . . . . . . . . . . . . . . . . . . 77 

NY KOMMUNIKATION 

PÅ RUNEBERGSGATAN . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 79 

Kunderna beundrar de fina utrymmena . . . . . . . . . . 80 

Pinorummet Pystis . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 80 

Stora och små elever . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 80 

ARKITEKTEN RESPEKTERAR 

GAMLA BYGGNADER . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 82 

Grönqvistska huset som saneringssobjekt . . . . . . . . 82 

KÄLLFÖRTECKNING . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 83 

7

Lars Mattson, Magnus Ståhlberg, Peter Estlander, Pirkko Kinnunen, Anna Savikko. 

STYRELSEN FÖR OY RUNEBERGINKATU 43 

2001–2002 Arto Alho ordförande 

Lars Mattsson medlem 

Magnus Ståhlberg medlem 

Jari Salo medlem 

2003–2004 Lars Mattsson ordförande 


Anna Savikko medlem 

Björn Weck medlem 

2005 –2008 Lars Mattsson ordförande 



Pirkko Kinnunen medlem 

2009– Lars Mattsson ordförande 



Jarmo Kulmala medlem

TELEFONTEKNIKENS 

FÖREGÅNGARE 

Historien bakom telefoncentralbyggnaden i Tölö är 

tätt förknippad med telefonteknikens utveckling i 

Helsingfors. De händelser som ledde till att byggnaden 

uppfördes började redan 33 år före huset stod färdigt år 

1915. 

Telefoninrättning 

i Helsingfors 1882 

Helsingfors telefoninrättning kom till mycket tack vare 

Daniel Johannes Wadén, som hade en elaffär i stan. 

Alexander Graham Bell uppfann telefonen år 1876. 

Följande år fördes telefoner till de nordiska länderna för 

att testas. I slutet av november 1877 sålde man redan telefonapparater 

i Johan Nissinens patent- och agenturkontor 

på Annegatan 28, trots att man fortfarande saknade 

ett telefonnät. I mitten av december 1877 lät Nissinen 

dock dra en telefonlinje på ett tiotal meter, att ha som 

modell. 

Man vet inte precis hur Wadén först kom i kontakt 

med telefonen. Han bodde rätt nära Nissinens affär på 

Georgsgatan 29, och efter julen 1877 hade han en egen 

telefonförbindelse. Man kan anta att det var Wadén som 

installerade Nissinens telefonlinje. På våren 1878 bjöd 

Wadén ut telefonförbindelser till hugade köpare och han 

sålde telefoner både i Helsingfors och runt om i Finland. 

I oktober 1878 sålde han vidareutvecklade telefoner, där 

`mikrofonen fungerade som sändare´, i sin affär. 

Wadén hade, i samarbete med Bell-bolaget grundat en 

telefoninrättning, som han kallade Helsingfors Telefon- 

Förening och Helsingin Telefoni-Yhdistys. 

Redan år 1880 hade han försökt få tillstånd att grunda 

en telefoninrättning i Helsingfors. Tillståndet bevljades 

inte, men efter att ha lämnat in en ny ansökan, fick han 

licensen i januari 1882. Den 25.1.1882 lämnade han in 

en utredning över detaljer kring grundandet av en telefoninrättning 

till Helsingfors magistrat. 

I slutet av februari 1882 började han bygga telefoninrättningen. 

Byggnadsarbetena tog många månader. I första skedet 

ingick att dra och fästa ledningar, att sätta upp stödanordningar 

och att installera centralen. 

I april 1882 stod det i Uusi Suometar: ”Telefoni-werkkoa 

täällä on jo ruwettu kutomaan” (”Man har redan börjat 

väva ett telefon-nät här”). Centralstationen placerades 

i femte våningen i Kiseleffs nya stenhus vid Västra 

Henriksgatan 12, det som senare blev den norra korsningen 

av Mannerheimvägen och Lönnrotsgatan, där Hotell 

Marski nu finns. Wadén flyttade också in med sin affär. 

`Doktors-ingenjören´ Geo Taylor, hemma från Buffalo 

och verksam vid det amerikanska Bell-bolaget ledde byggandet 

av Helsingfors första telefoninrättning i början 

av 1882, efter att han ingått ett avtal med Wadén. Ungefär 

fyra månader efter att den officiella licensen beviljats 

kunde man börja ringa med telefoner i Helsingfors. 

Från centralstationen drog man tre huvudlinjer över 

hustaken, längs Alexandersgatan, samt över Norra och Södra 

Esplanaden. Dessutom drog man upp enskilda förbindelselinjer. 

Det fanns drygt hundra abonnenter, men man 

drog över 200 linjer, eftersom man utgick från att antalet 

abonnenter snart skulle stiga. 

Kring telefonlinjerna - t.ex. i Kronohagen, Gardesstaden 

och kring Skillnaden, fanns det ämbetsverk, läroinrättningar, 

affärsföretag och välsituerade invånare. 

I slutet av maj 1882 öppnades den första telefonlinjen 

från Brunnshuset till Operakällaren för provbruk. Operakällaren 

fanns då i den byggnad som nu är Svenska Teatern. 

Telefonförbindelsens längd var alltså ungefär 1,5 

km. 

Telefoninrättningen öppnades officiellt den 6.6.1882. 

Då fanns ungefär 50 telefonnummer i bruk, men det kom 

hela tiden nya abonnenter. I början av juli fanns det 136 

och i slutet av året var de redan 194. I slutet av år 1882 

fanns det ca 500 telefoner i bruk i hela Finland. 

Telefoner till 

nya områden 

Redan våren 1883 började man dra ledningar ut från Helsingfors, 

till villor och herrgårdar. I juli 1883 hade Stansvik, 

Degerö, Hertonäs och Botby anslutit sig till Helsingfors 

Telefon. 

Att man tog i bruk telefonen förde med sig också andra 

förändringar i kommunikationen i Helsingfors. Stadsposten 

hade börjat konkurrera med poststyrelsen år 1866 eftersom 

riksposten inte då bar hem posten. När staden 

växte blev det dyrare att bära ut posten till hemmen och 

när också telefonen tog kunder från postverket, upphörde 

stadsposten med sin verksamhet 1891. Telefonen i sin 

tur tävlade om kunderna med telegrafen. 

Sedermera tog Waldén kontakt med Bell-bolaget i Stockholm 

och fick veta att bolaget var villigt att sälja de telefonapparater 

som fanns i Helsingfors för 200 000 guldmark. 

Innan köpebrevet kunde undertecknas måste man 

9

Telefonkabelställningar längs gatan i Helsingfors 1909. Till höger Tölö sockerbrukstomt, där det nya Operahuset byggdes på 1990-talet. 

(Bild: Signe Brander / Helsingfors stadsmuseum) 

ordna finansieringen och ändra bolaget till ett aktiebolag. 

Bells filial blev Helsingfors Telefonaktiebolag. 

Wadén var aktiv också på starkströmsområdet: I december 

1883 ansökte han om tillstånd att få grunda ett 

elverk i Helsingfors. Licens beviljades i april 1884. Det 

blev senare problem med att dra elledningar luftvägen, när 

också telefonnätet utvidgades och krävde utrymme. 

Erkki Lahtinen, sakkunnig vid Telefonmuseet i telefoncentralhuset, 

berättar att ledningarna småningom blev 

ett problem också för telefoninrättningen: ”Helsingfors 

telefonnät var till en början draget över hustaken. Där fanns 

konstruktioner som påminde om bykställningar, med isolatorer 

överst. Därifrån gick ledningarna till telefoncentralen 

- och abonnenternas ledningar gick in i huset till 

centralen, där telefonfröknarna förenade samtalen.” 

”Sedan gick samtalet tillbaka längs en annan ledning 

tillbaka upp på taket, och vidare längs ledningarna över 

taken till mottagaren. Det var en ganska säregen tid”, 

berättar Lahtinen. 

”Under en hård vinterstorm kom det först underkylt 

regn och sedan snö. Snön blev så tung att centralens hela 

luftledningsställning föll ner på gatan.” 

10 

När konkurrensen kring elverket blev hårdare och verken 

fusionerades lämnade Wadén elbranschen år 1891. 

Mot slutet av århundradet flyttade Helsingfors centraltelefonstation 

till Grönqvistska huset på Norra Esplanaden. 

År 1905 blev Telefonföreningens nya granithus på 

Högbergsgatan, planerat av arkitekt Lars Sonck, färdigt. 

Centralen flyttade dit 1907. 

Långa telefonledningar 

blir dyra 

När antalet arbetsplatser i Helsingfors blev fler i början 

av 1900-talet växte befolkningen. Man räknar t.ex. med 

att befolkningen ökade med 25 000 personer mellan åren 

1905 och 1908. Det här ökade förstås också efterfrågan 

på telefoner. 

I slutet av år 1905 var antalet telefonanslutningar ca 

4 900. Under femårsperioden 1907-1912 kom det sammanlagt 

3 434 nya anslutningar. Av dessa var 2 548 ägare 

och resten, 896 hyresanslutningar. 

När befolkningen ökade bebyggdes nya områden. De 

som flyttade till de nya stadsdelarna behövde också tele-

foner. De här nya stadsdelarna var t.ex. Skatudden, Tölö 

och Berghäll. 

Det stora antalet nya anslutningar belastade föreningens 

ekonomi. En bidragande orsak var, att de ledningar som 

drogs från Högbergsgatans central blev allt längre. 

När ledningarna blev längre blev hörbarheten sämre. 

Man löste detta problem med att använda dubbelledningar, 

vilket ledde till dubbla byggnadskostnader. De här extra 

kostnaderna täckte föreningen med att kräva en extra ”tull” 

av abonnenter som kom utifrån. Det tyckte inte abonnenterna 

om, så man började föra fram krav på att nya 

centraler skulle byggas i de nya stadsdelarna. 

Telefoncentralprojekt 

i Tölö och Berghäll 

Initiativ till att bygga egna centralstationer i Tölö och Berghäll 

togs första gången upp i Telefonföreningens styrelse 

den 14 september 1910. Frågan avgjordes inte då, den fick 

inte tillräckligt understöd av styrelsen. 

Eftersom kraven fortsatte framställas, togs saken upp till 

ny behandling i december 1913. Den här gången ledde det 

till resultat: man bestämde sig för att bygga en telefoncentral 

i båda stadsdelarna. 

Telefonföreningens årsmöte godkände planen enhälligt 

i mars 1914. Beslutet dikterades av ekonomiska skäl. 

ARKITEKT LARS SONCK 

en samvetsgrann arbetsmyra 

och spjuveraktig gentleman 

Antalet anslutningar växte i Berghäll och Tölö. 

Under perioden 1911-1913 behövdes det i medeltal 303 

nya anslutningar per år. Varje anslutning gav föreningen 

en 172 marks utgift, på årsnivå 51 600 mark. Summan 

var betydande, Telefonföreningens hela vinst år 1913 var 

26 391,43 mark. 

Föreningen löste ut tomtmark för de nya centralerna 

av staden. Tomten i Tölö blev Runebergsgatan 43. Ursprungligen 

hade man tänkt sig Apollogatan 12. Till slut 

bestämde man sig för Runebergsgatan 43, fast den tomten 

var dyrare. Där behövde man inte spränga för att uppföra 

husgrunden. 

Lars Sonck, som hade utmärkt sig som arkitekt när man 

byggde granitborgen på Högbergsgatan, kallades för att planera 

centralerna i Tölö och Berghäll. Man strävade efter 

att båda byggnaderna skulle ha en enhetlig stil. Byggnadsentrepenaden 

gick till byggmästaren Joh. Johansson. 

Man uppskattade kostnaderna för de nya centralstationerna 

till 720 000 mark. Styrelsen befullmäktigades att 

lyfta ett nytt lån för ändamålet. 

Till en början beslöt man sig för att beställa anläggningar 

för endast tusen nya nummer, men så bestämde man sig 

för att göra de nya byggnaderna så stora att där fanns 

plats att utvidga. Trots detta blev den snabba tillväxten 

de följande årtiondena i de nya stadsdelarna en överraskning 

för Telefonföreningen. 

Arkitekt Lars Sonck (1870-1956) fick under sin skiftesrika levnadstid uppleva rikligt med både segrar och förluster, t.o.m. en 

personlig konkurs. Höjdpunkten i Soncks liv inföll i början av det förra århundradet. Då såg hans mest kända byggnader, Johanneskyrkan 

i Tammerfors, Berghälls kyrka i Helsingfors, Villa Gullranda i Nådendal och Helsingfors Telefonförenings byggnader 

på Högbergsgatan, i Tölö och Berghäll dagens ljus. 

Lars Eliel Sonck föddes den 10 augusti 1870 som skrapabulla 

i den niohövdade barnaskaran i Kelviå. Hans 

far Knut Emil Sonck var kaplan vid församlingen där. 

Hans mor Anna Rebecka Nordström var borgaren Carl 

Henrik Nordströms dotter, hemma från Kristinestad. År 

1878 blev pastor Sonck utnämnd till kyrkoherde på Åland, 

Finströms socken. Åland kom att bli Lars Soncks hemort, 

han byggde sig senare en villa där, Lasses villa 

Törnbeströdd lärostig 

I likhet med sina äldre syskon inledde Lars Eliel sin skolgång 

i Åbo. När han fyllt tio sattes gossen hösten 1880 i 

Åbo klassiska lyceum. Skolgången blev det inte så mycket 

av, för den lilla pojken led av en fruktansvärd hemlängtan. 

Latin och ryska gav mycket huvudbry. Han var 

inte intresserad av främmande språk, utan av byggnader. 

Enligt sägen skulle Sonck redan som alldeles liten, när 

han fick se en ståtlig ladugård, ha utbrustit: ”Tänk om 

jag en gång får bygga en sån där!” 

På grund av de misslyckade språkstudierna måste gossen 

än en gång en vår delge hemfolket en dålig nyhet: 

han hade suttit kvar. När han skrev ihop en bekännelse 

till sin far greps han av skräck, han trodde det skulle bli 

risbastu. För att lite linda in den dystra sanningen avslutade 

han brevet med att ”det var Guds vilja”. - Följden blev 

11

en ännu hårdare risbastu. 

Till all lycka fick Sonck senare fortsätta sina studier 

vid Reallyceum i Åbo, där han hade större framgång med 

sina studier. 

När han fått sitt dimissionsbetyg från realskolan våren 

1888 började han söka sin egen väg. Han skrev in sig vid 

Åbo Industriskolas byggnadsavdelning. 

Från Industriskolan fick han inget dimissionsbetyg, 

för att få det borde han ha praktiserat ett år. Det hann 

han aldrig med. 

Samma brådska fortsatte vid Finlands Polytekniska institut 

i Helsingfors, där han blev färdig arkitekt våren 1894. 

Han fick bästa betyg på sin kurs, men det var bara ett 

årsbetyg. Han fick vitsoden `god´ eller `mycket god´ i 

alla läroämnen, men språken blev en stötosten även denna 

gång. För att få ett avgångsbetyg måste man ha godkänt 

i finska och svenska. 

Det ledsamma slutet på studierna vid institutet kan ha 

påverkats av att Sonck mitt under sitt sista studieår i Åbo 

deltog i en stor kyrkotävling - han vann den 1894. Då 

var han bara 23 år och kallade sig Eliel Sonck, det namn 

som användes inom familjen. 

Signaturen Lars Sonck började han använda först efter 

några mellanskeden: L.El. Sonck, L.E. Sonck och Lars E. 

Sonck. 

Stockvillor 

och granitkyrkor 

Med de pengar Lars Sonck vann när han ritade Mikaelskyrkan 

i Åbo, köpte han mark i sin storvulna hemtrakt 

Finström, för att kunna bygga sig en villa. 

Lasses villa stod färdig på Åland 1895. Det var den 

första i en serie ståtliga stockvillor, något som Lars Sonck 

också är känd för. 

Vid samma tid fortsatte planerandet av Mikaelskyrkan. 

För att inhämta den kunskap som behövdes för det 

stora arbetet studerade Sonck kyrkoarkitektur i Tyskland. 

I Åbo påbörjades byggnadsarbetet mot slutet av år 1899 

och kyrkan stod färdig 1904. 

Som den verksamma man Sonck var hann han vid tiden 

för sitt första storprojekt med mycket. 

Han grundade, tillsammans med Björn Federley en arkitektbyrå 

år 1898 i Helsingfors. Redan samma år öppnades 

en filial i Tammerfors. 

Arkitekternas första samarbete av betydelse i Tammerfors 

var firman J. Tirkkonens bostads- och affärshus, som 

blev färdigt 1901. 

Tillsammans med Federley deltog Sonck i planeringstävlingen 

av Tammerfors saluhall år 1898. De fick 

andra pris. 

Samarbetet med Federley torde inte ha räckt länge. 

Sonck vann t.ex. tävlingen ”För en ny evangelisk kyrka 

i Tammerfors stad” ensam. 

12 

Han arbetade i huvudsak i Helsingfors. 

Tammerfors kyrka började byggas 1902 och den blev 

färdig 1907. 

Sin egen stil trogen ändrade Sonck sina planer. Till en 

början skulle kyrkan dekoreras sparsamt. Först när man 

redan påbörjat bygget föreslog Sonck att man skulle måla 

fresker i kyrkosalen. Han motiverade sitt förslag med 

att man då inte skulle behöva en altartavla och målningen 

skulle hålla i århundraden. Uppdraget gick till Hugo 

Simberg och Magnus Enckell. 

Den tredje av Socks mera betydande kyrkor finns i Helsingfors, 

i Berghäll. 

Sonck deltog också i Paris paviljong i planeringstävlingen 

1899 under signaturen ”År 1900”. - Tävlingens 

segrare var arkitektbyrån Gesellius-Lindgren-Saarinen. 

Domarna tyckte att Soncks förslag mer liknade ett monument 

än ett utställningsbygge. 

Helsingfors Telefonförening 

som arbetsgivare 

Samtidigt som man byggde Johanneskyrkan i Tammerfors, 

planerade Sonck i Helsingfors en grupp byggnader 

som representerar den nationalistiska finländska jugendarkitekturen. 

Av dessa byggnader är Helsingfors Telefonförening, 

planerad 1903-04 och färdigbyggd 1904-05, 

Eira sjukhus och Privatbanken (numera Helsingfors stads 

Jugendsal) de mest kända. 

Helsingfors Telefonförening i huset på Högbergsgatan 

skulle rymma föreningens kontor, apparatur och bostäder. 

Eftersom det inte fanns förebilder för en sådan byggnad 

i Finland, sände Telefonföreningen Sonck till Tyskland 

år 1901 för att studera utvecklingen på området. 

Stimulansen från utlandet kunde Sonck utnyttja även 

framledes. 

Telefonföreningen städslade också Sonck för att planera 

fler centraler. De mest betydelsefulla var centralerna i 

Tölö och Berghäll (senare Sörnäs), som stod färdiga 1915. 

Samarbetet mellan Telefonföreningen och Sonck fortsatte 

ända till 1940-talet. Ofta följde man i nya centralbyggnader 

samma principer som man använt i Tölö. 

Originalitet gav anseende 

Vid sekelskiftet (1800-1900) bytte Sock från en lättare 

art nouveau-stil mot tyngre och mer originella former. 

När Mikaelskyrkan i Åbo (1904) och Johanneskyrkan 

i Tammerfors (1907) blev färdiga uppnådde Sonck tack vare 

dessa en ställning som en av de ledande gestalterna inom 

finländsk arkitektur. Hans stenarkitektur blev känd 

också utomlands. 

Åren från början av 1900-talet till första världskriget 

blev kulmen av Soncks karriär. Då planerade han också Hypoteksföreningens 

hus på Esplanaden och Börshuset på Fabiansgatan 

i Helsingfors.

Enligt mångas bedömning är Börsen en av Soncks mest 

lyckade byggnader. Börshuset har en innergård med glastak, 

en `slottsgård´. Innergården kallades i ritningarna Vinterträdgården 

och till en början inreddes den med rikligt 

med grönväxter. 

Hypoteksföreningen (1908) och Börsen (1911) var betydelsefulla 

också på det sättet att Sonck använde sig av 

variationer på de utsmyckningar som fanns på dessas fasader 

ända till sina stora arbeten in på 1930-talet. 

Vid sidan av tunga stenbyggnader planerade Sonck också 

villor, företrädesvis för konstnärer. Den mest kända 

torde vara Villa Ainola, som blev färdig 1904. 

Nästa decennium planerade Sonck Villa Baumgartner, 

Villa Billnäs och Gullranda. 

Sonck började planera Villa Baumgartner 1911 och den 

blev färdigt två år senare. Det var ett strålande enfamiljshus 

i Brunnsparken, ursprungligen hette det Villa Stockmann. 

Tyvärr rev Brittiska ambassaden huset över en natt 

1972. 

God anda 

på Soncks byrå 

Man byggde snabbt i början av 1910-talet. Det ekonomiska 

uppsvinget hade hållit i sig från 1890-talet och man 

trodde detta skulle fortsätta i det oändliga. 

Framförallt i Helsingfors investerade man stort. 

”Sonck var då i fyrtioårsåldern och kände alla ledande affärsmän 

i sin generation. Alla satt på Börsklubben”, berättar 

Konstindustriella högskolans biträdande rektor, 

Pekka Korvenmaa, som följt Soncks karriär. 

Tack vare att Sonck huvudsakligen arbetade i Helsingfors, 

fick hans kända byrå hela tiden in flera beställningar. 

Versamhetsfältet breddades från kyrkor och bostadshus 

till bl.a. sjukhus och affärspalats. 

När arbetsmängden ökade anställde Sonck fler assistenter. 

När det var som bäst - på 1910-talet - arbetade 

det 5-6 assistenter på hans arkitektbyrå. Deras antal växlade 

med mängden uppdrag på byrån. 

Vid samma tid befästes praxisen att Sonck gav sin kontorschef 

stora fullmakter att sköta löpande ärenden. 

Han ritade själv de viktigaste delarna utgående från 

ett otal skisser. 

Arkitekten Wivi som någongång ritat för Sonck berättar 

att han aldrig sett att Sonck skulle ha använt linjal. 

Ritarna fick ändra hans skisser från små lappar till de rätta 

proportionerna, och rita rent dem. 

Soncks ritningar - speciellt de senare - har inte alltid 

något annat egenhändigt utfört än signaturen. 

I sin byrå övervakade Sonck hur arbetena framskred, gav 

råd och korrigerade assistenternas arbeten. Han var ändå 

inte mästrande utan diskuterade gärna olika alternativ. 

Sonck skapade en inspirerande och fri atmosfär på sin 

stora byrå. Han var en god förebild, hans arbetskapacitet 

var enorm. 

Arkitekt Lars Sonck planerade flera telefoncentralen i Helsingfors. 

Särskilt i början var samarbetet kamratligt på byrån. 

På somrarna arbetade man tillsammans på Lasses Villa i 

Finström på Åland. 

Sonck slet också 

under krigsåren 

Trots att första världskriget härjade i Europa (1914-1918) 

fortsatte Sonck att arbeta. Också planerna på de fastigheter 

som var halvfärdiga kunde slutföras. 

Under krigsåren blev t.ex. telefoncentralstationerna i 

Tölö och Berghäll (Sörnäs) färdiga, och också Alfred Kordelins 

Villa Gullranda. Villan blev färdig 1916 och Kordelin 

mördades 1917. 

Den ensamstående Kordelin testamenterade sina väldiga 

tillgångar till allmännyttiga ändamål och till en 

stiftelse han grundat. På så sätt tillföll Gullranda Finska 

staten. Numera är den känd som presidentens officiella 

sommarbostad. 

År 1917 blev Villa Billnäs i Pojo och Brändö strandhotell 

samt hotellen på Brändö och i Norrkulla färdiga. 

En del av Soncks arbeten förblev på planeringsstadiet. 

De mera betydelsefulla av dessa var Borgå nya kyrka, Esplanadkapellets 

restaurang i Helsingfors samt utvidgningen 

och ändringen av stadsplanen för Mariehamns stad. 

I början av 1920-talet upplevde byggandet igen en uppgång. 

Sonck hängde med i det ekonomiska uppsvinget och 

hans egendom växte. 

13

Rakes hus 

– en tidig förebild till telefoncentralerna 

Den andra stora tegelbyggnaden Sonck planerade 

under tidigt 1910-tal, var Centraltryckeriets 

byggnad (sedermera känt som Rake Ab:s 

hus) i hörnet av Skillnaden och Bulevarden. Det 

stod färdigt 1913. 

Före det hade Sonck planerat en lagerbyggnad 

i hamnen på Skatudden i Helsingfors. Den 

första delen blev färdig 1913 och den andra 

1928. 

Centraltryckeriets hus byggdes ihop med 

tryckeriets äldre del, som vette mot Skillnaden, 

den del som hade planerats av F. A. Sjöström 

och blivit färdig 1883, så att dessa tillsammans 

utgjorde en helhet. Till den nya delen kom trycksalar, 

till bottenvåningen affärer och till andra 

våningen i gaveln en restaurang, och till de 

andra delarna i huvudsak bostäder. 

Sonck hade den gamla delen som utgångspunkt 

när han planerade den nya. Det är en 

lösning som går igen både i fasadmaterialet och 

den enhetliga taklisten som går över hela fasaden. 

De mest vitt skilda planer såg dagens ljus på Soncks 

arbetsbord. Vid sidan av fina villor fanns där otaliga 

bostads- och affärsfastigheter, samt karaktärsbyggnader på 

landsbygden. 

Sonck tyckte om att arbeta. 

Han blev också allt mera känd. Sin första betydande 

utmärkelse fick Lars Sonck så tidigt som 1921, när han 

blev utnämnd till professor. Vid utnämningstillfället karakteriserade 

professor J. S. Sirén honom såhär: ”Sonck 

är den kärnfulla dramatikern i finsk byggnadskonst, den 

gråa granitens och den tjärade stockens ojämförlige mästare.” 

Depressionen 

drev i konkurs 

Börskraschen i New York år 1929 kom att bli också Soncks 

fall. 

”På Fabriksgatan finns en trekantig park, där det står ett 

hus i rödtegel. Sonck var med om att `grynda´ det. Sen kom 

14 

Burspråken på Rake ab:s hus påminner om Tölö telefoncentrals byggnad. 

den ekonomiska depressionen och företaget gick i konkurs”, 

berättar Korvenmaa. 

”Sonck var ingen affärsman eller ekonomiskt geni. När 

fiffiga bankdirektörer lämnade gemensamma projekt, lämnades 

Sonck att betala. Han blev tvungen att sälja största 

delen av sin egendom.” 

”Sonck hade ett kontor och en liten bostad på Unionsgatan, 

där Glogalleriet nu finns. Han hade också ett 

hus på Brändö, en villa - ritad av egen hand och så hade 

han en jättelik stockvilla ritad på 1910-talet på Porkala 

udd. Sovjetmedborgare rev den och tog den med sig, gud 

vet vart. Han hade också en villa på Åland och en stor bostad 

på Nylandsgatan i Helsingfors.” 

”Nästan allt detta gick förlorat när han gjorde personlig 

konkurs 1930. Han fick behålla bara en liten stadslägenhet 

i Helsingfors och villan på Åland”, beklagar Korvenmaa. 

Efter konkursen var Soncks karriär i praktiken förbi. 

”Man ska komma ihåg att när 1930-talets depression 

var över någongång 1934-35, var Sonck redan en gam-

Fasaderna är i mörkt tegel som bränts i Helsingborg, 

de breda fogarna är gjorda i rödfärgat 

murbruk. På det här sättet har man fått en 

enhetlig yta. 

På gaveln mot Skillnaden finns Hypoteksföreningens 

bekanta pelare. Den långa fasaden 

mot Bulevarden delas in på samma sätt som 

på Börshuset, av två utsprång med pilastrar 

emellan. Byggnaden blir en naturlig fortsättning 

på den gamla fasaden utan att hörnet betonas 

alltför mycket. 

Den mycket enkla bottenvåningen och den 

festliga övre delen står i konflikt med varandra. 

Man skulle kunna tro att gavelns pelare rymde 

en festvåning bakom sig och inte bostäder. 

Byggnaden har förlorat sin ursprungliga karaktär 

när Väinö Vähäkallio byggde en våning 

till på det 1932 och gavelns restaurangbalkonger 

kom bakom reklamskyltar. 

Två av de centralstationer som Helsingfors 

Telefonförening fick färdiga 1915, Tölö och Berghäll, 

är också byggda i mörkt tegel från Helsingborg. 

Enhetligheten och fasadens utseende 

är de samma som de lösningar som använts 

i Centraltryckeriet. 

Tölö station med sin rektangulära form och 

sitt flacka tak är typisk för de byggnader Sonck 

mal man, 65 år. Under depressionen hade stilklimatet 

ändrats totalt. Den vita funkisen gjorde sin entré, och 

Sonck tillägnade sig inte den. Vid samma tid kom alvaraaltona 

m.fl.” 

”Men Sonck gjorde nog kalkyler för tidigare bekanta 

kunder. Han planerade också kapell och sommarstugor för 

sina åländska vänner… småskaliga arbeten”, räknar Korvenmaa 

upp. 

På Åland fick Sonck dock också några större arbeten 

på 30-talet. I Mariehamn uppförde man ett kapell, ett 

sjöfartsinstitut, affärs- och bostadskomplexet Wiklund och 

störst av alla, stadshuset 1939. 

Andra världskriget kringskar kraftigt byggverksamheten. 

De flesta planer Sonck gjorde upp i början av 1940talet 

blev oförverkligade. Några fullföljdes av andra arkitekter, 

som använde sig av Soncks skisser. Exempel på 

detta är kyrkan i Nuijamaa och Mariehamns sjöfartsmuseum. 

Efter kriget avslutade Sonck sin verksamhet som aktiv 

arkitekt. 

Lars Sonck använde fönsterornament också på Rakes hus. 

ritade under mitten av 1910-talet. 

På samma sätt som huvudbyggnaden på Högbergsgatan 

illustreras byggnadens uppgift av 

ornamentiken (en gammal telefonapparat). 

När man städslade Sonck som arkitekt 1914 

eftersträvade byggherren ett gemensamt formspråk 

för de båda stationerna. 

Soncks första arbete, tävlingsbidraget till Mikaelskyrkan 

i Åbo, blev klart 1893. Sitt sista arbete gjorde han, 

vill jag minnas, 1945. Det var Uuno Klamis sommarvilla 

i Vederlax. - Femtio arbetsår hann han med”, räknar Korvenmaa. 

Hårda prövningar 

Sonck planerade Telefonföreningens stationer 

ända fram till 1940-talet och de följde ofta 

samma principer som man använt i Tölö. 

Berghälls (Sörnäs) centralstation på Karlsgatan 

11 påminner mycket om Tölö telefoncentral, 

men fönstren på fasaden står mera 

ut. Huset har senare fått två våningar till. 

”På äldre dagar blev Sonck tvungen att ligga ganska länge 

på Eira sjukhus. Han hade själv ritat det och önskade att 

han hade gjort en mera ändamålsenlig byggnad. Där var 

ganska trångt”, berättar Korvenmaa. 

Somrarna ville Sonck ändå tillbringa på Lasses villa på 

Åland, även om han var sjuk. 

1953 drabbades han av en sjukdomsattack, som gav 

honom bestående skador. Han låg tre år förlamad till sängs. 

”Kanske det tillstötte någon komplikation. Han dog 

86 år gammal i Helsingfors.” 

Lars Sonck dog den 14 mars 1956 i Helsingfors och 

där välsignades han den 22 samma månad. 

15

Den stora arkitekten som varit Åland trogen hela sitt liv, 

fick sin aska nedlagd i hembyn Finströms jord följande 

sommar, den 10 augusti. På graven har man rest en stor 

natursten, utförd i granit som mästaren själv valt ut för 

den här platsen. 

En charmerande gentleman 

och glad vän 

För senare generationer lever bilden av Lars Sonck kvar 

som en god människa. 

Enligt hans samtida var Lars Sonck en varm person som 

förstod sig på livet. Han spred en solig och trivsam atmosfär 

omkring sig. Han hade många vänner. 

Hans kurskamrater från studietiden minns honom som 

en hjälpsam och glad kamrat. 

Sonck hade en naturlig charm och han bemötte svagare 

ridderligt. Inget under, att alla damer som omgav honom 

beundrade och älskade honom. 

När hans goda vän Guss Mattsson en gång skickade 

en hälsning med postkort, dök ett tillägg skrivet med liten 

stil upp i marginalen: ”Tusen pussar från postfröken.” 

”Sonck fick alltid infall. Han var något av en skälmaktig… 

kanske för att han inte hade någon fru som såg efter 

honom”, funderar Pekka Korvenmaa som bekantat 

sig med Sonck via forskningen. 

”Sonck levde ett långt och rikt liv. Han var en omtyckt 

sällskapsmänniska, en vital och stark person som njöt av 

gott sällskap, mat och dryck. Han var godhjärtad och gränslöst 

generös och hjälpte släktingar i nöd. Han var en mycket 

omtyckt person. Han hade en fosterdotter och han hade 

velat gifta sig med flickans mamma, men det blev inget 

av den saken”, summerar Korvenmaa. 

