medhelafoten. - SFQ | Sveriges Förenade HBTQ-studenter - www ...

MED HELA FOTEN.
Konstruktionen av lesbiskhet som kollektiv
identitet i Grupp Viktoria och Lesbisk Front,
1973 - 1979.
Karin Lindeqvist
D-uppsats, Vt 2003
Historia
Södertörns högskola
Handledare: Lena Lennerhed
98.

INNEHÅLL
1. Inledning. s. 1
2. Terminologi och disposition. 2
3. Frågeställning. 3
4. Teorier. 3
5. Metod. 11
6. Källor. 13
7. Tidigare forskning. 14
8. Bakgrund. 16
8. 1. Lesbisk organisering utanför Skandinavien. 17
8. 2. Lesbisk organisering i Danmark och Norge. 18
8. 2. 1. Danmark. 18
8. 2. 2. Norge. 21
8. 3. Lesbisk organisering i Sverige. 22
8. 3. 1. Homorörelsen och kvinnorörelsen. 22
8. 3. 2. Grupp Viktoria. 24
8. 3. 3. Lesbisk Front. 28
9. Medvetenhet. 34
9. 1. Konstruktion av lesbiskhet. 34
9. 1. 1. Lesbiskhetens ’natur’. 34
9. 1. 2. Politisering av lesbiskhet. 36
9. 1. 3. Sexualitet och kropp. 39
9. 1. 4. Öppenhet. 42
9. 2. Kunskap om lesbiskhet. 44
9. 2. 1. Kunskapsinhämtning. 44
9. 2. 2. Kunskapsproduktion. 47
9. 2. 3. Fördomar om lesbiska. 48
9. 3. Sammanfattning. 49
10. Gränser. 50
10. 1. ’Vi:et’ i Grupp Viktoria och Lesbisk Front. 50
10. 1. 1. Gruppens namn. 50
10. 1. 2. Talet om ’vi:ets’ betydelse. 51
10. 2. Gränsen mot ’dem’ 52
10. 2. 1. Homosexuella kvinnor. 52
10. 2. 2. Kvinnorörelsen. 53
10. 2. 3. Homorörelsen. 57
10. 2. 4. ’Fienderna’. 59
10. 3. Sammanfattning. 61
11. Förhandlingar. 61
11. 1. Genus och kön. 61
11. 2. Heterosexualitet och parrelationer. 64
11. 3. Representationer. 66
11. 3. 1. Iscensättningar. 66
11. 3. 2. Symboler. 68
98.

11. 4. Kulturproduktion. 69
11. 5. Sammanfattning 72
12. Slutord. 73
Noter. 76
Källförteckning. 90
Litteratur. 94
Bilaga. 97
Omslagsbild: Detalj ur serien ”Kvinno-fötter” i informationsbroschyren Lesbisk Front (1978).
98.

BILAGA.
Fotografier från RFSU-bulletin nr. 5, 1977.
T.h. omslagsbilden
nedan bild s. 3.
Omslagsbilder till
sånghäftet Sånger för oss (u.å.)
och informationsbroschyren
Vi finns (1975)
98.

1. Inledning.
Jag är helt övertygad om att min läggning är medfödd, säger en av tre lesbiska kvinnor som 1970
intervjuades i en sexualpolitisk debattidskrift. i Det finns ingen bild på ”flickor[na]” och deras
namn är ”förstås” fingerade. Frågorna rör hur de upptäckte sin homosexualitet, vad de tror att
den beror på och om de ”vågat avslöja” att de är lesbiska för omgivningen. Intresset riktas mot
kvinnornas ”läggning” och hur de praktiserar denna. Sju år senare i en annan sexualpolitisk
debattidskrift ii säger en kvinna att för henne är att vara lesbisk den bästa politiska handling hon
kan tänka sig. Hon och de andra ”tjejer[na]” är med på bild och uppträder under sina rätta
förnamn. Samtalet rör sig om personliga och politiska fördelar med att leva lesbiskt, om ”den
förkrympta tjejrollen” och ”manssamhället”. Intresset riktas mot kvinnornas
”kvinnomedvetenhet” och hur de praktiserar denna. Den första tidningen, Viking, riktade sig till
en homosexuell läsekrets och den andra, RFSU-bulletin, till allmänheten. Det är inte många år
mellan intervjuerna men ändå skiljer sig deras sammanhang, utformning, tematik och språk åt
och skillnaden illustrerar den radikala förändring som skedde under 1970-talet i attityden till
lesbiskhet, inte minst – och det som intresserar mig här - bland lesbiska själva. Från att ha
betraktats som en privat, stigmatiserad egenskap vars orsaker man begrundade och som det
ansågs bäst att dölja för andra än ”likasinnade” insattes lesbiskheten i ett kvinnopolitiskt
sammanhang och beskrevs positivt som levt uppror mot manssamhället. Denna förändring
berodde till stora delar på den lesbiska rörelse som växte fram i västvärlden och som formulerade
en ny lesbisk identitet baserad på en feministisk analys av kön, genus och sexualitet. Rörelsens
kritik mot kärnfamiljen och heterosexualitet som samhällsinstitution samt dess insisterande på
kvinnlig sexuell autonomi och betydelsen av kvinnors relationer till kvinnor bidrog till att bredda
den samtida kvinnorörelsens inriktning. I denna uppsats studerar jag hur en grupp som ingick i
denna rörelse, Grupp Viktoria som senare bytte namn till Lesbisk Front, konstruerade identiteten
lesbisk. Gruppen hörde hemma i Stockholm och var ursprungligen en kvinnogrupp inom RFSL,
Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, en organisation för homosexuella kvinnor och män.
Kvinnorna lämnade så småningom RFSL och närmade sig den nya kvinnorörelsen och under de
senare åren på 1970-talet hade Lesbisk Front ett nära samarbete med olika kvinnorörelsegrupper.
Grupp Viktoria och Lesbisk Front hade också täta kontakter med andra lesbiska grupper i
Sverige, Norge, Danmark och Finland. När det kvinnorörelsedrivna Kvinnohuset öppnade
lämnande Lesbisk Front sin egen lokal och flyttade in där. Verksamheten under 1970-talet var
varierande men ett övergripande mål, liksom en strategi, var att formulera en egen lesbisk
identitet. Jag väljer att studera gruppen under perioden från 1973 då den bildades t.o.m. 1979 när
man flyttade in på Kvinnohuset. Jag gör denna avgränsning därför att omlokaliseringen innebar
stora förändringar för gruppen och nya frågor med anknytning till driften av huset och
samarbetet med andra grupper i det blev dominerande. Denna förändring markerades också
genom att gruppen bytte namn till Lesbiska Feminister.
2. Terminologi och disposition.
98.

I uppsatsen använder jag uttrycket ’lesbisk’ för att beteckna kvinnor som själva benämner sig
som lesbiska. Jag ställer inte upp några övriga kriterier eller försöker fylla begreppet ’lesbisk’
med någon fast, allmängiltig innebörd. I själva verket är det en av denna uppsats grundteser att
innebörden i uttalanden som ’jag är lesbisk’ är historiskt specifika, diskursiva konstruktioner.
Lesbisk feminism är ett omdiskuterat begrepp och jag söker inte definiera det utan använder
sociologen Verta Taylors och historikern Leila Rupps deskriptiva tolkning: ”[A] variety of
beliefs and practices based on the core assumption that a connection exists between an erotic
and/or emotional commitment to women and political resistance to patriarchal domination.” iii
Kritik har riktats mot uppdelningen i begreppen kön (biologiskt) och genus (kulturellt) och
antagandet att genus är en samhälleligt betingad konstruktion som läggs på den naturliga
kroppen. iv Mycket av kritiken är adekvat men jag gör ändå denna uppdelning för att tydliggöra
och särskilja hur Grupp Viktoria/Lesbiska Feminister (GV/LF) formulerade föreställningar om
kön (kvinnligt/manligt) och genus (femininitet/maskulinitet). Det senare begreppsparet använder
jag alltså för att beskriva föreställningar om egenskaper som i och för sig är könskodade men
uppfattas som frikopplade från den biologiska kroppen, som t.ex. passivitet eller att vara kokett.
Den våg av feministisk aktivitet som uppstod i slutet av 1960-talet i Europa och Nordamerika
kallas ofta den nya kvinnorörelsen till skillnad från den äldre rörelse som fanns runt förra
sekelskiftet. Som många påpekat är det en oegentlig beteckning då det funnits en kvinnorörelse
under hela 1900-talet och de äldre gruppernas idéer och konflikter återkommer i senare grupper.
Jag använder dock uttrycket eftersom det är en praktisk samlingsbeteckning. Och rent faktiskt
var det tydliga, öppna lesbiska inslaget något nytt. v Med homorörelsen menar jag grupper och
organisationer för både homosexuella kvinnor och män eller bara män.
Jag skriver GV/LF när jag diskuterar något som gäller för hela undersökningsperioden men
specificerar GV resp. LF när så är påkallat.
Jag använder dubbla citattecken (” ”) när jag citerar och enkla citattecken (’ ’) för att markera
avstånd till ett uttryck, att det är talspråksbetonat, udda eller ’hemgjort’.
Uppsatsen är disponerad så att jag först redogör för frågeställningen, den teoretiska grunden
och min metod, därefter presenterar jag källorna och tidigare forskning inom ämnet. Innan själva
analysen gör jag en utblick på lesbiska grupper i olika länder samt beskriver GV/LF:s
organisatoriska utveckling. Jag avslutar med ett sammanfattande resonemang.
3. Frågeställning.
Jag studerar den kollektiva konstruktionen av identiteten lesbisk i Grupp Viktoria/Lesbisk Front
under perioden 1973 t.o.m. 1979, d.v.s. från det att gruppen bildades till dess att den flyttade in
på Kvinnohuset. Det är alltså gruppens förståelse som analyseras. Jag vill understryka att den
viktiga uppgiften att sätta in denna i sin kontext, att studera vad som är unikt för gruppen och vad
den delar med andra rörelser i sin samtid dessvärre får anstå då ett sådant arbete skulle spränga
ramarna för en D-uppsats, inte minst därför att 1970-talets köns- och sexualitetskonstruktioner
98.

samt identitetsbildning och kulturell produktion i tidens sociala rörelser är till stora delar
outforskade fält.
Analysen struktureras med hjälp av en sociologisk teori om kollektiva identiteter. Denna teori
urskiljer tre faktorer i kollektiv identitetsbildning: medvetenhet, gränser och förhandlingar (se
nedan i teoriavsnittet) enligt följande:
• Medvetenhet. Hur konstruerade GV/LF lesbiskhet? Hur förstod man lesbiskhetens
politiska implikationer och begreppet sexualitet? Och var sökte man kunskap om detta?
• Gränser. Hur formulerade gruppen ett vi/dem? Hur uppfattade man sin skillnad/likhet
med de ’dem’ som var ’medkämpar’: homosexuella kvinnor, kvinnorörelsen och
homorörelsen? Vilka var de ’de’ som var ’fienderna’? (Om dessa uttryck, se nedan.)
• Förhandlingar. Hur förhandlade GV/LF förståelsen av genus och kön, heterosexualitet
4. Teorier.
och parrelationer, hur representerade gruppen sig självt i bild och med symboler samt hur
använde gruppen kulturella medel i förhandlingar om nya förståelser.
Inledningsvis kan sägas att min teoretiska grund är en hybrid av historie- och
litteraturvetenskapliga samt sociologiska positioner. Jag väljer detta tvärvetenskapliga
förhållningssätt främst av pragmatiska skäl. En konstruktivistisk grundsyn formulerar hela min
frågeställning; hur ’lesbisk’ konstruerades i en viss tid av en viss grupp, inte hur ’sann’ eller
’falsk’ gruppens förståelse av en redan existerande ’naturlig’ egenskap var. Texter står i centrum
för min undersökning och litteraturvetenskapen tillhandahåller en förståelse av texter och läsning
som sådana. Och det är framförallt inom sociologin som den typ av kollektiv
(homo)sexualitetskonstruktion som intresserar mig här har teoretiserats som skapandet av
kollektiva identiteter i sociala rörelser. Gemensamt för alla teorierna är inriktningen på
diskursiva konstruktioner och synen på kunskap som positionerad och historiskt och kulturellt
formad. Jag ansluter mig alltså till redaktörernas för den kunskapsteoririska antologin
Gender/Body/Knowledge syn på ”the knowing subject as a historically particular individual who
is social, embodied, interested, emotional, and rational and whose body, interests, emotions, and
reason are fundamentally constituted by her particular historical context.” vi
Jag har i tidigare uppsatser tämligen ingående diskuterat den konstruktivistiska synen på
sexualitet och den litteraturvetenskapliga kulturmaterialismen vii och nöjer mig därför här med en
kortfattad presentation. Konstruktivism har beskrivits på många olika sätt. Litteraturvetaren
Diana Fuss menar i en hanterlig beskrivning att den är ”concerned above all with the production
and organization of differences”, viii d.v.s. hur gränsdragningen mellan t.ex. normalt och onormalt,
kvinnligt och okvinnligt, homosocialt och homosexuellt sker. Enligt etnologen Pia Lundahl, som
använder vad hon kallar en ”konstruktivistisk ansats” i sin nyligen framlagda avhandling
Intimitetens villkor, innebär en sådan ansats att det ”vi tror att kön och sexualitet är och kan vara
ses [...] inte som en spegling av något som finns i individen från början, utan som en effekt av
föreställningar som existerar före och utanför individen.” ix Man studerar således inte
98.

sexualitetens historia, utan kategorins ’sexualitet’ (eller otukt, sodomi...) och kategoriseringens
historia. Det innebär att man frågar ”hur det vi benämner som begär och sexuella handlingar
tolkas i olika sammanhang, såväl synkront som diakront.” x Man kan alltså inte förutsätta (eller
utesluta) att det som den egna kulturen benämner som sexuellt uppfattats som det i andra
perioder. Exempelvis har väl gesten att en kvinna tar en annan kvinna på bröstet idag främst
sexuella konnotationer men hur kan den förstås i medeltida religiösa motiv där Maria avbildas
vid korsfästelsen omgiven av tröstande kvinnor varav en kupar handen runt hennes bröst? xi
Identitetsformering är enligt detta perspektiv ett sätt att beskriva sig själv i enlighet med
tillgängliga kategorier. xii Identiteter ses som både orienterande och begränsande. Å ena sidan ger
de möjligheter för individen att definiera sig själv och lokalisera sig i samhället i förhållande till
andra människor, grupper och institutioner. Men å andra sida begränsar de genom att individen
får ”foga[ ] sig efter de villkor, eller de förutsättningar och begränsningar, som konstituerar
dem.” xiii Exempelvis statsvetaren Shane Phelan uttrycker begränsningar med en lesbisk identitet
som ett varande: ”Insofar as we ’are’ lesbians, we are caught up in the network of power
centered in the medical/psychological structures that grew up in the nineteenth century [...].
Twist and turn as we might, the imputation of ’being’ will inevitably implicate us in society’s
disciplinary structures.” xiv Identitetsbildning ses också som en ständigt pågående process och inte
en utveckling fram till en viss stabil punkt. Den processen sker framförallt i förhållande till ’den
andra/de andra’, så att man s.a.s. främst är det man inte är. xv Detta återkommer också i
rörelseteoriernas intresse för hur ett vi/dem formuleras. Det finns emellertid en viss svaghet i
många identitetsteoretiska diskussioner, nämligen att man diskuterar identiteter som om de alla
vore lika och som om samma ’lagar’ styr formering, betydelse och konsekvenser. Är det
verkligen ingen skillnad mellan vad man kan kalla frivilliga identiteter ( personliga eller
kollektiva) som t.ex. feminist, nationalist, kristen och sådan som påförs individen enligt vissa,
som objektiva ansedda, kriterier, oavsett hur individen själv identifierar sig som t.ex. kvinna,
vänsterhänt, kriminell? Eller mellan identiteter som konstrueras som temporära exempelvis
tonåring, åldring, småbarnsförälder och sådana som förväntas vara livslånga som svart, asiat,
man? Och var går gränsen (om det finns någon) mellan benämningar, exempelvis europé,
bilförare, konvalescent, och identitet? Detta menar jag får betydelse inte minst i sammanhanget
sociala rörelser och jag återkommer till det nedan.
Avslutningsvis vill jag bara påpeka att även om ett konstruktivistiskt perspektiv ofta förknippas
med 1990-talets teoribildningar, inte minst queerteori, fanns, som jag kommer att visa nedan, ett
sådant perspektiv redan i det tidiga 1970-talets lesbiska feministiska texter. Och mycket av
feministiskt tänkande och aktivism utgår från ett avvisande av essentialistiska föreställningar om
kön och sexualitet. xvi Konstruktivistiska analyser har heller inte bara använts inom sexualitets-
och genusforskning utan inom en rad fält. Filosofen Alison M. Jaggar diskuterar t.ex.
konstruktionen av känslor och hur dessa möjliggörs och begränsas av samhällets
begreppsmässiga och lingvistiska resurser, xvii medan andra har anlagt konstruktivistiska
perspektiv på t.ex. judiskhet. xviii
98.

Den textteori jag använder brukar kallas kulturmaterialism [cultural materialism]. Det är en teori
inriktad på läsning som betydelseskapande. Den har utvecklats av bl.a. den engelske
litteraturvetaren Alan Sinfield och det är hans förståelse jag stöder mig på. Dess huvudsakliga
intresse riktas på hur oliktänkande möjliggörs. Man ser förhärskande ideologier som
kontinuerliga processer i relation till alternativa, oppositionella, kvardröjande och framväxande
kulturella formationer. xix Grundläggande för teorin, och det som gör den användbar även utanför
litteraturvetenskapen, är att den inte gör någon skillnad på litterära och icke-litterära texter utan
istället studerar hur kategorin litteratur skapas, hur en viss text kommer att bedömas som
’konstnärlig’ eller inte. xx Man menar att alla texter kan läsas dekonstruktivt, xxi d.v.s. med
inriktning på textens retoriska yta, på tystnader, motsägelse, ambivalenser o.s.v. med det som
brukar kallas misstankens hermeneutik. I analysen används således inte utomtextuella element
som biografiska uppgifter eller författarintentioner. Jag menar i enlighet med detta att texten inte
innehåller någon underliggande, oföränderlig sanning som kan observeras eller förbises, tolkas
rätt eller fel utan betydelseskapande sker i mötet text/läsare och ingen läsning är fullständig.
Kulturmaterialismen är dock vad jag vill kalla en mer politiserad form av dekonstruktion i och
med att man betraktar framställningar som ideologiska projekt, som påståenden, och det man
söker är just detta projekts innehåll, dess specifika ”It is like this, isn’t it?” med Sinfields
uttryck, xxii såsom detta konstrueras i texten. Målet för kulturmaterialismens analys är att förstå
texternas funktion i den sociala ordningen, vilka möjligheter till oliktänkande de främjar och hur
de understöder rådande maktrelationer. xxiii Litteraturvetaren Biddy Martin uttrycker en liknande
syn och hävdar att man kan ”question every text not so much in terms of what it presents, but in
terms of what it does to obscure its own political bases”. xxiv
Den stora mängd nya sociala rörelser som uppstod i västvärlden på 1960- och 1970-talen har
inspirerat till en omfattande rörelseforskning framförallt inom sociologin. Litteraturen är mycket
omfångsrik och man arbetar utifrån en rikhaltig teoriflora på flera olika analysnivåer. Somliga
studerar strukturella faktorer, andra organisationernas förutsättningar och ytterligare andra
inriktar sig på individ/deltagarnivån. xxv En outtalad premiss i mycket av forskningen är att man
studerar rörelser i den egna tiden, som s.a.s. kan studeras i aktion. En historisk grupp erbjuder
givetvis inte samma möjligheter. Det skulle föra för långt att redogöra för de olika strömningarna
inom modern rörelseforskning och jag begränsar mig till att presentera den teoretiska grund jag
valt för att analysera kollektiv identitet i GV/LF.
För att teorier om sociala rörelser skall kunna tillämpas på GV/LF måste man emellertid först
av allt avgöra om gruppen verkligen kan betraktas som en rörelseorganisation och inte bara en
sammanslutning personer med ett ’gemensamt intresse’ som t.ex. en schackklubb eller en
förening för fågelskådare. Ett grundläggande kriterium på en social rörelse är att den har ett visst
mått av kollektiv organisering, varaktighet (inte bara en enskild demonstration eller ett upplopp)
och att den strävar efter social förändring. GV/LF hade en tydlig organisationsstruktur och en
ideologi inriktad på förändringar. Med statsvetaren Drude Dahlerups terminologi var
organisationen GV/LF del av en ”social-kulturell[ ]” rörelse, men inte av en politisk rörelse, xxvi
98.

då man inte hade specifika reformer genom formella politiska institutioner som mål, utan snarast
en genomgripande förändring av samhället, inte minst i synen på könen. De feministiska
sociologerna Verta Taylor och Nancy Whittier framhåller också utifrån sina undersökningar av
kvinnorörelsen att en bred förståelse av vad som utgör en social rörelse är nödvändig och de
konstaterar att kollektiva ansträngningar för förändring sker såväl inom sfärerna kultur, identitet
och vardagligt liv som i direkta hänvändelser till staten. xxvii För att beteckna denna typ av rörelse
som inte framförallt består av politiskt inriktade organisationer använder Taylor och Whittier
begreppet ”social movement community”, som jag här översätter med rörelsegemenskap, som de
definierar som: “a network of individuals and groups loosely linked through an institutional base,
multiple goals and actions, and a collective identity that affirms members’ common interests in
opposition to dominant groups.” xxviii De ser i enlighet med detta lesbisk feminism i USA som en
rörelsegemenskap som opererar på det nationella planet genom förbindelser bland lokala
gemenskaper i en decentraliserad, segmenterad och nätliknade struktur. xxix Omsatt till svenska
förhållanden skulle rörelsegemenskapen kunna utgöras av alla olika lesbiska grupper, tidskrifter
samt lesbisk kulturproduktion och enskilda lesbiska debattörer i Skandinavien av vilka LF är en
’delgemenskap’. I en senare artikel menar de att man kan betrakta sociala rörelser som diskursiva
gemenskaper [communities of discourse] engagerade i utformandet av nya kulturella koder som
oftast är i opposition mot dominerande representationer. xxx Att kollektivt söka formulera en
positiv förståelse av lesbiskhet i en patriarkal och homofob omgivning är just en sådan protest. xxxi
Frågor runt kollektiva identiteter, t.ex. om sådana är något speciellt för nyare typer av rörelser,
hur de bildas, vidmakthålls och vilken betydelse de har för rörelsens framgång har blivit föremål
för många studier med varierande infallsvinklar. Som sociologerna Debra Friedman och Doug
McAdam påpekar är kollektiv identitet ett svårdefinierat och något oegentligt begrepp eftersom
även individuella identiteter i en mening är kollektiva då de måste ha någon form av social
anknytning för att ha en innebörd. xxxii Med kollektiv identitet förstår jag här ”the shared
definition of a group that derives from members’ common interests, experiences and
solidarity”. xxxiii Jag använder Taylor och Whittiers teorier och metodrekommendationer inte
minst för att de speciellt inriktat sig på lesbisk och feministisk organisering. De gör själva inte
någon reservation om teoriernas allmängiltighet, tvärtom, xxxiv men jag menar att det inte är givet
att man kan tillämpa generella teorier om kollektiva identiteter på alla slags rörelser och
rörelsedeltagare. Identitet, både personlig och kollektiv, är beroende av många faktorer och det är
viktigt att också ta hänsyn till deltagarnas sociala position utanför rörelsen såsom den påverkas
av t.ex. rasism, klasstrukturer, homofobi, sexism. Jag har svårt att se att annat än tämligen
schematiska teorier kan tillämpas på rörelsedeltagare från grupper med så olika förutsättningar
som å ena sidan personer som tillhör stigmatiserade eller underprivilegierade grupper oavsett
rörelseengagemang som t.ex. svarta och homosexuella och å andra sidan personer som får ett
gruppmedlemskap i och med engagemanget som t.ex. miljö- eller fredsaktivister. Ytterligare
andra som kvinnor och nationella grupper väljer snarast om de politiserar denna
grupptillhörighet eller inte. Andra skillnader är att vissa som homosexuella och judar xxxv kan
98.

välja att dölja sin grupptillhörighet, medan andra som personer med mörk hudpigmentering och
kvinnor inte har denna möjlighet. I vissa stigmatiserade grupper som judar och svarta kan
aktivister dela kampen mot förtrycket med sin barndomsfamilj, medan lesbiska och bögar i de
allra flesta fall är den enda homosexuella i den kretsen och att där deklarera sin homosexualitet
är för många det svåraste steget. För vissa med grupptillhörighet före engagemanget, t.ex.
synskadade, gäller det inte främst att motverka fientlighet som andra typer av fördomar och
förhandsinställningar. xxxvi
Taylor och Whittier menar att kollektiva identiteter kan studeras genom observerbar praktik
(t.ex. gester, handlingar, kläder och utseende) och genom diskursanalys (tal, ord, symboler och
texter) genom vilka rörelsens deltagare iscensätter sin aktivistidentitet. xxxvii För den som studerar
en historisk rörelse är givetvis det första ledet inte tillgängligt. Vad som finns kvar är rapporter
från aktioner, bilder och liknande, d.v.s. den typ av källor som används i diskursanalysen. I min
läsning av texterna (vari inräknas även bildframställningar) ingår även en uppmärksamhet på
gruppens representation av sig själv.
Taylor och Whittier föreslår tre faktorer som analytiska begrepp för att studera processen
genom vilken kollektiva identiteter formuleras i sociala rörelser: gränser, medvetenhet och
förhandling [boundaries, consciousness, negotiation]. Med gränser avses de sociala,
psykologiska och materiella strukturer som etablerar skillnader mellan en utmanande grupp och
dominerande grupper. Gränser tydliggör skillnader mellan gruppen och omgivningen och
befrämjar en ökad förståelse för det gruppen har gemensamt samt strukturerar interaktioner inom
gruppen och mellan gruppmedlemmar och andra. I sin analys av den amerikanska lesbiska
feministiska rörelsen urskiljer författarna två gränsstrategier som utvecklats för att motverka
manlig dominans; skapandet av separata institutioner och utvecklingen av en distinkt
kvinnokultur. Alternativa institutioner är avsedda att vara både öar av motstånd mot patriarkatet
och medel för att förbättra kvinnors liv och öka deras resurser. Sådana institutioner omfattar
tidskrifter, kvinnobokhandlar, grupper för äldre kvinnor, judiska kvinnor, kvinnor med
handikapp o.s.v. xxxviii Den andra gränsen som enligt dem är central för lesbisk feministisk
identitet är skapandet av ett symboliskt system som idealiserar det kvinnliga och, som en
utmaning av den misogyni som präglar den dominerande kulturen, nedvärderar män och betonar
skillnaden mellan könen. xxxix
Medvetenhet består av tolkningsramarna som uppstår när en utmanande grupp kämpar för att
definiera och förverkliga sina intressen. xl En förutsättning för rörelsemobilisering är att gruppen
förklarar sina problem med externa, sociala orsaker och inte individuella, personliga. Taylor och
Whittier menar att den lesbiska feministiska rörelsen genomgående betraktar heterosexualitet
som en patriarkal kontrollinstitution och lesbiska relationer som ett medel att bekämpa manlig
dominans. De pekar på två linjer i den lesbiska feministiska rörelsens syn på lesbisk identitet.
Den ena ser lesbiskhet som ett val, en synonym till feminism, en protesthandling mot patriarkatet
som inte ens behöver omfatta sexuella relationer med kvinnor. Den andra har ett mer
essentialistiskt färgat synsätt och betonar sexualiteten i lesbiskheten. xli
98.

Förhandlingar omfattar symboler och vardagliga handlingar som underordnade grupper
använder för att motstå och omstrukturera existerande dominanssystem. xlii Begreppet förhandling
menar de visar på former av politisk aktivism som är förankrad i det vardagliga livet och på sätt
som aktivister arbetar för att motverka negativa sociala definitioner. Taylor och Whittier urskiljer
två typer av förhandlingar som är centrala i konstruktionen av politiserade kollektiva identiteter.
För det första förhandlar grupper om nya sätt att tänka och handla såväl i privata sammanhang
med andra medlemmar i kollektivet, som i offentliga sammanhang. För det andra kan
identitetsförhandlingar vara explicita, vilket innebär öppna och direkta försök att frigöra gruppen
från dominanta representationer, eller implicita på ett mer symboliskt plan. I sin undersökning
studerar de hur lesbiska feministiska gemenskaper arbetar för att omförhandla betydelsen av
’kvinna’. xliii Som författarna påpekar är dessa tre analysbegrepp inte oberoende av varandra utan
samverkar. xliv Egentligen är de bara olika aspekter på förhandlingar med rådande normer och som
jag ser det är uppdelningen ytterst mer pragmatisk än reell.
Sociologen Abby Peterson riktar viss kritik mot Taylor och Whittier för att de förbiser den
väsentliga relationen mellan gränsdragning och medvetenhet. För att man skall kunna förstå hur
ett ’vi’ skapas måste man studera hur detta ’vi’ konstrueras i förhållande till ett ’de’. Peterson
betonar att detta ’de’ inte alltid måste vara en politisk fiende. I sin studie av en lokalgrupp av
Kvinnor för Fred kunde hon t.ex. urskilja tre nivåer av vi/dem relationer: gruppen visavi det
militära och ekonomiska systemet, visavi den samlade svenska fredsrörelsen och visavi det
nationella nätverket av Kvinnor för Fred-grupper. xlv Jag kommer därför att söka urskilja de ’dem’
som GV/LF konstruerade sin identitet emot och söka skilja ut vad jag kallar antagonistisk
avgränsning (’fiender’) och mer empatisk sådan (’medkämpar’). Sociologen William A. Gamson
påpekar att en rörelse kan ha en klar och utmejslad bild av ’vi’ samtidigt som ’de’, i hans
resonemang motståndarna, förblir diffusa och att detta är särskilt vanligt i rörelser som syftar mot
kulturell snarare än politisk eller ekonomisk förändring. xlvi Så även om GV/LF inte klart
formulerade vilka de kämpade emot innebär det inte att de förblev otydliga även i formuleringen
av ett ’vi’. Sociologen Joshua Gamson hävdar att Taylor och Whittier, och även andra forskare
som studerat skapandet av kollektiva identiteter, har förbisett en motsatt tendens. xlvii Han
hänvisar till queerteorins och -aktivismens kritik av den homosexuella rörelsens kvasietniska
identitetspolitik (vilken framställer homosexuella som en klart avgränsad minoritetsgrupp,
berättigad till samma lagliga skydd och rättigheter som etniska minoriteter) och menar att sociala
rörelser inte bara konstruerar kollektiva identiteter utan också dekonstruerar dem. Gamson
invänder även mot den vedertagna uppfattningen att skapandet av en tydligt avgränsad kollektiv
identitet är nödvändig för en rörelses möjligheter att agera. I sexualitetsbaserad politik kan det
vara lika frigörande att upplösa en kollektiv identitet som att skapa en och för queerrörelser är
destabiliserandet av identiteter både ett mål i sig självt och ett resultat av kollektiva aktioner. xlviii
Resonemanget hade vunnit i styrka om han kunnat visa på en mobilisering runt queer utan någon
form av identitetsformulering av ett ’vi queer’ mot ’de icke-queer’, men han undviker
svårigheten med faktisk organisering genom att definiera queer som en destabiliseringsstrategi
98.

snarare än någon empiriskt urskiljbar rörelseform. xlix Taylor och historikern Leila Rupp ger dock
Gamson delvis rätt och menar att definitionen av kollektiv identitet tenderar att betona det
enhetliga och frånse viktiga skillnader i identitet och intressen. l Jag söker heller inte en enhetlig
kollektiv identitet utan kommer att belysa motsättningar och inkonsekvenser.
En aspekt Taylor och Whittier inte berör är om de arbetar med en identitet,
’lesbiskfeministisk’, eller två identiteter, lesbisk och feministisk. Det finns ju inte något
nödvändigt samband mellan lesbisk och feminist; det intressanta är att se kopplingen och den
ömsesidiga påverkan mellan dem. I detta sammanhang koncentrerar jag mig på den lesbiska
identiteten och hur ett könspolitiskt engagemang påverkar denna.
Jag använder en modifierad form av Taylors och Whittiers analytiska uppdelning. Den
turordning de ställer upp med först en analys av gränser – vi/dem – sedan medvetenhet – vilka är
vi - tycker jag är mindre praktisk vid en mer detaljerad undersökning av innehållet i en identitet
och jag diskuterar därför medvetenhet före gränser. Med medvetenhet menar jag hur man
konstituerade lesbiskhet och var man sökte kunskap om denna, med gränser hur GV/LF
formulerade ett vi/dem både empatiskt och antagonistiskt visavi olika grupper. Under
förhandlingar kommer jag att diskutera hur gruppen talade om genus och kön, heterosexualitet
och parrelationer, samt gruppens representationer av sig själv i bild och med symboler samt hur
man använde kulturell produktion.
Om man anser att kunskap är situerad är också forskarens egen identifikation väsentlig. Jag
identifierar mig som lesbisk och feminist och har varit aktiv inom olika lesbiska och
homosexuella sammanslutningar, dock inte under 1970-talet och inte i GV/LF. Dahlerup
diskuterar utifrån sin egen position - f.d. rödstrumpa som forskar om Rödstrumperörelsen -
fördelar och nackdelar med ett inifrånperspektiv. Man känner rörelsen och dess arbetssätt men
man kan sakna distans och okritiskt acceptera rörelsens problemformulering. li Taylor och
Whittier däremot ser tydligen inga svårigheter utan anger okommenterat sina personliga
erfarenheter av den lesbiska rörelsen som referens. lii Sociologen Kerstin Sandell diskuterar
kortfattat att forska om lesbiska som lesbisk och hon betonar fördelarna med det. Hon säger sig
dock känna förväntningar på att hon skall lyfta fram det positiva. Sandell pekar också på en
osäkerhet inför hur man skall hantera eventuella ’upptäckter’ av något negativt. liii Jag delar
hennes synpunkter och vill understryka att förväntningar inte bara kommer från omgivningen
utan också från en själv. Denna olust inför negativa aspekter menar jag dock kan sporra till
noggrannare undersökningar. Om man ’hittar’ något problematiskt om t.ex. lesbiskt föräldraskap
(för att låna Sandells exempel) kan det ge motivation att söka efter vidare köns- och
familjepolitiska förklaringar till detta, istället för att nöja sig med att konstatera att lesbiska är
dåliga mödrar därför att de är lesbiska.
5. Metod.
Min metod är att genom en dekonstruktiv närläsning, såsom den beskrivits ovan, av
källmaterialet göra en analys av den diskursiva konstruktionen av lesbiskhet som kollektiv
98.

identitet i GV/LF. I läsningen betraktar jag hela materialet från GV/LF som ett textuniversum,
som en diskurs. Jag gör inga försök att gradera källor efter grad av betydelse el. dyl. utan ser dem
alla som tal i dialogiskt förhållande till andra tal i denna diskurs. Dekonstruktiv närläsning är f.ö.
inte något främmande i rörelseforskningen, exempelvis lyfter sociologen Michael Billing fram
språkets betydelse och talandet som handling i en undersökning av nationalism. liv Han flyttar
alltså intresset från någon underliggande attityd som uttalandet bara är en reflektion av till själva
uttalandesituationen och det meningsskapande som sker i den. Även Håkan Thörn tillämpar en
sådan läsning i boken Rörelser i det moderna i vilken han studerar hur sociala rörelser artikulerar
moderna erfarenheter. Thörn betraktar rörelser och de kollektiva identiteter som formuleras inom
dessa som utsagor om sin samtid. Han hävdar att för en dekonstruktiv (och en rekonstruktiv)
läsning krävs dels att man undersöker hur en text konstruerar ett ’vi’, dels att man betraktar
denna konstruktion kritiskt och ser vilka ambivalenser, uteslutningar och hierarkiseringar den
innefattar. För en sådan läsning är ”såväl analys av textens interna organisationsprinciper som
kontextualisering viktig”. Med kontextualisering tycks han mena ”att relatera texten till tidigare
och samtida diskursiva sammanhang samt till relevanta politiska, ekonomiska och teknologiska
kontexter.” Vad som skiljer ”diskursiva sammanhang” från ”kontexter” framgår dock inte. lv För
att kunna sätta in GV/LF:s rörelsetexter i ett större diskursivt sammanhang skulle krävas en
omfattande forskning om bl.a. den svenska kvinnorörelsen, homorörelsen, 70-talets
(homo)sexualitetsdiskurs - en forskning som till stora delar återstår att göra. I denna uppsats får
jag således nöja mig med att söka formulera GV/LF:s förståelse av lesbiskhet, denna förståelses
dialogiska förhållande till andras förståelser får anstå. Jag vill också påpeka att utan tvekan
skulle somliga sociologer ha invändningar mot mitt tillvägagångssätt. Exempelvis
rörelseforskaren Sidney Tarrow, som inriktat sig på hur kollektiva aktioner bidrar till att skapa
betydelser, menar att det är genom att studera grupper i kamp med sina motståndare som man
förstår rörelsens tolkningsramar och inte genom dekonstruktion av rörelsetexter. lvi Tarrows
synpunkt är kanske adekvat när det gäller den typ av rörelser med ekonomiskt missgynnade
deltagare han studerar, men inte på grupper som GV/LF, där ’kampen’ framförallt gäller att
omförhandla identiteter.
Jag studerar även bilder, dock utan att försöka mig på en djupare analys av bilden som bild.
Mediaforskaren Anja Hirdman redogör i sin bok Tilltalande bilder lvii för olika komponenter i
representationer av människor och jag följer hennes ansats. Viktiga saker att studera är distansen
till den fotograferade då den anger graden av formalitet och typ av tilltal till betraktaren;
vanligen indikerar närbild ett personligt tilltal som ofta illustrerar känslor, medeldistans (när
person och miljö tar lika stort utrymme) ett s.k. socialt tilltal och långt avstånd ett opersonligare
tilltal. lviii Vad som menas med socialt tilltal förklaras inte, men jag tolkar det som en mer
kollektiv representation av en icke-individuell situation. Hirdman påpekar också att
kameravinkeln positionerar betraktaren. Ovanifrånperspektiv får objektet att se litet ut,
underifrånperspektiv det motsatta. Den avbildades kroppsspråk eller kroppsretorik är
betydelsebärande, Hirdman nämner t.ex. att handrörelser ger känsla av kraft eller allvar medan
98.

ett leende ger intryck av ofarlighet och tillgänglighet. Hon understryker också att kroppsspråket
är tydligt genuskodat som i traditionen att avbilda män allvarliga och kvinnor leende. lix Slutligen
tar hon upp teorier om blickens riktning, om vem som ser vem och konstaterar att det finns en
mängd olika teorier och att det beror på bildens sammanhang och på typen av blick hur dessa kan
förstås. lx
Ett alternativt tillvägagångssätt hade givetvis varit att intervjua deltagare i GV/LF om hur de
uppfattade den kollektiva identiteten lesbisk. Detta menar jag av två skäl vara mindre lämpligt.
För det första, vid sidan av de allmänna problemen med s.k. oral history, tillkommer att den
lesbiska rörelsens av kvinnorörelsen inspirerade, decentraliserade och lösliga struktur samt dess
brist på fastställd ideologi gör att deltagarnas perspektiv och minnesbilder varierar mycket.
Resultatet blir alltså beroende av vem man talar med. lxi I synnerhet när det gäller ideologiska
identiteter är dessutom den intervjuades nuvarande hållning, om man tar avstånd från
’ungdomliga förvillelser’ eller fortfarande sympatiserar med ideologin, väsentlig för hur det
förflutna tolkas. För det andra menar jag att ur ett konstruktivistiskt perspektiv är värdet av en
intervjuundersökning tveksamt eftersom vad den kan belysa är snarast hur deltagarna idag
konstruerar sina 1970-talsidentiteter. Men om man ställer andra typer av frågor som riktar
intresset mot deltagarna som sådana, frågor som vilka det var som var med i GV/LF (deltagarnas
ålder, utbildning, klassbakgrund o.s.v.), hur de idag uppfattar sitt dåtida engagemang och hur
deras liv och identitet ser ut nu, då blir en intervjuundersökning den adekvata metoden.
98.

