Kult. 2003.01 - SeKeL

Kristina Olsson
History Now
Fröken Livrädd
Stephen King
En kärlekshistoria
Kult.
Tidskrift för SeKeL - Linköpings universitet
tema.rädsla
2003.01

ledare
hej!
”Jag visste plötsligt, varför jag hade ridit genom Dunkla skogen i natt. Bortom Dunkla
skogen började gränsmarkerna till Landet Utanför. Och det var dit jag egentligen
skulle. Jag skulle dit och strida mot riddar Kato, fastän jag var så rädd, så rädd. Ja,
jag var så rädd och jag ville bara gråta, när jag tänkte på vad jag måste göra.”
Ur Mio, min Mio
Kult. 2003.01
Kult. inleder det nya året med att, likt Mio, ta upp striden mot våra
rädslor. För det är väl det livet handlar om, att övervinna rädslorna, att
våga erkänna att ”jag är så rädd, så rädd” men jag gör det ändå, jag står
upp mot min riddar Kato. Ofta fi nns ett vägskäl; man kan ta sig genom
Dunkla skogen och fram till Landet Utanför, eller så väljer man den långa
vägen runt. Kult.redaktionen valde att inte väja utan i stället försöka reda
ut hur kulturen speglar rädslor och inte minst hur kulturen ofta används
för att sprida både rädsla och skräck. Då kanske ni har förstått att temat
för Kult.01 är rädsla.
Det fi nns dock stunder då man lätt glömmer att vara rädd. Man skulle
t ex kunna tro att det är skrämmande att bli vald till redaktör. Men det
fi nns vissa tillfällen när man står inför en rad nya utmaningar, då rädslan
byts ut mot förhoppningsfulla fjärilar i magen. Det nya året har knappt
börjat men det känns redan som om jag har lärt mig massor. Då jag anar,
men inte riktigt vet vad som väntar runt hörnet, kan jag inte annat än
känna en stor förväntan! Lite smårädd är jag… Men jag tror att lite rädsla
är en bra rädsla!
Tillsammans med en smårädd redaktion önskar jag er ett härligt Kult.år!
/Maria Åslund
Tidskrift för SeKeL - Sektionen för kultur vid Linköpings universitet
Redaktör & ansvarig utgivare: Maria Åslund Layout: Jenny Eriksson och Maria Åslund Korrektur: Anna Hougström
Annons: Maria Åslund Illustrationer: Tomas Olausson Foto: Jenny Eriksson Postadress: c/o Åslund Rydsvägen 260 c.46,
584 34 Linköping Telefon: 0708-132627 E-post: kult@sekel.stuff.liu.se Tryck: Bokakademin i Östergötland AB
Omslagsbild: Foto ur DN 11/1-03 och annons ur Du Pont i collage av Fredrik Bergström
Hemsida: www.stuff.liu.se/sekel/kult Nästa utgivning: vecka 15 Manusstopp: 18 mars ISSN: 1650-8491 Prenumerera:
60 kronor/3 nummer. Samtidigt ingår medlemskap i SeKeL. Pg. 85 23 39-1 Vi förbehåller oss rätten att redigera inkomna
bidrag. Allt arbete med Kult. sker idellt. När du läst klart din Kult., ge den till en vän.

Innehåll.
4 - Styrelsen har ordet 4 - Hälsning från festeriet
5 - Styret ’03 presenterar sig 6 - Rapport från ett nolle-p
8 - Skräckens mästare Stephen King
10 - Musik som skrämmer, chockar och upprör 12 - Att vara rädd = att överleva?
25
14 - Litteratruen som talar till vår paranoia Viljan att uppleva skräck
16 - Rädd kärlek och märkvärdig rädsla 17 - Kult. frågar: Vad gör dig rädd?
18 - Kristina Olsson Om viljan att nå ut med sina ord
20 - Utställningen som medium
22 - En kärlekshistoria En naken skildring av den första kärleken
24 - The Jesus & Mary Chain Psychocandy 25 - History Now Utställning
Foto: Carl de Keyzer
26 - I fokus: Mariafönstret 27 - Poesi Poesi Poesi
14
Illustration: Tomas Olausson
16