Till utseendet var Sonck rätt kraftig och stor. Den mörka 

hudfärgen, det svarta håret och de livliga bruna ögonen 

gjorde att han såg rätt exotisk ut. 

Sonck älskade friheten. Han trivdes i gångkläder, speciellt 

sin arbetsrock, med en halmhatt typ Maurice Chevalier 

på huvudet. 

Stärkkrage, manschetter och noggrannt utvalda slipsar 

bar Sonck bara då han var absolut tvungen, vid festli- 

16 

ga tillfällen och när han rörde sig på stan. 

Eftersom Sonck förblev ungkarl var han stamgäst på några 

restauranger. Frukosttid kunde man träffa honom t.ex. 

på Kämp. 

”Men inte var han någon `suput´, fast han drack mycket. 

På den tiden - ända till sextiotalet, satt alla på Kapellet, 

Kämp och Börsklubben. Här fick man höra skvaller 

och här gjorde man affärer. På Börsklubben satt de mer 

förmögna affärsmännen. Det var ett bra ställe att fördriva 

tiden på, försvarar Korvenmaa. 

Om somrarna hade arkitekterna ett eget bord på Esplanadkapellet. 

Som samtalspartner kunde man få en konstnär, 

t.ex. Väinö Blomstedt, Akseli Gallen-Kallela eller 

”Bucklan” Ehrström. Guss Mattson, en mångsidigt 

begåvad personlighet som var både vetenskapsman och 

journalist anslöt sig också till sällskapet. Hans flyhänta 

penna kunde ibland hjälpa Sonck när denne skulle presentera 

sina nya idéer eller ta ställning till tidens frågor 

- Sonck var inte så bra på att skriva själv. 

Arkitektens egentliga arbetsort var Helsingfors. Det 

kontor han hade längst fanns i Privatbankens hus, andra 

våningen på Unionsgatan 28 B. 

Sonck bodde i våningen ovanför i en liten, anspråkslös 

ungkarlslägenhet. Där fanns ändå alltid plats för vänner 

på småtimmarna när restaurangerna stängde och stämningen 

krävde fortsatt umgänge. 

Om somrarna arbetade Sonck vanligtvis i Ritsalen i Lasses 

villa på Åland. 

Trots att Sonck tyckte mycket om att umgås och var 

gladlynt, lite skälmaktig, förhöll han sig seriöst till sitt arbete. 

Han trivdes speciellt väl när han ensam, i lugn och ro, 

fick utveckla sina skisser. Tobak och kaffe höll tankarna i 

gång och det var knappast ovanligt att det stod ett glas 

på hans bord. 

Naturen med dess många skiftningar och fenomen stod 

Sonck nära. Han kunde sitta ute i augustiskymningen långa 

stunder och fundera över stjärnhimlen och människans 

litenhet i världsalltet. 

”Man bör vara ödmjuk inför livet.”

Lars Sonck planerade ornament med telefonmotiv för fasaden till Tölö central. 

CENTRALBYGGNADEN I TÖLÖ 

BLEV FÄRDIG 1915 

Enligt historikerna byggde man rätt mycket trähus i 

Helsingfors ännu åren 1914-1915. Tölö central byggdes 

ändå av betong, stål och tegel. Det var meningen att 

den skulle hålla länge. 

Lars Sonck stod för arkitektplaneringen av den stabila 

telefoncentralen. 

Fasadritningarna godkändes i juni 1914 och de andra 

viktigaste ritningarna i september 1914. 

Grunden för Runebergsgatan 43, det som skulle bli Tölö 

telefoncentral, gjöts i betong. 

Byggnadsritningarna var färdiga den 16.5.1914. 

Det råder en intressant arkitektonisk konflikt mellan fasaden 

och de inre utrymmena i centralbyggnaderna i Tölö 

och Berghäll (senare Sörnäs). Den är inte avsiktlig, som den 

är i Soncks nyrenässansfabriker eller Högbergsgatans telefoncentral, 

utan den beror på ändringar man gjort av 

praktiska skäl. 

Båda byggnaderna planerades och byggdes ursprungligen 

för att fungera som manuell central. 

Man gjorde höga fönster på fasaderna, på samma sätt som 

på Högbergsgatans centrals vind, så att växeltelefonisterna 

skulle ha tillräckligt ljust. Till byggnaden i Tölö 

kom det aldrig en manuell central. 

Det ursprungliga 

huset var smalt 

Så vitt man vet finns det inga foton från byggnadsskedet. 

Utgående från byggnadsbilder i arkitekttidningar från 

början av århundradet kan man dra slutsatsen att när byggnader 

på den tiden fick tegelfasad, var bygget omgivet 

av byggnadsställningar ända tills det var nästan klart. 

När ställningarna togs bort, var huset praktiskt taget färdigt. 

17

Burspråk i lite olika utformning finns ofta i byggnader som Lars 

Sonck planerat. 

Byggnadsarbetena gick undan och de nya fastigheterna 

blev färdiga både på Runebergsgatan 43 och på Karlsgatan 

11 i Berghäll (sedermera Sörnäs central) under sensommaren 

1915. 

I själva verket avslutades först nu det första byggnadsskedet 

av telefoncentralbyggnaden. 

Huset kom att utvidgas i två omgångar under de följande 

25 åren. 

Ursprungligen var huset rätt smalt. Dess beräknade byggyta 

var 6856,375 kvadrat. Huvudingången var i mitten 

av den smala gaveln mot Runebergsgatan, lite till vänster 

om om den nuvarande ytterdörren mot Runebergsgatan. 

Det runda trapphuset som fanns delvis utanför fasaden 

mot Oksanengatan, gjorde en halvcirkelformad utbuktning 

mot den annars raka byggnaden. När flygeln mot Oksanengatan 

byggdes till i slutet av 1920-talet, blev det här 

trapphuset på insidan av nybygget. 

Redan tidigare på 20-talet - när man hade installerat 

en automatcentral i Tölö - fick byggnaden en våning till, 

när det öppna utrymmet bakom de höga fönstren dela- 

18 

Gavelfasaderna mot Runebergsgatan och Oksanengatan. 

(Helsingfors byggnadstillsynsverks arkiv) 

Bild från gårdssidan år 1914. 


des upp i två våningar med avbalkningar i trä. Skisserna 

till de här ändringsarbetena är daterade den 2.7.1923. 

(En motsvarande mellanvåning byggdes också på Karlsgatan 

11 i Sörnäs, när fastigheten 1928 började användas 

som telefoncentral.) 

I huset i Tölö var alla golv ursprungligen i betong och 

också det här - trägolvet till den nya fjärde våningen i 

höjden +20,52 m - skulle våren 1964 bli ett betonggolv. 

Exportförbud 

fördröjde nyanskaffningar 

De erbjudanden om apparatur man fått från Aktiebolaget 

L. M. Ericsson & Co behandlades av Telefonföreningens 

styrelse sommaren 1915. Denna tillverkare utsågs 

också till leverantör av centralapparaturen för Tölö telefoncentral. 

I juni 1916 beslöt man beställa ett halvautomatiskt 

centralbatteri eller CB-central för 87 550 kr. Före 

det inträffade något som på ett avgörande sätt kom att 

påverka de fortsatta händelserna. Den 28 juni 1914 avfyrade 

Gavrilo Principal de berömda skotten i Saraje-

I Lars Soncks ursprungliga planer fanns en hög mittsal i telefoncentralen. 

I det utbuktande trapphuset mot Oksanengatan fanns en ingång från gården. (Arkitekturmuseet) 

Trapphusets utbuktning syns tydligt i bottenritningarna 

för det första byggnadsskedet. 


vo, de som dödade Österrike-Ungerns ärkehertige Franz 

Ferdinand och hans hustru, hertiginnan Sophie. Första 

världskriget bröt ut. 

Kriget kom att påverka mycket. Det ledde också till ändringar 

i hur man kunde sköta Tölö centralprojekt eftersom 

de svenska myndigheterna förbjöd utförsel av krigsmateriel 

till krigförande länder, och telefoner klassades 

som sådant. Här var storfurstendömet Finland inget undantag. 

Den beställda cenralen fick vänta på bättre tider 

i Stockholm. 

Att hämta en telefoncentral från Tysland var naturligtvis 

uteslutet vid den tiden. En ytterligare komplikation 

var, att det inte bara rådde exportförbud i de skandinaviska 

länderna, genomförsel av varor var dessutom förbjudet. 

De kablar som Telefonföreningen beställt från England 

fick inte tas till Finland genom Skandinavien 1917. Den 

engelska fabriken framlade ett förslag att man skulle skicka 

kablarna till Archangelsk, men det gick Telefonföreningen 

19

Helsingfors jägarbrigad har kanonövning i Tölö år 1918. (Helsigfors stadsmuseum) 

inte med på. Även om kablarna skulle ha skeppats med 

engelskt fartyg till Archangelsk fanns det inga garantier 

att man år 1917 skulle ha fått dem vidare från Archangelsk 

till Helsingfors. 

Skyddskårsutbildning 

i Tölö central 

När Finland fått sin självständighet den 6.12.1917 stabiliserades 

förhållandena inte genast. När de röda under 

inbördeskriget 1918 invaderade Helsingfors försvårades 

verksamheten vid Telefonföreningen. Röda gardet stängde 

bland annat en del av abonnemangen. Trots detta kunde 

telefontrafiken fås att fungera på något sätt med nedsatt 

personalstyrka. Skyddskåren tog den 12.4.1918 över 

centralstationen på Högbergsgatan och efter detta fick man 

också de avstängda telefonförbindelserna att fungera. När 

de nyuppförda centralbyggnaderna i Tölö och Sörnäs inte 

genast kunde tas i bruk som telefoncentraler efter fredsslutet, 

hyrde man ut dem som skolor, lager, till skyddskåren 

och delvis också som bostäder. 

20 

Bl.a. Suomen Kuvalehti skrev om de tillfälliga arrangemangen 

vid Tölö telefoncentralbyggnad i sitt nummer 

39, som kom ut den 27.9.1919. Rubriken löd `Helsingfors 

skyddskårsutbildning´, och texten lyder såhär: 

”Man har ordnat korta kurser i flera skyddskårsdistrikt 

för att kunna upprätthålla underofficerskåren och träna vår 

skyddskår. I samma syfte har man i Helsingfors, som utgör 

ett eget skyddskårsdistrikt, grundat en skyddskårsskola. 

För detta ändamål har Helsingfors Telefonförening 

upplåtit sin praktfulla byggnad vid Runebergsgatan 

43. 

Där kan kursdeltagarna bo, precis som soldaterna i sina 

kaserner. I övre våningen har man ställt i ordning två 

snygga, rymliga sovrum, med sängar, tvättställ och klädskåp. 

Matsalen är öppen och trivsam. I samma våning finns 

en läsesal, rök- och sällskapsrum. Allt är enkelt, men hemtrevligt. 

Helsingfors skyddskårs distriktchef, major Unto Sarlin 

leder skolan, löjtnant Villa och fänrik Vuolio är lärare. 

Undervisningen hålls så att man har för ögonen att kurs-

deltagarna ska bekanta sig med det regelbundna, enkla 

soldatlivet. Övningar och föreläsningar avlöser varandra 

med uppehåll för de nödvändiga mat- och vilopauserna. 

Dessutom fäster man tillräcklig uppmärksamhet vid rekreation. 

Kurserna räcker en vecka. Man har 50 elever åt gången.” 

Skolans verksamhet i Tölö blev kortvarig. År 1921 hade 

skyddskåren flyttat bort från telefoncentralen. 

Man beslöt att grunda en 

automatisk telefoncentral i Tölö 

Första världskriget slutade med Freden i Versailles i juni 

1919 och efter det granskade man centralprojektet på nytt. 

Klokt nog valde man att lämna mellanskedet med halvautomatisk 

central emellan. Beslutet att övergå till helautomatisk 

central med en gång visade sig vara framgångsrikt. 

Man började allvarligt sondera möjligheterna att byta 

till en helautomatisk central så tidigt som i maj 1919. 

På Telefonföreningen hade man blivit uppmuntrad av 

testerfarenheter från bl.a. Tyskland och USA, där man prövat 

på helautomatiska centraler. 

I Centraleuropa hade man hunnit installera några helautomatiska 

centraler redan före första världskriget. I 

Frankrike hade man år 1913 installerat den första helautomatiska 

centralen i Nizza. Samma år togs tekniken i bruk 

i England. Men Europas största städer - London, Paris 

och Berlin - fick sina automatcentraler först efter 1920. 

Man beslöt utreda centralprojektet med hjälp av utländska 

sakkunniga. Chefsingenjören P. V. Christensen 

kom därför från Köpenhamn till Helsingfors sommaren 

1919. Samma år på hösten gav han ett utlåtande där han 

förespråkade en övergång till helautomatik. 

Föreningens egna ingenjörer, bland dem John Rosberg 

hade kommit till samma resultat. Dennes fördomsfria 

inställning bidrog starkt till att föreningens ledning bestämde 

sig för att ta steget in i automatcentralens tidevarv. 

Man drog tillbaka beställningarna av den ålderdomliga 

centralapparaturen från L. M. Ericsson. Ett avtal gjordes 

upp med Ericsson enligt vilket tillverkaren köper 

tillbaka apparaturen till ett sådant pris att det blir en vinst 

på 36 000 kronor åt Telefonföreningen. Att man fick till 

stånd ett sådant avtal berodde på att det fanns en stor efterfrågan 

på telefoncentraler efter världskriget. 

Senare sålde L. M. Ericsson den centralapparatur som var 

ämnad till Tölö, till Uleåborg. 

Man fick en tysk central 

till facilt pris 

Eftersom Telefonföreningen hade hört gott om apparatur 

från det amerikanska Western Electric & Co, befullmäktigade 

man den dåvarande VD:n att ta reda på, på 

hurudana villkor bolaget skulle sälja en automatcentral. 

Men sedan ställdes man inför en ny fråga: skulle man 

ta apparaturen från Western Electric eller från det tyska 

Siemens & Halske AG, som förstod hur viktigt det var 

att bli insläppt på den finska telefonmarknaden? Helsingfors 

var en förebild för andra städer i Finland och tyskarna 

hade dittills stått utanför marknaden i Finland. 

Mot slutet av år 1919 fick Siemens allt större fotfäste i 

Helsingfors och man började luta mot att anlita det bolaget. 

Andan i politiken var allmänt tyskvänlig och till 

saken bidrog också andra faktorer. Då ett nytt bolag, Elektriska 

Aktiebolaget Siemens-Schuckert hade grundats våren 

1919 i Finland blev det lättare att marknadsföra Siemens 

apparater här. Telefonföreningens ledning vände också 

alltmer sin blick mot Tyskland. Detta gällde, förutom 

von Schantz som nyligen blivit styrelseordförande, också 

föreningens stationsavdelnings biträdande ingenjör 

John Rosberg, som i december 1919 efterträdde Georg 

Bergh på posten som avdelningschef. Bergh övergick till 

L. M. Ericssons dotterbolag i Finland. 

I oktober 1919 sändes John Rosberg till München och 

Berlin för att bekanta sig med Siemens & Halskes automatcentraler. 

På hemvägen åkte han via Landskrona där 

man hade en central som Western Electric & Co satt upp. 

I sitt utlåtande förordade Rosberg Siemens. Bolaget 

gav genom förmedlan av sitt ovannämnda dotterbolag 

en offert på en 2 000 nummers apparatur. 

Slutligen bad man om offert för automatcentralen i Tölö 

från två tillverkare: Western Electric & Co och Siemens 

& Halske AG. Det blev den senare som fick beställningen. 

Telefonföreningen fattade beslutet om beställningen den 

27.12.1919. Det slutgiltiga avtalet tecknades under den 

22.3.1920. Det omfattade en leverans på 2 000 anslutningar. 

Det kaos som rådde i Tyskland och den tyska markens 

låga värde gjorde affären extra förmånlig för föreningen. 

Western Electrics sista bud var 92 833 dåvarande dollar. 

Siemens bud var 1 494 028,30 tyska mark, d.v.s. 713 

595,10 dåvarande finska mark. Vid den tiden började 

den tyska marken vackla, så leverantören tog gärna emot 

betalningen i landets valuta. 

Telefonföreningens 50-årshistorik från år 1932 sammanfattade 

situationen såhär: 

”Genom att utnyttja förhållandena på valutamarknaden 

blev stationen i Tölö så förmånlig, att man inte hade kunnat 

drömma om ett sådant pris. De summor man på detta 

sätt sparat in, kunde sedan användas för fler beställningar, 

utan att man behövde fundera på finansieringen.” 

Senare tog Telefonföreningen ett lån från Suomi-Yhtiö 

på fyra miljoner mark, för att finansiera installationsarbetena 

på Tölö telefoncentral och för att utvidga centralstationen 

på Högbergsgatan. 

21

DEN NYASTE TEKNIKEN: 

EN AUTOMATISK CENTRAL 

För att sköta en automatisk telefoncentral behövde man 

inte längre telefonister, utan samtalen förmedlades med 

hjälp av elektromagnetiska reläer via s.k. väljare. Utomlands 

hade man använt apparaturen såpass länge att man 

hunnit få positiv erfarenhet av den. 

Telefonister förpassas 

till historiens dunkel 

Suomen Kuvalehti gav sina läsare förhandskunskap om teknikens 

utveckling i nummer 6, som utkom i februari 1920: 

22 

TELEFONFRÖKNARNA FÖRSVINNER 

En banbrytande uppfinning, som Helsingfors snart får ta del av. 

”Vi människor begår ofta det fatala misstaget, att när 

vi hör om en stor uppfinning, tror vi att det sista ordet 

sagts på detta område. Och oftast får vi sedan snart erfara 

att det vi trodde var omöjligt att överträffa inte är så speciellt 

när man jämför med de nyaste vinningarna. 

När Morse i början av det nittonde seklet uppfann den 

elektromagnetiska telegrafen, trodde många säkert att man 

inte skulle kunna få något märkligare till stånd med hjälp 

av elektriciteten. Ändå dröjde det inte mer ett par årtionden 

innan Marconi presenterade den trådlösa telegrafen. 

På samma sätt tyckte man när Bell kring år 1870 satte 

ihop den första telefonen, att hans uppfinning var alldeles 

enastående. Ändå har telefonen under årens lopp 

utvecklats så, att de med de senaste uppfinningarna utrustade 

telefonerna är verkliga underverk, som man tidigare 

inte ens kunnat drömma om. 

Här i Finland togs de första telefonerna i bruk i juni 1882 

och samma år hade man redan ungefär 140 telefoner i 

användning i Helsingfors. 

Senare har de ökat i antal så att de nu kan räknas i tiotals 

tusen. Själva telefonen ändrades inte mycket från 1882 

till något år före krigsutbrottet, när ett nytt signalsystem 

togs i bruk och den gamla veven försvann från telefonerna. 

Men nu har man tänkt ta i bruk en alldeles ny uppfinning 

i vår huvudstad, som kommer att göra telefonerandet 

mycket enklare än vad det tidigare varit, nämligen 

en automatisk telefoncentral. Sådana här centraler är redan 

rätt mycket i bruk i de stora civiliserade länderna Tyskland, 

England och Amerika, och på endel ställen i vårt 

grannland Sverige. 

I Helsingfors kommer den automatiska centralen till 

en början att byggas i stadsdelen Tölö och det kommer 

säkert att dröja åtminstone tio år innan alla samtal i Helsingfors 

med omnejd kan gå via den automatiska centralen.” 

Bruksanvisningar för 

de nya telefonerna 

Tidningen fortsatte beskrivningen av den automatiska centralen 

och de nya telefonerna: 

”I själva verket är det missvisande att tala om nya telefoner, 

för de gamla telefonerna kommer att hållas i bruk. 

Man bygger bara in en 10-siffrig skiva, som påminner 

om en klocktavla och med hjälp av den kan telefonens ägare 

nå vilket nummer som helst. 

Kopplandet är enkelt. Om man t.ex. vill tala med nr 

124, ska man sätta fingret i nummer ett och snurra skivan 

så långt det går åt höger. Sedan tar man bort fingret 

och då snurrar skivan tillbaka av sig själv. Man gör sedan 

på samma sätt med siffrorna 2 och 4 och när man sedan 

tar luren i handen börjar klockan hos nr 124 genast 

ringa och tystnar inte förrän någon svarar där, eller den 

som telefonerat lägger på. För att ringandet inte ska störa 

alltför mycket, ringer klockan inte oavbrutet utan med 

korta intervaller, så att den ringer t.ex. i en sekund och 

är tyst en sekund, tills den börjar ringa igen. Om det är 

upptaget hos nr 124 kan den som telefonerar genast höra 

ett surrande ljud i sin lur. 

Hur den här automatiska kopplingen sker, är omöjligt 

att kortfattat förklara. Man kan bara kort nämna att det 

för varje av stadens telefoner finns en liten knapp, en s.k. 

sökare, som förmedlar samtalen. 

Nya uppfinningar inom elektroniken tas i bruk i de 

automatiska centralerna. Det är t.ex. nästan otänkbart 

att man inte genast skulle märka om någon linje slutar 

fungera. Det finns nämligen lampor i många olika färger 

som genast meddelar var och hurdant fel det är fråga 

om. En vakt vakar dag och natt över centralen och håller 

ett öga på signallamporna. 

Som redan nämndes kommer den första automatiska centralen 

att byggas i Tölö. Apparaturen har redan beställts 

från den stora affären Siemens & Halske i Berlin och den 

kan bli färdig om ett år. Men det kommer ännu att dröja 

länge innan de gamla centralerna tas ur bruk, åtminstone 

tio år. Under den här tiden kommer det att finnas s.k.

Mekaniker Willy Gotthardt med sin hustru (Bild: Telefonmuseet / Erkki Lahtinen) 

halvautomatiska centraler, som en av våra bilder visar. Dessa 

behövs då en telefon av äldre modell vill ringa upp en 

ny. 

Nu har vi alltså kommit till den tid då man inte längre 

behöver gräla med telefonfröknarna, utan man utan 

besvär kan ringa upp vem som helst. Det är märkligt hur 

snabbt telefonen har utvecklats. Hur stor skillnad är det 

inte mellan Bells ursprungliga maskin och nutidens moderna 

telefoner och automatiska centraler. Ändå har denna 

utveckling inte tagit mer än 50 år. 

Hurudana telefoner kommer vi att ha när ännu ett halvsekel 

förflutit?” 

Bruksanvisningar för telefoner hade lämnats bort ur Helsingfors 

telefonkataloger år 1904. De kom tillbaka till 

katalogerna när automatcentralen installerats år 1922. 

Siemens levererade 

Strowger-centralen 

Installationssarbetena började under tyskarnas ledning i 

början av 1921 i centralhuset i Tölö. De första apparaturleveranserna 

anlände till Finland våren 1921. 

Man var tvungen att göra rätt omfattande reparationsarbeten 

och omändringar inne i byggnaden eftersom den 

var byggd för en manuell central. 

På grund av den efterkrigstida krisen i Tyskland var det 

inte möjligt att fullfölja centralleveransen precis så som 

man planerat. De sista anläggningarna kom först i början 

av 1922. Automatcentralen - som senare fick namnet Tölö 

1 - monterades i andra våningen på Runebergsgatan 43. 

Enligt Lars Soncks ursprungliga ritningar skulle 

korskopplingsrummet ha placerats på husets vind, men 

man bestämde sig för att sätta det i bottenvåningen. Den 

nuvarande centralens korskopplingsrum är delvis i samma 

utrymmen. Kabelkällaren, dit de underjordiska telefonlinjerna 

kommer placerades ännu längre ner i husets källare. 

Den arbetskraft man behövde för installationsarbetena 

rekryterades lokalt. Folk från föreningen deltog också, både 

i det egentliga monteringsskedet och när man testade 

apparaturen. På det sättet blev man bekant med hur centralen 

fungerade. 

Det automatcentralsystem Siemens & Halske levererade 

var av s.k. Strowger-typ eller som det också kallades 

lyftvridväljarcentral. 

I en sådan central vrids väljarna och stiger med hjälp av 

den impulsserie som kommer från telefonens väljarskiva. 

Väljarna hålls på plats så länge tills den som ringer upp lägger 

ner luren, då de återgår i viloläge. Sådana här system, 

i lite olika utvecklade versioner, skaffades till olika centraler 

i Helsingfors till år 1950. Strowger-centralen var utomordentligt 

långlivad, vilket visas av att Tölö central var i 

bruk i 63 år. Den togs ur bruk först 1985 då man bytte 

till digitalteknik. 

23

Ingenjör Bruno Ahlstedt i Tölö. 

(Bild: Telefonmuseet / Erkki Lahtinen) 

Å andra sidan krävde centralen regelbunden service. Väljarna 

och reläerna skulle rengöras, justeras och ibland också 

bytas. 

I automatcentralens leverans ingick ett skilt rum för reservdelar 

och ett verktygsskåp. Centralen måste vara bemannad 

hela tiden. En egen driftsingenjör, arbetsledare och 

några montörer svarade för att man genast kunde skrida till 

åtgärder när någon alarmlampa tändes eller man lade märke 

till någon störning. 

Sakkunniga från olika länder 

deltar i installationsarbetet 

År 1921 när man höll på med installationsarbetena i automatcentralen, 

började den 20-åriga nybakade ingenjören 

Bruno Ahlstedt arbeta vid Tölö telefoncentral. 

Senare avancerade Ahlstedt till byråchef vid Helsingfors 

Telefonförening och fortsatte utvecklingsarbetet inom 

telefontekniken ännu efter att han gått i pension. Ahlstedt 

levde nästan i hundra år och år 1999, när han var 97 gav 

24 

han en videoinspelad intervju där han berättar om sin första 

tid i branschen. 

”Redan som ganska ung var jag intresserad av elektricitet, 

spelanläggningar och telefoner. I min barndom i Kronohagen 

hade vi en telefon - en stor apparat där batterier 

matade in ström i mikrofonen”, berättar Ahlstedt i intervjun. 

Bruno Ahlstedt blev färdig ingenjör vid Tekniska Läroverket 

1921. Sin första och sista anställning fick han genom 

kontakter: Ahlstedts mamma kände Telefonföreningens 

dåvarande VD Fredrik Rosbergs fru. 

”Byggnadsarbetena var i full gång, så det föll sig naturligt 

att städsla en ung man till Tölöcentralen. Den 

var inte bara Helsingfors utan också Finlands första offentliga 

automatcentral.” 

I själva verket var den den första offentliga automatcentralen 

i hela Norden. Pappersfabrikören Gustaf A. Serlachius 

hade lite tidigare installerat en liten privat automatcentral 

vid sin fabrik, men den hade inga abonnenter. 

När Ahlstedt började sitt arbete i Tölö, hade en del av 

installationsarbetena redan gjorts. 

”Jag minns att förväljarna redan fanns på plats, men 

automatförbindelsens sista del, linjeväljarna (OFLW = 

Orts- und Fernleitungswähler) saknades ännu. Man hade 

lämnat ett hål för dem, linjeväljarna kom senare. Vi 

undrade om måtten för hålen var de riktiga, om väljarna 

skulle rymmas - men de passade.” 

Installationsarbetena vid Tölö automattelefoncentral 

leddes vid sidan av Ahlstedt, av mekaniker Willy Gotthardt 

(Helsingfors Telefonförening), kabelarbetsledaren 

(Kabelmeister) Karl Waga (Siemens), monteringschef 

(Montageleiter) Herman Piechocki (Siemens) samt väljargranskare 

(Wählerkontrollierer) Karl Werlitz (Siemens). 

”Arbetsledare Willy Gotthardt var den äldste mekanikern. 

Ingenjör Sundell fanns då vid Tölö central som praktikant, 

men hade då ännu inte fått sin examen”, minns 

Ahlstedt. 

”Alla de här väljarna och den övriga apparaturen hade 

förstås tillverkats på Siemens - i Berlins gamla förstad 

Siemensstadt - och monteringsarbetet var att lägga ut 

kabel. Som sakkunnig på det området kom Karl Waga från 

Berlin.” 

Telefoncentralen tas i bruk 

i början av juli 1922 

Den första juli 1922 hade man kommit så långt med monteringsarbetena 

i Tölö att man kunde visa upp den här teknikens 

nya landvinning - den automatiska telefoncentralen 

- för representanter för det offentliga ordet. Tre dagar 

senare, den 4.7.1922 kopplades de första 115 abonnenterna 

i Tölö till den nya centralen. Verksamheten vid 

landets första allmänna helautomatiska central satte igång.

Strowger-apparaturen från Tölö telefoncentral på Telefonmuseet. 

En månad senare hade alla abonnenter i Tölö kopplats 

till den nya centralen, antalet abonnemang var 920. 

Den senare delen av året anslöt sig många, så i slutet 

av år 1922 hade antalet abonnemang stigit till 1 207. 

Helsingfors Telefonförenings 75-årshistorik från år 1957 

beskriver situationen så här: ”Det tog kanske lite tid innan 

tölöborna lärde sig att vrida telefonens sifferskiva 

rätt och själva välja den förbindelse de ville ha. 

Det var en liten olägenhet för abonnenterna att det bara 

var en bråkdel av Helsingfors telefoner som var automatiserade. 

Men klagomålen begränsade sig till de här detaljerna, 

efter det att centralanläggningarna hade finslipats 

och man hade fått nätverket i sådant skick (efter att 

det tagits i bruk) att det fungerade med 60 volt. Under 

höstens lopp minskade felen både i centralerna och på 

linjerna till en rimlig mängd och trafiken både från Tölö 

till huvudcentralens område eller fjärrcentralerna, och från 

dessa till Tölö, fungerade tillfredsställande. Tölöborna var 

själva nöjda över sina automatiska telefonanläggningar 

och, kan man gissa, lite stolta också - åtminstone hade man 

haft anledning att vara det. De var de första i Norden 

som hade tagit steget in i en ny era i telefontrafikens historia.” 

Kari Immonen beskriver i sin bok `Sillat sielujen ja 

ihmismietteen´ tölöbornas reaktion så här: 

”För användarna öppnade automatiseringen dörren till 

en ny värld. Allt gick snabbare, effektivare och mer neutralt. 

Historieforskaren och förläggaren Eino E. Suolahti mindes 

1963 med en viss nostalgi telefonisterna, som inte 

alltid förstod skämt och inte alltid kunde finska fullständigt, 

men som man ändå saknade. Den personliga förbindelselänken 

försvann och maskinen kom istället. Alla 

kunde inte anpassa sig till det nya systemet. De klagade 

över att det var omöjligt att lära sig numren utantill och 

att det var svårt att telefonera i mörker. En del förargade 

sig över att de inte längre kunde gräla med telefonfröknarna. 

Situationen var den samma som vid sekelskiftet, när 

induktionsvevarna försvann. Då beklagade sig de mest hetlevrade 

att de inte längre kunde avreagera sig genom att 

veva. Nu kunde man inte härja längre. - För de flesta var 

saken mycket vardaglig. Det blev lättare att använda telefonen, 

det gick liksom av sig själv.” 

Centralen kräver service, 

mätning och testning 

När den automatiska Strowger-väljarcentralen hade installerats 

i Tölö, ansvarade ingenjör Ahlstedt fortfarande 

för centralen - nu i egenskap av driftschef. I husets andra 

våning i hörnet mot Runebergsgatan och Apollogatan 

fanns det rum, som i installationsskedet hade varit den tyska 

byggnadschefens arbetsrum, och det blev nu Ahlstedts 

arbetsrum. - Senare installerades mekanikernas arbetsrum 

i samma ända av huset, numera en del av Telefonmuseet. 

”Först satte man in testförbindelser. Man satte åtminstone 

20 telefonfröknar i arbete. Det var ett masstrafiktest 

- från ett nummer till ett annat, från en grupp till 

en annan. Först efter det ansåg man att man kunde ansluta 

de första 115 abonnemangen till den automatiska 

centralen. Småningom ökade man antalen abonnemang”, 

så beskriver Ahlstedt den första tiden vid centralen. 

Testförbindelser utfördes av bl.a. Vera Solström, vars bilder 

finns i Telefonmuseets samlingar. Den inhemska personalen 

vid centralen, bland dem Ahlstedt, försökte hela 

tiden förbättra automatcentralen genom förändringar och 

justeringar. 

”När centralen installerats var den viktigaste frågan 

hur man skulle dimensionera förbindelserna. Vi märkte 

nästan genast att centralen blev överbelastad: försök att telefonera 

gick om intet.” 

Under den första tiden löpte den inre trafiken, och också 

förbindelsen från Tölö till huvudcentralen. Åt andra 

hållet var det problem, men efter vissa `ändringskopplingar´ 

fick man också den här delen av trafiken att fungera. 

Senare, när trafiken ökade, kunde centralen under 

rusningstid vara överbelastad och förbindelseledningarna 

underdimensionerade. 

”För att kunna mäta belastningen skickade Siemens en 

marmortavla med två ritande amperemätare. Vi märkte 

nästan genast, att man inte kunde fortsätta mäta belastningen 

med dem, det tog för mycket tid”, berättade Ahlstedt. 