6. Källor.
Insamlandet av källmaterial har varit ett betydande arbetsmoment i sig. GV/LF utarbetade inte
några rutiner för arkivering, det verkar närmast slumpmässigt vad som sparats och det finns
dessutom risk att material förstörts eller förkommit i gruppens olika flyttningar. På Kvinnohuset
i Stockholm finns en del material från LF bevarat i det som kallas Lesbisk Fronts arkiv. Det
innehåller bl.a. protokoll, stenciltidningar och bokföring. Någon systematisk arkivering har inte
gjorts och samlingen var i det närmaste helt osorterad och hopblandad med annat material när jag
fick tillgång till den. I samband med att Kvinnohuset bytte lokal för några år sedan skickades
även en del material till Kvinnohistoriska samlingarna i Göteborg, däribland en samling brev till
LF och en loggbok med noteringar från verksamheten. Enligt Nationella arkivdatabasen finns
inget material från LF Stockholm i något annat offentligt arkiv. För att få ett fylligare
källmaterial har jag också varit i kontakt med sammanlagt nio personer som var aktiva under
många år inom i GV/LF. Sex av dessa hade inget sparat och av de övriga tre har en lånat mig
material och två har lämnat över sina samlingar till mig (dessa kommer att lämnas vidare till
Kvinnohistoriska samlingarna). Material från RFSL finns på förbundets arkiv, tillgången till
detta arkiv är dock inte helt öppen.
Materialet som härrör från GV/LF är inte mer omfattande än att jag kunnat studera allt jag haft
tillgängligt och det har sålunda inte varit aktuellt att göra några kvantitativa avgränsningar.
Däremot styr naturligtvis frågeställningen vilka typer av källor som använts, t.ex. har brev till LF
utan svarskopia varit av mindre intresse för denna studie. Materialet är blandat och det mesta är
otryckt; mötesprotokoll, medlemsutskick, flygblad, artiklar av gruppen i RFSL Stockholms
medlemstidning På Gång och i de lesbiska nordiska internbulletiner som gavs ut av olika
grupper i Skandinavien, konferensprogram, sångtexter och stenciltidningar producerade av
gruppen. Tryckt material är informationsbroschyrerna Vi finns! (1975) och Lesbisk Front (1978),
kvinnokulturtidskriften Lilith (1975) utgiven av LF samt gruppens självpresentation i
Pockettidningen R:s temanummer om homosexualitet (1976). För att kunna få en mer komplex
bild stöder jag mig även på intervjuer under perioden i tidningar och akademiska uppsatser med
enskilda deltagare som deltagare i GV/LF. I journalisten Kri Bohms bok Öppet brev om lesbisk
kärlek lxii från 1977 ingår också livsberättelser av kvinnor från LF, dessa är dock mer bearbetade
och därför mindre intressanta i detta sammanhang. Jag skiljer dessa två typer av utsagor åt och
redovisar om det är gruppens eller enskildas uttalanden. Från vissa tider av min
undersökningsperiod finns gott om källor, från andra mycket få. Exempelvis tycks LF i
varierande mån följt rutinen att föra mötesanteckningar och göra dem tillgängliga. Under det
aktiva året 1975 fördes anteckningar regelbundet och utförligt och skrevs dessutom rent på
maskin. Men från åren 1976, 1978 och 1979 saknas anteckningar från stora delar av året och de
flesta från 1978 och 1979 är dessutom mycket kortfattade och utan referat av diskussionerna.
Från 1973, 1974, 1977 finns inga mötesanteckningar alls. LF hade heller ingen fastställd norm
för hur sådana anteckningar skulle utformas och ibland kallas de protokoll, ibland anteckningar. I
98.

källhänvisningen används den beteckning det aktuella dokumentet har. Ett protokoll har således
inte ’högre dignitet’ som källa än en som kallas anteckningar.
Då det till stora delar saknas forskning om 1970-talets homosexuella rörelser har till
bakgrundsavsnittet dessutom använts material om och från den danska och norska lesbiska
rörelsen, RFSL och den kommersiella homosexuella tidskriften Revolt och dess föregångare
Viking.
Ett källkritiskt problem kan finns vad gäller äkthet. Det mesta av materialet är kopior, t.ex.
finns bara ett fåtal originalprotokoll kvar och de som finns saknar underskrift. Teoretiskt sett kan
det givetvis vara förfalskningar men jag menar att det är osannolikt och för att kunna göra denna
undersökning måste jag acceptera denna risk.
De personnamn som förekommer återfinns i utgivna skrifter. Namn som enbart förekommer i
internt material som protokoll har jag valt att inte ange. Innehavarna av privata samlingar
namnger jag om dessa så önskar, annars inte.
7. Tidigare forskning.
Separat lesbisk organisering i Sverige är ett i det närmaste outforskat fält med bara ett fåtal
kortare studier. I boken En annan stad diskuterar sociologerna Margareta Lindholm och Arne
Nilsson bl.a. den lesbiska rörelsen på 1970-talet i Göteborg. Boken bygger på intervjuer med ett
antal kvinnor och män som levde ”homoliv” i staden mellan 1950 och 1980. Lindholm och
Nilsson påpekar att ”identitetsbefrämjande processer” ägde rum inom den lesbiska och
homosexuella rörelsegemenskapen och i synnerhet etablerandet av lesbiska och homosexuella
organisationer och ett kommersiellt nöjesliv bidrog till att befästa och utarbeta identiteten som
lesbisk eller homosexuell, en identitet som sedan låg till grund för kamp för förändringar. lxiii De
gör ett viktigt påpekande som bekräftas av min undersökning, nämligen att kvinnor medvetet
prövade och utarbetade en lesbisk identitet tillsammans med andra lesbiska, och att denna
identitetsformulering var del i en politisk strävan att förändra samhället. lxiv Lesbisk organisering i
Göteborg belyses också ur ett mer personligt perspektiv av nuvarande rektorn för
Kvinnofolkhögskolan i Göteborg Stina Sundberg i katalogen till kvinnorörelseutställningen
”Kärlek, makt & systerskap. 30 år av kvinnokamp”. lxv Identitetsbildning diskuteras också av
historikern Inger Ehn Knobblock i artikeln ”Lesbisk kärlek – längtan eller val?”. Hon analyserar
”olika strategier som svenska lesbiska använde sig av i slutet av 1970-talet för att förklara och
försvara sin sexuella läggning”. lxvi Vad som framförallt intresserar henne är förståelsen av
lesbiskhet som ett politiskt val. Det är inte en kollektiv identitet hon eftersöker utan snarast
summan av ett antal enskilda kvinnors utsagor. Hennes främsta källa är en gruppintervju med
lesbiska från LF i RFSU-bulletin från 1977, men även den lesbiska tidskriften Lila perspektiv
som kom ut flera år senare (när den gavs ut hade LF:s inriktning delvis förändrats, vilket inte
minst framgår av att man vid det laget bytt namn till Lesbiska Feminister), uttalanden i den
amerikanska Hite-rapporten och den holländska romanen Skammen förbi. Jag menar att hennes
ansats är problematisk eftersom hon försöker pressa samman dessa kultur- och genreskilda
98.

utsagor till en samstämmig helhet utan hänsyn till deras inbördes olikhet. lxvii I antologin Homo i
folkhemmet ger RFSL-aktivisten Eva Ahlberg en kortfattad och populärt hållen presentation av
lesbiska grupper utanför RFSL. lxviii Ahlbergs text saknar referenser och hon gör vissa generella,
obestyrkta påståenden. Det finns en tendens att betrakta 1970-talets lesbiska feminism som
repressiv och sexualfientlig, lxix en tendens som även skymtar i Ahlbergs text när hon bl.a. påstår
att Lesbisk Front ansåg penetrerande sex och användning av dildo som ”helt otänkbart”, lxx ett
påstående som inte bekräftas av de källor jag haft tillgång till. Vad gäller senare perioder ger
vetenskapsteoretikern Catharina Landström i en essä om skillnader och likheter mellan lesbisk
organisering i Sverige och Kanada sin syn på den organisationsmässiga utvecklingen under
1980- och 1990-talen. Hon pekar på två typer av organisering, dels i små specialiserade grupper
med synliggörande och sociala aktiviteter som övergripande målsättning, dels inom RFSL. lxxi
RFSL betonar likheten mellan homo- och heterosexuella och detta har varit en effektiv politisk
strategi för att motverka diskriminering men har försvårat artikulerandet av en specifik lesbisk
identitet och specifika lesbiska erfarenheter. lxxii LF har själva beskrivit rörelsens utveckling; LF i
Stockholm i Pockettidningen R lxxiii och LF i Göteborg i en internbulletin för Lesbiska Feminister,
Götas kanal. lxxiv Dessa texter är framförallt inriktade på den organisatoriska utvecklingen men är
också av intresse för att de visar vilka händelser grupperna själva uppfattade som ’historiska’.
Lesbisk separat organisering i övriga Skandinavien får viss belysning i tidskriften Lambda
Nordicas temanummer om den nordiska homorörelsen. I artikeln om Danmark diskuterar
skribenterna och aktivisterna Vibeke Nissen och Inge-Lise Paulsen Lesbisk Bevægelse (LB) och
konflikterna mellan kvinnor och män. lxxv Förbundsaktivisten Karen-Christine (Kim) Friele
snuddar däremot bara vid Lesbisk Bevegelse och separat lesbisk organisering i sin artikel om
Norge. lxxvi Märkligt nog nämner hon inte det stora nordiska lesbiska mötet i Oslo 1974 som
lesbiska grupper senare beskrev som startpunkten för rörelsens kvinnopolitiska radikalisering. lxxvii
(Artiklarna om de övriga nordiska länderna berör inte självständig lesbisk organisering.) Den
danska lesbiska rörelsen presenteras också ur ett inifrånperspektiv av folklivsforskaren Karin
Lützen dels i kvinnohistorieboken Kvindfolk, lxxviii dels i hennes bok om kvinnors kärlek till
kvinnor under 1800- och 1900-talen Hvad hjertet begærer. lxxix Den senare skildringen är dock
tydligt präglad av avståndstagande och ’efterklokhet’. Lützen har också sammanställt en bok
med lesbiska kvinnors livshistorier, At prøve lykken, lxxx där det ingår minnen från LB. Dahlerups
brett upplagda studie Rødstrømperne berör kortfattat LB. Hon nämner konflikter mellan lesbiska
och heterosexuella kvinnorörelseaktivister men gör ingen samlad analys av dessa trots att hon
tycks mena att dessa var så allvarliga att kvinnohus och andra rödstrumpecentrum upplöstes
delvis p.g.a. dem. lxxxi Inte heller problematiseras antilesbiska attityder som fanns hos vissa
rödstrumpor, framförallt utanför Köpenhamn. lxxxii
Liknade problem finns i forskningen om 1970-talets nya kvinnorörelse i Sverige som i mycket
ger intryck av en rörelse med enbart heterosexuella kvinnor som aldrig konfronterades med
lesbiska. lxxxiii Att det fanns konflikter mellan grupperna och även fientlighet mot lesbiska
framkommer dock tydligt i material från perioden; bara som exempel kan nämnas att när Grupp
98.

8:s tidning Kvinnobulletinen 1981 gav ut ett temanummer om lesbiskhet konstaterar redaktionen
att tidigare artiklar om lesbiskhet gett ”upphov till ramaskrin i kvinnorörelsen”. lxxxiv På liknade
sätt diskuterar sociologen Thörn kollektiva identiteter i kvinnorörelsen i boken Rörelser i det
moderna utan att ta upp lesbisk identitet. Hans mycket generella analys bygger enbart på ett
mindre antal anglosaxiska nyckeltexter och han förbiser helt lesbisk feminism och dess kritik av
heterosexualitet som institution trots att detta avhandlas i åtminstone en av de texter han räknar
upp; ”The Woman-Identified Woman” (1970) av Radicalesbians. lxxxv
8. Bakgrund.
Jag delar in detta avsnitt i tre delar: en internationell utblick på lesbisk organisering, en något
mer detaljerad presentation av den lesbiska rörelsen i Danmark och Norge samt en redogörelse
för GV/LF:s utveckling. Dahlerup konstaterar att det skedde en kvinnopolitisk politisering av
lesbiska över hela västvärlden på 1970-talet lxxxvi och jag menar att det är väsentligt att se den
svenska rörelsen mot en internationell bakgrund. Kvinnor från olika länder kom tillsammans på
läger, festivaler och kvinnokonferenser, man översatte varandras texter och tog över varandras
symboler, begrepp, sånger och slagord. Svenska kvinnor hade ett mycket aktivt samarbete med
framförallt norska och danska kvinnor och man kan i själva verket säga att den kollektiva
lesbiska identitetsformuleringen i många stycken var ett samskandinaviskt projekt.
98.

8. 1. Lesbisk organisering utanför Skandinavien.
Till skillnad från kvinnorörelsen är homosexuell massorganisering ett relativt nytt fenomen.
Spridda, små sammanslutningar uppstod på flera håll i västvärlden på 1950-talet men de stora,
öppna, politiskt inriktade grupperna är ett resultat av den internationella vänster- och
upprorsvågen under 1960- och 1970-talen när traditionella värderingar om kön, ras, nationalitet,
sexualitet m.m. omprövades. Det var givetvis inte en enhetlig mobilisering utan identiteter,
målsättningar och arbetssätt varierade från plats till plats. lxxxvii Amerikanska kvinnor var bland de
första att formulera en politisk aspekt på lesbiskhet och den radikalisering av lesbiska Dahlerup
talar om har sin upprinnelse främst i USA; redan 1969 skrev exempelvis den lesbiska aktivisten
Martha Shelly: ”Lesbianism is one road to freedom – freedom from oppression by men.” lxxxviii
Den lesbiska rörelsen växte snabbt och utvecklade sig i många riktningar ideologiskt och med
stora geografiska variationer. lxxxix Vissa av deltagarna kom från äldre grupper som Daughters of
Bilitis, grundad i mitten av 1950-talet, vilka under inflytande av den framväxande
kvinnorörelsen blivit kvinnopolitiskt engagerade. xc De flesta var emellertid yngre kvinnor som
kom från vänster- och studentrörelsen. Den militanta Gay Liberation-ideologin som uppstod
kring 1970 och som bl.a. såg den enskildes öppenhet med sin homosexualitet som ett vapen mot
homofobi xci inspirerade också lesbiska grupper. Många lesbiska valde även att engagera sig i den
nya kvinnorörelsen, Women’s Liberation, och lyckades trots motstånd från vissa få upp lesbiska
frågor på den kvinnopolitiska dagordningen, ofta med okonventionella metoder. På en
kvinnorörelsekonferens 1970 genomförde exempelvis en grupp som kallade sig Radicalesbians
en aktion för att synliggöra lesbiska. Resultatet blev att kongressen antog en resolution som
provokativt inleddes med orden: ”Be it resolved that Women’s Liberation is a Lesbian plot”. xcii I
samband med aktionen publicerade också Radicalesbians manifestet ”The Woman-Identified
Woman”. xciii Denna text framhålls ofta som en av den lesbiska feminismens nyckeltexter och den
blev också översatt till flera språk, inklusive svenska. xciv Då manifestet fick stor betydelse för den
svenska rörelsen gör jag ett kortare referat av det. Texten kritiserar heterosexualitet som
normerande institution och pekar på den maktfunktion som sexuell kategorisering fyller samt
hävdar att lesbiska inte är kvinnor eftersom ’kvinna’ i vårt samhälle bara kan förstås i (sexuell)
relation till en man. Vidare görs skillnad mellan lesbiskhet och manlig homosexualitet utifrån
dessas olikartade funktioner i patriarkatet. Manifestet bygger på tanken att genus, inkl.
maskulinitet, är sociala konstruktioner och i de ofta citerade inledningsorden framträder det
konstruktivistiska perspektivet tydligt: ”What is a lesbian? A lesbian is the rage of all women
condensed to the point of explosion.” xcv Enligt Radicalesbians är samhället genomsyrat av förakt
för det kvinnliga, ett förakt som internaliseras av kvinnor som kommer att hata sig själva och
andra kvinnor och så länge kvinnor ger sin kärlek och sin energi till män bekräftar de sin och
andra kvinnors andrarangsstatus. Sexuella relationer med kvinnor är dock inte frigörande i sig
utan lösningen som Radicalesbians ser det är att medvetet omformulera sin identitet tillsammans
med andra kvinnor, att bli kvinnoidentifierad istället för mansidentifierad. Det är snarast
lesbiskhet som emancipatoriskt projekt, inte sexuell praktik som står i centrum för
98.

Radicalesbians förståelse. Redan i den lesbiska rörelsens inledningsskede fanns således en
betoning på gemenskap mellan kvinnor grundad på kön, en medveten strävan att formulera en
oppositionell kollektiv identitet och en kvinnopolitisk politisering av lesbiskhet samt ett sökande
efter en alternativ kvinnlighet.
Amerikanska lesbiska feminister tenderade se homofobi som ett resultat av patriarkala
värderingar och hylla den lesbiska kvinnan som ”[the] outlaw to patriarchy” med en unik
möjlighet till nytänkande och revolt. xcvi Separatism blev också en viktig strategi för många; vissa
lesbiska separatister valde att arbeta med heterosexuella kvinnor, andra bara med lesbiska eller
enbart med andra lesbiska separatister. Under 1970-talet skapades många olika alternativa
institutioner som tidskrifter, skivbolag, bokförlag, mötesplatser och återkommande evenemang
många som också fick betydelse för kvinnor i andra länder. Den lesbisk feministiska
rörelsegemenskapen var dock inte någon konfliktfri miljö utan ideologiska strider rasade runt
frågor om bl.a. klass, ras, etnicitet och generationstillhörighet. Historikern Lillian Faderman
förklarar stridernas intensitet med att rörelsegemenskapen kom att utgöra en trygg miljö där
kvinnor kunde få utlopp för sin ilska över samhälleliga missförhållanden. ”Women felt freer to
complain within the lesbian-feminist community than in the more oppressive heterosexual world,
where their mistreatment was by far worse.” xcvii Ett annat problem var, som Faderman
konstaterar, att den amerikanska lesbiska feminismen var visionär med långtgående
målsättningar vilket ställde höga krav på deltagarna. Dess största framgång låg heller inte i
förverkligandet av visionerna utan i att man lyckades medvetandegöra både kvinno- och
homorörelsen om lesbiska och förändra många lesbiskas negativa syn på sig själva. xcviii
Också i Storbritannien finns en tradition med separat lesbisk organisering. 1963 bildade två
kvinnor gruppen Minorities Research Group (MRG) och ett år senare tidskriften Arena Three. xcix
Verksamhet var främst inriktade på sociala aktiviteter men också på att sprida information och
gruppen fick en hel del uppmärksamhet i media. c Tidskriften var efter tidens mått feministisk och
utgjorde ett debattforum för kvinnor som möjliggjorde kritik av traditionella uppfattningar om
lesbiskhet. ci 1970 startade en grupp unga kvinnor och män med bakgrund i vänster- eller
alternativkulturella rörelser Gay Liberation Front (GLF) efter amerikanskt mönster. cii I ett
manifest publicerat 1971 tog GLF avstånd från den patriarkala familjen, sexism och manlig
överordning och kritiserade socialiseringen av flickor och pojkar i rigida könsroller. ciii Denna
profeministiska linje till trots uppstod konflikter mellan kvinnor och män och 1972 beslöt
kvinnorna lämna GLF och söka sig till kvinnorörelsen, trots att samarbetet med heterosexuella
feminister inte var problemfritt. civ Rörelsen förblev splittrad i olika grupper med skilda
prioriteringar. Även i England skapades alternativa institutioner som bokförlag, separatistiska
kollektiv, kvinnotidningar och inte minst den lesbiska telefonjouren Lesbian Line. cv
Även i Tyskland, Holland och Frankrike lämnade lesbiska blandade grupper och organiserade
sig separat under tidigt 1970-tal. cvi I Frankrike var dock situationen något speciell, dels för att det
var lesbiska kvinnor och inte bögar som startade den nya, militanta homorörelsen, cvii dels för att
det inte bildades någon självständig lesbisk rörelse utan lesbiska arbetade inom
98.

kvinnorörelsen. cviii Konflikter noterades även i homorörelsens internationella samarbete,
exempelvis blev det stridigheter mellan feministiska och antifeministiska falanger vid en
internationell konferens 1974 varvid kvinnorna uttalade sin misstro mot att arbeta med män. cix
8. 2. Lesbisk organisering i Danmark och Norge.
8. 2. 1. Danmark. Lesbiska i Danmark var de första i Skandinavien att av kvinnopolitiska skäl
organisera sig separat. I landets homosexuella förbund hade mäns frågor alltid stått i centrum och
få ansträngningar gjorts för att kvinnor skulle känna sig välkomna. cx På tidigt 1970-tal skedde
dock troligen en viss förändring inspirerad av radikaliseringen av kvinnorörelsen. År 1971 inbjöd
förbundets tidskrift Pan, som vid tiden hade en kvinnlig redaktör, Line Varhed, till en nordisk
debatthelg för lesbiska om kvinnors frigörelse där också några kvinnor från Rödstrumperörelsen
deltog. cxi Men de flesta lesbiska valde ändå att engagera sig inom kvinnorörelsen.
Rödstrumperörelsen hade bildats 1970 med ett antal uppseendeväckande aktioner bl.a. mot
samhällets förljugna kvinnoideal cxii och lesbiska var redan från början mycket aktiva inom den.
En grupp startade exempelvis en lesbisk tidskrift, Kvinder-Kvinder, i vilken även svenska
grupper skrev. En viktig faktor i bildandet av en separat rörelse var de av Rödstrumporna
arrangerade kvinnolägren på ön Femö där kvinnor från hela Norden och även övriga världen
träffades. På lägret 1973 började kvinnor på allvar diskutera att bilda en separat rörelse och den
10 mars 1974 samlades ett hundratal kvinnor med olika bakgrund i Köpenhamn och man
beslutade starta Lesbisk Bevægelse (LB). cxiii I diskussionsunderlaget till marsmötet kritiseras
reformism och socialistiska rörelsers ovilja att kämpa för homosexuellas rättigheter. Förtrycket
av lesbiska kopplas till det kapitalistiska konsumtionssamhället och det framhålls att lesbiska
måste organisera sig som lesbiska. cxiv
LB var strukturerat på samma sätt som rödstrumporna, alltså i en platt, löst sammanhållen
rörelse där arbetet huvudsakligen bedrevs i basgrupper. cxv Alla funktioner sköttes efter ett
rullande system inkl. utgivningen av Kvinder-Kvinder. Förutom basgrupper bildades s.k.
ämnesgrupper som arbetade med bl.a. teater, musik, information och kvinnohistoriska studier. cxvi
Musik, sång och annan kulturutövning hade en framträdande plats i rörelsen, inte minst i den
omfattande utåtriktade verksamheten. För att synliggöra lesbiska deltog LB med banderoller,
plakat och sånger i åttondemarsarrangemang, förstamajdemonstrationer och kvinnofestivaler.
Detta ledde stundtals till konflikter med andra deltagande grupper. Dahlerup nämner t.ex. att den
8 mars 1978 blev det inte något samlat firande i Köpenhamn eftersom förberedelsegruppen inte
kunde enas om man skulle tillåta parollen ”Lesbisk kamp er kvindekamp – Kvindekamp er
lesbisk kamp”, som olika vänstergrupper oroade sig för skulle skrämma iväg
fackföreningsfolk. cxvii Inom kvinnorörelsen förefaller det ha funnits en tydlig skillnad mellan
Köpenhamn och övriga landet i attityden till lesbiska (i Sverige fanns en liknade skillnad mellan
Stockholm och andra orter, se nedan). När till exempel den s.k. Kvindekaravanen, arrangerad av
Rödstrumporna och LB i Köpenhamn, reste runt i Danmark sommaren 1975 reagerade lokala
98.

kvinnogrupper kraftigt mot de lesbiska inslagen. cxviii I Köpenhamn var grupperna mer inriktade
på samarbete och ordnade flera möten för att komma till rätta med misshälligheter. cxix
Kvinnor från LB initierade olika alternativa institutioner. Särskilt viktiga rörelsecentra var de
kvinnohus, av vilka det första öppnade 1971, som LB drev tillsammans med rödstrumporna och
som man mer eller mindre tilltvingat sig genom att ockupera lämpliga fastigheter. cxx De danska
kvinnohusen blev en förebild för aktivister i både Norge och Sverige och Kvinnobulletinen
rapporterar med stor förtjusning från en ockupation och konstaterar att de positiva erfarenheterna
ger stöd åt tanken på kvinnohus även i Sverige. cxxi Från sommaren 1977 ordnade LB lesbiskt
läger på den danska ön Sejerö. Sejerölägren var mer ostrukturerade än lägren på Femö. cxxii Det
första året försökte man ha rutiner för anmälningar och särskilda veckor för utländska kvinnor
men året därpå slopades detta eftersom det inte fungerat som tänkt. cxxiii Lägren var välbesökta,
stundtals överbefolkade, och blev viktiga mötesplatser för kvinnor från hela världen. cxxiv På
lägren föddes också en önskan att permanenta denna form av boende och i december 1978 köpte
en grupp lesbiska kvinnor en gård på Jylland man döpte till Kvindelandet. Kvindelandet
präglades av alternativa odlingsformer, kollektivt ägande och kvinnocentrerad andlighet och blev
en internationell mötesplats i så hög grad att man hade engelska som gemensamt språk. cxxv
Kvindelandet var troligen bland de mest utvecklade försöken att förverkliga en lesbisk
feministisk utopi och var en inspiration för lesbiska långt utanför Danmark. En annan institution
som emanerade från LB var den otraditionella skolan för enbart kvinnor Kindehøjskolen, som
öppnade 1979 och styrdes enligt kvinnopedagogiska principer. cxxvi
Sammanfattningsvis kan sägas att den danska lesbiska rörelsen hade sitt ursprung i och sina
tätaste kontakter med kvinnorörelsen. Den alternativa kultur och institutioner man skapade;
kvinnomusik, lesbiska tidskrifter, kvinnohus, lesbiska läger, jordbrukskollektiv, skola för
kvinnor, var inspirationskällor för den svenska lesbiska rörelsen och utgjorde platser för ett
internationellt lesbiskt kulturutbyte.
8. 2. 2. Norge. Den lesbiska rörelsen i Norge är mindre utforskad och jag kan bara skissa på
utvecklingen. Det Norske Forbund av 1948 (DNF’48) hade bildats 1950. Eftersom manlig
homosexualitet på den tiden var kriminaliserad tvingades man föra en diskret och försiktig
politik. cxxvii Som i de flesta homosexuella organisationer var kvinnorna i minoritet cxxviii men en
kvinna, Kim Friele, hade som informationsansvarig en framskjuten position och deltog flitigt i
samhällsdebatten. Hon visade dock ett svalt intresse för kvinnopolitik och i boken Fra
undertrykkelse til opprør (1975) klandrar hon kvinnorörelsen och vad hon kallar
”[g]jennomsnitts-feministen” för rädsla och förakt för lesbiska och hon anklagar lesbiska inom
kvinnorörelsen för att nöja sig med att vara underordnade och dolda. cxxix Vad Friele däremot inte
nämner är de djupa motsättningar mellan kvinnor och män som fanns inom DNF’48 vid denna
tid. 1974 hade bildats en kvinnogrupp, Kvinnegruppa, för att förbättra lesbiskas ställning inom
förbundet. Gruppens krav, t.ex. på särskilda kvinnokvällar på förbundslokalen, möttes emellertid
med stor skepsis. cxxx I rapporteringen till det lesbiska seminariet i Oslo samma år beskriver
98.

kvinnor hur de blivit beskyllda för att verka splittrande när de tagit upp specifikt lesbiska frågor
och några hävdade t.o.m. att förbundsledningen krävt att kvinnorna skulle visa att de var äkta
lesbiska och inte politiska lesbiska, d.v.s. inte hade valt en lesbisk livsstil av (kvinno)politiska
skäl. cxxxi En del manliga medlemmar reagerade också mot Kvinnegruppas respektlösa och
radikala ton, exempelvis hade kvinnorna skrivit en ny, satirisk text till nationalsången vilket
somliga män tog anstöt av. cxxxii Inom DNF’48 fanns också en större grupp från det marxist-
leninistiska partiet AKP m-l som var särskilt fientliga mot feministiska idéer cxxxiii och de ville
t.ex. inte tillåta demonstrationsparoller som ”Bekjemp den kvinnefiendtlige hetero propagandan,
lev lesbisk” i förstamajtåget. cxxxiv
Som en konsekvens av stridigheterna och inspirerade av den danska lesbiska rörelsen och av
kvinnorörelsen beslöt kvinnorna i september 1975 att bilda en separat organisation, Lesbisk
Bevegelse (LB). Rapporten från första mötet är entusiastisk och det berättas att det omedelbart
bildats en musikgrupp och arbetsgrupper med olika inriktningar som alkohol(miss)bruk och
kvinnohistoria. För att markera sitt närmande till kvinnorörelsen och insikten att ”lesbisk kamp
ikke bare er homofil kamp men også kvinnekamp” förlade man sina gemensamma stormöten till
det nyöppnade Kvinnohuset. cxxxv I 8-marsdemonstrationen 1976 gick LB för första gången som
egen organisation och på ett seminarium samma år beslöt man bredda sitt engagemang och delta
i arbetet för bl.a. rätten till fri abort. cxxxvi Samarbetet med heterosexuella aktivister var dock inte
friktionsfritt och i en artikel från 1980 i den lesbiska tidningen Lavendelexpressen görs en
tillbakablick på heterosexuella kvinnors attityder under på det gånga decenniet; det var de som
stödde lesbiska, de som uppskattade deras stora arbetsinsats i kvinnorörelsen men önskade att de
inte var öppna med sin lesbiskhet och slutligen några som menade att kvinnoförtryck och
förtryck av lesbiska inte har med varandra att göra. cxxxvii Den lesbiska rörelsen i Norge förefaller
ha varit mer splittrad än i Danmark. Vissa kvinnor arbetade inom LB och kvinnorörelsen,
somliga bildade kvinnogrupper inom homosexuella organisationer och utanför Oslo-området
startades fristående grupper som Lesbisk rørsle i Telemark. cxxxviii
Även i Norge skapades alternativa institutioner som det ovannämnda Kvinnohuset i Oslo, som
lesbiska var med att starta. Aktivister arrangerade också lesbiska läger cxxxix och en grupp bildade
en s.k. kvinnoverkstad, Sfinxa, med bl.a. ett tryckeri där man producerades en lesbisk tidning,
Lavendelexpressen. cxl En enskild norsk kvinna, aktivisten och författaren Gerd Brantenberg, har
haft mycket stor betydelse för den lesbiska rörelsen i Skandinavien. Brantenberg debuterade
1973 med den självbiografiska skildringen Opp alle jordens homofile och gav några år senare ut
romanen Egalias døtre. cxli Den förstnämnda är en humoristisk exponering av homofobi och drift
med förment vetenskapliga resonemang om homosexualitet. Hennes raffinerade lustmord på
teorier om lesbiskhetens orsaker blev citerat i många sammanhang, även i Sverige (se nedan).
Egalias døtre visar patriarkatet i omvända världens skrattspegel och riktar särskilt
uppmärksamheten på sexismen i språket. Och många aktivister började också använda ord som
’dam’ eller ’kvinn(a)’ istället för ’man’, ’feminarium’ istället för ’seminarium’, ’förmödrar’
istället för ’förfäder’ o.s.v.
98.

8. 3. Lesbisk organisering i Sverige.
8. 3. 1. Homorörelsen och kvinnorörelsen. Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL)
bildades 1950 i Stockholm. cxlii Under de första årtiondena var verksamheten främst social med
fester och klubbaftnar. I mitten av 1950-talet skedde en uppdelning i två grupper, Klubb Diana
för kvinnor och Kretsen för män. cxliii Diana är troligen den första lesbiska gruppen i Sverige och
initiativet kom från en grupp kvinnor som umgicks privat. Verksamheten var också inriktad på
social samvaro, man ordnade fester och föredrag, bl.a. besökte Elise Ottesen-Jensen från RFSU
gruppen. cxliv Under lång tid hade Diana ingen egen lokal men i mitten av 1960-talet skaffade
medlemmar i Kretsen och Diana tillsammans en lokal på Timmermansgatan 24, Timmy. 1972
beslöt man slå ihop Diana och Kretsen till en klubb, Klubb Timmy. Enligt en medlem i Kretsen
skedde det delvis för att man ansåg det principiellt felaktigt att dela upp kvinnor och män i olika
avdelningar. cxlv Kvinnorna skulle dock även i fortsättningen ha en särskild kväll men dessa var så
dåligt besökta att man upphörde med det. cxlvi Sammanslagningen tycks ha inneburit att många
kvinnor lämnade föreningen och de återvände inte heller när yngre kvinnor började organisera
sig separat i Grupp Viktoria. cxlvii
I likhet med andra homosexuella organisationer i västvärlden radikaliserades RFSL i början av
1970-talet. cxlviii Den äldre inriktningen på att anpassa homosexuella till samhället ersattes med
kamp mot samhällelig reglering av sexualitet överhuvudtaget. cxlix Nya tolkningar och
kampmetoder som demonstrationer och hungerstrejker tillkom. Samtidigt skedde också en
kvinnopolitisk radikalisering av samhället. Den kanske mest omskrivna gruppen, Grupp 8,
bildades som öppen organisation 1970. Grupp 8 var på samma sätt som Rödstrumperörelsen
decentraliserad i många självständiga lokala grupper. I likhet med kvinnorörelsen i många andra
länder eftersträvade man en platt, icke-hierarkisk organisering cl och med basgrupper som
rörelsens huvudstrategi. cli Denna struktur gjorde också att gruppen förändrades snabbt. clii I början
var man framförallt inriktad på arbetarklasskvinnornas situation på arbetsmarknaden och rätten
till fri abort. cliii Sociologen Eva Schmitz som studerar den nya kvinnorörelsen antyder att
inspirationen från den amerikanska kvinnorörelsen fick målsättningen att breddas i feministisk
riktning och man började också arbeta med frågor kring psykologiskt och sexuellt förtryck. cliv
Schmitz diskuterar det hon kallar ”kvinnoideologiska verktyg”, som användes för att sprida
gruppens idéer till medlemmar och allmänhet. Sådana verktyg var tidningen Kvinnobulletinen,
som började komma ut 1970, böcker av ’åttor’, olika teaterpjäser och musik som speglade
kvinnors verklighet, demonstrationer och utställningar. clv Firandet av internationella
kvinnodagen, 8 mars, återupplivades och blev en av de viktigaste manifestationerna. clvi Nya
lokala grupper uppstod över hela landet från Malmö och Helsingborg till Umeå och Piteå. clvii
Inom RFSL fanns dock ringa intresse för kvinnofrågor och aktiva kvinnor framhöll den
gemensamma homosexualiteten. Förbundets ordförande Barbro Sahlin menade exempelvis att
kvinnorörelsens analyser inte var så intressanta för lesbiska eftersom egenskapen att vara lesbisk
98.

var mer betydelsefull än den att vara kvinna. clviii Inställningen att könet borde vara underordnat
sexualiteten och homosexualitet ett ’könlöst’ fenomen präglar materialet från RFSL under de
första åren på 1970-talet. Ordföranden i Stockholmsklubben skrev: ”[V]i inom familjen [d.v.s.
homosexuella] måste samarbeta, oavsett kön. Vill man arbeta för att förbättra förhållandena för
de homosexuella, måste ju detta gälla alla homosexuella, det är omöjligt att arbeta mer för
homosexuella av det ena könet, antingen det nu är det egna eller det motsatta.” clix Ironiskt nog,
med tanke på den senare antipornografiska strömningen inom den lesbiska rörelsen, vände sig
den pornografiskt betonade kommersiella tidskriften Revolt specifikt till kvinnor med en hel del
både fack- och mer underhållningsbetonat material. Redan 1970, i föregångaren Viking, skrev
t.ex. pseudonymen Carina Höfding om homosexuella kvinnors situation och kommenterar
kvinnans ”sekundära ställning” ekonomiskt och socialt clx och 1972 gav Eva Nyh en entusiastiskt
skildring av Femö-lägret. clxi Kanske var det den pornografiska inriktningen som gjorde tidningen
mer uppmärksam på skillnader mellan könen; om man vill ha en läsekrets med typiskt sett
motsatt sexuellt intresse måste tidningen göras med medvetenhet om detta. RFSL sökte däremot
inte appellera till medlemmarnas begär, utan till deras sociala situation och gemensamma
homosexuella identitet.
Kvinnorörelsens och homorörelsens vidare utveckling under 1970-talet ligger utanför denna
uppsats ram. Jag vill bara påpeka att konflikter mellan lesbiska och heterosexuella kvinnor resp.
mellan lesbiska och bögar inte var de enda striderna inom dessa rörelser. Inom kvinnorörelsen
fanns t.ex. olika uppfattningar om begreppet och företeelsen kvinnokultur clxii och inom RFSL
kritiserade vissa förbundets inriktning och byråkratiska arbetsmetoder. ”Det föreligger ett absolut
krav att ifrågasätta RFSL:s nuvarande verksamhet” skrev t.ex. styrelsen för RFSL Stockholm
1975. clxiii Somliga medlemmar ogillande vad man upplevde som politisering och
vänstervridning clxiv medan vissa vänsterradikala bögar bildade en fristående socialistisk grupp,
Röda bögar, som inspirerade av kvinnorörelsen idéer strävade efter att formulera vad man
kallade bögfeminism. clxv
8. 3. 2. Grupp Viktoria. Grupp Viktoria var från början en arbetsgrupp inom RFSL, formellt
tillsatt av förbundets kongress 1973 efter förslag av redaktören för Revolt Michael Holm för att
utreda lesbiskas situation. Till gruppen valdes tre kvinnor. clxvi Arbetssättet skilde sig emellertid
redan från början från RFSL:s formella; till det första mötet kom inte bara de tre valda utan även
”vänner och bekanta”, sammanlagt 10 kvinnor, och man satt ”bara och pratade för att lära känna
varandra”. Efter att ha träffats några gånger beslöt man försöka bilda flera grupper. Ett halvår
senare fanns det tre Viktoriagrupper i Stockholm och en i Uppsala. Organiseringen liknade
kvinnorörelsens med basgrupper som själva bestämde mål och metoder. Namnet Viktoria tog
man efter den engelska drottning som ryktesvis inte ville tro att lesbiska existerade. clxvii När GV
efter någon tid presenterade sin verksamhet i RFSL Stockholms medlemstidning På Gång
uppgavs att målsättningen var att skapa möjligheter för kvinnor att träffas och att synliggöra
lesbiska. clxviii Någon mer sammanhållande ideologi fanns inte och smågruppernas arbetssätt och
98.

inriktning varierade; en koncentrerade sig på att utveckla den vänskapliga samvaron inom
gruppen, clxix en annan intresserade sig mer för sociala aktiviteter för lesbiska i allmänhet och
diskuterade att arrangera ett lesbiskt läger. clxx En tredje grupp som kallade sig den
lesbisk/feministiska gruppen var kvinnopolitiskt och socialistiskt orienterad och arbetade mer
strukturerat efter principer om sambandet mellan det privata och det politiska. clxxi GV bestod
således vid denna tid av disparata grupper utan gemensam verksamhet. Fram emot sommaren
1974 stagnerade aktiviteterna. ”Våra gemensamma mål var för få och vaga, vi visste inte riktigt
vad vi ville med oss själva och med varandra i gruppen” förklarade man några år senare. clxxii På
Femö-lägret detta år beslutades att det skulle arrangeras ett seminarium för lesbiska i
Skandinavien och i november 1974 samlades kvinnor från Norge, Danmark och Sverige i Oslo.
Seminariet var inriktat på två huvudfrågor, målsättning och strategi för lesbisk politik samt
skandinaviskt lesbiskt samarbete. Inför Oslo-resan återsamlades GV men inte heller nu lyckades
gruppen formulera en gemensam ideologi. I sin presentation till seminariet sade man sig dock
vara eniga om att skapa en fastare struktur för att undvika splittring. clxxiii GV hoppades att Oslo-
seminariet skulle hjälpa dem att bli mer aktiva; lesbiska grupper i övriga deltagarländer ”har fått
upp kampandan, så det borde smitta av sig även på oss”, skrev man. clxxiv Drygt 70 kvinnor
deltog clxxv och i diskussionerna mötte svenskarna delvis nya erfarenheter; danska kvinnors av
separat lesbisk organisering och norska kvinnors av inflammerade konflikter med män i
homorörelsen. De flesta av deltagarna var ense om att det behövdes en separat lesbisk rörelse
och när LF några år senare tecknar sin historia beskriver man seminariet som en ideologisk
vändpunkt: ”Vi började liksom de andra grupperna att se den lesbiska kampen som en del av
kvinnokampen.” clxxvi Seminariet beslöt att samarbetet över gränserna skulle fortsätta och att man
också skulle börja producera en nordisk internbulletin. clxxvii
I Oslo deltog svenska grupper från Malmö, Göteborg och Stockholm vilka tycks ha startats
relativt oberoende av varandra och trots att de så småningom antog samma namn, Lesbisk Front,
fortsatte de att arbeta var för sig och utvecklade också olika profiler och allianser. Inom RFSL
Göteborg hade 1973 bildats en kvinnogrupp, Göta, på initiativ av en enskild kvinna. clxxviii Senare
beslöt Göteborgskvinnorna byta namn till Lesbiska Ligan (eller Liga Lesbia) (LL) för att
framhålla sig som revoltörer. clxxix Göteborgsgruppen hade mycket utåtriktad verksamhet och
kulturella uttrycksformer var centrala. Några kvinnor från LL gjorde ett omdebatterat program
för ungdomsradion och spelade egna, provokativa sånger clxxx och en grupp gjorde en satirisk
kabaré kallad KFMLR (Kamrater Fram Mot Lesbisk Revolution) med udden riktad den
homofobe Frank Baude och partiet KFMLr. clxxxi Senare bildades musikgrupperna Häxfeber och
Kvinnoväsen som uppträdde på många kvinnoarrangemang under 1970-talet. clxxxii Malmö-
gruppen tycks ha varit mer anarkistisk i sin inriktning och, i alla fall i inledningsskedet, militant.
I ett nordiskt internblad beskrev gruppen sig: ”Vi ÄR otrevliga, störiga, stökiga lesbianer. Så
länge vi lever i ett militant manssamhälle, så länge kommer vi att föra en militant
kvinnokamp.” clxxxiii Den förblev liten och var mer lösligt sammansatt än de övriga. Man hade
också få organiserade utåtriktade aktioner. clxxxiv
98.

Viljan till samarbete mellan grupper och skapande av allianser präglade åren i mitten 1970-
talet. I december 1974, alltså bara någon månad efter Oslo-seminariet, arrangerades ett nationellt
lesbiskt möte i Göteborg. Diskussionen rörde sig främst kring olika aspekter på livet som lesbisk;
externt och internt förtryck, parrelationer, identifikation och livsstilar. Politiska mål och
strategier för förändring tycks man haft svårare att konkretisera och frågan man ställde sig ”vad
vill vi göra i vår lesbiska kamp” fick knappast något svar. clxxxv
1975 framstår som kanske det mest aktiva året i GV/LF:s historia. Aktivitetsnivån var så hög
att man gick över till att ha stormöte en gång i veckan, istället för två gånger i månaden, för att
hinna med allt. clxxxvi Uppenbarligen fick arbetet också fastare former, t.ex. utformades rutiner för
att föra och spara mötesanteckningar. clxxxvii Inom GV fanns vid denna tid olika arbetsgrupper
inriktade på praktiska uppgifter som att ordna samkväm, spela musik och förbereda ett nordiskt
möte i Stockholm i slutet av året. clxxxviii Gruppen riktade sig också utåt mot andra lesbiska och
försökte ”lansera” söndagarna som inofficiell kvinnokväll på Timmy, något som lyckades ”över
förväntan bra”. clxxxix En arbetsgrupp framställde under året en kortare informationsbroschyr om
GV, Vi finns, och en annan producerade tidskriften Lilith som dock bara kom ut med ett nummer.
En medlem skrev tillsammans med två andra kvinnor en universitetsuppsats i pedagogik
”Lesbisk kamp – Kvinnokamp?” cxc som bygger på intervjuer med kvinnor i GV/LF. Att man
verkligen hade blivit ’smittad av kampandan’ framgår också av att mängden lesbiskt material i
RFSL Stockholms medlemstidning ökade markant; i årets första nummer bidrar GV med en
rapport från veckoslutsmötet i Göteborg, en efterlysning av lesbiskt material till en planerad
tidning, en julhälsning i form av en dansk lesbisk julsång, information om söndagskvällarna och
ett meddelande om att man kommer att ordna en fest för kvinnor. cxci Samarbetet med andra
lesbiska grupper var också tätt. I februari arrangerade GV ett nationellt lesbiskt möte i
Stockholm med c:a 50 deltagare. Man diskuterade bl.a. skillnader och likheter mellan olika
grupper och besökte utställningen ”Kvinnfolk” på Kulturhuset tillsammans. cxcii Under påsken
ordnades en nordisk lesbisk konferens i Göteborg där 15 kvinnor från Stockholm deltog. cxciii
Konferensen betonade gemenskap och kollektivt skapande snarare än konkreta sakfrågor och
deltagarna filmade, sjöng, målade och spelade teater. cxciv
Som en följd av GV:s kvinnopolitiska radikalisering närmande man sig också under 1975
kvinnorörelsen och kvinnorörelsekvinnor. Politiseringen av gruppen märks tydligt t.ex. i
rapporteringen från januaris kvinnofest. Man skriver att den varit trevlig, men inte lyckad
eftersom man inte hade lyckats föra ut ett kvinnopolitiskt budskap. För GV ’räckte’ det alltså
inte längre att ordna möjligheter för lesbiska att träffas och ha roligt utan det framhålls ”att
kvinnomedvetenhet och en aktiv lesbisk kamp är viktig. Därför måste våra fester också vara mer
konstruktiva!” cxcv På 8 mars deltog GV under egen banderoll i Grupp 8:s och Svenska Kvinnors
Vänsterförbunds (SKV) demonstrationståg. Bland GV:s paroller fanns ”Lesbisk kamp –
Kvinnokamp = Samma kamp” och ”Erkänn de lesbiska kvinnorna”. Deltagandet beskrivs som en
historisk märkeshändelse, ”det var definitivt första gången en grupp lesbiska kvinnor öppet
demonstrerade” konstaterar man stolt. cxcvi GV ordnade även ett informellt möte med Grupp 8 och
98.

påpekar i ett utskick till medlemmarna att det innebär något nytt för gruppen: ”Det blir första
gången vi närmar oss kvinnorörelsen som grupp och väntar oss en intressant och givande
diskussion”. cxcvii Mötet beskrivs senare som lyckat; ’åttorna’ hade sagt sig ha upplevt GV:s
paroller ”väldigt positivt” och GV menar det vara ett steg i rätt riktning mot en förening av den
lesbiska kampen med kvinnokampen. cxcviii Närmandet var f.ö. inte ensidigt; Grupp 8 på
Södermalm bjöd in GV för att diskutera planer på ett bokcafé. cxcix Förhållandet var dock
ambivalent och Grupp 8 kan omtalas som en osäker allierad. När LF senare lämnade RFSL och
blev ’hemlösa’ spekulerades det om man kunde få disponera Grupp 8:s lokal men chanserna
bedömdes som små eftersom kontakten hittills varit ”taggig”. cc Men å andra sidan hoppas
gruppen kunna låna deras stencilapparat och man beslutar kontakta dem för samplanering av
demonstrationen 8 mars 1976. cci
I samband med februarimötet genomförde deltagarna en aktion mot porrklubben Pussy Cat
som annonserade om ”lesbiska orgier” och kallade sin sexshow ”Kvinnolåret 1975”, en travesti
på FN:s internationella kvinnoår 1975. Demonstranterna lyckade avbryta showen genom att ta
sig upp på scenen och veckla ut sin insmugglade banderoll med texten ”Sluta förnedra lesbiska
kvinnor”. Kvinnorna ropade slagord och sjöng ’kastrationssången’ ”Blott ett bett”. Aktionen var
välplanerad och man hade förvarnat Aftonbladet som också skrev om den. ccii Detta är kanske den
mest uppmärksammade och militanta aktion som GV/LF genomförde. I övrigt höll man sig till
mer etablerade former av demonstrationer och protestmöten. Gruppen kan rent av verka ängslig
för att bryta mot bestämmelser; när Dramaten satte upp P. O. Enquists pjäs Tribadernas natt,
som GV var mycket kritisk mot, diskuterades att dela ut flygblad vid föreställningarna men man
”beslöt ta reda på först om vi fick”. cciii
För GV var det väsentligt att skapa en icke-kommersiell miljö för kvinnor och våren 1975
ägnades också åt att söka efter en lokal. cciv ”Vi ville utforma en miljö där kvinnor kunde träffas,
diskutera, umgås, lyssna på kvinnomusik och sjunga tillsammans med vår egen musikgrupp,
musik av progressiva grupper etc.” ccv Gruppen beslöt kräva att en kväll i veckan skulle vara
kvinnokväll på Timmy. ccvi Frågan var kontroversiell och själva tanken på separata arrangemang
för kvinnor väckte kritik. En ilsken manlig insändarskribent ondgör sig över ”denna vansinniga
riktning” och att ”homofila kvinnor” vill ha en egen miljö, utan män. ccvii GV hittade emellertid en
lokal att disponera under sommaren och frågan sköts upp till hösten. ccviii Tiden i den alternativa
lokalen, Lorensbergsstugan, belägen i en park på Södermalm, beskrivs som mycket positiv.
”Poesiuppläsning, diskussioner med kvinnor från andra länder om kvinnorörelserna ute i världen,
gemensamt musikskapande, sommaren och egen lokal gav fin stämning åt våra möten.” ccix
Frågan återupptogs i slutet av augusti och trots kraftiga protester från en del manliga
medlemmar bestämdes på ett medlemsmöte att lördagarna skulle vara kvinnokvällar på
Timmy. ccx GV grep sig an att arrangera lördagarna med stor entusiasm och utformningen
präglades av gruppens ’kvinnofolkbildande’ ambition. Man tänkte spela kvinnomusik och ha
bokbord med kvinnolitteratur, ccxi och planerade olika informativa program och uppträdanden. ccxii
Gruppen försökte också ordna barnpassning ccxiii och förlade sina möten till sen
98.

lördagseftermiddag så att de som var intresserade av GV:s övriga verksamhet kunde komma
tidigare och deltaga i den. ccxiv Vissa problem uppstod dock, framförallt med att få andra än
gruppens medlemmar att arbeta (allt arbete på Timmy som servering, städning o. dyl. sköttes
ideellt av medlemmarna) och man upplevde även att det fanns en splittring mellan ”disko-
tjejerna” och aktivisterna. ccxv Reaktionen från många manliga medlemmar på beslutet om
kvinnokväller blev ytterst häftig. I upprörda insändare talades om ”egoistiska tjejer” och ”flata
bögar”, ccxvi om sekterism och om att detta att ge ”flickorna” möjlighet att tillämpa demokratiska
föreningsregler var som ”att ge en laddad revolver till en femåring”. ccxvii Det fanns dock män som
stödde kvinnornas krav bl.a. från socialistgruppen och föreningens ordförande Lars O Molin. ccxviii
Motståndarna lade emellertid ner mycket kraft på mobilisera en opposition och i oktober
lyckades de få beslutet om kvinnokvällarna upphävt på ett extra årsmöte. ccxix LF (som man då
bytt namn till) var vid den tiden fullt upptagna av konferensförberedelser (se nedan) och
reaktionen blev därför fördröjd. Men redan direkt efter möte frågar en kvinna från LF i På Gång
på vems villkor samarbetet mellan minoriteten kvinnliga och majoriteten manliga medlemmar
kan ske om männen vägrar stödja kvinnornas krav. ccxx
8. 3. 3. Lesbisk Front. Liga Lesbia i Göteborg beslöt tidigt på hösten 1975 att anta namnet
Lesbisk Front och föreslog att även de andra lesbiska grupperna skulle göra det. ccxxi Och utan
några diskussioner bytte GV namn till Lesbisk Front. ccxxii Tanken på ett namnbyte var troligen
inte ny; i juli detta år hade GV låtit tillverka ett märke med texten ”Lesbisk front”. ccxxiii Påskmötet
i Göteborg 1975 hade bestämt att nästa nordiska konferens skulle bli i Stockholm på senhösten
och förberedelsearbetet inför detta pågick under hela hösten. Konferensen hölls i Jaktvillan i
Täby under allhelgonahelgen och ungefär 150 kvinnor från Skandinavien och Finland deltog.
Förberedda ämnen för gruppsamtal var bl.a., ”Vart är den Lesbiska rörelsen på väg”, ”Incest”,
”Parförhållande” och ”Lär känna din kropp, sexualitet”. ccxxiv För LF Stockholms del tycks arbete
med arrangemanget ha stärkt gruppen. ”Efter konferensen hade vi fått styrkan att vara en
självständig grupp” skrev man senare i Pockettidningen R ccxxv och i januari 1976 beslöt LF med
mycket stor majoritet att gå ur RFSL. ccxxvi Utträdet skedde odramatiskt genom ett ytterst kort brev
med slutklämmen ”Lesbisk kamp är kvinnokamp!” till RFSL Stockholms årsmöte. ccxxvii I LF:s
redogörelse i ett internblad framgår att den främsta orsaken till utträdet var bögarnas agerande
runt kvinnolördagarna. ccxxviii RFSL:s rektion på LF:s utträde var närmast att förtiga det; i På
Gångs i övrigt utförliga rapport från årsmötet nämns inte LF:s utträde. ccxxix I samband med att LF
blev en självständig organisation organiserade gruppen sig i basgrupper och förlade
huvudaktiviteten till dem. ccxxx De grupper som fanns vid denna tid var Lär känna din kropp, som
sysslade med frågor som självacceptans och sexualitet, Musikgruppen, som skrev och framförde
egen musik, studiecirklarna Kvinnans utveckling, som studerade kvinnohistoria och
Kvinnokampsgruppen, som också ägnade sig åt viss utåtriktad verksamhet och slutligen
Teatergruppen som försökte skriva en ”sann” pjäs om lesbiskhet. ccxxxi
98.