4
information
Hej alla glada SeKeL-vänner!
Här kommer en kort presentation av oss
i den nya styrelsen. Om ni vill komma
i kontakt med oss kan ni maila till
styrelsen@sekel.stuff.liu.se. Vi har även
expeditionstid tisdagar kl. 12-13. Vi fi nns
då utanför Humanistiska biblioteket.
Jag hoppas att alla nya studenter har funnit
sig väl tillrätta här i Linköping och att vi
kommer att ses på de tillställningar som
styrelsen med utskott kommer att ordna.
Ännu roligare (både för er och för oss)
vore det om just Du engagerade dig i
någon av de grupper som fi nns inom och
runt omkring SeKeL. I skrivande stund
har vi ett stort behov av medlemmar i
utbildnings- och idrottsutskotten. För att
Styrelsen har ordet
påverka kvalitén på din utbildning; kontakta
utbildningsbevakare Johanna eller
för att sporta; kontakta vice ordförande
Ola. Utöver detta har vi även ett kulturutskott
som förbättrar din tillvaro
genom att erbjuda intressanta kulturevenemang.
Tveka inte att ta kontakt med oss om ni
har synpunkter eller frågor!
Vi ses!
Karin Sandstedt
Ordförande SeKeL
Festeriet informerar
Med en ny termin följer en del förändringar,
stora som små. För oss i SeKeL
har ett nytt festeri tillträtt och därmed en
ny festerichef, d v s jag.
Vi i SkVaLp kommer under vårterminen
se till att alla SeKeL-medlemmar ska få
uppleva något av det kanske viktigaste
i den sociala biten inom det omtalade
studentlivet, nämligen alla dessa studentfester.
Vi kommer traditionsenligt nu till
våren anordna en chilifest och en vårsits
samt medverka under nolle-p till hösten.
Vi har också många nya idéer som vi
hoppas på att kunna förverkliga, men är
givetvis öppna för era förslag.
Att det har varit rekryteringsproblem för
oss i festeriet har ni säkert hört talas om,
men vi är nu på god väg att fylla våra
poster. Detta innebär dock inte att vi har
slutat söka medlemmar utan tvärtom. Är
du intresserad av möjligheten att kunna
påverka hur ditt studentliv ska se ut,
tveka inte att höra av dig till mig eller
någon annan av styrets medlemmar.
Detta var den första uppdateringen om
vad som händer inom SkVaLp i det
fortfarande relativt färska år 2003. Mer
information, bl a vilka våra medlemmar
är, kommer i nästa nummer. Till dess:
glöm inte att vi fi nns här för er skull
och att ni kan vara med och påverka er
fritid!
Mvh. Festerichef, Klas Lundgren
Kult. 2003.01

Styret ’03
KARIN SANDSTEDT
post: ordförande
läser: konst 2
tycker om: katter
ordf@sekel.stuff.liu.se
ÒLAFUR STEINDÒRSSON
post: vice ordförande
läser: fi losofi 2, kulturvetenskap
tycker om: SIA Glass!
viceordforande@sekel.stuff.liu.se
SOFIA ENGVALL
post: sekreterare
läser:litteratur 2
tycker om: Kafé Myran
sekreterare@sekel.stuff.liu.se
ERIK WESTIN
post: kassör
läser: praktisk fi losofi 2
tycker om: storslagna (gärna
amerikanska) berättelser. The
soul ’n the hip hop, the R’n’b
kassor@sekel.stuff.liu.se
Kult. 2003.01
övre raden från vänster: Òlafur, Sofi a, Erik, Anders, Klas
undre raden från vänster: Johanna, Ajla, Karin, Frida
AJLA HAMZIC
post: kulturansvarig
läser: KVB 2
tycker om: sittningar
kultur@sekel.stuff.liu.se
FRIDA HÖGLANDER
post: informationsansvarig
läser: har gått KVB, ska nu i vår
läsa konstvetenskap 2
tycker om: att läsa givande
böcker
info@sekel.stuff.liu.se
JOHANNA ERICSSON
post: utbildningsbevakare
läser: konst 2
tycker om: Röda bönor och Vino
Tinto
utbildningsbevakare@sekel.stuff.liu.se
SeKeL går på utställningen
History Now på Passagen
den 21:a februari kl 15.00.
Alla är hjärtligt välkomna.
Mvh
Kulturutskottet
KLAS LUNDGREN
post: festerichef
läser: konstvetenskap 2
tycker om: mig själv
festerichef@sekel.stuff.liu.se
ANDERS NÄRSNES OLSEN
post: nollegeneral
läser: KVB 2
tycker om: Jeg liker best lange,
sløve dager i en hengekøye spent
opp mellom to palmer (uten
kokosnøtter) på en strand et virkelig
varmt sted. En god bok
i hendene, en deilig jente ved
siden av meg og iskald drikke
innen rekkevidde.
nollegeneral@sekel.stuff.liu.se
Vecka 15 kommer vi även
att ledsaga er till Sagateaterna
där Katharsis framför
en uppstättning av En
Midsommarnattsdröm.
Kom med!
5

