Bläddra i boken 3 (pdf 160 kb)

1898
Konstnärsförbundet ställer ut hos Sveriges Allmänna Konstförening,
Zorn målar Pontus och Göthilda, Fransk utställning i Göteborg
I januari var Karl Nordström tvingad att skriva ett helt annat brev
till Fürstenberg. Hans ekonomi var i botten och han ”anhåller om
ett handtag”, ett lån på 500 kronor. Några dagar senare tackar Nordström
för ett positivt svar: ”Denna handräckning ger mig lugn och
ro att odelat ägna mig åt mitt arbete, och jag slipper ifrån tankarna på
det dagliga livsuppehällets små bekymmer.”
Av brevet framgår vidare att Kreuger skulle bli kommissarie för
Konstnärsförbundets vårutställning och att ”K. Maj:t har ännu ej låtit
höra sin mening, om hur tvistefrågan om anordnande av de svenska
konstnärernas deltagande i Parisutställningen bör lösas. ... Björck är
sysselsatt med att sätta upp förslag till bestämmelser för deltagandet
enligt de principer K. Förbundet framställt.”
Karl Nordströms mor Louise fick efter vårutställningens öppnande
ett brev, där Karl bad om ursäkt för att han ej skrivit tidigare: ”Dessutom
har jag tagit till princip att efter en hel dags möda, om kvällen
aldrig trötta mina ögon med vare sig läsning eller skrivning vid ljus.
Sådant är nämligen farligt nog för en färgkonstnär vid min ålder, helst
som ögonen ej äro starka. – Jo, i går öppnade vi vår utställning för
en inbjuden skara rysligt fina herrskaper: prinsar, excellenser, generaldirektörer,
talmän, överintendenter m.m. Vid ingången svajade
vår nya utställningsflagga, 5 meter lång, av rött siden med emblemer
(kostar 175 kronor – present från Zorn). Mycket fint må Ni tro. Utställningen
är vacker – utan tvivel det styvaste vi hittills gjort.”
Det var Kreuger som ritat fanan med monogrammet KF i guld
och rött. Han hade också svarat för formgivningen av utställningens
katalog.
Konstnärsförbundets tionde ordinarie utställning öppnades i Sveriges
Allmänna Konstförenings trånga, illa belysta lokaler. 34 konstnärer
visade tillsammans 141 föremål: måleri, skulptur och konstindustri.
Karl Nordström: Hartippen på Tjörn
Trots förutsättningarna blev det en fin utställning som lockade mycket
folk. Konstnärsstriderna verkade upplivande på publikens intresse.
Ledningen kunde tryggt konstatera att Förbundets anseende fortsatte
att stiga. Ett oväntat erkännande kom från Akademiens sekreterare,
som i sin översikt över årets händelser yttrade att utställningen kunde
uppvisa ”en hel rad konstverk av första klass”. Kung Oscars besök
på utställningen uppfattades också som en ändrad inställning från
högsta ort.
Kritiken var i stort sett positiv. Edvard Alkman i Dagens Nyheter
betecknade utställningen som en succé. På några få år ha ”grinarnas”
tidigare majoritet smält ihop till ett fåtal. Tor Hedberg i Svenska
Dagbladet uttalade sig mindre entusiastiskt om utställningen som
helhet, men dock avgjort positivt. Han påpekade att den till stor
del bestod av svårsålda monumentala saker, vilket onekligen var ett
tidens tecken. Hans lovord för Nordströms nya målning ”Hoga dal”
var översvallande för att vara Hedberg. Georg Nordensvan i Aftonbladet
fann utställningen intressant och erkände Förbundets redan då
betydande insats i den svenska konstutvecklingen.
Genom en specialinbjudan hade Eugène Jansson och Nils Kreuger
234 235

fått störst utrymme på utställningen. Deras senaste arbeten visade
att de använde en jugendinspirerad linje i dekorativt syfte. Slingor i
tavlornas förgrund gav bilderna en ny ornamental effekt. Impulserna
kom närmast från tidskriften Jugend, som började utkomma 1896 i
München.
Pontus Fürstenberg var förtjust i deras måleri. Han köpte verk av
både Jansson och Kreuger och dessutom Nordströms ”Hartippen på
Tjörn”.