Våren 1976 lade utredningen Sexuella övergrepp (SOU 1976: 9) fram sitt förslag till ny
sexualbrottslagstiftning. Statsvetaren Ulrika Thomsson har studerat hur en enad kvinnorörelse
lyckades få utredningen nedlagd. ccxxxii Det var förslagen om liberalisering av
våldtäktsbestämmelserna som väckte vrede. Enligt Thomsson var det Grupp 8 som initierade det
samlade motståndet till vilket andra grupper, bl.a. LF, anslöt sig . ccxxxiii Men enligt ett protokoll
från februari 1976 kom själva idéen från LF. Gruppen diskuterade lagförslaget och mötet
bestämde att några från LF ”skulle gå på Grupp 8:s möte 4.3 [4 mars] och föreslå en gemensam
aktion mot lagförslaget”. ccxxxiv Det väsentliga i detta sammanhang är dock inte vem eller vilka
som först ’kom på idéen’ utan vad LF:s agerande visar om gruppens identifikation. Jag
återkommer till detta nedan men vill redan här påpeka att LF även kunde ha haft intresse av att
utredningen realiserades så fort som möjligt eftersom den föreslog att åldersgränsen för
homosexuella relationer sänktes (vid denna tid 18 år för homosexuellt umgänge mot 15 år för
heterosexuellt).
När LF blev en självständig organisation med uttalad kvinnokampsanknytning sökte man
utvidga kontaktytorna mot kvinnorörelsen. LF hörde sig för hos olika kvinnogrupper, som t.ex.
bokhandeln Kvinnfolk, om möjligheten att presentera sin verksamhet där ccxxxv och fyra kvinnor
från LF skrev om gruppen och sig själva som lesbiska kvinnoaktivister i en, i försonligt tonfall
hållen, artikel i Grupp 8:s tidning Kvinnobulletinen. ccxxxvi Vidare diskuterade man att göra en
utställning om lesbiskhet och kvinnokamp riktad till allmänheten ”som alla kvinnor kan
identifiera sig med”. ccxxxvii Den 8 mars 1976 demonstrerade LF med bl.a. Grupp 8 och på kvällens
fest höll en medlem tal och presenterade LF och dess ideologi. ccxxxviii Senare på året arrangerade
LF tillsammans med Grupp 8 en s.k. anti-Luciademonstration den 13 december i protest mot
samhällets förvrängda kvinnoideal och Lucia, ”tjänsteaktig, vacker och vänlig”, som sinnebild
för detta. ccxxxix
Intresset för internationellt samarbete fanns kvar och i mitten av mars åkte ett femtontal
kvinnor från LF till Helsingfors på inbjudan av en nybildad fristående lesbisk grupp, AKANAT.
Med anledning av det dåvarande förbudet i finsk lag mot att uppmana till homosexualitet beslöt
svenskarna att låna ut sin planerade utställning och att återvända och deltaga i en kommande
demonstration, ”vi kan endast bli utvisade (gratis retur)”, konstaterade man glatt. ccxl
Utträdet ur RFSL innebar att LF förlorade tillgången till fasta mötesplatser och man var
mycket angelägna om att få en egen lokal. Tanken på ett Kvinnohus i Stockholm fanns redan
men det sågs som ett mer långsiktigt mål. Till sist hittade man en lämplig lokal på Hallandsgatan
40 på Södermalm och flyttade in i maj 1976. ccxli LF hade inga medlemsavgifter utan istället
bestämdes att alla skulle betala en del av hyran. ccxlii Troligen tog arbetet med den nya lokalen
mycket tid för det finns lite material från sommaren och hösten detta år. Ambitionen med lokalen
tyckas ha varit att den skulle fungera som en mötesplats för alla kvinnor, inte bara lesbiska.
Under hösten ordnade man på lördagseftermiddagar vad man kallade bokcaféer, ofta med olika
program. Programmen och valet av föredragshållare speglar gruppens ’allmänkvinnliga’ intresse:
t.ex. Britta Stövling talde om feminism, Hjördis Levin om Fogelstad och Gunilla Thorgren om
98.

häxor. ccxliii Programmen rapporterades vara välbesökta med mellan 40 och 60 kvinnor, kvinnor
”mer eller mindre aktiva inom kvinnorörelsen”. ccxliv Under hösten 1976 initierade också LF ett
projekt som skulle få stor betydelse för Stockholms kvinnorörelse och ta mycket av aktivisters
tid och kraft - arbetet med att skaffa ett kvinnohus i Stockholm. ccxlv I samband med att grupperna
i Malmö, Göteborg och Stockholm antog namnet Lesbisk Front skedde en ombildning till
riksorganisation för att kunna söka pengar hos Socialstyrelsen ccxlvi och 1977 beviljades LF i
Stockholm, Malmö och Göteborg
30 000 kr från Socialstyrelsens abortförebyggande projekt ”för information till kvinnor om
kunskapen om vår kropp och alternativ samlevnad”. ccxlvii På ett seminarium i maj bestämdes att
var grupp för sig skulle framställa ett bildband om lesbiskhet. ccxlviii
Ansträngningarna att göra LF känt verkar ha burit frukt och LF sågs av många som ’experter’
på lesbiskhet och ’taleskvinnorna’ för lesbiska, t.ex. redaktionerna för Pockettidningen R och
RFSU bulletin kontaktade LF när de ville skriva om lesbiskhet och Kri Bohm sökte involvera
gruppen i förberedelsearbetet till boken Öppet brev om lesbisk kärlek. ccxlix Bland de bevarade
breven till LF finns också många från skolelever och studenter från hela landet som ber om
information om kvinnorörelsen eller homosexualitet för specialarbeten och uppsatser. ccl Och som
nämnts gjordes flera högskoleuppsatser om lesbiskhet byggda på intervjuer med kvinnor från LF.
Under 1977 diskuterades också lesbiskhet mycket inom kvinnorörelsen. Till en del var det en
följd av reaktionerna på Britta Stövlings bok om den amerikanska kvinnorörelsen,
Återtagandet, ccli i viken hon bl.a. presenterar tankar om separatism och lesbiskhet som politiska
val.
LF samarbetade inte bara med kvinnorörelsegrupper utan var med och arrangerade Stockholms
första stora homosexuella frigörelsedemonstrationen i september 1977 där man deltog med
samma banderoll som i åttondemars-tågen: ”Lesbisk kamp – Kvinnokamp”. Under
demonstrationen reagerade dock kvinnor från LF på män som var klädda i kvinnokläder. ”Hur
går kampen mot kvinnoförtryck ihop med den fjantiga bild de ger av kvinnor?” frågade de. cclii
Avståndet till homorörelsen ökade och 1979 beslutade LF att inte deltaga som grupp i en av
RFSL arrangerad frigörelsedemonstration ccliii och när LF samma år får förfrågan om att vara med
i den s.k. Gay radion (RFSL Stockholms närradio) skrev de - understryket med ett tjockt streck -
att i så fall ville de göra ett eget program. ccliv
Under hösten 1977 producerade kvinnor från LF en serie enklare stenciltidningar som såldes
på LF och hos olika kvinnogrupper som Grupp 8 och Kvinnfolk. Tidningarna visar på intresset
för ’allmänna’ kvinnofrågor och innehöll information om och referat från kvinnoarrangemang,
dikter, humoristiska råd och personliga betraktelser. cclv
Utifrån situationen i Göteborg menar Sundberg att den lesbiska rörelsens mest aktiva år var
mellan 1974 och 1977. Det var ”revolutionsåren” när synen på lesbiskhet radikalt förändrades. cclvi
Detta verkar stämma även på LF Stockholm där de återstående två åren av
undersökningsperioden präglades av problem i organisationen, svårigheter att nyrekrytera och
splittring. LF hade svårt att få in pengar till lokalhyran från medlemmarna, till sist var det bara
98.

ett fåtal som betalde hela hyressumman. cclvii Många var också missnöjde med stormötenas
utformning, för mycket tid gick åt till ”’de bruna kuverten’” och för lite till ”på snack som rör
oss själva”. Flera utryckte också otrygghet i gruppen och önskade sig mera gemensamma
arrangemang som fester och ”glada upptåg”. cclviii De flesta protokollen från dessa år är slarvigt
skriva utan referat av diskussioner och beslut, något som förstärker upplevelsen av en grupp i
desintegration. På sommaren 1978 bröt sig någon/några in i lokalen och försökte tända eld på
den. cclix Men inte ens detta som kunde uppfattas som ett homofobt attentat väckte någon förnyad
aktivitet i gruppen. Att många deltagares entusiasm för arbetet i själva LF falnat märks också i
den ”loggbok” för alla som besökte lokalen på Hallandsgatan cclx som man började föra hösten
1979. Många noteringar handlar bara om praktiska frågor runt skötseln av lokalen – det var
bekymmer med råttor, skadegörelse och att få städningen att fungera. Bokens helhetsintryck är
att LF hade problem med att engagera och nyrekrytera. ”Var har alla lesbianer tagit vägen?”
frågar ett par besvikna caféarrangörer uppgivet. cclxi Men när man däremot ordnade något speciellt
program som en diskussion om ”hur pass ’radikala’ vi kan vara i _-rörelsen” eller om 1800-
talsförfattaren Stella Kleve, kom många. cclxii Tydligen räckte det inte längre att enbart erbjuda en
mötesplats.
Många deltagare valde också att arbeta med tidskrävande projekt utanför LF, t.ex. i den mycket
aktiva Kvinnohusgruppen som 1978 arrangerade en stor internationell kvinnofestival till förmån
för ett kvinnohus, cclxiii i lägergruppen som 1979 ordnade ett lesbiskt läger i Lesjöfors i
Värmland cclxiv eller i ett icke-kommersiellt distributionsbolag för kvinnomusik, Liliths
öronfröjd. cclxv Det fanns även tendenser till specialiseringar inom LF som sådant. Vissa bildade
en stödgrupp för kvinnor med alkoholproblem och några en grupp för lesbiska allergiker. cclxvi
Dessutom kunde en ideologisk oenighet skönjas runt frågan hur man skulle förhålla sig till
heterosexuella kvinnor och hur kritiken mot heterosexualitet som institution borde utformas. cclxvii
Kvinnohusgruppen drabbades under 1979 av en uppslitande konflikt när en fraktion bröt sig ur
och i samråd med Stockholms kommun startade en jour för misshandlade kvinnor, Alla Kvinnors
Hus, istället för det kvinnorörelsecentrum som ursprungligen var tänkt. Tonfallet från bägge
sidor var frän och särskilt angrep utbrytarna kvinnorna från LF och Grupp 8 - i ett famöst
uttalande kallade t.ex. socialdemokraten Gunilla Wettergren dem ”lössen i den röda fanan”. cclxviii
För Kvinnohusgruppens medlemmar från LF innebar det att de blev mer hopsvetsade med Grupp
8 i den gemensamma ilskan över det man såg som kommunens svek. Men inom själva LF var
man oeniga om hur pass viktigt ett kvinnohus var för gruppen och ’rena’ LF-deltagare uttryckte
en viss misstänksamhet mot dem som var ’dubbelorganiserade’. Somliga ville förlägga hela LF:s
verksamhet till det planerade kvinnohuset och framhöll värdet av kontakter med andra
kvinnoorganisationer och att inte ”isolera” sig. Andra däremot fruktade att det kunde innebära att
LF förlorade sin profil och förordade istället att man fortsatte ha en egen lokal. cclxix
Några projekt genomförde dock LF som grupp. Man deltog 1978 i RFUS:s utställning
”Kärlek” på Kulturhuset som belyste samlevnad och sexualitet ur en rad infallsvinklar. Enligt
programmet bidrog LF med en diabildserie, kvinnor från LF var med och inledde en diskussion
98.

om könsroller och LF:s musikgrupp uppträdde. cclxx Man engagerade sig också mot våld mot
kvinnor och ordnade ett möte för olika kvinnogrupper i avsikt att genomföra en ”vi tar natten
tillbaka” demonstration på Lucia-kvällen. cclxxi Dessutom producerade LF ett tryckt
informationshäfte, Lesbisk Front. cclxxii Det mesta av materialet i den var dock taget från äldre
skrifter och andra grupper, något som bekräftar att det rådde en viss stiltje i gruppen.
Som kommer att diskuteras nedan distanserade sig GV/LF från homorörelsens reformism och
det är troligen orsaken till att gruppen inte engagerade sig i eller knappt ens diskuterade den
statliga utredning som tillsattes 1978 för att studera homosexuellas situation i samhället, trots att
en av ledamöterna, VPK-representanten Eva Bohlin, sedan många år varit aktivt inom LF
Stockholm. I princip det enda i källmaterialet från LF som berör utredningen är ett brev gruppen
skrev till den i januari 1980 i vilket man avfärdar tanken på att införa någon form av registrering
av homosexuell samlevnad. cclxxiii
År 1980 gjorde sig LF till sist av med lokalen på Hallandsgatan och flyttade in i det nyöppnade
Kvinnohuset på Snickarbacken 10 i centrala Stockholm. För att starkare markera närheten till
kvinnorörelsen och sin feministiska ideologi bytte alla LF-grupper detta år namn till Lesbiska
Feminister. Problemen för gruppen fortsatte dock. ”Har LF-Stockholm konflikt?” frågar sig en
aktivist i en internbulletin och fortsätter ”för mej känns det helt omöjligt att kommunicera på
våra möten”. cclxxiv Enligt Ahlberg skedde också en generationsväxling; de något äldre arbetade
framförallt med Kvinnohuset medan de yngre utvecklade en mer separatistisk linje. cclxxv
Verksamheten fortsatte emellertid och bl.a. ordnades temamöten om LF:s historia, cclxxvi
diskussioner om klasstillhörighet samt arbete och arbetslöshet. cclxxvii Kvinnor från LF startade den
lesbiska tidskriften Lila perspektiv som kom ut i tre nummer cclxxviii och arrangerade ett par
Feminarium (lesbiska kulturfestivaler). När gruppen officiellt upplöstes 1994 hade dock ingen
verksamhet förekommit på flera år. cclxxix Under vintern 2002 har det emellertid gjorts försök till
en ”pånyttfödelse” av LF. Lesbiska behövs på Kvinnohuset och ”[v]i lesbiska kvinnor löper en
uppenbar risk att marginaliseras om vi inte sluter oss samman”, står det i uppropet. cclxxx
Det är svårt att avgöra hur många som var med i gruppen. Varken GV eller LF hade något
medlemsregister. I ett protokoll från april 1975 angavs att man hade närmare 50 medlemmar, cclxxxi
i verksamhetsberättelsen för samma år talas om cirka 60. cclxxxii I LF:s arkiv på Kvinnohuset finns
en adresslista från 1976 med sammanlagt 77 namn. cclxxxiii Om gruppen blev större än så är
tveksamt. Den minskade tvärtom ganska fort och i slutet av 1978 var det bara 27 aktiva
medlemmar. cclxxxiv I den ovannämnda loggboken förekommer lite drygt 20 namn under 1979.
Många av deltagarna var unga. Under hösten 1975 diskuterade man möjligheten att få
kommunalt bidrag och det visade sig att villkoret var att gruppen hade ett visst antal unga
medlemmar. Och man kommer fram till att 30 kvinnor, alltså omkring hälften, var under 24
år. cclxxxv
Sammanfattningsvis kan sägas att GV/LF:s var mest aktiva när verksamheten var samlad,
alltså inte bestående av relativt självständiga (bas)grupper, och man hade konkreta projekt att
utföra. Gruppen formulerade aldrig något handlingsprogram eller någon ideologisk målsättning
98.

och den återkommande frågan ’Vad vill vi med den lesbiska kampen’ fick inget entydigt svar.
Före Oslo-seminariet 1974 var GV en löst sammansatt grupp som hade svårigheter att hitta
någon gemensam organiserande princip. Men mötet med andra grupper verkade vitaliserande då
man fick del av danska och norska kvinnors erfarenheter och strategier. Det efterföljande
gemensamma arbetet med flera stora konferenser stärkte gruppen och gav den stadga. Omkring
1975 hade gruppen sin mest aktiva period och materialet från denna tid präglas av entusiasm och
hoppfullhet. Kontakter med skandinaviska lesbiska grupper och kvinnorörelsen samt
motsättningar inom RFSL med vissa manliga medlemmar gav gruppen en klarare
kvinnokampsprofil. Men i och med utträdet ur RFSL förlorade man en hel del av
’föreningsinfrastrukturen’ vilket gjorde att praktiska frågor runt lokalanskaffning och sedan
–skötsel tog stor plats. LF initierade flera projekt, t.ex. Kvinnohusgruppen, vilket ledde till att
själva LF försvagades då verksamheten splittrades och många engagerade sig i de externa
projekten. Flytten till Kvinnohuset fick flera konsekvenser för gruppen, inte minst i dess
sammansättning och problemformulering.
9. Medvetenhet.
9. 1. Konstruktion av lesbiskhet.
I detta avsnitt söker jag visa hur GV/LF uppfattade lesbiskhetens ’natur’, hur lesbiskheten
politiserades (med vilket jag menar att den insattes i en analys av kön och makt) och hur man
talade om lesbisk sexualitet och kroppslighet samt öppenhet. Taylor och Whittier pekar som
nämnts på två linjer i den lesbisk feministiska rörelsens syn. Den ena framhåller valet att bli
lesbisk och ser lesbiskhet som en protesthandling mot patriarkatet som inte nödvändigtvis
omfattar sexuella relationer med kvinnor. Den andra har ett mer essentialistiskt synsätt (d.v.s. ser
lesbiskhet som en relativt oföränderlig, inneboende egenskap) och betonar sexualiteten.
9. 1. 1. Lesbiskhetens ’natur’. Homosexualitet har förståtts på olika sätt; som en konstitutionell
egenskap, som begär, handlingar eller identifikation. Annorlunda uttryckt har den benämnts som
homosexuell som ansetts vara det till sin konstitution, som önskar ha sexuella relationer med
personer av det egna könet, som har sådana relationer eller som identifierar sig som det.
Homorörelsen har länge framhållit homosexualitet som en oföränderlig del av individen, mycket
för kunna bestrida teorier om förförelse till homosexualitet (som låg till grund för lagens högre
åldersgränser) och avvärja försök att ’bota’ homosexuella. cclxxxvi Frågan intresserade emellertid
inte GV/LF nämnvärt och gruppen tog inte ställning för någon förståelse. I rapporteringen från
ett svenskt lesbiskt möte i slutet av 1974 konstaterades exempelvis bara att vissa deltagare
”kände att de medvetet kommit fram till lesbiskheten [medan] andra ansåg att de var födda
lesbiska.” cclxxxvii I materialet överväger dock talet om lesbiskhet som en fast egenskap, som något
man är, även om det finns tendenser att ’öppna’ kategorin genom tal om gränslös kvinnokärlek.
Jag redogör för bägge strömningarna.
98.

Lesbiskhet konstruerades som en konstitutionell egenskap genom GV/LF:s tal om lesbiska som
en avgränsad kategori som man antingen tillhör eller ej, och lesbiskhet som en inre kvalité hos
vissa individer som kan ligga förborgad, upptäckas, bejakas eller förnekas. Exempelvis
förknippar kvinnor sin ”sexuella preferens” med hudfärg i en artikel avsedd för Grupp 8:s
tidning cclxxxviii och i ett annat sammanhang används uttrycket ”bejaka[ ] sin lesbiska
läggning”. cclxxxix I broschyren Lesbisk Front från 1978 ingår två berättelser av kvinnor som
beskriver hur de blev medvetna om sin lesbiskhet och efter inre strider kom att acceptera och
värdesätta den. ccxc På ett annat ställe i samma broschyr framhävs också att lesbiska är osynliga
inte bara i samhället utan stundtals även för sig själva; ”ni [har] aldrig sett mig, trots att jag och
mina medsystrar finns i er närhet, ja, mitt ibland er - t o m inom er.” ccxci En kvinna kan m.a.o. ’ha
lesbiskhet’ utan att veta om det. Många enskilda deltagare berättade också i intervjuer om en inre
process av upptäckt, vånda och acceptans. ccxcii Med en sådan förståelse behöver lesbiskheten
givetvis inte manifesteras i handlingar eller ens medvetet begär och i de intervjuades berättelser
framstår den första sexuella relationen med en annan kvinna som den lyckliga utgången på en
mer eller mindre svår inre kamp, inte det som slutligen konstituerar individen som lesbisk. En
intervjuperson säger också att hon varit medveten om sin lesbiskhet i ett år men inte haft ”någon
lesbisk kontakt än”. ccxciii
Den essentiella grundsynen märks också i att lesbiskhet framställs som en transhistorisk
erfarenhet och GV/LF skriver in sig i en lång tradition. I artikeln ”De lesbiska kvinnorna och
urtidshistorien” i tidskriften Lilith ccxciv länkas dagens lesbiska kvinnor till ’urtidskvinnorna’ i ett
förflutet matriarkat. En mer lekfull variant är sången ”Det var på Lesbos” som beskriver en
kamp, initierad av kvinnorna runt Sapfo som når sin slutliga seger i nuet: ”Det var på Lesbos det
först blev besjunget/allt det historien helst tiger med /[...] Det var på Lesbos vi såg ett exempel
på kärlek som aldrig försvann/Å trots allas fördömande stämpel, ska vi lesbiska sjunga: VI
VANN”. ccxcv Lesbiskhet är således något i ’kvinnosläktet’ inneboende som uppträder i olika tider
och kulturer. Känslor och uppror i det förflutna framstår som direkt överförbara till och
begripliga i nutiden. Det finns emellertid en motsättning i talet om erfarenheternas universalitet;
GV/LF var inte beredda att associera sig med alla historiska former av (erotisk) samlevnad
mellan kvinnor. Man avvisade genuskodade lesbiska relationer, alltså där den ena parten har en
feminint och den andra en maskulint kodad roll, och skyller dem på en gången tids hårdare
könsrollsmönster. Lesbiskt begär tycks å ena sidan löpa autonomt och oföränderligt genom
historien och å andra sidan variera och forma sig efter samhälleliga koder.
Det fanns dock motsatta inslag, tendenser att ’öppna’ kategorin lesbisk genom tal om en
kollektiv, gränslös kvinnokärlek och formulera den i linje med kvinnorörelsens ideologi om
systerskap. Att lesbiska är kvinnor som älskar kvinnor var en grundläggande och ofta upprepad
definition. I det ovannämnda åttondemarstalet sägs exempelvis: ”Vi är kvinnor som älskar o[ch]
prioriterar kvinnor. Vi är kvinnor som ser oss själva o[ch] andra kvinnor som subjekt.” ccxcvi
Uttrycket ”kvinnoidentifierad” är centralt och kvinnoidentifikationen kan beskrivas som
allomfattande och frigörande. ”Vår energi och kraft måste flyta till våra systrar. Detta, att
98.

kvinnor relaterar sig till kvinnor, att kvinnor skapar ny medvetenhet av o[ch] med varadra [sic.],
är hjärtat i kvinnans frigörelse.” ccxcvii Kärlek mellan kvinnor blir en närmast metafysisk kraft som
omsluter alla av kvinnligt kön. I stenciltidningen häxringar står t.ex. ”vi kvinnor vänder oss till
varandra/ger och tar emot kärlek mellan oss/och sprider den vidare” och ”med kvinnlig
intuition/älskar kvinnor varandra[,] utvecklar kvinnokulturen, feminismen/som bygger på kärlek
och icke förtryck”. ccxcviii På detta sätt och genom att gruppen sökte formulera en sexualitet som
inte förutsatte genitala förhållanden (se nedan) försvagades gränser mellan kategorier som
lesbisk och heterosexuell. Gruppen öppnade sig också mot nya kvinnor. I svaren på en enkät
skriver LF 1978 att man vänder sig ”främst till kvinnor som känner att de vill leva lesbiskt [men]
även till alla kvinnor som vill ifrågasätta sin heterosexualitet.” ccxcix
I GV/LF:s praktik fanns ytterligare en faktor som förstärkte gruppens relativisering av
kategorier; man uppställde nämligen inte biologisk kvinnlighet som kriterium för lesbiskhet.
Från åtminstone 1975 var en icke-opererad transsexuell gift man medlem i GV/LF ccc och
personen omtalas i alla sammanhang som en lesbisk bland lesbiska. Senare önskade ännu en man
komma med. Gruppen avvisade inte tanken som sådan utan menade att det viktiga var att det
gick att uppfatta honom som kvinna och att han verkligen stödde LF. ccci I slutänden blev han
dock avvisad då gruppen tyckte att han verkade sakna ”rätta intresset för LF”. LF beslöt avstå
från att fatta något principbeslut om män kunde vara med utan menade att det fick bestämmas
från fall till fall. cccii I just detta avseende tycks GV/LF ha ansett att den är lesbisk (och kvinna)
som identifierar sig som det (och kan, på ett för gruppen övertygande sätt, iscensätta identiteten).
9. 1. 2. Politisering av lesbiskhet. Lützen påpekar att danska LB började tala om att leva
lesbiskt istället för att vara lesbisk och hon påstår att det var för att markera att lesbiskhet var en
livsform alla kvinnor kunde välja. ccciii Även GV/LF använde ofta uttrycket ’leva lesbiskt’ men jag
menar att det framförallt var ett sätt att framhålla den ideologiska aspekten (LF uttalade i själva
verket direkt att man inte ansåg att alla kvinnor skall bli lesbiska, se nedan). Att ’leva lesbiskt’
var en politisk praktik, det var att ansluta sig till ett normsystem, inte bara att som kvinna ’leva
ut’ sitt begär till andra kvinnor. I ett artikelmanuskript avsett för Grupp 8 söker kvinnor från GV
förklara hur att vara lesbisk kan innebära ett politiskt ställningstagande; ”när vi blir medvetna om
hur det hetrosexuella [sic.] monopolet förtycker oss alla, både ideologiskt och ekonomiskt, och
vi vågar stå fram som lesbisk[a] och organiserar oss för att bekämpa detta förtryck”. ccciv I Lesbisk
Front står att ”öppen lesbiskhet är politisk, därför att den ifrågasätter värderingar som förtrycker
alla kvinnor: patriarkatet, kärnfamiljen, arbetsdelningen, könsrollsmönstret.” cccv Att tillskriva det
samkönade begäret en (köns)politisk relevans är efter vad jag kan förstå något nytt i den svenska
homorörelsen och något som var specifikt för lesbiska grupper. cccvi Det är i detta sammanhang
GV/LF:s tal om att välja lesbiskhet bör förstås. I ett illustrativt uttalande säger en kvinna: ”När
jag slutat kämpa emot mina känslor och valde att leva lesbiskt blev jag medveten om att formen
för mitt liv skulle jag skapa själv.” cccvii Det är inte begärets riktning som väljs utan den
gestaltning dess utlevelse ges.
98.

GV/LF:s förståelser skapades i dialog med andra lesbiska grupper. I det äldsta materialet,
innan GV haft några externa kontakter, beskrev man sig närmast som en undergrupp av
homosexuella och på ett flygblad som producerades ställdes krav i namn av ett ”oss” som
betecknade ”homosexuella män och kvinnor”. cccviii Inte heller den av GV:s tre grupper som
kallade sig lesbisk/feministisk gav lesbiskheten någon speciell politisk betydelse, trots att man
associerade situationen för lesbiska till det kapitalistiska manssamhällets kvinnoförtryck. cccix GV
kom dock snart att konfronteras med nya tankar om lesbiskhet som antipatriarkalt uppror. Den
ovannämnda artikeln av Radicalesbians, på svenska kallad ”Den kvinnoidentifierade kvinnan”,
publicerades i RFSL:s medlemstidning på hösten 1974 och på Oslo-seminariet samma år
framfördes tankar om att det är ”et politisk valg å definere seg som lesbisk”. cccx Och för GV
började identiteten lesbisk i sig anta en politisk dimension. Denna identitet beskrevs som något
nytt och ännu okänt man medvetet söker skapa. I en mötesrapport står: ”Vad den lesbiska
identiteten kommer att innebära vet vi alltså inte nu, men vi var överens om att vi skall ta vara på
allt det positiva i att vara lesbisk. Vi skall vara medvetna om det förtryck vi utsätts för och
bekämpa det med den styrka vi får, när vi skapar vår lesbiska identitet.” cccxi På liknande sätt
beskriver GV i broschyren Vi finns identitetsformulering, att ”bygga upp en egen lesbisk identitet
och styrka”, som centralt. cccxii Identitetsskapande blir således ett mål, en strategi och en resurs.
Att lesbisk i GV/LF:s förståelse var en politiserad identitet märks inte minst i den klara gräns
man drog mellan lesbiska och homosexuella kvinnor. Att dessa två begrepp inte var synonyma i
GV/LF:s förståelse framgår av den instruktiva tecknade serien ”Kvinno-fötter” cccxiii i broschyren
Lesbisk Front som beskriver skillnaden mellan heterosexuella, homosexuella och lesbiska
kvinnor. Den heterosexuella kvinna står ytterst vingligt på tå i ”manssamhället”, den
homosexuella kvinnan däremot har satt ner hälen men står ändå inte stadigt på foten. Hon har
relationer med andra kvinnor men dessa förhållanden är heterosexuellt kodade med svartsjuka
och isolation. Och hon saknar politisk analys av patriarkatet och har svårt att känna solidaritet
med andra kvinnor. Den lesbiska kvinnan däremot ”sätter skamlös ner hela foten och trampar på
patriarkatet” och hon sluter sig samman med andra ’helfotingar’ i lesbisk kvinnokamp. För att
vara lesbisk i LF:s förståelse krävdes det alltså ’mer’ än att ha sexuella relationer med andra
kvinnor; till det homosexuella begäret läggs ett homosocialt, solidariteten med och stödet från
andra kvinnor. Den homosexuella kvinnan kan alltså välja att bli lesbisk och lesbiskhet framstår
som en syntes av biologiskt kön (även om, som nämnts, könet i praktiken relativiserades),
samkönat begär och antipatriarkal insikt. Attraktionen till andra kvinnor blev utgångspunkten för
vidare engagemang, inte ’slutpunkten’ som hos RFSL där det samkönade begärets villkor stod i
centrum t.ex. i arbetet mot diskriminering och för rätt till äktenskap. 1976 konstaterade LF:
”Förut kom vi till Lesbisk Front bara p.g.a. vår lesbiskhet. Nu kommer många, kanske de flesta,
av intresse för kvinnorörelsen.” (min kurs.) cccxiv Att lesbisk i gruppens uttydning var mycket
’mer’ än bara kvinnlig homosexualitet speglas också i gruppens praktik. Vid åtminstone ett
tillfälle prioriterades kvinnosolidaritet före omsorgen om den sexuella utlevelsen. Som nämnts
tog man tidigt del i, eller rent av initierade, kampen mot sexualbrottsutredningen, trots att
98.

utredningen ville upphäva den dåtida lagstiftningens åldersgränser som diskriminerade
homosexuella relationer. Om en 19-årig kvinna hade sexuellt umgänge med sin 17-åriga flickvän
begick hon ett brott medan motsvarande handlingar mellan personer av olika kön var lagliga.
Ändå nämns bara denna aspekt med ett par rader i det annars mycket utförliga remissvaret. cccxv
Den orättvisa LF angriper är den mellan kvinnor och män, inte mellan homo- och heterosexuella.
Som en aspekt av politiseringen menar jag man kan betrakta GV/LF:s insisterande på att
lesbiskhet är inte ett likaberättigat utan ett överlägset samlevnadsalternativ. Motiveringen till
detta relaterar nämligen direkt till gruppens omförhandlingar av genus och kön; lesbiska
relationer är bättre därför att de innebär frihet från könsroller resp. för att kvinnor till sin ’natur’
är bättre kärlekspartners. Som kommer att diskuteras mer nedan såg man den kvinnliga
könsrollen, femininiteten, som bokstavligen relationell, m.a.o. som något som aktualiseras eller
åtminstone intensifieras i kontakten med en man. Denna könsroll beskrivs som begränsad och
begränsande, den får kvinnor att ”krympa”. cccxvi Men under denna destruktiva femininitet finns en
autentisk, ett jag omärkt av samhälliga värderingar och normer som kan nås utanför
heterosexuella förhållanden och en lesbisk relation erbjuder därigenom en fristad undan
genuskoder. Gruppen kom, som beskrivs nedan, att närma sig essentiella föreställningar om
könens inneboende karaktär. Kvinnor tilldelades olika positiva egenskaper inklusive bättre fysisk
och psykisk förmåga att älska och det positiva med att vara lesbisk beskrivs ofta genom
jämförelser mellan könen. Exempelvis anges under rubriken ”Positivt att vara lesbisk” i Lesbisk
Front bl.a. att: ”Samvaron med kvinnor ger större gemenskap, ömhet, ömsesidighet”, ”Det är
skillnad på manlig och kvinnlig ömhet. Kvinnans är mera äkta och mannens spelad.” och ”Vi
talar ej samma språk som killar. Killar är sexfixerade och egoistiska”. cccxvii I flera sångtexter görs
också jämförelser mellan könens amorösa kapacitet. Med oblyg lesbisk chauvinism förkunnas
t.ex. i refrängen till sången ”Å, Karin”: ”Folk tar för givet att det är med killar tjejers lycka
finns/Men det finns nåt bättre och det är med kvinns/Den kontakt och ömhet som du söker kan
killar aldrig ge/bara en kvinna nu så vet du det.” Och i ett eget tillägg till den välkända visan
”Herrarna i hagen” bleknar småbarnsmoderns minnen av ”gossarna på ängen” när hon träffade
Eva. Nu vet jag hur jag vill leva, konstaterar hon och visan slutar förtröstansfullt: ”Nu ska jag
ligga bland blommor och klöver/För tjejerna ger nig (sic.) allt jag behöver.” cccxviii Strategin att på
detta sätt framhålla lesbiskhet som ett bättre alternativ tjänar givetvis till att motsäga fördomar
och stärka gruppen men även att bekräfta den egna köns- resp. genusanalysen. Positionerna
’lesbiska relationer är bättre’ och ’könsroller är begränsande och aktiveras i relation med män’
resp. ’kvinnor är bättre än män’ verifierar varandra. Lesbiska relationer är bättre för att kvinnor
är bättre o.s.v. och det märks att kvinnor är bättre o.s.v. på att lesbiska relationer är bättre.
9. 1. 3. Sexualitet och kropp. Det är inte lätt att fixera GV/LF:s förståelse av sexualitet och dess
betydelse för den lesbiska identiteten. Inom 1970-talets lesbiska rörelse fanns olika
uppfattningar; vissa grupper som den engelska Leeds Revolutionary Feminist Group såg
lesbiskhet som en politisk och inte sexuell identitet cccxix medan andra som danska LB snarast
98.

sökte en syntes av begär och ideologi. I en artikel av gruppen, som också blev översatt och
publicerad i Kvinnobulletinen, beskrevs exempelvis hur den individuella kroppsliga kärleken till
en annan kvinna ger självkänsla och självrespekt. ”Om jag älskar hennes doft, hennes bröst,
hennes kön, har jag själv kvinnlig doft, kvinnobröst, kvinnokön och kan därför förstå att hon
älskar mig [...]”. cccxx Hos GV/LF finns liknade tendenser att erotisera kvinnogemenskapen och
gruppen sökte snarast formulera en egen förståelse av begär och sexualitet och i viss mån även
normera och reglera dessa.
Uppfattningen att lesbiskhet inkluderar begär till en annan kvinna finns underförstådd i olika
sammanhang. LF uttryckte exempelvis som mål att alla kvinnor skall kunna uttrycka sin
sexualitet på egna villkor och framhöll att man inte menade att alla kvinnor bör bli lesbiska
eftersom det vore ”att än en gång försöka tvinga på kvinnor en sexualitet utifrån”. cccxxi Därmed
sägs indirekt bl.a. att lesbiskhet faktiskt är sexualitet likaväl som i uttalandet ”[l]esbianism är inte
något som bara sker i sängen” cccxxii också ligger påståendet att en aspekt av lesbiskhet faktiskt
”sker” där. Tanken finns också i botten på berättelserna om att upptäcka sin lesbiskhet - det är ju
känslorna för och attraktionen till andra kvinnor som ’avslöjar’ för individen att hon är lesbisk.
En deltagare säger t.ex.: ”Jag hade på känn att det var skillnad mellan mitt sätt att tycka om t.ex.
hon som var scoutledare, än de andra flickornas sätt.” cccxxiii
Av uttalandet att inte påtvinga kvinnor sexualitet utifrån framgår att GV/LF också föreställde
sig en genuin, ’inifrån’ kommande sexualitet som individen bör leva i enlighet med. Hur denna
gestaltade sig för gruppen förblir diffust men jag skall försöka belysa några infallsvinklar. Vid ett
tillfälle, i en speciell kontext, görs en direkt deklaration om innebörden i begreppet sexualitet.
”Kom ihåg att den lesbiska definitionen av sexualitet inte nödvändigtvis innebär ett genitalt
förhållande”, hävdas i en artikel om ”incesttabuts funktion”. cccxxiv Uttalandet måste dock insättas i
sitt sammanhang; försöken att uppvärdera bandet mellan mor och dotter. Medan kvinnorörelsen
senare diskuterat incest framförallt som vuxna mäns övergrepp på barn, och då främst på flickor,
inom familjen intresserade sig GV/LF och andra grupper på 1970-talet för mor-dotter relationen
och dess betydelse för kvinnors frigörelse. GV/LF menade att incesttabut i vårt samhälle främst
tjänar till att skilja döttrar och mödrar åt för att förhindra lesbiska relationer och att kvinnor
prioriterar sina känslor för andra kvinnor genom att de avskärmas från varandra och görs
beroende av män. Flickans ”första och känslomässigt och sexuellt starkast präglade relation” är
till modern men incesttabut splittrar upp individen i intellekt, känsla och sexualitet, vilka varit
förenade i det ursprungliga (nästan arketypiska) kvinnoförhållandet mor-dotter. ”Vi lär oss
således ha specialiserade förhållanden till andra där alltid bara en del av oss accepteras.
Därigenom har vi ett splittrat inre jag.” cccxxv I detta resonemanget framstår den ’genuina’
sexualiteten som en del av det lilla barnets känslor för mamman och ett ’genitalt förhållande’
närmast som en stympad, ofullständig variant av denna.
Kanske kan man uppfatta GV/LF:s försök att sammankoppla kvinnopolitik och samkönat
begär genom att erotisera kvinnosolidariteten som ett sätt att ’komplettera’ denna splittring.
Kvinnosolidariteten beskrivs som ramen för eller källan till det erotiska begäret, exempelvis i en
98.

apport från en lesbisk vecka på kvinnorörelsens Femö där paren blev alltfler under veckans
gång ”och hela lägret andades kärlek och sensualitet”. cccxxvi Och en kvinna säger i en intervju att
den sexuella attraktionen följer på det gemensamma arbetet i gruppen och hon menar att ju mer
kvinnoidentifierad man blir desto mer upptäcker man det attraktiva hos varje kvinna. cccxxvii I
RFSU-bulletin gör en kvinna ett uttalande som jag tolkar som ett sätt att visa på det ’helande’ i
att återknyta de ursprungliga kvinnobanden. Hon säger: ”Alla kvinnor borde öppna sig mer för
varann, även när det gäller den sexuella delen. [...] Om alla kvinnor erkände sin lesbiska del så
skulle mycket kunna hända. Jag tror kvinnorna skulle bli starkare då, kanske så starka att de
skulle klara att leva med män och tillsammans med dem förändra samhället –
manssamhället.” cccxxviii
En viktig aspekt av GV/LF förståelse är den klara könskodning av sexualitet som gruppen
gjorde. cccxxix Att LF ansåg att det finns stora skillnader mellan kvinnlig och manlig sexualitet och
i hur könen relaterar sexuellt till andra framgår särskilt tydligt i LF:s remissvar på
sexualbrottsutredningen där detta är den bärande tanken. LF påstår t.ex.: ”Manssamhället tvingar
mannens sexualitet på kvinnan och vill att hon ska erkänna den som sin egen.” cccxxx Skillnaderna
ses dock inte primärt som betingade av biologiska utan historiska omständigheter. Nutidens
sexualordning är ’onaturlig’, hävdas det, jämfört med ”djurens värld” och hur det kan ha varit i
förhistoriska matriarkat. ”Sexualiteten blev förvrängd i och med patriarkatets genomförande
[...].” cccxxxi Två sånger som skrevs i protest mot utredningsförslaget lyfter också fram könens
olikhet. I den ena, ”Hej grabben!”, med udden mot idén att göra lagen om våldtäkt könsneutral,
framställs kvinnlig sexuell aggressivitet som en orimlighet. I den andra, ”Våldtäkt” sägs direkt
att ”[m]ännen vill med denna lag tala om/att vi ska ha samma sexualitet som dom”. cccxxxii Också
deltagarna beskriver olikheter. I RFSU-bulletin säger en kvinna: ”Det finns mycket manlig
sexuell egoism”. En annan påstår t.ex. att kvinnor inte får ut så mycket av tillfälliga kontakter
som män. cccxxxiii Hon gör också skillnad på den kvinnliga och den manliga sexuella blicken. På
Femö gick alla omkring nakna ”men vi tittade aldrig någonsin på varann på det sätt som män ser
på kvinnor. Vi tittade aldrig på varann uppifrån och ner på det värderande och konsumerande sätt
som män gör. Däremot fanns mellan oss en verklig sensualism och värme.” cccxxxiv Även bögars
sexualpraktik kunde kritiseras av deltagare. Bögar sades vara ”fruktansvärt upphängda på sex”,
de ”har inte de djupa känslomässiga engagemangen som kvinnor har” och deras sexualitet är ”så
rå, så brutal och äcklig”. cccxxxv Kvinnors sexualitet är alltså annorlunda, och bättre, än mäns, mer
förankrad i känslor och relationer.
Dahlerup påpekar att kroppens frigörelse spelade en stor roll i kvinnorörelsen. cccxxxvi Och även
för GV/LF var den kvinnliga kroppen, dess funktioner och njutningar central. På den lesbiska
konferensen som LF ordnade 1975 var exempelvis ett av huvudämnena: ”Lär känna din kropp,
massage, gynekologisk undersökning på dig själv, erogena sensuella zoner – inte bara
sexuella.” cccxxxvii En av LF:s basgrupper var inriktad på kroppen, på att deltagarna skulle
”acceptera” sin lesbiskhet, sin sexualitet och sin kropp. cccxxxviii LF hade också spekulum
(instrument för gynekologisk självundersökning) till försäljning och i stenciltidningen Elisabet
98.