nolle-p
Rapport från
En kylig söndag vid tvåtiden samlades ett gäng kavajprydda
fi gurer framför domkyrkans portar. Det
hade blivit dags för nolle-p igen. Vi var tolv faddrar
som uppdelade i fyra grupper fi ck ett par nollor var att ledsaga
runt den stora staden, med hjälp av en tipsrunda.
När vi kommit fram till slutstationen på NH, möttes vi av
den glada överraskningen att Wermlands nation bjöd alla på
kaffe och bulle. Att inleda nolle-p-veckan med en av NH’s
mycket goda bullar kändes helt ok. Stadsvandringen följdes
av måndagens rundvandring på universitetet. Än så länge
har jag inte träffat någon rundvandrande fadder som faktiskt
VET vad som för-
siggår bakom väggarna till
A- och B-husen. Beskrivningen
brukar vanligtvis
bli: där har vi två hus, där
fi nns teknologer. Sen blev
det fi ka, denna gång var det
nolle-regeringen som bjöd
på saft och pepparkakor i den överfyllda D-kafeterian.
ett nolle-p
Text: Johanna Ericsson - Foto: Jenny Eriksson & Maria Åslund
snickrat ihop, i ett litet skitigt förrådsrum och kapsade för
fulla muggar. Kapsning har sina anor i Linköpings studentliv
och det är en ära att som fadder få föra denna underbara
lek vidare till nollorna.
En lugn och stilla kväll med öl och chili con carne bjöd
Wermlands nation in oss till på onsdagen. Till maten blev
vi även levererade ett ihärdigt försök till värvande av medlemmar
till nationen.
Så kom den då, den av åtminstone alla faddrar och gamla
seklerister efterlängtade ost-, vin- och poesikvällen. Trots
att den annars så fullkom-
”Kapsning har sina anor i Linköpings
studentliv och det är en ära att som
fadder få föra denna underbara lek
vidare till nollorna.”
På tisdagen blev det faddrarnas tur att stå för maten. Faddermyset
är en nolle-p-aktivitet som sällan blir fel. Hur kvällen
artar sig beror på vad nollorna vill göra. Det kan bli allt
från alkoholfritt mys framför ett sällskapsspel, till dunderfest
och sedan utgång till HG. Min egen nollegrupp satte
sig, efter att ha ätit av den enormt goda pajen vi faddrar
liga salen Skåland hade ett
litet problem med avloppen
vilket gjorde att man
inte kunde använda toaletterna,
blev kvällen precis
så lyckad som en ost-,
vin- och poesikväll kan
bli. Många, av vin förfriskade, nollor och faddrar begav sig
sedan till HG.
En stillsam fredagskväll med målning av den nyinköpta
begagnade kavajen var vad de fl esta orkade med dagen
efter. Min egen grupp hade det trevligt med charader samt
diverse spännande händelser med brinnande popcorn i en
mikrovågsugn.
6 Kult. 2003.01