Nordströms ”Hoga dal”, som antogs av Statens inköpsnämnd, blev
senare refuserad av Kgl. Maj:t. Efter hård offentlig kritik återtogs
refuseringen och ”Hoga dal” införlivades med statssamlingarna.
Därmed vanns ännu en seger till Förbundets förmån i kraftmätningen
mellan kulturbyråkrati och en fortsatt kämpande konstnärsgrupp.
Carl Larsson målar ”Karin och Kersti”
Carl Larsson målade ännu en bild av familjen, i syfte att sälja till Fürstenberg.
En akvarell med ”Karin och Kersti”, det senaste tillskottet
i barnaskaran. Bilden gjordes i liknande format som övriga bilder i
serien. Centralperspektivet var detsamma som tidigare. Det var den
femte bilden och nu var alla åtta i den Larssonska familjen avporträtterade.
Anders Zorn porträtterar Fürstenbergs
Även paret Fürstenberg skulle porträtteras denna sommar. Det var
Anders Zorn som besökte dem på Marstrand. Han målade två porträtt
i olja, som monterades i en och samma ram. I ett brev till Carl Larsson
berättade han att ”Lifvet på vestkusten var lifvadt, men svårt att tjena
Gud och Mammon samtidigt. Supeer, sömnlösa nätter och arbete gå
ej godt tillsammans i längden. Tack för dina hjertevarma ord till mig i
bref till Pontus F. Hans och hennes porträtt blef bra. Han hvislar.”
Fransk utställning i Göteborg
En fransk kritiker, Julien Leclercq, som besökt Stockholmsutställningen
1897 och skapat goda kontakter med danskar, norrmän och Carl Larsson: Karin och Kersti
236 237

Anders Zorn: Göthilda och Pontus Fürstenberg
svenskar, återkom med en utställning av fransk konst. Den cirkulerade
i Kristiania, Köpenhamn, Stockholm och Göteborg. I Göteborg
visades den i Konstföreningens lokaler på Valand. Ett trettiotal
målare och ett par skulptörer var representerade. Fransk salongskonst
blandades med nytt modernt måleri. För första gången kunde
man i Sverige se verk av Gauguin, van Gogh, Sérusier, Rodin,
Bourdelle, Bonnard och Vuillard. De flesta bland publik och kritiker
uppskattade salongsmåleriet, medan de ställde sig helt frågande inför
den nya konsten.
John Atterbom i Handelstidningen uttryckte de flestas åsikt: ”mer
eller mindre ofullgångna alster, som sänts i landsflykt för att omsättas
i klingande valuta, vartill dock de i allmänhet orimligt höga priserna
ej locka”.
Mest oförstående var han inför Gauguins måleri: ”Inför Paul
Gauguins hyperexotiska konstprodukter från Tahiti stå vi med en
obehaglig förnimmelse av att vara utsatta för drift. En våldsammare
parodi på de ultramodernas ’udskeielser’ är knappast möjlig. På en
Tahitisk ’salon’ skulle dessa målningar kanske göra lycka”.
Däremot hade han ett visst utbyte av van Goghs målningar: ”På
avstånd bör man även betrakta Vincent van Goghs superlativt impres-
sionistiska, med bred pensel och starka färger målade två dukar Park i
Arles och Trädgård, alster av en till virtuositet uppdriven förmåga att
analysera och på duken fixera de många i varje ögonblick skiftande
färger, varav naturens stora färgsymfoni är sammansatt. Helt och hållet
äro vi dock ej med på detta manér”.
Leclercqs utställning gjorde ingen större succé. Ekonomiskt och
kritikermässigt blev den ett fiasko. På den nordiska turnén såldes en
enda tavla, nämligen ”Arabiska gråterskor” av Etienne Dinet, som
köptes av Göteborgs museum. Konstkritikern Georg Nordensvan
beskrev tavlan som en ”med mycken energi och behärskning målad
ohygglighet, framställande några indiska (enligt katalogen: arabiska)
kvinnor, som i religiös extas eller drivna till vanvett av hunger
allesammans riva sig i ansiktet, så att blodet strömmar”. För denna
”ohygglighet” betalade man 1.200 kronor, ett belopp som hade varit
tillräckligt för att köpa en van Gogh, en Gauguin och en Bonnard.