publicerades en noggrann beskrivning av hur ett sådant används och vad som ses med dess hjälp.
Det blir ett glädjefyllt äventyr där alla sinnen är med och inget är främmande: ”Undersök din
skötessaft, känn med fingrarna, smaka, VA GOTT!” cccxxxix Så blandas hälsoråd med protest mot
föreställningar om den kvinnliga kroppens orenhet till en förtjust skildring av se sitt ”vackra
sköte”. Det är dock en introspektiv njutning som riktas mot den egna kroppen. Några
beskrivningar av glädjen i att studera, beröra, avsmaka... andra kvinnors kroppar finns egentligen
inte i materialet. Bara, och inte oväntat, är det i intervjuerna i RFSU-bulletin som frågor runt
lesbisk erotisk praktik får någon belysning. Det är dock svävande beskrivningar; en kvinna säger
exempelvis: ”De lustkänslor kvinnor känner genom penis kan vi som lesbiska ge varandra
genom olika smekningar.” Varvid en annan omedelbart inflikar: ”Det känslomässiga är i alla fall
det viktigaste...” och för därigenom åter in kroppsliga njutningar under känslornas primat. cccxl
Bilder av ’fria’ nakna kroppar förekommer också i LF:s material, t.ex. finns i broschyren
Lesbisk Front ett fotografi från Femö på en grupp kvinnor, nakna och lätt klädda, som håller på
att resa ett stor tält. cccxli Att på detta sätt återge nakna kvinnokroppar i arbetet framhåller givetvis
inte bara en individuell frigörelse (man är fri från obekväma, rörelsehämmande feminina kläder
och fri från komplex över den egna kroppen), utan kan även ge associationer till det ’naturliga’,
till människans ’urtillstånd’ som således kodas som kvinnor i gemenskap med kvinnor.
Dessutom blir det en protest mot synen på kvinnan som passivt konsumerbart objekt och mot
pornografins sexualisering av kvinnokroppen.
GV/LF ville korrigera vissa, som man menade felaktiga, framställningar av lesbisk sexualitet
och gruppen polemiserade mot föreställningar man menar finns att lesbiska är speciellt sexuellt
aktiva och i sin sexuella praktik uppför sig som män. I sången ”En äkta lesbian” skämtas grovt
med fördomar om att lesbiska är klädda som män, använder dildo, dras till småflickor och är
erotiskt omättliga, ”knullar är det enda jag gör/med varje liten lesbian/som jag våldtar och
förför”. cccxlii Pornografins framställningar av lesbisk, och kvinnlig, sexualitet var gruppen också
starkt kritisk till och hävdade att kvinnor får sin ”sexualitet förvrängd inom porren”. cccxliii
Gruppen motiverade den ovan beskrivna aktionen mot porrklubben Pussy Cat med att i showen
”blir det lesbiska en kittlande lek för mannen – i väntan på ’honom’”. cccxliv Pornografin gav alltså
en ’falsk’ bild av lesbisk sexualitet och förringade dess värde. Dock gjorde man knappast några
försök att skapa en ’sann’ gestaltning. Den enda avbildning av kvinnor i vad som jag ser som en
erotiskt konnoterad situation i materialet från GV/LF är en enkelt utförd teckning av två unga
sovande, småleende kvinnor utan kläder i en säng. De har täcket propert uppdraget till axlarna.
Den enas hår går över i den andra och kroppskonturerna är inte helt dragna vilket ger en känsla
av gränsupplösning och sammansmältning. De liknar dessutom varandra och hela bilden ger
intryck av enhet och känslomässig harmoni - ett eko av mor-barndyaden. cccxlv
9. 1. 4. Öppenhet. Med talet om öppenhet menar jag både talet om synliggörande av lesbiskhet i
samhället och om den enskildas deklaration av sin lesbiskhet. Det finns en tydlig ambivalens i
bägge. GV/LF sade sig ha som mål att synliggöra lesbiskhet. I informationsbroschyren med det
98.

talande namnet Vi finns från 1975 beskrivs t.ex. hur man på olika sätt informerar utåt om
lesbiskhet cccxlvi och GV sökte skapa offentlighet runt verksamheten genom att annonsera sina
möten i Dagens Nyheters kalendarium På Stan. cccxlvii LF deltog som öppen lesbisk grupp i olika
arrangemang som åttondemarsfestligheter och RFSU:s utställning ”Kärlek”. Som man kan
förvänta sig uttrycks idealet om den synliggjorda lesbiskheten särskilt tydligt i gruppens
kampsånger. I exempelvis sången ”Lesbisk front” står: ”Alla systrar nu knyter vi näven/som
symbol för vår solidaritet [...] vi är fler än ni tror här på jorden/och se nu kommer vi fram”. cccxlviii
Men detta till trots kunde GV/LF samtidigt generera osynlighet. I broschyren Lesbisk Front finns
tre fotografier. De föreställer en enskild kvinna, en liten och en stor grupp kvinnor och samtliga
är tagna bakifrån och det saknas uppgifter om vilka de fotograferade är. Det är alltså enbart
anonyma kvinnors ryggar man ser. Ansikts- och namnlösheten blir särskilt påfallande då
broschyren innehåller tre självbiografiska texter, i vilka kvinnor berättar om sin väg till
harmonisk, öppen lesbiskhet. En av dessa, ”Lesbiska kärring!”, cccxlix är skriven av en lärare och
handlar om reaktionerna på hennes skola efter att hon och hennes käresta varit intervjuade och
fotograferade i Pockettidningen R:s homosexnummer. Stycket saknar både bild och namn på
läraren, Eva Bohlin, trots att texten redan publicerats med namn och foto i Kvinder-Kvinder cccl
och att hennes foto t.o.m. förekom i Dagens Nyheters recension av Pockettidningen R. De
personligt hållna texterna förordar öppenhet men dem som gör utsagorna förblir dolda.
Historikern John D’Emilio som studerat homosexuella grupper i USA menar att för 1970-talets
nya Gay Liberationrörelse var den personliga öppenheten central. Att komma ut som
homosexuell sågs som en politisk strategi och en frigörelsehandling som erbjöd stora personliga
vinster för individen. cccli GV/LF var mer tveksamma till den personliga öppenheten och det finns
få uppmaningar att komma ut. Visserligen lät LF tillverka ett rockmärke med texten ”Lesbisk
front” som deltagarna kunde bära ccclii men därutöver villkorade GV/LF snarast öppenheten och
menade att dess värde berodde på omständigheterna. I ett protokoll från 1976 uttalar man att
trots risker ”måste vi fortsätta att gå ut öppet som lesbiska men bara i sammanhang där vi kan
komma till tals som människor och därmed ha möjlighet att väcka sympatier hos andra.” cccliii
Önskan att väcka sympatier låter märkligt konformistisk när den kommer från en grupp som bara
några dagar senare hävdar: ”Vi vill inte bli integrerade! Vi kan inte integreras i ett
mansdominerat samhälle!” cccliv När LF försökte få kommunalt bidrag och måste uppfylla vissa
formella krav beslöt man att kalla sig ”Viktoria, kulturförening för kvinnor”. Ordet lesbisk
valdes bort i föreningsnamnet ”för att det kan vara känsligt att stå upptagen som lesbisk i
kommunens papper.” ccclv Uppenbarligen ansågs inte öppenhet i alla sammanhang som en plikt
eller ens som en personligt frigörande handling. Frigörelsen sågs närmast ligga i engagemanget i
och samhörigheten inom LF, inte i ett offentligt deklarerande av den egna lesbiskheten.
Det fanns rent av inslag av rädsla för öppenhet. Av ett protokoll framgår att många inte ville
använda postgiro för sina betalningar till LF då de ansåg att det fanns risk för registrering. Det
var dock inte främst homofobi man fruktade utan vad som sågs som samhällets repression mot
radikala grupperingar i allmänhet och kvinnorörelsen i synnerhet. ccclvi En sång i LF:s sångbok,
98.

”Datamaskinen”, med omkvädet ”Dom vill veta”, handlar om upplevelsen av att vara övervakad,
testad och kontrollerad in i privatlivets mest intima skrymslen. Statistiska centralbyrån,
arbetsgivaren, Säpo namnges men ytterligare registratorer hotar bakom frågan ”Vem är det som
så gärna vill veta/allt om min lilla person”. ccclvii Samhället förfaller hotfullt och tvingar alla
människor att ’komma ut’ som det ena eller det andra och individen bör skydda sina hemligheter
så gott det går. LF var f.ö. inte ensamma i denna rädsla, även kvinnorna bakom den norska
stenciltidningen Lavendelexpressen diskuterade risker med öppenhet. ccclviii
9. 2. Kunskap om lesbiskhet.
Med begreppet ”egen identitet” deklarerade GV/LF att man avvisar andras definitioner och
kunskapsanspråk och avser att ersätta dessa med egna, och i detta avsnitt redovisar jag var och
hur gruppen sökte kunskap om lesbiskhet samt hur den förstod och argumenterade mot det som
sågs som falsk kunskap, alltså homofobi. Generellt kan sägas att kunskap erhölls på två sätt, dels
genom mer traditionella kanaler som läsning av böcker och artiklar, dels genom den
medvetandehöjande processen. Den senare kunskapskällan är alltså bearbetning av egna och
andra kvinnors livserfarenheter. Den första formen kallar jag kunskapsinhämtning och den
senare kunskapsproduktion. Vidare fungerade också GV/LF som kunskapsförmedlare till andra
lesbiska och till allmänheten. Det kanske mest omfattande arbetet kring inhämtning och
förmedling av kunskap ligger dock utanför uppsatsens ramar, nämligen det svenska
kvinnohögskoleprojektet.
9. 2. 1. Kunskapsinhämtning. Forskning om homosexualitet har bedrivits i princip sedan 1900-
talets början och vetenskaplig ’expertis’ var länge en kunskapskälla även för homosexuella
själva. I och med det sena 1960-talets radikalisering av homorörelsen började man ifrågasätta
forskningens inriktning, ja, dess berättigande överhuvudtaget. För GV/LF tycks det väsentliga ha
varit forskarens person. Som nämnts deltog kvinnor från LF i flera universitetsuppsatser skrivna
av kvinnor. Gruppen tycks enbart ha haft positiva förväntningar på dessa arbeten och ville även
ha dem till försäljning på sitt bokbord. ccclix Uppsatserna Kvinnor som älskar kvinnor och Den
förbjudna frukten tillhandahölls dessutom som läsexemplar. Att de flesta av dessa forskare
beskrev sig som heterosexuella tycks gruppen inte funnit problematiskt eftersom de samtidigt
deklarerade sin allians med kvinnorörelsen. Däremot kan man visa misstro - och förakt - mot
etablerat, som manligt kodat vetande. En kvinna säger i en intervju: ”De kvinnoläger jag varit på
har utvecklat ett väldigt självförtroende hos kvinnorna. Där avdramatiseras också
manssamhällets och männens ’vetande’, deras expertattityder.” ccclx Och i en dikt ”Till mannen” i
stenciltidningen Elisabet uttalas skepsis mot alla mannens ”otroliga uppfinningar” och ställs
frågan till vad nytta är mannens alla kunskaper när han inte ens ”klarar ett nyfött barn/utan vilka
mänskligheten/inte skulle bestå”. ccclxi Kunskap och kunskapsfält har alltså kön och ’mannens’
kunskap är ihålig och ytterst sett värdelös eller destruktiv. Underförstått i dikten är att kvinnan
har den värdefulla kunskapen och det kanske i kraft av sin biologi, sin förmåga till moderskap.
98.

Om nu den mesta kunskapen är misstänkliggjord blir det viktigt att söka alternativt vetande och
GV/LF visade också ett stort kunskapsintresse. Gruppen ordnade studiecirklar, översatte texter
och importerade och sålde böcker, kvinnotidskrifter och skivor med kvinnomusik. I LF:s
bokföring finns förteckningar över bokbordets utbud. Det fanns lesbisk litteratur som Vera
Nilsens roman Lisen och Vera (1976), Gerd Brantenbergs Opp alle jordens homofile (1973), Rita
Mae Browns Kvinnofrukt (1978) och Verena Stefans Hudömsning (1977) men även en hel del
feministisk facklitteratur som Kate Milletts Sexualpolitiken (1971), Britta Stövlings Återtagandet
(1977) och Si Felicetti och Kjerstin Noréns Vi år många, mer än hälften (1978) om
kvinnorörelsen i USA resp. Italien, Cheri Registers Kvinnokamp och litteratur i USA och Sverige
(1977), Evelyn Reeds matriarkathistoria Kvinnans utveckling (1978), Hiterapporten (1977) om
amerikanska kvinnors sexualitet. Vidare fanns skönlitteratur som Inte skära bara rispa av
Agneta Klingspor (1977), Allt genast av Anita Goldman (1978) och Modershjärtat av Enel
Melberg (1977). Vad jag kunnat finna fanns inga manliga författare vilket ju är följdriktigt om
man såg kunskap som könskodad.
Vad gäller vilka frågor gruppen intresserade sig för kan inledningsvis konstateras att man inte
begrundade lesbiskhetens orsaker. Historiskt sett har frågan varför vissa blir homosexuella
sysselsatt både ’experter’ och homosexuella själva. En mer eller mindre uttalad premiss har varit
att homosexualitet är en avvikelse från den oproblematiserade normaliteten. Som nämnts
inträffade emellertid en genomgripande förändring i synen på ’expertkunskapen’ under 1970-
talet och redan 1970 skrev signaturen Barbro karskt i tidningen Viking: ”Varför är jag lesbisk?
Därför att jag önskar vara det!” ccclxii GV/LF för inte någon direkt polemik mot orsaksresonemang
men i broschyren Lesbisk Front återges i svensk översättning Brantenbergs sofistikerade slakt på
sådana. ccclxiii Texten exponerar det motsägelsefulla i teorier om familjesituationens betydelse – i
princip alla tänkbara familjekonstellationer från barnhemsmiljö och ensambarn till stora
syskonskaror visar sig kunna göra flickebarn lesbiska. Dessutom snuddar texten vid slutsatsen att
om homosexualitet är en följd av uppväxtförhållandena så är även heterosexualitet det genom att
konstatera att i alla andra fall ”blir små flickor heterosexuella kvinnor”. ccclxiv Om både homo-
resp. heterosexuell är något man ”blir”, alltså något man formas till i motsats till något man är av
’naturen’, blir det svårt att argumentera att den ena produkten är naturlig och den andra onaturlig.
GV/LF kan dock i en mening sägas återvända till orsaksresonemang och utnyttja frågan om
varför någon blir lesbisk i den kvinnopolitiska argumenteringen. I talet på åttondemarsfesten
1976 citerar LF Radicalesbians text och förkunnar: ”Vi har inte kunnat acceptera
begränsningarna och förtrycket som lagts på oss i kvinnorollen. Först är vi kanske inte medvetna
om den politiska innebörden i vad som för många börjar som en personlig nödvändighet. Men, vi
handlar i överensstämmelse med vår inre drift att bli hela o[ch] fria människor, vilket samhället
inte tillåter oss”. ccclxv Styckets innebörd är något dunkel. Är den personliga nödvändigheten att
vara fri eller att begära andra kvinnor? Den senare tolkningen överensstämmer bäst med
gruppens ovan diskuterade förståelse av lesbiskhet som en inre egenskap. Men oavsett det
sammanflätar stycket lesbiskhet och frihetslängtan. Även enskilda deltagare kan tala om
98.

lesbiskhet som emanerande från motstånd mot samhällsförhållandena. En kvinna säger
exempelvis: ”Varför jag blivit lesbisk? För att kvinnor är så fina. Det och könsrollerna
naturligtvis. Jag klarar inte av en timme tillsammans med min far eller manliga bekanta [...],
förrän jag spyr. Jag kan inte tänka mig att en kvinna och en man kan mötas, så som könsrollerna
är nu.” ccclxvi En annan påstår: ”Som lesbiska har vi valt att lämna männens problem åt dem själva.
Jag vill inte ta på mig att bota killar från deras känslomässiga utarmning.” ccclxvii På så sätt
politiseras orsaksresonemang och frågan varför någon blir lesbisk används som vapen genom att
implicit få det att verka patologiskt att inte bli lesbisk eftersom det betyder att man accepterar
begränsningar, ofrihet, att ’bota utarmade killar’ o.s.v.
Den kunskap man sökte rörde kvinnors situation, i synnerhet historiskt. Det är dock inte
’vanlig’ etablerad kunskap man ville tillägna sig och gruppen uttalade sin misstro mot
traditionell historieskrivning. ”Historien har gömt oss – d v s historien vi lärt oss i skolan.” Som
ett exempel på detta hävdas att den antika poeten Sapfo egentligen hette Sappa men att man
senare ”ändrat hennes namn till ’Sappho’ – givit det en maskulin ändelse”. ccclxviii Det var alltså
snarast en korrigering, en omskrivning av ’skolans’ historia man syftade till. Gruppen var särskilt
intresserad av den mycket gamla historien och teorier om forntida matriarkat. Exempelvis
studerade cirkeln ”Kvinnans utveckling” Evelyn Reeds matriarkatteorier, Elaine Morgans
utvecklingslära och Simone de Beauvoirs könsanalys ccclxix och i stenciltidningen Ingrid
publicerades ett avsnitt om ”moderåldern” ur Elin Wägners klassiska Väckarklocka. ccclxx Denna
avlägsna tid, som man menade var kvinnocentrerad, fredlig, i samklang med naturen o.s.v., blev
närmast en utopi för framtiden och kvinnorna som levt då allierade i dagens kamp. Det innebär
också en legitimering av den egna kampen då det visar att det man strävar efter är det
ursprungliga, det äkta, det ’naturliga’ som fanns innan patriarkatet. I historien hittade gruppen
också en annan allierad, häxan. Hon konstruerades som arketypen för den upproriska och
kvinnoidentifierade kvinnan, hon hölls t.ex. upp som motbild till den ”väna, underdåniga”
Luciafiguren av arrangörerna av 1977 års antiluciademonstration som uppmanade: ”Ta fram dina
häxkläder och kom med oss”. ccclxxi Men häxan får inte bara en kvinnopolitisk laddning utan förs
även in i ett specifikt lesbiskt sammanhang och förföljelsen av häxor och lesbiska jämställs. Om
vi hade levt på 1600-talet hade vi blivit brända som häxor, slår LF fast ccclxxii och i Julia beskriver
en kvinna hur hon känt ”häxetiketten” på sig när hon angripits som lesbisk av en religiös
man. ccclxxiii I mindre omfattning lyftes även verkliga historiska personer som Sofie Sager, Olympe
de Gouges och Elisabet Grundtvig ccclxxiv fram. Det är dock ett i många stycken mytologiskt
förflutet GV/LF var på spaning efter och gruppen sökte skriva in den egna politiserade
identiteten i en ’gömd’ tradition av motstånd och solidaritet.
Inte bara innehållet i studierna utan själva formen var annorlunda än ’skolans’. Studiecirklarna
tycks i minst lika hög grad ha haft social samvaro som kunskapsinhämtning som mål. I
begynnelseskedet konstateras t.ex. att cirklar kan vara ett bra sätt att träffas på, ”men vi tycker
det är viktigt att vi prata med varann och om oss själva.” ccclxxv De förefaller ofta varit löst
strukturerade och svåra att skilja från andra typer av grupper. I slutet av det aktiva året 1975 var
98.

5 olika cirklar i gång och alla i LF förväntades ingå i någon. ccclxxvi Förutom det sociala och
ideologiska värdet i verksamheten var den f.ö. också en av gruppens viktigaste
inkomstkällor. ccclxxvii
9. 2. 2. Kunskapsproduktion. Ovanstående citat om vikten att prata med varandra pekar på den
viktigast formen av kunskapsproduktion i gruppen, nämligen arbetet i de medvetandehöjande
grupperna. Tanken bakom var att man genom erfarenhetsutbyte med andra kvinnor i en grupp
skall kunna sätta in de personliga problemen i större kvinnopolitiskt sammanhang. ccclxxviii Denna
kunskapsproduktion finns inte dokumenterad men jag vill ändå peka på hur man talade om den
och dess betydelse. GV:s lesbisk/feministiska grupp beskriver processen: ”Vår förhoppning är att
vi utifrån våra personliga samtal skall komma fram till en politisk analys av kvinnans förtryck i
samhället.” ccclxxix Här åberopas alltså den egna livserfarenheten som den viktigaste
kunskapskällan, den som ger en insikt som inte kan vinnas på annat sätt. På så sätt blir man
själva ’experterna’ och de som har den sanna kunskapen om lesbiskhet. Britt-Marie Norberg, en
av författarna till uppsatsen Lesbisk kamp – kvinnokamp? och medlem i LF, beskriver hur hon i
samband med uppsatsarbetet studerade en hel del traditionell facklitteratur om homosexualitet.
Hon utrycker lättnad över att inte ha läst dessa texter förrän nu när hon ”har en styrka som
lesbisk och en lesbisk grupp att hämta stöd ifrån” och oro för andra kvinnor som i sin ensamhet
kanske tvingas ”tro på vad som står i dessa böcker”. ccclxxx Hon hänvisar således inte till sina
meriter som akademiker för att vederlägga vad som sägs utan till den insikt som vuxit fram i den
lesbiska gruppen där kvinnor ’pratar med varandra och om sig själva’.
9. 2. 3. Fördomar om lesbiska. Ytterligare en aspekt på kunskap är hur man bemöter det man
uppfattar som falsk kunskap, i detta fall fördomar om lesbiska. Sundberg skriver i sin essä på LF
i Göteborg att när hon ’kom ut’ 1976 hade lesbiska kvinnor till stor del fått slut på ”det riktigt
grova förtrycket” som fanns i början av 1970-talet. ccclxxxi Även GV/LF bekämpade fördomar
genom informationsverksamhet, alltså med motargument i form av ’sannare’ kunskap, genom
drift och ironi och genom att sätta in fördomarna i en könspolitisk kontext.
Informationsarbetet bedrevs med olika medel. Gruppen publicerade informationsbroschyrer,
skrev artiklar och planerade utställningar. Kvinnor från LF var också ute på olika institutioner
och berättade om lesbiskhet. I synnerhet sökte man nå vårdpersonal för att motsäga psykiatrins
bild av homosexualitet som en sjukdom. Arbetet beskrivs som mycket viktigt även för dem som
informerar, det ”stärker vår självkänsla och självkännedom, presenterar oss för allmänheten och
försöker på ett direkt sätt få bort fördomar och mystik omkring lesbiskhet.” ccclxxxii Man menar
också att det är viktigt att tala om lesbiskhet på ett personligt sätt. Det är således återigen den
levda erfarenheten, det ’personliga’, som ställs mot ’fackkunskapen’. Dessutom tillgrep GV/LF
gärna humor och ironi för att förlöjliga homofoba föreställningar. Exempelvis i broschyren
Lesbisk Front använder man greppet med omvända världen där det ’normala’ blir det
’avvikande’ för att visa på det absurda i vanliga (van)föreställningar och för att exponera
98.

processen genom vilken människor etiketteras och förses med egenskaper. I en dialog diskuteras
bl.a. om ”heterofiler” kan känna igen varandra på gatan, om de har någon särskild slags blick och
hur ”gör dom heterofila, egentligen?” ccclxxxiii I den ovannämnda sången ”En äkta lesbian” används
en annorlunda metod, nämligen att lyfta fram existerande fördomar och förstora dem in
absurdum. En viss tveksamhet inför greppet kan dock märkas i kommentaren där det
försiktigtvis understryks att det är ”en mycket ironisk sång”. ccclxxxiv
Den viktigaste strategin mot fördomar var dock att sätta in dem i en större politisk kontext och
förklara dem som en del i det patriarkala förtrycket av kvinnor. Detta uttrycks klart i
åttondemarstalet där gruppen i linje med Radicalesbians analys förklarar att stigmatiseringen av
lesbiska har en politisk funktion då det förstärker den manliga överordningen. Ordet lesbisk
tillgrips som skällsord mot alla kvinnor som söker frihet bortom könsrollerna för att splittra dem
och skrämma dem till mindre grad av militans och således blir ”förtrycket av lesbiska [...] ett
vapen mot alla kvinnor”. ccclxxxv Att bekämpa det blir så en frigörelsehandling för alla kvinnor.
GV/LF fjärmade sig härmed från homorörelsens betoning på sexuellt likaberättigande. Enligt
gruppen riktade sig förtrycket inte primärt mot det förbjudna begäret utan mot lesbiskas uppror
mot könsordningen och med en sådan analys var det inte meningsfullt att som RFSL gjorde hos
myndigheter, lagstiftare och andra företrädare för det mansdominerade samhället argumentera
mot negativa attityder eftersom dessa i själva verket var medvetna maktstrategier för att hålla
kvinnor på plats. En nackdel med denna analys är att den lämnade gruppen utan förståelse av och
argument mot homofobi hos (kvinnorörelse)kvinnor.
9. 3. Sammanfattning.
GV/LF hade närmast en essentiell syn på lesbiskhet som en konstitutionell egenskap, en
’läggning’ och en transhistorisk erfarenhet. Motsatta inslag av upplösning av kategorier fanns
dock i talet om kollektiv kvinnokärlek och i det att man i praktiken inte krävde biologisk
kvinnlighet för att bli accepterad som lesbisk. Ny i förhållande till homorörelsen var den lesbiska
rörelsens politisering av det samkönade begäret. Identitetsskapandet blev en medveten strategi
och man gick över till att tala om att leva lesbiskt istället för att vara lesbisk för att betona
lesbiskhet som subversiv praktik. Med politiseringen följde också en ideologisk åtskillnad
mellan lesbiska och icke-kvinnopolitiskt medvetna homosexuella kvinnor. Argumentet att
lesbiskheten inte bara var ett likaberättigat utan ett överlägset alternativ förstärkte gruppens
genus- och könsanalys. GV/LF sökte formulera en egen förståelse av sexualitet och utmejslade
olika sexuella karaktäristiker för kvinnor och män. Gruppen korrigerade också vad man menade
vara felaktiga framställningar av lesbisk sexualitet, dock utan att producera några egna
motbilder. I kampen mot sexualbrottsutredningen prioriterade man kvinnosolidariteten framför
att upphäva en diskriminering av den egna sexuella praktiken. Öppenhet värdesattes vad gäller
gruppens utåtriktade verksamhet men personlig öppenhet förordades inte direkt och det fanns
även inslag av rädsla för repression.
98.

Kunskap sågs av GV/LF som könskodad och man sökte alternativa kunskapskällor. Man
arrangerade studiecirklar och gjorde genom bokbordet kvinnolitteratur tillgänglig för deltagarna.
I synnerhet riktade man blicken mot ett mytologiserat förflutet där matriarkatet blev idealet och
häxan en allierad. Genom arbetet i medvetandehöjande grupper bearbetade man sina faktiska
livserfarenheter för att producera ’sann’ kunskap. Frågan om lesbiskhetens orsaker ironiserade
gruppen över men den kunde också använda ett politiserat orsaksresonemang i sin
kvinnopolitiska retorik. Falsk kunskap, fördomar mot lesbiska, bemötte man med
informationsverksamhet men den främsta strategin var att framställa negativa attityder som
patriarkala maktinstrument vilket gjorde bekämpandet av dem till en angelägenhet för alla
kvinnor.
10. Gränser. I detta avsnitt diskuteras hur GV/LF formulerade ett vi/dem. Hur uppfattade man
sin skillnad/likhet med de ’dem’ som var ’medkämpar’: homosexuella kvinnor, kvinnorörelsen
och homorörelsen? Vilka var de ’dem’ som var ’fienderna’? ccclxxxvi En intressant fråga som tyvärr
inte kan besvaras eftersom den inte får någon belysning i källmaterialet är hur man uppfattade
sig visavi den skandinaviska lesbiska rörelsen och andra svenska grupper. Inledningsvis skissar
jag på hur GV/LF talade om sitt ’vi’.
10. 1. ’Vi:et’ i Grupp Viktoria och Lesbisk Front.
Det finns givetvis många sätt att analysera det ’vi’ som GV/LF konstruerade. Jag väljer att
belysa det genom diskussion om namnen på gruppen och hur man talade om GV/LF:s betydelse.
Representationer av gruppen diskuterar jag i avsnittet om förhandlingar.
10. 1. 1. Gruppens namn. Namnet Grupp Viktoria hör hemma i en äldre tradition där grupper
valde neutral namn utan hänvisning till lesbiskhet eller homosexualitet, stundtals med dunkla
historiska anknytningar som namnen Klubb Diana eller amerikanska Mattachine Society och
Daughters of Bilitis. ccclxxxvii Det enda beteckningen Grupp Viktoria antydde var att det rörde sig
om en kvinnogrupp eftersom den innehåller ett kvinnonamn och som en arbetsgrupp inom RFSL
var troligen det viktigaste att poängtera just deltagarnas kön. När gruppen bytte namn till Lesbisk
Front innebar det flera saker. För det första var det en symbolisk anslutning till den separata
lesbiska rörelsen där grupperna antog snarlika namn; Lesbisk Front i Sverige, Lesbisk Bevægelse
i Danmark och Lesbisk Bevegelse i Norge. För det andra bryter man anonymiteten och förklarar
sig öppet vara en grupp för lesbiska och namnet i sig blir en del i kampen mot osynliggörandet.
LF skriver själva att namnbytet skedde för att ”understryka vår strävan att öppet kämpa för de
lesbiska”. ccclxxxviii För det tredje antyder ordet Front en militant hållning och en revolutionär, i
motsats till reformistisk, grundinställning. Det har dock ingen direkt kvinnorörelseanknytning
(lesbisk och feminist är trots allt inte synonymer) vilket heller inte gruppen hade vid denna tid.
LF kom under senare delen av 1970-talet att samarbeta alltmer med kvinnorörelsegrupper och
detta närmande markerades som nämnts med ett tredje namnbyte 1980 när ’F:et’ i förkortningen
98.

fick en ny uttydning, Feminister. Gruppen hade i själva verket börjat diskutera att ändra namn
redan 1978 men konstaterade då att det först behövde klargöras ”vad vi står för”. ccclxxxix LF blev
mer splittrat mot slutet av decenniet och som en skämtsam spegling av detta kan de många
förslagen på vad LF står för som åtföljer en inbjudan till fest hos gruppen, ses. ”Lesbisk front”
och ”Lesbiska Feminister” finns med jämte en rad uttolkningar med olika laddningar som
”Lyckliga Fränkor”, ”Leve Feminismen” och ”Lata Flickor”. cccxc Gruppen gick sålunda från en
anonym, opolitisk men i sitt sammanhang särskiljande beteckning till en öppen, kampinriktad
som markerade tillhörighet till den lesbiska rörelsen. Och senare till ett namn som specificerade
gruppens ideologiska grund och hemhörighet i kvinnorörelsen.
10. 1. 2. Talet om ’vi:ets’ betydelse. Att ingå i det ’vi’ GV/LF konstruerade framställdes som
mycket positivt och något som ändrat hela individens liv. Gruppen menade sig utveckla en egen
specifik kultur och att det behövs ”inslussning av de nya, så att de känner gemenskap och förstår
vårt ’språk’”. cccxci Redan i den löst sammansatta GV där ’vi’ bara betydde kvinnliga medlemmar i
RFSL talades det om hur viktig grupptillhörigheten var. cccxcii I LF där ’vi’ fått en mer politisk
innebörd beskrivs den inåtriktade verksamheten som att man arbetar ”för att höja vårt
medvetande om vår situation och stärka vår självkänsla för att bekämpa förtrycket”. cccxciii Den
kollektiva och den personliga utvecklingen skildras även i flera sånger som oupplösligt förenade;
i exempelvis ”Odöpt kampsång” sägs det att gruppens gemenskap är varm och ”tillsammans blir
vi starka, starkare blir också du med dem/som vill krossa alla fördomar, så kom”. cccxciv Denna syn
att kollektivet stärker individen och att gruppen gemensamt skapar möjligheter för de enskilda
deltagarna återkommer i många typer av utsagor. I en artikel i Kvinnobulletinen skriver några
kvinnor från LF om gruppens värde för dem. Den var politiskt betydelsefull då man i
gemenskapen kunde analysera ursprunget till sitt förtryck men minst lika viktigt var gruppen för
den personliga frigörelsen: ”Att få träffa likasinnade kvinnor innebar upptäckten av
förutsättningarna för vår frigörelse, en medvetandehöjningsprocess som växte från det stöd vi
gav varandra och våra gemensamma aktiviteter. [ ---] I Lesbisk Front fann vi värme, stöd och en
vilja att ifrågasätta det heterosexuella samhällets arv.” cccxcv Och liknande upplevelser beskrivs i
olika intervjuer med deltagare. ”Jag mår bra av att kunna vara ärlig och får mycket stöd av
kompisarna i Lesbisk Front”, säger exempelvis en av kvinnorna i Bohms bok. cccxcvi I tillgången
till denna intellektuella och emotionella kraftkälla framstår lesbiska som i det närmaste
privilegierade jämförts med heterosexuella kvinnor. Det förefaller sålunda funnits en god
överensstämmelse mellan gruppens tal om ’vi’ och enskilda deltagares. Bilden av ett enstämmigt
och konfliktfritt ’vi’ framträder, ett ’vi’ där alla reagerar på samma sätt, har samma behov och
frågor och når samma svar. Denna harmoniska samstämmighet (om den någonsin existerat)
splittrades dock mot slutet av decenniet. En kvinna från LF ställer 1980 i internbulletinen
Lesbeth så grundläggande frågor om LF:s ’vi’ - vad är ’vi’? vad tycker ’vi’? - att detta framstår
som i det närmaste okänt. cccxcvii I denna och andra samtida texter är ’vi:et’ inte längre en
98.

vänskaplig sfär utan en stridsplats. GV:s diffusa ’vi’ övergick således till det tidiga LF:s klart
utmejslade, positiva och politiserade och sedan till det sena 1970-talets omtvistade ’vi’.
10. 2. Gränsen mot ’dem’
10. 2. 1. Homosexuella kvinnor. GV/LF drog som nämnts en tydlig gräns mot homosexuella
kvinnor (med detta uttryck menas här kvinnor som har sexuella relationer med andra kvinnor och
inte är deltagare i den lesbiska rörelsen) och talade stundtals om dem nästan som motståndare.
Serien ”Kvinno-fötter” drog gränsen efter ’medvetenhet’, ’de’ homosexuella kvinnorna lever i
heterosexuellt kodade relationer utan kvinnosolidaritet medan ’vi’ har insikt om patriarkala
strukturer och deras destruktiva inverkan på kvinnoindividen. Motsättningarna mellan GV/LF
och homosexuella kvinnor var också reella. Den politiska vinkling GV/LF gav kvinnolördagarna
på Timmy uppskattades inte av alla. ”Tjejer, vill ni bli matade med socialism när ni går ut på
lördagarna för att roa er?” frågar insändaren Tjej i opposition retoriskt i På Gång. cccxcviii Och LF
konstaterade ogillande att många besökare hellre ville dansa, dricka och ’jaga’ cccxcix och att det
skett en uppdelning i ”dels de vi har emot oss d.v.s (sic.) disko-tjejerna dels de som jobbar
aktivt”. cd LF menade således att ’disko-tjejerna’ var emot dem och upplevde att de inte ville ha
det man ville erbjuda, nämligen alternativ till ”den hårda, kommersiella diskoteksmiljön” som
bara främjar ”jakt i enlighet med heterosexuella värderingar”. cdi GV/LF såg sin skillnad från
’disko-tjejerna’ främst i sexuell praktik; ’de’ jagade varandra d.v.s. betraktade varandra som
sexobjekt vilket för GV/LF var liktydigt med att de uppförde sig manligt. Det finns också en mer
generell, generationsbaserad gräns. Äldre kvinnor kunde tillskrivas oönskade egenskaper och
vanor inklusive genuspolariserade relationer. På tal om den större öppenheten i samhället runt
lesbiskhet säger en kvinna: ”De äldre homosexuella kvinnorna borde egentligen också ställa upp
och tala ut om sin homosexualitet, öppet erkänna den lesbiskhet de i hemlighet levt med hela
livet. Men det är kanske väldigt svårt för dem att göra det...” cdii De äldre borde göra vad yngre
gör och deras bristande entusiasm för yngre generationers strategier antyds bero på bristande
vilja eller mod. Äldre kvinnors situation framstår som väsensskild från den talandes och okänd.
Det eventuellt svåra för ’dem’ hänger som en öppen fråga genom att meningen lämnas oavslutad.
Visavi dessa kvinnor blir ’vi:et’ ungt, modigt och i takt med tiden.
Ytterligare ett potentiellt ’de’ utgjorde kvinnor som arbetade inom homorörelsen. Det finns
inga direkta uttalande om hur GV/LF betraktade dessa men när GV sammanställde det nordiska
internbladet 1975 gjorde gruppen vad jag menar vara en tydlig distansering från dessa kvinnor.
Man saxade ett längre inlägg från en av homorörelsens tidningar i vilket en kvinna ondgör sig
över att lesbiska grupper har vänsterpolitisk inriktning, vildvuxen humor och närmar sig
kvinnorörelsen istället för att samarbeta med bögar. cdiii Att GV valde att okommenterat publicera
en text vars åsikter går stick i stäv med den radikala lesbiska rörelsens tolkar jag som ett sätt att
exponera homorörelsens kvinnors ideologiska tillkortakommanden.
I övrigt finns i materialet från senare delen av undersökningsperioden knappt några referenser
till homosexuella kvinnor men troligen pågick ’odokumenterade’ diskussioner. I ett personligt
98.

inlägg från 1980 ställs frågan hur ’vi’ skall förhålla ’oss’ till kvinnor utanför LF. Skall man
uppmuntra, strunta i eller förakta dem? Och får ’vi’ dem med ’oss’ eller blir de bortstötta av att
bli kallade doldisar, som inte törs gå med? cdiv Dessa retoriska frågor tyder på att man också börjat
urskilja ett ’de’ utifrån ’deras’ förhållningssätt till den egna lesbiskheten. ’De’ är räddhågsna,
fyllda av självförtryck, ’vi’ är däremot politiskt medvetna och personligt utvecklade.
I talet om ’de’ homosexuella kvinnorna skilde man alltså ’dem’ från ’vi:et’ genom sexuell
praktik, relationsmönster, generationstillhörighet, grad av medvetenhet och personlig utveckling.
10. 2. 2. Kvinnorörelsen. Diskussionen om förhållandet till den nya kvinnorörelsen följde
GV/LF under hela 1970-talet. En intressant aspekt är att gruppen inte självklart satte
likhetstecken mellan den mer abstrakta kvinnokampen och den samtida kvinnorörelsen.
Kvinnokampen betraktades positivt under i princip hela perioden men attityderna till
kvinnorörelsen förändrades och gruppen gick från distans till mycket nära identifikation till
förnyad distans. Till skillnad mot gränsen mot gruppen homosexuella kvinnor som förblev intakt
under hela undersökningsperioden förefaller gränsen till kvinnorörelsen stundtals helt upplösas.
Synen på lesbiskhet inom kvinnorörelsen ligger utanför ramen för denna uppsats men jag vill
ändå peka på att även om det fanns de t.ex. inom Grupp 8 i Stockholm som tidigt stödde
lesbiskas krav förekom det också en del negativa reaktioner från kvinnorörelsekvinnor.
Exempelvis rasade en inflammerad debatt om lesbiskhet i Kvinnobulletinen under 1977 sedan ett
par artiklar gett en positiv bild av den lesbiska rörelsen. Det somliga vände sig emot var
framförallt påståendet att lesbisk kamp är lika med kvinnokamp. Ruth Bohman menade t.o.m. att
”Kvinnobulletinen borde klart ha deklarerat att parollen ’rätt till egen sexualitet’ inte betyder
lesbianism”. cdv Detta påstående är särskilt provokativt då Grupp 8 året innan antagit ett
handlingsprogram där det fastslogs att kravet ”Allas rätt till egen sexualitet” även omfattar ”valet
att vara lesbisk”. cdvi Redaktionen tror att det skett en splittring mellan Stockholmskvinnorna och
kvinnorna i övriga landet och tillägger att lesbisk kamp är ett ”känsligt kapitel” men också något
som heterosexuella kvinnor kan lära sig av. cdvii Inte bara inom Grupp 8 angreps lesbiska av
framträdande kvinnorörelsekvinnor; Eva Moberg gick ut och hävdade att lesbiskhet inte har ett
skvatt med kvinnorörelsen att göra utan är snarast ett skadligt fenomen som i likhet med manlig
homosexualitet bidrar till främlingskap mellan könen, ett tema som även utvecklades av Kerstin
Vinterhed. Vinterhed uttryckte förståelse för högerkristna hetskampanjer mot homosexuella i
USA som hon kallade en ”kulturell kamp” för familjen då ”homosexualitet fjärmar könen från
varandra och skapar en oberoendets klyfta” mellan dem. Hon varnar för att acceptans mot
homosexualitet får allvarliga konsekvenser för kvinnor; i länder där homosexualitet ”delvis
dominerar över heterosexualitet[...] är kvinnans ställning oerhört mycket svagare än i våra
samhällen”, försäkrar hon. cdviii GV/LF konfronterades således med varierande attityder.
GV såg sig vid bildandet enbart som en del i homorörelsen. Den feministiska gruppen
diskuterade visserligen samhällets kvinnoförtryck men nämner inte kvinnorörelsen, vare sig som
allierad eller motståndare. cdix Inför Oslo-seminariet 1974 skrev GV i sin gruppresentationen att
98.

man visserligen planerat ett möte med Grupp 8 men att det än så länge inte var aktuellt med
någon närmare anknytning till kvinnorörelsen. cdx Trots intresse för kvinnofrågor hade gruppen
tydligtvis reservationer mot kvinnorörelsen. En förklaring till detta kan vara att man var kritisk
till dess ideologi. På en direkt fråga under Oslo-seminariet om varför lesbiska i Sverige inte är
med i kvinnorörelsen, svarar en kvinna att det beror på att den svenska kvinnorörelsen inte är
feministisk. cdxi Vid denna tid var det framförallt andra lesbiska grupper inom och utanför Sverige
som GV samarbetade med och i skrifterna fanns inslag av separatism (d.v.s. i detta fallet att
lesbiska enbart arbetar med och för andra lesbiska) även om själva ordet inte användes. I
rapporteringen från mötet i Göteborg i december 1974 sägs exempelvis: ”Vi lesbianer har
antingen försökt identifiera oss med kvinnorollen i samhället eller också har vi identifierat oss
med homosexuella män. [...] Vi måste frigöra oss från samhällets roller och värderingar, skapa
egna alternativ, en egen kultur.” cdxii Det är alltså en specifikt lesbisk kultur man eftersträvade.
Under 1975 skedde dock som nämnts ett närmande till kvinnorörelsen och GV deltog för första
gången i demonstrationen på 8 mars under paroller som direkt associerade lesbisk kamp till
kvinnokamp. I samband med demonstrationen gör man ett flygblad där man presenterar sig som
”en grupp lesbiska tjejer, som träffas för att analysera vårt förtryck som kvinnor och lesbiska.
Genom solidaritet mellan kvinnor bryter vi mansdominansen och undergräver könsrollerna i
samhället. Lesbianism är en väg till systerskap!” Man avslutar med uppmaningen att kontakta
gruppen och diskutera. cdxiii Texten visar på flera saker, dels poängteras kvinnokampens prioritet
genom att ”kvinnor” skrivs före ”lesbiska” i presentationen, dels att gruppen börjat formulera ett
’större’ kvinnorörelse ’vi’ (det kan ju knappast vara enbart GV ensamt man menar skall besegra
manssamhället), dels att man undviker att provocera genom att säga att lesbiskhet är en väg till
systerskap, inte den enda eller ens den bästa. Dessutom inbjuder gruppen till debatt om sina
påståenden, en inbjudan som f.ö. verkar rikta sig främst till icke-lesbiska kvinnorörelsekvinnor -
det är åsiktsutbyte, inte lesbisk samvaro man erbjuder. Tonen mot kvinnorörelsen fortsätter att
vara försonande och genomgående betonas likheter i inställning och ambition. Exempelvis
beskrevs lesbiska i talet på åttondemarsfesten som goda kvinnokampskämpar som arbetar
politiskt i kvinnokampen med andra kvinnor. cdxiv Samarbetet kom också att intensifieras, inte
minst i kampanjen mot sexualbrottsutredningen och arbetet med att skaffa ett kvinnohus. Under
denna period inkluderades kvinnorörelsen i ’vi:et’ huvudsakligen genom praktik och genom att
många deltagare var ’dubbelorganiserade’ t.ex. i Kvinnohusgruppen. Även om LF inte var med i
den som organisation associerar man ändå sig helt med den; ”Vi arbetar just nu (bl.a. med grupp
[sic.] 8 och många ’oorganiserade’ kvinnor) intensivt med ett kvinnohus” berättade exempelvis
LF i Kvinder-Kvinder. cdxv I sångboken, Sånger för oss, som LF sammanställde inkluderades flera
allmänna kvinnorörelsesånger som ”Vi är många” och ”Vi måste höja våra röster”. cdxvi Det kan
förefalla som LF inte hade behov av att upprätthålla någon gräns mot kvinnorörelsen och i ett
protokoll från en av de gemensamma projektgrupperna, Kvinnohögskolegruppen, påstås att
Stockholm är den enda stad i Skandinavien där det inte är konflikt mellan den lesbiska rörelsen
och andra kvinnoorganisationer. cdxvii En av anledningarna till detta var säkert att GV/LF inte
98.

angrep heterosexuella kvinnors homofobi. När gruppen talade om negativa attityder beskrivs de
som rädsla; kvinnorörelsen och enskilda kvinnor har inte sysslat med lesbiska frågor för att de
var rädda att bli kallade lesbiska, o.s.v. cdxviii
Vad jag kunnat finna gick GV/LF alltså inte till motangrepp mot kvinnor och fraktioner med
åsikter som Bohmans, Mobergs och Vinterheds. Reaktionerna kom kanske till uttryck mer
indirekt för det finns trots allt vissa ambivalenser i talet om kvinnorörelsen. Sundberg hävdar att
Göteborgs lesbiska grupper kände besvikelse över vad man såg som kvinnorörelsekvinnors brist
på solidaritet med lesbiska frågor. cdxix Även GV/LF kunde rikta kritik mot en ospecificerad
kvinnorörelse. Serien ”Kvinno-fötter” framställer t.ex. heterosexuella kvinnors systerskap som så
svagt och lätt att splittra att män bara behöver antyda att kvinnorna verkar blivit lesbiska för de
skall bli ”skräckslagna” och pruta av på sina krav. cdxx Sången ”Du lesbiska kvinna” är en direkt
anklagelse mot kvinnorörelsen för att inte stödja lesbiska och den utmynnar närmast i en
uppmaning till separatism: ”Den lesbiska kvinnan har alltid stått främst/i kvinnorörelsens
led./Kämpat för kvinnors frihet och röst/men själv har hon aldrig fått stöd/Så därför måste vi nu
träda fram/och högt föra fram våra krav/[...] gemensamt vi tåga/Fram mot vår egen frihet”. cdxxi I
dessa två texter dras en tydlig gräns mot ’dem’, kvinnorörelsen i gemen. I den första framhålls
’deras’ undfallenhet mot patriarkal utpressning och svek mot lesbiska eftersom ’de’ accepterar
synen att lesbisk är något en kvinna inte bör vara. I den senare hyllas ’vi:ets’ mod att kämpa
’främst i ledet’ och rättspatos som kontrasteras mot ’deras’ brist på stöd. Även enskilda deltagare
uttryckte kritik mot kvinnorörelsen. I intervjuundersökningen Lesbisk kamp – Kvinnokamp? från
1975 tillfrågades kvinnor från GV/LF om de såg något samband mellan kvinnokampen och den
egna lesbiskheten och hur de upplevde den samtida svenska kvinnorörelsen (med vilket avsågs
Grupp 8). I princip alla såg ett samband mellan kvinnokamp och lesbiskhet medan ungefär
hälften var negativa till kvinnorörelsen och även de som sade sig vara positiva hade vissa
reservationer. Tam, svag, oinspirerande, ett gäng ”fegisar” är några av omdömena. De flesta
invändningarna gällde attityden till lesbiska och ’åttornas’ ideologiska svagheter. Denna negativa
attityd menar författarna bottnar i en besvikelse över kvinnorörelsens ofta avståndstagande
attityd till lesbiska. cdxxii Den gräns de tillfrågade drar liknar den som gjordes i ”Kvinno-fötter”.
’De’ bedriver inte mycket till kamp, ’de’ saknar ’vår’ insikt och skärpa, ’de’ är fegisar, ’vi’ är
modiga.
Det intensiva samarbetet med kvinnorörelsen under 1970-talets senare år sanktionerades inte
heller av alla. En grupp inom LF ville dra en tydligare gräns mot heterosexuella kvinnor och
hålla upp lesbisk praktik som kategoriskt politiskt imperativ. De hade bl.a. ett plakat på 1979 års
kvinnohusfestival med texten ”Kvinnorörelsen försvagas av att kvinnor älskar och stödjer sin
förtryckare”, d.v.s. lever heterosexuellt, och de spraymålade ”Lev lesbiskt” på Kvinnohusets
fasad. Bestämt hävdade de att de ”[n]aturligtvis” vill att alla kvinnor blir lesbiska. Gruppen
kritiserade också LF för att ha varit ”väldigt undergivna” mot den övriga kvinnorörelsen och
”smått smickrade” när någon ansett att LF är en del av den. Denna fraktion menar att lesbiska
måste formulera sin feminism utifrån det förtryck man utsätts för som lesbiska, ett förtryck som
98.