”Sedan köpte vi gamla likströmsmätare av Helsingfors 

stads elverk och de var relativt känsliga. I varje gruppväljare 

fanns en särskild kontakt, som gav en bestämd 

mängd ström, 30 milliampere (mA). Att använda de här 

var lätt, när man jämför med ritande mätare: man läste 

bara av dem t.ex. två gånger, i början och i slutet. Van- 

25

Väljarnas verksamhet i automatcentralerna finns avbildade 

i de flesta uppslagsverk från 1900-talets första hälft, så t.ex. 

Lilla Jätten år 1942. (Sirkku Sundqvists arkiv) 

26 

Tölö telefoncentral avbildad 1922. 

(Bild: Telefonmuseet / Anna Savikko) 

ligtvis var belastningen i Tölö som störst mellan 10 och 

11 på förmiddagen.” 

”Eftersom de här nya mätarna var så känsliga, märkte 

vi att vi kunde spara energi genom att använda större 

mätmotstånd. Vi ökade motstånden på 2 000 ohm tiofalt, 

till 20 kilo-ohm, och gjorde på så sätt stora inbesparingar.” 

Automatcentralen krävde regelbunden service. Det fanns 

en tidtabell där man kunde se när vilken väljargrupp 

skulle servas. Man oljade anläggningarna och såg efter 

att varje väljare fungerade. Ahlstedt minns, att när kabelarbetena 

hade avslutats doftade det av varm olja och 

metall ännu i årtionden i centralsalen. 

Åtminstone i början var de svårskötta strömbrytarna belagda 

med silver. Om man inte använde ädelmetall på 

väljarnas beröringsytor, fastnade de. 

Själva centralen var, med undantag för små bekymmer, 

tekniskt avancerad och hållbar. Den var också en säregen 

personlighet. Väljarnas reläer knastrade, vilket hördes 

ända till användarna. Det var en del av ljudlandskapet i 

Tölö i 63 års tid, tills man år 1985 ersatte Strowger-väljarna 

med ny tysk digital DSK-centralteknik. 

En del av den ursprungliga centralen från år 1922 finns 

numera till påseende på sin ursprungliga plats i Telefonmuseet 

- fortfarande funktionsduglig.

TELEFONNÄTET UTVIDGAR 

TÖLÖ CENTRAL ’FLYGER’ 

Det passar riktigt bra att Tölö blir den plats som först 

i Finland och Norden får en automatcentral. Helvi 

Hämäläinen skriver i Èn ståndsmässig tragedi ´: ”Lamellhusen 

i Tölö (…) är låga, ljusa hus; deras solighet gör 

Det Nya Helsingfors till en ljus stad, där det inte finns 

parker och på vars gator man endast sällan ser skuggan 

av löv och grenar blänka till.” 

Hämäläinens moderna Tölö är från 1930-talet, men stenstaden 

hade nått dit redan fr.o.m. 1906, då planritningen 

för området godkändes. 

Grannhuset till Tölö telefoncentral - Runebergsgatan 

41 - stod färdigt redan 1913. Ett annat grannhus i samma 

kvarter blev färdigt 1921, alltså vid samma tid som automatcentralen 

installerades. Det husets adress blev Oksanengatan 

8 - Museigatan 23. Det grannhuset kallades 

`Björnhuset´ efter två björnstatyer, som pryder ingången 

mot Museigatan. 

Mera automatik, 

nya abonnenter 

Redan innan Tölö automatcentral öppnades undersökte 

ledningen för Telefonföreningen möjligheterna att automatisera 

hela huvudstaden. På basen av offerterna bestämde 

sig sakkunniga och föreningens ledning för att köpa apparaturen 

från Siemens. 

”Eftersom det är samma system som använts i Tölö, 

kan det vara en fördel”, löd ordföranden för Telefonföreningens 

styrelse, von Schantz´ motivering till valet. 

Man rekommenderade däremot ett sådant sätt för automatiseringen 

av Högbergsgatan manualcentral att man 

småningom skulle byta ledningarna från den gamla manuella 

centralen till nybygget intill, som skulle hysa automatcentralen. 

För att förverkliga planerna föreslog styrelsen för representantskapet 

vid höstmötet 1922 att man skulle beställa 

automatisk apparatur för 4 000 telefoner. Representantskapet 

ansåg ändå i det här skedet att planerna 

var överdimensionerade, så styrelsen skar ner dem med 

hälften till 2 000 telefoner, och detta förslag godkändes 

i januari följande år. Helhetsplanen för automatiseringen 

av huvudstaden kunde börja. 

I februari 1923 undertecknades ett avtal om en automatisering 

av 2 000 nummer mellan Telefonföreningen 

och Siemens. Samtidigt utlystes en arkitekttävling och utgående 

från den vinnande ritningen som var gjord av Lars 

Sonck, började man bygga ett nytt hus på tomten på Kaserngatan. 

Huset, som hade tre våningar ovan jord och 

en under blev färdigt i februari 1924, ett par månader 

efter tidtabellen. 

När von Schantz hösten 1923 kom hem från Berlin där 

han hade utrett möjligheterna att göra tilläggsbeställningar 

föreslog Telefonföreningens styrelse en expansion på 2 000 

nummer i Centrum och 1 000 nummer i Tölö. Ett extra 

representantskapsmöte godkände utkastet, och så undertecknades 

ett avtal med Siemens & Halske om expansion. 

För Tölös del kunde de nya numren tas i bruk den 19 

juli 1924 och i Centrum en vecka senare. 

Tölö får en ny flygel 

mot Oksanengatan 

Det nya systemet visade sig vara ekonomiskt lönsamt och 

tekniskt tillförlitligt. Så man beslöt sig i januari 1926 

för att skaffa ytterligare 1 000 nya nummer till Tölö och 

7 000 till Centrum. Beställningen gick till Tyskland och 

expansionen var färdig sommaren 1927. 

Ytterligare fler nummer beställdes 1927, 6 000 till 

centrum och 1 000 till Tölö. De kopplades i juni-augusti 

1928. 

När Helsingfors centrum var automatiserat, stod områdena 

norr om Långa bron och Munksnäs i tur. Den omfattande 

och dyra automatiseringen var slutförd år 1929, 

då republikens president Lauri Relander kopplade över 

Helsingfors till automatisk samtalsförmedling som en 

av de första städerna i världen. 

Mittemot Tölö central, genom fönstret på Oksanengatan 

7, tittade Erkki Vierikko som barn på hur Telefoninrättningens 

män smälte snön som samlats på gatan 

på vintern. Det stod en stor svart gryta på gatan och i 

den skyfflade man snön. 

”Elden flammade under grytan, samtidigt som ångande 

vatten rann ur en liten ränna och strömmade längs 

gatkanten på Runebergsgatan mot brunnen som fanns i 

hörnet.” 

Småningom kom spaden i annat bruk. Tredje våningen 

i Tölö centralbyggnad hade redan 1923 delats upp i 

två våningar med ett trägolv. Ritningarna till de här ändringsarbetena 

blev färdiga den 25 juli 1923. Huset måste 

ändå ytterligare utvidgas. 

Arkitekt Lars Sonck planerade det andra byggnadsskedet: 

en flygel mot Oksanengatan. Ritningarna till denna 

27

Flygeln mot Oksanengatan i genomskärning, år 1929. 


godkändes den 22.6.1929 av stadens byggnadsövervakning. 

Enligt ritningarna skulle flygelns ytterväggar bli 600 

mm - det var alltså fråga om kraftiga ytterväggar. Fasaden 

följde samma stil som använts i det första byggnadsskedet. 

Trapphuset blev nu på insidan av flygeln. 

Man fick både kontorsurymmen och bostäder för anställda 

till Oksanengatans flygel. Bostäderna fanns i den 

tredje, översta våningen. I bottenvåningen fick man bl.a. 

en tvättstuga. Senare ändrades utrymmena så att tvättstugan 

blev personalmatsal. Många pensionerade arbetstagare 

minns matsalen, som var i bruk t.o.m. år 2001, med 

värme. 

Det omdebatterade F-systemet 

testades i Tölö central 

År 1934 blev det aktuellt att utvidga huvudcentralen med 

2 000 nummer och Tölö central med apparatur för 500 

nummer. Dessutom planerade man automatisering av 

Kilo, Gröndal, Alberga, centrala Esbo och Esbo. 

När man undersökte saken kom man fram till att 

driftskostnaderna och anläggningskostnaderna skulle bli 

betydligt lägre med det s.k. F-systemet, jämfört med Asystemet 

som man tidigare använt. 

Telefonföreningen beslöt byta till F-systemet. Detta ledde 

till en märklig konflikt mellan Helsingfors Telefonförening 

och statsmakten under slutet av 1930-talet. 

28 

Av hävd gick fjärrsamtal före lokalsamtal, fjärrsamtal 

avbröt lokalsamtal. Så länge samtalsförmedlingen sköttes 

manuellt, var detta inget större problem. Såväl telefoninrättningens 

personal som abonnenterna tyckte det 

här var självklart. Situationen blev mer komplicerad i.o.m. 

automatiseringen. Endast med tilläggsutrustning och stora 

kostnader kunde man fortsätta med detta, att fjärrsamtal 

gick före lokalsamtal. 

I det automatiska F-systemet visste telefonisten inte 

om det pågick ett fjärr- eller lokalsamtal. Prioriteringen 

av fjärrsamtalen försvårades, så Post- och telegrafverket 

motarbetade reformen. Konflikten behandlades i kommunikationsministeriet. 

Före den kunde lösas ingick man 

flera tillfälliga avtal. 

I slutet av april 1936 kom man bl.a. överens om att 

Helsingfors Telefonförening fick ansluta 150 abonnenter 

till F-systemet så länge konflikten pågick. Detta betraktades 

inte som provtid utan det var meningen att föreningen 

skulle återställa allt på egen bekostnad senare. 

I sitt beslut den 14. 7.1936 befullmäktigade statsmakten 

föreningen att testa F-systemet i huvudcentralerna 

(Centrumstationerna I, II och III), i Tölö och Berghäll 

till den 1.11.1936 - men på det villkoret att ìfall det 

under provtiden framkommer olägenheter för användarna 

och statens fjärrsamtalstrafik, så är statsmakten berättigad 

att innan provtiden utgått kräva att Helsingfors 

Telefonförening återgår till ett system som motsvarar det 

tidigare och Telefonföreningen är förpliktigad att stå för 

de kostnader omflyttningen till F-systemet orsakat, lika 

väl som ev. omändringar i olika centraler´. 

Det slutgiltiga beskedet som statsrådet gav den 

26.1.1937 gav inte tillstånd till övergång till F-systemet 

för huvudcentralerna (Centrums centraler I, II och III), 

Tölö och Berghäll. Beslutet ålade Telefonföreningen att 

`snarast och senast den juni 1937 på egen bekostnad avlägsna 

F-systemets apparatur från dessa centraler eller ändra 

dem så att fjärrsamtalen ostört kan fortsätta så som skett 

före den 21 april 1936´. 

Bakgrunden till statsmaktens negativa beslut berodde 

på försvarsmaktens synpunkter. Man bedömde att fienden 

lättare kunde avlyssna det öppna F-systemet än det slutna 

A-systemet. Försvarsmakten understödde också prioriteringen 

av fjärrsamtalen, så att strategiskt viktiga meddelanden 

snabbt skulle nå fram. 

I Tölö och de andra centralerna fick man alla telefoner 

tillbakakopplade till A-systemet först den 9.1.1938. Efter 

andra världskriget, på 1950-talet bytte man till ett 

system som påminde mycket om F-systemet. 

En ny tillbyggnad 

till Tölö central 

Ett tredje byggnadsskede blev aktuellt för Tölö telefoncentralbyggnad 

i slutet av 1930-talet. Man beställde ritningar 

av arkitekt Lars Sonck.

Man kan se skillnaden mellan det första och det tredje byggnadsskedet när man ser huset från Runebergsgatan, 

flygeln som byggdes på 1930-talet saknar runda fönster. 

Ända till slutet av 1930-talet hade byggnaden stått skilt 

från kvarterets övriga hus. Huvudritningarna till tillbygget 

godkändes den 14.8.1937 och de förde med sig ändringar. 

Flygeln från Runebergsgatan sträckte sig ända till brandmuren 

till Runebergsgatan 41 och gjorde alltså kvarteret 

slutet från den här sidan. 

I tidningen Arkkitehti, nr 1/1938 fanns en liten enspaltare 

där det berättades om nybygget i telefoncentralen 

på Runebergsgatan 43. Enligt artikeln var Oy Concrete 

Ab byggnadsentrepenör. 

När huset tidigare haft en bottenyta på 494,037 m2, 

så täckte det efter det tredje skedet 319,2 kvadrat till. 

Utrymmet i flygeln mot Runebergsgatan blev 7 231,37 

kubik. 

På så sätt hade man efter det tredje byggnadsskedet 

bebyggt 813,237 m2 av tomtens 1138,824 stora yta. Obebyggd 

tomtyta fanns 325,587 kvadrat. 

Ramp till garaget 

I bottenvåningen på den nya flygeln fanns fem garage 

mot gatan. Senare fick garagen annan användning och dörrarna 

till dem gjordes om till fönster. År 1981 tog man 

bort dem också och öppningarna murades fast. 

Höger om garagen nära grannhusets brandmur byggdes 

en ramp ner till garagen under gårdsnivån. I ändan av rampen 

satte man en vakthytt. 

I det här skedet fanns det ett ackumulatorrum i bottenvåningen 

mot Apollogatan, där det nuvarande 

korskopplingsutrymmet nu finns. Bredvid ackumulatorrummet 

fanns ett pannrum. 

Man satte också in en varuhiss i den nya flygeln. Den 

hade man nytta av när telefoninrättningens lager flyttade 

till flygelns tredje våning. 

Jouko Evolahti som blev lagervårdare i fastigheten år 

1964, kommer fortfarande ihåg den ursprungliga personhissen 

i Runebergsgatans flygel. Evolahti beskriver hissen 

så här: 

”Det var en sådan där speciell hiss, där det rymdes två 

personer, sådana hissar som gjordes före krigen.” 

”Ingen annanstans har jag sett en så liten hiss. Där fanns 

liksom en gammal gallergrind och en hopfällbar bänk man 

kunde sitta på. - Med en stor varuhiss hämtades sedan 

kabelrullarna och andra varor till lagret.” 

Senare flyttade bl.a. registrerings- och installationskontoret 

till de översta våningarna. Telefoncentralutrymmen 

inrymdes i sinom tid i femte våningen. 

Mer utrymmen behövdes redan tidigare. Tölö-2 installerades 

i andra våningen i Runebergsgatans flygel, ungefär 

där Telefonmuseets auditorium nu finns. Distrikts- 

29

centralen Tölö-3 flyttade med tiden från bottenvåningens 

garage till samma centralutrymme, där Tölös digitala 

telefoncentral finns idag. 

Den fem våningar höga flygeln mot Runebergsgatan 

blev färdig 1938. Samtidigt gjorde man endel mindre ändringsarbeten. 

Enligt en ritning daterad den 5.4.1938 flyttade man 

t.ex. in ett kafferum bredvid mekanikerrummet. På Apollogatans 

sida installerade man i tredje våningens kontorsutrymmen 

två kokvråar bredvid varandra. (Sommaren 

2008 hade konslultbyrån Perfecto ett mötesrum där). 

Senare samma år förverkligade man ytterligare mindre 

ändringar. Med hjälp av mellanväggar fick man in bl.a. 

mangel- och torkrum på Oksanengatans sida, där matsalen 

senare skulle komma. I tredje våningen, mot Apollogatan, 

tog man bort mellanväggar. I femte våningen byggde 

man ett varulager, köks- och toalettutrymmen samt 

en alkov. Ritningarna för detta blev klara den 22.8.1938 

och godkändes den 20.9.1938. 

Men huset var inte färdigt ännu. Lageransvariga Jouko 

Evolahti berättar att mindre reparationsarbeten var vanliga 

ännu under 1960- och 1970-talen: 

”De gjordes kontinuerligt. Varje år ändrade man på någonting”, 

sade Evolahti. 

30 

Rampen till garaget 

finns invid Runebergsgatan. 

Eftersom det finns ett garage under gården, 

har gården en viktbegränsning.

NÄR KRIGET TRÄNGDE IN 

GENOM ALLA FÖNSTER 

Helsingfors Olympiastadion invigdes den 12 juni 1938. 

Telefonföreningen ansvarade för stadions och de olympiska 

spelens telefonförbindelser. Föreningen hade förberett 

sig enligt de planer som gjorts upp för de olympiska spelen 

1940 med att beställa telefoner och ordna servicen på 

ett sådant sätt att tävlingarna skulle kunna ordnas med 

äran i behåll. 

När vinterkriget bröt ut 1939 visade det sig att man 

hade nytta av dessa förberedelser. Reservkablarna och apparaturen 

kom till nytta när gränserna stängdes, bombningarna 

skadade nätet och regleringen begränsade inköpsmöjligheterna. 

- Inför de olympiska spelen 1952 

tydde sig Telefonföreningen till nya lösningar. Då byggde 

man ut ett särskilt telefonnät med automatcentral enbart 

med tanke på de olympiska spelen. Men dit var det 

ännu lång tid. 

Man försökte skydda 

viktiga förbindelser 

Också under krigsåren var Helsingfors kommunikationstrafikens 

knutpunkt. Statsförvaltningen, näringslivets 

ledning, försvarets högkvarter och flera länders ambassader 

fanns i huvudstaden. Därför var det nödvändigt 

att skydda telefontrafiken i Helsingfors. 

Redan före krigsutbrottet hade man vidtagit åtgärder 

för krigföring med gas. I centralerna i Centrum, Tölö 

och Sörnäs byggde man skyddsrum som skulle klara gasanfall 

och man skaffade gasmasker åt personalen. 

”På den tiden var de viktigaste förbindelserna försvarsmaktens 

kontakter. De gick via Tölö central”, berättar 

Telefonmuseets sakkunnige Erkki Lahtinen. 

”Sedan fanns det statens olika ämbetsverk, som också 

de var särskilda skyddsobjekt - i centralen i Tölö dejourerade 

man också nattetid. 

Elförbrukningen ransonerades under kriget, så det var 

brist på elektricitet. Man behövde el för bl.a. industrin och 

spårtrafiken, och man hade inte tillräckligt. Därför laddade 

man Tölö telefoncentrals ackumulatorer under nätterna. 

Samtidigt gick man igenom de viktigaste förbindelserna 

och reparerade fel.” 

Enligt Lahtinen rådde full bemanning hela tiden under 

kriget. 

”Under kriget fanns det ett bombskydd mot Oksanengatan 

- numera är Tempelplatsens kyrka där. Karlarna 

hann inte så ofta till bombskyddet, eftersom det kun- 

de komma upp till tjugo larm per dag. När larmet passerat 

och personalen hunnit upp från skyddsrummet, kunde 

följande komma genast efter. Många arbetstagare hölls 

i centralen hela tiden, så som tur var träffades det aldrig 

av bomber.” 

Insidan av centralens tak var fodrat med en 5 cm tjock 

stålskiva. Det skulle inte ha hållit för en bomb, men ett 

rätt tjockt plåttak hade vi”, berättar Lahtinen om krigstiden 

vid Tölö telefoncentral. 

Driftstekniker Kari Tallgren, som arbetat i fastigheten 

sedan 1960-talet, berättar att han av äldre arbetskamrater 

hört att man transporterat sandsäckar till taket, 

som skydd för bombardemang. 

”Tanken var att man med sanden skulle kunna släcka 

bränder efter bomber”, förklarar Tallgren. 

”Man hade kallat några man för att patrullera, de fanns 

där en tid. Men så tänkte man att om det kommer en bomb, 

så ryker där både sanden och karlarna. De bestämde sig 

för att flytta på sig. - Men på det sättet försökte man 

skydda telefoncentraler på den tiden.” 

Och inte enbart telefoncentraler: det fanns sandsäckar 

på vindarna i grannskapet länge efter kriget. Telefonmontörerna 

stötte på dem när man gjorde installationer 

i vindsvåningarna. 

Telefontrafiken fortsatte 

under vinterkriget 

Under vinterkriget skadades enbart några av Helsingfors 

Telefonförenings kablar. I hus som tagit skada förstördes 

en del telefoner. Telefontrafiken fortsatte så gott 

som ostörd under hela vinterkriget, men antalet abonnemang 

och samtal minskade. Antalet samtal minskade speciellt 

i centrum eftersom man evakuerade ämbetsverk 

och endel frivilligt flyttade ut till landsbygden. Dessa 

ersattes endast delvis av nya, tillfälliga organisationer 

och institutioner. 

Telefontrafiken minskade också av den orsaken att många 

helsingforsare var borta, endel vid fronten. Bland dem fanns 

också anställda vid Telefonföreningen. 

I början av år 1940 hade föreningen 710 arbetstagare, 

av dem hamnade 162 till fronten eller i arbetstjänst. När 

en så stor del av personalen var borta försvårades verksamheten. 

Mest prutade man på expansion och byggnadsarbeten, 

som det inte var så bråttom med. Man försökte 

ändå hålla en hög servicenivå och man reparerade 

31

Krigstida oxvagn nära Tölö telefoncentral, utanför Södra Hesperiagatan 26. 

Bakom till höger syns Restaurang Elites hus. (Helsingfors stadsmuseum). 

fel så fort som möjligt. Personalen gjorde mycket övertidsarbete. 

”Emil Skog, som hörde till Telefonföreningens kabelarbetare 

under 1930-talet och delvis ännu under vinterkriget, 

blev efter kriget försvarsminister”, nämner Jouko 

Evolahti. 

Telefonföreningen strävade efter att sköta de inkallade 

anställdas utkomst: de som hade familj fick hel lön under 

den tid de var vid fronten, de övriga fick halva lönen. 

Man drog visserligen av soldatlönen, men inte dagpenningen. 

Tio av Telefonföreningens anställda stupade i vinterkriget. 

Under fortsättningskriget rådde 

brist på apparatur och kabel 

Fortsättningskriget mellan Finland och Sovjetunionen bröt 

ut i slutet av juni 1941. Redan i juli 1941 var 144 av 

föreningens manliga arbetskraft (525) i krigstjänst. Vapentjänst 

gjorde 34. Före utgången av 1941 hade anta- 

32 

let inkallade stigit till närmare tvåhundra, och detta försvårade 

verksamheten vid Telefonföreningen. 

Personalköket i fastigheten på Högbergsgatan byggdes 

om till bombskydd och man började spränga i berget 

för ett nytt skydd, som man skulle dela med staden. 

Arbetena påbörjades i november 1939, men skyddet blev 

färdigt först efter kriget, i början av 1941. Under fortsättningskriget 

byggdes där en manuell reservcentral. 

Man kopplade de allra viktigaste telefonerna till den centralen, 

civil- och krigsmyndigheter samt sådana företag 

och organisationer vars verksamhet måste tryggas oberoende 

av yttre omständigheter. 

Luftbevakningen var också beroende av telefonnätet. Det 

var telefonledes som luftbevakningens lottor meddelade 

kanonbatterierna om uppdykande fiendeflygplan. För Helsingfors 

luftförsvar var också kontakten med Estland viktig, 

för det var därifrån fiendens bombeskader kom. Kontakten 

gick längs kabeln som gick mellan Reval och Porkala. 

Under kriget fanns det fyra kabellinjer mellan Reval 

och Finland. 

Under fortsättningskriget var bristen på centralan-

läggningar, ledningstillbehör och delvis också arbetskraft 

problematisk och därför kunde man inte svara på den efterfrågan 

på telefonabonnemang som fanns. 

När antalet abonnemang sjönk under vinterkriget, så 

steg antalet 1941 med 3 739, vilket då var den största 

ökningen dittills, räknat i absoluta tal. Under det följande 

årets fyra första månader steg antalet abonnenter 

fortsättningsvis kraftigt, med 1 691. 

När nummerreserven minskade, vilket den gjorde 

särskilt i Centrum och Sörnäs hade man två alternativ, 

antingen skulle man kraftigt höja priset eller så kunde man 

införa ransonering. P.g.a. prisregleringen bestämde man 

sig för det senare alternativet. 

I slutet av år 1942 var ransoneringen ännu ganska mild, 

men under åren som följde blev man tvungen att införa 

striktare ransonering. Så måste ökningen av abonnenter 

minska, de hade år 1942 stigit till 4 154, år 1943 var de 

bara 721 och år 1944 - krigets sista år - stannade de vid 

1 050. 

Kön för abonnemang växte snabbt; i slutet av år 1943 

omfattade den redan ca 3 000 personer. Priset för ett abonnemang 

kunde vara det mångdubbla på svarta marknaden. 

Omständigheterna var alltså de omvända om man jämför 

med hur det var under vinterkriget. Medan man i december 

1939 sålde en ansenlig del telefonandelar tillbaka 

till Telefonföreningen, bestämde regeringen, som var 

rädd att de kontanta medlen skulle minska alltför mycket 

att sluta lösa in telefonaktier fr.o.m. den 11.1.1940. 

Efter detta kunde man få en telefonandel billigare på fria 

marknaden än från föreningens kontor. 

En reservcentral byggs 

i Tölös berggrund 

Den första anmärkningsvärda störningen i teletrafiken under 

fortsättningskriget kom i mars 1942, när vattenmassor 

trängde in i kabelkällaren i Tölö från ett vattenrör 

som sprang läck och nästan samtliga av centralens 

12 000 förbindelser bröts. Efter en dryg vecka fungerade 

de igen. 

Frågan om hur man skulle skydda Telefonföreningens 

egendom kom upp först mot slutet av år 1942. Vid flygstaben, 

högkvarteret och försvarsministeriet funderade man 

i december 1942 på hur kommunikationen skulle fungera 

i Helsingfors efter ett massivt luftangrepp. 

Frågan berörde förstås också Helsingfors Telefonförening. 

Ledningen började skrida till skyddsåtgärder. I berggrunden 

under Högbergsgatan byggdes en manuell central 

och reservfördelningsställe för ledningar. Hit kopplade 

man ledningarna till alla de viktigaste förbindelserna. Dessutom 

reserverade man plats för ungefär tusen ledningar 

och installerade föreningssladdar till reservcentraler, till 

Telefonföreningens andra centraler samt till fjärrcentralerna. 

År 1943 blev krigsförhållandena för varje månad allt 

sämre för Finlands del. Samtidigt ökade sannolikheten 

att man skulle rikta kraftiga bombangrepp mot Helsingfors. 

Då måste man vara förberedd på att Telefonföreningens 

hela huvudcentral kunde förstöras. 

Därför förutsatte försvarsmakten i början av sommaren 

1943 att Telefonföreningen skulle skrida till ytterligare 

skyddsåtgärder. Man skulle bygga så stora reservcentraler 

som möjligt inte bara under Högbergsgatan utan 

också i Tölö och Berghäll. Här skulle man installera stora 

fördelningsstativ så att de skulle rymma alla ledningar 

till befolkningsskyddet, landförsvaret och de viktigaste 

förbindelserna till den högsta förvaltningen och näringslivet. 

När det gällde kabelnätet skred man till motsvarande 

åtgärder, så att man vid behov kunde flytta kommunikationen 

från en central till en annan. Man måste ha nya 

reservdelar till hands. Till planerna hörde också att man 

skulle ha telefonutrustning i lager på olika ställen utanför 

staden och att lagren skulle skyddas tilläckligt väl. 

Dessa rätt vidlyftiga och dyra planer försökte Telefonföreningens 

ledning förverkliga, vanligtvis under förutsättning 

att man skulle kunna använda utrymmena till annat 

efter fredsslutet. 

I bergsskyddet installerade man en manuell central för 

500 nummer, källaren under Högbergsgatans flygel utvidgades 

till att kunna manövrera 300 nummer och i 

bergsskyddet under Tempelplatsen samt i bombskyddet 

under Karlsgatan i Sörnäs byggdes en automatisk reservcentral 

för 200 nummer. Reservledningar installerades, telefonutrustning 

flyttades till flera olika platser, fönster och 

väggar skyddades. 

Storbombardemanget 1944 

blåste ut fönstren i Tölö-centralen 

Redan storbombardemanget i början av november 1944 

visade att det fanns utrymme för förbättringar i skyddsåtgärderna. 

Lite före åtta på kvällen den 6 februari träffades 

Högbergsgatan av en 100 kilos kombinerad explosions- 

och brandbomb. Den trängde in mellan vattentaket 

och det första skottet och stannade vid den starka 

mellanväggen, som emellertid fick en rejäl utbuktning. 

Rummet, ett laboratorium, som bomben stannade i drabbades 

av stora skador. Dessutom skadade det vatten man 

använde vid släckningen våningarna under. Vid det här 

bombardemanget, och andra som träffade Kaserntorget, 

krossades 90% av fönstren vid föreningens huvudbyggnad. 

Man förlorade glasrutor också i Tölö, där ungefär 50 

fönsterrutor krossades och i någon mån i Munksnäs, Hertonäs, 

och på Lilla Robertsgatan 9. Centralanläggningarna 

förblev ändå oskadda. 

Ledningsnätet skadades också svårt den kvällen och natten 

i februari, ungefär 2 900 telefoner tystnade inne i staden. 

Bombanfallet hade varit så kraftigt att VD von Schantz 

33

Takplaneringen blev kortvarig 

Under 1940-talet planerade arkitekt Lars Sonck 

en helt ny takkonstruktion för telefoncentralbyggnaden 

i Tölö. 

Enligt planen skulle det platta taket ha bytts 

ut mot ett fem meter högt vålmtak. Tanken var 

att man skulle ha klätt taket med tegel och satt 

in flera runda fönster under det. 

Under takkonstruktionen skulle man ha höjt 

fasaden så att man skulle ha fått en sjätte vindsvåning 

ovanför den femte. Den var tänkt att 

utnyttjas som lagerutrymmen. Till skillnad från 

fasaden i övrigt skulle ytterväggarna till den 

sjätte våningen vara rappade. Takfoten skulle 

ha höjts från +27,35 m. nivå till +30,55 m. Den 

nya takåsen skulle ha varit 5 meter högre, på 

+35,55 m. nivå. 

På väggen i den stora trappuppgången finns 

en skiss på den här takplanens fasad. På den 

kan man se att husets utseende skulle ha förändrats 

helt om planen hade förverkligats. Skisserna 

blev färdiga den 30.11.1945, men på Arkitekturmuseet 

finns en takritning av Lars Sonck 

som är daterad redan i april 1942. 

Trots att byggnadstillsynsverket godkände 

ändringarna den 13.6.1946, efter ganska lång 

betänketid, inledde man aldrig några ändringsarbeten. 

Man kan anta att det var de ändringar i 

stadsplanen bygget skulle ha haft, som lade hinder 

i vägen. Det kan också hända att det var 

efterkrigstidens brist på material som var av- 

ändå kunde konstatera att föreningen klarat sig ”ovanligt 

väl”. Han ansåg att den tryggaste lösningen var att 

placera centralanläggningarna i de utrymmen som sprängts 

in under Högbergsgatans huvudbyggnad. 

Efter bombnatten växte telefontrafiken så explosionsartat 

att föreningens ledning var rädd att det skulle skada 

centralanläggningarna. Efter förhandlingar med representanter 

från armén fick huvudstabens kommunikationskommendant 

L. Ekberg med stöd av krigslagen 

tillstånd att `koppla bort så många privatabonnenter att 

telefontrafiken i Helsingfors ostörd kunde fortsätta´. Telefoneringsivern 

lade sig snart och man behövde inte skrida 

till extraåtgärder. 

34 

Lars Soncks takplan från år 1945 skulle ha förändrat husets utseende rätt mycket. 


görande för att man avstod från planerna. 

Senare har Helsingfors stadsmuseum kraftigt 

motsatt sig planer på att ändra takkonstruktionen 

på Runebersgatan 43: det gick t.ex. 

inte att på 1990-talet bygga nya utrymmen för 

luftkonditioneringen uppe på taket, utan de 

måste sättas i femte våningen. 

När arkitekt Sigurd Johansson från Åggelby 

presenterade de följande ändringsför- 

slagen för Runebergsgatan 43 för byggnadstillsynsverket 

den 31.8.1951 skulle det ha 

gällt små förändringar i de tekniska konstruktioner 

som finns på det platta vattentaket. 

Däremot har man genom åren gjort stora ändringar 

på Sörnäs telefoncentral på Karlsgatan, 

som också är ritad av Lars Sonck: Den ursprungliga 

byggnaden har höjts med två våningar. 

Föreningen förlorade inte personal vid bombardemangen 

i huvudstaden. Men av dem som var inkallade till vapentjänst 

förlorade man många, sammanlagt 14 personer. 

De flesta av dessa stupade under de första och sista månaderna 

av fortsättningskriget. Under vinterkriget och 

fortsättningskriget steg personalförlusterna till 24. 

När kriget tog slut hösten 1944 kunde man utvärdera 

de materiella skadorna, som steg till ca 19,3 miljoner mark. 

Största delen, 15,2 miljoner (nästan 77 %) utgjordes av 

förstörelsen av lagerutrymmen vid Hamngatan 4.

