Formgivarna utanför välfärden - hedvig andersson

Recommendations

Info

FORMGIVARNA UTANFÖR VÄLFÄRDEN Att driva eget blir allt vanligare, inte minst inom arkitektur och formgivning. Många talar om frihet men också om osäkerhet. Står man som självständig formgivare utanför marknaden – eller kanske över den? TEXT: HEDVIG ANDERSSON FOTO: CHRISTOPHER GEORGE SIMS Egenföretagandet slår rekord i Sverige. Under årets första sex månader ökade antalet nystartade företag med 20 procent i jämförelse med samma period förra året, enligt Bolagsverket. Precis som tidigare år ligger det som kallas artistisk verksamhet högt på listan över nystartade företag. Bara data och hårvård är mer populärt. Och många är de unga formgivare, arkitekter och illustratörer som av en eller annan anledning väljer bort anställningens trygghet med fast lön, pension och semesterersättning för friheten att göra det man brinner för – på egna villkor. Att arbeta nio till fem känns lika omodernt som stämpelklockan. Den kreativa klassen ska få ihop till levebrödet medan de surplar latte med blicken riktad mot den bärbara, äppelprydda datorn. Regeringen, företagarnätverken och starta-eget-organisationerna jublar. Andra varnar för att en stor grupp människor står utan sjuklön, semesterersättning och pension. Men hur ser verkligheten ut för dem som tagit klivet från anställningens trygghet till en fri och självständig men ekonomiskt osäker tillvaro? Under London Design Festival slog många formgivare upp portarna till sina studior. Man kunde vandra längs östra Londons slingrande gator och TUBEN ÖSTERUT. I Barking, så långt österut som tunnelbanan i London går, är hyrorna billiga och lokalerna fulla av formgivare. trånga gränder för att kika in i den ena studion efter den andra. Prototyper trängdes med färdiga produkter. Trä, papper och textilier med verktyg och kaffekop- par. Att studiorna ligger i stadens östra delar är ingen slump. Här har hyrorna länge varit låga. De fallfärdiga husen är oattraktiva som bostäder men fungerar bra som tillfälliga arbetsplatser. Gamla industrilokaler som ingen vill rusta upp hyrs billigt. – Här och kanske i Hackney kan man fortfarande hitta lokaler som man har råd med, men annars är det fruktansvärt dyrt att ha en studio i den här staden, säger Chris Duffy som sedan tio år tillbaka driver Duffy London. Möbler, textilier och belysning finns i portfolion. Han hyr en lokal i en gammal fabriksbyggnad i Barking, sista hållplatsen i öster på den tunnelbanelinje som går tvärs genom London. Något som påminner om en brandtrappa leder upp till tredje våningen och studio fem där han håller till. Det enda som stör utsikten över kanalen är att en enorm bilskrot slagit sig ner på andra sidan. Området andas grovkornig industrialism, rost och bensinångor. – Utan internet hade jag inte varit där jag är idag, berättar han, som nu har två anställda och beskriver sin situation som stabil. Så är det nog för många andra i den här branschen också. I början var det svårt att få en regelbunden inkomst, men nu säljer jag hela tiden grejer på internet så att jag kan vara här och fokusera på större grejer och utställningar. Från sin studio i Barking säljer han till butiker och privatpersoner över hela världen. Senare i år ska han visa sina produkter på en utställning i Japan och inreda en butik i Paris. – Det ska vara en ”concept store”, fråga mig inte 080_084_temaLDF proleteriat_1011.indd 81 2011-09-23 11.39 RUM #10 81
82 TEMA LONDON / UTANFÖR VÄLFÄRDEN SHADOW CHAIR. Chris Duffy driver sin egen studio. Shadow Chair gjorde han för att få publicitet. Han gjorde dem också ”löjligt dyra”. RUM #10 vad det är för jag vet inte, men det blir nog bra, skrattar han och sätter sig på en av sina Shadow Chair. – Den här gjorde jag egentligen bara för att få lite press och sådär, så att man kan sälja sina andra grejer sedan, säger han och stryker med handen över den blanka stolen. Och så gjorde jag dem löjligt dyra, för de är omöjliga att tillverka. Chris Duffy arbetade som inköpare åt en möbelaffär när han bestämde sig för att satsa på en egen verksamhet. – Jag hade kvar mitt jobb men började tillverka saker hemma i lägenheten. Sen köpte jag in dem till affären jag jobbade för och sålde de till mig själv. Det var så jag fick igång verksamheten. Efter två år sa jag upp mig och fortsatte med mitt eget på heltid. Att driva eget beskriver han snarare som en nödvändighet än något han alltid velat göra. – Jag skickade ut över hundra cv:n när jag ville börja jobba med produktdesign och fick inte ett enda svar. Då gjorde jag ’det perfekta cv:t’. Fullt med lögner och fantastiska erfarenheter, men inte ens då fick jag något svar. Då insåg jag att det är detta jag måste göra. Jag ville vara produktdesigner och detta var det enda sättet att bli det, konstaterar han. De senaste åren har det skett en explosion av egenföretagande och man pratar ofta om att 80-talisterna, som inte kan ta order och som inte vill ha en chef, har tagit klivet ut på arbetsmarknaden. Men fenomenet är egentligen inget nytt. Redan 1983 beskrev den amerikanske akademikern Paul Fussell i sin bok Class: A Guide Throught the American Status System dem som han kallar för xmänniskor. X-människorna är unga och de flockas i världens storstäder för att ägna sig åt ”’konsten, skrivandet, kreativt arbete – egentligen vad som helst som frigör dem från närvaron av en chef eller överordnad”. De ”är självständiga, älskar sitt arbete och utför det tills de bärs ut på bår, ’pension’ är bara ett meningsfullt koncept för fast anställda eller för löneslavar som hatar sitt jobb” ironiserar Fussell. Detta är baksidan och ett ämne som egenföretagarorganisationerna aldrig vill prata om men som akademikerna och analytikerna aldrig kan släppa. Den osäkerhet det innebär att driva eget. I utkanten av staden, och i utkanten av marknaden menar vissa, sitter dessa x-människor utanför den allmänna välfärden. Här växer en ny klass fram. Riskerar design-proletäriatet att bli den nya underklassen? – Jag är aldrig helt ledig, har ingen sjuklön och röda dagar gör ingen skillnad, säger Chris Duffy. Men, fortsätter han, att vara anställd är egentligen nuförtiden ofta en falsk trygghet. Medan den som är anställd har en arbetsgivare som betalar ut lön har jag kanske hundra. Vill en av mina kunder sluta beställa har jag fortfarande många kvar. Jag har många som betalar mig, som anställd har man bara en. Där kan man ju prata om osäkerhet. Att till en viss del stå utanför den i dagens läge svajiga marknaden är heller inte nödvändigtvis en nackdel. – Under finanskrisen gjorde vi ett bättre resultat än tidigare. När stora företag går under får vi deras kunder. Små företag tjänar på kriser, det är då vi hittar vår plats på marknaden. Vi är snabba, flexibla och har inte lika stora utgifter, säger Chris Duffy. 080_084_temaLDF proleteriat_1011.indd 82 2011-09-23 11.40
Page 1: 80 TEMA LONDON / UTANFÖR VÄLFÄRD
Page 5: 84 TEMA LONDON / UTANFÖR VÄLFÄRD

Formgivarna utanför välfärden - hedvig andersson

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?