även förekommer i den ”heterofila kvinnorörelsen”. cdxxiii Här dras en gräns även inom LF där
olika falanger bildar egna ’vi’. Gränsdragningen i detta skede är alltså främst gruppintern, både
’vi’ och ’de’ finns inom LF. Den mer kritiska fraktionen tycks f.ö. ha dominerat under det tidiga
1980-talet när tonen visavi heterosexuella feminister skärptes ytterligare. cdxxiv
Det ’vi’, man konstruerar mot ’de’, kvinnorörelsen, är föränderligt. I GV:s början när främst
(homo)sexualitet definierade gruppen nämndes kvinnokamp men inte kvinnorörelsen. Men med
ett ökat kvinnopolitiskt intresse skedde ett närmande som resulterade i att det gemensamma
könet och det kvinnopolitiska engagemanget betonades och att man undvek att konfrontera
heterosexuella aktivisters homofobi. Stundtals förfaller det rent av som om gruppens ’vi’
utsträcks till en identifikation med hela den nya kvinnorörelsen, exempelvis i initiativet till och
arbetet med att skaffa och driva ett kvinnohus. Det fanns dock inslag av kritik och besvikelse.
Och den försonliga attityden väckte också irritation hos vissa i gruppen som ville dra en tydlig
gräns mellan lesbiska och inte lesbiska eftersom de ansåg att heterosexuella relationer är
patriarkatets själva grundstenar.
10. 2. 3. Homorörelsen. GV/LF skilde sig på flera sätt från RFSL. RFSL var som en blandad
organisation mån om att framhålla homosexuella kvinnors och mäns gemensamma intressen
medan GV/LF:s grundtes var att förhållandet mellan könen var ojämlikt och att kvinnor hade
intressen skilda från mäns. GV/LF strävade efter att krossa patriarkatet och kapitalismen medan
RFSL arbetade för assimilering i det existerande samhället med etablerade metoder, GV/LF gav
lesbiskhet politisk signifikans och höll upp den som ett bättre alternativ än heterosexualitet,
medan RFSL inriktade sig på att få homosexualitet accepterad som ett likvärdigt alternativ och
att motarbeta diskriminering. Gruppen talade dessutom om homorörelsen som om den enbart
bestod av homosexuella män. Kvinnor från GV förklarar i artikeln till Grupp 8:s internbulletin
att gruppen är med i RFSL av taktiska och ideologiska skäl. RFSL bedriver informationsarbete
och är remissinstans, något som inte bör överlåtas enbart till ”manliga homofiler” och GV vill
även ”föra in en kvinnosyn i den homosexuella befrielsekampen”. cdxxv De menade alltså att bögar
inte kunde anförtros att föra alla homosexuellas talan samt att ’kampen’ som den nu bedrevs
saknade ett viktigt perspektiv. Misstron förefaller ha varit ömsesidig och GV/LF:s tid i RFSL var
konfliktfylld. Inom föreningen fanns ett motstånd mot kvinnlig separat organisering cdxxvi och flera
män skrev också kritiska insändare om GV/LF i medlemstidningen På Gång. Tonen i
argumentationen mot kvinnolördagarna har redan nämnts men även gruppens ideologi
kritiserades i mycket grova ordalag. En insändarskribent säger att den ”s k ’lesbiska fronten’ får
en att rysa”, han kallar dem ”dödgrävare” och misstänkliggör deras könsmaktsanalys genom att
dra paralleller till rasism och klassförtryck. cdxxvii En annan fördömer med minst lika grovt
retoriskt artilleri aktionen mot Pussy Cat som han kallar ”virrig politisk extremism och
moralfascism”. cdxxviii GV upplevde sig också vara angripna; i ett protokoll talas om att kolla om
”någon mot Viktoria ’giftig’ artikel inkommit till ’På Gång’. Motto: Bättre stämma i bäcken än i
ån.” cdxxix
98.

GV/LF avgränsade sig mot homorörelsen inte bara genom betoningen på kön, d.v.s. att man
var en kvinnogrupp och politiseringen av identiteten, utan också genom gruppens arbetsformer
som jag menar utgjorde en gränsdragning genom praktik. (Att skapa nya former att arbeta på och
förhålla sig på till varandra är en del av det Taylor och Whittier kallar förhandling, men jag
väljer ändå att diskutera arbetsformer i detta sammanhang). RFSL hade en hierarkisk
uppbyggnad och ett traditionellt arbetssätt med fasta poster i valda styrelser och arbetsgrupper
samt formell protokollföring. I kvinnorörelsen och den lesbiska rörelsen var däremot en icke-
hierarkisk struktur en viktig del i ideologin. Trots det formella tillsättandet av gruppen på RFSL-
kongressen hade GV redan från början ett annorlunda arbetssätt med ”självstyrande” grupper
utan ”direktiv ’från högre ort’” och utan bestämd målsättning cdxxx och man valde att låta
ansvarsposter cirkulera för att alla skulle aktiveras. cdxxxi Redan en snabb genombläddring av
GV/LF:s protokoll visar gruppens alternativa förhållningssätt. Protokollen följer ingen fast mall,
inte ens i vad de kallas, språket är lättsamt och inte sällan inflikar protokollföraren skämtsamma
kommentarer eller utsmyckar dem med dubbla kvinnotecken och liknade. Skillnaden i
byråkratiska ambition blev i sig en (köns)ideologisk markering. I ett illustrativt uttalande ger en
kvinna från GV sina intryck från en RFSL-kongress, där ”var ’protokoll’, ’herr ordförande’,
’stadgar’ och ’yrkanden’. Det var en annan kultur, männens kultur. Jag blev plötsligt medveten
om att vara neger i vit civilisation.” Hon fortsätter med att säga att hon visserligen förstår vad
som sägs ”MEN DET ÄR INTE MITT SPRÅK.” cdxxxii Gränsen dras tydligt mellan ’vår’
kvinnokultur och ’deras’ manskultur, mellan ’vi’ förtryckta ’negrer’ och ’de’ förtryckande ’vita’
och det gemensamma samkönade begäret kan inte överbrygga denna grundläggande differens.
Konflikten med majoriteten av männen över kvinnolördagarna blev som nämnts den utlösande
faktorn som gjorde att LF lämnade RFSL Stockholm. Efteråt, i talet om utträdet, är tonen skarp
och ironisk. I en internbulletin skrev LF: ”Bögarna ställde naturligtvis upp som aldrig förr
eftersom det var kvinnorna som hade ’fräckheten’ att ta deras ragg-kväll ifrån dem.” cdxxxiii Man
antydde således att bögarna reagerade särskilt mycket eftersom det var kvinnor som krävde något
och dessutom understryks att männen ville använda lördagskvällen till just det LF ogillar och vill
skapa ett alternativ till – ’raggning’ och ’jakt’. I en annan text berättas inte utan stolthet hur
männen försökt kompromissa och erbjuda en annan kväll men att gruppen oomkullrunkeligt
hållit fast vid sitt krav och bistert upplyser man om att första lördagen som Timmy skulle vara
öppet för män igen var lokalen stängd p.g.a. personalbrist. cdxxxiv LF visar således på sin egen
principfasthet mot männen och låter antyda att bögarnas intresse egentligen var att kväsa
kvinnorna. I LF:s senare ’historieskrivning’ nämns inte konflikten runt lördagarna utan man
förklarar utträdet i ideologiska termer: ”Med tiden började vi se vår situation som lesbiska i ett
vidare perspektiv, att det var ett uttryck för det kapitalistiska samhällets värderingar i stort: synen
på kärnfamiljen, sexualiteten, könsroller och framför allt synen på kvinnan.” cdxxxv I ett annan
förklaring ironiseras över RFSL:s reformistiska linje: ”Vi kan inte längre ha attityder som:
’Acceptera oss, snälla ni, kram. Och: Vi kan ju också gifta oss.’ Det är fel att jobba med män på
basis av samma känsloliv.” cdxxxvi
98.

GV/LF hade dock ett mer vänskapligt förhållande till en blandad grupp, socialistgruppen inom
RFSL, som många av GV:s deltagare varit medlemmar i. Som GV framställer det var det främst
socialistgruppen som var angelägen om samarbetet. I ett protokoll står att de ”tycktes ha tagit
intryck av aktiviteten inom Viktoria och man kunde skönja en vilja hos en del av dem att mer
aktivt ta itu med sin mansroll.” cdxxxvii Senare samma år rapporterar GV att kvinnokampen och
könsrollsdebatten är viktiga för socialistgruppen och att de anser sig ha mycket att lära om dessa
av GV. cdxxxviii GV förhåller sig tämligen avvaktande och visar ringa intresse för någon form av
kvinnopolitiskt mentorskap. Kontakten tycks också rinna ut i sanden efter LF:s utträde ur RFSL.
Det som gjorde kontakten mer positiv var ’socialistmännens’ vilja av att ansluta sig till GV/LF:s
köns- och maktanalyser, samtidigt som gruppen menar sig inte ha något att lära av dem.
Den grundläggande skillnaden mellan ’vi’ GV/LF och ’de’ homorörelsen var inte förvånade
den betydelse könet gavs. Inte bara var ’de’ homorörelsen mansdominerad utan också präglad av
en manlig kultur. RFSL menade man saknade de större politiska perspektiv GV/LF nått fram till.
’Vi’ är antiauktoritärt och lekfullt, ’de’ ’homomännen’ är auktoritetsbundna och formalistiska.
’Vi’ är kvinnoidentifierat och har en långtgående politisk analys, ’de’ är kvinnofientliga och
reformistiska. ’Vi’ vill inte assimileras i det etablerade samhället, det vill ’de’. Men även mot
män som uppfattades som progressiva var man avvaktande. Det gemensamma samkönade
begäret kunde svårligen utgöra grund för gemenskap då lesbiskhet konstrueras som val av fri
kvinnlighet och begäret bara är en utgångspunkt för vidare engagemang. Tonen är genomgående
väsentligt skarpare än mot kvinnorörelsekvinnor och man visar ingen liknade kompromissvilja.
Heterosexuella kvinnors antilesbiska agerande försökte GV/LF (bort)förklara som rädsla, några
motsvarande försök vad gäller männens antifeministiska agerande gjordes inte.
10. 2. 4. ’Fienderna’. ’Fienderna’ är i GV/LF:s argumentation otydliga och abstrakta. Det är
stora system som kapitalismen, patriarkatet och ’mannen’ som det dominerande könet. Vissa
förändringar sker också under undersökningsperioden. Många av kvinnorna i GV hade i likhet
med lesbiska aktivister i andra länder sina ideologiska rötter i vänstern och 1974 sågs det som så
självklart att hela den skandinaviska lesbiska rörelsen hade en socialistisk grundsyn att detta inte
ens behövde diskuteras. cdxxxix Gruppens antikapitalistiska retorik var dock tidigt könspolitiskt
präglad. I broschyren Vi finns från 1975 skriver man: ”Vi lever i ett kapitalistiskt och patriarkalt
samhälle som förtrycker grupper som är obekväma för systemet och hotar mannens position.” cdxl
Frågor om klass och klasskillnader mellan kvinnor ägnade GV/LF däremot ringa intresse. De två
systemen kan också framstå som fristående enheter. Exempelvis uppmanas deltagarna i LF att
inför diskussionen på konferensen hösten 1975 fundera på vem som är huvudfienden,
patriarkatet eller kapitalismen. cdxli LF:s socialistiska engagemang minskar under de senare åren
på 1970-talet. Vänsterrörelsen var inte alltid positivt inställd till homosexualitet eller lesbiskhet
och ibland rent fientlig cdxlii vilket kan ha bidragit till detta. Gruppen från LF som skrev i
Kvinnobulletinen 1976 berättar att de tidigare arbetat i olika vänstergrupper men lämnat dem
eftersom man där sökte ”förändra en struktur med en annan struktur. Vi arbetade utifrån och där
98.

fanns också det vanliga kvinnoföraktet.” cdxliii Besvikelsen över vänstergrupperna är således
dubbel, dels arbetar man med ’felaktiga’ metoder och mot ’fel’ mål, dels skiljer man sig inte från
det övriga (mans)samhället i sin kvinnosyn.
’Fienden’ antar mer och mer formen av enbart manssamhället och manlig dominans. Särskilt
tydligt är detta i talet om sexualbrottsutredningen där hela retoriken bygger på antagandet om
könens över- och underordning. Man talar t.ex. om ”kastväsende [...] baserat på könstillhörighet”
och ”[m]anssamhällets ekonomiska, politiska och psykologiska övertag” över kvinnor. cdxliv När
kapitalismen omtalas är det som en faktor i förtrycket av lesbiska och kvinnor. Den associeras
till kärnfamiljen, ”basen för kapitalismens produktion och konsumtion” och förklaras bygga på
”mannens överhöghet, heterosexualitet och klasskillnad”. cdxlv I en prosabetraktelse från 1977 i
stenciltidningen Sibylla tas direkt avstånd från alla befintliga politiska system. Det står: ”Jag är
kvinna jag är förtryckt jag blir ideligen slagen av manssamhället: det kapitalistiska fascistiska
imperialistiska socialistiska kommunistiska feodalistiska ’demokratiska’”. cdxlvi Ingen av män
sanktionerad ideologi kan skapa det ideala samhället, det kan bara kvinnor göra tillsammans. I en
vision av hur det blir när ”feministerna har ockuperat Sverige” blir könet avgörande. ”Alla män
har satts i AMS-kurs/- för att lära vårda liv/och kvinnorna går runt på åkrarna/ sår korn och
kärleksblomster/och kysser varandra”. cdxlvii
I talet om ’fienderna’ är dessa således stora och svåradresserade system. Inte ens i
kampsångerna framträder någon tydlig fiende. I exempelvis sången ”Odöpt kampsång” talas det
om att krossa fördomar, att slåss och att kämpa utan att det sägs hur eller mot vem eller vad. cdxlviii
Det närmast man kommer att utpeka ett mål är den lösa formuleringen att man skall ”ge
samhället en spark”. cdxlix Denna svårighet att urskilja mer konkreta ’fiender’ i kombination med
gruppens ickereformistiska grundinställning kan vara en förklaring till att man inte genomförde
aktioner eller bedrev politiskt påtryckningsarbete i någon större omfattning. När det fanns en
urskiljbar motståndare eller man hade konkreta krav utvecklade däremot gruppen stor aktivitet,
som aktionen mot Pussy Cat och i förlängningen det man kallade porrindustrin, cdl kampanjen mot
sexualbrottsutredningens förslag och arbetet för ett kvinnohus visar.
Talet om ’fienderna’ hade funktionen att förstärka gruppens konstruktion av sig själv som en
kampenhet; ’de’ styr och ’vi’ revolterar och hotar med ’vår’ kamp ’deras’ makt. ’Vi:et’ hade
ursprungligen en socialistisk profil som under senare delen av 1970-talet överskuggades av en
allt starkare antipatriarkal komponent och stundtals framstår det antagonistiska ’de’ som alla
män vilket motiverar ’vi:ets’ könsbetingade allianser.
98.

10. 3. Sammanfattning.
GV/LF:s konstruktion av ett ’vi’ speglas i talet om detta och i gränsdragningar mot olika ’de’.
Gruppens namn förändras från en opolitisk markering av deltagarnas kön till en öppen lesbisk
kampenhet och senare till en ideologisk deklaration. Under de aktiva åren i mitten av 1970-talet
framstår ’vi:et’ som enhetligt och givande för individen, dess enhet splittras dock under slutet av
decenniet. De gränsdragningar jag studerat är mot homosexuella kvinnor, kvinnorörelsen,
homorörelsen och mot ’fiender’. Mot homosexuella kvinnor förblev gränsen intakt och drogs vid
bl.a. sexuell praktik, generationstillhörighet och kvinnopolitiskt medvetande. Gränsen mot
kvinnorörelsen var först skarp för att sedan nästan sökas suddas ut i en period av intensivt
samarbete för att sedan återigen, av vissa, dras tydligare. Den drogs framförallt kring frågor om
ideologi och solidaritet med lesbiska. Även om inte gruppen gick till direkta motangrepp mot
enskilda antilesbiska debattörer riktades dock viss kritik mot en ospecificerad kvinnorörelse för
att ha svikit lesbiska. Homorörelsen däremot avgränsar man sig tydligt mot hela perioden och
konstruerar ’dem’ som reformistiska, auktoritära och kvinnofientliga. ’Fienderna’ är stora system
som kapitalism och patriarkatet. Under perioden minskar gruppens socialistiska retorik till
förmån för en könspolitisk. När man kan urskilja mer konkreta ’fiender’ som en porrklubb kunde
man rikta motangrepp mot dem men annars fyllde ’fienderna’ mer funktionen att konstruera
’vi:et’ som en kampenhet i revolt.
11. Förhandlingar. I detta avsnitt diskuteras GV/LF:s förhandlingar runt förståelsen av genus
och kön, heterosexualitet och parrelationer, hur gruppen representerade sin omförhandlade
identitet i bilder och med symboler samt hur gruppen använde kulturell produktion i
förhandlingar med rådande normer.
11. 1. Genus och kön.
I en intervju säger en kvinna från LF: ”Jag tror att för många tjejer som blir lesbiska är det en
könsrollsrevolt.” cdli Och de kanske viktigaste dragen i GV/LF:s genuskonstruktion är just
associationen mellan lesbiskhet och fri femininitet d.v.s. frihet från könsrollsmönster och
sökandet efter maktpolitiska förklaringar till rollernas existens. I den av GV/LF ofta citerade
texten ”Den kvinnoidentifierade kvinnan” hävdas att könsrollssystemet tar ifrån kvinnor deras
mänsklighet genom att definiera dem som ett stödjande och tjänande kast samt att systemet gör
män känslomässigt handikappade. cdlii LF knyter an till detta i sitt tal på åttondemarsfesten och
hävdar att könsrollerna är ”till för att förtrycka kvinnor. Utan detta rolltyranni skulle alla kvinnor
vara starkare.” cdliii Femininitet, med LF:s terminologi kvinnorollen, begränsar och försvagar
kvinnor i patriarkatets intresse. Men trots könsrollens genomgripande verkningar omtalas den
ändå som ytligt liggande i individen. Gruppen såg alltså femininitet som skapad av samhället
men ’under’ denna menade man finns ett autentiskt, genuint sätt att vara kvinna som går att
återerövra. Genus konstrueras i själva verket som bokstavligen relationellt och kvinnorollen
aktiveras i, eller åtminstone intensifieras av, relationen med en man. Mekanismen förefaller
98.

obönhörlig och det enskilda paret oförmöget att upphäva förtryckets lagar. En kvinna hävdar:
”Hur gärna man än i en heterosexuell samlevnad vill behandla varann med ömsesidig respekt så
är det omöjligt att göra det. Man faller in i mönstret och spelar efter de vedertagna reglerna.” cdliv
Även enskilda kvinnor talade om hur det varit ’med killar’. En kvinna säger exempelvis: ”Med
killar blir det lätt att jag tar på mig en typisk tjejroll, eller också försöker jag bryta från den och
blir då istället den stora förförerskan, och det är ju lika dumt det.” cdlv Samtidigt innebär detta att
en kvinna kan undkomma ’mönster’ och att falla in i kvinnorollen genom att upphöra med intima
relationer med män och lesbiska relationer framtonar som frizoner bortom könsrollernas doxa.
En kvinna säger: ”Vad som är skönt är ju att slippa de traditionella könsrollerna, att få vara den
jag själv vill vara istället för att anpassa mig till en given roll.” cdlvi Och en annan hävdar: ”I en
relation med en kvinna kan jag vara fri och hel som människa, jag behöver inte krympa.” cdlvii I
broschyren Lesbisk Front finns uttalanden som: ”Man slipper kvinnorollen, kvinnor förstår
varandra bättre. Kroppen är densamma.” och ”Det förekommer inga regler, inget
dominansmönster när två kvinnor är ihop.” cdlviii Men det var ändå inte främst den lesbiska
tvåsamheten som hölls upp som ideal; som kommer att diskuteras nedan var gruppen mycket
kritisk till traditionella parförhållanden överhuvudtaget, även mellan kvinnor. Det autentiska
(kvinno)jaget menade GV/LF nås framförallt i en kollektiv process med och inom en grupp
kvinnor. Exempelvis signaturen Mio beskriver hur hon och alla andra kvinnor förlossades mot
ett optimalt tillstånd, hur ”skal lossnade”, ”ögon blev klarare” under en vecka på Femö. cdlix Och i
åttondemarstalet riktade LF sig till alla kvinnor och hävdade: ”Tillsammans måste vi finna,
förstärka o[ch] bekräfta våra egna, oberoende jag, känna vår verklighet.” cdlx Att deltagarna i LF
verkligen genomgått denna förändring och med likartat resultat behandlas som axiomatiskt. Ett
särskilt tydligt exempel finns i ett protokoll från 1976; under rubriken ”Kvinnobilder före efter”
står: ”Vi kan leta i våra fotoalbum efter bilder på oss själva som visar vår onaturlighet före och
vår naturlighet efter det att vi valt att vara oss själva. Docka kontra människa.” cdlxi Vad det rent
konkret innebär att gå från ’docka’ till ’människa’ omtalas dock inte. Om det fördes några
diskussioner om rätt eller fel (’naturlig’ eller ’onaturlig’) klädsel, manér, ordval o.s.v. har dessa
inte dokumenterats. Viss vägledning ger dock fotografier på gruppen (se nedan). Talet om
metamorfosen från ’docka’ till ’människa’ antyder också ett ideal av könlöshet eller
androgynitet, att kategorier som ’kvinna’ och ’man’ kan upplösas i en gemensam mänsklighet.
En kvinna säger också: ”Jag tror att könsidentifieringen egentligen är en
könsrollsidentifiering!” cdlxii Och det finns även en del uttalanden om det (teoretiskt) positiva med
bisexualitet och det ytterst sätt önskvärda i att kunna se förbi könet. I broschyren Lesbisk Front
står exempelvis: ”På sätt och vis kan jag se bisexualitet som ett ideal, det borde ju vara så att
man tänder på en människa och inte på vad som finns mellan benen. Men för min del fungerar
det inte idag, mycket tror jag att det beror på rollfördelningen.” cdlxiii I denna typ av utsagor
framstår alltså genus som det väsentliga, det som tillskriver könet olika betydelser. Och som
nämnts var en transsexuell man med i GV/LF och det avgörande för gruppen var att han gick att
uppfatta som kvinna.
98.

Dock fanns framförallt under de senare åren i undersökningsperioden även en stark tendens att
betona könet och könens olika egenskaper. Gruppens könskodning av sexualitet har redan
diskuterats och på olika sätt, t.ex. med en av gruppens favoritsentenser, det internationellt
spridda uttrycket ”En kvinna utan man är som en fisk utan cykel”, cdlxiv framhölls att könen var
inkompatibla på alla plan. Uttryckets effekt ligger i den oväntade jämförelsen och den absurda
kombinationen fisk/cykel, ett exempel på absolut onödighet. Kvinnan utan man är inte befriad,
hon är bara utan något som hon inte ens kan ha behov av. En hel idétradition om könen som
varandras komplement, deras ömsesidiga beroende o.s.v. förkastas och mannen framställs som
något väsensskilt från kvinnan. Också i de under hösten 1977 utgivna stenciltidningarna talas
mycket om hur kvinnor ’är’, exempelvis står i ett upprop mot atomkraft undertecknat av bl.a. LF:
”KVINNOR vänder sig emot konsumtionsfilosofin [...] KVINNOR vill inte riskera framtida liv.
[...] KVINNOR prioriterar livet.” Texten hänvisar till biologiska skillnader mellan könen;
kvinnors ställningstagande och insikter stammar ytterst från förmågan att föda barn. cdlxv Men
även i andra sammanhang betonas könens särart, i t.ex. RFSU-bulletinen hävdar kvinnor: ”Killar
menar ofta någonting annat än de säger” och ”Killar rör sig ofta på ett allmänt plan när de talar,
även om det gäller personliga saker.” cdlxvi De specifika egenskaperna förs t.o.m. över till andra
arter. I en fabelliknade berättelse om två undulater blir honan representant för alla av kvinnokön.
Texten slår fast: ”KVINNOR ÄR NU SÅDANA TILL VÅR NATUR ATT VI INTE VILJA
NÅGON ILLA”. cdlxvii Textens övertydlighet – de stora bokstäverna och det förenklade
’budskapet’ – gör att det ligger nära till hands att läsa den som en ironi om den inte legat så nära
andra mer ’seriösa’ utsagor. Gruppen betonar att samhället passiviserar kvinnor och ser dem som
svaga, underlägsna och beroende. cdlxviii Som motvikt mot det står kampsångernas starka och
beslutsamma kvinnokämpar men i övrigt tenderar de egenskaper gruppen tillskriver kvinnokönet
att vara i linje med allmänna, och sedan länge, spridda uppfattningar; kvinnor är till sin ’natur’
fredliga, inriktade på omvårdnaden om ’det levande’, osjälviska o.s.v.
98.

11. 2. Heterosexualitet och parrelationer.
Om man i viss mån ’naturliggör’ könet, ’onaturliggör’ man heterosexualiteten. Som Sundberg
påpekar var ifrågasättandet av den obligatoriska heterosexualiteten en av den lesbiska rörelsens
viktigaste bidrag till kvinnorörelsens analyser. cdlxix Redan i ”Den kvinnoidentifierade kvinnan”
framhålls att sexuella kategorier inte är annat än patriarkala maktinstrument och att man måste
ifrågasätta ”den grundläggande heterosexuella struktur[en]”. cdlxx Och även GV/LF
problematiserade heterosexualiteten som normerande praktik (en kritik som förefaller ha blivit
alltmer central eftersom man som nämnts 1978 deklarerade att gruppen även vänder sig till
kvinnor som ville ifrågasätta sin heterosexualitet). Heterosexualiteten detroniserades resolut i
LF:s remissvar på sexualbrottsutredningen. Gruppen hävdar att förslaget om ”avkriminalisering
av [...] homosexualitet” bör inskrivas i nuvarande lag direkt, då utredarna tillfredställande
klarlagt att den inte är ”skadlig[ ]”. Stycket är förbryllande i det avseendet att LF inte tidigare
gett några tecken på att anse att det behövs en statlig utrednings kompetens för att
’oskadligförklara’ den egna sexuella praktiken. Ironin blir dock tydlig i nästa stycke: ”Huruvida
heterosexualiteten i de former de [sic.] tagit sig de senaste årtusendena är skadlig eller ej borde
utredarna också förutsättningslöst ha frågat sig.” cdlxxi Heterosexuell praktik har således inte någon
privilegierad ställning, tvärtom får textens förmenta allvar det att låta som den stigmatiserade
homosexualiteten nu med vederhäftig vetenskaplighet konstaterats vara ofarlig medan det
fortfarande får anses outrett om heterosexualiteten också är det.
GV/LF framhåller också att alla kvinnor påverkas av heterosexualiteten som institution. Man
talar i olika sammanhang om ”[h]eterosexuell fostran, som splittrar oss i intellekt, känsla o[ch]
sexualitet och binder oss i parförhållanden med vår förtryckare”. cdlxxii Med detta ofta upprepade
uttalande knyter gruppen an till sin analys av de betydelsefulla ursprungliga banden mellan mor
och dotter som manssamhället tabubelägger som incest. Flickor fostras till heterosexualitet, d.v.s.
till att gå från ett ’naturligt’ samkönat begär till ett ’onaturligt’ olikkönat, som en del i
patriarkatets maktstrategier. Heterosexualiteten strukturerar alltså mänskligheten i förtryckare
och förtryckta. Lite hårddraget kan sägas att gruppen hade en essentiellt präglad syn på
lesbiskhet som något man är och en konstruktivistiskt präglad på heterosexualitet som något man
görs till.
En aspekt på GV/LF:s avståndstagande från det ’heterosexuella mönstret’ var kritiken av
parförhållanden som sådana och gruppens retorik var sällan så skarp som i talet om ”den
isolerade tvåsamheten”. cdlxxiii Gruppens inställning förändrades också radikalt under perioden - på
det flygblad den nybildade GV gjorde 1973 står att man vill få kunna gifta sig cdlxxiv men 1980 sa
sig LF vara ”emot allt vad papper på att 2 människor ’bor ihop’ heter. Vi är alltså emot även
äktenskapet och de privilegier som den ’registreringen’ innebär [...].” cdlxxv När GV närmade sig
andra grupper kom man i kontakt med en livlig diskussion om lesbisk samlevnad cdlxxvi och
kritiska röster hördes redan på det svenska mötet i december 1974; det talades om att ”något
liknande kannibalism” kan utvecklas i lesbiska förhållanden och att det är viktigt ”att också
kunna känna samhörighet med gruppen”. cdlxxvii I LF:s eget material omtalades traditionell
98.

parbildning mycket negativt. Enligt serien ”Kvinno-fötter” lever det lesbiska par efter det
heterosexuella mönstret och i tidskriften Lilith från 1975 publiceras t.ex. en dansk dikt på
samman tema med den olycksbådande titeln ”Til dem som lever i tosomhedens helvede”. cdlxxviii I
LF:s arkiv finns även sångtexter avsedda att ingå i en planerad (men troligen aldrig uppförd)
pjäs. En av dessa sånger, ”Essingetango” var avsedd att visa ”den förrädiska lyckan i ett isolerat
parförhållande”. Texten beskriver ironiskt ett lesbiskt par som ”säger att ni älskar varandra/minst
trehundra gånger varje kväll” och som ”sitter så rart och håller handen/och blundar inför er
verklighet”. cdlxxix I LF:s sångbok ingår också två andra sånger med samma tema, ”Isolering” med
omkvädet ”å, å, å, jag vill gråta, supa/och sen dö” och ”Svartsjuka”, som framställer svartsjuka,
bråk och otrygghet som ofrånkomliga komponenter i parrelationer. cdlxxx Även enskilda deltagare i
LF uttryckte liknade synpunkter. I uppsatsen Den förbjudna frukten talas om parförhållanden
som dels personligt hämmande och ofria, dels politiskt pacificerande medan fria förhållanden ses
som ett svåruppnåeligt ideal. cdlxxxi Som ett långt bättre alternativ än tvåsamheten hålls
gemenskapen i LF och med andra kvinnor upp, sången ”Isolering” slutar t.ex. med orden ”å, å, å,
bryt isoleringen och/åk till Femö”. LF kan beskrivas som en emotionell oas i individens tillvaro.
En kvinna säger: ”Jag behöver inte hänga upp mig så mycket på en människa, och även om en
relation tar slut så finns ju gruppen kvar.” cdlxxxii Även i artikeln i Kvinnobulletinen 1976 där LF
kvinnor presenterade sig prioriteras den kollektiva samvaron: ”För oss var det inte fråga om att
komma i en grupp, få energi och sen gå hem till ett förhållande som splittrade. Utan vi ville
fortsätta vara tillsammans, vi ville väva våra liv med andra kvinnor. Fritt utbyte av idéer,
samhörighet, gensvar och gemensamt skapande, energi och styrka flödande i rörelse, vänskap
och ömhet som vi kunde bära med oss i vardagslivet.” cdlxxxiii Artikeln illustreras med en gruppbild
där alla berör alla i en cirkel av gemenskap (om denna bild, se nedan).
Det heterosexuellt kodade parförhållandet omtalas således som både personligt och politiskt
begränsande medan den gränslösa närheten i gruppen frigör individen. Den lesbiska kampen
försvagas av att kvinnor ’gömmer’ sig i relationer vars själva struktur manar fram destruktiva
’heterosexuella’ beteenden och i LF:s samlevnadsvision har den lesbiska tvåsamheten ersatts av
kvinnlig ’flersamhet’.
98.

11. 3. Representationer.
11. 3. 1. Iscensättningar. En viktig del av (om)förhandlingar är att skapa representationer av
gruppens tolkningar och iscensätta gruppen enligt dessa. Jag väljer att koncentrera mig på den
senare aspekten. Som nämnts talade LF om frihet från könsroller, om att vara ’människa’, inte
’docka’ och de bilder gruppen producerade av sig själva kan ge en vägledning till vad man avsåg
med detta. Jag diskuterar här tre fotografier på kvinnor från LF som finns i RFSU bulletinens
nummer om lesbiskhet. Dessa bilder är särskilt intressanta eftersom fotografen, Laila Strandberg,
också var aktiv inom LF. Fotografierna har ett med Hirdmans terminologi socialt tilltal, alltså att
personerna och miljön tar lika stort utrymme. De är mer stämningsskapande än illustrationer till
texten (bara ett av dem presenteras som föreställande de intervjuade). Samtliga föreställer en
grupp kvinnor som sitter eller ligger i avslappnade och otvungna ställningar. Kameran befinner
sig på samma nivå som de fotograferade men betraktaren släpps ändå inte in. Två av
fotografierna är uppenbarligen tagna vid samma tillfälle. cdlxxxiv De sex kvinnorna på dessa bildar
en obruten kedja av kroppskontakt genom att hålla om och beröra varandra utan synbara
parbildningar och kropparna ’fortsätter’ utanför kortet. Ingen av dem möter betraktarens blick –
de har bara ögon för varandra. (Dessa kort måste f.ö. vara tagna med självutlösare då fotografen
själv är med på dem, en teknik som ytterligare förstärker gruppens gräns utåt). Kvinnorna liknar
varandra på flera sätt; de är likartat klädda i opretentiösa kläder; jeans, snickarbyxor, tröjor,
skjortor, alla har ett ’nordiskt’ utseende och alla är unga. Frånvarande är konventionella
markörer för sexuell attraktion såsom intensiva blickar mellan två eller beröring av erotiskt
kodade kroppsdelar. Istället gestaltas en kollektiv ömhet mellan kvinnor i linje med gruppens
omtolkning av sexualitet som intensiva känslomässiga band mellan kvinnor. Det tredje kortet
föreställer de intervjuade och skiljer sig något från de övriga. cdlxxxv Fem kvinnor sitter på golvet.
Miljön är mer dokumenterad men den största skillnaden ligger i personernas mimik och
gruppering. På de förra korten ler alla brett eller skrattar, på det tredje kortet småler kvinnorna.
På detta är kvinnor grupperade i två par och en ’udda’. Kvinnorna i paren berör varandra men
mellan paren är ett tydligt avstånd, som dock i viss mån överbryggas av att de tittar på varandra
och ler. Kameran är mer distanserad och dokumenterande. Hos ett av paren finns antydan till
intim beröring, den ena kvinnan håller handen på insidan av den andras lår, samtliga beröringar
sker annars på mer ’allmänna’ ställen på kroppen; huvud, händer, axlar, armar och skuldror. Den
femte kvinnan sitter för sig själv och tittar rakt in i kameran utan att le, som om leenden var
reserverade för gruppen och omgivningen betraktas med kyligt analytisk blick. Om de förra
korten förmedlade kroppslighet och värme ger detta kort mer intryck av samtal och intellektuell
enighet. En oförklarad absurd detalj är att en av kvinnorna närmast kameran har en sko på axeln.
Ingen tittar på den eller verka finna det märkligt. Skon kan tolkas på många sätt, den kan ses som
en förtryckssymbol, kanske att man skakat av sig förtryckaren och bara hans sko finns kvar. cdlxxxvi
Den kan ses som en parallell till talet om att stå med hela foten eller ge intryck av spexhumör
mitt i ett intressant samtal. Samtidigt ger balansakten en känsla av orörlighet. Alla tre bilderna är
tagna inomhus och skildrar gruppintern närhet. Det kanske kan ses som en parallell till det
98.

elativt svaga engagemanget för öppenhet att man inte väljer några bilder från aktioner eller
demonstrationer. I talet om gruppen i mitten av 1970-talet framstod den som en kampenhet, men
bilderna från samma tid understryker enbart gruppens sociala aspekt, ’flersamheten’. Gruppen
ger dock samtidigt intryck av att vara sluten, graden av närhet stänger ute. Det är svårt att se hur
någon ny skulle kunna pressa sig in i denna varma enhet eller förbi den femte kvinnans kyliga
blick. Här finns således en ambivalens mellan å ena sidan öppenheten i talet om kvinnor som
älskar kvinnor och å andra sidan slutenheten i gruppens självrepresentation. Sammantaget
förmedlar bilderna gruppens samhörighet och täta gräns mot omgivningen, jämlikhet, trygghet
och givetvis en icke-traditionell femininitet. De kan tjäna som illustrationer till gruppens tal om
återintegration av känsla, intellektualitet och sexualitet. Ser man dessa bilder som
representationer av LF:s alternativa femininitet skulle den kunna innebära kroppslig frihet att
uttrycka känslor och frihet att beröra och beröras av andra kvinnor i kollektiv samvaro. Och
vidare frihet från negativa känslor som svartsjuka och från att anpassa sig till ’mannens blick’,
från att existera som ett konsumerbart, dekorativt objekt.
Det finns även en del ickefotografiska avbildningar som kan tolkas som föreställande gruppen
och jag presenterar några jag finner representativa; omslagen på den första informationsbroschyr
gruppen gjorde och på LF:s sånghäfte samt en teckning på en inbjudan till ett av LF arrangerat
evenemang. Omslaget till broschyren Vi finns från 1975 är en nonfigurativ svart/vit teckning där
man kan skönja två profiler och två händer som sträcks mot varandra i en komposition som
liknar kvinnotecknet. Teckningens abstraktion kontrasterar mot den åtföljande texten ”Vi finns”
och dessa direkta, upplysande budskap kompliceras av att bilden tiger om vad eller vilka det är
som finns. Det ligger givetvis nära till hands att associera till GV:s fortfarande vaga och
svårurskiljbara målsättning. På omslaget till sånghäftet Sånger för oss finns däremot en mycket
tydlig och politiserad bild. Tre unga kvinnor, lika varandra och nästan uniformsmässigt identiskt
klädda i byxor och tröja, avbildas i helfigur. Köns- och genusmarkeringarna är vaga intill
androgynitet. De står tätt, bildar en front, och konfronterar betraktaren. En spelar gitarr och en
höjer en knuten näve, alla tre sjunger. De är inritade i ett stort dubbelt kvinnotecken på vars
horisontlinje är skrivet ”LESBISK FRONT”. Gestalternas individualitet är nästan utraderad i
betoningen av kamp- och gruppsolidaritet och gruppen är bokstavligen inplacerad i en
kvinnopolitisk ram. På en inbjudan från 1977 till ett evenemang på Galleri MedMera på
Södermalm där LF skulle presentera sig finns också en teckning som kan representera
gruppen. cdlxxxvii På den syns överkropparna på åtta leende unga kvinnor med armarna om varandra
i en sluten cirkel. På denna bild betraktar kvinnorna varandra och är mycket mer individuellt
utformade. De är också mer tydligt köns- och genuskodade. I teckningen finns heller inga
kampsymboler. Det är naturligtvis vanskligt att dra några slutsatser av bara ett par
representationer men jag vill ändå peka på det jag menar vara huvudtendensen i dem. Om den
förra bilden signalerar att gruppen är utåtriktade, högljudda kvinnor i uppror – den ’lesbiska
frontens kämpar’, signalerar den senare inåtriktade kvinnor i sluten gemenskap – den ’lesbiska
feminismens systrar’.
98.