OLYMPISKA SPEL OCH 

ANDRA OMVÄLVNINGAR 

Myndigheterna kunde under andra världskriget avlyssna 

60 samtal samtidigt. Efter vad man känner 

till gjordes detta inte i Tölö central. 

Besöktes underrättelsetjänsten 

av ryska spioner? 

Under kriget utsattes Helsingfors för två stora attentat och 

det ena var riktat mot Telefonföreningen. Den 28.8.1943 

briserade fem bomber i kontorshuset på Kaserngatan. Man 

fick aldrig veta vem som stod bakom dådet, men man misstänkte 

att det var ett försök att förstöra den avlyssning som 

utfördes i huset. 

Man fortsatte avlyssningen efter kriget enligt den författning 

J. K. Paasikivis regering gav den 22.12.1944. 

Mellan åren 1945 och 1946 gjorde man 357 kopplingar 

för avlyssning och man installerade avlyssningsapparatur 

för dessa nummer. Desssutom kopplade man tio 

linjer till statspolisens huvudkvarter på Bangatan. 

Man motiverade avlyssningen med att man bekämpade 

brottslighet, men när statspolisens chef avgått medgav 

han att man också avlyssnat för att pejla stämningar. 

Telefoncensuren togs ur bruk den 31.12.1946. Kopplings- 

och avlyssningsapparaturen lämnades ändå kvar där 

den var. Telefonföreningen bröt avlyssningskopplingarna 

den 3.4.1947, men rykten om telefonavlyssning levde 

länge. 

En ny distriktscentral Tölö-3 

togs i bruk på 1950-talet 

Hösten 1951 genomförde man igen en del ändringsarbeten 

inne i Tölö telefoncentral. Man satte in en ny kopplingssal 

ungefär där den nuvarande korskopplingen är. 

Enligt Sigurd Johanssons ritningar från den 31.8.1951 

(som godkändes den 11.10.1951) förnyades pannrummet. 

I källarvåningen mot Oksanengatan satte man in ett kollager 

och en oljecistern för 4 850 liter. Spår från efterkrigstidens 

ransonering finns i marginalen, där byggnadstillsyningen 

hade tillagt: `Pannorna, uppvärmningsanläggningarna 

och brännoljan bör vara av sådan kvalitet 

som folkförsörjningsministeriet och oljeuppvärmningskommittéen 

godkänt´. 

Man tog fem garage ur bruk från Runebergsgatans flygel. 

I deras ställe kom en ny telefoncentral, Tölö-3 eller 

Tölös distriktscentral. Då sträckte den sig inte ännu till 

rampen till det underjordiska garaget; i utrymmet som 

blev emellan fanns plats för ett lagerrum. Dörrarna till 

garaget ändrades till fönster, men 30 år senare, 1981 togs 

också de bort och man murade igen öppningarna. 

Jan-Erik Nordström, som började arbeta vid Tölö 

central 1948 minns distriktscentralen som installerades 

i början av 1950-talet: 

”Tölö-3 var i nedre våningen. Den var en koordinatorväljarcentral, 

från Ericsson. Den var ämnad bara för genomgångstrafik: 

fjärrtrafiken gick genom den, centralen 

hade inga abonnenter. Fönstren murades igen så att man 

inte skulle kunna komma åt att göra illdåd där”, förklarar 

Nordström. 

Kari Tallgren tillägger att centralanläggningarna vid 

Tölö-3 var av L. M. Ericssons ARF-typ. 

”När abonnenten ringde upp från Tölö till de andra 

distriktscentralerna, något som kunde ses av nummerseriens 

första siffra, leddes samtalet först till Tölö-3:s distriktscentral. 

Där valde man med hjälp av en sifferserie, vartåt 

Trafikverkets trolleybuss på väg mot 

Telefoncentralen år 1949, i bakgrunden Tölö kyrka. 

(Helsingfors stadsmuseum) 

35

samtalet sedan fördes vidare, t.ex. till Mejlans. Tölö-3 fungerade 

som en ledande central och det var hit alla samtal 

från de övriga centralomådena först kom.” 

Mera installationsarbete inför 

olympiaska spelen 

När fred hade slutits 1944 kunde man bestämma att 

1952 års olympiska spel skulle hållas i Helsingfors. Man 

grundade en kommitté som skulle arrangera de femtonde 

sommarspelen och i den satt också representanter från 

Helsingfors Telefonförening. 

Redan under vintern 1948 kom organisationskommittén 

och Telefonföreningens styrelse överens om ersättningsförfarandet 

för förberedelserna och förverkligandet. Enligt 

överenskommelsen tog föreningen inte betalt för sådan utbyggnad 

som senare kunde användas för andra ändamål. 

Men allt arbete och alla anskaffningar som inte kunde 

användas i den egentliga telefontrafiken, skulle ersättas. 

För Jan-Erik Nordström, dåvarande mekaniker vid 

centraltekniken och senare tekniker och arbetsledare i Tölö, 

förde den storskaliga idrottstävlingen med sig mycket 

arbete. 

”De olympiska spelen år 1952 gav mera installationsarbete. 

Vi jobbade mycket för att få nummer till de nya 

abonnemangen i Tölö. Jag var med då när det här arbetet 

gjordes - och min fru var också med”, berättar Nordström. 

Lea Nordström ledde vid den tiden Helsingfors Telefonförenings 

orderungsskrivningsavdelning, där man gjorde 

upp listor över arbetspunkter för montörerna. På den 

tiden angavs ändringar av telefonnummer med understreckningar 

och nummerförflyttningar med dubbelstreck. 

Det blivande äkta paret träffades på en avTelefonföreningens 

danstillställningar, sådana hölls på fredagar och 

lördagar. 

”Där fick kärleken sin början, på firmans dans. Jan- 

Erik bjöd upp klockan åtta på kvällen och sen dansade 

vi i ett kör till klockan ett”, berättar Lea Nordström om 

de händelser som ligger 55 år tillbaka i tiden. 

Till en början var Jan-Erik Nordström praktikant i Tölö 

och då hade han inte eget arbetsrum. När han senare 

avancerade till arbetsledare, hade han ett säte i Tölö, men 

han cirkulerade för det mesta runt i närområdena i de 

s.k. landsortscentralerna och övervakade service- och installationsarbeten. 

Olympiacentral 

också i Tölö 

Enligt de planer som gjorts upp våren 1951 byggde man 

ett särskilt olympiatelefonnät med automatcentraler, tillsammans 

fyra centraler. Av dessa var den största olympiastadions 

central med 500 nummer. 

Olympiacentralen i Tölö omfattade 400 nummer och de 

i Centrum samt Kottby båda 300 var. 

36 

Senare kunde man konstatera att antalet nummer var 

överdimensionerat, man kopplade bara 1 155 tillfälliga 

nummer till centralerna. De fördelades på följande sätt: 

Olympianätets telefonnummer var fyrsiffriga. När man 

lyfte luren, hördes en signal òlympia-olympia…´ 

Uppkopplingen var ordnad så att möjligheterna att 

från det allmänna telefonnätet bli kopplad till olympianätet 

var tämligen begränsade. Vikten av att undvika onödiga 

samtal betonades särskilt i olympiakatalogen, som 

publicerades på finska, svenska, franska och engelska. 

Elavbrotten störde 

olympiatrafiken i Tölö 

Olympiatelefoner Vanliga 

telefoner 

Organisationskommittén 784 157 

Rundradion 103 1 

Post- och telegrafverket 9 5 

Övriga 71 25 

Sammanlagt 967 188 

Vid sidan av olympiatelefoncentralerna satte man upp 

olika telefonväxlar, som kopplades både till olympia- och 

till det allmänna nätet. Till de mest betydelsefulla hörde 

presshotellet Domus Academicas automatväxel för 350 telefoner. 

Den här lösningen kom man till främst för att man 

hade dåliga erfarenheter från den manuella centralen på 

Hotell Viking under vinterspelen i Oslo 1952. 

Alla reportrar rymdes inte på Domus, så en del placerades 

i Satakunda nations hus på Lappbrinken 1, där det 

installerades en manuell central för hundra nummer. 

Seglingskommittén, som verkade rätt avskilt, fick en telefonväxel 

i det s.k. Marmorpalatset, som i tiden planerades 

hysa ett privat konstgalleri. Helsingfors hovrätt 

verkade i Marmorpalatset åren 1952-1984 och arbetsdomstolen 

har funnits där fr.o.m. 1984. 

I huvudkvarteret för mottagnings- och publikservicen, 

som fanns i Nya studenthuset, installerades en specialtelefonväxel. 

De största nyhetsbyråerna s.s. Associated Press 

och Cora-Reuter-Tidningarnas Telegrambyrå hade förutom 

de olika olympiatelefonerna på tävlingsplatserna en 

egen manuell central på Stadion. På de olika inkvarteringsplatserna 

såsom i Otnäs använde man sig däremot 

av ordinarie växlar. 

Ursprungligen antog man att behovet av extra publiktelefoner 

skulle stiga till 250. Antalet minskade med 100 

och slutligen betalade arrangörerna, p.g.a. gräl om finansieringen 

bara några enstaka telefoner medan Telefonföreningen 

bekostade ungefär trettio. Med tanke på tävlingarna 

installerade föreningen också en nödcentral om-

fattande ca 150 nummer för Storhelsingfors. 

När man utvärderade telefontrafiken under tävlingarna 

kom man till att olympianätet utnyttjades betydligt 

mycket mindre än man hade räknat med. Följaktligen 

hade man överskattat behovet med ca 80%. Orsaken till 

den här felberäkningen torde ha varit att publikmängden 

blev mindre än man hade väntat sig. 

Å andra sidan ledde det stora antalet extra förbindelseledningar 

till att nätet av dessa inte blev överbelastat under 

rusningstid strax före middagstid. 

Allt som allt fick föreningen nästan uteslutande beröm 

för telefonarrangemangen.Visserligen bröt en brand ut den 

20.7.1952 i Sörnäs central som den försvårade trafiken 

till bl.a. Kottby olympiacentral. Två elavbrott (16.7 och 

30.7) bröt också trafiken från Tölö central för en tid. 

Trots de ekonomiska förlusterna kunde Telefonföreningen 

senare dra nytta av erfarenheterna från olympiaden. 

Tävlingarna var en bra skola i teknik och administration. 

Apparaturen som byggts för olympiaden ökade också 

möjligheterna till service efter idrottstävlingarna och 

man lärde sig för framtida motsvarande tävlingar. 

Olympiacentralen lämnades kvar efter tävlingarna och 

kablarna kopplades in på det allmänna telefonnätet. Det 

här arrangemanget användes också de senare olympiastäderna 

Melbourne och Rom. 

Motorcykelpoliser på Museigatan i Tölö olympiaåret 1952. 


Personalmatsalen 

en oas på arbetsplatsen 

Kosthållet på Telefonföreningen utvidgades under 1950talet. 

Tvättstugan i bottenvåningen av Oksanengatans flygel 

hade då byggts om till personalmatsal. 

Bo Ekman, som kom till Tölö central år 1954 preciserar 

matsalens placering: 

”När man kom in från porten vid Oksanengatan, hade 

man matsalen genast till höger. När man skulle in i matsalen 

måste man gå ner för ett par, tre trappsteg. Fönstren 

var nästan på marknivå”. 

På insidan var fönstren alltså nästan på taknivå, man 

såg bara fötterna av förbipasserande på Oksanengatan. 

I Telefonföreningens interna telefonkaralog från 1951- 

1954 kan man läsa att Liisa Kivikoski var föreståndare 

för matsalen, hennes telefonnummer var 444. För telefoncentralens 

matsal i Sörnäs svarade Edit Forsberg. 

År 1960 räknade man med att man skulle föda närmare 

800 personer, av dem åt ca 500 i Centrum (på Högbergsgatan), 

150 i Tali, 80 i Tölö och 50 i Sörnäs. 

Av matsalspersonalen (alltsomallt 21 personer) arbetade 

tre i Tölö. År 1980 omfattade matsalspersonalen 35 

personer, av dem arbetade fyra i Tölö. 

Matsalen i Tölö centralbyggnad var i användning till 

år 2001. Då flyttade personalen vid fakturerings- och inkasseringsavdelningen, 

de sista inom HTF som arbetade 

i Tölö, till ämbetshuset i Östra Böle. 

”Vid millenieskiftet fanns det inte längre någon installationsbyrå 

i Tölö, men montörerna kom till matsalen 

för att äta mellan sina arbetspass”, förklarar avdelningschefen 

för faktureringen och indrivningen, Matti Perkiö. 

I slutskedet fanns det två fasta arbetstagare som sedan 

flyttade till matsalen i Centrum, på Högbergsgatan. 

”När fakturerings- och indrivningsavdelningen försvann 

från huset, åkte matsalen samma väg”, preciserar Perkiö. 

”Maten tillreddes i eget kök. Det var husmanskost”, 

berättar Mauri Renqvist som började på Tölö-centralen 

sommaren 1956 som montör och chaufför för ukv-bilar. 

”Vi hade inget biljettsystem. Man köpte med reda pengar. 

Men man fick mat till rimligt pris och allmänt taget 

alldeles god mat. Inte var det något Hilton, förstås.” 

Mauri Renqvist åt nästan alla dagar i personalmatsalen. 

”Det var trevliga flickor som skötte om oss där. En av 

husmödrarna åkte till Australien och stannade där”, minns 

han. 

Fjärran länder 

kallar 

Någon gång under 1960-talet åkte Mauri Renqvist i sällskap 

med flera andra montörer till Australien. 

”Där fanns det jobb då, det rådde brist på kunnniga montörer”, 

konstaterar Renqvist. 

37

Jan-Erik Nordström å sin sida berättar att några av Tölös 

montörer åkte till Sydafrika i mitten av 1950-talet 

av samma orsak. 

”Några telefonmontörer åkte till Afrika 1954-1955. De 

var färdigutbildade. Man annonserade efter arbetskraft till 

Afrika i tidningarna”, preciserar Nordström. Bl.a. Nordströms 

arbetskamrat G. Åström, som då arbetade i Tölö, 

åkte till Afrika. Många åkte för att skatterna var betydligt 

lägre där än i Finland. 

”Lönerna var också lite bättre där än vad de var här vid 

den tiden. - Men när kompisarna sen kom till Finland igen, 

hade de svårt att få tillbaka sitt gamla jobb. Firman var 

ovillig att ta dem, när de hade åkt iväg utomlands.” 

Endel av de återvändande fick senare anställning i Tölö 

central, också om det kanske var först något år efter att 

de kommit tillbaka. 

”Det berodde också på hurdan arbetsledare det var. Om 

det var en man kände, gick det lättare.” 

I ett skede övervägde Jan-Erik Nordström själv att åka 

till Sydafrika. Man hade erbjudit honom arbete. Slutligen 

bestämde han sig för att stanna hemma, och det var 

kanske en lycklig lösning. 

”En montör som kom tillbaka från Afrika insjuknade 

allvarligt, han hade blivit smittad där. Han återvände nog, 

men hamnade i rullstol. Senare flyttade han till Raumo.” 

En brand på Högbergsgatan 

försvårade arbetet i Tölö 

En gång på 1950-talet bröt det ut en korskopplingsbrand 

i centralen på Högbergsgatan som förstummade stadens 

samtliga telefoner i Centrum. Det hade följdverkningar 

också för centralen i Tölö. 

”Jag var själv tre dygn på Högbergsgatan och drog nya 

38 

personalmatsalen fanns i bottenvåningen av flygen mot 

Oksanengatan, delvis under marknivå. 

ledningar”, konstaterar Jan-Erik Nordström. 

”Eldsvådan ledde till att man införde skiftesarbete för 

4-5 år framåt i alla centraler: fyra kvällsskift, fyra nattskift 

och fyra dagskift.” 

”Jag var inte i skiftesarbete hela tiden. Jag var det några 

år i Tölö. Sedan hotade jag med att säga upp mig om 

jag inte slapp det - jag orkade inte längre.” 

Nordströms dåvarande förman ordnade så att han fick 

skola sig till tekniker. Efter det blev han utnämnd till 

arbetsledare för HTF:s `landsortscentraler´, de mest avlägsna 

fanns i Svartå, Vichtis och Högfors. Sedermera 

blev Nordström också arbetsledare vid Telefonföreningens 

anläggningar i Tali.

’LAMPVAKTER’ JAGADE 

SÄKRINGAR SOM BRUNNIT 

ITölö centralbyggnad verkade år 1951 Nätbyggnadsbyrån, 

som var underställt Telefonföreningens Nätavdelning. 

Det var tekniker V. Blomqvist, vars arbetsrum tydligen 

fanns i husets tredje våning, som ansvarade för den. 

Hans verksamhetsområde var Tölö-Sörnäs-Kottby-Munksnäs. 

DI A. Fagerholm var chef för Nätavdelningen. Han 

hade sin arbetsplats på Högbergsgatan. 

År 1954 hade distriktsindelningen ändrats så att Stadsdistrikt 

1 omfattade Centrum-Tölö-Munksnäs-Drumsö- 

Brunakärr-Sveaborg. Ansvarsperson var tekniker B. Lindström. 

En verkstad i Tölö 

i slutet av 1950-talet 

I fastigheten i Tölö fanns också Telefonföreningens Verkstad 

ända fram till slutet av 1950-talet. Sedan flyttade 

den till Tali, till en gammal industrifastighet på Väverivägen 

som HTF köpt. År 1951 var J. Mikkonen kontorschef 

och Eva Wendelin sekreterare för verkstaden. 

I Tölö verkade en underavdelning till verkstaden, Fakturering 

och prissättning, samt Expedition och timgranskning. 

För de senare åtgärderna svarade S. Ahlgren och Isolda 

Ström. 

År 1951 ledde ingenjör E. Roos Tölö verkstads Planeringskontor. 

Övrig personal var L. Lindberg, B. Gröndahl 

och Brita Nordman. Ett par år senare hade kontorets 

namn ändrats till Drifts- och arbetsplanering. I ledningen 

satt fortfarande E. Roos, men ingenjör K. Sundell hade 

kommit till. 

Driftsbyrån i Tölö central sköttes de första åren på 1950talet 

av ingenjörerna J. Lund och K. Fallenius. Den senare 

är för övrigt inte släkt med Telefonmuseets tdigare 

sakkunnige Rainer Falenius - hans pappa B. Falenius 

var under 1960-talet anställd vid Centralbyggnadsbyrån 

i Tölö och arbetade med grupperingar och växlar. 

I samband med Driftsbyrån i Tölö fanns också sådana 

avdelningar som Svagströms-installation (ansvarig B. Ollberg); 

Förstadsstationer (L. Englund); Apparatur; Mekaniska 

produkter; samt Bilreparation, där A. Stjernberg var 

chef. 

På 1950-talet fanns Tölö lager i tredje våningen där Marita 

Stjernberg skötte lagerkartoteket. 

Lagerförvaltare var på 50-talet bl.a. Väinö Sandgren 

- som sedan flyttade till Tali och blev förvaltare för huvudlagret 

-och före honom G. Wickström. 

I källaren i Tölö central fanns lagerkarlen Henttinen, 

vars förnamn inte är känt. Han läste sig till student vid 

sidan av arbetet som lagerkarl och fortsatte seda sina studier. 

Han var senare officer vid gränsbevakningen i Lappland. 

År 1964 blev Jouko Evolahti lagerförvaltare i Tölö och 

innehade den befattningen till år 1980, då han övergick 

till att vara huvudförtroendeman för det tekniska på heltid. 

Elin Björkell var gårdskarl vid Tölö central 1951. H. 

Löfström efterträdde henne några år senare. Centralen hade 

också en portvakt, som verkade under Telefonföreningens 

Fastighetsbyrå. Han satt troligen i vakthytten vid 

körrampen till garaget. 

Driftsavdelningen minns 

’Greven av Munksnäs’ 

I den interna telefonkatalogen från 1954 nämns alla tre 

dåvarande telefoncentraler i Tölö: Tölö-1 (telefonnummer 

Tö 232), Tölö-2 (Tö 361) samt distriktscentralen Tölö- 

3 (Tö 400). 

Enligt uppgifter i katalogen verkade Telefonföreningens 

Installationsbyrå då ännu på Högbergsgatan. Den flyttade 

till femte våningen i Tölö centralbyggnad inom 1954, 

då t.ex. Bo Ekman kom dit på arbete. -Efter det var Installationsbyrån 

där i fyra årtionden, ända fram till slutet 

av 1990-talet. En del av avdelningen flyttade ner till 

de nedre våningarna. År 1960 leddes byrån av DI E. Saari. 

På 1950-talet var en del av Nätbyggnadsbyrån också 

verksam i Tölö. Ingenjör Helge Erna var byråchef. Tuure 

Sahravuo var var chef för Nätdistrikt 1. 

I Tölö centralbyggnad fanns också en underavdelning 

till Telefoncentralavdelningen, kallad driftsavdelning, som 

såg till att telefoncentralanläggningarna fungerade. Dess 

arbetsledare hette Alvar Lindholm, som bodde i en 

tjänstebostad i flygeln på Oksanengatan. I telefonkatalogen 

från 1960 var hans hemnummer till Oksanengatan 

442 500. 

Lindholm var i många år förman för både Jan-Erik Nordström 

och Kari Tallgren. 

”Alvar Lindholm var en rätt säregen arbetsledare - han 

höll en del av gänget `på is´ och andra höll han för trevligt 

folk”, berättade Nordström. 

”En gång skulle jag ha gått på firmafest när jag hade 

kvällstur - jag sjöng nämligen i firmans kör. Dirigenten 

39

Väljarreläer justeras i Telefoncentralen. (Bild: Telefonmuseet / Erkki Lahtinen) 

ringde till arbetsledare Lindholm och frågade om jag kunde 

gå. Lindholm sa, att det inte går för sig.” 

Karl Tallgren berättar, att ”När jag kom som praktikant 

till Tölö år 1965 var Alvar Lindholm ännu chef. 

Han var en chef av den gamla skolan: kravatt och mörk kostym 

också på sommaren. Men det gick inte många år 

förrän Kaj Eklöf avlöste honom på posten.” 

Lagerförvaltaren G. Weckström och driftsavdelningens 

äldsta montör Ragnar Munck som karakteriserades som 

en ganska säregen person, hade också tjänstebostad på Oksanengatan. 

Munck kallades för `Greven av Munksnäs´ - 

bland annat för att han krävde att bli niad, trots att man 

iallmänhet duade varandra på arbetsplatsen. 

”Munck deltog i Frälsningsarméns frivilligarbete och 

ibland tjöt trumpeten. Han kunde ha ganska rigorösa åsikter”, 

beskriver Tallgren. 

”På den tiden fick man röka i mekanikerutrymmena, och 

nästan alla rökte också. Munck försökte upplysa oss unga 

om hur fördärvligt det var att röka. Varje morgon när vi 

kom till jobbet hade Munck polerat askkoppen - och om 

den var oanvänd vid dagens slut delade han ut äpplen till 

mekanikerna. När han själv inte rökte var det säkert plågsamt 

när alla andra blossade.” 

40 

”Leif Granholm, som var en av mina första lärofäder, 

fanns också på driftsavdelningen på 1960-talet.” 

Tallgren beskriver atmosfären på arbetsplatsen som ganska 

god under den epoken. 

”Saker och ting förlöpte ganska smidigt, men den tidens 

chefer hade nog en viss auktoritet. Man avlägsnade sig 

ur rummet baklänges osv…och gick dit chefen ville att 

man skulle gå.” 

”Om man någon gång fick ett uppdrag utanför området, 

var det på sätt och vis en belöning. Om man sen blamerade 

sig än så lite blev man genast kallad tillbaka, under 

chefens vakande öga. -Det var den tidens sed, men 

jag kan inte minnas att det skulle ha funnits några värre 

slitningar. Sådant där normalt, bara.” 

Jourhavande reparerade fel 

i telefoncentralerna 

När Jan-Erik Nordström började sin bana i Tölö central 

som läropojke fick han i uppdrag att övervaka vilka signallampor 

som brann i centralen. 

Det blå signallyset tydde på ett fel i 6 A-säkringen, 

den röda signallampan i en mindre säkring. Den senare

När man letade efter fel i Telefonföreningens central använde man 

sig av robottelefoner, som ringde upp olika nummer och 

kontrollerade att det uppstod förbindelse. Om fel hittades 

alarmerades personalen. Anläggningen finns numera i 

Telefonmuseets samlingar. (Bild: Telefonmuseet / Erkki Lahtinen) 

felanmälan kunde betyda att det var bara en enskild abonnents 

säkring som brunnit. 

”Felet kunde också finnas i korskopplingen. Det vita 

dimljuset betydde att det fanns något fel i de utgående linjerna 

och det skulle övervakas extra noga”, beskriver Nordström 

möjliga incidenter. 

I centralen var 6 A-säkringen en s.k. stativsäkring i 

förväljaren. Om den brann, tystnade hundra telefoner samtidigt 

inom centralområdet. 

”En gång - det här hände visserligen i Sörnäscentralen, 

frågade en kamrat hur han skulle isolera när han skulle 

utföra ett servicearbete. Jag föreslog att han skulle använda 

en enmarksslant som isolering. Marken slant iväg för honom 

och då brann sexamperesäkringen. Där blev direktkontakt 

mellan plus och minus. Vi måste kalla städare, förman 

och mekanikern till platsen”, minns Nordström. 

Kari Tallgren hamnade på 1960-talet på ett dejoureringsuppdrag 

i samma central: ”Där var 3-4 äldre mekaniker 

på jobb. Oss praktikanter kallade man i själva verket 

lampvakter, vi kontrollerade varningslamporna och bytte 

säkringar vid behov. Där fanns tusen och åter tusen 

säkringar… Jag tror att vi var fyra praktikanter.” 

Till den äldre Strowger-centralen, Tölö-1:an - den som 

nu är Telefonmuseum - hade man kopplat telefonnummer 

som började på 44. Till Tölö-2:an mot Runebergsgatan 

hade man kopplat nummer som började med 49. 

”I början var det rätt så många på jobb i Tölö. Några 

for på arbetskommenderingar till andra områden, men det 

fanns alltid kvar en stadigvarande grupp som skötte husets 

tre centraler”, förklarar Tallgren. 

”Från driftsavdelningen, där jag själv arbetade fick vi inte 

så många uppdrag utifrån. Största delen av tiden gick 

åt till att göra reparationer på basen av de felanmälningar 

folk gjorde.” 

Fel att reparera i de mekaniska apparaterna fanns det förstås 

tillräckligt av. 

”Då när centralerna Tölö-1 och Tölö-2 ännu var i bruk, 

fanns det enormt mycket arbete att utföra. Redan mekaniken 

- i en enda väljare fanns det t.ex. tiotals, kanske hundra 

mekaniskt rörliga delar. Det uppstod fel i dem på löpande 

band och då måste man reparera dem”. 

De äldsta lyftvridväljarna var redan över 40 år gamla 

på 1960-talet, så underhåll behövdes. 

”Naturligtvis fanns det en stadigvarande underhållsgrupp 

som cirkulerade i de här centralerna. Gruppen utförde 

underhållsarbete i centralerna utan uppehåll. När 

den hade gått igenom centralerna, började den om på nytt.” 

”Felen gjorde att man ofta också måste byta delar. Ledningssnoddar 

måste också bytas ofta. - Sådant här måste 

man som driftstekniker reagera på, särskilt den första tiden”, 

nämner Tallgren. 

Driftstekniker Kari Tallgren kan telefoncentralernas 

apparatur utan och innan. 

41

MONTÖRERNAS UKV-BILAR 

I GATUBILDEN I TÖLÖ 

Så tidigt som våren 1923 skaffade Helsingfors Telefonförening 

sin första montörsbil. 

Föreningen hade två lastbilar på 1920-talet. Deras körkilometrar 

år 1926 var 8 345 och 5 347 kilometer. Med 

den tidens enda personbil körde man 5 153 kilometer. När 

verksamhetsområdet utvidgades behövde man fler bilar. 

När antalet bilar ökade blev det ont om plats i garaget. 

Ännu på 1920- och 1930-talen fanns där plats, men 

senare blev man tvungen att använda utrymmen för andra 

ändamål: i Tölö för centralen som expanderade och i Sörnäs 

som reparationsverkstad (i Tölö byggde man garage 

under gårdsnivån). HTF måste hyra allmänna garageplatser, 

av vilka det i början av 1954 fanns 19 st. 

En av Helsingfors Telefonförenings lastbilar och en lätt 

montörsbil i linjebyggnadsarbete, sannolikt i slutet av 1930-talet. 

(Telefonmuseet / Erkki Lahtinen) 

42 

Fem radiobilar 

i garaget i Tölö 

Man fick mer användning för garageplatserna i Tölö mot 

slutet av 1950-talet. 

”Vi hade den första ukv-bilen i Helsingfors - en servicebil 

utrustad med radiotelefon. Den togs i bruk ungefär 

vid årsskiftet 1959-1960”, berättar montören och ukvchauffören 

Mauri Renqvist stolt. 

”Det fanns tre firmor på samma frekvens. Hartwall och 

Huber använde samma frekvens som Telefonföreningen. 

Läskedrycksbolaget Hartwall sålde läsk på samma kanal 

- vi hörde allt om vart de förde sin lemonad - och Huber 

reparerade rör. Vi förde kablar, stegar och telefonapparater 

till våra montörer - de rörde sig med bara backen i 

bagaget på den tiden.” 

De första ukv-bilarna HTF hade var franska Renault-paketbilar. 

”Bilarna klassificerades först som paketbilar men senare 

transporterade man så mycket last med dem, att de måste 

klassificeras som lastbilar. Deras helhetsvikt var över 

3 500 kg. Arbetsgivaren krävde att jag avlade körprov 

för lastbil, så att jag kunde fortsätta sysslan”, berättar 

Renqvist. 

”Slutligen var vi fem ukv-chaufförer som skötte Helsingfors. 

Verksamhetsområdet för tre bilar var Centrum, 

Tölö och Sörnäs - de var de egentliga stadsbilarna. Den östra 

och västra delen av stan hade sina egna bilar.” 

Under pauserna stod bilarna i det underjordiska garaget 

vid Tölö-centralen. 

”Källaren var en samlingsplats för våra bilar. Garaget var 

där och lagret fanns i tredje våningen. Där gick man och 

fyllde på när det blev blev tomt under dagens lopp, man 

fyllde på bilarna med verktyg och de tillbehör som behövdes 

för monteringsarbetet.” 

Enligt Renqvist var bilarna utrustade med radiotelefonutrustning 

från det engelska bolaget Pye Company och 

en meter långa piskantenner. 

Pye tillverkade under 1950-talet radiotelefoner också 

för polisen. Modellen PTC116 installerades i bl.a. polisbilar 

på Nya Zeeland och dess sändningseffekt var 2,5 watt. 

Den lite nyare modellen Pye Ranger togs i bruk 1955 

och den tillverkades i många olika modeller för bilbruk 

i VHF-frekvensområde 25-174 MHz. Det kan hända att 

Telefonföreningens bilar har varit utrustade med någon 

av de här modellerna.

Telefonföreningens ukv-bil i slutet av 1950-talet. 


Mauri Renqvist var en av de första som körde 

Telefonföreningens ukv-bilar. 

”Min goda vän Ole Holmström var arbetsdirigent. Han 

hade också utrustning från Pye, en radio på bordet och 

en mikrofon på fot där bredvid”, minns Renqvist. 

”Ukv-centralen och -antennen fanns på Högbergsgatan, 

där fanns en mast mitt i kvarteret. Det fanns ingen station 

i Tölö central, där fanns bara arbetsdirigentens radiosändare.” 

Signalen som åkte iväg från Tölö skickades alltså vidare 

till radiomasten på Högbergsgatan. 

”Vi hade apparaturen i bilen. Radion var större än en 

videoapparat av gammal modell - och den brusade. I början 

var det omöjligt att få bort bruset, så det brusade hela 

dagen. Bara när man pratade avbröt modulatorn bruset.” 

Brus och meddelanden 

på flera frekvenser 

Man känner inte till exakt vilken frekvens Telefonföreningens 

ukv-bilar hade på 1950- och 1960-talen. Man kan 

anta den till en början fungerade på VHF:s lägre frekvensområde 

där myndigheterna hade sitt radionätverk på 

den tiden. 

Bruset i sändaren kan tyda på att det skulle ha varit 

fråga om AM-, en amplitudmodulerad signal. 

I en del av Pyes radioapparater användes sådana under 

1950-talet. I moderna radiotelefoner används inte AMsändare 

annat än i flygtrafiken. 

Ukvbilchauffören Lars Österman på sin arbetsplats. 


43

Den gamla radiomasten på Högbergsgatans central, 

som är riven och ersatt med en ny och högre mast. 


