Del två - Johanna Thydell

2.
att skriva handlar om att förälska varandra
Dags att börja på Den Stora Romanen då, hörni!
För det första: kalla den inte Den Stora Romanen. Det kommer att ställa
alldeles för höga krav på dig och ditt arbete. Öppna istället ett nytt skinande
dokument i din dator (eller ta ett nytt skinande blad till skrivmaskinen), och
kalla det Ett Utkast.
För det andra: av med telefonen. När man håller på med Ett Utkast är
det totalt förbjudet att lockas med på kaffedejter eller skogspromenader eller
fönstershopping av diverse vänner.
När man väl ska börjar skriva finns det en mängd olika saker att ta ställning till
(förutom själva handlingen). I vems perspektiv berättar du? I hans eller hennes?
Bådas? Jag-ets? Duets? Ingens? Allas? Och i vilken tidsform berättar du? Väljer
du presens, är det “hon som springer,” eller föredrar du imperfekt, att det är
“han som sprang“? Allt detta påverkar vilken effekt din text har på din läsare.
I mina båda böcker har jag exempelvis valt en ung, kvinnlig huvudroll.
Detta har inte riktigt accepterats av samtliga- utan ha fått mig att tvingas svara
på följande frågor:
1) Åhmäh, varför skriver du bara om tjejer, när ska du skriva en killbok
egentligen?
2)Vet du om att en recensent sa att bara kvinnor eller män med feminin läggning
kan gilla din böcker?
På 1 ) svarar jag: jag tycker inte att jag skriver bara om tjejer. Jag berättar
allmängiltiga historier ur tjejers perspektiv, men killarna har också en viktig
innebörd! För övrigt gillar jag inte uttrycket killbok eller tjejbok, men jag kan
absolut tänka mig att ha en manlig huvudperson i någon bok om historien
kräver det- inte för att tillfredsställa eventuella manlig läsare.
2) Jättebra! Det finns ju fullt av kvinnor och män med feminin läggning i det
här landet! Succé!
Som sagt, de är viktiga, valen ni gör som författare.

När det gäller tidsformen i “det fattas en tärning” använde jag mig av både
presens och imperfekt, och av både “hon” och “jag”. Historien berättas nämligen
ur två tidsperspektiv, och när huvudpersonen var 11 år gammal skrev jag “jag
sprang” för att vid 16-årskapitlena skriva att “hon springer“. Detta gjorde jag för
att jag tydligt ville skilja de olika tidsperspektiven åt. En annan berättarteknisk
lösning kunde ha varit att skriva ut datum vid varje kapitel, men det kändes
trist. Detta upplägg med tid och form var dock inte klart från början- jag testade
mig fram. Detta är en av mina viktigaste poänget: Ni måste våga testa! Var inte
för lata, tror inte att ni kommer ha alla lösningar på en gång, vissa saker måste
man skriva sig fram till för att nå de klokaste resultatet.
Överst i min bokhylla står mina favoritböcker med rak rygg och stoltserar.
Handlingen i dem glömmer jag inte sällan bort, men språket i dem minns jag.
Därför vill jag avslutningsvis betona hur extremt viktigt jag tycker språket är
för en berättelse, inte bara i exemplena ovan, utan även i form av uttryckssätt,
ordval. Själv uppskattar jag ett språk, eller en så kallad författarröst, som är
personligt. Att författaren har ansträngt sig lite extra i sitt arbete med texten
och inte bara valt det enklaste alternativet. Det får dock inte bli alldeles för
tillkrånglat, då känns det texten bara krystad och överdriven, man måste inte
ta i från tårna! Det handlar snarare om att ha en tanke bakom sina val, att så att
säga, förnya med finess!
Jag avslutar med att citera språkkonstnären Beate Grimsrud som i sin “Vad är
det som finns i skogen barn?” skildrar att snön ligger längs vägen och har blivit
helt “lockig”.
Den här fina bilden får mig som språkgalen läsare att bli helt
dunderförälskad.
Och det är det författandet handlar om.
Att förälska varandra.