Ljudnivån är hög och porslinet skramlar
under ”Härjarevisan”.
Nolle-p’s höjdpunkt blev förstås, och till allas glädje, sittningen
på lördagen. Vi fyllde upp två långbord i HG’s lilla
sal, men av ljudnivån att döma var vi många fl er, särskilt
”Bland dessa kan jag bl a nämna
en frågesport där undertecknad fi ck
agera häst. En mycket bra häst.”
när ”Lille Olle” och ”Härjarevisan” sjöngs och alla glatt
drämde nävarna i borden. Mina egna sittningserfarenheter
säger mig att ljudnivån och glädjen aldrig varit så hög. Spontaniteten
fl ödade i takt med vinet, och vår käre General och
tillika toastmaster blev bl a uppropad att sjunga norska visor.
Underbara och välsjungna gyckel bjöds av Lithösen, Styret
03 och patet-patet -SKvaLp. Många trevliga gyckel/tal framfördes
som nolle-uppdrag av årets nollor. Bland dessa kan
jag bl a nämna en frågesport där undertecknad fi ck agera
häst. En mycket bra häst. Även underhållande tal till mannen
och kvinnan framfördes. Årets nollegrupp fi ck detta år väldigt
fi na tygmärken att sätta på sina kavajer. Gruppen som
enligt nolleregeringen gjort sig förtjänta av detta pris var
”the Klatsch”.
Till sist vill jag tacka nolleregeringen för att ha gjort ett
strålande jobb, men viktigast av allt är ändå alla nollor och
faddrar som har ställt upp och gjort detta nolle-p till en
underbart rolig vecka. Jag hoppas att jag får se många av er
igen till höstens nolle-p!
”Till England vi rider...” Sång och mat under nollesittningen.
Nolle-generalen njuter av recitationerna under
Ost, vin & poesi.
En fadder att luta sig emot...
Kult. 2003.01 7

8
rädsla
Olycka, ond bråd död, övernaturliga syner och krafter, våld, ångest, terror och skräck är
de motiv som samsas om utrymme i Stephen Kings romaner. Dock börjar de i lugn
och trivsamhet med samhörighet och värme. Men det är en bedräglig idyll och snart
uppvisas de tecken som leder till undergången: ett gnisslande ljud som inte kan förklaras, ett
förebud som sänder en kall vindil genom ett varmt rum.
1980 skickades namnet King verkligen upp i höjderna och författaren blev superkändis. Då
hade The Shining premiär, en fi lm som inte enbart var riktad till ungdomar. En av världens mest
ansedda regissörer, Stanley Kubrick, stod på ena sidan kameran och på den andra Jack Nicholson,
en av världens största fi lmstjärnor.
Kult. 2003.01