På Telefonmuseet har man inte kvar någon radiotelefon 

från den tiden. Fordonsantenners mått är ofta anpassade 

efter frekvensen, men på basen av Mauri Renqvists 

uppgift om den en meter långa antennen kan man inte 

dra någon slutsats. Det kan ha varit fråga om en fjärdedelsvågs-antenn 

för 70 MHz eller 1/8-vågs-antenn för 

35 MHz. 

Senare, senast i början av 1980-talet hade HTF radiotelefonverksamhet 

på högre VHF-frekvens, både på 80 

MHz och och 160 MHz. T. ex. ukv-radiosändaren i Baggböles 

radiomast fungerade på 80 MHz radiofrekvens på 

1980-1990-talen. 

HTF.s montörer använde flera simplex- och halvduplexfrekvenser 

mellan 158,500-163,375 MHz på 1980-talet, 

radiokanaler som låg nära brandradiofrekvenserna. I 

semiduplextrafiken var frekvensskillnaden mellan fordonet 

och relästationen vanligen 4,6 MHz. Relästationen 

fanns i radiomasten på Högbergsgatan. 

I simplextrafiken använde båda sändarna samma radio- 

44 

frekvens, t.e x. i direkta lågeffektiva radiotelefonförbindelser 

mellan två montörer. 

Med ukv-bilen gjorde man 

30 installationer per dag 

Mauri Renqvists och de andra ukv-chaufförernas egen arbetsplats 

var i Tölö telefoncentral. 

”Tölö central var vår mötesplats. Klädskåpet skulle finnas 

där vi snabbt kunde byta om. Sen bara till ratten och 

ut på gatan - och längs dagen fyllde man på utrustning.” 

”Eftersom vi chaufförer nästan alla var utbildade till äldre 

montörer, gjorde vi övertidsarbete på kvällarna med montörerna. 

Vi var efterfrågade på jobbet, vi hade ju all utrustning 

och bil dessutom”, förklarar Renqvist. 

Med en ukv-bil skötte man i medeltal 30 uppdrag per 

dag. 

”De kom med fem minuters mellanrum. Ett arbete på 

stan fick inte ta mycket längre än fem minuter, följande 

kund stod redan i kö.” 

”På den tiden tog man sig föralldel snabbare från Kajsaniemigatan 

till Centralgatan med bil än idag. Då var trafiken 

inte så råddig och det fanns inte så många trafikljus.” 

I början hade garaget till Tölö central dörrar som öppnades 

för hand. 

”När trafiken blev livligare och det kom en busshållplats 

framför garaget blev det svårt att stanna där på hållplatsen 

eller trottoaren för att gå och öppna dörrarna.” 

”På 1960-talet fick vi en motoriserad gliddörr på garagenivå. 

Det var en klar förbättring. Dörrarna av trä i 

ändan av rampen stod öppna på dagarna och stängdes till 

natten.” 

Enligt Renqvist reparerades felen på ukv-bilarna så 

snabbt som möjligt på bilverkstaden. En reservbil kunde 

snabbt tas i bruk om den reguljära bilen vägrade starta. 

”Det skulle ha varit ganska hemskt om 30 uppdrag i 

Helsingfors centrum hade blivit ogjorda. Visserligen kunde 

någon annan montör hoppa in om det behövdes - men 

det räckte inte, alla hade annars också fulla dagar.” 

I något skede köpte en transportchef in A-Fordar för 

telefonmontörerna. 

”Det var ju stora och fina bilar, vid första anblicken. Tekniken 

var däremot hopplös. 

Vi hade en egen parkeringsruta utanför Stockmanns 

bilaffär i Sockenbacka, dit bilarna fördes på service. Städarna 

körde bort dem från gården när de läckte dieselolja 

på asfalten.” 

”Men bilparken blev bättre hela tiden. Mot slutet hade 

vi en fin automatväxlad Mersulastbil. Dörrarna fungerade 

med ett knapptryck, där fanns luftbroms och gott 

om utrymme.” 

I början var ukv-bilarna gråblå. 

”Senare hittade någon på att måla dem mörkröda. Der 

var en dålig färg, den blev förstörd av solsken. Slutligen

målades bilarna blå. Däremellan fanns det också andra 

färger.” 

Med Renault upp 

till femte våningen 

Uppdragen med ukv-bilarna varierade mycket. 

”Det var allt möjligt - från presidentens slott till jordkällare. 

Det fanns ett bord i bilen där man kunde skriva 

upp adressen till stället där en telefon eller något annat 

skulle installeras. Också apparatmodellen och andra detaljer 

antecknades, och montören kvitterade sedan. Det 

var på sätt och vis en affär, men utan pengar - och det 

skulle fås att fungera så att allt stämde”, berättar Renqvist 

om sin vardag. 

”Åtminstone en gång om året gick en kontrollör och 

granskade att det fanns det materiel som personalen i 

lagret hade uppgett. Och där fanns mycket, små telefonväxlar, 

matarapparater och telefonapparater i olika modeller 

och färger. Och olika slags kablar i mängder.” 

Vid behov fick man påfyllning i tredje våningen i Tölös 

lager. 

”Så fanns där borrmaskiner och andra verktyg. I huvudsak 

gjordes det nya installationer och förflyttningar men förflyttningar 

var på sätt och vis en ny installation, för till 

det behövde man en ny telefonledning.” 

Man kom inte till alla ställen med bil. Men till överraskande 

många. 

”Till Kabelfabriken i Helsingfors kom man med en 

stor bil ända upp till femte våningen. Ibland åkte vi med 

Renaulten dit på kaffe. Den drogs med kätting som gav 

ett skojigt rasslande ljud när den drog upp bilen till vinden.” 

”Arbetet som ukv-chaufför bjöd på många trevliga stunder. 

Det fanns riktigt roliga typer på jobbet. De var goda 

kamrater”, minns Renvist tiderna med ukv-bilarna. 

Naturligtvis hände det alltmöjligt nu och då. 

”En gång hände en otrolig sak med ukv-bilen i Sörnäs. 

Man förde en kabelrulle till installationsplatsen. Det var 

ett längre avsnitt, så det behövdes kabel på rulle - för inomhusinstallationer 

räckte det vanligtvis med en 50 meters 

längd. 

När pojkarna hoppade ut genom bakdörren rymde rullen 

ner mot gården, där det fanns en ko och ett vattentråg. 

Rullen stötte till tråget och träffade sen ett staket. Kon 

stack iväg i full fart och sen stack pojkarna också”, beskriver 

Renqvist installationsarbetet. 

”Det fanns många roliga stunder och det var skojiga människor 

på jobb”, minns Renqvist. 

Spel- och klockkort hörde 

till arbetsdagen 

När Mauri Renqvist kom till Tölö för att arbeta i mitten 

av 1950-talet, använde man sig ännu av en gammal 

klockkortsbehållare. Den fanns i femte våningen. 

”Vi stämplade våra klockkort i en svart låda och satte 

sedan kortet i ett fack på väggen. Övre delen av kortet 

var synlig. Korten satt lite på sned”. 

Vi samlades alltid där. Arbetsdagen tog slut halv fem, 

och då var där redan en kö av gubbar med kortet i näven.” 

”Om man hade fått sitt arbete färdigt klockan tre måste 

man fördriva tiden med goda vänner, tills man skulle 

stämpla sitt kort.” 

En del invecklade installationsarbeten kunde ta hela 

dagen - eller så inte. 

45

Seppo Saarlamo var förman i Tölö central 

på 1960- och 1970-talen. 

” I ett gjuteri var det verkligen smutsigt, svart sot och 

där skulle man dra kabel någonstans i en golvränna. Det 

såg så svårt ut att vi ringde efter mästaren. Vi sa att efter 

det här kan vi inte åka och visa oss för någon levande 

människa. Man skulle vara tvungen att öppna golvrännan 

och alltmöjligt annat i gjuteriet.” 

”Mästaren förstod situationen och sa att vi gör det här 

till ett heldagsuppdrag. Sen fick vi jobbet gjort på mindre 

än en timme. Klockan var lite över tio när jag tillsammans 

med mitt arbetspar Ismo Saikkonen hade hunnit 

till simstadion för att simma”, berättar Renqvist. 

I början av sin arbetsbana kom Renqvist till arbetet 

från sitt hem i Kottby till Tölö med en 500-kubiks motorcykel. 

Efter att han flyttat till Nedre Dickursby började 

han åka tåg. 

”Det fanns ett trevligt kortgäng i tåget, min svåger bodde 

granne med oss och jobbade på Postbanken. Vi hann 

spela ett par omgångar innan tåget kom till Böle. Tågen 

hade inte så hög hastighet på den tiden”. 

”När tåget kom till stationen skulle man hinna ta en 

sådan plats att man kunde spela kort. Kompisarna kom 

sen efter genom tåget till de reserverade platserna.” 

”Sista biten från järnvägsstationen till Tölö promenerade 

jag. Man hade alltid sällskap. Pojkarna gjorde avstickare 

till brännvinsbutiken, men inte jag - om jag minns 

rätt!” 

46 

Den avslappnade stämningen drogs lite åt med åren. 

”Vi fick `Klock-Kallen´ till Tölö. Seppo Saarlamo kom 

först i egenskap av Klock-Kalle och sen blev han mästare. 

- Men vi blev goda vänner ändå.” 

Arbetsledningen hade 

också radio i sina bilar 

Seppo Saarlamo, som var arbetsledare i Tölö 1960 minns 

att man inte använde klockkort då längre (men de kom 

tillbaka på 1970-talet). Han minns också ukv-bilarna. 

”Vi i arbetsledningen hade bilar. Först var de från husets 

sida. Bilarna hade ukv-radion, så man kunde alltid 

nå oss”, berättar Saarlamo. 

”Efter en tid godkändes systemet med kontraktsbilar. 

Arbetsledningen kunde köpa egen bil och använda den i 

arbetet och huset betalade kilometerersättning.” 

Bilen försågs med en fast monterad ukv-radio. 

Ukv-radion 

monterades 

”De var lika stora som ett pennställ. Radion var större, i 

en del bilmodeller monterades de i bagageutrymmet. Antennen 

var förstås på taket.” 

Telefonföreningens arbetstagare var uppdelade på olika 

områden, och arbetsledningen delades upp. Helsingfors 

västra delar hörde till Saarlamo. 

”Mina karlar arbetade på den här sidan om järnvägen - 

i Främre Tölö. En annan arbetsledare hade hand om östra 

Helsingfors. Så fanns det en tredje och fjärde, som ansvarade 

för förstäderna”, förklarar Saarlamo. 

”Man ropade t.ex. såhär: `Saarlamo, Saarlamo, Holmström 

kallar´. Jag tryckte på knappen och svarade: `Saarlamo 

här´. - Vi kunde inte föra någon diskussion. Man måste 

alltid säga: `Jag hör´. Så sade den andra någonting och 

jag svarade: Ùppfattat´. Alldeles mot slutet började de påminna 

om nutidens mobiltelefoner.” 

Kiosktelefoner fördes 

med ”spåra” 

Bl.a. Nils Nilsson, Leo Rahkonen och Terttu Koponen 

var arbetskamrater med Mauri Renqvist i fastigheten 

i Tölö. 

”En del bodde i tjänstebostad i centralbyggnaden i Tölö. 

T. ex. Juhani Pettersson bodde länge där. Verkställande 

direktörens chaufför Lauri Koponen bodde också där”, 

räknar Renqvist upp. 

”Där fanns många bostäder. Man gick in från Oksanengatan, 

de använde inte samma innertrappa. - Men 

personalmatsalen var på nedre botten på Oksanengatan. 

Det var ett trevligt ställe. Det var inte särskilt stort, det 

var en intim stämning - alla kände alla.” 

Enligt Renqvist hade montörerna från Tölö gott rykte

edan före ukv-bilarnas tid. Ännu på 1950-talet transporterade 

man verktyg och apparatur med spårvagn, men 

arbetet gick ändå undan. 

”Vi gick igenom alla Helsingfors telefonkiosker och bytte 

telefoner i dem. Istället för de gamla svarta satte vi in 

de grå lådor som fungerade med femtiopennis slantar. 

Det var inte alldeles lätt att ta in dem i spårvagnarna.” 

”Det fanns t.ex. två telefonkiosker vid Posthuset bredvid 

trottoaren och de skulle bytas ut. Det var tungt att 

bära gjutjärnsklumparna därifrån.” 

”Om man hade god tur behövde montören bara byta 

en liten växel - den var i storleksklass som en verktygsback 

- och så en verktygsback i faner och en nästan lika stor 

matarapparat och kabel. Alla tunga lådor skulle släpas 

till spårvagnen och de hade till råga på allt vassa kanter. 

Om där då hade funnits damer med nylonstrumpor, skulle 

man nog ha fått höra om man råkat söndra dem.” 

Ibland fanns det annat att se på än nylonstrumpor. 

”På Hesperiagatans spårvagnshållplats såg jag Sputnik 

första gången. Det var 1957.” 

Montörerna som åkte runt stan, först med spårvagn senare 

med ukv-bil betraktades som kundservice och man 

räknade inte med att de skulle hämta in särskilt mycket 

vinst. 1990-talets effektivitetstänkande skar bort sådan 

här verksamhet. 

Telefonföreningens monteringsbil på 1960-talet. (Bild: Telefonmuseet / Erkki Lahtinen) 

Personalen på Telefonföreningen på landskampsmarsch 

Finland-Sverige i början av 1960-talet. Postlinjens VW-buss 

syns i bakgrunden. (Bild: Telefonmuseet / Erkki Lahtinen) 

”Det var synd att tiden slukade kundservicen. Numera 

gör ingen något, om man inte genast får betalt”, förundrar 

sig Renqvist. 

”När endel avdelningar inte längre gick med på att 

subventionerade andra, skars all verksamhet ner.” 

Mauri Renqvist gick i pension år 1996. 

47

Med postbussen 

I områdena runt Tölö central körde också Helsingfors 

Telefonförenings egen postbuss som hade regelbundna turer. 

Telefonföreningen hade intern posttransport. Med den 

skickades små paket och brev, men personalen kunde också 

åka mellan centralerna. Det var en Volkswagen Kleinbus. 

”Vår Postbuss körde från Högbergsgatan till Tölö och 

Sockenbacka (Tali). En annan bil användes för andra rutter, 

t.ex. till Sörnäs”, berättar Telefonmuseets Erkki Lahtinen. 

Bilklubben med i djurgårdsloppet 

Folk från Helsingfors Telefonförening bildade 

Telefonföreningens bilklubb. 

“Klubben gick under namnet `PAK´ (Puhelinyhdistyksen 

Autokerho) eller Telefonföreningens 

Bilklubb”, berättar ukv-chauffören Mauri 

Renqvist. 

“Djurgårdsloppet var ett extrauppdrag för 

oss. Vi drog en kommunikationslinje dit före tävlingarna. 

Den måste sedan tas bort eftersom 

Djurgården var ett parkområde.” 

“Telefonföreningens eget folk var ofta med. 

Om det skedde en olycka, såg vi till att det kom 

ambulans och brandbil till platsen. Min egen 

plats var i början av tävlingsbanan - där stod jag 

48 

med hörlurar, som budbärare.” 

Anja Renqvist var också ofta som åskådare 

tillsammans med sin syster. År 1963 bestämde 

man sig för att sluta, när en olycka i 

samband med starten ledde till den svenska rallyföraren 

Örjan Attebergers död. 

“Jag såg hela händelseförloppet bakifrån - 

bilen steg upp och föll baklänges på asfalten. 

-Där slutade de tävlingarna”, sörjer Mauri 

Renqvist. 

Traditionerna från Djurgårdsloppet fortsatte 

på Käinby motorstadion i Vanda. 

“När Käinby byggdes, byggde vi ut hela kommunikationsnätet. 

Det blev permanent, byggt 

Autocars tävlingsbil. Sådana här fordon så man också i Djurgårdsloppen. 


”Postbussens chaufför heter Torvald Rundberg, men kallades 

allmänt Puppeli. Rundberg är fortfarande aktiv bordtennisspelare 

och han har vunnit många medaljer både som 

ung och som veteran. Han körde posbussen i många årtionden 

och blev prisbelönad, för att han höll den i så 

gott skick”. 

”När posten kom från huvudposten till Högbergsgatan, 

sorterades den där. Post till Högbergsgatan och Lilla 

Robertsgatan delades ut där på plats. Övrig post fördes 

med postbussen till olika utdelningsställen.”. 

med kabelkanaler.” 

“Det var roligt att få komma med upp som 

hjälpreda till tornet, tillsammans med tävlingschefen. 

Så länge Käinby användes skötte Telefonföreningens 

folk kommunikationen där.” 

Vid sidan av biltävlingarna fanns där en drive-in-bio. 

Under slutet av 1970-talet ordnades där övningsbanor 

där man kunde öva sig i vinterkörning. 

Motorstadion förföll senare och det användes 

som lagringsplats för begagnade däck. 

Mauri Renqvist har fortfarande tävlingsaffischer 

hängande på sina garageväggar.

Trafiken framför Runebergsgatan 43 i slutet av 1960-talet, Tölö central syns till höger på bilden. (Bild: Helsingfors stadsmuseum) 

ARBETE I TAKT MED TRUMMAN 

Telefonföreningens installationsbyrå fanns i centralbyggnadens 

femte, och delvis i fjärde och tredje våningen. 

Fjärde våningen upptogs till största delen av registerbyrån. 

Inomhusledningskontoret, som lydde under installationsbyrån 

fanns i femte våningen. 

Lagret fanns i tredje våningen och dit gick man för att 

fylla på verktyg och reservdelar. Installationsbyråns chef 

Raimo Rahikainen, hans sekreterare och personalens förtroendemän 

hade sina utrymmen i husets tredje våning. 

Installationsbyråns arbetsledare Seppo Saarlamo hade 

sitt arbetsrum i femte våningen i Tölö central. 

”Först vette mitt rum mot gården. Senare var det mot 

gatan. Vi delade på rummet - min arbetskamrat var Olavi 

Luoto”, minns Saarlamo. 

Utrymmen reparerades 

hela tiden 

”Det gjordes mycket ändringsarbeten, när vi blev fler. Rum 

delades upp eller förstorades”, konstaterar Saarlamo. 

I början av 1964 rev vi mellanväggarna i tredje och 

fjärde våningen, så att utrymmena skulle bli mer ändamålsenliga. 

Vid samma tid gjöt man betonggolv under fjärde våningen, 

där den höga centralsalen byggts om på 1920talet. 

Ritningarna för det ändringsarbetet godkändes i 

februari 1964. Det var Ingenjörsbyrån Holger Holmberg 

& Co som planerade golvkonstruktionen. 

Mycket folk på 

plats på lönedagen 

Innan Saarlamo kom till Tölö hann han arbeta tre år på 

Telefonföreningens rationaliseringsbyrå. Där specialiserade 

han sig på arbetsforskning. 

Till arbetsledarens arbetsuppgifter hörde, enligt Saarlamo, 

att ge arbetsuppgifter åt montörer, att övervaka personalen, 

att besöka arbetsplatsen och kunderna, samt att 

göra upp avtal med kunderna. 

”Jag var på installationsbyrån också. Där fanns emellertid 

två andra arbetsledardistrikt. På installationsbyrån 

fanns det fyra arbetsledare, och de hade alla ungefär 

20 man under sig”, preciserar Saarlamo. 

Uppskattningar om hur många arbetstagarna var växlar 

rätt mycket. 

”Sedan fanns det kontors- och lagerpersonal i Tölö. Där 

fanns kanske drygt hundra personer. - Man ska komma 

49

Senja och Bo Ekman redogör för Telefonföreningens verksamhet i Tölö central. 

ihåg, att montörerna för det mesta var i fältarbete och 

inte fanns i huset så mycket. De kom till centralbyggnaden 

bara på lönedagen och för att hämta tillbehör från 

lagret.” 

Seppo Saarlamos uppfattning om personalstyrkan under 

1960-70-talen är lite försiktig, för enligt andras uppskattningar 

fanns det allt som allt hundratals arbetstagare. 

Lagerförvaltaren Jouko Evolahti minns att det skulle 

ha funnits ”några hundra” i personalen. En del av dem 

var som sagt för långa tider placerade i dejourerings- och 

serviceuppdrag utanför huset, till exempel i de stora varuhusen. 

Trumman lottar 

ut arbetsuppgifter 

Installationsavdelningens specialitet var TRUMMAN. 

”Installationsfunktionärerna satt runt en `trumma´. Det 

var till den montörerna ringde för att få nya arbetsuppdrag 

och kvitterade gjorda jobb”, förklarar Saarlamo. 

Stället för arbetsutdelningen kallades för Trumman, 

eftersom där satt fem personer som delade ut arbetsuppdrag 

i en ring. I mitten fanns det en snurrande ställning 

med nya arbetsuppdrag i fack. Man snurrade runt ställningen 

och plockade upp nya uppdrag åt montörerna. 

Seppo Saarlamo minns att Trumman på 1960-talet fanns 

50 

i femte våningen. Senare flyttade den ner en våning till 

fjärde våningen. 

Förmodligen flyttade både Trumman och förmännen 

från femte till fjärde våningen i oktober 1971 när telefoncentralen 

Tölö-4 expanderade i femte våningen. Då 

bygges en del av kontoren om till centralsal i Apollogatans 

flygel, i husets äldsta del. 

”Vi montörer var alla i den översta, femte våningen. - 

Men sen försvann en grupp därifrån och då flyttade förmännen 

till husets fjärde våning”, nämner montör Bo Ekman. 

Han arbetade i fastigheten i Tölö åren 1954-1980, 

även om han i början för det mesta var på kommendering 

för att säkra telefontrafiken på Stockmanns varuhus. 

Bo Ekmans hustru Senja Ekman som kom till Registreringsbyrån 

i Tölö år 1976, minns att Trumman skulle 

ha funnits i fjärde våningen, på Apollogatans sida. 

Arbete i takt med 

Trumman och radion 

”Boss för Trumman var Nils Nilsson. Han var en bra karl”, 

säger Senja Ekman. 

Ekmans minns att Nilssons arbetsplats skulle ha funnits 

i en liten fördjupning i hörnet av Apollogatan och Runebersgatan, 

ganska nära Trumman. 

På andra sidan Trumman fanns Ole Holmströms radio-

Centralsalen (Tölö-4), som fanns i femte våningen utvidgades i slutet av år 1971. (Helsingfors byggnadstillsynsverks arkiv) 

kommuikationsbord, där man skötte kontakterna med 

ukv-bilarna. Han hade fönster mot innergården. 

Ännu på 1970-talet satt det fem personer runt Trumman 

för att dela ut arbeten. 

”Där satt fem män och en dam också”, minns Senja Ekman. 

”Trumman delade ut jobb för hela distriktet. Det fanns 

bara ett telefonnummer till Trumman och den som kunde, 

svarade. Chefen, Nils Nilsson, hade ändå eget telefonnummer”, 

tillägger Bo Ekman. 

På den tiden var det Ruben Byman, Kosti Luukkonen, 

Leo Rahkonen, Kurt `Kurre´ Salenius och Terttu, 

med okänt efternamn (hennes mans namn var Hurme, 

men man tror att Terttu hade ett annat efternamn), som 

delade ut uppdrag vid Trumman. Kosti Luukkonen vikarierade 

vid Trumman när chefen Nils Nilsson hade semester. 

En tid satt Heikki `Hessu´ Hakkarainen vid Trumman. 

Han flyttade till radiokommunikationen när Ole 

Holmström gick i pension. Kari Syrjä kom i Hakkarainens 

ställe. 

Registerbyrån 

visste ’allt’ 

Registerbyrån fanns i flygeln mot Runebergsgatan. 

Senja Ekmans eget arbetsrum fanns alldeles i ändan av 

Runebergsgatans flygel, mot gatan. Byråns kaffe- och 

pausrum fanns i samma del av huset. I mitten av registerbyrån 

fanns ett öppet utrymme och där satt bl.a. Leena 

Taskinen. På andra sidan, mot gatan, fanns några arbetsrum 

där chefen för registerbyrån och tre slutgranskare 

för installationslistorna satt. 

Registerbyrån hade exakta uppgifter om telefonnätet i 

Helsingfors: kabelpar, fördelningsskåp och förbindelsekablar. 

När man byggde hus, sökte man på registerbyrån 

upp de ställen på nätkartorna där kablarna drogs till 

husets fördelningsskåp och kabelkanaler. 

Olika distrikt hade olika ansvarspersoner. Senja Ekman 

ansvarade för registeruppgifterna för Kampen, Skillnaden 

och Böle. 

I Apollogatans flygel mot Oksanengatan i fjärde våningen 

fanns nätbyråns ritkontor. Lagerförvaltaren Jouko 

Evolahti berättar att den flyttade dit från andra våningen. 

”På ritkontoret ritades alla kabellinjer ut. På den tiden 

använde man sig ganska mycket av jordkablar, på 

landsbygden drogs de i luften, mellan stolpar. På nätavdelningen 

planerade man de här linjerna och ritade sen 

in dem på pappret”, konstaterar Evolahti. 

Installationsbyrån flyttade bort från fastigheten i Tölö 

i slutet av 1990-talet, efter 40 års verkamhet. Telefonföreningens 

fakturerings- och indrivningsavdelning flyt- 

51

tade till de utrymmen som blev lediga. 

Seppo Saarlamo hade lämnat installationsbyrån i slutet 

av 1970-talet för att bli arbetsledare för dragning av 

BBX- telefonväxlarnas inomhusledningar, först i Sörnäs 

central och senare i Böle. Bo Ekman flyttade 1980 till 

ett kommenderingsuppdrag i Mässcentrum i Böle. Ett 

år tidigare hade Senja Ekman bytt från Tölö till kundbetjäning, 

först till Högbergsgatan och sedan till telebutiken 

i Östra centrum. 

Fackföreningen i 

lagervåningen 

I tredje våningen i Tölö central - i flygeln mot Runebergsgatan 

- fanns Telefonföreningens lager. Det var Jouko 

Evolahti som ansvarade för det. Han arbetade i Tölö 

1964-1980. 

Evolahti kom i Telefonföreningens tjänst redan år 1957, 

först till lagret i Tali på Väverivägen. Före det hade han 

varit på sjön. På en fackföreningskurs på Sjömännens kurscentrum 

i Lojo hade han blivit bekant med Sjömansunionens 

aktivist Niilo Wälläri. Evolahti blev senare Telefonföreningens 

kontaktperson för den tekniska perso- 

52 

nalen, m.a.o. teknisk huvudförtroendeman. 

I tredje våningen fanns också arbetarnas huvudförtroendeman 

Gunnar Yliharjus arbetsrum (Bo Ekman hade 

viceförtroendemannaskapet som bisyssla). Senare flyttade 

Yliharju till Högbergsgatans central. 

Fackföreningsverksamheten konkretiserades med tiden. 

Driftstekniker Kari Tallgren minns att han skulle ha varit 

med om två strejker under sin tid i Tölö. 

”Den första stejken var kortvarig, men den andra, år 

1976, räckte hur länge som helst, kanske t.o.m. ett par 

månader. I strejken deltog över 700 personer anslutna 

till FTFC. Då arbetade montörerna visserligen, montörerna 

och kontorspersonalen hörde till olika förbund”, 

påpekar Tallgren. 

”Vi levde på strejkbidrag. Jag hörde till FTFC. Då var 

anslutningsandelen rätt hög, nästan alla hörde till unionen. 

När jag började jobba på 1960-talet, berättade man 

genast för mig till vilket förbund man skulle ansluta sig. 

Man utövade inte påtryckning, men man motiverade väl.” 

Enligt Tallgren drog man inte ekonomisk nytta av strejken. 

”Den största utdelningen av strejken var väl att Jorma 

Reini, som ledde den då visade sig förtjänt som fackför- 

I mitten av `Trumman´ fanns en rund ställning för mappar. Runt den satt arbetsdirigenterna. En likadan ställning fanns det i 

övervakningsrummet på Högbergsgatan, där man testade förbindelserna mellan centralerna. (Bild: Telefonmuseet / Erkki Lahtinen)

Ole Holmström, som skötte radioförbindelserna med ukv-bilarna satt i fjärde våningen i Apollogatans flygel. Han hade fönster mot innergården. 

eningsbas. Under strejken måste nödarbeten utföras, t.ex. 

för att säkra sjukhusens och polisens telefonförbindelser.” 

En del av de strejkande vid centralen var beredda att 

utföra sådant arbete som strejkkommittéen klassificerade 

som stående utanför strejken. 

Lagervaror 

för alla behov 

”Lagret i Tölö var såtillvida ett stort ställe eftersom antalet 

montörer var rätt högt - några hundra montörer. De 

hämtade varor från lagret”, redogör Jouko Evolahti. 

”Man beställde varor till Tölö och därifrån delades de 

ut till montörerna. Sedan fyllde man igen på lagret. I 

Tölö fanns det också ukv-bilar, som också de hämtade 

tillbehör från lagret.” 

”På den tiden var lagret ett ganska livligt ställe, för 

där fanns också ett verktygslager och klädlager. Från det 

senare delade man ut arbetskläder till montörerna och 

det fördes en mycket noggrann bokföring över detta.” 

Enligt Evolahti hade man all slags standardutrustning 

för telefoninstallering i lager. 

”Där fanns allt man kunde tänkas behöva i anslutning 

till telefoner. På den tiden hade montörerna inte så mycket 

med sig. Numera finns det mindre flyttbara lager, men 

då togs allt från lagret i Tölö.” 

”Mästarna gav arbetsuppdrag åt montören och berättade 

vart de skulle. Sedan tog montörerna vad de behövde 

ur lagret och begav sig iväg till kunden.” 

”Mest saker hämtades det på morgonen. Till slut önskade 

vi att montörerna skulle komma redan föregående 

dag för att reservera vad de behövde, så att det inte skulle 

bli rusning. De försökte, men det ville aldrig riktigt 

lyckas.” 

Enlig Evolahti fanns det endel intressanta arbetskamrater 

i Tölö. 

”Där fanns förstås endel personligheter, särskilt på montörssidan 

- med dem blev man närmare bekant. En originell 

person gick under namnet `Drumsös skräck´”, nämner 

Evolahti. 

”Drumsö var hans distrikt. Han var stor och han hade 

varit i kriget - och han var ganska säregen, de unga montörerna 

var rädda för honom. Han kunde vara otäck mot 

sådana som inte riktigt lärde sig eller kunde. Därför fick 

han tilläggsnamnet.” 

53

Byråkrati och 

vi-anda 

Enligt Evolahti fanns det när det var som bäst 6-7 arbetstagare 

som delade ut tillbehör i lagret. 

”Ibland var där färre, när man flyttade montörer från 

Tölö till omkringliggande områden.” 

Den som ansvarade för lagret hade ett litet arbetsrum eller 

en hytt och en varuhiss bredvid. 

”När montören kom till lagret hade han med sig en arbetsbeskrivning 

som mästaren skrivit. Av den framgick 

det vad som behövdes”, berättar Evolahti. 

”Senare var ett sådant system i bruk att man fick ta 

mindre tillbehör - som skruvar, spikar och sådant - ur 

det öppna lagret, utan papper. Då behövde man inte gå 

igenom ett papperskrig för varje litet ärende. Man litade 

på att ingen stal sådant.” 

Det öppna lagret fanns i hörnrummet mellan Apollogatan 

och Runebergsgatan. På 2000-talet användes utrymmet 

som ett stort mötesrum av kommunikationskonslultbolaget 

Perfecto Oy. Det gamla lagerutrymmet 

i flygeln mot Runebergsgatan är numera ett öppet kontor 

som används av samma bolag. 

54 

OKSANENGATAN 

CENTRAL 

TÖLÖ-4 

BOSTÄDER 

CENTRAL 

TÖLÖ-4 

NY DEL 

INSTALLATIONSBYRÅ 

BOSTÄDER 

RITARE 

RADIOBORD 

REGISTERBYRÅ 

TRUMMAN 

BOSTAD 

INSTALLATIONSBYRÅNS 

ARBETSLEDARE LAGER 

APOLLOGATAN 

CENTRAL 

TÖLÖ-1/ 

NY WL-26 CENTRAL 

TÖLÖ-1/ 

STROWGER 

MATSAL 

KORSKOPPLING 

MATSALENS 

LAGER 

KOLLAGER, 

PANNRUM 

KABELKÄLLARE 

CENTRAL 

TÖLÖ-2 

DISTRIKTSCENTRAL 

TÖLÖ-3 

GARAGE 

(UNDER GÅRDEN) 

RAMP 


5:e VÅN. 

4:e VÅN. 

3:e VÅN. 

2:a VÅN. 

1:a VÅN. 

KÄLLARE 

Indelningen av de olika avdelningarna vid Telefonföreningen i olika våningar, i stora drag på 1970-talet. 

Evolahti har en klar uppfattning av `framgångsartikeln´ 

från svunna tider. 

”Det var telefonapparater som gick bäst åt. På de tiden 

var utbudet smalt - det var L. M. Ericsson och Siemens 

som tillverkade dem.” 

”Det fanns inte mycket att välja mellan: oftast fick kunden 

en svart telefon med tillhörande delar. Mot slutet av 

80-talet blev utbudet större, när en ny lag befriade telefonhandeln. 

Konkurrensen blev större. Världen förändrades 

- man blev rädd att den ökade konkurrensen skulle 

ta brödet ur munnen på alla. För en del gick det så.” 