11. 3. 2. Symboler. Som nämnts är ett av kännetecknena på moderna sociala rörelser
politiseringen av vardagslivet och rörelser skapar ibland egna symboler som deltagarna använder
för att markera sitt rörelseengagemang. Inom homorörelsen utsåg man t.ex. den grekiska
bokstaven lambda (_) som symbol för homosexuell frigörelse och inom kvinnorörelsen placerade
man en knuten hand inom kvinnotecknet som symbol för kvinnokampen. För homosexuella
fungerade sådana tecken och symboler dessutom som ett sätt att ’hitta’ varandra. cdlxxxviii Jag
redogör här för tre symboler som GV/LF diskuterade eller använde och hur de speglar gruppens
identitetskonstruktion.
Funktionen att hitta andra lesbiska var troligen det väsentliga med den första symbolen. En av
GV:s arbetsgrupper föreslog 1974 lotusblomman (lotus var ett slangord för lesbisk) som symbol
för ”alla lesbiska”. Man tänkte sig göra en plakett som kunde bäras som ring eller
halssmycke. cdlxxxix Denna symbol skiljer sig på flera punkter mot dem som gruppen senare
använde. Till att börja med var den vad jag förstår ’hemgjord’, alla andra var internationella och
förekom i många länder. Den var också relativt hemlig - motivet hade inte en uppenbar koppling
till lesbiskhet (hur många känner ens igen en lotusblomma?) eller var så iögonfallande att
människor skulle lockas fråga om dess innebörd. Som ett smycke i form av en blomma
anpassade det sig närmast till traditionell femininitet. Den fokuserade dessutom på det
samkönade begäret eftersom ’lotus’ främst betecknade en sexuell kategori.
I och med att GV/LF började samarbeta med andra grupper tog man också över internationella
lesbiska symboler, slagord och uttryck. Den mest kända och flitigast använda lesbiska symbolen
är säkerligen det dubbla kvinnotecknet (två sammanlänkade kvinnotecken,
) som förekommer i många sammanhang. Det dekorerade tidningar, banderoller, flygblad
och kvinnor bar det som smycke eller märke. cdxc Denna symbol var givetvis mer öppen;
kvinnotecknet är välkänt och förenade cirklarna en vedertagen symbol för samhörighet t.ex. i
bilder av alliansringar. Den är också politiserad genom associationen till kvinnokampsmärket. Så
småningom började man också använda tre eller flera sammanlänkade kvinnotecken som en
spegling av avståndstagandet från parrelationer. cdxci Det kan också ses som en betoning på
kvinnoidentifikation, i synnerhet som denna symbol också användes för systerskapet i
kvinnorörelsen. cdxcii Den tredje symbolen är en gest med händerna som symboliserar skötet. Den
beskrivs som en protest mot en sexistisk gest och som en hyllning till kvinnokönet. ”Vi lyfter
våra händer över våra huvuden med handflatorna utåt[.] Ett omvänt sköte för oss kvinnor.” cdxciii
Denna symbol är uteslutande fokuserad på det biologiska könet. Skötet är ’allmänkvinnligt’ och
gesten förefaller sakna erotiska konnotationer och betecknar enbart ett feministiskt
uppvärderande av det kvinnliga. cdxciv Genom de symboler GV/LF diskuterade eller använde kan
man skönja gruppens utveckling och allianser; från det homosexuella igenkänningstecknet till
symbolen för kvinnor tillsammans i kamp och kärlek och vidare till en feministisk manifestation
av den biologiska kvinnligheten.
98.

11. 4. Kulturproduktion.
Att skapa en alternativ kultur är en viktig strategi för eftersatta grupper. Inom kvinnorörelsen
använde man musik, teater, konst, poesi och dans m.m. för att förmedla sitt budskap och stärka
gemenskapen. Somliga började också intressera sig för det man kallade kvinnokultur, t.ex.
traditionella kvinnliga sysslor som sömnad och matlagning. En viktig aspekt av kultur är
bildandet av alternativa institutioner som kvinnohus och kvinnohögskolor, men då dessa projekt
inte drevs av LF som grupp lämnar jag dem åt sidan.
Också inom den lesbiska rörelsen fanns tidigt en medveten om kulturens betydelse. På Oslo-
seminariet och det efterföljande svenska mötet i Göteborg 1974 talades om att bygga upp sin
egen kultur. I synnerhet kvinnorna i Göteborg var mycket kulturellt aktiva och den konferens de
arrangerade i mars 1975 präglades av en ambition att använda kulturella medel för att stärka
gruppgemenskapen. Det upplevdes som mycket lyckat av deltagarna och en kvinna från GV
rapporterar att man glatt ’gjort bort sig’ inför varandra med små sketcher i anslutning till ämnet
för diskussionen. De var ”inte ett dugg strålande” skriver hon förnöjt. Hon fortsätter: ”Nästa dag
kom att bli den bästa. DEMONSTRATIONEN. KULTURELLA AKTIVITETER, vi målade
tillsammans, vi spelade teater tillsammans, vi författade tillsammans, vi sjöng tillsammans, vi
filmade tillsammans.” cdxcv I citatet skymtar flera av de principer Dahlerup urskiljer i
rödstrumpornas kulturella aktiviteter: anti-professionalism, idealet om det kollektiva skapandet
och upphävandet av skiljelinjen mellan konst och politik. cdxcvi GV/LF ville också skapa ett eget
kulturbegrepp och de intervjuade i RFSU-bulletin för in det i gruppens köns(skillnads)analys.
”Manskulturen är en elitkultur” där det ”rör sig om att ’stå på scen’, synas och vara duktig”,
säger en kvinna och andra inflikar att kvinnokulturen ännu bara är en tanke, en ”vardagskultur”,
en ”osignerad kultur”. cdxcvii
Man kan urskilja två ambitioner i GV/LF:s kulturproduktion: att skapa autenticitet och att med
satiriska omskrivningar och formexperiment formulera alternativa förståelser. Behovet av
autentiska skildringar av lesbiskhet kunde uttryckas mycket klart. LF hade reagerat starkt på ett
par aktuella pjäsers, Petra von Kants bittra tårar och den ovannämnda Tribadernas natt,
gestaltning av lesbiska cdxcviii och tanken väcktes att gruppen skulle skriva ett eget teaterstycke ”för
att ge en riktig bild av oss själva till skillnad från de pjäser som nu finns”. cdxcix Något senare
förtydligar förslagsställaren tanken och föreslår att man bildar en teatergrupp och försöker
”samla ihop meningar och upplevelser” från deltagarna för att sedan utgå från dessa och bygga
upp en pjäs kollektivt. d Pjäsen skulle vara ett korrektiv till befintliga framställningar, den skulle
vara ’riktig’ i den mening att den speglar deltagarnas faktiska erfarenheter. Autenticitet innebar
åtminstone i detta fall en omedelbar förmedling av det redan kända och en bekräftelse på gjorda
tolkningar, d.v.s. deltagarnas egna presentationer av sina erfarenheter.
Att ta den dominanta kulturens verk och ’skriva om’ dem för sina egna syften är en annan
oppositionell strategi. En speciell förkärlek hade GV/LF och andra skandinaviska grupper för att
förse kända sånger med nya texter. Jag diskuterar här tre, som jag anser belysande,
omskrivningar där gruppen för sina syften vänder originalets tema i sin motsats. Norska LB hade
98.

som nämnts försett landets nationalsång med ny text och LF gjorde samma sak med den svenska.
Inledningsraderna lyder: ”Du gamla, du unga, du lesbiska mö/du stolta, du glädjerika böna” och
sången avslutas storståtligt: ”Ja, jag vill leva, jag vill dö som lesbisk”. di Nationalsången och dess
panegyrik är givetvis överlastad med betydelser och bland mycket annat en given symbol för
fäderneslandet, patriarkatet. LF driver glatt med dess högstämda ton och den bakomliggande
kung och fosterland-retoriken och ersätter denna med en hyllning till den lesbiska ’bönan’ och en
huld trohetsed till lesbiskheten. Förhållningssättet understryker den egna antiauktoritära
positionen och att man står, och vill stå, utanför det etablerade. Kritiken mot heterosexualiteten
antar en satirisk form när den heterosexuella kärlekssången ”Det var på Capri” förvandlas till
”Det var på Lesbos” och får berätta hur det kvinnliga samkönade begäret först blev besjunget
och var ”dom bröt illusionen/om mannens kärleksmonopol”. dii I samband med anti-
Luciademonstrationen 1976 ändrade LF också texten på den traditionella Lucia-sången. Den
välkända refrängen blir: ”Uti vårt mörka land/stiger nu häxor fram/kämpande starka fria/kom
med oss Lucia”. Traditionell femininitet, gestaltad av Lucia-figuren ersätts av det alternativa
idealet, häxan vars ljus är kampens. Textbladet illustreras med en fryntlig kvinnokampslucia med
’ljus i hår’ formade som kvinnotecken och händerna höjda i den ovan diskuterade
’skötesgesten’. diii Att ta välkända och betydelseladdade melodier med konnotationer till
företeelser gruppen bekämpade var ett sätt att s.a.s. ge igen med samma mynt och förstärka
budskapet.
Ytterligare ett sätt att protestera mot ’manskulturens’ normer var att söka nya uttryck. Det kan
ske genom att man prövar nya former och stilexperiment eller tar upp tidigare ’obesjungna’
ämnen. Att bryta mot vedertagna stil- och grammatiska regler är ett sätt att skapa nya kulturella
uttrycksformer. En enkel variant av detta var att man gjorde stilen egalitär genom att inte
använda stora bokstäver. div Men det fanns även mer långtgående experiment, som den
substantivspäckade betraktelsen ”Olisbos” i Lilith, dv en febrig vision av den androcentriska erans
undergång. Texten bryter mot det realistiska berättandets konventioner men också mot den
fallocentriska modernismens. Särskilt i de stenciltidningar kvinnor från LF gav ut märks strävan
efter en annorlunda form. Redan själva tidningens utformning – hophäftade maskinskrivna
stencilblad som byter namn från nummer till nummer – visar på en distansering till gängse
föreställningar om vad en tidning är. Avståndstagandet understryks ytterligare av en text i
numret som kallas häxringar. Texten följer vad ett jag läser i kvällstidningen. dvi Den är i det
närmaste oläslig; den betäcker sidan med versaler med tätt radavstånd och utan skiljetecken.
Lösryckta fraser och ord packas på varandra till en grafisk illustration av mediabrus; obegripligt
och föga eftersträvansvärt. Stenciltidningarna innehåller också mycket poesi och prosastycken
och få egentliga artiklar. De första åtta numren har nästan inga illustrationer men istället används
skrivmaskinen till att göra dekorationer. Nollor och punkter sprids över sidorna och
textproduktion går över i bildskapande. Julia, det nionde och sista numret, liknar mer en ’vanlig’
tidning och skiljer sig markant innehållsmässigt och grafiskt från de andra med en hel del
’riktiga’ artiklar, professionellt utförda teckningar och ett sådant typiskt tidningsinslag som
98.

korsord. Tidningen upphörde efter detta nummer; om det berodde på missnöje med den nya
utformningen eller något annat är oklart.
Den nya kvinnorörelsens uttryck ”det privata är det politiska” dvii gjorde nya frågor aktuella och
ett tidigare ’onämnbart’ ämne som togs upp var menstruation. LF:s musikgrupp skrev en sång,
”Vampyren”, både i protest mot höga priser på bindor och tamponger och mot
orenhetsföreställningar. ”Tycker du att jag är äcklig/törs du dra i min röda tråd/Jag byter inte
varje timme/för så ofta har jag inte råd/[...] Dom säger: Mens är äckligt, orent och fult/Dom
säger att jag luktar skit/bara för att få sin profit”. dviii Den provokativa tonen blir en protest mot
hemlighållandet och den väluppfostrade tystnaden om kvinnokroppens funktioner. Att sjunga om
mens och kroppslukt var att bryta ett tabu och Dahlerup går så långt som att kalla förändringen i
attityden till menstruation för en kulturrevolution. dix Jag vill hävda att en minst lika stor
revolution skedde vad gäller litterära framställningar av lesbiskhet som grovt uttryckt gick från
skildringar av avvikelsens problematik till kvinnokärlekens förlösande kraft. Även om det inte
går att jämföra med situationen i USA där det uppstod lesbiska bokförlag, tidskrifter och andra
medier som för första gången möjliggjorde ett skrivande oberoende av ickelesbiska hänsyn, dx
började också kvinnor i Sverige litterärt gestalta en syn på lesbiskhet som källa till lycka och
glädje. Detta är ett mycket omfattande ämne som det tyvärr inte finns utrymme för att diskutera
här, men jag vill ändå understryka att även GV/LF hade del i denna förändring. I LF:s sångbok
finns exempelvis kärlekssångerna ”Hej, jag gillar dig” och ”Anne”. dxi Det är enkla och
anspråkslösa texter om längtan och lyckan i att älska och vara älskad. Men detta att en kvinna
sjöng ”HEJ, jag gillar dig får jag krama dig resten av dan/OJ, va’ du tänder mig på ett sätt som
jag inte är van” till en annan kvinna var ett radikalt brott mot kulturellt osynliggörande och
likhetstecknen mellan heterosexualitet och hjärta, homosexualitet och smärta.
Ytterligare en kulturell motståndsstrategi kan vara att forska i det förflutna efter gömda,
glömda eller ’feltolkade’ verk och konstnärer. Denna strategi verkar inte ha haft så stor betydelse
på 1970-talet som den senare fick när t.ex. Lila Perspektiv presenterar ”lesbiska anmödrar”,
d.v.s. författare, målare, filmare o.s.v. från olika tider. dxii Under 1970-talet var det mer grupper
som häxor eller amasoner man intresserade sig för men ett exempel på denna strategi finns i
stenciltidningen Elisabet där läsarna uppmanas att ge svensk språkdräkt åt en dikt i engelsk
översättning av Sapfo om hur guld är starkare än mannens hjärta dxiii (vid denna tid fanns ingen
fullständig svensk utgåva av Sapfos verk). Ett av förslagen är en fri tolkning som hävdar att
Sapfo i dikten protesterar mot ordspråket ”tala är silver men tiga är guld” och att det gäller låta
sina ord ”knäck[a] den patriarkala munkaveln”. dxiv Sapfo ges således rollen som kvinnoupprorets
taleskvinna. Men på det hela taget var man inte över hövan intresserad av det förflutnas röster
och gruppen publicerade bara dikter och prosastycken av kvinnor från den lesbiska rörelsen. Det
var nuets röst, den historia som skrevs av ögonblicket som stod i centrum för kulturproduktionen
inom GV/LF.
11. 5. Sammanfattning.
98.

Det kanske mest framträdande draget i GV/LF:s konstruktion av lesbiskhet är associationen till
frihet från könsrollsmönster. Man var kritisk till rådande genusnormer, kvinnorollen, som man
såg som begränsanden och destruktiv. Genus förstods som bokstavligen relationellt d.v.s.
kvinnorollen aktiverades i relationen till en man och lesbiska relationer kunde således framställas
som frizoner från sådana roller. I synnerhet i slutet av undersökningsperioden fokuserar LF dock
på skillnader mellan könen, och då särskilt vad gäller sexualiteten. På olika sätt kritiserades
också
heterosexualitet som samhällsinstitution och patriarkal maktstrategi och gruppen talade om hur
’heterosexuell fostran’ påverkar alla kvinnor. En aspekt av kritiken mot heterosexualiteten var
gruppens avståndstagande till traditionella parförhållanden även mellan kvinnor som man
menade var strukturerade efter heterosexuellt mönster. Som ett personligt och politiskt
frigörande alternativ framhölls gruppgemenskap, kvinnlig ’flersamhet’. Den fria femininitet
gruppen menade kunde uppnås i lesbiska relationer kan studeras i gruppens bilder av sig själv.
Dessa bilder framhåller bl.a. gruppens kollektiva ömhet, glädjen i samvaron med andra kvinnor
och kroppslig frihet från traditionellt feminina kläder, hållningar och objektsstatus. Lesbiska
rörelser i olika länder lånade symboler, slagord, uttryck av varandra. Genom att bära vissa
symboler, ha en viss klädstil o.s.v. kunde enskilda deltagare iscensätta sig som lesbiska
aktivister. Symbolerna varierar i viss mån över tiden och speglar gruppens förändringar. GV/LF
skilde mellan kvinnokultur och manskultur och inom kulturproduktionen betonades det
kollektiva skapandet. Två ambitioner kan urskiljas, att skapa autenticitet och formulera
alternativa förståelser. Med autenticitet menades närmast ett troget återgivande av deltagarnas
redan gjorda tolkningar. Ny förståelse sökte man med hjälp av satiriska omskrivningar och
formexperiment som sprängde gängse förståelsers ramar.
12. Slutord.
GV/LF framstår som en god representant för den nya typ av sociala rörelser som fokuserade på
frågor runt identitet och politisering av vardagslivet. Lesbiska var i en mening avvikare även
inom större etablerade rörelser, de hade ett avvikande kön i den av homosexuella män
dominerade homorörelsen och en avvikande sexualitet inom den av heterosexuella kvinnor
dominerade kvinnorörelsen och att formulera en egen lesbisk identitet blev ett viktigt mål och en
strategi i sig. Avslutningsvis vill jag söka ge en sammanfattande bild av huvuddragen i den
kollektiva identiteten lesbisk i GV/LF, av vad det med gruppens terminologi innebar att stå med
hela foten i manssamhället.
GV/LF gav begreppet lesbisk en ny innebörd och under undersökningsperioden skedde en
förflyttning av tyngdpunkten mellan lesbiskhetens två ’komponenter’, kvinnligt kön och
homosexualitet. Från att ha benämnt sig homosexuella av kvinnligt kön övergick man till att se
sig som kvinnor som känner en feministiskt präglad attraktion till kvinnor och i beskrivningen av
begärets mål tycks detta vidgades från enskilda kvinnor till hela kvinnosläktet. Den gamla frågan
varför någon blir lesbisk gick gruppen s.a.s. vid sidan om och framhöll istället praktikens
98.

etydelse, vad det innebar att leva lesbiskt. För GV/LF var det att ansluta sig till en könspolitisk
ideologi, att se sin valda livsstil som ett uppror i sig. I gruppens förståelse blev lesbisk ett
honnörsord och en lesbisk kvinna inte det samma som en homosexuell kvinna; hon är en
kvinnoidentifierad kvinna som älskar kvinnor medan den homosexuella kvinnan är
mansidentifierad och strukturerar sina kvinnorelationer enligt heterosexuellt mönster, hon älskar
(läs: vill äga) en kvinna och saknar kvinnosolidaritet. I gruppens konstruktion blir lesbiskhet
närmast en syntes av biologiskt kön, samkönat begär och ideologiskt präglad homosocialitet.
Och att bli kvinnoidentifierad och kvinnomedvetenheten, att ’sätta ner hela foten’, ses som en
djupgående process som helar jaget, som återintegrerar intellekt, känsla och sexualitet. ’Lesbisk’
är således slutpunkten på en lång evolutionskedja som startade med begär till andra kvinnor.
Gruppen formulerade också egna förståelser av sexualitet och kärlek i linje med sin
övergripande könsmaktsanalys. Sexualiteten strukturerades efter kön och dess genitala aspekter
fick i mycket manliga (negativa) associationer medan den ’kvinnliga’ (positiva) sexualiteten
präglades av sensualitet, känsloengagemang och solitära möten med den egna kroppen. Men om
gruppen kunde uppfattas som traditionalistisk i sin syn på sexualitet var den snarast radikal i
synen på kärlek. Kärlek var inte en affär mellan två för gruppen utan en allomfattande känsla för
kvinnokollektivet som inte borde låta sig bestämmas av parförhållandets parametrar. Det
lesbiska paret kunde rent av framstå som kvinnoidentifikationens antites.
Central för ’nedsättandet av foten’ menar jag också analysen av genus och heterosexualitet
vara och den därmed sammanhängande konstruktionen av lesbiskhet som frizon från
könsrollernas hegemoni. En intressant aspekt är att när gruppen var som störst och som mest
aktiv i mitten av 1970-talet var det främst det föränderliga genus som diskuterades, men när
gruppen minskade och inre svårigheter uppstod kom det (relativt) oföränderliga könet att
betonas. Förenklat kan sägas att gruppen gick från att kritisera rigida könsroller till att prisa
kvinnokönets inneboende egenskaper. Senare tiders queer teori har med begrepp som
heteronormativitet sökt analysera hur normalitet och avvikelse produceras men även 1970-talets
lesbiska rörelse ifrågasatte heterosexualitetens naturlighet och man diskuterades dess
könspolitiska funktion. I synnerhet talades om hur stigmatiseringen av lesbiskhet tjänade
patriarkatet genom att splittra kvinnor och skrämma dem till lydnad. Hur negativa attityder mot
manlig homosexualitet, ’män som älskar män’, bör förstås i detta schema förblir dock oklart.
För gruppen kom den väsentligaste skiljelinjen i samhället således att gå mellan kvinnor och
män och man lade ett könspolitiskt raster även över en rad ’okroppsliga’ företeelser som kunskap
och kultur. I grunden för gruppens omförhandlingar och kunskapsanspråk låg den egna och
andra kvinnors livserfarenheter och det var i den medvetandehöjande processen som det man såg
som sann kunskap och förmåga att genomskåda patriarkala strukturer producerades.
Könssolidaritetens primat märks inte minst i hur gruppen formulerade sina ’vi’ visavi olika ’de’.
Mot grupper som kunde varit potentiella allierade men som uppfattades som manliga eller
mansidentifierade var tonen skarp och gränslinjen tydligt dragen medan man mot
98.

kvinnorörelsegrupper höll ett försonligt tonfall och uppluckrade gränserna. Mäns antifeminism
angreps hårt men kvinnlig homofobi förblev okommenterad.
Jag har också pekat på vissa inkonsekvenser och ambivalenser, den mest markanta är kanske
mellan talet om den öppna kvinnokärleken och gruppens relativa slutenhet representerad av
ointresset för att ’missionera’ bland homosexuella kvinnor och nyrekrytera samt gestaltningar av
gruppen som en inåtblickande, i allt helgjuten enhet.
Slutligen kan jag bara konstatera att denna uppsats enbart är en första undersökning av vissa
aspekter av lesbisk identitetsbildning och organisering. Bland annat bör GV/LF:s konstruktioner
sättas in i en kontext av samtida rörelser - den nationella och internationella lesbiska rörelsen,
den nya kvinnorörelsen, alternativkulturella och vänsterrörelser samt homorörelsen – för att
kunna se vilka analyser som stammade från gruppen och vilka den lånade av andra, hur den
influerades och influerade, t.ex. har jag inte stött på symboliken ’stå med hela foten’ hos någon
annan grupp medan gruppens syn på kultur och kunskap också fanns i kvinnorörelsen och säkert
i andra alternativrörelser. Och inte minst bör studeras hur GV/LF och andra lesbiska grupper
påverkade den samhälleliga diskursen om lesbiskhet, hur de bidrog till det synliggörande som
Sundberg beskriver: ”Från att ha varit ett tabubelagt alternativt icke-existerande område blev
lesbisk kärlek på bara några få år något som existerade för den stora allmänheten.” dxv
98.

Noter.
i
”Tre flickor besvarar frågor”, Viking, nr. 5, 1970.
ii
RFSU-bulletin. Med kvinnor känner jag mig hel. Om lesbianism och feminism, nr. 5, 1977.
iii
Verta Taylor, Leila J. Rupp, “Women’s Culture and Lesbian Feminist Activism: A Reconsideration of Cultural
Feminism”, Signs, Autumn 1993, vol. 19, no. 1, s. 33.
iv
För en översikt av debatten, se Jane Freedman, Feminism (Open University Press, Buckingham and Philadelphia,
2001), s. 12-18.
v Däremot har lesbiska kvinnor länge varit aktiva inom kvinnorörelsen utan att deklarera sin lesbiskhet, se t.ex.
Lillian Faderman, Birgitte Eriksson (eds.), Lesbian-Feminism in Turn-of-the-Century Germany, (Naiad Press,
Weatherby Lake, Missouri, 1980) och Lillian Faderman, To Believe in Women. What Lesbians Have Done for
America – A History (Mariner Books, Boston and New York, 1999).
vi “Introduction”, Alison M. Jaggar, Susan R. Bordo (eds.), Gender/Body/Knowledge. Feminist Reconstructions of
Being and Knowing, (Rutgers University Press, New Brunswick and London, 1989), s. 6.
vii Karin Lindeqvist, ”Den smärtsamma gåvan. Annakarin Svedbergs Din egen, Eva Alexandersons Kontradans och
talet om homosexualiteten på 1960-talet”, D-uppsats i litteraturvetenskap med genusinriktning, VT 2000, Södertörns
högskola, och d. s. ”En underbar förmåga. Identitet och ideologi i homosexuell organisering 1966-1969” C-uppsats i
samtidshistoria, HT 2001, Södertörns högskola.
viii Citerad i Elspeth Probyn, “Michel Foucault and the Uses of Sexuality”, i Lesbian and Gay Studies. A Critical
Introduction, Andy Medhurst, Sally R. Munt (eds.) (Cassell, London and Washington, 1997), s. 136.
ix Pia Lundahl, Intimitetens villkor. Kön, sexualitet och berättelser om jaget (avhandling vid Lunds universitet,
Lund, 2001),
s. 9.
x Lundahl (2001), s. 16.
xi Om detta motiv, se Kathy Lavezzo, ”Sobs and Sighs Between Women. The Homoerotics of Compassion in The
Book of Margery Kempe” i Premodern Sexualities, Louise Fradenburg, Carla Freccero (eds.) (Routledge, New York
and London, 1996), s. 182 samt illustrationer på s. 183 och s. 184. Lavezzo menar att gesten även på medeltiden kan
ha haft en erotisk komponent.
xii Pia Lundahl, Lesbisk identitet (Carlssons, Stockholm, 1998), s. 121.
xiii Lundahl (1998), s. 20.
xiv Shane Phelan “(Be)coming Out: Lesbian Identity and Politics”, Signs, 1993, vol. 18, no. 4, s.777.
xv Lundahl (1998), 19f. Det har även förts en omfattande debatt både bland aktivister och akademiker om de
politiska implikationerna av olika uppfattningar om identitet. Om detta vad gäller homosexuella identiteter, se t.ex.
Christel Stormhøj, ”Identitets- eller postidentitetspolitik? Homoseksuelle, pluralistiske velfærdssamfund og
demokratisk seksualpolitik”, Lambda Nordica, nr. 4, 2001, s. 6-21.
xvi För en översikt, se Stevi Jackson, Sue Scott, “Sexual Skirmishes and Feminist Factions” i Feminism and
Sexuality. A Reader, Stevi Jackson, Sue Scott (eds.) (Columbia University Press, New York, 1996), s. 6-12.
xvii Alison M. Jaggar, “Love and Knowledge: Emotion in Feminist Epistemology” i Jaggar och Bordo (eds.),
s. 145-171.
xviii Om judiskhet som konstruktion, se Linda Nochlin, Tamar Garb (eds.), The Jew in the Text. Modernity and the
Construction of Identity (Thames and Hudson, London, 1995).
xix Alan Sinfield, Cultural Politics – Queer Reading (Routledge, London, 1994), s. 25-26.
xx Sinfield, s. 29.
xxi Sinfield, s. 36f.
xxii Sinfield, s. 38.
xxiii Sinfield, s. 29.
xxiv Biddy Martin, ”Feminism, Criticism and Foucault” i Knowing Women. Feminism and Knowledge, Helen
Crowley, Susan Himmelweit (eds.) (Polity Press, Cambridge, 1992), s. 283.
xxv Stephen M. Engel ger i sin bok, The Unfinished Revolution. Social Movement Theory and the Gay and Lesbian
Movement (Cambridge University Press, Cambridge, 2001) en kortfattad översikt över olika teorier och
analysnivåer, s. 11-18. Se också Drude Dahlerup, Rødstrømperne. Den danske Rødstrømpebevægelses udvikling,
nytænkning og gennemslag 1970-1985, (Gyldendal, Köpenhamn, 1998), Band 1, s. 54-68.
xxvi Dahlerup, Band 1, s. 35.
98.

xxvii Verta Taylor, Nancy Whittier, “Analytical Approaches to Social Movement Culture: The Culture of the
Women’s Movement”, i Social Movements and Culture, Hank Johnston, Bert Klandermans (eds.) (University of
Minnesota Press, Minneapolis, 1995), s. 166.
xxviii Verta Taylor, Nancy E. Whittier, “Collective Identity in Social Movement Communities: Lesbian Feminist
Mobilization” i Frontiers of Social Movement Theory, Aldon D. Morris, Carol McClurg Mueller (eds.) (Yale
University Press, New Haven and London, 1992), s. 107.
xxix Taylor, Whittier (1992), s. 107.
xxx Taylor, Whittier (1995), s. 181.
xxxi En annan sak är, som Barry D Adam och de andra redaktörerna påpekar i boken The Global Emergence of Gay
and Lesbian Politics. National Imprints of a Worldwide Movement, Barry D Adam, Jan Willem Duyvendak, André
Krouwel (eds.) (Temple University Press, Philadelphia, 1999) att mycket av den generella karaktäristiken för nya
sociala rörelser; att man söker dekolonisera livsvärlden från intrång av den ekonomiska och politiska sfären, att
mobiliseringen skett framförallt bland medelklassen, att inriktningen snarast är på identitet och rättigheter än
ekonomiska frågor samt att organiseringen ofta är löslig inte helt stämmer på den sammantagna, globala
homorörelsen. Inom denna söker man även påverka staten att ändra repressiva lagar och man har en bredare
mobiliseringsbas än bara medelklassen. Det finns stora variationer vad gäller organisationsformen från formella
föreningar till löst sammansatta aktionsgrupper och ett engagemang inom de flesta samhällsområden, s. 3f.
xxxii Debra Friedman, Doug McAdam, “Collective Identity and Activism: Networks, Choices, and the Life of a Social
Movement” i Frontiers of Social Movement Theory, Aldon D. Morris, Carol McClurg Mueller (eds.) (Yale
University Press, New Haven and London, 1992), s. 156f, n. 1.
xxxiii Taylor, Whittier (1995), s. 172.
xxxiv Taylor, Whittier (1992), s. 122f.
xxxv För en diskussion om valet att ’komma ut’ som jude, se t.ex. Bertil Neuman, Någonting försvann på vägen. En
judisk familj – historia, humor och kultur (Legenda, Stockholm, 1989).
xxxvi En god vän till mig som varit aktiv inom Unga Synskadade berättade att när de var ute och informerade om
situationen för synskadade barn och ungdomar började de med att berätta några riktigt råa skämt om blinda för att
ruska om åhörarna och nå dem bortom ett välvilligt, infantiliserande medlidande.
xxxvii Taylor, Whittier (1995), s. 173.
xxxviii Taylor, Whittier (1992), s. 111f.
xxxix Taylor, Whittier (1992), s. 113.
xl Taylor, Whittier (1992), s. 111.
xli Taylor, Whittier (1992), s. 115f.
xlii Taylor, Whittier (1992), s. 111.
xliii Taylor, Whittier (1992), s. 118.
xliv Taylor, Whittier (1992), s. 121.
xlv Abby Peterson, Women as Collective Actors. A Case Study of the Swedish Women’s Peace Movement, 1898-1990
(Research report from the Department of Sociology, University of Gothenburg, Göteborg, 1992), s. 80f.
xlvi William A. Gamson, “Constructing Social Protest”, i Social Movements and Culture, Hank Johnston, Bert
Klandermans (eds.)(University of Minnesota Press, Minneapolis, 1995), s. 101.
xlvii Joshua Gamson, “Must Identity Movements Self-Destruct? A Queer Dilemma”, Social Problems, 1995, vol. 42,
no. 3, s. 392f.
xlviii
J. Gamson, s. 402f.
xlix
J. Gamson, s. 396, n. 13.
l
Leila J. Rupp, Verta Taylor, “Forging Feminist Identity in an International Movement. A Collective Identity
Approach to Twentieth Century Feminism”, Signs, Winter 1999, vol. 24. no. 2, s. 365f.
li
Dahlerup, Band 1, s. 40-42.
lii
Taylor, Whittier (1992), s. 106.
liii
Kerstin Sandell, ”Normalitet, sex och makt” i Sociologisk kvinnoforskning, Åsa Lundqvist, Diana Mulinari (red.)
(Studentlitteratur, Lund, 1997), 146-149.
liv Michael Billing, “Rhetorical Psychology, Ideological Thinking, and Imagining Nationhood” i Social Movements
and Culture, Hank Johnston, Bert Klandermans (eds.) (University of Minnesota Press, Minneapolis, 1995), s. 64-81.
lv Håkan Thörn, Rörelser i det moderna. Politik, modernitet och kollektiv identitet i Europa 1789-1989, (Tiden,
Stockholm, 1997), s. 37. En alternativ metod hade kunnat vara det sociologen Hank Johnston kallar
mikrodiskursanalys i essän “A Methodology for Frame Analysis: From Discourse to Cognitive Schemata”, i Social
Movements and Culture, Hank Johnston, Bert Klandermans (eds.) (University of Minnesota Press, Minneapolis,
1995). Med det menar han en lingvistiskt baserad metod som ”takes a specific example of written text or bounded
speech and seeks to explain why the words, sentences, and concepts are put together the way they are”(s. 219). Det
98.

är dock inte en dekonstruktiv läsning han föreslår utan snarast en återskapande som också söker stöd i utomtextuella
element som biografiska uppgifter. Avsikten tycks vara att rekonstruera de mentala tolkningsramarna hos faktiska
deltagare i sociala rörelser. För Johnston är författarintentionen både en avgörande tolkningsnyckel och det som
eftersöks. I en textförståelse som min är den varken det ena eller det andra. Johnston konstaterar själv att metoden
har en starkt empirisk och positivistisk inriktning (s. 221) och när han talar om t.ex. ”invalid interpretations” (s. 227)
och “outright misinterpretation” (s. 242) framgår att han menar att en text har en inneboende sanning som kan tolkas
rätt eller fel. Min avsikt är inte att göra ett slags kollektiv psykologisk undersökning av hur de faktiska deltagarna i
GV/LF förstod begreppet lesbisk utan resultatet är närmast en skiss på produkterna av upprepade förhandlingar om
innehållet i detta begrepp som de faktiska deltagarna kan ha anslutit sig till i olika grader.
lvi Sidney Tarrow, “Mentalities, Political Cultures, and Collective Action Frames: Constructing Meaning through
Action” i Frontiers of Social Movement Theory, Aldon D. Morris, Carol McClurg Mueller (eds.) (Yale University
Press, New Haven and London, 1992), s. 197.
lvii Anja Hirdman, Tilltalande bilder. Genus, sexualitet och publiksyn i Veckorevyn och Fib aktuellt. (Atlas,
Stockholm, 2002).
lviii Hirdman, s. 48.
lix Hirdman, s. 49f.
lx Hirdman, s. 50ff.
lxi Mängden av perspektiv och olika minnesbilder kommenteras av Inga Lisa Sangregorio i essän ”’Befrielsen är
nära...’ Om den radikala kvinnorörelsen under 1970-talet och framåt” i Den osynliga historien. Kvinnornas historia,
Lise Sjöstedt (red.) ( Forskningsrådsnämnden, Stockholm, 1993), s. 135.
lxii Kri Bohm, Öppet brev om lesbisk kärlek (Forum, Stockholm, 1977).
lxiii Margareta Lindholm, Arne Nilsson, En annan stad. Kvinnligt och manligt homoliv 1950-1980
(AlfabetaAnamma, Göteborg, 2002), s. 283-285.
lxiv Lindholm, Nilsson, s. 253.
lxv Stina Sundberg, ”Lesbisk kamp och kvinnofrigörelse” i Kärlek, makt & systerskap. 30 år av kvinnokamp, Lena
Olson (red.) (Göteborgs Stadsmuseum, Göteborg, 2002), s. 38-43.
lxvi Inger Ehn Knobblock, ”Lesbisk kärlek – längtan eller val? Politik och lesbiskt motstånd”, Kulturella Perspektiv,
nr. 1, 1998, s. 13.
lxvii Knobblock, s. 14, s. 16 resp. s. 18. Hon påstår dessutom att i talet om erotiken framskymtar ett dualistiskt
tänkande hos de intervjuade. Detta manifesteras tydligen i att de känner till någon myt om hur avundsjuka gudar i
tidernas begynnelse delade människor mitt itu och att människor allt sedan dess letar efter sin andra hälft. Hon slår
fast: ”Denna myt har en heterosexuell innebörd.”(s. 16) Jag kan emellertid inte hitta några referenser till en sådan
myt i den aktuella intervjun och undrar dessutom vad det är för myt hon avser. Om det är Platons välkända
skapelseberättelse har den definitivt inte en heterosexuell innebörd. Tvärtom jämställer den kvinnlig och manlig
homosexualitet med heterosexualitet. Den humoristiska berättelsen återfinns i Symposion och handlar om hur
människan en gång bestod av fyrbenta, fyrarmade klot. Dessa klot var av tre sorter; ett kvinnligt, ett manligt och ett
hermafroditiskt. När sedan gudarna i ilska över deras färdigheter delade dem i två tvingades de därefter ständigt
söka sin ’äkta hälft’. Halvan av ett kvinnoklot sökte en kvinna, halvan av ett mansklot en man och halvan av ett
tvekönat klot en partner av det andra könet. Plato, The Symposium (Penguin Books, Harmondsworth, 1980), s. 59-
65.
lxviii Eva Ahlberg, ”Homo-Sverige utanför RFSL. En historisk exposé” i Homo i folkhemmet. Homo- och bisexuella i
Sverige 1950-2000, Martin Andreasson (red.) (Anamma, Göteborg, 2000), s. 76-81.
lxix För en kortare diskussion om olika inställningar till 1970-talets lesbiska feminism, se Arlene Stein, Sex and
Sensibility. Stories of a Lesbian Generation (University of California Press, Berkley, etc., 1997), s. 1-4. Påståendena
om sexualfientlighet har stundtals mycket vaga grunder. Det kanske tydligaste exemplet på detta jag stött på är essän
”Sex Debates” av Judith Halberstam i Lesbian and Gay Studies. A Critical Introduction, Andy Medhurst, Sally R.
Munt (eds.) (Cassell, London and Washington, 1997), s. 327-340, i vilken hon anser sig kunna slå fast att 1970- och
1980-talets lesbiska feminism var moralistisk och sexualfientlig genom att presentera en (1!) erotisk novell ur en
lesbisk feministisk tidning från början av 1980-talet hon tycker är ”cloying, sterile and generally unappealing”(s.
336), och därigenom bevisar tesen.
lxx Ahlberg, s. 77.
lxxi Becki L. Ross, Catharina Landström, ”Normalization versus Diversity: Lesbian Identity and Organizing in
Sweden and Canada” i Women’s Organizing and Public Policy in Canada and Sweden, Linda Briskin, Mona
Eliasson (McGill-Queen’s University Press, Montreal and Kingston, etc., 1999), s. 314-316.
lxxii Ross, Landström, s. 334.
lxxiii ”Lesbisk Front”, Pockettidningen R. Homosex. Om könsroller, samlevnad och sexuellt förtryck, nr. 3, 1976, s.
122-125.
98.

lxxiv ”Historik om LF i Göteborg”, Götas kanal. Internbulletin för Lesbiska Feminister, Göteborg, våren 1981, s.3-7.
lxxv Vibeke Nissen, Inge-Lise Paulsen, ”Handling gi’r forvandling. Klip af homobevægelsens historie i Danmark”,
Lambda Nordica, nr. 2-3, 2000, s. 20f, 24-29.
lxxvi Karen-Christine Friele, ”Med regnbuen som våpen. Fragmenter av norsk homohistorie gjennom 50 år”, Lambda
Nordica, nr. 2-3, 2000, s. 53.
lxxvii Se t.ex. ”Lesbisk Front”, Pockettidningen R, nr. 3, 1976, s. 122.
lxxviii Karin Lützen, ”Lesbisk Bevægelse” i Kvindfolk. En danmarkshistorie fra 1600 til 1980, Anne Margrete Berg,
m.fl. (red.), Vol. 2 1900-1980 (Gyldendal, Köpenhamn, 1984), s. 333-345.
lxxix Karin Lützen, Hvad hjertet begærer. Kvinders kærlighed til kvinder 1825-1985 (Tiderne Skifter, Köpenhamn,
1986).
lxxx Karin Lützen, At prøve lykken. 25 lesbiske livshistorier (Tiderne Skifter, Köpenhamn, 1988).
lxxxi Dahlerup, Band 1, s. 406.
lxxxii Se t.ex. Dahlerup, Band 1, s. 266, s. 274 och s. 290.
lxxxiii Se t.ex. Kvinnorörelsen och ’68 – aspekter och vittnesbörd, Elisabeth Elgán (red.) (Samtidshistoriska institutet,
Södertörns högskola, Huddinge, 2001), Ulla Wikander, ”Kvinnokultur, skillnader och sociobiologi. Kvinnorörelsen
från 1960- till 90-tal ur ett personligt perspektiv” i Kvinnor mot kvinnor. Om systerskapets svårigheter, Christina
Florin, Lena Sommestad, Ulla Wikander (red.) (Norstedts, Stockholm, 1999), s. 216-247 och Sangregorio i Sjöstedt
(red.).
lxxxiv ”Hej systrar”, Kvinnobulletinen, nr. 3-4, 1981, s. 2.
lxxxv Thörn, kap. 6, s. 287-318. Radicalesbians text omnämns på s. 288.
lxxxvi Dahlerup, Band 1, s. 289.
lxxxvii Barry D Adam, Jan Willem Duyvendak, André Krouwel, “Introduction” i Adam, Duyvendak och Krouwel
(eds.), s. 2. Under tidigt 1900-tal fanns dock i Tyskland en homosexuell rättighetsrörelse som krossades vid
nazisternas maktövertagande. I vad mån efterkrigstidens rörelser kan ses som arvtagare till denna idémässigt och
organisatoriskt är en öppen fråga.
lxxxviii Martha Shelly, ”Notes of a Radical Lesbian” (1969) i Sisterhood is Powerful. An Anthology of Writings from
the Women’s Liberation Movement, Robin Morgan (ed.) (Vintage Books, New York, 1970), s. 306.
lxxxix För en historik av den amerikanska lesbiska rörelsen på 1970-talet, se t.ex. Stein, Lillian Faderman, Odd Girls
and Twilight Lovers. A History of Lesbian Life in Twentieth-Century America (Columbia University Press, New
York, 1991), kap. 8 och 9. Margaret Cruikshank, The Gay and Lesbian Liberation Movement (Routledge, New York
and London, 1992), kap. 6 och Barry D Adam, The Rise of a Gay and Lesbian Movement (Twayne Publishers,
Boston, 1987), kap. 5. En samtida översikt ger antologin Our Right to Love. A Lesbian Resource Book, Ginny Vida
(ed.) (Prentice Hall, Inc., Englewood Cliffs, New Jersey, 1978).
xc Om denna process, se Rose Weitz, “From Accommodation to Rebellion: The Politicization of Lesbianism” i
Women-Identified Women, Trudy Darty, Sandee Potter (eds.) (Mayfield Publishing Company, u.å.), s. 242-247.
xci Om den tidiga Gay Liberation och det s.k. Stonewallupproret (ett flera dagar långt upplopp i New York sommaren
1969 som började när en grupp homosexuella gäster på gaybaren Stonewall Inn slog tillbaka mot polisens
trakasserier), se t.ex. John D’Emilio, Sexual Politics, Sexual Communities. The Making of a Homosexual Minority in
the United States, 1940-1970, 2nd. ed. (The University of Chicago Press, Chicago and London, 1998), s. 231-239.
xcii Adam (1987), s. 90f.
xciii Radicalesbians, ”The Woman-Identified Woman” (1970) i We Are Everywhere. A Historical Sourcebook of Gay
and Lesbian Politics, Mark Blasius, Shane Phelan (eds.) (Routledge, New York and London, 1997), s. 396-399.
Manifestet finns även publicerat i andra antologier.
xciv Översättningen ”Den kvinnoidentifierade kvinnan” publicerades i två avsnitt i På Gång, nr. 10, 1974, s. 19-21
och nr. 11, 1974, s. 23-26, RFSLa.
xcv Radicalesbians, s. 396.
xcvi Charlotte Bunch, ”Lesbian-Feminist Theory” i Our Right to Love. A Lesbian Resource Book, Ginny Vida (ed.)
(Prentice Hall, Inc., Englewood Cliffs, New Jersey, 1978), s. 180-182, citat s. 182.
xcvii Faderman (1991), s. 236.
xcviii Faderman (1991), s. 243f.
xcix Emily Hamer, Britannia’s Glory. A History of Twentieth-Century Lesbians (Cassell, London and New York,
1996),
s. 166-168.
c Hamer, s. 179f.
ci Hamer, s. 170-172.
cii Lisa Power ger i sin bok No Bath But Plenty of Bubbles. An Oral History of the Gay Liberation Front 1970-73
(Cassell, London and New York, 1995) en detaljerad bild av denna kortlivade men inflytelserika organisation.
98.