Text: Sara Ivarsson
Illustration: Tomas Olausson
En av orsakerna till Kings framgång kan vara den känslomässiga
laddningen i hans berättelser. Han har en enorm
förmåga att skildra vanliga människor så att man som läsare
lätt grips av och identifi erar sig med dem, och han lyckas
att få deras handlingar att bli sannolika. När lilla Gage i Pet
Sematary (1984) blir överkörd av en lastbil är pappans sorg
så bottenlöst djup och smärtsam att det känns rimligt när
han passerar vansinnets gräns och gör vad han absolut inte
borde göra.
Utmärkande för Kings romaner är att de precis som i sagan
skildrar ett explicit beskrivet yttre hot, ett skrämmande och
anskrämligt monster. I Salems Lot (Staden som försvann, 1975)
är vampyren ett groteskt monster som uteslutande fungerar
som en ondskefull förföljare av huvudpersonerna. I The
Shining (Varsel, 1977) förföljs den femårige Danny av sin
våldsamma och galna far och de onda makter som härskar
på Overlook Hotel. Precis som i sagan fi nns här en tydlig
uppdelning mellan den goda huvudpersonen och det onda
monstret.
Kings romaner tillhör inte de som är de mest lättlästa och
dessutom är de vanligtvis mycket långa. Förutom experiment
med avbrutna meningar och strukturer, olika stilar
och tecken och ett hallucinatoriskt bildspråk så ägnar King
sig åt andra berättartekniska komplikationer som av vissa
betraktas som svåra och onödiga. Hit hör framför allt brott
i kronologin, bland annat i form av retrospektiva avsnitt,
vilka utvecklas framåt i tiden parallellt med huvudhand-
”Jag försöker skrämma läsaren. Men om jag upptäcker att jag inte kan
skrämma honom/henne, försöker jag chocka; och om jag upptäcker
att jag inte kan chocka satsar jag på att äckla. Jag är inte stolt.”
-Stephen King-
Skräckens mästare
lingen. King är allt annat än en rak berättare, olika tidsplan
ligger i lager på lager, tankar och inre upplevelser kan särskiljas
från handling med kursiv stil, och så vidare.
Så Kings popularitet grundas defi nitivt inte på att han är lätttillgänglig.
King är den störste skräckförfattaren därför att
han är den bäste. Han skriver de mest spännande, mest gripande
och mest mänskliga böckerna av alla författare inom
genren. Det som utmärker denne mästare är det raseri som
driver honom, sida upp och sida ner. Han skriver för att
bemästra sin egen skräck och fruktan för ensamhet och vanmakt.
Döden är den stora skräcken i hans romaner, den som
han konstant skriver för att besvärja och som han omger
med enormt mycket våldsamhet och blod.
Själv beskriver han sina skräckböcker som ett slags medicin
mot fruktan och aggression. Den oskadliga fruktan som vi
upplever i romaner eller fi lmer är en reaktion som gör att vi
kan klara av ”riktig” fruktan.
lästips
Stephen King, Dödsdansen
(Danse Macabre) där han
bland mycket annat behandlar
det egna författarskapet.
Kult. 2003.01 9

10
rädsla
SKRÄM MANDE
FASANSFU LL
HEMS K
HORRI BEL
FÖRSK RÄCKLIG
Text: Peter Salomonsson
På ett besök hos min syster under juluppehållet,
fann jag bland tidningar och böcker FRIDAs årskalender
från 1987. Med stort intresse bläddrade jag
igenom och fastnade vid en idolsida tillägnad Joey Tempest.
Under bilden på det intensiva ansiktet med det långa
toviga håret löd texten: ”Joey kan verka lite farlig på scen
men i verkligheten är han hur snäll som helst”. Mycket har
hänt sedan dess. Dock är det svårt att betrakta Joey Tempest
som farlig, även om året är 1987. Innan dess hade
många betydligt mer skrämmande fi gurer satt sina fotavtryck
i musikhistorien.
Ända sedan Elvis dagar har musik som provocerar,
chockar och skrämmer fångat publiken. Det är främst
inom rockmusiken som de skrämmande elementen har
funnits, både visuellt och musikaliskt. Elvis gjorde sig
impopulär hos de konservativa under 50-talet med sina
explosiva och sexuella scenframträdanden. Sedan dess har
nya steg hela tiden tagits och musik och framträdanden
har blivit mer och mer vågade. Det är när den stora
massan tagit till sig och accepterat den senaste vågen som
något nytt oftast hänt. Under 60-talet blev rockmusiken
hårdare och det typiska rockstjärnelivet med sex, droger
och rock’n’roll började ta form. Rolling Stones fi ck en hit
med ”Sympathy for the devil” och det var åt det hållet det
bar, mot det svarta, skrämmande och även det ockulta.
70-talet blev genombrottet för den verkligt mörka, hårda
och våldsamma musiken. De fl ertalet olika metalgenrerna
började ta form som senare kom att gå i bräschen för det
mest extrema inom musiken. 1970 debuterade Black Sabbath
med deras självbetitlade album, texterna innehöll svart
magi, droger, mentalsjukdom och det ockulta, men aldrig sex.
Efter det fördomsfria 60-talet var inte sexuella anspelningar
längre så provocerande. Sångaren Ozzy Osbourne sjöng med
en enformig, tunn och skärande röst till den gitarrbaserade
Kult. 2003.01