Evolahti minns Telefonföreningen som en ganska byråkratisk 

och stel arbetsplats, men arbetstagarna hade 

ändå en god vi-anda. 

”En stor del av personalen i Tölö var aktiv på fritiden, 

speciellt inom fotbollen”, konstaterar Evolahti. 

”Personalen var aktivt med när man letade efter ett fritidsställe 

för personalen. Personalens bidrag var att lämna 

två personalfester emellan, på så sätt sparade man pengar.” 

Det nya stället kallades `Tupluuri´ (Tuppluren) och det 

fanns i Kyrkslätt. Personalen hade dessutom tillgång till 

Telefonföreningens Idrottsklubb TIK:s sportstuga i Lahnus.

Jouko Evolahti, som ansvarat för lagret i Tölö håller tät kontakt 

med sina gamla arbetskamrater. 

”Jag har själv lett en pensionärsklubb för Telefonföreningen 

som samlas en gång i månaden. Det är en lite speciell 

klubb i det avseendet att vi inte har någon indelning 

enligt yrke, som man har i många andra motsvarande 

firmors klubbar. En f.d. verkställande direktör är medlem.” 

Evolahti är också med i `Tölögänget´, som träffas på 

olika kaféer i Helsingfors. Största delen av dem är sådana 

som varit på arbete i fastigheten i Tölö. En gång i året 

kan man också träffa f.d. Tölö-anställda på årsfest på FBK 

i Västra Baggböle. 

Förändringens vind 

i Tölöcentralen 

Man gjorde flitigt stora och små ombyggnadsarbeten i Tölö 

centralbyggnad under 1970- och 1980-talen. 

I januari 1973 byggde man ett nytt mötesrum i tredje 

våningen, på Apollogatans sida. I sama veva rev man några 

mellanväggar i fjärde våningen. I början av hösten samma 

år installerade man en ny elcentral i källaren. Mot gården 

installerade man ventilationskanaler och ett ventalationsrum 

i första våningen. Ritningarna för de här arbetena är daterade 

den 30.8.1973. På dem ser man också att korskopplingsrummet 

i bottenvåningen var större på den tiden och att 

det hade fönster mot Apollogatan. - Man höll fönstren öppna 

under dagtid och det ryktades att flinka arbetstagare kunde 

slinka ut för att ta sig en paus mitt under en tung arbetsdag. 

I februari 1974 byggde man ett lager för matsalen i källaren 

under Oksanengatans flygel. I december samma år 

satte man in ett ventilationsrum i översta våningen, mot Runebergsgatan. 

I augusti 1979 jämnade man ut granitsockeln som vetter 

mot Runebergsgatan. Vid samma tid började man planera 

hur man skulle mura igen fönstren till Tölö-3 i bottenvåningen, 

eftersom de söndrades med jämna mellanrum. 

Fönstren murades igen två år senare, efter ritningar som 

hade gjorts av Ingenjörsbyrån Timo Kivinen den 24.8.1981. 

Tidigare år 1981 hade man ändrat lagret i källaren till kraftoch 

ackumulatorrum. Man satte in öppningar för vattenoch 

värmeledningar, samt telefon- och elkabelstigare. Dessutom 

utrustades ingången till korskopplingsrummet med 

en branddörr och man satte in en reservutgång. 

Samma år, i början av 1981 byggdes femte våningens 

kontor om till telefoncentralsal. 

Arkitekt Pentti Syväoja planerade största delen av de 

här ändringarna. 

I december 1985 drog man två ventilationskanaler längs 

fasaden mot Runebergsgatan upp mot taket. Arkitekt Ilkka 

Martinmaa gjorde ändringsritningarna för detta. 

Mot slutet av februari 1986 byggde man ett nytt utrymme 

i flygeln mot Runebergsgatan, andra våningen. Detta 

skulle användas för `transistorer och mynttelefoncentraler´. 

I september 1986 ändrades WL-26-telefoncentralen som 

funnits bakom Tölö-1 till mötesrum. 

Detta förde Tölö central in i digitaltiden. 

Ventilationsgallret mot innergården 

och ventilationskanalena upp mot taket 

byggdes i slutet av år 1985. 

55

BRYTNING 

I CENTRALTEKNIKEN 

De första telefoncentralerna i Tölö, Tölö-1 och Tölö- 

2, fanns i andra våningen på Runebergsgatan 43. 

Tölö-1 var på Apollogatans sida och Tölö-2 mot Runebergsgatan. 

De första centralanläggningarna Tölö-1 kan 

man ännu få se på Telefonmuseet. 

”Det finns egentligen inte något ursprungligt kvar från 

Tölö-1-centralen, annat än de Strowger-ställningar man 

ser genast när man kommer in till museet. De finns på 

sin ursprungliga plats - övriga delar har flyttats annanstans 

ifrån”, preciserar brukstekniker Kari Tallgren. 

”Där centralerna nu finns på museet stod ursprungligen 

en lång rad likadana svarta centralställningar. Senare 

ersattes en del av dem med lite nyare modeller. Dehär 

var alla hybrid- eller Strowger-centraler.” 

Ny central till 

femte våningen 

I bottenvåningen på Runebergsgatan , där den central finns 

som ännu är i bruk, fanns Tölö-3:an. Den var en distriktscentral, 

som inte hade egna abonnenter. Samtalen gick 

via Tölö-3 till andra centraldistrikt och på motsvarande 

sätt från andra distrikt till telefonerna i Tölö. 

”Tölö-3 fungerade på sätt och vis som en styrande central. 

När telefonnumrets första siffror visade att samtalet skulle 

gå utanför Tölö, så styrdes det genom distriktscentralen.” 

”Centralapparaturen i Tölö-3:an bestod av L. M. Ericssons 

ARF, koordinatorväljarcentraler, kv-centraler”, förklarar 

Tallgren. 

De här centralerna var i bruk på 1960-talet. 

”I början av 1970-talet erövrade man nya utrymmen. 

Tölö-4 kom till husets översta våning”, minns Tallgren. 

Tölö-4 togs i bruk den 31.3.1971. Till den koppades 

alla telefonnummer som började med siffrorna 40. Centralen 

som från början haft hand om 600 telefonnummer 

omfattade sedan 4 000 nummer den 19.9.1977 då den sista 

expansionen blev färdig. 

Centralsalen fanns i femte våningen i hörnet av Oksanengatan 

och Apollogatan, alldeles bredvid tjänstebostäderna. 

Mot slutet av år 1971 utvidgades centralen något, mot 

Apollogatans håll. Samtidigt tog man ur bruk två kontorsrum 

och en korridor i översta våningen. 

”Det var mycket skolning, tekniken gick snabbt framåt 

56 

och många olika slags system togs i bruk”, säger Tallgren, 

som själv gick skolningkurser vid sidan av arbetet. 

”Tölö-4 var en helt speciell sorts central, en s.k. ESKcentral 

tillverkad av Siemens. Man måste skola tekniker 

för den. Själv gick jag inte de kurserna - de pågick väl 

under två års tid.” 

”I allmänhet var det olika personer som skötte olika 

teknik i Tölö. Om man någon gång lärt sig en teknik, fastnade 

den i minnet så att man kunde underhålla gamla centraler. 

Men ESK var rätt svår, eller åtminstone annorlunda än 

de andra. Det krävdes många kurser innan man kunde 

ge den service”, konstaterar Tallgren. 

Telefonföreningens dåvarande VD Martti Harva har i 

sina memoarer sagt om införskaffandet av ESK-centralen 

att ”det kanske inte var ett tekniskt sett så bra beslut, 

men Siemens sålde den billigt i ett konkurrensläge”. 

Experterna på de olika centralteknikerna fick också dejourera. 

”Någon var alltid i jour. På den tiden fanns övervakningen 

på Högbergsgatan, därifrån alarmerade man 

om någon expert behövdes till platsen. Då hade man 

jour distriktsvis. Alla hade jourtur åtminstone en gång i 

månaden”, berättar Tallgren. 

Transformatorbrand 

i Tölö-2:an 

I Helsingin Sanomat kunde man läsa följande notis i början 

av 1980-talet, den ansluter till en jourtur: 

10 000 TELEFONER TYSTNADE I TÖLÖ 

Ca 10 000 telefoner förstummades under större delen av lördagen 

i Tölö i Helsingfors. Alla nummer som börjar med 49 slutade 

fungera klockan 9 på lördagmorgonen. Efter klockan 14 

kunde man ringa från dessa nummer och man kunde ta emot samtal 

från klockan 16.20. 

Felet upptäcktes när reparatörer som var ute i annat ärende, 

upptäckte röklukt i centralanläggningen. En kortslutning hade 

förstört en transformator för ringtonsspänningen så att man 

måste byta ut den helt och hållet. 

Enligt telefoninrättningen är det mycket ovanligt att så här 

många telefoner tystnar på en gång. 

Ett rekordantal felanmälningar riktades till telefonnrättningen 

på lördag morgon.

”Det råkade vara så att vi var på väg på jobb med chefen 

på lördagen”, minns Tallgren. 

”Man hade upptäckt överhörning i Riksdagens telefoner. 

Vi höll på att korrigera det felet, i Tölö-3:an. Efter 

det gick vi till övre våningen, till kontoret. Då upptäckte 

vi att det osade fränt från Tölö-2:an.” 

TELEFONCENTRALEN 

IN I DIGITALTIDEN 

När digitaliseringen började år 1984 hade Tölö central 

vuxit så att den omfattade 23 000 telefonnummer. 

I praktiken började digitaliseringen för Tölös del den 

16.7.1984 när man installerade ett APS-program. Efter 

mycket testande av både program och apparatur var den 

nya centralen redo att förmedla samtal. De första digitala 

anslutningarna kopplades in den 21 november 1984. 

Hela digitaliseringsprocessen var färdig för Tölös del ett 

år senare, den 29.11.1985. 

Mera teknik till 

övre våningen 

När man gick in för att digitalisera, byggde man ännu centralerna 

Tölö-5 ochTölö-6 i hörnet av Runebergsgatan och 

Apollogatan, femte våningen. 

”Innan de digitala centralerna sattes på plats mätte jag 

och Kaj Eklöf hur bra golvet ledde ström”, berättar Tallgren. 

”När digitaliseringen var genomförd blev de gamla centralerna 

i nedre våningen kalla. Tölö-5:an och Tölö-6:an 

ersatte nästan helt Tölö-1:an och Tölö-2:an.” 

Den 20 juni 1985 styrdes alla samtal från Tölö som 

började med `44´ genom Tölö-6, EWSD-centralen som 

kommit från Siemens AG. 

De egentliga ”överkasten” började i augusti 1985. Den 

14.8.1985 kopplades alla anslutningar som började med 

siffrorna 442 till digitaltiden. ”Överkasten” fortsatte i 

grupper om tusental tills allt var klart kvällen den 29 

november. Då kopplades de två sista grupperna, `41´ och 

`440´ till digitalsystemet. 

Tills dess hade de telefonnummer som börjat med siffrorna 

441 varit kopplade till den ursprungliga Strowgercentralen. 

Den hade således tjänat i 63 år, fyra månader 

och 25 dagar. 

”Sedan när centralverksamheten flyttade till femte våningen, 

flyttade chefen och styrelsens utrymmen också dit. 

”Sen blev centralen alldeles galen. Den transformator 

hade brunnit, som ger centralton till telefonerna. Det gällde 

hela Tölö-2:s distrikt - när signalerna från centralen 

inte hördes, trodde folk att hela centralen var stum. Man 

hade nog kunnat ringa, fast tonen saknades. Vi råkade 

vara på plats och fick felet korrigerat.” 

Som tur var hittades det en ny transformator i lagret. 

Kaj Eklöf och Kari Tallgren mätte hur väl golvet ledde ström 

i de utrymmen som skulle användas för digitaltekniken. 

Sedermera tog Eklöf initiativet att grunda Telefonmuseet i Tölö. 

(Bilder: Telefonmuseet / Erkki Lahtinen) 

Chefen och driftsteknikerna hade sina rum där.” 

Kari Tallgren arbetade i Tölö central fram till början 

av 1990-talet. 

Tölö landets största 

digitala central 

Följande nyhet stod att läsa i Helsingin Sanomat årsskiftet 

1984-1985: 

DIGITALTEKNIKEN KOM TILL TÖLÖ 

TELEFONCENTRAL 

Den första automatcentralen blev Finlands första digicentral 

Finlands och de nordiska ländernas första automatiska telefoncentral, 

den 62-åriga Tölöcentralen blir Helsingfors första 

och Finlands största digitalcentral. Den nya centralens officiella 

öppningssamtal slogs på fredagen, men Helsingfors Telefonförening 

(HTF) tjuvstartade en dryg vecka med att koppla 

de första tusen telefonnumren till digitaltiden. 

57

Man publicerade en karta över Tölö centrals distriktsgränser i 

Helsingin Sanomat. 

Inom detta år kopplas ca 18 000 tölötelefoner stegvis till den 

nya centralen. 

För den vanliga telefoneraren medför digitalcentralen bättre 

hörbarhet, men också möjlighet att att få s.k. tilläggsegenskaper 

till sin telefon. 

Sådana är t.ex. kortval, `het linje´, och konferens med en 

tredje samtalspartner. 

Kortval innebär att man programmerar in ett nummer man 

ofta ringer upp till en siffra. Då har man fem sekunder på sig 

att fortsätta slå ett nummer efter den första siffran. Gör man 

inte det kopplas samtalet auomatiskt till det inprogrammerade 

telefonnumret. 

Det är den datorprogrammerade digitaltekniken som gör programmerandet 

möjligt. 

Räkningarna kan nu specificeras. Den nya tekniken 

gör det möjligt att specificera när- och fjärrsamtal i räkningen. 

De kunder som flyttats över till den nya centralen i Tölö 

får nya, specificerade räkningar första gången i mars 1985. 

Telefonnummer som börjar med sifforna 49 och 44 kopplas 

till Tölö digitalcentral. De första tusen, som börjar med 491 

har redan kopplats, i början av januari står nummer som börjar 

med 492 i tur och i slutet av månaden de som börjar med 493. 

De följande grupperna om tusen som börjar med 49, kopplas 

med tre veckors intervaller, sedan digitaliseras telefonnummer som 

börjar med 44. 

Tölö central, som kostat femton miljoner mark är tillverkad 

av Siemens. Det är samma bolag som tillverkade den nuvarande 

centralen, som var Nordens första automatcentral. 

58 

HTF lovar att vi har 70 nya digicentraler om fem år. Man 

ämnar beställa hälften av centralerna av Siemens och hälften från 

det inhemska Telenokia. De nya centralerna används för två 

ändamål: de gamla centralerna med teknik som härstammar från 

1920-talet förnyas och telefonnätet utvidgas till de nya centralerna. 

Till HTF:s digitaliseringsprogram för de närmaste åren hör 

bl.a. flera centraler i norra Esbo och Kyrkslätt, men också Helsingfors 

absoluta centrum får digitalteknik. 

Inom 1986 har man delvis digitaliserat bl.a. Kampen, Helsingfors 

centrum och Sörnäs telefoncentraler, vid sidan av Tölöcentralen. 

Också centralerna i Lassas, Skomakarböle, Dickursby, Kerava 

och Olars kommer att vara digitaliserade år 1986. Gränserna 

för HTF:s distrikt följer visserligen inte stadsdelsgränserna, 

således hör Gäddvik, Westend och Ängskulla till Olars 

central, medan Olars inte hör dit. 

Samtalet går via en kod. Digitaltekniken innebär att 

talsignalen omvandlas till en digital kod i centralen. Denna 

förmedlas oförändrad till mottagaren. Tack vare detta förbättras 

ljudkvaliteten och störningar elimineras. 

Digitaltekniken gör det också möjligt att effektivera dataöverföring 

i telefonnätet. Med den nya centraltekniken kommer 

det s.k. allmänna nätet att förverkligas, där kan man förena 

samtalsförmedling med annan dataservice. 

En viktig del av den nya centraltekniken är knappsatstelefonen, 

som man visserligen inte behöver skaffa sig om man inte 

vill ha extrafunktioner till sin telefon. 

Priset på en knappsatstelefon kommer att hållas högre än på 

den gamla med nummerskiva, berättar HTF:s VD, bergsrådet 

Martti Harva. Orsaken till det är att knappsatstelefonen kostar 

mera också för Telefonföreningen. Med tiden kommer prisskillnaden 

att jämna ut sig, lovar han ändå. 

Teknikerna får 

huvudvärk av digicentralens 

barnsjukdomar 

De nya centralerna var ibland ganska arbetsdryga att reparera 

enligt Tallgren. 

”När de nya digitalcentralerna togs i bruk i mitten av 

1980-talet, var de till en början rätt instabila. Jag har säkert 

tillbringat tiotals eller t.o.m. hundratals nätter med 

att reparera dem”, uppskattar Tallgren. 

”Digitalcentralerna kunde slå bakut för alldeles små 

saker. Till råga på allt var flera nummer kopplade till 

dem än tidigare.” 

”Det uppstod även fel i de nya centralerna efter programuppdateringarna 

som kunde leda till rätt så svåra problem.” 

Numera är en telefoncentral fortfarande i funktion i Tölö, 

den finns under Runebergsgatans flygel, i bottenvåningen. 

Där är en liten sal på marknivå i användning, och där 

ryms förutom en vanlig central, apparaturen för en GSMcentral 

och reservapparatur.

I korskopplingsrummet bildar tusentals telefonkablar ett slags valv. 

Korskopplingsrum - alla 

kablar i samma rum 

”Korskopplingsrummet var på sin tid en värld för sig” 

berättar Kari Tallgren. 

Numera är korskopplingsrummet lite mindre, men det 

har fortfarande en säregen prägel. Det finns i bottenvåningen, 

precis under Telefonmuseet. Kabelkällaren finns 

ytterligare en våning nedanför. 

”Idén med korskopplingsrummet är att det är en slags 

gränsyta mellan nätet och centralen. Kablarna, som är 

under jord, leder genom hål upp till korskopplingsrummet”, 

förklarar Erkki Lahtinen. 

”Där fortsätter telefonkablarna i kopplingsribbor. I dehär 

kopplingsribborna finns justerbar trådning, som leder 

till en annan ribba på andra sidan - och från dessa leder 

kablarna uppåt och vidare till centralanläggningarna. 

M.a.o. leder korskopplingen nätet till centralen.” 

Det finns ganska mycket kablar på kabelhyllorna och 

på gallren, alltsomallt hundratals kilometer. När ledningarna 

dras från den ena ställningen till den andra, når 

de ovanför rampen för belysningen och bildar liksom ett 

åstak i rummet. 

Om någon flyttar inom Tölö och vill behålla sitt gam- 

la nummer, så kan han göra det. Man flyttar då ifrågavarande 

telefonkabel till den nya adressen i korskopplingrummet. 

”Någon gång för flera år sedan blev det 20 000 ändringar 

i varje telefonkatalog - adress- och telefonnummerändringar. 

Jag tror inte att antalet ändringar minskat så mycket 

sedan dess. Folk flyttar ofta”, konstaterar Lahtinen. 

När det brann i korskopplingsrummet på Högbergatan 

tystnade telefontrafiken för flera dagar. Numera kan 

man släcka brandungarna i ett tidigt skede i korskopplingsrummet, 

för där finns halonsläckare. 

”Om elden bryter ut töms halongasflaskan, halonet förbrukar 

syret i rummet och kväver elden. Dessutom finns 

där ett sprinklervarnare”, berättar Lahtinen om den nya 

brandsläckningstekniken. 

Tekniken utvecklas 

och krymper 

Den del av Tölö telefoncentral som är i användning finns 

i samma sal som Tölö-3:s distriktscentral var i. 

”Tidigare fanns det gammal teknik från 1950- och 1960talen, 

men den har rivits. Nu är allt nytt, huvudsakligen 

är det teknik från Siemens”, säger Lahtinen. 

59

Att koppla ledningarna i korskopplingsribborna förutsätter 

att man är fingerfärdig och noggrann. 

Apparaturen i de telefoncentraler som är i användning i Tölö. 

60 

I någon mån finns det också apparatur som framställts 

av Nokia. 

”En del av den gamla tekniken fick vi såld, men största 

delen skrotades. Man kan inte sälja gammal apparatur 

till t.ex. u-länder, för den är svår att underhålla och man 

kan inte använda den i kombination med nyare apparater.” 

Den nya centralen är tyst. Man kan bara höra surret 

från ventilationen. 

”Apparaturen i centralen förbrukar så mycket elektricitet, 

att den alstrar värme. 

Man försöker hålla ungefär samma temperatur sommar 

som vinter. Effektiv nedkylning håller utrymmet svalt.” 

”I de gamla centralerna risslade och rasslade det. I de nya 

hörs inget sådant ljud, som gör att man skulle kunna sluta 

sig till att här kopplas samtal”, beskriver Lahtinen. 

Däremot ser man LED-lampor som blinkar och av det 

ser man att någonting händer. 

I samma utrymmen fungerar också centralen för GSMtelefoner, 

som har tilläggsutrustning i vindsvåningen och 

radiomaster på taket. 

”De nya centralerna kan fungera både som trådtelefons- 

och GSM-centraler. Det beror på hur man programmerar 

dem. Apparaturen är densamma.” 

Halonsläckningssystemet skyddar korskopplingsrummet från bränder.

”Man kopplar inte kablarna på plats i centralerna längre, 

utan man gör kablingen redan i fabrikerna. Numera 

kopplar man bara elmatningen och de analoga kablarna 

för hand.” 

Reservkraftverken ger vid behov ström till centralanläggningarna 

under strömavbrott. 

”Nuförtiden övervakas allt på distans. Genom övervakningen 

kan man också göra reparationer i centralerna. 

Det är ovanligt att det kommer reparatörer till platsen”, 

säger Lahtinen. 

Det utrymme som behövs för telefoncentralerna blir 

mindre ju mer tekniken utvecklas. Nu har man på endel 

ställen tagit i bruk centraler, koncentratorer, som inte är 

större än en papplåda. 

”För sådana koncentratorer behöver man inte mer än 

en källarskrubb. Till en koncentrator kan man koppla 

ungefär tusen abonnenter. För samtal som rings inom ett 

begränsat område behöver man inte nödvändigtvis en 

traditionell central om det är fråga om lokalsamtal.” 

”Det kan hända att vi inte längre behöver telefoncentraler 

om 10-20 år, utan centralerna är uppdelade i mindre 

delar.” 

Då behövs inte heller stora centralbyggnader för telefontekniken. 

”I Tölö har man överlåtit de översta våningarna till andra 

företag och kontor. Man kunde kanske bygga om centralsalarna 

till bostäder”, så reflekterar Lahtinen över tele- 

Man har installerat en effektiv ventilationsapparat 

och en elcentral i centralsalens hörn. 

foncentralernas framtid. GSM-telefonernas master har installerats på taket till Tölö 

centralbyggnad. 

61

Tölö – konstens fristad 

Stadsdelen Tölö har med goda skäl kallats för 

konstnärernas och konstens stadsdel. 

Telefoncentralbyggnaden på Runebergsgatan 

43 har varit i brännpunkten för många kulturhistoriskt 

värdefulla personligheter och händelser. 

Snett mittemot Tölö centralbyggnad finns 

fastigheten på Museigatan 40. Författargruppen 

Fackelbärarna (Tulenkantajat) och redaktionen 

för tidningen med samma namn verkade 

i tiden i det huset, i Olavi Paavolainens 

och hans bror Lauris bostad. Olavi Paavolainen 

och Helvi Hämäläinen har bott där. 

Till gruppen Tulenkantajat hörde, förutom 

Paavolainen bl.a. Uuno Kailas, Ilmari Pimiä, 

Yrjö Jylhä och Mika Waltari. 

Mika Waltari - 

erövraren från Tölö 

Den eviga sökaren, författaren Mika Waltari 

reste runt världen på äventyr. Han härjade ofta 

på sina resor, men fick också många nya erfarenheter, 

nya bekanta och grundlig kännedom 

om sådant han skrev om. 

Han kom tillbaka till Tölö, hembygden, för att 

slicka sina sår. 

Mika Waltari var en `barfota stadsbo´. Han 

föddes den 19.9.1908 i sitt föräldrahem på 

Saariniemigatan, på Berghällssidan av Långa 

bron. Största delen av sitt liv tillbringade han 

ändå i Tölö. 

Den första viktiga - och ödesdigra adressen 

i Tölö var Freesegatan 4. Där fanns den berömda 

Minna Grauchers salong. Hon har t.o.m. kallats 

Finlands Mata Hari. De två kvinnorna hade 

det gemensamt att de intrigerade friskt och 

de sköts, i tron att de var spioner. 

I Waltaris version var Graucher inte förföriskt 

vacker som den dansande holländaren, tvärtom: 

hon var oformligt fet. Men Graucher bjöd alltid 

på starka drycker, vilket utgjorde en stark 

lockelse under förbudstiden. Det var alltså inte 

så konstigt att alla de inbjudna unga diktarna 

och författarna gick dit. Man kunde också vara 

säker på att få träffa andra konstnärer där. 

Ärr i själen 

Mika Waltaris goda vän Olavi Paavolainen hade 

i tiden besökt Grauchers salong. När Madame 

blev alltför kelsjuk, fick Paavolainen nog 

och försvann för ett tag. Waltari blev följande 

62 

Mika Waltari hörde till en av de mest kända 

konstnärerna i Tölö. 

offer. Den svartsjuka och bittra Graucher försökte 

förhöra honom om Paavolainens väninnor 

och äventyr. - Paavolainen fick förstås reda på 

vad som hänt och vänskapen mellan de två författarna 

tog slut. 

Ännu mer sved fallet Elina Vaara. Waltari 

träffade den unga, förtrollande vackra och känsliga 

författarinnan på Nuoren Voiman Liittos vinterfest 

i Borgå. Förtjusningen var ömsesidig. 

De unga tu började sällskapa i smyg och brevväxlade. 

Tyvärr var den sjuttonåriga fröken redan 

förlovad med diktaren Lauri Viljanen. Viljanen 

fick naturligtvis reda på förbindelsen. Av 

detta följde en händelsekedja av stora mått: Elina 

bröt förlovningen och brevväxlingen med 

Waltari fortsatte, men till slut återvände Elina 

ändå till Viljanen, tog upp förlovningen på 

nytt och bad att Mika och hon skulle returnera 

breven till varandra. De bytte sina brevknippen 

i dörrspringan. Den olyckliga Waltari hade 

redan innan han träffat Elina lånat en pistol 

av sin kusin och planerade skjuta sig. Han 

vandrade runt Djurgården, satt en halv timme 

på en parkbänk och lämnade sedan tillbaka vapnet 

till sin kusin. 

Minna Graucher ville förvärrra situationen 

ännu mer. När Elina blev gravid, spred Graucher 

ett rykte att det var Mika Waltari och inte Lauri 

Viljanen som var den rätta barnafadern. Det 

var den sista spiken i kistan för umgänget mella 

de tre. 

Många litteraturforskare har hävdat att Minna 

Graucher i stor utsträckning påverkat hur 

Waltari har gestaltat sina kvinnor, som ofta är 

sluga, svekfulla och grymma. - En del i detta torde 

också de många älskarinnor som Waltari 

skaffade sig på sina resor ha haft. 

En värmande härd 

Den viktigaste och tryggaste adressen var Fjälldalsgatan 

31. Där bodde Waltari från år 1931 

ända till sin död 1979. Han bodde här tillsammans 

med sin hustru Marjatta och dotter Satu, 

båda kloka och toleranta damer. 

Marjatta Waltari kände till makens kvinnoaffärer, 

men förlät honom. Sin kära och trofasta 

hustru har blivit avtackad bl.a. i hans bok “Neljä 

päivänlaskua”. 

Alldeles intill telefoncentralbyggnaden i Tölö 

på Apollogatans sida finns numera en liten park 

uppkallad efter Mika Waltari och år 1985 reste 

man en minnesstaty gjord av bildhuggaren 

Veikko Hirvimäki till Mika Waltari, Kungstanken. 

Det fanns i tiden många olika åsikter för 

och emot minnesmärket, för att det är lite speciellt 

utformat. 

På andra sidan parken, på Södra Hesperiagatan 

22, finns Restaurang Elite som ansågs vara 

Waltaris stamställe och där hade han Marjatta 

Waltaris tillåtelse att träffa sina vänner. 

Detta funktionalistiskt utformade näringsställe 

besöktes också av andra berömda konstnärer. 

Till dem hörde bl.a. skådespelaren Tauno 

Palo, som också bodde i Tölö. De var bekanta 

från tidigare bl.a. för att Waltari skrivit manuskriptet 

till den genom tiderna nästmest sedda 

filmen Vagabond-valsen, där Palo spelar den 

manliga huvudpersonen. 

Tauno Palos favoriträtt gräddlöksbiff finns 

forfarande på restaurangens meny. Waltaris 

specialitet finns inte eftersom det ofta var författarens 

hustru Marjatta Waltari som beställde 

för sin mans räkning. 

Ritz var i tiden 

Suomi-Filmis stolthet 

I samma hus som Elite fanns en av de fyra biografer 

som ännu i slutet av 1900-talet omgav 

Tölö telefoncentral. Nu finns de inte längre. 

Ritz, som hörde till Helsingfors finaste bio-

grafer hörde till Suomi-Filmi. I slutet av 1960talet 

visades där t.ex. Stanley Kramers film 

Gissa vem som kommer på middag och Charlie 

Chaplins Cirkus. Biografsalongen hade en 

inredning som gick i blå-rött. 

När den finländske regissören Teuvo Tulio, 

ett omstritt namn inom finsk film, i början 

av 1970-talet skulle ha velat spela sin film Sensuela 

på Ritz, vägrade Suomi-Filmi, eftersom 

man ansåg att den inte var värdig Ritz. Man 

föreslog den mindre salongen Edison, som fanns 

på Georgsgatan, men det gick Tulio inte med 

på. Det slutade med att filmen aldrig visades 

i Helsingfors. 

Namnet Ritz finns fortfarande på en neonskylt 

på Södra Hesperiagatan, men biografen är numera 

en biljardhall, som heter Ritz-biljardi. Edison 

har sedermera blivit en uppskattad biograf, 

som bytte namn till Diana och fungerade ännu 

på 2000-talet. 

En annan av Suomi-Filmis biografer, Astra, 

fanns på Fjälldalsgatan 16. På 1970-talet var 

Astras specialitet lördagsmatinéer där man till 

nedsatt pris kunde få se europeiska kvalitetsfilmer 

- Francois Truffaut, Claude Chabrol 

och Jean-Luc Godard. Numera spelar Q-teatteri 

i Astras utrymmen. 

Små biografer 

kommer i kläm 

Den lilla självständiga Tölöbiografen Cinema, 

som fanns inne på gården på Museigatan 44 

visade också många kvalitetsfilmer. Cinema var 

ett familjeföretag, som verkade i liten skala. På 

1970-talet visade den satiren Millhouse av Emile 

De Antonio, en film som handlade om USA:s 

dåvarande president Richard Nixon. Filmen 

blev en framgång och man fick utöka antalet föreställningar. 

Utöver de vanliga föreställningarna, hade endel 

filmklubbar sin verksamhet på Cinema. För 

publiken var Cinema lite problematisk, eftersom 

golvet inte sluttade. Man fick försöka välja plats 

så, att det inte satt en lång person framför en. 

Cinema fanns ännu i mitten av 1990-talet och 

då visade man många europeiska filmer. Millenieskiftet 

fick biografen aldrig uppleva. 

Monopoliseringen inom biografbranschen 

trängde ut många små biografer. 

Den fjärde kvartersbiografen nära Tölöcen- 

tralen var Adlon, som också den stod utanför de 

stora kedjorna. Adlon fann i hörnhuset vid Tölö 

torg, uppe på Runebergsgatans backe, man såg 

ingången från Tölöcentralen. 

Utbudet på Adlon låg mer mot underhållning 

än på de andra Tölöbiograferna, men de stod 

sig väl i sin klass. Man visade många Hollywoodkomedier, 

som t.ex. de tidiga komedierna 

med Goldie Hawn - Kaktusblomman år 

1969, t.ex. - och de föreföll vara populära. 

I januari 1978 var Adlon en av tre biogafer 

där samproduktionen Okänd vän visades. På 

premiärvisningen fick alla i publiken ett signerat 

fotografi av någon av stjärnorna, Kate 

O´Mara, Bruno Oja eller Anne Pohtamo. 

På 1990-talet mötte Adlon sitt öde. Neonskyten 

finns kvar på taket och syns från torget, 

men biografen har blivit en konditionssal. 

Men man kan se något postivt i koncentrationen 

inom biografvärlden, från Tölö sett. Helsingfors 

största biograf, Tennispalatset med 14 

salonger, finns bara ett par busshållplatser från 

Runebergsgatan 43. 

63

TELEFONMUSEUM I TÖLÖ 

Helsingfors Telefonförenings första museum fanns i 

fjärde våningen av huvudbyggnaden på Högbergsgatan 

och det grundades i början av 1960-talet. Museets 

samlingar kompletterades hela tiden trots att utrymmet 

man hade till sitt förfogande var begränsat. 