ciii
Gay Liberation Front Manifesto – London, 1970. Återgivet i Power, s. 316-330.
civ
Hamer, s. 197f. Se också Power, kap. 17, s. 231-246 och Janet Dixon, ”Separatism: a look back at anger” i
Radical Records. Thirty Years of Lesbian and Gay History, Bob Cant, Susan Hemmings (eds.) (Routledge, London
& New York, 1988), s. 69-84.
cv
Om Lesbian Line, se Helen Bishop, “Dial-A-Dyke”, Trouble & Strife, no. 25, Winter 1992, s. 45-52.
cvi
Adam (1987), s. 92.
cvii
Frédéric Martel, The Pink and the Black. Homosexuals in France Since 1968 (Stanford University Press,
Stanford, California, 1999), s. 19.
cviii
Martel, s. 46f.
cix
Michael Holm, ”Gay is twice as good as straight!”, Tidskrift för RFSL, nr. 2, 1974, s. 3-5, RFSLa.
cx
Nissen, Paulsen, s. 17-18.
cxi
”PAN:s debattweekend”, Följeslagaren, officiellt organ för Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, nr 2,
1971, s. 16, RFSLa.
cxii Om Rödstrumpornas tidiga aktioner, se Dahlerup, Band 1, s. 170-185.
cxiii Lützen (1988), s. 59.
cxiv Upplägget finns återgivet i häftet Lesbiske fra isolation til bevægelse. En serie af grundhæfter til brug i
kvindekampen, hæfte nr. 2 (utgivet av Rødstrømperne och Lesbisk Bevægelse, Köpenhamn, u.å), s. 11-15. Lützen
(1984) hävdar att orsaken till att LB bildades var missnöje med Rödstrumpornas brist på engagemang för lesbiska
frågor och rädsla för att synliga lesbiska skulle skada rörelsen, s. 337f. Även om många lesbiska upplevde det så,
nämns inte kvinnorörelsen i upplägget.
cxv Dahlerup, Band 1, s. 287f.
cxvi ”Lesbisk Bevægelse”, Kvinder, nr. 11, jan. feb. 1977, s. 22.
cxvii Dahlerup, Band 1, s. 326f. Se även ”8 marts –77”, Kvinder-Kvinder, nr. 6, nov. 1977, för en utförlig beskrivning
av förloppet, s. 27-29.
cxviii Om Kvindekaravanen och reaktionen på den, se ”Kvindekaravanen sommeren 1975”, Kvinder-Kvinder, nr. 5,
marts 1976, s. 7-11.
cxix ”Historisk oversigt. Fra København.” Kvinder-Kvinder, nr. 6, nov. 1977, s. 19f, s. 24.
cxx Dahlerup, Band 1, s. 203-205, 306-318.
cxxi ”Prinsessegade 7 – OCKUPERAT!”, Kvinnobulletinen, nr. 1, 1976, s. 24, 38.
cxxii Nissen, Paulsen, s. 27.
cxxiii Informationsmaterial från lägerarrangörerna, Sejerö, 1977 och 1978, SLa.
cxxiv ”Sejerø”, Kvinder-Kvinder, nr. 6, nov. 1977, s. 35. Det rapporterades om deltagare från Skandinavien,
Frankrike, Tyskland, England, Holland, Belgien, Israel, Mexico, USA och Australien, s. 36.
cxxv En av kvinnorna i Lützen (1988) berättar om livet på Kvindelandet, s. 186-194.
cxxvi Dahlerup, Band 1, s. 583-589. Se även t.ex. ”Kvinnohögskolan. ’Ett socialistiskt-feministiskt Utopia”,
Kvinnobulletinen, nr. 6, 1980, s. 22-25.
cxxvii Friele (2000), s. 46-49. Kriminaliseringen kvarstod till 1972.
cxxviii Friele (2000), s. 53.
cxxix Karen-Christine Friele, Fra undertrykkelse til opprør (Gyldendal Norsk Forlag, Oslo, 1975), s. 147.
cxxx ”Udlandet. Oslo”, Kvinder-Kvinder, nr. 5, marts 1976, s. 17.
cxxxi ”Referat fra Skandinavisk lesbisk seminar”, Internt blad for lesbiske i Norden, nr. 1, 1974 (stencil), s. 3, 4f,
ELBa.
cxxxii
“Det hellige og det profane”, Fritt Fram. Utgitt av det Norske Forbundet av 1948, nr. 3, 1975, s. 18f.
cxxxiii
Friele (2000), s. 51f.
cxxxiv
”Rapport fra Oslo”, Nordisk lesbisk internt blad,.[nr. 5] Skrevet i København juli 1975 (stencil, ej paginerad [s.
6]), SLa.
cxxxv ”Lesbisk seminar på Tjøme – Dannelse av Lesbisk Bevegelse i Oslo”, Lesbisk Skandinavisk internblad, nr. 6.
Oslo 1975, s. 3f, (stencil), SLa.
cxxxvi Utan rubrik [Rapport från Oslo], Lesbisk Front. Nordiskt internblad. København, maj 1976 (stencil, ej
paginerad [s. 6-8]), LFaKh.
cxxxvii ”Lesbiske truer 80-åra”, Lavendelexpressen, nr. 4, 1980, s. 3f, LFaKh.
cxxxviii I Lesbisk Internavis, utgiven av Lesbisk Rørsle i Telemark, nr. 2, juni 1980 finns en förteckning över lesbiska
och homosexuella grupper, s. 32, LFaKh.
cxxxix I Internbulletin Lesbisk Front, oktober 1979, berättar svenska kvinnor om sin vistelse på det första lägret
sommaren 1979, s. 9-12, SLa.
cxl Ett par nummer av Lavendelexpressen finns i LFaKh.
98.

cxli
Gerd Brantenberg, Opp alle jordens homofile (Gyldendal Norsk Forlag, Oslo, 1973), d. s. Egalias døtre (Pax,
Oslo, 1977). Den senare översattes 1978 till svenska som Egalias döttrar (Prisma, Stockholm), den förra blev inte
översatt förrän 1981 och fick den sällsynt illa valda titeln Jag är väl inte sån, heller! (Prisma, Stockholm).
cxlii
Om bildandet av RFSL, se Göran Söderström, ”Bildandet av RFSL” i Fredrik Silverstolpe m.fl., Sympatiens
hemlighetsfulla makt. Stockholms homosexuella 1860-1960 (Stockholmia förlag, Stockholm, 1999), s. 630-647.
cxliii
Söderström, ”Föreningsliv” i Silverstolpe m.fl., s. 648-651.
cxliv
Lundahl (1998), s. 224.
cxlv
”Redan för 15 år sedan...”, RFSL Stockholm (Timoberta), nr. 4, 1973, s. 4f, RFSLa.
cxlvi
”Insänt”, Timoberta, nr. 1, 1973, s. 9, RFSLa.
cxlvii
”Lesbiska grupper i Stockholm. Historik”, u.å. [1974] (stencil, ej paginerad [s. 1], skriven inför Oslo-seminariet
1974), ELBa.
cxlviii
Om denna process, se Söderström, ”Föreningsliv”, s. 665-671.
cxlix
Jfr. t.ex. målsättningen angiven i Följeslagaren, nr. 3, 1971, baksidan med Följeslagaren, nr. 4, 1971, baksidan,
RFSLa.
cl Eva Schmitz, ”Den nya kvinnorörelsens uppkomst i Sverige från 1968” i Elgán (red.), s. 18f.
cli ”1968 och den nya kvinnoradikaliseringen. Vittnesseminarium” i Elgán (red.), s. 86.
clii
Sangregorio, s. 135.
cliii
Schmitz, s. 10f.
cliv
Schmitz, s. 21f. Jag menar att det är mycket troligt att även den skandinaviska lesbiska rörelsens analyser bidrog
till denna breddning. Frågan ligger dock utanför denna uppsats ramar.
clv
Schmitz, s. 32-40.
clvi
Schmitz, s. 37. Om kvinnodagens historia och utveckling, se Gunnel Atlestam, Arbete, Bröd och Fred. Historien
om 8 mars, Internationella Kvinnodagen, klasskamp och kvinnokamp (Svenska Kvinnors Vänsterförbund och
Föreningen kvinnokultur, Göteborg, 1996).
clvii
I t.ex. Kvinnobulletinens adresslista nr. 3, 1977 finns 26 lokala Grupp 8 förtecknade plus ett antal andra lokala
kvinnogrupper, s. 40 (baksidan).
clviii
”PAN:s debattweekend”, Följeslagaren, nr. 2, 1971, s. 16.
clix
”Insänt”, Timoberta , nr. 1, 1973, s. 9.
clx
Carina Höfding, ”Funderingar över de homosexuella kvinnornas situation i Sverige”, Viking, nr. 1, 1970, s. 35-38.
Om pseudonymen Carina Höfding, se Lindeqvist (HT 2001).
clxi Eva Nyh, ”Rapport från kvinnolägret på Femö”, Revolt, nr. 9, 1972.
clxii Wikander, s. 227-232.
clxiii ”Bristfällig ideologi”, På Gång, nr. 7, 1975, s. 18. Se också t.ex. ”Homosex. Lagar. Attityder”, På Gång, nr. 8,
1975, s. 14-16; ”Med det etablerade samhället – mot de homosexuellas intressen”, På Gång, nr. 10, 1975, s. 19-21;
”RFSL:s upptaktskonferens”, På Gång, nr. 11, 1975, s. 9f; ”Största motståndet”, På Gång, nr. 3-4, 1977, s. 4,
samtliga RFSLa. Se också Söderström, s. 668f. RFSL är ett riksförbund som består av olika lokalavdelningar, t.ex.
RFSL Stockholm. Förbundet har emellertid en egen styrelse och en helt egen verksamhet på riksnivå, t.ex. kontakter
med statliga myndigheter.
clxiv ”Insändare”, På Gång, nr. 2, 1974, s. 1, RFSLa.
clxv Om Röda Bögar och bögfeminism, se Greger Eman, ”Klänningens betydelse för mänsklighetens frigörelse. Om
den socialistiska gruppen Röda bögar i Göteborg 1976-78” i Homo i folkhemmet. Homo- och bisexuella i Sverige
1950-2000, Martin Andreasson (red.) (Anamma, Göteborg, 2000), s. 155-175.
clxvi RFSL, Kongressprotokoll 1973-04-19, §§ 82, 83. Se också §§ 95 och 142, RFSLa.
clxvii ”Grupp Viktoria”, RFSL Stockholm (Timoberta), nr. 4, 1973, s. 6f, RFSLa. Jag har inte hittat något material från
eller uppgifter om Uppsala-gruppen.
clxviii ”__ Viktoria”, På Gång, mars, 1974, s. 11, RFSLa.
clxix ”Rapport från Grupp 1”, På Gång, mars, 1974, s. 13, RFSLa.
clxx ”Rapport från Grupp 2”, På Gång, april, 1974, s. 15, RFSLa. Lägerplanerna förverkligades inte.
clxxi ”Rapport från den lesbisk/feministiska gruppen (Grupp 3)”, På Gång, april, 1974, s. 16f, RFSLa.
clxxii ”Lesbisk Front”, Pockettidningen R, nr. 3, 1976, s. 122.
clxxiii ”Lesbiska grupper i Stockholm. Historik”, u.å. [1974] (stencil, ej paginerad [s. 3]), ELBa.
clxxiv ”Grupp Viktoria har stormöte [...]”, På Gång, nr. 10, 1974, s. 22, RFSLa.
clxxv ”Samarbete över gränserna”, På Gång, nr. 12, 1974, s. 7, RFSLa.
clxxvi ”Lesbisk Front”, Pockettidningen R, nr. 3, 1976, s. 122.
clxxvii ”Samarbete över gränserna”, På Gång, nr. 12, 1974, s. 7, RFSLa.
clxxviii ”Historik om LF i Göteborg”, Götas kanal, s. 3.
clxxix Sundberg, s. 39.
98.

clxxx ”Historik om LF i Göteborg”, Götas kanal, s. 3. Särskilt diskuterad blev LL:s nya text på den andliga sången
”Blott en dag, ett ögonblick i sänder” som blev ”Blott ett bett med våra vassa tänder/ska vi göra slut på mannens
kraft”. Texten finns återgiven i sånghäftet utgivet av Lesbisk Front, Sånger för oss (stencil, u.å.), s. 10, LFaKh.
clxxxi Sundberg, s. 39. Pjäsen spelades bl. a. på RFSL:s kongress 1974. Se också t.ex. ”Bejublad föreställning [...]”,
På Gång, april 1974, s.14.
clxxxii Lindholm, Nilsson, s. 259.
clxxxiii ”Kort om vad som har hänt i Malmö senaste tiden”, Lesbisk mordisk [sic.] internblad, nr. 4 från Malmö, u.å.
[1975] (stencil, ej paginerad [s. 3]), LFaKh.
clxxxiv Om Malmö-gruppen vid denna tid, se dessutom ”Vad har hänt i Malmö?”, Internt blad för lesbiska i Norden,
nr. 2, 1975 (ej paginerad [s. 20f]); ”Malmö - Lund jan - febr 1975”, Lesbiskt nordiskt internblad, nr. 3, u.å. [1975]
(ej paginerad [s. 7]); ”Malmö – Lund”, Nordisk lesbisk internt blad, juli 1975 (ej paginerad [s. 2-4]) samt ”Käraste
systrar”, Lesbisk Skandinavisk internblad, nr. 6, Oslo 1975 (ej paginerad [s. 6]), samtliga SLa. ”Udlandet. Sverige”,
Kvinder-Kvinder, nr. 4, marts 1975, 24f.
clxxxv ”Rapport från mötet i Göteborg den 6.12 – 7.12 1974”, Internt blad för lesbiska i Norden, nr 2, 1975 (stencil, ej
paginerad [s. 8-11, citat s. 10]), SLa.
clxxxvi ”Viktoriamöten varje söndag!”, På Gång, nr. 4, 1975, s. 7, RFSLa.
clxxxvii Om detta, se Anteckningar vid stormöte den 25 maj 1975, s. 1, LFaKh.
clxxxviii Se t.ex. Anteckningar vid stormöte den 25 maj 1975, LFaKh, och ”Tjejerna måste få ta itu med sig själva!”
och På Gång, nr. 7, 1975, s. 6, RFSLa.
clxxxix ”Succé!”, På Gång, nr. 1, 1975, s. 25, RFSLa.
cxc Britt-Marie Norberg, Mari Melin, Marie Niskanen, ”Lesbisk kamp – Kvinnokamp?” (stencil) (Pedagogiska
institutionen, Stockholms universitet, HT 1975).
cxci På Gång, nr. 1, 1975: ”Rapport från det lesbiska veckoslutsmötet”, s. 7f; ”Lesbisk tidning i antågande”, s. 11;
”Julhälsning från Viktoria” s. 16; ”25 januari: Tjejfest på Timmy”, s. 17 och ”Succé!”, s. 25, RFSLa.
cxcii ”Dag två” och ”Svenskt lesbiskt möte i Stockholm 15-16 feb.”, Lesbiskt nordiskt internblad, nr. 3, u.å. [1975]
(stencil, ej paginerad, [s. 9, 10]), SLa. Om utställningen ”Kvinnfolk”, se Louise Waldén, ”Kvinnokultur – inte
kvinnonatur” i Kärlek, makt & systerskap. 30 år av kvinnokamp, Lena Olson (red.) (Göteborgs Stadsmuseum,
Göteborg, 2002), s. 69f.
cxciii Deltagarförteckning i Lesbisk mordisk [sic.] interblad, nr. 4 från Malmö, u.å. [1975] (stencil, ej paginerad [s.
18]), LFaKh.
cxciv ”Intryck från tjejträffen i Göteborg”, På Gång, nr. 5, 1975, s. 10-12, RFSLa. Denna påskhelg i Göteborg hade
dessutom RFSL kongress och 25-årsjubileum, homosexuella socialister ordnade en demonstration som många
kvinnor deltog i och SLM (Scandinavian Leather Men) hade sammankomst, Lindholm, Nilsson, s. 229 och s. 233.
cxcv ”Kvinnofest i Stockholm”, På Gång, nr. 3, 1975, s. 16f, citat s. 17, RFSLa.
cxcvi ”Internationella kvinnodagen”, På Gång, nr. 4, 1975, s. 5f, RFSLa.
cxcvii ”Kära Viktoriamedlem!”, utskick till deltagarna i Grupp Viktoria, 1975-03-03 (stencil), SLa.
cxcviii ”Viktoria möter Grupp 8”, På Gång, nr. 5, 1975, s. 14f, RFSLa.
cxcix Anteckningar vid stormöte den 25 maj 1975, s. 2, LFaKh.
cc Protokoll från Lesbisk Fronts möte 18.1 1976, LFaKh.
cci Lesbisk Front möte 1 feb. 76, s. 1 resp. s. 2, LFaKh.
ccii ”Aktion Pussycat” och kopia på Aftonbladets artikel, Lesbiskt nordiskt internblad, nr. 3, u.å. [1975] (stencil, ej
paginerad [s. 8f. resp. s. 19]), SLa. ”Viktoria till aktion mot porrklubb”, På Gång, nr. 3, 1975, s. 4f, RFSLa.
cciii Protokoll från Lesbisk Fronts möte 18.1.1976, LFaKh. Pjäsen Tribadernas natt bygger på August Strindbergs
blodsprängda porträtt av Marie David och hennes relation till Siri von Essen, Strindbergs första hustru , i boken En
dåres försvarstal.
cciv Information från möte 13/4 1975, SLa.
ccv ”Lesbisk Front”, Pockettidningen R, nr. 3, 1976, s. 123-124.
ccvi Sammanfattande protokoll från 6/4, 13/4, 20/4, 1975, och Information från möte 13/4 1975, båda SLa.
ccvii ”Kvinnorna på Timmy flyr männen”, På Gång, nr. 6, 1975, s. 18, RFSLa.
ccviii ”Tjejkvällar; Lokalfrågan”, På Gång, nr. 6, 1975, s. 6, RFSLa.
ccix ”Lesbisk Front”, Pockettidningen R, nr. 3, 1976, s. 122.
ccx Protokoll RFSL Stockholm medlemsmöte 1975-08-21, § 5, RFSLa.
ccxi Protokoll Viktoriamötet 23/8 [1975], LFaKh.
ccxii Se t.ex. Protokoll fört vid Lesbisk Fronts möte 4.10 Kvinnoåret 1975, LFaKh.
ccxiii Protokoll fört vid Lesbisk Fronts möte 20/9 1975, LFaKh.
ccxiv ”Tjejer!”, På Gång, nr. 9, 1975 s. 7, RFSLa.
ccxv Protokoll fört vid Lesbisk Fronts möte den 11/10 1975, LFaKh.
98.

ccxvi ”Egoistiska tjejer, skenradikala socialister och flata bögar”, På Gång, nr. 9, 1975 s. 5f, RFSLa. (Ordet flata är ett
slanguttryck för lesbisk).
ccxvii
”Bottennapp!”, På Gång, nr. 10, 1975 s. 12, RFSLa.
ccxviii
”Extraårsmöte, en fråga om information”, På Gång, nr. 10, 1975 s. 3-5, RFSLa.
ccxix
”Extra årsmötet gick emot styrelsen”, På Gång, nr. 11, 1975 s. 3f, RFSLa.
ccxx
”Samarbete kvinnor och män på vems villkor?”, På Gång, nr. 11, 1975 s. 7, RFSLa.
ccxxi
Anteckningar från mötet hos Helen den 6.9.75, LFaKh.
ccxxii
Protokoll fört vid sista Viktoriamötet 13.9.1975, LFaKh.
ccxxiii
Anteckningar vid möte den 26 juli 1975 i Lorensbergsstugan, LFaKh.
ccxxiv
Lesbiskt Stockholmsmöte. Program 30/10 – 2/11 1975, SLa. Se också grupprapporter i Lesbiska Nordiska
Internbladet, nr. 6, Stockholm, jan. 1976, (stencil, ej paginerad [s. 10, 12-15]), LFaKh.
ccxxv
”Lesbisk Front”, Pockettidningen R, nr. 3, 1976, s. 124.
ccxxvi
Protokoll från Lesbisk Fronts möte 18.1.1976, LFaKh.
ccxxvii
Brevet finns som bilaga 10 till RFSL Stockholms årsmötesprotokoll 1976-01-26, RFSLa.
ccxxviii
”Rapport från Lesbisk Front – Stockholm”, Lesbiska nordiska internbladet, nr. 6, Stockholm, jan. 1976,
(stencil, ej paginerad [s. 1]), LFaKh.
ccxxix
”Några anteckningar från årsmötet”, På Gång, nr. 2, 1976, s. 3f, RFSLa.
ccxxx
Lesbisk Front i Stockholm, ”Stockholm”, Kvinder-Kvinder, nr. 5, marts 1976, s. 20.
ccxxxi
”Lesbisk Front”, Pockettidningen R, nr. 3, 1976, s. 124.
ccxxxii
Ulrika Thomsson, ”’Rätten till våra kroppar’. Kvinnorörelsen och våldtäktsdebatten”, Kvinnovetenskaplig
Tidskrift, nr. 4, 2000.
ccxxxiii
Thomsson, s. 52, s. 53f och s. 60 n. 2.
ccxxxiv
Lesbisk Fronts möte 29.2. 1976, YLa.
ccxxxv
Lesbisk Front möte 1 feb. 76., LFaKh.
ccxxxvi
”Vi är feminister, socialister, lesbiska”, Kvinnobulletinen, nr. 2-3, 1976, s. 28. (Artikeln finns även återgiven i
artikelsamlingen Gråt inte, kämpa! 10 år med kvinnorörelsen (Kvinnobulletinen och Hammarström & Åberg,
Stockholm, 1982), s. 102.)
ccxxxvii
LF-möte 15 feb 1976, SLa.
ccxxxviii Ahlberg, s. 78.
ccxxxix Flygblad ”Livskraftens gudinna har förslavats till tjänarinna”, u.å. [1976], SLa. Om denna demonstration, se
Ahlberg, s. 78f.
ccxl Protokoll Lesbisk Front 28/3 1976, LFaKh.
ccxli LF-stormöte 760425 protokoll, LFaKh.
ccxlii Lesbisk Front. Söndagen 4 jan 1975 [feldaterat, skall vara 1976], SLa.
ccxliii Programblad ”Bokcafé – Diskussion”, u.å. [1976] (blåkopia), ELBa.
ccxliv Lesbisk Front i Stockholm, ”Stockholm”, Kvinder-Kvinder, nr. 6, nov. 1977, s. 42.
ccxlv Utskick till kvinnogrupper, ”Behövs Kvinnohus? Kom till diskussion lördagen den 9/10-76”, YLa. Se också
Thomsson, s. 56.
ccxlvi ”Historik om LF i Göteborg”, Götas kanal, s. 4.
ccxlvii Lesbisk Front i Stockholm, ”Stockholm”, Kvinder-Kvinder, nr. 6, nov. 1977, s. 43.
ccxlviii ”Svenskt lesbiskt seminarium i Göteborg 21-22 maj”, Lesbiskt nordiskt internblad, Malmö, september 1977
(stencil, ej paginerad [s. 4]), LFaKh. Enligt f.d. deltagare i LF Stockholm gjordes också en film, men jag har
dessvärre inte lyckats lokalisera någon kopia av den.
ccxlix Lesbisk Fronts möte 29.2 1976, s. 2, YLa.
ccl Mottagna brev, 1977-1986, Kvinnohuset i Stockolm, Kvhistsam.
ccli Britta Stövling, Återtagandet. Feminismens andra våg ur kvinnorörelsen i USA (Författarförlaget, Stockholm,
1977). Om reaktionen, se t.ex. intervjun med Britta Stövling i Kvinnobulletinen, nr. 2, 1977, s. 30-33, och den med
Barbro Werkmäster i Kvinnobulletinen, nr. 3, 1977, s. 20-22, 39. Se också Lesbisk Front i Stockholm, ”Stockholm”,
Kvinder-Kvinder, nr. 6, nov. 1977, s. 42.
cclii ”Ut ur buskarna in i samhället!”, Tidskrift för RFSL, nr. 3, 1977, s. 8-11, citat s. 10, RFSLa.
ccliii LF – Stormöte 790826, s. 1, LFaKh.
ccliv Stormöte 2/9-79, s. 3, LFaKh.
cclv Tidningen kom ut med sammanlagt 9 nummer. Den första hade inget namn och de övriga bytte namn från
nummer till nummer. De är nr. 1 (utan titel), nr. 2 häxringar, nr. 3 Amanda, nr. 4 Ingrid, nr. 5 Sibylla, nr. 6 Edit, nr.
7 Vendela, nr. 8 Elisabet och nr. 9 Julia. Samtliga i LFaKh.
cclvi Sundberg, s. 41.
98.

cclvii Lesbisk Fronts Ekonomiska Rapport för Året 1978; Utskick till deltagarna, ”Hej, det här går inte längre!!!”, u.å.
[1979], LFaKh.
cclviii ”Resultat av LF-Seminariet, juni 1978” (stencil), LFaKh.
cclix Stormöte 4/8 –78, LFaKh.
cclx ”LFs loggbok”, Dagbok 1979-1984, Kvhistsam.
cclxi ”LFs loggbok”, Dagbok 1979-1984, notering lördagen den 10/11 1979, Kvhistsam.
cclxii ”LFs loggbok”, Dagbok 1979-1984, noteringar 8/12 1979 resp. 26/1 1980, Kvhistsam.
cclxiii Om festivalen, se AnnMari Langemar, Ebba Witt-Brattström, ”Kvinnofestival”, Kvinnobulletinen, nr. 3, 1978,
s. 3-9.
cclxiv ”Kära systrar! Kära lesbianer! Kära tveksamma!”, stencil från lägergruppen i Lesbisk Front Stockholm, 1979,
LFaKh.
cclxv Liliths öronfröjd, beställningskatalog, u.å. LFaKh.
cclxvi Om dessa grupper, se ”Lesbiska kvinnor och alkohol” och ”Ny grupp bildad inom LF”, Internbulletin Lesbisk
Front, oktober 1979, (stencil,), s.16f resp. 14f, SLa.
cclxvii ”Separata – en grupp inom LF i Stockholm”, Internbulletin Lesbisk Front, oktober 1979 (stencil), s. 15, SLa.
cclxviii Wettergren citerad i ”Kvinnobulletinens stora journalistpris”, Kvinnobulletinen nr. 1, 1979, s. 24. Om
Kvinnohusgruppen och konflikten i övrigt, se t.ex. samma nummer s. 22-26 och ”Stockholms kvinnor fick nej” m.fl.
artiklar i Kvinnobulletinen, nr. 2, 1979 s. 9-16.
cclxix LF:s stormöte 21 oktober 1979, LFaKh.
cclxx ”Kärlek”, utställningsprogram, KulturHuset, 1 – 23 april 1978, SLa.
cclxxi Inbjudan till kvinnogrupper till möte om demonstration, ”Kvinnor – vi tar natten tillbaka”, u.å. [1978], LFaKh.
cclxxii Lesbisk Front, (Lesbisk Front, Stockholm, 1978).
cclxxiii Kopia av brev till utredningen om de homosexuellas situation i samhället, 20/1 1980, LFaKh.
cclxxiv ”Har LF-Stockholm konflikt?”, Lesbeth, LF:s internbulle, okt. 80 (stencil), s. 11, LFaKh.
cclxxv Ahlberg, s. 79.
cclxxvi LF:s Kalendaria, Mars & April 1983, s. 1, LFaKh.
cclxxvii LF:s Månadsblad, Maj 1983, s. 1, LFaKh.
cclxxviii Lila perspektiv, Lesbiskt Feministiskt Magasin, nr. 1, 1981; nr. 2, 1982; nr.3, 1984.
cclxxix Ahlberg, s. 79.
cclxxx ”LF har återuppstått!”, Kvinnohusbladet, nov/dec 2002, s. 20f.
cclxxxi Sammanfattande protokoll från 6/4, 13/4, 20/4, 1975, SLa.
cclxxxii Lesbisk Fronts verksamhetsberättelse. December 1975, LFaKh
cclxxxiii ”Adresslista hösten-76”, LFaKh.
cclxxxiv Lesbisk Fronts Ekonomiska Rapport för Året 1978, LFaKh.
cclxxxv Protokoll fört vid Lesbisk Fronts möte den 25/10 1975, s. 1, LFaKh.
cclxxxvi Om synen på homosexualitet inom RFSL på 1960-talet, se Karin Lindeqvist, ”Den anpassade avvikelsen. En
studie av homosexualitetsbegreppet i Följeslagaren – Svensk homofil tidskrift, 1960-1966” B-uppsats VT. 2001,
Historiska institutionen, Södertörns högskola.
cclxxxvii ”Rapport från mötet i Göteborg den 6.12 – 7.12 1974”, Internt blad för lesbiska i Norden, nr. 2, 1975 (stencil,
ej paginerad [s. 11]), SLa.
cclxxxviii Manuskript ”Lesbisk politik och kvinnorörelsen”, u.å. [1975], s. 2, SLa.
cclxxxix ”Tjejerna måste få ta itu med sig själva!”, På Gång, nr 7, 1975, s. 4, RFSLa.
ccxc
Lesbisk Front (1978), s. 4-8.
ccxci
Lesbisk Front (1978), s. 3.
ccxcii
Det typiserade draget i s.k. komma ut-berättelser diskuteras också i Lundahl (1998).
ccxciii
Irma Johansson, Majlill Persson, Gunilla Sallander, Kvinnor som älskar kvinnor. En deskriptivstudie av nio
lesbiska kvinnor, Två betyg psykologi, Socialhögskolan i Örebro, VT 1977, s. 20. Uppsatsen finns i LFaKh.
ccxciv
Monica Sjöö, ”De lesbiska kvinnorna och urtidshistorien”, Lilith. Kulturmagasin för kvinnor, nr. 1-2 1975, s.
33-35.
ccxcv
”Det var på Lesbos”, Lesbisk Front, Sånger för oss, u.å., s. 2 (stencil), LFaKh.
ccxcvi
Manuskript till ”Tal hållet av Lesbisk Front vid Grupp 8:s kvinnofest, Stockholm, 1976”, s. 1 (stencil), LFaKh.
ccxcvii
Manuskript till ”Tal hållet av Lesbisk Front vid Grupp 8:s kvinnofest, Stockholm, 8 mars 1976”, s. 3 (stencil),
LFaKh.
ccxcviii häxringar [nr. 2], u.å. [1977], (stencil, ej paginerad [s. 1]), LFaKh.
ccxcix ”RFHL enkät, förslag på svar på allmänna frågor”, 16/3 1978. Lesbisk Fronts svar på enkät från RFHL
(Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare), SLa.
98.

ccc Personen ifråga presenterade sig och sin livssituation på ett arrangemang om bl.a. transsexualitet på Klubb Albert
1972 (en förening för homosexuella associerad till RFSL). Mötet refererades i artikeln ”Bruno Kaplan gäst på
KLUBB Albert” i föreningstidningen Alberta, nr. 3, 1972, s. 4f (stencil), RFSLa.
ccci Lesbisk Front möte 1 feb. 76, s. 2, LFaKh.
cccii LF-möte 15 feb 1976, SLa.
ccciii Lützen (1986), s. 294.
ccciv Manuskript ”Lesbisk politik och kvinnorörelsen”, u.å. [1975], s. 1, SLa.
cccv Lesbisk Front (1978), s. 15.
cccvi Det har emellertid funnits tendenser att glorifiera homosexuella män och framställa dem som bättre män än
heterosexuella, så skrev t.ex. lord Alfred Douglas år 1896 i försvar för Oscar Wilde att ”sodomites, [...], are
intellectually superior to other men”, citerad i Douglas Murray, Bosie. A Biography of Lord Alfred Douglas
(Sceptre, London, 2000), s. 95. I Tyskland under det tidiga 1900-talet hävdade Benedict Friedländer, Adolf Brand
och andra kring organisationen Gemeinschaft der Eigenen att s.k. fysiologisk vänskap mellan män, och då i
synnerhet mellan en vuxen man och en yngling, var grund för all ’maskulin’, d.v.s. högre, civilisation och kultur. I
synnerhet Friedländers skrifter var starkt nationalistiska och rasistiska och han fördömde jämlikhet mellan könen
och hävdade med biologiskt orienterade argument att män var överlägsna kvinnor. Friedländer menade också att de
män som begärde andra män var de främsta, de mest maskulina av sitt kön, se Harry Oosterhuis, Hubert Kennedy
(eds.), Homosexuality and Male Bonding in Pre-Nazi Germany (Harrington Park Press, New York and London,
1991). ”Bögfeminister” som gruppen Röda Bögar fokuserad snarare på genusöverskridande, på det revolutionära i
manlig femininitet, se Eman,
s. 164-170.
cccvii ”Vi är feminister. socialister, lesbiska”, Kvinnobulletinen, nr. 2-3, 1976, s. 28.
cccviii Flygblad ”Till dig medmänniska”, Grupp Viktoria, 1973, ELBa.
cccix ”Rapport från den lesbisk/feministiska gruppen (Grupp 3)”, På Gång, april, 1974, s. 16, RFSLa.
cccx ”Referat fra Skandiavisk lesbisk seminar”, Internt blad for lesbiske i Norden, nr. 1, 1974, s. 1 (stencil), ELBa.
cccxi ”Rapport från det lesbiska veckoslutsmötet”, På Gång, nr. 1, 1975, s. 8, RFSLa.
cccxii Vi finns (Stockholm, 1975), s. 3.
cccxiii Lesbisk Front (1978), s.16f.
cccxiv ”Lesbisk Front”, Pockettidningen R, nr. 3, 1976, s. 125.
cccxv Remissvar över sexualbrottsutredningen SOU 1976:9 från Lesbisk Front till Justitiedepartementet, 30 juni 1976,
s. 5, SLa.
cccxvi Se t.ex. RFSU-bulletin, nr. 5, 1977, s. 4.
cccxvii Lesbisk Front (1978), s. 21.
cccxviii ”Å, Karin”, ”Herrarna i hagen”, Lesbisk Front, Sånger för oss, u.å., s. 14 resp. s. 7 (stencil), LFaKh.
cccxix Freedman, s. 61-63.
cccxx ”En kvinna utan man är som en fisk utan cykel”, Kvinnobulletinen, nr. 1, 1977, s. 23.
cccxxi Lesbisk Front (1978), s. 15.
cccxxii Manuskript till ”Tal hållet av Lesbisk Front vid Grupp 8:s kvinnofest, Stockholm, 8 mars 1976”, s. 3, LFaKh.
cccxxiii Norberg, m.fl. (1975), s. 45.
cccxxiv Britta Stövling, ”Rapport från den nordiska lesbiska kvinnorörelsens konferens”, A – för Amazon, nr. 1, 1976,
s. 12.
cccxxv
Stövling, ”Rapport från den nordiska lesbiska kvinnorörelsens konferens”, A – för Amazon, nr. 1, 1976, s. 12.
Om detta resonemang, se också ”Fritt efter incestgruppens samtal”, Lesbiska nordiska internbladet, nr. 6,
Stockholm, jan. 1976 (stencil, ej paginerad [s.14f, sista sidan saknas i originalet]), LFaKh.
cccxxvi
”Vad som hände på Femø...”, På Gång, nr. 10, 1975, s. 11, RFSLa.
cccxxvii
Britt-Marie Norberg, Mari Melin, Marie Niskanen, ”Den förbjudna frukten”, uppsats Pedagogiska
institutionen, Stockholms universitet, HT 1976, s. 149.
cccxxviii
RFSU-bulletin, nr. 5, 1977, s. 4.
cccxxix
I just denna fråga överensstämmer deras syn med kvinnornas i den i inledningen omtalade intervjun i Viking.
Med likartade uttryck förklarar sig båda grupperna övertygade om att det är stor skillnad mellan kvinnors och mäns
sexuella ’natur’, ”Tre flickor besvarar frågor”, Viking, nr. 5, 1970, s. 10.
cccxxx
Remissvar över sexualbrottsutredningen SOU 1976:9 från Lesbisk Front till Justitiedepartementet, 30 juni
1976,
s. 2, SLa.
cccxxxi Remissvar över sexualbrottsutredningen SOU 1976:9 från Lesbisk Front till Justitiedepartementet, 30 juni
1976,
s. 5, SLa.
98.

cccxxxii
”Hej grabben!”, ”Våldtäkt”, u.å., stencilblad, LFaKh.
cccxxxiii
RFSU-bulletin, nr. 5, 1977, s. 6.
cccxxxiv
RFSU-bulletin, nr. 5, 1977, s. 13.
cccxxxv
Johansson m.fl. (1977), s. 36, s. 57 resp. s. 95. I kritiken mot bögars sexuella praktik nämndes dock aldrig
pedofili trots att RFSL Stockholm sedan hösten 1975 hade en under hela 1970-talet mycket aktiv pedofil
arbetsgrupp (PAG). Denna tystnad står i skarp kontrast mot kvinnorörelsens senare engagemang mot sexuella
övergrepp på barn. PAG skrev artiklar i På Gång, ordnade sommarläger för deltagarna och bedrev opinionsbildande
verksamhet, inte minst vad gällde lagstiftning. Om PAG, se På Gång, nr. 9, 1975, s. 17f; nr. 2, 1977, s. 24f; nr. 9-10,
1977, s. 10f; nr. 11-12, 1977, s. 8; nr. 6, 1978, s. 16 och nr. 8, 1978, s. 7 och 14, RFSLa.
cccxxxvi
Dahlerup, Band 1, s. 514-516.
cccxxxvii
Stövling, ”Rapport från den nordiska lesbiska kvinnorörelsens konferens”, A – för Amazon, nr. 1, 1976, s. 12.
cccxxxviii
”Lesbisk Front”, Pockettidningen R, nr. 3, 1976, s. 124.
cccxxxix
Elisabet, nr. 8, u.å. [1977], s. 3, LFaKh.
cccxl
RFSU-bulletin, nr. 5, 1977, s. 5.
cccxli
Lesbisk Front, (1978), s. 8.
cccxlii
”En äkta lesbian”, u.å., löst stencilblad, LFaKh.
cccxliii
Lesbisk Front, (1978), s. 13.
cccxliv
Aftonbladet, 16 februari 1975, artikeln finns i kopia i Lesbiskt nordiskt internblad, nr. 3 u.å. [1975] (stencil, ej
paginerad [ s. 19]), SLa.
cccxlv
Teckningen användes flera gånger, troligen var den först publicerad i Lilith (1975), s. 48.
cccxlvi Vi finns (1975), s. 3.
cccxlvii ”Stockholms rapport”, Lesbiskt nordiskt internblad, nr. 3 u.å. [1975] (stencil, ej paginerad [s.13]), SLa.
cccxlviii ”Lesbisk Front”, Lesbisk Front, Sånger för oss, u.å., s. 1 (stencil), LFaKh.
cccxlix Lesbisk Front (1978), s. 24-27.
cccl ”Underviser du?” Kvinder-Kvinder, nr. 6, nov. 1977, s. 4-6. Texten hade också publicerats med namn i RFSL
Stockholms medlemstidning På Gång, nr. 3-4, 1977, s. 5-7 men däremot anonymt i stenciltidningen Sibylla utgiven
av kvinnor från LF, nr. 5, u.å. [1977]s. 11-14.
cccli D’Emilio, s. 235.
ccclii Anteckningar vid möte den 26 juli 1975 i Lorensbergsstugan, LFaKh.
cccliii Lesbisk Fronts möte 29.2.1976, YLa.
cccliv Manuskript till ”Tal hållet av Lesbisk Front vid Grupp 8:s kvinnofest, Stockholm, 8 mars 1976”, s. 2 (stencil),
LFaKh.
ccclv Protokoll fört vid Lesbisk Fronts möte den 25/10 1975, LFaKh.
ccclvi Lesbisk Fronts möte 29.2.1976, YLa.
ccclvii ”Datamaskinen”, Lesbisk Front, Sånger för oss, u.å., s. 18 (stencil), LFaKh.
ccclviii ”Lite om hvordan Lavendelexpressen ble til”, Lavendelexpressen, nr. 1, u.å. [1976] (stencil, ej paginerad [ s.
1]), LFaKh.
ccclix Protokoll fört vid Lesbisk Fronts möte 4.10 Kvinnoåret 1975, s. 2, LFaKh.
ccclx RFSU-bulletin, nr. 5, 1977, s. 8.
ccclxi Elisabet, nr. 8, u.å. [1977], s. 9, LFaKh.
ccclxii ”Varför är jag lesbisk?”, Viking, nr. 4, 1970, s. 21.
ccclxiii Lesbisk Front (1978), s. 19f. LF gjorde några år senare också en serie humoristiska foton som föreställde de
olika familjekonstellationerna. Bilderna publicerades i Kvinnobulletinen nr. 3-4, 1981, omslaget, s.7 och 12f.
ccclxiv Lesbisk Front (1978), s. 20.
ccclxv Manuskript till ”Tal hållet av Lesbisk Front vid Grupp 8:s kvinnofest, Stockholm, 8 mars 1976”, s. 1, LFaKh.
ccclxvi Johansson, m.fl., (1977), s. 93, LFaKh.
ccclxvii RFSU-bulletin, nr. 5, 1977, s. 4.
ccclxviii Lesbisk Front (1978), s. 11.
ccclxix Litteraturlista och studieplan till studiecirkeln ”Kvinnans utveckling”, 1975, SLa.
ccclxx Ingrid, nr. 4, u.å. [1977], s. 4 (stencil), LFaKh.
ccclxxi Elisabet, nr. 8, u.å. [1977], s. 17 (stencil), LFaKh.
ccclxxii Lesbisk Front (1987), s. 11.
ccclxxiii Julia, nr. 9, u.å. [1977], s. 2 (stencil), LFaKh.
ccclxxiv Sibylla, nr. 5, s. 4, Edit, nr. 6, s. 1 resp. Elisabet, nr. 8, s. 1, samtliga u.å. [1977], LFaKh. Sofie Sager blev känd
som den första kvinnan i Sverige som anmälde en man för våldtäkt, Olympe de Gouges var engagerad i franska
revolutionen och för kvinnors rätt men blev själv avrättad för sina feministiska idéer, Elisabeth Grundtvig deltog i
den danska s.k. sedlighetsfejden i slutet av 1800-talet och framförde krav bl.a. på mannens sedlighet.
98.

ccclxxv
Sammanfattande protokoll från 6/4, 13/4, 20/4 1975, SLa.
ccclxxvi
Protokoll fört vid stormöte Lesbisk Front 9/1, u.å. [1975], LFaKh.
ccclxxvii
Ekonomisk redovisning för Lesbisk Front i Stockholm 77.12.31, LFaKh.
ccclxxviii
Dahlerup, Band 1, s. 217f.
ccclxxix
”Rapport från den lesbisk/feministiska gruppen (Grupp 3)”, På Gång, april 1974, s. 17, RFSLa.
ccclxxx Norberg m.fl. (1975), s. 57.
ccclxxxi Sundberg, s. 41.
ccclxxxii ”Lesbisk Front”, Pockettidningen R, nr. 3, 1976, s. 124f, citat s. 125.
ccclxxxiii Lesbisk Front (1978), s. 3.
ccclxxxiv ”En äkta lesbian” (stencilblad), LFaKh.
ccclxxxv Manuskript till ”Tal hållet av Lesbisk Front vid Grupp 8:s kvinnofest, Stockholm, 8 mars 1976”, s. 2, LFaKh.
ccclxxxvi Om begreppen medkämpar/fiender, se teoriavsnittet.
ccclxxxvii Mattachine skall ha varit grupper av maskerade manliga musiker på medeltiden och Bilitis är en fiktiv lesbisk
poet, samtida med Sapfo. Om dessa grupper, se D’Emilio, kap. 4-7.
ccclxxxviii Vi finns (1975), s. 1.
ccclxxxix Stormöte 5 nov 1978, s. 2, LFaKh.
cccxc Utskick till deltagarna, ”Härmed har du glädjen att bli inbjuden [...]”, u.å. [1979], LFaKh.
cccxci Anteckningar vid stormöte den 25 maj 1975, s. 2, LFaKh.
cccxcii ”Rapport från Grupp 1”, På Gång, mars 1974, s. 13 resp. ”Rapport från den lesbisk/feministiska gruppen
(Grupp 3)”, april 1974, s. 17, RFSLa.
cccxciii Vi finns (1975), s. 3.
cccxciv ”Odöpt kampsång”, Lesbisk Front, Sånger för oss, u.å., s. 2 (stencil), LFaKh.
cccxcv ”Vi är feminister, socialister, lesbiska”, Kvinnobulletinen, nr. 2-3, 1976, s. 28.
cccxcvi
Bohm, s. 32. Se också s. 19f och 72.
cccxcvii
”Har LF-Stockholm konflikt?”, Lesbeth, LF:s internbulle, okt. 80, s. 11f, (stencil), LFaKh.
cccxcviii
”Timmy skall ej vara forum för politisk propaganda!”, På Gång, nr. 10, 1975, s. 8f.
cccxcix
Lesbisk Front i Stockholm, ”Stockholm”, Kvinder-Kvinder, nr. 5, marts 1976, s. 20.
cd
Protokoll fört vid Lesbisk Fronts möte 11/10 1975, s. 3, LFaKh.
cdi
Vi finns (1975), s. 3.
cdii
RFSU-bulletin, nr. 5, 1977, s. 12.
cdiii
”Allt är inte guld som glimmar” (ur Albatross, nr. 8, 1974), Internt blad för lesbiska i Norden, nr. 2, 1975
(stencil, ej paginerad [s. 18f]), SLa.
cdiv ”Har LF-Stockholm konflikt?”, Lesbeth, LF:s Internbulle, okt. 1980, s. 12.
cdv Ruth Boman, ”Kvinnokamp = Lesbisk Kamp?”, Kvinnobulletinen, nr. 2, 1977, s. 36.
cdvi ”Grupp 8:s nya handlingsprogram”, Kvinnobulletinen, nr. 4, 1976, s. 4-5.
cdvii ”Kvinnobulletinen är ingen programförklaring”, Kvinnobulletinen, nr. 3, 1977, s. 25. I samma nummer
publicerar man också en artikel om detta, ”Lesbianismen har mycket att lära oss – bara vi inte är så förbannat
rädda”, s. 26f.
cdviii Om Mobergs artiklar, se ”Mor Major”, På Gång, nr. 11-12, 1977, s. 9. Vinterhed citerad i ”Det heterosexuella
samhällets kris”, På Gång, nr. 7, juli 1977, s. 6, RFSLa. Den intrikata frågan hur kvinnors ställning försämras av
tolerans mot lesbiskhet ger Vinterhed inget svar på. Vinterheds artikel väckte stor vrede i homorörelsen och hon
tilldelades den negativa utmärkelsen Anita Bryant-priset (Bryant var ledaren för den amerikanska antihomosexuella
kampanjen) i samband med 1977 års frigörelsedemonstration, Tidskrift för RFSL, nr. 3, 1977, s. 11.
cdix ”Rapport från den lesbisk/feministiska gruppen (Grupp 3)”, På Gång, april 1974, s. 16f, RFSLa
cdx ”Lesbiska grupper i Stockholm. Historik”, u.å. [1974] (stencil, ej paginerad [s. 3]), ELBa.
cdxi ”Referat fra Skandinavisk lesbisk seminar”, Internt blad for lesbiske i Norden, nr. 1, 1974, s. 9 (stencil), ELBa.
Det fördes en livlig debatt om kvinnorörelsen skulle vara feministisk eller ej. Mycket förenklat kan man säga att
huvudmotsättningen gick mellan dem som ville prioritera arbetarklasskvinnornas situation och feministerna som vill
skapa en rörelse för alla kvinnor som även arbetade med ’privatlivsfrågor’.
cdxii ”Rapport från det lesbiska veckoslutsmötet”, På Gång, nr. 1, 1975, s. 8, RFSLa.
cdxiii Flygblad ”Kvinnokamp – Lesbisk kamp Samma kamp”, u.å. [1975]), LFaKh.
cdxiv Manuskript till ”Tal hållet av Lesbisk Front vid Grupp 8:s kvinnofest, Stockholm, 8 mars 1976”, s. 1, LFaKh.
cdxv Lesbisk Front i Stockholm, ”Stockholm”, Kvinder-Kvinder, nr. 6, nov. 1977, s. 42.
cdxvi ”Vi är många”, ”Vi måste höja våra röster”, Lesbisk Front, Sånger för oss, u.å., s. 5 (stencil), LFaKh. Se även s.
6 och s. 9
cdxvii Kvinnohögskolegruppen 13.11. 1976, Idungatan 14 (mötesanteckningar), ELBa.
cdxviii Se exempelvis ”Samtal om lesbianismen: ’Den angår oss alla’”, Kvinnobulletinen, nr. 1, 1977, s. 36.
98.