Man kan gråta för mindre.
För vissa konstnärer verkade den franska utställningen som en inspirationskälla.
Den nya färgstarka konsten, speciellt Gauguins, gav
impulser till en allmän omprövning av 90-talets koloristiska målsättning.
Ljusdunkel och nattmörker inom måleriet, skulle ersättas av
renhet och intensitet.
Fürstenberg är nöjd med Wilhelmson
En som i högsta grad tog till sig det nya var Carl Wilhelmson. I hans
monumentala folklivsskildringar finns spår från Gauguins Tahitimålningar,
även om de är gjorda med Wilhelmsons omisskännliga
signatur.
Wilhelmson blev snabbt en betydande kraft i det göteborgska
konstlivet. Han utvecklade fina läraregenskaper på målarskolan och
framträdde gärna på större lokala utställningar. Hans framgångar
ute i världen uppskattades som tillskott till stadens kulturella anseende.
Fürstenberg blev mer och mer nöjd med honom. Med lätt be-
238 239

Carl Wilhelmson: Undine
skyddarton försäkrade han, i brev till Nordström, att ”Wilhelmson
– som sköter vår konstskola allvarligt och tillfredsställande – har
några ganska duktiga arbeten, vittnande om att han är en hederlig,
strävsam konstnär som giver goda löften för framtiden”.
När Wilhelmson ställde ut på Konstföreningens utställning förvärvade
Fürstenberg den lilla fantasibilden ”Undine” till sitt galleri.
Carl Larsson, som tidigare misstrott Wilhelmson, var mycket belåten,
då han fick se tavlan: ”Jag vågar verkligen hoppas och tro något stort
om honom”.
Fortsatt strid om världsutställningen
Kampen mellan de båda konstnärslägren om inflytandet över världsutställningen
fortsatte. Ecklesiastikdepartementet hade efter lång betänketid
uppdragit åt ”Stora utställningskommittén” att ta ställning
till stridsfrågorna. Denna hade, under Oscar Björcks ledning, kommit
fram till att ingendera partens rättmätiga krav finge kränkas, varför
den på Björcks förslag tillmötesgick Förbundets begäran om rätt till
egen montör, egen jury och för sig reserverat utrymme. Kommissarie
skulle tillsättas först sedan de båda jurygruppernas arbete slutförts.
Detta delgavs båda parterna i kgl. skrivelse.
Beslutet utlöste naturligtvis stor förbittring i det akademiska lägret.
Reaktionen från Svenska konstnärernas förening var hot om att utebli
från utställningen. Förbundet däremot var helt tillfreds. Förbundet
hade inte själva vållat situationen men lyckats att politiskt utnyttja
den. Därför kunde de med glädje se fram mot en stunds jul- och
nyårsledighet.
Oscar Björck var detta år dubbelt aktuell. Han hade under året tackat
ja till professorsplatsen vid Akademien, sedan Julius Kronberg dragit
sig tillbaka. Carl Larsson hade erbjudits tjänsten men tackat nej.
Som gammal opponent hade han lovat att ej mottaga ledamotskap
av Akademien.
1899
Konstnärernas hus invigs, Konstnärsförbundet i Helsingfors
och Stockholm, Zorn blir svensk kommissarie i Paris
Konstnärernas hus invigdes lördagen den 7 januari klockan 19.30.
Konstnärsklubben och Svenska konstnärernas förening hade tillsammans
bjudit in till denna högtidlighet. Drygt 200 personer var
närvarande. Den anbefallna klädseln var civil högtidsdräkt, alltså
frack, och priset var 12 kronor för herrarna och 8 kronor för damerna.
Det var meningen att kung Oscar skulle förrätta invigningen, men
han hade blivit opasslig i sista stund, så August Malmström fick som
ordförande i Svenska konstnärernas förening hålla invigningstalet.
Kungahuset representerades av kronprins Gustaf och prinsarna Carl
och Eugen. Gustaf Cederström höll ett kort föredrag om den svenska
konstens utveckling, som under Oscar II:s regeringstid varit den hittills
mest lyckosamma tiden för konstnärerna. Därefter skildrade Carl
Möller byggnadens tillkomst. Till slut hälsade Malmström klubben
240 241