År 1973 revs museet och man byggde kontor istället. 

I samma veva försvann en del av föremålen. 

Under det följande decenniet, på 1980-talet började man 

igen samla historiskt material, i väntan på att kunna grunda 

ett nytt museum. 

Centralsalarna i 

Tölö i museibruk 

När verksamheten i den gamla centralen i Tölö började 

gå mot sitt slut i början av 1980-talet, började Kaj Eklöf 

fundera om det vore möjligt att spara en del av apparaturen 

från 1922 på dess ursprungliga plats. Det var ju 

ändå fråga om Nordens äldsta automatcentral. 

Eklöf bestämde sig för att kontakta HTF:s styrelse och 

skickade en skrivelse om ärendet till bergsrådet Martti 

Harva. Eklöfs förslag om att grunda ett nytt museum i 

de tidigare centralutrymmena i andra våningen i Tölö 

central godkändes och man beviljade de medel som behövdes 

för ändamålet. Juha Anttinens studio var med om 

att planera museiutrymmen. I planerings- och förverklingsskedet 

deltog överingenjör Reino Tamminen, ingenjör 

Olavi Tähtinen och Kaj Eklöf. Reino Lehtonen var med 

Elsa Salminen på Telefonföreningen gör service på 

Tölö-1centralen i mars 1986. (Bild: Henrik Nordberg) 

64 

om att samla in material. Erkki Lahtinen har bistått med 

många praktiska arrangemang. 

Den första Strowger-apparaturen från Tölö-1 utgör den 

egentliga `stommen´ i Tölö telefonmuseum. Bredvid den 

finns flera generationers Strowger-centraler och några WL- 

26 och WL-36-ställningar. Centralställningarna av WL- 

26-typ var nästan på samma plats när de var i bruk. 

I det första skedet byggde man också ett auditorium - 

där Tölö-2 tidigare funnits, och glasvitriner med föremål 

från den gamla telefontekniken och dess utveckling. 

Den restaurerade museicentralen och auditoriet invigdes 

under högtidliga former den 22.5.1986. 

Mer utrymme för museet 

på 1990- och 2000-talen 

När Reino Tamminen gick i pension år 1990 överflyttades 

ansvaret för Telefonmuseets utveckling till Jukka Laine. 

Först gjorde man en inventering av museilagret och man 

effektiverade insamlingen av föremål till museet. I det skedet 

kom Anna Savikko med, hon hade redan en tid ansvarat 

för föreningens icketekniska, historiska material. 

Ritningarna för hur museet skulle utvidgas är daterade 

den 14.6.1994 och de godkändes av Helsingfors byggnadsövervakning 

den 16.8.1994. I samma veva ändrades 

de utymmen som använts för mynttelefoncentralen till 

kontorsutrymmen. 

När renoveringen år 1994 kom igång märkte man att 

två hörnrum som fanns bredvid museiutrymmena var lediga. 

Man föreslog att museet skulle få förfoga över dem. 

Dåvarande VD, bergsrådet Kurt Nordman godkände förslaget. 

Man började förhandla med fastighetsenheten. Man 

kom till en överenskommelse med dem också, så i oktober 

1996 började Jukka Laine och Anna Savikko förverkliga 

andra skedet av Telefonmuseet. 

Saneringen började hösten 1997 och blev färdig i början 

av februari 1998. Då kunde man börja med inredningen. 

Museet fick mera utställningsutrymme när förmannens 

och mekanikernas rum slogs ihop till ett utrymme, 

så som arkitekt Matti Iiramo planerat. Till samma plan 

hörde att restaurera Soncks väggmålningar och sanera trappan 

som gått upp till centralsalen. Förutom att sanera 

och inreda återställde man glasväggen som varit intäckt 

av pappskivor till sitt ursprungliga skick. Man placerade 

endel föremål på centralsalens sida och klädde en vägg 

med fotografier. De sociala utrymmen som fanns under 

hörnrummet sanerades. Trappuppgången som ledde till

Från Telefonmuseets fönster har man utsikt över Mika Waltariparken. 

Bilden är tagen tidigt på våren, så det ännu tomt på 

restaurangens terrass. 

hörnrummet prydde man med museiföremål. 

”Museiutrymmena är den enda delen av huset som är 

restaurerad så att den är i ursprungligt skick”, säger Jukka 

Laine. 

Arbetet blev färdigt i början av juni, men man väntade 

med invigningen till efter semestern. 

År 2002 - när Telefonföreningen fyllde 120 år - utvidgade 

man mot gaveln mot Oksanengatan. 

Tölö museum 

presenterar sig 

I Telefonmuseets broschyr beskrivs museets nuvarande 

verksamhet och samlingar såhär: 

”Som man hör av namnet visar Telefonmuseet många 

olika telefoner, från 1878 års signaltrumpettelefoner till 

mobiltillvaron idag. Bland de historiska telefonerna finns 

många sällsynta och dekorativa exemplar, bl.a. en massiv 

väggtelefon från 1882 som kanske tillhört föreningens 

grundare Dan. Joh. Wadén, veterligen den enda i 

sitt slag. 

Det finns också två specialtelefoner som HTF låtit göra 

åt två av Finlands presidenter. Över 100 olika modellers 

trådtelefoner, från den första tidens och t.o.m. dagens 

modeller finns utställda. Utbudet av mobiltelefoner 

är brett. De äldsta inhemska modellerna och många 

utländska finns utställda, bl.a. 1980-talets `Gorba´, GSMkameratelefoner, 

alltsomallt 80 olika apparater. Dessutom 

finns det annan tilläggsapparatur, allt från fax till modem. 

Vid sidan av den gamla, ännu fungerade apparaturen 

finns det nyare centralsystem, sådana som HTF använt, till 

en del brukbara än idag. Man kan också hitta manuella 

centraler från över hundra år tillbaka. Av den utställda 

kavalkaden kan man se hur centralautomatiken utveck- 

Erkki Lahtinen presenterar Daniel Johannes Wadéns telefonmodell 

med frontskiva från år 1890 tillverkad av Arabia. 

lats. Från de mekaniskt invecklade, ljudliga och klumpiga 

anläggningarna har det småningom utvecklats moderna 

digicentraler, som är datorstyrda med elektronikkort. 

Man har också fört fram nättekniken på ett mångsidigt 

sätt. På två telefonstolpar har man hängt upp material 

om hur den elektriska informationen gått från de 

gamla ståltrådsledningarna till de moderna ljuskablarna, 

där tusentals telefonförbindelser sänds genom hårfina 

fibrer. Många gamla föremål som man inte kan se på 

något annat museum, finns här till påseende. 

I vrån med telefonkataloger finns också kulturhistoriskt 

värdefullt material. I vitriner finns telefonkataloger från 

Eila-Marjatta Rapeli, Jukka Laine och Anna Savikko är väl förtrogna 

med Telefonmuseets utrymmen och samlingar. 

65

66 

Man använde en Teletaxe-samtalstaxevisare när man ville veta vad 

hur mycket fjärrsamtal kostade. Nu finns apparaterna på 

Telefonmuseet. 

olika epoker, från 1880-talet framåt. Det finns också blädderexemplar, 

där man kan hitta gamla släktingars eller bekantas 

telefonnummer från år tillbaka. 

Dessutom har man mikrofilmat innehållet i alla telefonkataloger 

från hundra år, 1882-1982. Man kan titta 

på mikrofilmerna med Helsingfors Telefonförenings gamla 

avläsningsapparatur, som i tiderna användes av katalogredaktionen. 

På museets hemsidor står det att ”i sin nuvarande utsträckning 

är Telefonmuseet till sin mångsidighet och sammansättning 

av föremål det enda i Finland och även nordiskt 

och europeiskt sett ett av de mest betydelsefulla 

inom sitt område”. 

Museet sköts av en grupp som i huvudsak består av aktiva 

och i historien väl insatta personer från Telefonföreningen. 

P.g.a. resursbrist är museet öppet för allmänheten 

endast på beställning. 

Telefonmuseet presenteras i stadsdelstidningen Kampen-Eira i februari 2004. (Telefonmuseets arkiv / Erkki Lahtinen)

KRAVBREV FRÅN TÖLÖ 

Sensommaren 1994 gjorde man i samband med en renovering 

endel mindre ändringar i mellanväggarna i 

tredje våningen. 

På den tiden fanns det både kontorsutrymmen och en 

tjänstebostad på 82 kvadratmeter i tredje våningen mot 

Oksanengatan.Två år senare fick man en bostad till tredje 

våningen, när man byggde om kontorsutrymmen. 

I samma renovering år 1996 installerade man en ny elcentral. 

I husets fjärde våning byggde man ett enhetligt 

kontor mot Apollogatan (på motsvarande ställe en våning 

ner fanns åtskilda arbetsrum). 

I femte våningen byggde man ventilationsutrymmen 

bredvid centralsalarna. Små förändringar gjordes i ventilationsapparaturen 

under taket. Bl. a. en kylare sattes in. 

Ändringsarbetena planerades av Primeplan Arkkitehdit 

Oy. Ritningarna är daterade den 15.6.1996. Arbetena kunde 

påbörjas på hösten, byggnadsplaneringsnämnden godkände 

ändringsarbetena den 24.9.1996. 

Plats frigörs för 

faktureringsbyrån 

”I husets tredje våning hade det funnits ett lager och mötesrum 

för montörerna. När den digitala tekniken gjorde 

sitt intåg på 1990-talet behövdes inte montörernas 

utrymmen och montörsverksamheten lades om”, berättar 

Matti Perkiö som svarade för fakturering och indrivning 

i Tölö åren 1997-2001. 

Fakturerings- och indrivningsavdelningen flyttade in 

i de utrymmen som blev lediga, som den sista verksamma 

avdelningen vid Telefonföreningen (om man bortser 

från den nuvande telefoncentralen och Telefonmuseet). 

”Man bestämde att faktureringsbyrån, som jag då jobbade 

i, skulle fyttas dit. Tidigare hade vi funnits i Tali, i 

den tidigare industrifastigheten på Väverivägen.” 

”Vi hade tagit lärdom av saneringsarbetena i Tali och använde 

oss av det när det skulle renoveras i Tölö”, konstaterar 

Perkiö. 

Enligt Perkiö var utrymmena i Tölö telefoncentralbyggnad 

ganska kala. 

”Där var mycket betong och tegel, och inte egentligen 

utrymmen ägnade för kontor. Vi flyttade in i husets tredje 

och fjärde våning.” 

”Vi fick lite av utrymmena i femte våningen också, från 

bakre ändan av flygeln mot Runebergsgatan. Där fick vi 

förfoga över tre rum, eftersom det fanns telefoncentraler 

som ännu var i bruk mot Apollogatan och mot Runebergsgatan”, 

berättar Perkiö om rumsindelningen 1997. 

När faktureringsavdelningen flyttade till fastigheten i 

Sommaren 1994 ändrade man i lagerutrymmen. Det fanns bara 

en bostad i flygeln mot Oksanengatan. 

(Helsingfors byggnadstillsyningsverks arkiv) 

Tölö, var personalmatsalen i bottenvåningen mot Oksanengatan 

ännu i användning. Ovanför den fanns bostäder. 

Byggnadstillsynen förhöll sig 

kallsinnigt till luftkonditionering 

Enlit Perkiö var det särskilt arbetsamt att förverkliga 

ventilationsarbetena i samband med renoveringen 1996. 

”På alla ställen jag arbetat har ventilationen varit ett problem. 

Den blåser så att strumporna korvar sig, på ett ställe 

är det för varmt och på ett annat för kallt”, beskriver Perkiö. 

”När det i tiden renoverades i Tali, var Arbetshälsovården 

inkopplad. De ville vara med och övervaka när industriutrymmen 

byggdes om till kontor.” 

Slutligen installerade man vattenavkylning i Tali - och 

det gjorde man också i Tölö 1997. 

”När det är hett på sommaren är där ingen maskinell 

ventilering, utan det cirkulerar kallt vatten i rör i taket. 

Det ger inget drag, eftersom det varma stiger uppåt och 

det kalla kommer ner. Det är ett fungerande och angenämt 

system.” 

”Det nya systemet krävde lite mer ventilationsapparatur. 

Arkitekten gjorde ritningar för ändringsarbetena och 

67

En gång i tiden fotograferades samtalsräknarnas uppgifter med en 

specialkamera för fakturering. Erkki Lahtinen förevisar hur kameran 

användes i Telefonmuseet. 

eftersom huset är ett skyddsobjekt måste myndigheterna 

godkänna planerna.” 

Först ritade arkitekten in ett maskinrum uppe på taket. 

”Myndigheterna krävde att få bilder också från det hållet 

då man kommer ner längs Runebergsgatan, längs backen 

från Tölö torg. Från det hållet såg man taket till telefoncentralen 

och eftersom maskinrummet skulle ha kommit 

ovanför taknivå, gick det inte för sig. 

Där fick man inte bygga, det skulle ha förstört hela landskapet, 

sa man. Man fick inte bygga så att det syntes 

utanpå.” 

”Så fick man pruta lite på utrymmena i femte våningen 

eftersom maskinerna måste installeras där, intill telefoncentralerna. 

Maskinrummen tog åtminstone ett tjugotal 

meter av flygeln mot Runebergsgatan. Därför rymdes 

där inte mer än tre rum”, förargar sig Perkiö. 

Centralbyggnaden 

smalare än väntat 

I samband med renoveringen 1996 kom det fram en intressant 

detalj. 

”När utrymmet ännu var tomt, ville arkitekten göra 

en mätning med laser innan man gjorde inredningsarbetena. 

Det var ju fråga om ett gammalt hus”, säger Perkiö. 

Av mätningarna framgick det att flygeln mellan Oksanengatan 

och Runebergsgatan - husets äldsta del från 

1915 - i verkligheten var en meter smalare än på ritningarna. 

”Arkitekten undrade om någon av byggnadsarbetarna 

hade velat ta med sig lite tegel hem. Avvikelsen hade 

68 

Uppgifter från samtalsräknarna läses in på dimafon i centralen. 

Apparaten har en magnetskiva, som tog upp tal. (Bild: 

Telefonmuseet/ Erkki Lahtinen) 

ändå ingen betydelse. När man visste om det, kunde man 

beräkna allt rätt.” 

När man reparerade fönstren måste man också tänka 

efter lite. 

”I tredje våningens fönster mot gårdssidan, hade fönstren 

blivit vattenskadade. Fönsterbågarna var i eländigt 

skick”, minns Perkiö. 

”Jag sa åt arkitekten att man säkert måste byta ut fönstren. 

Jag tänkte att det blir en dyr affär. Arkitekten svarade 

att han först ska undersöka saken.” 

Efter ett par dagar ringde arkitekten och sa att fönsterbågarna 

var gjorda i ek och i så tätt virke att det inte 

skulle gå att få tag på sådant längre. 

”Han konstaterade att det var bara ett fönster som var

förstört. Det måste förnyas. För de övrigas del räckte det 

att måla, bättre fönsterbågar gick inte att få. - Och arkitekten 

hade säkert alldeles rätt”, tror Perkiö. 

Faktureringsavdelningen diskuterade också glasväggarna 

i rummen mot kontorets korridor med ariktekten. 

”Den slutgiltiga lösningen blev väggar i glastegel och 

fönster i dörrarna till kontorsrummen. Vi tyckte mycket 

om dem.” 

”En annan diskussion rörde hur kokvrårna i tredje och 

fjärde våningen skulle placeras. Det var där man drack kaffe. 

-Jag drack visserligen bara en liter om dagen för läkaren 

hade förbjudit överdrivet kaffedrickande.” 

Ett litet praktiskt problem var att det hade skaffats splitternya 

möbler till kontoret. 

”En del arbetsatagare drabbades av allergiska reaktioner. 

Man kom underfund med att det fanns färskt lim i möblerna 

och det avdunstade”, nämner Perkiö. 

”Efter det märkte man att den ena ventilationsapparaten 

inte var på i början. När vi gick hem på fredagen 

lämnade vi fönstren öppna. Någon kom och stängde dem 

om det började regna.” 

”Möblerna var nog bra och bekväma. Det var bara lite 

besvärligt i början.” 

Indrivning och 

utredningar 

Det var ca 70 personer på jobb på faktureringsavdelningen 

i Tölö. 

”Räkningarna gick maskinellt till kunderna. I tiden 

hade det av Telefonföreningens adb-avdelning bildats ett 

bolag som hette Comptel - det har sålts ut till utomstående 

och Telefonföreningen äger inte längre någon del. 

Där skrev man ut räkningarna.” 

”Den egentliga faktureringen var ändå på vårt ansvar, 

liksom att sätta räkningarna i kuvert och posta dem. Vi 

hade ansvaret, trots att vi inte gjorde det praktiska arbetet. 

Vår uppgift var att mata in alla uppgifter på data”, 

så beskriver Perkiö arbetet på kontoret. 

På den tiden kom ännu endel uppgifter från sådana 

centraler där man fotograferat samtalsräknarens uppgift. 

För det arbetet hade man utvecklat en kamera, som tog 

10 x 10 räknare på en bild. Efter det framkallade man 

bilderna och uppgifterna skrevs ner som grund för datorns 

uträkningar.” 

”När man senare helt och hållet flyttade över till digitala 

system, kom faktureringsuppgifterna som digitala 

rullar, som sedan kördes in i maskinerna”, förklarar Perkiö. 

”Varje telefonnummer fick sina egna uträkningar. På ena 

sidan fanns kunduppgifterna: vem som ägde telefonen och 

till vilken adress räkningen går. Man kunde också få engångsräkningar. 

Om montören utförde ett arbete, kom det 

en räkning på det, som sedan matades in i systemet.” Kunden 

fick sina räkningar varannan månad. 

Avdelningschef Matti Perkiö tycker att det rådde en god anda på 

faktureringsbyrån. 

”Vi hade länge ett sådant system att alla räkningar skickades 

under två veckor. Det var inte så bra, för det blev en 

väldig rusning. Därför ändrades systemet.” 

”Det fanns en förfallodag på räkningen och om den inte 

betalades, skickades det en påminnelse - så som man gör 

fortfarande idag.” 

”Sedan stod indrivning i tur, och det var den tråkigaste 

delen av arbetet. Där fick man höra de märkligaste förklaringar. 

Den grundligaste utredningen torde ha varit 

den om hur allt gick fel redan på förlossningssjukhuset”, 

säger Perkiö. 

Det fanns en skild indrivningssektion inom faktureringen, 

men som avdelningschef var det Matti Perkiö som 

tog emot kundernas klagomål i indrivningsfrågor. 

Kabelstegar förde med sig 

överraskande lösningar 

Perkiös arbetsrum fanns i tredje våningen i den del av 

huset som vette mot Apollogatan. Man hade utsikt mot 

Mika Waltaris park och restaurang Elite. -År 2008 fanns 

konsultföretaget GCI Finlands kontor i samma korridor. 

”Sekreteraren satt i hörnrummet. Mitt fönster hade burspråk 

och från det såg man bra till restaurangens terrass. 

Jag såg alltid när gänget härifrån satt där på öl.” 

På faktureringsbyrån fanns det några rum för förmännen 

och sekreterarna hade sina egna rum. Största delen 

av personalen satt i ett kontorslandskap. Vi hade vant oss 

vid sådana redan tidigare”, berättar Perkiö om rumsindelningen. 

”I femte våningen fanns också centraler som var i användning 

och man drog upp kablar dit från kabelkällaren. 

När kablarna skulle rakt upp genom våningarna, gav 

69

Ännu i millenieskiftet var Telefonföreningens faktureringbyråi verksam i korridoren i tredje våningen. Sedan flyttade GCI Finland in hit. 

det upphov till lite säregna lösningar. Möbleringen anpassades 

efter det.” 

Telefonföreningen hade inte andra avdelningar i Tölö då 

när faktureringsbyrån fanns där. Installationspersonalen 

använde bara matsalen. Andan var bra på arbetet, tyckte 

Perkiö. 

”Vi hade det bra på jobbet, vi fick inrätta oss som vi 

ville. På det sättet var det en bra tid. Läget var utmärkt.” 

Perkiö minns att den tekniska personalens förtroendemän 

hade sina utrymmen i tredje våningen. I Oksanengatans 

flygel fanns bostäder för Telefonföreningens personal. 

Bl. a. Oiva Mäkinen bodde där. Han hörde till 

HTF:s adb-personal före Comptels tid. Han bodde där 

till 1990-talets slut. 

”Sedan såldes fastigheten i Tölö och många privata firmor 

flyttade in. Faktureringsavdelningens verksamhet utlokaliserades 

och den delen av personalen flyttade till Böle. 

”Jag har inte besökt centralen i Tölö sedan dess, bara funderat 

när jag gått förbi. Och sett på mitt gamla fönster, 

som jag då i tiden tittade ut genom.” 

70 

Glastegelväggen sattes in i samband med att tredje våningen renoverades 

år 1996.

TÖLÖ FÅR NY SKEPNAD 

När faktureringsbyrån flyttade bort från Tölö bestämde 

Telefonföreningen - eller Elisa som det nu heter - 

sig för att sälja största delen av Tölö telefoncentralfastighet. 

Köpare blev Stiftelsen Brita Maria Renlunds minne, som 

grundats år 1918. 

Stiftelse stöder barn 

och utbildning 

Stiftelsen Brita Maria Renlunds minne baserar sig på ett 

testamente av Brita Maria Renlunds son, järnhandlaren 

och lantdagsledamoten Herman Renlund (1850-1908). 

Herman Renlund kom från anspråkslösa förhållanden 

men gjorde en framgångsrik karriär som affärsman. Hans 

namn fanns i gatubilden i nästan alla städer ännu i slutet 

av 1980-talet, trots att Renlunds eget livsverk som järnhandlare 

och industriman tog slut redan i början av 1900talet. 

Renlund testamenterade största delen av sin betydande 

förmögenhet till en stiftelse, som skulle verka till förmån 

för fattiga barn - sådana som han själv en gång varit. 

Stiftelsen uppkallades efter hans mor. 

Stiftelsen Brita Maria Renlunds minne är numera känd 

som en betydelsefull ägare inom finländsk ekonomi och 

för sitt stöd inom ubildnings- och socialarbete. Stiftelsen 

stöder, så som det står angivet i stadgarna, bl. a. privat 

dagvård för barn och eftermiddagsverksamhet för skolbarn. 

Den ger understöd till skolor och för stipendier. 

Stiftelsen Brita Maria Renlunds minne är medlemsorganisation 

i Centralförbundet för barnskydd. 

Under de senaste åren har stiftelsen stött bl. a. kampanjen 

”En god start på skolvägen”, Västra Nylands bildkonstskolas 

läger, Helsingforsmissionen, Settlementrörelsen 

i Vasa, språkbadsdaghemmet Tomtebo i Tavastehus 

samt flera andra daghem. Största understöden har gått 

till Folkhälsan och Barnavårdsföreningen. 

År 2008 var stiftelsen den åttonde största finansiären 

bland de finländska allmännyttiga organisationerna med 

en utdelning på 7 625 700 euro. Stiftelsen äger bl. a. aktier 

i Wärtsilä, Stockmann, Ramirent och Sanoma WSOY. 

Utöver sin andel i Runebergsgatan 43 är Stiftelsen Brita 

Maria Renlunds minne delägare i Forum Fastighets 

Kb vid Mannerheimvägen där biograferna Capitol och Forum 

verkat. Andra svenskspråkiga kulturorganisationer 

som är delägare i Forum Fastighets Kb är Föreningen 

Konstsamfundet r.f. och Svenska litteratursällskapet i Finland 

r.f. 

SANNINGAR I PROTOKOLLEN 

Från den senaste eran vid Runebergsgatan 43, från de 

första åren av 2000-talet hittar man mycket fakta 

och exakta siffror i dokumenten från grundandet av husbolaget 

samt från styrelsens protokoll. Det är således dags 

att öppna arkiven. 

Förhandlingar på 

Runebergsgatan 

Kiinteistö Oy Runeberginkatu 43:s konstituerande möte 

hölls i Helsingfors den 25.6.2001. Elisa Communications 

Abp (tidigare Helsingfors Telefonförening), som 

innehade 1 059 aktier, representerades av Arto Ahonen. 

Stiftelsen Brita Maria Renlunds minne hade 2 529 aktier 

och representerades av Lars Mattsson och Magnus 

Ståhlberg. 

I början av mötet konstaterades att samtliga aktier var 

tecknade och att de inte var betalda. Mötet beslöt enhälligt 

att grunda Kiinteistö Oy Runeberginkatu 43. Till styrelsens 

ordförande valdes Arto Ahonen. Lars Mattsson 

och Magnus Ståhlberg valdes till styrelsemedlemmar. SVH 

Pricewaterhouse Coopers Oy valdes till fasighetsbolagets 

revisor. Fastighetsaffären fastslogs samma år på hösten. 

Styrelsen för Kiinteistö Oy Runeberginkatu 43 gav följande 

utredning på bolagsstämma den 11.10.2001: 

Styrelsens utredning till bolagsstämman för Kiinteistö 

Oy Runeberginkatu 43 

Säljaren Elisa Communications Abp och köparna Kiinteistö 

Oy Runeberginkatu 43 har den 6.9.2001 undertecknat köpebrevet 

gällande köp av fastighet. 

Föremål för köpet är tomt 43 jämte byggnad i kvarter 443 i 

71

13:e stadsdelen av Helsingfors stad . Enligt bolagsordningen 

för Kiinteistö Oy Runeberginkatu 43 är bolagets ändamål att 

äga och besitta i köpet avsedda tomt och därpåvarande byggnad. 

Köpeskillingen för fastigheten är 5 024 614,30 euro. Priset 

är fastställt så, att andelen för bostads-, kontors-, lagerutrymmen, 

garageplatserna och nästan alla parkeringsplatser på gården 

är 4 120 604,20 euro av totalpriset. De aktier (2 529 

aktier av bolagsordningens sammanlagda 3 588) som berättigar 

till besittningen av dessa utrymmen har tecknats av Stiftelsen 

Brita Maria Renlunds minne. 

De nämnda utrymmenas del utgör större delen av köpeobjektet. 

Stiftelsen Brita Maria Renlunds minne är en skild och 

från Elisa Communications Abp oberoende placerare och priset 

bygger på den offert denne gav för andelen av stiftelsen tillfallande 

utrymmen. 

Utrymmena för museet, televerksamheten och transformatorstationen 

samt bilplatserna bp 1 och bp 2 på gården svarar 

för en andel på 904.010,10 euro av hela inköpspriset. Elisa 

Communications Abp har tecknat de aktier som berättigar till 

besittningen av dessa. 

Den andel av utrymmena som tillfaller Elisa Communications 

Abp fastställs av de för längre tid kapitaliserade kostnaderna för 

andra motsvarande till tredje part uthyrda utrymmen för att 

härigenom sträva till att kunna fastställa det gängse värdet 

baserat på avkastningsvärdet. 

I helhetspriset har man dessutom beaktat att Elisa Communications 

Abp i egenskap av säljare förbundit sig att före överlåtelsen 

av utrymmena till köparen på egen bekostnad låta utföra 

grundreparationer för ca 319 560 euro. 

Med beaktande av fastighetens tekniska skick o.a. omständigheter 

i fastigheten, samt villkoren som ställts av parterna 

avtalat vid köpet är fastighetens gängse värde enligt styrelsen 

minst lika stort som köpesumman. Om man vidare beaktar stiftelsens 

ställning vid köpet, att de utrymmen stiftelsen kommer 

att förfoga över utgör en betydande del, samt att prisandelen av 

helhetspriset för dessa utrymmen är betydande, anser styrelsen 

att köpet i praktiken har gjorts till samma pris, som om det 

gjorts upp av vilka som helst oberoende parter på fria marknaden. 

Styrelsen föreslår att fastighetens värde i balansräkningen 

för Kiinteistö Oy Runeberginkatu 43 fastställs till fastighetens 

köpepris 5 024 614, 30 euro. 

Helsingfors den 11 oktober 2001 

Styrelsen 

(undertecknat av Lars Mattsson, Arto Ahonen, Magnus Ståhlberg) 

Estlanders byrå valdes 

till disponent 

Styrelsen godkände vid sitt möte i september 2001 Oy 

Estlander & Co Ab:s offert för disponentskapet för bolaget. 

Peter Estlander utsågs till bolagets verkställande di- 

72 

VD Peter Estlander tycker att grundrenoveringen av bostäderna 

och kontoren lyckades fint. 

rektör. Kontraktet undertecknades på en bolagsstämma 

som hölls i oktober. 

”Jag blev disponent för fastigheten samtidigt som Stiftelsen 

Brita Maria Renlunds minne köpte aktiemajoriteten 

för hela huset. Tidigare hade huset varit i Elisas ägo”, 

berättar Peter Estlander. 

”På den tiden var huset inte ett skilt bolag, utan Runebergsgatan 

43 gick under namnet `Tölö´ . Det var Elisas 

ställe i Tölö. När huset såldes, bildades Kiinteistö Oy 

Runeberginkatu 43 och det registrerades. Då fick det en 

bolagsordning och utrymmen och aktierna fördelades.” 

Stiftelsen Brita Maria Renlund tecknade över 70 % av 

aktiestocken. 

”Nu äger stiftelsen alla kontorsutrymmen och bostäderna 

i flygeln mot Oksanengatan. Där finns sex bostäder.” 

”Bostäderna hyrs ut enbart till svenskspråkiga lärare. - 

Det har varit svårt att få svenskspråkiga lärare till skolorna, 

och därför har man `öronmärkt´ de här bostäderna”, förklarar 

Estlander. 

Bolagsordningen reglerade 

de nya bostads- och 

affärsutymmena 

Enligt bolagsordningen för Kiinteistö Oy Runeberginkatu 

43 är bolagets aktiekapital 4 234 euro fördelat på 7 

117 aktier till det nominella värdet på två euro. 

Enligt bolagsstämmans beslut kan man till bolaget grunda 

en byggnadsfond, låneamorteringsfond, reservfond eller 

annan fond. 

Rumsfördelningen blev enligt bolagsordningen sådan 

att bolagets aktier ger innehavarna besittningsrätt över 

byggnadens utrymmen och bilplatser i garaget samt på 

gården enligt följande (A-trappan på Oksanengatan och 

B-trappan på Runebergsgatan):

Bostadsnr Våning Funktion Yta m 2 Antal aktier 

--------------------------------------------------------------------------------------- 

A1 källare televerksamhet 8,0 16 

A2 källare lager 25,5 51 

A3 källare lager 20,5 41 

A4 källare lager 50 100 

A5 1 kontor 51 102 

A6 1 kontor 102 204 

A7 2 kontor 114,5 229 

A8 3 bostad 42,5 85 

A9 3 bostad 76,5 153 

A10 4 bostad 43 86 

A11 4 bostad 76,5 153 

A12 5 bostad 42,5 377 

A13 5 bostad 76,5 286 

B1 källare televerksamhet 188,5 377 

B2 källare televerksamhet 143,0 286 

B3 källare transfomator 16,5 33 

B4 1 televerksamhet 189,5 379 

B5 1 televerksamhet 158,5 317 

B6 1-2 museum 328,5 657 

B7 2 kontor 195,0 390 

B8 3 kontor 271,0 542 

B9 3 kontor 246,0 492 

B10 4 kontor 269,5 539 

B11 4 kontor 246,5 492 

B12 5 kontor 267,5 535 

B13 5 kontor 139,5 279 

G1 källare garageplats 10 20 








Bp1 gård p-plats 10 20 







Bp8 gård p-pats 10 20 


SAMMANLAGT 3558,5 7117 

I den grundrenovering som gjordes år 2001 byggdes den tidigare 

matsalen om till kontor. (Helsingfors byggnadstillsynsverks arkiv) 

I bolagets disposition blev värmedistributionsrummet, 

elcentralen, trapphuset, städcentralen, utrymmen för avfallshantering 

och service, de tekniska utrymmena samt 

korridorer som inte hörde till bostäderna. 

”Telefonmuseet i andra våningen och telefoncentralen 

blev i Elisas ägo”, preciserar Estlander. 

Fastighetsrenoveringen 

började år 2001 

Redan i ett tidigt skede - sommaren 2001 - slöt Kiintestö 

Oy Runeberginkatu 43 och konsultfirman Indepro 

Oy ett avtal om ändringsarbeten i fastigheten på Runebergsgatan 

43. I avtalet kontaterades följande: 

”Byggnadsobjektet är en grundrenovering och ändringsarbeten av 

fastigheten på Runebergsgatan 43 i Helsingfors. 

Projeketet består av en grundrenovering och ändringsarbeten 

av de kontorsutrymmen och bostäder som tillfaller Stiftelsen 

Brita Maria Renlund samt Elisa Communications Abp:s telekommunikationsutrymmen. 

Bruttoytan för projektet är ca 

4 000 bruttokvadrat. 

En projektplan och preliminär kostnadsberäkning för grundrenoveringen 

har gjorts våren 2001. 

Planen påbörjades i maj 2001 och byggarbetena påbörjas i 

slutet av år 2001. 