cdxix
Sundberg, s. 40f.
cdxx
Lesbisk Front (1978), s. 16.
cdxxi
”Du lesbiska kvinna”, Lesbisk Front, Sånger för oss, u.å., s. 3 (stencil), LFaKh.
cdxxii
Norberg m. fl. (1975), s. 32-35.
cdxxiii
Debattinlägg: ”Stockholm 18/9 – 80”, Lesbeth, LF:s Internbulle, okt. 80, s. 13, se även s. 14-17, LFaKh.
cdxxiv
Lesbiska Feminister vägrade exempelvis deltaga i ett av Kvinnobulletinen planerat samtal om lesbiska
feminister i kvinnokampen i protest mot vad gruppen såg som ett osynliggörande av lesbiska inom kvinnorörelsen,
se ”Lesbiska Feminister och den övriga kvinnorörelsen”, Kvinnobulletinen, nr. 3-4, 1981, s. 24.
cdxxv
Manuskript ”Lesbisk politik och kvinnorörelsen”, u.å. [1975], s. 2, SLa.
cdxxvi
Detta motstånd fortsatte; när RFSL Stockholm 1977 beslöt att det på torsdagarna skulle vara öppet enbart för
kvinnor på Timmy beklagade man att beslutet var nödvändigt och uttryckte förhoppning om att ”segregeringen så
småningom kan avskaffas” om och när kontakten mellan könen förbättrats, På Gång, nr. 5, 1977, s. 5, RFSLa.
Däremot hördes inga invändningar mot manlig separatism, t.ex. kritiserades inte att gruppen SLM (Scandinavian
Leather Men) var öppen enbart för män. Om SLM, se t.ex. På Gång, nr. 6, 1975, s. 23 och nr. 7, 1975, s. 19-21.
cdxxvii
”Eniga med vem?”, På Gång, nr. 12/1, 1975-1976, s. 30 och 12, RFSLa.
cdxxviii
”Moralreaktionär demonstration av lesbianer”, På Gång, nr. 4, 1975, s. 29f, RFSLa.
cdxxix
Protokoll vid Viktoriamöte 1975.07.19 i Röda stugan, s. 3, LFaKh.
cdxxx
”Vad är Grupp Viktoria och vad gör man där?”, På Gång, mars 1974, s. 12, RFSLa.
cdxxxi
RFSL Stockholm, Verksamhetsberättelse för 1975, 1976-01-25, s. 3, RFSLa.
cdxxxii
”Intryck från tjejträffen i Göteborg”, På Gång, nr. 5, 1975, s. 12, RFSLa.
cdxxxiii
”Rapport från Lesbisk Front – Stockholm”, Lesbiska Nordiska Internbladet, nr. 6., Stockholm, jan. 1976,
(stencil, ej paginerad [s. 1]), LFaKh.
cdxxxiv
Lesbisk Front i Stockholm, ”Stockholm”, Kvinder-Kvinder, nr. 5, marts 1976, s. 20. Föreningslokalen Timmy
hade som nämnts ingen anställd personal utan allt arbete utfördes av medlemmarna själva utan ersättning.
cdxxxv
”Samtal om lesbianismen: ’Den angår oss alla’”, Kvinnobulletinen, nr. 1, 1977, s. 36.
cdxxxvi
Stövling, ”Rapport från den nordiska lesbiska kvinnorörelsens konferens”, A – för Amazon, nr. 1, 1976, s. 12.
cdxxxvii
Anteckningar vid stormöte den 25 maj 1975, s. 1, LFaKh.
cdxxxviii
Viktoriamöte den 14/6 –75, Lorensbergsstugan, LFaKh.
cdxxxix
”Referat fra Skandiavisk lesbisk seminar”, Internt blad för lesbiske i Norden, nr. 1, 1974, s. 12, ELBa.
cdxl Vi finns (1975), s. 2.
cdxli Protokoll fört vid Lesbisk Fronts möte 11/10 1975, s. 1, LFaKH.
cdxlii Vänstergruppers syn på homosexualitet är i princip ett helt outforskat fält. Eman ger dock en kortare
beskrivning, se Eman, s. 161f.
cdxliii ”Vi är feminister, socialister, lesbiska”, Kvinnobulletinen, nr. 2-3, 1976, s. 28.
cdxliv Remissvar över sexualbrottsutredningen SOU 1976:9 från Lesbisk Front till Justitiedepartementet, 30 juni 1976,
s. 2, SLa.
cdxlv
Lesbisk Front (1978), s. 13 resp. s. 14.
cdxlvi
Sibylla, nr. 5, u.å. [1977], s. 2, LFaKh.
cdxlvii
Ingrid, nr. 4, u.å. [1977], s. 7, LFaKh.
cdxlviii
”Odöpt kampsång”, Lesbisk Front, Sånger för oss, u.å., s. 2 (stencil), LFaKh.
cdxlix
”Å, Karin”, Lesbisk Front, Sånger för oss, u.å., s. 14 (stencil), LFaKh.
cdl
”Carl!”, På Gång, nr. 4, 1975, s. 31, RFSLa.
cdli
”Vi tycker det är mycket skönare att vara tillsammans med tjejer”, Vecko-Revyn, nr. 1, 1977, s. 20 (kopia på
artikeln i LFaKh).
cdlii
”Den kvinnoidentifierade kvinnan”, På Gång, nr. 10, 1974, s. 19, RFSLa.
cdliii
Manuskript till ”Tal hållet av Lesbisk Front vid Grupp 8:s kvinnofest, Stockholm, 8 mars 1976”, s. 2, LFaKh.
cdliv
RFSU-bulletin, nr. 5, 1977, s. 8.
cdlv
Lesbisk front (1978), s. 7.
cdlvi
”Samtal om lesbianismen: ’Den angår oss alla’”, Kvinnobulletinen, nr. 1, 1977, s. 36.
cdlvii
RFSU-bulletin, nr. 5, 1977, s. 14.
cdlviii
Lesbisk Front, (1978), s. 21.
cdlix
Edit, nr. 6, u.å. [1977], s. 12f, LFaKh.
cdlx
Manuskript till ”Tal hållet av Lesbisk Front vid Grupp 8:s kvinnofest, Stockholm, 8 mars 1976”, s. 3.
cdlxi
Lesbisk Fronts möte 29.2.1976, s. 1, YLa. Vad fotona skulle användas till framgår inte.
cdlxii RFSU-bulletin, nr. 5, 1977, s. 12.
cdlxiii Lesbisk Front (1978), s. 7.
98.

cdlxiv Artikeln ”Vi vil ikke bare ha et stykke av kaka...” i den norska tidningen KjerringRåd diskuterar sentensens
ursprung. Enligt tidningen dök den upp första gången på en toalettdörr på ett kvinnoläger i Frankrike i mitten av
1970-talet, nr. 4, 1977, s. 34. LF använde den i flera olika sammanhang, exempelvis på omslaget till
informationsbroschyren Lesbisk Front finns ett foto en kvinna med orden instickade i sin tröja.
cdlxv Sibylla, nr. 5, u.å. [1977], s. 1, LFaKh.
cdlxvi RFSU-bulletin, nr. 5, 1977, s. 2.
cdlxvii Edit, nr. 6, u.å. [1977], s. 7, LFaKh.
cdlxviii Se exempelvis Lesbisk Front (1978), s. 14.
cdlxix Sundberg, s. 43. Uttrycket ”obligatorisk heterosexualitet” förknippas vanligen med Adrienne Richs
uppmärksammade essä ”Compulsory Heterosexuality and Lesbian Existence”, Signs, vol. 5, no. 4, 1980, (sv. övers.
”Obligatorisk heterosexualitet och lesbisk existens”, u.å.), men heterosexualitet som samhällsinstitution diskuterades
således långt innan.
cdlxx ”Den kvinnoidentifierade kvinnan”, På Gång, nr. 11, 1974, s. 25. Texten föregriper också på ett intressant sätt
senare teoretiska diskussioner om att genus skapar kön och att lesbiska inte är kvinnor eftersom en oberoende
kvinna inte kan vara en ”KVINNA” och ”den väsentliga egenskapen i att vara ’kvinna’ är den att man blir knullad
av män”, På Gång, nr. 10, 1974, s. 20, RFSLa.
cdlxxi Remissvar över sexualbrottsutredningen SOU 1976:9 från Lesbisk Front till Justitiedepartementet, 30 juni 1976,
s. 4f, SLa. LF menade också att incest borde avkriminaliseras. Som påpekats ovan förstod gruppen med incest
framförallt en icke-genital nära relation mellan mor och dotter som man såg som grunden för kvinnosolidaritet.
Uttrycket ”avkriminalisering” var f.ö. oegentligt; den generella avkriminaliseringen av homosexuella handlingar
hade gjorts 1944. Frågan gällde istället vid vilken ålder frivilliga relationer mellan personer av samma kön skulle bli
lagliga.
cdlxxii Manuskript till ”Tal hållet av Lesbisk Front vid Grupp 8:s kvinnofest, Stockholm, 8 mars 1976”, s.1; ”Vi är
feminister, socialister, lesbiska”, Kvinnobulletinen, nr. 2-3, 1976, s. 28; Lesbisk Front (1978), s. 17.
cdlxxiii ”Lesbisk Front”, Pockettidningen R, nr. 3, 1976, s. 125.
cdlxxiv Flygblad, ”Till dig medmänniska”, Grupp Viktoria, 1973., ELBa.
cdlxxv Kopia av brev till utredningen om de homosexuella situation i samhället, 20/1-80, LFaKh. Utredningen
diskuterade att föreslå någon typ av äktenskap för homosexuella och det var dessa idéer LF protesterade emot.
cdlxxvi Se t.ex. ”Intryck från tjejträffen i Göteborg”, På Gång, nr. 5, 1975, s. 11, RFSLa och Anteckningar vid
stormöte den 4 maj 1975, LFaKh.
cdlxxvii ”Rapport från mötet i Göteborg den 6.12 – 7.12 1974”, Internt blad för lesbiska i Norden, nr. 2, 1975 (stencil,
ej paginerad [s. 9]), SLa.
cdlxxviii
Lilith (1975), s. 51.
cdlxxix
”Essingetango”, u.å. (stencilblad), LFaKh.
cdlxxx
”Isolering”, ”Svartsjuka”, Lesbisk Front, Sånger för oss, u.å., s. 11 och 13 (stencil), LFaKh.
cdlxxxi
Norberg, m.fl. (1976), 136-151.
cdlxxxii
Norberg, m.fl. (1976), s. 143.
cdlxxxiii
”Vi är feminister, socialister, lesbiska”, Kvinnobulletinen, nr. 2-3, 1976, s. 28.
cdlxxxiv
RFSU-bulletin, nr. 5, 1977, omslaget och s. 7. Omslagsbilden hade också använts i artikeln i Kvinnobulletinen
1976.
cdlxxxv
RFSU-bulletin, nr. 5, 1977, s. 3.
cdlxxxvi
Tack till min handledare Lena Lennerhed för denna observation.
cdlxxxvii
Flygblad ”Söndagen 8 maj Klockan 19.00. Lesbisk Front presenterar sig”, u.å. [1977], SLa.
cdlxxxviii
Homosexuella har en lång historia av ’hemliga’ igenkänningstecken, som föregår de (relativt) allmänt kända
symboler som följde med Gay Liberation. Tecknen har varierat mycket från tid, plats och samhällsgrupp.
cdlxxxix
”Rapport från Grupp 2”, På Gång, april 1974, s. 16, RFSLa. Det saknas uppgifter om att denna symbol kom
att användas eller om man lät tillverka någon sådan plakett.
cdxc
Se t.ex. omslaget på Norberg m.fl. (1975); Anteckningar vid möte den 26 juli 1975 i Lorensbergsstugan, LFaKh
samt foto i Pockettidningen R, nr. 3, 1976, s. 29.
cdxci Se ex. vis omslaget på Lesbiska nordiska internbladet, Stockholm, jan. 1976 (stencil), LFaKh. Om samma
företeelse i USA, se Faderman, s. 233.
cdxcii Se t.ex. i serien ”Kvinno-fötter”, Lesbisk Front (1978), s. 16.
cdxciii Sibylla, nr. 5, u.å. [1977.], s. 9f, citat s. 10 (stencil), LFaKh.
cdxciv En fjärde internationell symbol är färgen lila som kom att ’utses’ till den lesbiska färgen. När GV gör
rockmärket ”Lesbisk front” väljer man att göra det lila, men på det hela taget tycks färgen inte haft så stor betydelse
på 1970-talet som senare när den förekommer i många sammanhang, t.ex. i tidningsnamnet Lila Perspektiv.
Ursprunget till kopplingen mellan den lila färgen och lesbiskhet är oklart och omdiskuterat men troligen ligger det
98.

elativt långt tillbaka i tiden. Redan 1970 kallades lesbiska ”the lavender menace”[ung. lila faran] av heterosexuella
kvinnor i den amerikanska kvinnorörelsen, se Faderman, s. 212 och s. 329, n. 22.
cdxcv
”Intryck från tjejträffen i Göteborg”, På Gång, nr. 5, 1975, s. 11, RFSLa.
cdxcvi
Dahlerup, Band 1, s. 540-542.
cdxcvii
RFSU-bulletin, nr. 5, 1977, s. 7.
cdxcviii
Protokoll från Lesbisk Fronts möte 18.1.1976, LFkH. Rainer Werner Fassbinders pjäs Petra von Kants bittra
tårar är ett klaustrofobiskt kammarspel om en sönderfallande lesbisk relation.
cdxcix
Lesbisk Front möte 1 feb. 76, LFaKh.
d
LF-möte 15 feb 1976, SLa. Det finns inga uppgifter om man verkligen skrev en pjäs eller ej.
di
”Lesbisk nationalsång”, Lesbisk Front, Sånger för oss, u.å., s. 4 (stencil), LFaKh, (även i På Gång, nr. 11, 1975, s.
22).
dii ”Det var på Lesbos”, Lesbisk Front, Sånger för oss, u.å., s. 2 (stencil), LFaKh
diii Flygblad ”Livskraftens gudinna har förslavats till tjänarinna”, u.å. [1976], SLa.
div Se t.ex. häxringar [nr. 2], u.å. [1977], (stencil, ej paginerad [s. 1]), LFaKh.
dv Lilith (1975), s. 37-40.
dvi häxringar [nr. 2], u.å. [1977], (stencil, ej paginerad [s. 8]), LFaKh.
dvii Om detta uttryck, se Dahlerup, Band 1, s. 505-510.
dviii ”Vampyren”, Lesbisk Front (1978), s. 28. Dahlerup diskuterar denna sång, Band 1, s. 520-522. Hon talar om den
som en Rödstrumpesång, men i Lesbisk Front anges LF:s musikgrupp som textförfattare och en kvinna i gruppen
som kompositör. Se även Vendela, nr. 7, u.å. [1977], s. 1 (stencil), LFaKh.
dix Dahlerup, Band 1, s. 523.
dx Om detta, se exempelvis Faderman, s. 224-226
dxi ”Hej, jag gillar dig”, ”Anne”, Lesbisk Front, Sånger för oss, u.å., s. 12 resp. s. 15, citat s. 12 (stencil), LFaKh.
dxii ”Våra lesbiska anmödrar”, Lila Perspektiv nr. 1, 1981, s. 16f; ”Kvinnofilm” och korsordet, nr. 2, 1982, s. 18f
resp. s. 21 och omslagsbilden samt ”Virginia Woolf”, nr. 3, 1984, s. 16f.
dxiii Elisabet, nr. 8, u.å. [1977], s. 11 (stencil), LFaKh.
dxiv Julia, nr. 9, u.å. [1977], s. 13 (stencil), LFaKh.
520 Sundberg, s. 38.
98.

KÄLLFÖRTECKNING
Otryckta källor
Material ur följande arkiv och privata samlingar:
Kvinnohistoriska samlingarna, Göteborgs universitet (Kvhistsam)
Kvinnohuset i Stockholm B 68 vol. 8 (Lesbisk front /Lesbiska feminister):
Dagbok 1979-1984
Mottagna brev, 1977-1986
Lesbisk Fronts arkiv på Kvinnohuset, Stockholm (LFaKh)
Brev från Lesbisk Front:
Brev till utredningen om de homosexuellas situation i samhället, 20/1 1980.
Flygblad:
”Kvinnokamp – Lesbisk kamp Samma kamp”, u.å.[1975].
Häften:
Lesbisk Front, Sånger för oss, u.å. (stencil).
Internbulletiner:
Lesbisk mordisk internblad, nr. 4 från Malmö, u.å. [1975]:
”Kort om vad som har hänt i Malmö senaste tiden”, Deltagarförteckning.
Lesbiska nordiska internbladet, nr. 6, Stockholm, jan. 1976:
”Rapport från Lesbisk Front – Stockholm”.
Lesbisk Front. Nordiskt internblad, København, maj 1976:
Utan rubrik [Rapport från Oslo].
Lesbiskt nordiskt internblad, Malmö, september 1977:
”Svenskt lesbiskt seminarium i Göteborg 21-22 maj”
Lesbisk Internavis:
Förteckning över lesbiska och homosexuella grupper, nr. 2, juni 1980.
Lesbeth, LF:s internbulle, okt. 1980:
”Har LF-Stockholm konflikt?”, Debattinlägg: ”Stockholm 18/9 – 80”.
Manuskript:
”Tal hållet av Lesbisk Front vid Grupp 8:s kvinnofest, Stockholm, 8 mars 1976”.
Protokoll:
Grupp Viktorias och Lesbisk Fronts för åren 1975, 1976, 1978 och 1979.
Stencilblad (sångtexter):
”En äkta lesbian”, u.å.
”Essingetango”, u.å.
”Hej grabben!”, u.å.
”Våldtäkt”, u.å.
Stenciltidningar
98.

utgivna av Lesbisk Front, Stockholm:
nr. 1 utan titel, nr. 2 häxringar, nr. 3 Amanda, nr. 4 Ingrid, nr. 5 Sibylla, nr. 6 Edit, nr. 7 Vendela,
nr. 8 Elisabet och nr. 9 Julia, samtliga u.å. [1977].
övriga:
Lavendelexpressen: (Norge):
”Lite om hvordan Lavendelexpressen ble til”, nr. 1, u.å. [1976].
Utskick från Lesbisk Front, Stockholm:
Inbjudan till kvinnogrupper till möte om demonstration, ”Kvinnor – vi tar natten tillbaka”,
u.å. [1978].
Utskick till deltagarna, ”Hej, det här går inte längre!!!”, u.å. [1979].
Utskick till deltagarna, ”Härmed har du glädjen att bli inbjuden [...]”, u.å. [1979].
Stencil från lägergruppen i Lesbisk Front, ”Kära systrar! Kära lesbianer! Kära tveksamma!”
Stockholm, 1979.
Årsmöteshandlingar:
Lesbisk Fronts verksamhetsberättelse. December 1975.
Ekonomisk redovisning för Lesbisk Front i Stockholm 77.12.31.
Lesbisk Fronts ekonomiska rapport för året 1978.
Övrigt:
”Adresslista hösten-76”.
”Resultat av LF-Seminariet, juni 1978”.
LF:s Kalendaria, Mars & April 1983.
LF:s Månadsblad, Maj 1983.
Riksförbundets för sexuellt likaberättigande arkiv, Stockholm (RFSLa)
Protokoll och årsmöteshandlingar:
Kongressprotokoll, RFSL 1973.
Protokoll medlemsmöte, RFSL Stockholm 1975-08-21.
RFSL Stockholm, Verksamhetsberättelse för 1975, 1976-01-25.
Protokoll årsmöte, RFSL Stockholm 1976-01-26.
Stenciltidningar:
Alberta. Klubb Alberts tidning:
nr. 3, 1972: ”Bruno Kaplan gäst på KLUBB Albert”.
Följeslagaren, officiellt organ för Riksförbundet för sexuellt likaberättigande:
nr 2, 1971: ”PAN:s debattweekend”.
På Gång (medlemstidning i RFSL Stockholm):
nr. 2, 1974: ”Insändare”, nr. 2, 1974.
mars, 1974: ”__ Viktoria”, ”Vad är Grupp Viktoria och vad gör man där?”, ”Rapport från
Grupp 1”.
april, 1974: ”Rapport från Grupp 2”, ”Rapport från den lesbisk/feministiska gruppen
(Grupp 3)”.
nr. 10, 1974: ”Grupp Viktoria har stormöte”,”Den kvinnoidentifierade kvinnan. Del 1”.
nr. 11, 1974: ”Den kvinnoidentifierade kvinnan. Del 2”.
nr. 12, 1974: ”Samarbete över gränserna”.
nr. 1, 1975: ”Rapport från det lesbiska veckoslutsmötet”, ”Succé!”.
nr. 3, 1975: ”Kvinnofest i Stockholm”, ”Viktoria till aktion mot porrklubb”.
nr. 4, 1975: ”Internationella kvinnodagen”, ”Viktoriamöten varje söndag!”, ”Carl!”,
”Moralreaktionär demonstration av lesbianer”.
nr. 5, 1975: ”Intryck från tjejträffen i Göteborg”, ”Viktoria möter Grupp 8”.
nr. 6, 1975: ”Kvinnorna på Timmy flyr männen”, ”Tjejkvällar; Lokalfrågan”.
nr. 7, 1975: ”Tjejerna måste få ta itu med sig själva!”, ”Bristfällig ideologi”.
nr. 9, 1975: ”Tjejer!”, ”Egoistiska tjejer, skenradikala socialister och flata bögar”.
nr. 10, 1975: ”Vad som hände på Femø...”, ”Extraårsmöte, en fråga om information”,
”Bottennapp!”, ”Timmy skall ej vara forum för politisk propaganda!”
nr. 11, 1975: ”Samarbete kvinnor och män på vems villkor?”, ”Extra årsmötet gick emot
styrelsen”.
nr. 12/1, 1975-1976: ”Eniga med vem?”.
nr. 2, 1976: ”Några anteckningar från årsmötet”.
98.

nr. 7, 1977: ”Det heterosexuella samhällets kris”.
nr. 11-12, 1977: ”Mor Major”,.
RFSL Stockholm (Timoberta) (medlemstidning i Klubb Timmy):
nr. 4, 1973: ”Grupp Viktoria”, ”Redan för 15 år sedan...”.
Tidskrift för RFSL:
nr. 3, 1977: ”Ut ur buskarna in i samhället!”.
Timoberta:
nr. 3, 1973: ”Insänt”.
Eva-Lisa Bengtssons samling (ELBa)
Internbulletiner:
Internt blad for lesbiske i Norden, nr. 1, 1974:
”Referat fra Skandinavisk lesbisk seminar”.
Flygblad:
”Till dig medmänniska”, Grupp Viktoria, 1973.
Protokoll:
Kvinnohögskolegruppen 13.11. 1976, Idungatan 14.
Övrigt:
”Lesbiska grupper i Stockholm. Historik”, u.å. [1974].
Programblad ” Bokcafé – Diskussion” u.å. [1976].
S. L.:s samling (kommer att överlämnas till Kvinnohistoriska samlingarna) (SLa)
Brev:
Remissvar över sexualbrottsutredningen SOU 1976:9 från Lesbisk Front till
Justitiedepartementet, 30 juni 1976.
”RFHL enkät, förslag på svar på allmänna frågor”, 16/3 1978.
Flygblad:
”Livskraftens gudinna har förslavats till tjänarinna”, u.å. [1976].
”Söndagen 8 maj Klockan 19.00. Lesbisk Front presenterar sig”, u.å. [1977].
Internbulletiner:
Internt blad för lesbiska i Norden, nr. 2, 1975:
”Rapport från mötet i Göteborg den 6.12 – 7.12 1974”, ”Allt är inte guld som glimmar”
(ur Albatross, nr. 8, 1974).
Lesbiskt nordiskt internblad, nr. 3, u.å. [1975]:
”Aktion Pussycat”, ”Dag två”, ”Svenskt lesbiskt möte i Stockholm 15-16 feb.”,
”Stockholms rapport”, kopia av Aftonbladet, 16 februari 1975.
Nordisk lesbisk internt blad, [nr. 5], Skrevet i København juli 1975:
”Rapport fra Oslo”.
Lesbisk Skandinavisk internblad, nr. 6, Oslo 1975:
”Lesbisk seminar på Tjøme – Dannelse av Lesbisk Bevegelse i Oslo”
Internbulletin Lesbisk Front, oktober 1979:
”Ny grupp bildad inom LF”, ”Separata – en grupp inom LF i Stockholm”, ”Lesbiska
kvinnor och alkohol”.
Manuskript:
”Lesbisk politik och kvinnorörelsen”, u.å. [1975].
Program:
”Kärlek”, utställningsprogram, KulturHuset 1 – 23 april 1978.
Lesbiskt Stockholmsmöte. Program 30/10 – 2/11 1975.
Protokoll:
Information från möte 13/4 1975.
Sammanfattande protokoll från 6/4, 13/4, 20/4, 1975.
Lesbisk Front. Söndagen 4 jan 197[6].
LF-möte 15 feb 1976.
Utskick:
98.

Utskick till deltagarna, ”Kära Viktoriamedlem!”, Grupp Viktoria, 1975-03-03.
Övrigt:
Litteraturlista och studieplan till studiecirkeln ”Kvinnans utveckling”, 1975.
Informationsmaterial från lägerarrangörerna, Sejerö, 1977 och 1978.
Yvonne Lennartssons samling (kommer att överlämnas till Kvinnohistoriska samlingarna) (YLa)
Protokoll:
Lesbisk Fronts möte 29.2. 1976.
Utskick:
Utskick till kvinnogrupper, ”Behövs Kvinnohus? Kom till diskussion lördagen den 9/10-76”.
Övriga otryckta källor
Johansson, Irma; Persson, Majlill; Sallander, Gunilla: Kvinnor som älskar kvinnor. En deskriptivstudie av nio
lesbiska kvinnor, Två betyg psykologi, Socialhögskolan i Örebro, VT 1977.
Kvinnohusbladet, (medlemsblad för Kvinnohuset, Stockholm), nov/dec 2002.
Norberg, Britt-Marie; Melin, Mari; Niskanen, Marie: ”Lesbisk kamp – Kvinnokamp?”, uppsats Pedagogiska
institutionen, Stockholms Universitet, HT 1975.
Norberg, Britt-Marie; Melin, Mari; Niskanen, Marie: ”Den förbjudna frukten”, uppsats Pedagogiska institutionen,
Stockholms universitet, HT 1976.
Tryckta källor
A – för Amazon. Tidskrift för internationellt systerskap:
nr. 1, 1976: Stövling, Britta: ”Rapport från den nordiska lesbiska kvinnorörelsens konferens”.
Bohm, Kri: Öppet brev om lesbisk kärlek (Forum, Stockholm, 1977).
Friele, Karen-Christine: Fra undertrykkelse til opprør (Gyldendal Norsk Forlag, Oslo, 1975).
Fritt Fram. Utgitt av det Norske Forbundet av 1948 (Norge):
nr. 3, 1975: “Det hellige og det profane”.
Götas kanal. Internbulletin för Lesbiska Feminister, Göteborg, våren 1981.
”Historik om LF i Göteborg”, ”Lesbiska Feminister”.
KjerringRåd (Norge):
nr. 4, 1977: ”Vi vil ikke bare ha et stykke av kaka.”.
Kvinder (Danmark):
nr. 11, jan. feb. 1977: ”Lesbisk Bevægelse”.
Kvinder-Kvinder:
nr. 4, marts 1975: ”Udlandet. Sverige”.
nr. 5, marts 1976: ”Stockholm”, ”Kvindekaravanen sommeren 1975”, ”Udlandet. Oslo”.
nr. 6 nov. 1977: Bohlin, Eva: ”Underviser du?”, ”Stockholm” ”Historisk oversigt. Fra
København.”, ”Sejerø”, ”Matriarkatsgruppen”.
Kvinnobulletinen:
nr. 1, 1976: ”Prinsessegade 7 – OCKUPERAT!”.
nr. 2-3, 1976: ”Vi är feminister, socialister, lesbiska”.
nr. 4, 1976: ”Grupp 8:s nya handlingsprogram”.
nr. 1, 1977: ”Samtal om lesbianismen: ’Den angår oss alla’”, ”En kvinna utan man är som
en fisk utan cykel”.
nr. 2, 1977: Boman, Ruth: ”Kvinnokamp = Lesbisk Kamp?”.
nr. 3, 1977: ”Kvinnobulletinen är ingen programförklaring”.
nr. 3, 1978: Langemar, AnnMari; Witt-Brattström, Ebba: ”Kvinnofestival”.
nr. 1, 1979: ”Kvinnobulletinens stora journalistpris.
nr. 3-4, 1981: ”Hej systrar”, ”Lesbiska Feminister och den övriga kvinnorörelsen”.
Lavendelexpressen (Norge):
nr 4, 1980: ”Lesbiske truer 80-åra”.
Lesbiske fra isolation til bevægelse. En serie af grundhæfter til brug i kvindekampen, hæfte nr. 2 (utgivet av
Rødstrømperne och Lesbisk Bevægelse, Köpenhamn, u.å).
Lesbisk Front (Lesbisk Front, Stockholm, 1978).
98.

Lilith. Kulturmagasin för kvinnor, nr. 1-2 1975.
Lila Perspektiv. Lesbiskt Feministiskt Magasin, nr. 1, 1981; nr.2, 1982; nr. 3, 1984.
Liliths öronfröjd, beställningskatalog, (Stockholm, u.å.).
Pockettidningen R. Tema: Homosex. Om könsroller, samlevnad och sexuellt förtryck, nr. 3, 1976:
”Eva och Joan söker alternativ”, ”Lesbisk Front”.
Revolt mot sexuella fördomar:
nr. 9, 1972: Nyh, Eva: ”Rapport från kvinnoläger på Femö”.
RFSU-bulletin. Med kvinnor känner jag mig hel. Om lesbianism och feminism, nr. 5, 1977.
Tidskrift för RFSL :
nr. 2, 1974: Holm, Michael: ”Gay is twice as good as straight!”.
Vecko-Revyn:
nr. 1, 1977: ”Vi tycker det är mycket skönare att vara tillsammans med tjejer”,
(kopia i LFaKh).
Vi finns (Lesbisk Front, Stockholm, 1975).
Viking:
nr. 1, 1970: Höfding, Carina: ”Funderingar över de homosexuella kvinnornas situation i
Sverige”.
nr. 4, 1970: ”Varför är jag lesbisk?”.
nr. 5, 1970: ”Tre flickor besvarar frågor”.
LITTERATUR
Otryckt
Lindeqvist, Karin: ”Den smärtsamma gåvan. Annakarin Svedbergs Din egen, Eva Alexandersons Kontradans och
talet om homosexualiteten på 1960-talet”, D-uppsats i litteraturvetenskap med genusinriktning, VT 2000, Södertörns
högskola.
Lindeqvist, Karin: ”Den anpassade avvikelsen. En studie av homosexualitetsbegreppet i Följeslagaren – Svensk
homofil tidskrift, 1960-1966” B-uppsats VT. 2001, Historiska institutionen, Södertörns högskola.
Lindeqvist, Karin: ”En underbar förmåga. Identitet och ideologi i homosexuell organisering 1966-1969” C-uppsats i
samtidshistoria, HT 2001, Södertörns högskola.
Tryckt
”1968 och den nya kvinnoradikaliseringen. Vittnesseminarium” i Kvinnorörelsen och ’68 – aspekter och
vittnesbörd, Elgán, Elisabeth (red.) (Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola, Huddinge, 2001).
Adam, Barry D; Duyvendak, Jan Willem; Krouwel, André (eds.): The Global Emergence of Gay and Lesbian
Politics. National Imprints of a Worldwide Movement, (Temple University Press, Philadelphia, 1999).
Ahlberg, Eva: ”Homo-Sverige utanför RFSL. En historik exposé” i Homo i folkhemmet. Homo- och bisexuella i
Sverige 1950-2000, Andreasson, Martin (red.) (Anamma, Göteborg, 2000).
Billing, Michael: “Rhetorical Psychology, Ideological Thinking, and Imagining Nationhood” i Social Movements
and Culture, Johnston, Hank; Klandermans, Bert (eds.) (University of Minnesota Press, Minneapolis, 1995).
Bishop, Helen: “Dial-A-Dyke”, Trouble & Strife, no. 25, Winter 1992.
98.

Bunch, Charlotte: ”Lesbian-Feminist Theory” i Our Right to Love. A Lesbian Resource Book, Ginny Vida (ed.)
(Prentice Hall, Inc., Englewood Cliffs, New Jersey, 1978).
Dahlerup, Drude: Rødstrømperne. Den danske Rødstrømpebevægelses udvikling, nytænkning og gennemslag 1970-
1985, Band 1 (Gyldendal, Köpenhamn, 1998).
D’Emilio, John: Sexual Politics, Sexual Communities. The Making of a Homosexual Minority in the United States,
1940-1970, 2nd. ed. (The University of Chicago Press, Chicago and London, 1998).
Eman, Greger: ”Klänningens betydelse för mänsklighetens frigörelse. Om den socialistiska gruppen Röda bögar i
Göteborg 1976-78” i Homo i folkhemmet. Homo- och bisexuella i Sverige 1950-2000, Andreasson, Martin (red.)
(Anamma, Göteborg, 2000).
Engel, Stephen M.: The Unfinished Revolution. Social Movement Theory and the Gay and Lesbian Movement
(Cambridge University Press, Cambridge, 2001).
Faderman, Lillian: Odd Girls and Twilight Lovers. A History of Lesbian Life in Twentieth-Century America
(Columbia University Press, New York, 1991).
Freedman, Jane: Feminism (Open University Press, Buckingham and Philadelphia, 2001).
Friedman, Debra; McAdam, Doug: “Collective Identity and Activism. Networks, Choices, and the Life of a Social
Movement” i Frontiers of Social Movement Theory, Morris, Aldon D.; Mueller, Carol McClurg (eds.) (Yale
University Press, New Haven and London, 1992).
Friele, Karen-Christine: ”Med regnbuen som våpen. Fragmenter av norsk homohistorie gjennom 50 år”, Lambda
Nordica, nr. 2-3, 2000.
Gamson, Joshua: “Must Identity Movements Self-Destruct? A Queer Dilemma”, Social Problems, 1995, vol. 42, no.
3.
Gamson, William A.: “Constructing Social Protest”, i Social Movements and Culture, Johnston, Hank;
Klandermans, Bert (eds.) (University of Minnesota Press, Minneapolis, 1995).
Gay Liberation Front Manifesto (1970), i Power, Lisa: No Bath But Plenty of Bubbles. An Oral History of the Gay
Liberation Front 1970-73 (Cassell, London, 1995).
Hamer, Emily: Britannia’s Glory. A History of Twentieth-Century Lesbians (Cassell, London and New York, 1996).
Hirdman, Anja: Tilltalande bilder. Genus, sexualitet och publiksyn i Veckorevyn och Fib aktuellt. (Atlas,
Stockholm, 2002).
Jackson, Stevi; Scott, Sue: “Sexual Skirmishes and Feminist Factions” i Feminism and Sexuality. A Reader, Jackson,
Stevi; Scott, Sue (eds.) (Columbia University Press, New York, 1996).
Jaggar, Alison M.: “Love and Knowledge: Emotion in Feminist Epistemology” i Gender/Body/Knowledge. Feminist
Reconstructions of Being and Knowing, Jaggar, Alison M.; Bordo, Susan R. (eds.) (Rutgers University Press, New
Brunswick and London, 1989).
Jaggar, Alison M.; Bordo, Susan R.: “Introduction” i Gender/Body/Knowledge. Feminist Reconstructions of Being
and Knowing, Jaggar, Alison M.; Bordo, Susan R.(eds.) (Rutgers University Press, New Brunswick and London,
1989).
Knobblock, Inger Ehn: ”Lesbisk kärlek – längtan eller val? Politik och lesbiskt motstånd”, Kulturella Perspektiv, nr.
1, 1998.
98.

Lavezzo, Kathy: ”Sobs and Sighs Between Women. The Homoerotics of Compassion in The Book of Margery
Kempe” i Premodern Sexualities, Fradenburg, Louise; Freccero, Carla (eds.) (Routledge, New York and London,
1996).
Lindholm, Margareta; Nilsson, Arne: En annan stad. Kvinnligt och manligt homoliv 1950-1980 (AlfabetaAnamma,
Göteborg, 2002).
Lundahl, Pia: Lesbisk identitet (Carlssons, Stockholm, 1998).
Lundahl, Pia: Intimitetens villkor. Kön, sexualitet och berättelser om jaget (avhandling vid Lunds universitet, Lund,
2001).
Lützen, Karin: ”Lesbisk Bevægelse” i Kvindfolk. En danmarkshistorie fra 1600 til 1980, Berg, Anne Margrete; m.fl.
(red.), Vol. 2 1900-1980 (Gyldendal, Köpenhamn, 1984).
Lützen, Karin: Hvad hjertet begærer. Kvinders kærlighed til kvinder 1825-1985 (Tiderne Skifter, Köpenhamn,
1986).
Lützen, Karin: At prøve lykken. 25 lesbiske livshistorier (Tiderne Skifter, Köpenhamn, 1988).
Martel, Frédéric: The Pink and the Black. Homosexuals in France Since 1968 (Stanford University Press, Stanford,
California, 1999).
Martin, Biddy: ”Feminism, Criticism and Foucault” i Knowing Women. Feminism and Knowledge, Helen Crowley;
Susan Himmelweit (eds.) (Polity Press, Cambridge, 1992).
Nissen, Vibeke; Paulsen, Inge-Lise: ”Handling gi’r forvandling. Klip of homobevægelsens historie i Danmark”,
Lambda Nordica, nr. 2-3, 2000.
Peterson, Abby: Women as Collective Actors. A Case Study of the Swedish Women’s Peace Movement, 1898-1990
(Research report from the Department of Sociology, University of Gothenburg, Göteborg, 1992).
Phelan, Shane: “(Be)coming Out: Lesbian Identity and Politics”, Signs, 1993, vol. 18, no. 4.
Power, Lisa: No Bath But Plenty of Bubbles. An Oral History of the Gay Liberation Front 1970-73 (Cassell, London
and New York, 1995).
Probyn, Elspeth: “Michel Foucault and the Uses of Sexuality”, i Lesbian and Gay Studies. A Critical Introduction,
Medhurst, Andy; Munt, Sally R. (eds.) (Cassell, London and Washington, 1997).
Radicalesbians: ”The Woman-Identified Woman” (1970) i We Are Everywhere. A Historical Sourcebook of Gay
and Lesbian Politics, Blasius, Mark; Phelan, Shane (eds.) (Routledge, New York and London, 1997).
Ross, Becki L.; Landström, Catharina: ”Normalization versus Diversity: Lesbian Identity and Organizing in Sweden
and Canada”, i Women’s Organizing and Public Policy in Canada and Sweden, Briskin, Linda; Eliasson, Mona
(eds.) (McGill-Queen’s University Press, Montreal and Kingston, etc., 1999).
Rupp, Leila J.; Taylor, Verta: “Forging Feminist Identity in an International Movement. A Collective Identity
Approach to Twentieth Century Feminism”, Signs, Winter 1999, vol. 24. no. 2.
Sandell, Kerstin: ”Normalitet, sex och makt” i Sociologisk kvinnoforskning, Lundqvist, Åsa; Mulinari, Diana (red.)
(Studentlitteratur, Lund, 1997).
Sangregorio, Inga Lisa: ”’Befrielsen är nära...’ Om den radikala kvinnorörelsen under 1970-talet och framåt” i Den
osynliga historien. Kvinnornas historia, Sjöstedt, Lise (red.) (Forskningsrådsnämnden, Stockholm, 1993).
98.

Schmitz, Eva: ”Den nya kvinnorörelsens uppkomst i Sverige från 1968” i Kvinnorörelsen och ’68 – aspekter och
vittnesbörd, Elgán, Elisabeth (red.) (Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola, Huddinge, 2001).
Sinfield, Alan: Cultural Politics – Queer Reading (Routledge, London, 1994).
Shelly, Martha: ”Notes of a Radical Lesbian” (1969), i Sisterhood is Powerful. An Anthology of Writings from the
Women’s Liberation Movement, Morgan, Robin (ed.) (Vintage Books, New York, 1970).
Stein, Arlene: Sex and Sensibility. Stories of a Lesbian Generation (University of California Press, Berkley, etc.,
1997).
Sundberg, Stina: ”Lesbisk kamp och kvinnofrigörelse” i Kärlek, makt & systerskap. 30 år av kvinnokamp, Olson,
Lena (red.) (Göteborgs Stadsmuseum, Göteborg, 2002), s. 38-43.
Söderström, Göran: ”Bildandet av RFSL”; ”Föreningsliv” i Fredrik Silverstolpe m.fl., Sympatiens hemlighetsfulla
makt. Stockholms homosexuella 1860-1960 (Stockholmia förlag, Stockholm, 1999).
Tarrow, Sidney: “Mentalities, Political Cultures, and Collective Action Frames: Constructing Meaning through
Action” i Frontiers of Social Movement Theory, Morris, Aldon D.; Mueller, Carol McClurg (eds.) (Yale University
Press, New Haven and London, 1992).
Taylor, Verta; Rupp, Leila J., “Women’s Culture and Lesbian Feminist Activism: A Reconsideration of Cultural
Feminism”, Signs, Autumn 1993, vol. 19, no. 1.
Taylor, Verta; Whittier, Nancy E.: “Collective Identity in Social Movement Communities: Lesbian Feminist
Mobilization” i Frontiers of Social Movement Theory, Morris, Aldon D.; Mueller, Carol McClurg (eds.) (Yale
University Press, New Haven and London, 1992).
Taylor, Verta; Whittier, Nancy: “Analytical Approaches to Social Movement Culture: The Culture of the Women’s
Movement” i Social Movements and Culture, Johnston, Hank; Klandermans, Bert (eds.) (University of Minnesota
Press, Minneapolis, 1995).
Thomsson, Ulrika: ”’Rätten till våra kroppar’. Kvinnorörelsen och våldtäktsdebatten”, Kvinnovetenskaplig Tidskrift,
nr. 4, 2000.
Thörn, Håkan: Rörelser i det moderna. Politik, modernitet och kollektiv identitet i Europa 1789-1989 (Tiden,
Stockholm, 1997).
Weitz, Rose: “From Accommodation to Rebellion: The Politicization of Lesbianism” i Women-Identified Women,
Darty, Trudy; Potter, Sandee (eds.) (Mayfield Publishing Company, u.å.).
Wikander, Ulla: ”Kvinnokultur, skillnader och sociobiologi. Kvinnorörelsen från 1960- till 90-tal ur ett personligt
perspektiv” i Kvinnor mot kvinnor. Om systerskapets svårigheter, Florin, Christina; Sommestad, Lena; Wikander,
Ulla (red.) (Norstedts, Stockholm, 1999).
98.