Grundrenoveringen beräknas vara färdig sommaren 2002. 

En konsult deltar i planeringen och uppföljningen i den utsträckning 

det behövs. 

Uppgörandet av en servicebok ingår inte i uppdraget. Servi- 

73

Färgsättningen på aulan på Runebergsgatan gav upphov till färgstarka diskussioner i bolagsstyrelsen. 

ceboken görs upp tillsammans med uppdragsgivaren skilt och 

tillsammans med en sakkunnig.” 

Enligt avtalet delades entrepenaden så att de byggnadstekniska 

arbetena och arbetsplatsskyldigheterna beställdes 

och gjordes på ackord. Projektentrepenören var 

huvudentrepenör. Fördelningen av de hustekniska uppdragen 

gjordes upp skilt, tillsammans med beställaren. 

DI Seppo Kivilaakso var ansvarsperson och byggnadsingenjör 

Pekka Rantala var projektchef. Budgeten 

fastställdes till 9 907 000 mark. 

Byggkonsultandelen var 1 475 000 mark, av vilka kostnaderna 

för planering utgjorde 925 000 mark, projektledning 

och övervakning 450 000 mark samt övriga kostnader 

100 000 mark. 

Uppskattningsvis 8 152 000 mark beräknades gå till 

egentligt byggnadsarbete. Till dem hörde förutom allmänt 

byggnadsarbete också rör-, ventilations-, kabel- och automatikentrepenad 

samt elarbeten. 

För modernisering av hissen reserverades 280 000 mark. 

74 

Reparationsarbetena fick 

egna byggfonder 

Hösten 2001 fick styrelsemötet ta del av arkitektens planer 

för renovering av den nedre aulan och ingången. Mötet 

beslöt att man skulle mjuka upp färgskalan och Corinne 

Taussi-Halme skulle kontakta arkitekten för att komma 

överens om detta. 

Man konstaterade också att bolaget hade skrivit under 

ett avtal om byggnadsarbetena med Indepro Oy. Avtal 

om arkitekt och planeringsuppdrag med Primeplan Arkkitehdit 

Oy undertecknades. Ingenjörsbyrån Niemi & 

Co Oy beslöts ansvara för rör- och elplanering, Finnmap 

Consulting Oy skulle stå för byggnadsplaneringen. 

På en extra bolagsstämma den 31.10.2001 bestämde 

bolaget enhälligt att grunda fem skilda finansieringsfonder 

för att täcka kostnaderna för grundrenoveringen och 

reparationer. Tre av dessa är fonder för lägenhetsrenovering, 

en för bostäder (fond 1), en för kontor (fond 2) och 

en för museet, tele- och transformatorutrymmen (fond 3).

Dessutom grundades en byggnadsfond (fond 4) på basen 

av villkoren i ramavtalet om grundrenoveringsarbeten 

och förbättringar för hela fastigheten; samt en byggnadsfond 

(fond 5) för att täcka övriga reparationsarbeten för 

fastigheten. 

Stämman befullmäktigade styrelsen att bekräfta fonderingarnas 

markbelopp samt betalningstidpunkt. 

Förändringar i konstruktionen 

på gården och inomhus 

I samband med grundrenovringen togs Telefonföreningens 

personalmatsal i flygeln mot Oksanengatan ur bruk. 

Man byggde kontor både där matsalen och dess lagerutrymmen 

varit. Ritningarna för dessa arbeten är daterade 

den 8.6.2001 och de godkändes av Helsingfors byggnadstillsyn 

den 28.8.2001. 

I andra våningen utvidgades Telefonmuseet ända till gaveln 

mot Oksanengatan. 

Kontoren som funnits i tredje våningen mot Oksanengatan 

byggdes om till bostäder. 

Centralsalen i femte våningen gjordes om till kontor. I 

samma våning bytte maskinrummet för ventilationen 

plats, och då kunde det som tidigare varit maskinrum 

göras om till kontor. 

Ytterdörren mot Runebergsgatan fick ett nytt tak. I hörnet 

vid rampen som leder till garaget installerades en trafikspegel. 

Porten mot gården förnyades också. 

”I samband med grundrenoveringen förnyades bostäderna 

fullständigt, men fasaden rörde man inte”, förklarar 

Peter Estlander. 

”I samma veva gjordes endel mindre reparationsarbeten. 

Gårdsplanen vattenisolerades t.ex. Under gården finns 

en rätt stor parkeringshall, som man restaurerade.” 

Trots att byggnaden är skyddad, minns Estlander att 

saneringsarbetena förflöt utan värre byråkratiska problem. 

”Man får göra vanliga vattenisoleringsarbeten och asfaltläggningar 

också i skyddsobjekt. Att bygga bostäder 

krävde sedvanliga bygglov.” 

Installatörernas strejk hotade 

fördröja reparationsarbetena 

Mot slutet av år 2001 diskuterade styrelsen bl.a. dekorationsmålningen 

i trapphuset till bostäderna. Priset för 

denna uppskattades till 50 000 mk. Man konstaterade 

att summan fanns upptagen i budgeten och man bestämde 

sig för att lägga in en beställning på arbetet. Frågan om 

rappning och målning av fasaden väckte också diskussion. 

Styrelsen diskuterade också saneringen av aulan och 

beslöt i enlighet med ett förslag av arkitekten att beklä 

väggarna och golvet med granitplattor. Färgskalan skulle 

vara jordbrun och korridoren skulle bekläs med en 

svart granitrand. 

På ett senare styrelsemöte den 14.3.2002 gav Pekka Rantala 

en redogörelse för hur saneringsarbetet framskred. Utgående 

från redogörelsen konstaterade man att arbetet höll 

tidtabellen. 

Elinstallatörernas strejk hotade fördröja reparationsarbetena, 

men den hade sist och slutligen inte så stor betydelse. 

Projektet slutfördes som avtalat den 14.6.2002. 

Den 18.3.2002 hade man taklagsöl i femte våningen 

på Runebergsgatan. 

Specialarrangemang i 

eldistributionen 

Utrymmena i huset kunde tas i bruk när reparationsarbetena 

var färdiga. Från Telefonföreningstiden hade det 

blivit kvar en del speciella arrangemang i eldistributionen, 

som Elisa Networks redde ut tillsammans med de nya 

invånarna i juni 2002 i ett informationsblad: 

ELDISTRIBUTION OCH -FÖRSÄLJNING PÅ 

RUNEBERGSGATAN 43 

1. Avläsning av fastighetens elanslutning 

Fastigheten är kopplad med medelhög spänning till Helsingfors 

elnät. Anslutningen är installerad med en mätare och och på 

basen av den fakturerar Helsingfors Energi Elisa Networks 

Abp för hela fastighetens förbrukning en gång i månaden. 

2. Eldistribution 

Fastigheten har en fördelningstransformator i huvudcentralen 

som sköter eldistributionen till konsumenterna. Transformatorn 

och fastighetens 400 volts huvudcentral ägs av Elisa Networks 

Abp, som ansvarar för dess underhåll. 

3. Elavmätning 

Avläsningsmätare har installerats till elstigarna i alla våningar. 

På basen av dem görs avmätningar av invånarnas elkonsumtion. 

Summan av värdena på avmätningen motsvarar svinnet på 

Helsingfors Energis elnät. 

Fastighetens konsumenter kan inte sluta avtal med Helsingfors 

Energi p.g.a. avläsningssystemet. Det här innebär att konsumenten 

inte kan sluta avtal direkt med ett energibolag. 

4. Fakturering av elenergi 

Utgående från den elavmätning Elisa Networks Abp gjort faktureras 

denne av Helsingfors Energi på elförbrukningen en gång 

i månaden. 

Helsingfors Energi följer samma energipris som för den allmänna 

elen. 

5. Avläst konsumtionsområde 

Eldistributionen inom fastigheten följer proportionerna mellan 

de olika våningarna, vilka uppmätts på förhand. 

Ifall konsumenten vill ha en exakt avläsning av sin elkon- 

75

sumtion eller ifall förbrukningsställen inte motsvarar avmätninsplatsen, 

får konsumenten själv stå för kostnaderna för kabelarbeten 

och installationen av centralanläggningar. 

Alternativt kan detta skötas med en kalkyl. Man uppskattar 

på basen av en specialmätning energiåtgången på den del 

som går utanför mätningsområdet och lägger detta till den uppskattade 

konsumtionen - eller minskar. 

Om det kommer fler konsumenter till mätområdet kan man komma 

överens om att Elisa Networks Abp fakturerar den avlästa 

konsumtionen av en på förhand överenskommen firma, som i sin 

tur fakturerar de andra. 

Elisa Networks Abp kan också sköta faktureringen av samtliga 

konsumenter på konsumtionsområdet proportionellt. 

Problem med 

aktiebrev 

Hösten 2003 konstaterade styrelsen för Kiinteistö Oy Runeberginkatu 

43 att bolaget har två olika hiss-servicebolag. 

Man beslöt därför att säga upp kontraktet med Otis 

Ab och avtala om ett nytt kontrakt med Schindler Ab 

och efter detta skulle Schindler stå för servicen för alla 

hissar i huset. 

Porten mot Oksanengatan försågs med automatisk öppningsmekanism i oktober 2007. 

76 

Vid samma tid knöt husbolaget ett nytt avtal om övervakningsservice 

med Elisa Networks Abp. Avtalet omfattade 

alarmtjänst och service av brandvarnarna. 

På styrelsemötet den 8.9.2003 konstaterades det att 

bolagets aktiebrev beställts från Setec Oy och de skulle 

vara klara inom september månad. - Det uppstod oväntade 

problem med aktiebreven och det tog ett par år innan 

de var uppklarade. 

I maj 2004 hade aktiebreven fortfarande inte kommit 

från Setec. Orsaken till detta var att aktierna av handelsregistret 

varit felnumrerade i bolagsordningen. Bolagets 

styrelse var tvungen att be handelsregistret att korrigera 

tryckfelen så att aktiebreven skulle kunna gå i tryck. 

Aktiebreven kunde delas ut till samtliga aktieägare på 

styrelsemötet den 5.10.2004. 

Kosmetiska 

småreparationer 

År 2004 lade man märke till några småsaker som behövde 

repareras. 

Stuprännorna mot gården hade fått takfotsuppvärmning 

redan flera år tidigare. Uppvärmningen hade inte funge-

Markku Kulomäki berättar att disponentbyrån SKH Isännöinti 

hade utsikt både mot restaurang Elite och Runebergsgatan från 

femte våningen. 

rat vintern 2003-2004. Styrelsen fattade beslut att reparera 

automatiken. 

I samband med årsgranskningen av grundrenoveringen 

den 13.5.2004 hade man lagt märke till några olägenheter 

som man avtalat att skulle vara korrigerade till 

den 26.6.2004. 

Eftersom utrymmet som tidigare hade varit vaktmästarens 

rum på gatunivå var ledigt, hyrdes det ut sommaren 

2004. 

I oktober 2004 diskuterade bolagets styrelse kommande 

reparationer och man konstaterade att husbolaget behövde 

ytmålas under de närmaste åren. Man beslöt att 

sätta upp en tidtabell och begära arbetsbeskrivning. 

I februari 2005 konstaterade man på styrelsemötet 

att summersystemet vid huvudingången hade fungerat 

bristfälligt redan länge. Apparaturen var ny, så reparationerna 

gick som garantiarbete. -Två år senare, år 

2007, måste man ändå förnya A-trappans summersystem 

helt och hållet. 

Parkeringstrubbel av 

olika orsaker 

I början av år 2007 uppstod ett läckage i Helsingfors 

stads avlopp under Oksanengatan. 

Läckaget gav upphov till vattenskador i fastighetens garage. 

Helsingfors stad blev tvungen att stå för reparationskostnaderna. 

Tekniska avdelningen vid Elisa Abp 

övervakade reparationsarbetena. 

Utöver detta konstaterade styrelsemötet den 14.2.2007 

att det fanns ett vattenläckage till i Elisa Abp:s utrymmen. 

Man beslöt att reparera detta. Husbolaget stod för 50% 

av reparationskostnaderna. 

Elisa Abp delegerade sin tekniska service från början 

av 2007, så ansvaret för den tekniska servicen för Runebergsgatan 

43 flyttade över till Are Oy fr.o.m. den 

1.2.2007. 

Eftersom många hade parkerat olagligt på husets innergård, 

bestämde styrelsen år 2007 att porten till gården 

skulle förses med en automatisk öppningsmekanism. 

Med hjälp av den skulle man kunna hålla gården stängd 

för obehöriga under dagtid. 

Hösten 2007 beställdes ett automatiskt öppningssystem 

för 7 000 euro. Systemet installerades i oktober. 

”Jag tycker att parkeringen på gården fungerat obegripligt 

illa. Vem som helst kunde parkera där”, säger 

Markku Kulomäki, som var hyresgäst i huset åren 2003- 

2007. 

”Gården var alltid full av utomstående bilar. Det var 

väl därför den automatiska porten installerades - för att göra 

gården lugnare. Den nya porten kom först när SKH Isännöinti 

flyttade bort”, berättar Kulomäki. 

”Vi fick nog alltid bilen parkerad någonstans, vi hade 

kommit till rätta med parkeringssituationen. Vi hade ju 

dessutom parkeringsplatser i garaget.” 

Trots de tidvisa problemen med parkeringen minns Kulomäki 

tiden i Tölö med värme. 

”Huset var verkligen fint”, summerar han. 

Moderna bostäder 

i gamla hus 

Enligt disponent Peter Estlander har man under senare 

år inte behövt renovera bostäderna eller kontoren. 

”Hyresgäster har kommit och gått, men bostäderna har 

inte behövt renoveras. I grundrenoveringen ingick endel 

ytrenovering också.” 

”De nuvarande bostäderna är förhållandevis små, de 

har inte planerats som familjebostäder. De är rätt moderna 

för att finnas i ett gammalt hus, och de har öppna 

kök”, förklarar Estlander. 

Invånarna är svenskspråkiga lärare. Det finns familjer 

bland dem också. 

”Det har varit riktigt trevligt att bo här”, konstaterar 

Heidi Huhtio, som har bott i huset tillsammans med 

maken Samu och den övriga familjen över fem år. 

Som de anspråkslösa personer Huhtios är vill de inte 

vara med om en längre intervju. De har ändå deltagit aktivt 

i husbolagets initiativ till endel förbättringar. 

En brokig skara 

bosätter sig 

Det har kommit hyresgäster till affärsutrymmen från olika 

stora firmor av olika slag under 2000-talet. 

Kommunikationskonsultföretagen Perfecto och GCI 

77

Finland hör till de största och de flyttade in i tredje våningen 

i de utrymmen där Telefonföreningens lager och 

faktureringsavdelning tidigare fanns. 

Den välkända köksinredningsfirman Puustelli öppnade 

sommaren 2008 ett förhandlingsrum i flygeln mot Oksanengatan. 

Ännu i början av samma år verkade Security 

Arsenal Helsinki Oy, som är ett dotterbolag till Security 

Arsenal i Åbo där. På sina hemsidor anger Security Arsenal 

att de ordnar säkerhetstjänster och -skolning. Deras 

specialområde är t.ex. restaurangsäkerhet och kretsövervakning. 

År 2008 verkade marknadsföringsbyrån Pluto Finland 

i andra våningen och Preego Oy i bottenvåningen. 

Genast till höger om ingången vid Oksanengatan, mot 

Apollogatans hörn finns Arkitektbyrån Kimmo Lylykangas. 

Byrån planerar bl.a. grundrenoveringar av stockhus 

och olika energilösningar, som energisparande passivhus. 

I den del som vetter mot Runebergsgatan verkar Yogaskolan 

Shanti, i husets andra och fjärde våning. ”I Yo- 

78 

gan kombinerar man rörelser som är viktiga för att bibehålla 

hälsan och kroppens vighet med andnings- och meditationsövningar, 

som i sin tur befrämjar sinnesfriden”, 

skriver Shanti på sina nätsidor. 

I fjärde våningen på Runebergsgatan finns Nordic 1, 

som anger marknadsföring av telekommunikationsapparatur 

och -tjänster som sitt verksamhetsområde. 

I femte våningen finns företag som Aquasource Oy, 

som är en del av Aquasource Algae Group, en europeisk 

naturproduktskedja. 

Ännu i slutet av 2007 fanns disponentbyrån SKH Isännöinti 

Oy i femte våningen. SKH:s utrymmen fanns till 

en början på nedre botten, mot Oksanengatan. Senare flyttade 

firman till större utrymmen, 200 kvadratmeter, i femte 

våningen, till kontoret i hörnet av Runebergsagatan och 

Apollogatan. 

SKH fanns på Runebergsgatan i fyra år, men firman 

hade senare ett tölökontor på Museigatan 9. År 2008 representerade 

AMT-kiinteistöt fastighetsbranschen i husets 

femte våning.

Kontoren som GCI Finland nu förfogar över användes tidigare av Telefonföreningens faktureringsavdelning. 

NY KOMMUNIKATION 

PÅ RUNEBERGSGATAN 

Videokameran snurrar och en stor videokanon avslöjar obarmhärtigt 

varje gest och min hos den som uppträder. Detta skulle 

säkert få förvåningens finger att slinka in i häpnadens mun på 

lagerarbetarna på Telefonföreningen, ifall man kunde trolla dem 

tillbaka till sin gamla arbetsplats. 

Numera verkar Perfecto Oy i tredje våningen på Runebergsgatan 

43. Perfecto undervisar i konsten att uppträda för yrkesfolk 

inom marknadsföring, kommunikation och chefstjänster. 

I samma våning, på samma ställe som faktureringsavdelningen 

finns Perfectos systerbolag GCI Finland. 

”För fyra år sedan letade vi efter kontorsutrymmen i 

hela stan. När vi såg det här stället vaknade tanken att `hej, 

där finns ju bra utrymmen i gott skick´. Runebergsga- 

tan 43 är inte alldeles i kärncentrum, så priserna är något 

lägre än där, ändå är det här rätt nära centrum. Och 

vi charmades av själva huset. Det är personligt och ingången 

är fin. När vi hörde om husets historia, tänkte vi 

att det passar oss. Vi är ju ändå ett bolag med anknytning 

till kommunikation, så i det avseendet kändes husets 

kommunikationshistoria bra”, minns vd:n för Perfecto 

Oy, Heikki Kankaanpää. 

Perfecto Oy flyttade in till Runebergsgatan hösten 2004 

och systerbolaget GCI Finland våren 2005. De förfogar 

över tredje våningen. 

”Vi har ett öppet kontorslandskap, GCI Finland har kontorshytter. 

Det ryms fler än en per rum i dem”, säger 

Kankaanpää. 

79

Perfecto Oy:s konferensrum 

är utrustat med videoapparatur. 

I hörnrummet 

mellan Runebergsgatan och 

Apollogatan finns det 

utskjutande fönster. 

Kunderna beundrar 

de fina utrymmena 

”Vi har trivats alldeles utmärkt på Runebergsgatan”, försäkrar 

Kankaanpää. 

Alldeles invid finns Mika Waltari-parken, Hesperiaparken 

och havet finns också nära. 

”Ibland har vi hållit våra egna tillställningar här nära, 

på Roddstadion.” 

”Som stadsdel är Tölö bra. Här finns gamla kvartersbutiker, 

sådant sätter sin egen prägel”, beskriver Kankaanpää. 

Det finns flera restauranger med olika karaktär på promenadavstånd. 

Framförallt Elite. Där har många, med början 

från Mannerheim, smort kråset. Bland konstnärsgästerna 

torde Tauno Palo och Mika Waltari vara de mest kända. 

De kunde stråla samman vid samma bord. 

Själva byggnaden får också beröm. 

”Många kunder som kommer till oss första gången säger, 

att vi har trevliga utrymmen. Det påverkar ju: om platsen 

är trivsam, kommer kunderna gärna.” 

Isynnerhet glasväggarna i det öppna rummet gör intryck. 

”De fanns redan när vi flyttade in. Vi flyttade bara lite 

på väggarna. Vi har bara gjort små ändringar. Aulan blev 

bibliotek.” 

Mest ändringar har gjorts i Runebergsgatans hörnrum, 

där det nu finns ett stort konferensrum. På Perfecto kallar 

de det en studio. 

”Här får kunderna öva sig. Vi lär dem att uppträda framför 

en videokamera. Vi ser på föreställningen med videokanonen. 

Sedan gör vi en utvärdering tillsammans, ser vad 

som gick bra och vad som behöver utvecklas.” 

”Ljudet kommer uppifrån, från högtalarna i knutarna. 

Vi har satt in extra ljudisolering. Annars skulle det höras 

till konferensrummet bredvid.” 

80 

Gruppstorleken vid övningna är 6-8 personer och det 

här utrymmet är precis lagom stort. 

”Burspråken gör rummet personligt och ger ett fint ljus. 

Glasteglen tilltalar oss också. Det här är ett välplanerat 

ställe: modernt och stiligt samtidigt”, berömmer Kankaanpää. 

Pinorummet Pystis 

”Utrymmena passar oss utmärkt. Å andra sidan börjar 

det bli lite trångt. Tack och lov har öppna kontor den 

fördelen att det är lätt möblera om.” 

Smidighet behövs, för det unga företaget har på några 

år vuxit från att ha varit en pionjärgupp på 4 personer 

till en konsultbyrå på 18 personer. 

”Tills vidare har alla sina egna arbetsplatser. Vi har funderat 

på att ställa dem till allmänt bruk så att arbetstagarna 

skulle gå till det arbetsbord som är ledigt. Numera 

är det så att en del av arbetsplatserna är lediga varje 

dag, när folk är på kundbesök.” 

Perfecto har också tillgång till det andra konferensrummet 

i våningen. 

”Det här är det s.k. Pystis eller snabbkonferensrummet. 

Det är lättare att kläcka idéer när man kan röra på sig. 

Här finns också en videokamera: det här fungerar samtidigt 

som en träningssal. När folk kommer hit för att öva, 

kapar vi dem redan här för en 30 sekunders övning.” 

”Vi ger dem i uppdrag att på 30 sekunder berätta om 

sitt eget företag, sen ser vi hur det blev.” 

Stora och små elever 

Nästan 4 000 personer har grillats och svettats vid Perfectos 

videokamera. De är professionella inom marknadsföring, 

kommunikation, försäljning och ledning. En del

Telefonföreningens lager i tredje våninen har blivit öppet kontor för kommunikationskonsulter. 

Uppvärmningen sker med fjärrvärme. Man gjorde stadiga batterier 

förr - de fungerar fortfarande bra”, säger verkställande direktör 

Heikki Kankaanpää. 

kommer från stora företag som Itella, Paulig, Lumene 

och Edita. Några stora kunder har internationella företag 

bakom sig. Mindre företag har också varit representerade. 

Man ska inte heller glömma olika samfund, nämnas 

kan t.ex. Penningautomatföreningen, inrikesministeriet 

och SOS-barnbyn. 

Alla tampas med samma problem: hur ska man få sitt 

budskap att nå fram? Och där kan Perfecto vara till hjälp. 

”Vi gör budskapet klarare. Många företag har så invecklade 

strategier, att ingen vanlig människa kan förstå 

dem. Där finns mycket att göra. - En annan sak är hur 

man ska få företagens verksamhet att stöda linjedragningen. 

På tredje plats kommer individens färdigheter: 

hur de ska förmedla budskapet på rätt sätt”, förklarar Kankaanpää 

”Vårt motto är `koncentrera dig på det viktiga, koncentrera 

dig på personen´. Det här budskapet vill vi förmedla 

till våra kunder.” 

81

ARKITEKTEN RESPEKTERAR 

GAMLA BYGGNADER 

På Oksanengatan 10 ritar man passivhus på datorer. På bostadsmässan 

i Valkeakoski 2009 kan man beundra de energisnåla 

byggnaderna. Samtidigt planerar man också hur man 

ska sanera historiska byggnader. 

Arkitektbyrå Kimmo Lylykangas flyttade år 2002 in 

i huset som arkitekten Lars Sonck ritat. Det 50 kvadratmeter 

stora kontoret finns i bottenvåningen, på Oksanengatans 

sida. 

”Vi trivs fint här. Huset har ett bra läge och kunderna 

hittar parkeringsplats”, berömmer Kimmo Lylykangas. 

”Alla saneringar som gjorts i det här huset är gjorda 

innan vi kom hit. Det är lite enligt devisen `skomakarens 

barn går utan skor´: vi har inte själva sanerat våra 

egna utrymmen. Vi städar en gång per sommar”, skrattar 

Lylykangas. 

Andras utrymmen har arkitekterna på Oksanengatan 

nog sanerat. Bland dem en byggnad på Brändö som arkitekt 

Lars Sonck planerat. Andra historiskt värdefulla 

byggnader Lylykangas kan nämna är hörnhuset vid Ulrikasborgsgatan 

och Kaserngatan, där Tove Jansson hade 

sin ateljé. 

”Vi sanerade fasaden lite där.” 

Arkitektbyrån har varit med om att sanera många av 

de gamla och ståtliga villorna i Hangö. 

Grönqvistska huset som 

saneringsobjekt 

”Värdefulla byggnader ska saneras så att deras historiska 

värde bibehålls”, poängterar Lylykangas. ”Gamla byggnader berättar för efterkommande generationer 

om en betydelsefull arkitekts arbete eller en epoks 

byggndsstil. När vi börjar planera saneringen av ett gammalt 

objekt, börjar vi alltid med att sätta oss in i olika 

skeden i husets historia, vi skaffar alla ritningar och studerar 

dem.” 

”Många gånger skulle det vara bekvämt att reparera med 

nya och förmånliga produkter. Det skulle också vara billigare 

för beställaren”, kastar Lylykangas fram. 

Man har ändå bestämt sig för att värdesätta historiska 

värden. 

Ett av de mest krävande uppdragen Lylykangas byrå 

har haft var saneringen av Grönqvistska huset på Norra 

Esplanaden, när man behövde mera utrymme på innergåden. 

”Det var en utmaning - en värdefull byggnad, alla fö- 

“Det finns intressanta detaljer i telefoncentralbyggnaden i Tölö”, 

säger Kimmo Lylykangas. 

82 

Trapphuset mot Oksanengatan efter renoveringen 2001-2002: 

inredningen har en färgskala som ligger nära den i B-trappan. 

rändringar krävde noggrannt övervägande. Där fanns i 

tiden en av Helsingfors första telefoncentraler.”

KÄLLFÖRTECKNING 

Intervjer: 

Bo Ekman 

Senja Ekman 

Peter Estlander 

Jouko Evolahti 

Rainer Falenius 

Heidi Huhtio 

Heikki Kankaanpää 

Pekka Korvenmaa 

Markku Kulomäki 

Erkki Lahtinen 

Kimmo Lylykangas 

Jan-Erik Nordström 

Lea Nordström 

Matti Perkiö 

Eila-Marjatta Rapeli 

Anja Renqvist 

Mauri Renqvist 

Seppo Saarlamo 

Anna Savikko 

Kari Tallgren 

Tryckta källor: 

Arkkitehti-lehti N:o 1/1938: Uusia rakennushankkeita. 

(Biblioteket på Arkitekturmuseet) 

Bertho, Catherine (red.): Histoire des télècommunications en France. 

Èrès, Toulouse 1984. 

Digitaalitekliniikka tuli Töölön puhelinkeskukseen. 

Artikkeli, Helsingin Sanomat (1984). 

Eklöf, Kaj: Töölön käyttöpiiri 70-vuotias. 

Puhelinmuseo, Helsingfors 1992 (duplikat). 

Eklöf, Kaj: Töölön museon synty ja nykypäivä. 

Puhelinmuseo, Helsngfors 1998 (duplikat). 

Finnkino lakkauttaa Forumin elokuvateatterin. 

Artikel, Helsingin Sanomat 25.5.2006. 

Haavikko, Ritva (red.): Mika Waltari - kirjailijan muistelmia. 

WSOY, Borgå 1980. 

Hackzell, Ritva: Viertotietä itään ja länteen - Helsingin vanhoja 

kortteleita 3. Sanoma Osakeyhtiö, Helsingfors 1988. 

Harva, Martti-Nordman, Kurt: HPY:n muutoksen vuosikymmenet. 

Elisa, Helsingfors 2002. 

Helsingin suojeluskuntakoulu. 

Artikel, Suomen Kuvalehti Nr 39/1919 (27.9.1919). 

Helsingfors Telefonförening 1891-1916 HTF, Helsingfors. 

Helsingin Puhelinyhdistys 75 vuotta. HPY, Helsingfors 1957 

Helsingin Puhelinyhdistys - sisäiset puhelinluettelot 1951-1960. 

HPY Helsingfors. 

Helsingin seudun puhelinlaitos 1882-1982. HPY, Helsingfors 1981. 

Immonen, Kari: Sillat sielujen ja ihmismietteen. Suomalaisen puhelimen 

kulttuurihistoria keskusneideistä tekstiviesteihin. 

Edita, Helsingfors 2002. 

Kaarna, Pertti: Parhaat yhteydet. Puhelinalan teknisten toimihenkilöi- 

den edunvalvontaa vuodesta 1967 Helsingin Puhelinyhdistyksessä. 

HPY:n Tekniset ry, Helsingfors. 

Karilas, Yrjö (red.): Pikku jättiläinen 1942. WSOY, Borgå 1942. 

Klinge, Matti (red.): Suomen kansallisbiografia, del 8 och 9. 

SKS, Helsingfors 2007. 

Koivu, Petra - Laine, Jukka: HPY:n historian merkittäviä tapahtumia. 

Telefonmuseet, Helsingfors 1999 (duplikat). 

Korvenmaa, Pekka m.fl. (red.): Lars Sonck - arkkitehti 1870-1956. 

Finlands Arkitekturmuseum, Helsingfors 1981. 

10 000 puhelinta mykistyi Töölössä. Artikel, Helsingin Sanomat. 

Kömmistö, Enni: Puhelinmuseossa on paljon nähtävää. 

Artikel, Kamppi-Eira 18.2.2004 

Laine, Jukka: Mitä on tehty, mitä on tulossa. 

Telefonmuseet, Helsingfors 1998 (duplikat). 

Lappalainen, Marja-Liisa: Mika Monisärmäinen. 

Artikel, Ilta-Sanomat 6.9.2008. 

Miss Aika. Artikel, Suomen Kuvalehti 1936. 

Puhelinmuseo. Broschyr. Telefonmuseet, Helsingfors 2006. 

Puhelinneidit pois. Artikel, Suomen Kuvalehti Nr 6/1920 (7.2.1920). 

Rosén, Ragnar m.fl. (red.): Helsingin kaupungin historia IV: 

1. SKS, Helsingfors 1955. 

Säätiöt tutkijoiden turvana. Artikel, Kauppalehti Vip 20.8.2007. 

Uusitalo, Kari m.fl. (red.): Suomen kansallisfilmografia 8. 

Edita, Helsingfors 1999. 

Vahtera, Tiina: Waltarin kaduilla. Artikel, Ilta-Sanomat 28.5.2008. 

Valtakunnallinen taajuusluettelo 2002. Skanneri-lehti, Kouvola 2001. 

Arkivkällor: 

Helsingfors stadsmuseum 

Helsingfors stads byggnadstillsyningsverks arkiv 

Kiinteistö Oy Runeberginkatu 43, styrelsens protokoll 2001-2007 

Telefonmuseets arkiv 

Arkitekturmuseets arkiv 

Andra källor: 

Elisa 120 vuotta. Manus Sami Mälkiä. Videoband (DVD). Telefonmuseet. 

http://www.arklylykangas.com/office.html (Internetsida) 

http://www.britamariarenlundsminne.fi (Internetsida) 

http://www.elisa.fi/ir/index.cfm?t=4462.50 

(Telefonmuseets Internetsida) 

http://www.jooga.fi (Interntsida) 

http://www.koti.armas.fi/symbol 126 

\f "Symbol" \s 10~tavastsvenska/tomtebosuo.htm (Internetsida) 

http://www.perfecto.fi (Internetsida) 

http://www.plutofinland.fi (Internetsida) 

http://www.pyetelecomhistory.org (Internetsida) 

http://www.securityarsenal.fi (Internetsida) 

http://www.stockmann.com (Internetsida) 

http://www.skh.fi (Internetsida) 

Diskussion Nordman & Ahlstedt på HTF:s museum 1999. 

Videoinspelning (VHS). Telefonmuseet.

Tölö telefoncentral på Runebergsgatan 43, som är planerad av Arkitekt Lars Sonck, 

hör til en av Helsinfors värdefullare byggnader. 

Under sin hundraåriga historia har huset varit med om mycket. 

Nordens första automatiska telefoncentral installades i den här fastigheten. 

Under årens lopp har man byggt två flyglar till på telefoncentralbyggnaden. 

Man planerade höja taket i mitten av 1940-talet, men initiativet kom aldrig att förverkligas. 

Idag är fastigheten grundrenoverad och vid sidan av telefoncentralen finns där 

bostäder och affärsutrymmen. Telfonmuseet verkar också i huset. 

ERIKOISJULKAISUT

Teknik och berättelser på Runebergsgatan, pdf - Elisa

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?