tunga musiken som bandet framförde, tillsammans blev de
avskydda och hyllade av föräldrar och media runt om i
världen. 1978 lämnade Ozzy Osbourne bandet och två år
senare startade han sin solokarriär. Det mörka inslaget var
fortfarande dominerande inom musiken och både på och
vid sidan av scenen var han extrem. Han har påståtts vara
satanist, bitit huvudet av både en duva och en fl addermus,
åkt in och ut på avvänjningskliniker för att nu senast tidsenligt
gjort hela sitt liv till en dokusåpa.
Ungefär samtidigt som Black Sabbath debuterade Alice
Cooper (som från början var ett band). Deras framträdanden
var väldigt teatraliska och innehöll en elektrisk stol, giljotin,
låtsasblod och en enorm boaorm. Det visuella var
minst sagt viktigt. Musiken var enkel och fastnade lätt, det
mesta hade hämtats från 60-talets gitarrpop. Då bandet
upplöstes fortsatte Alice Cooper som soloartist och musiken
blev en hårdare heavy metal, scenframträdandet behöll
han dock och han kom att bli betraktad som kungen av
chockrock.
I Ozzy Osbourne och Alice Coopers spår kom band som
Judas Priest, Kizz, Iron Maiden, och Twisted Sister och förutom
utvecklingen av hård och snabb musik så blev även
arenarocken ett faktum. Speciellt skrämmande och provocerande
var det däremot inte längre. I slutet av 70-talet tar
punken över med rå, smutsig och rebellisk arbetarklassilska
och vänder upp och ner på allting. Det var förmodligen
ingen tillfällighet att Johnny Rotten provsjöng med Alice
Coopers ”Schools out” när han gick på sin Sex Pistols-audition.
Vid punkens död 1979 tog en mängd nya musikstilar vid.
De hade sina rötter i den tidigare genren. En av dessa
var gothmusik. Stilen är bred och kan sägas stämma in på
en mängd olika band. Ordet ”gothic” användes för första
gången 1978 för att beskriva Joy Divisions musik. Medan
punken var aggressiv och utåtriktad, så var gothmusiken
inåtvänd, mörk och ångestladdad och ibland även mystisk
och ockult. Trots att banden själva i vanlig ordning inte ville
bli kategoriserade så föll Siouxsie and the Banshees, Bauhaus,
Sisters of Mercy och The (Southern Death) Cult m
fl under kategorin goth. Signifi kativt för dessa grupper var
att de verkade mer deprimerade och sorgsna än andra band.
Kulturen kring musiken kom att kretsa runt just det mörka,
i många fall även kring vampyrer, satanism och dylikt. Blek
hy, svart hår, svarta kläder och svart läppstift är saker man
ofta förknippar med goth.
Gothmusiken infl uerades mycket av heavy metal i början av
90-talet och delar av dessa båda stilar går att fi nna hos en av
Kult. 2003.01
tidens senaste skräckfi gurer, Marilyn Manson (blandning av
Marilyn Monroe + Charles Manson). Likt Alice Cooper var
namnet från början ett bandnamn men kom efterhand som
kulten kring sångaren växte att främst förenas med honom.
Han ville likt sina föregångare chockera både musikaliskt
och på scen och han har inte gjort någon besviken. Musiken
är en slags metalblandning med industriinslag där Mansons
dova, raspiga röst skär rakt igenom högtalarna hos den
missförstådda ungomen. Manson själv har under sin snart
tio år långa karriär hunnit uppträda naken, uppträtt med råa
kycklingdelar över kroppen, rivit sönder mormonboken på
scen och även medvetet skurit sig själv på scen (och fi ck tas
till sjukhus), blivit präst inom Church of Satan m m. Under
en Halloweenkonsert 1996 fl orerade även rykten att han
skulle begå självmord under konserten. Så blev inte fallet,
men han har blivit anklagad för att med sin negativt betonade
musik ha påverkat och drivit ungdomar till både mord
och självmord.
Musik som skrämmer, chockar och upprör har alltid dragit
till sig stort intresse och dess fans tillhör de mest hängivna
inom musiken. Så vem ska ta nästa steg nu när Marilyn
Mansons förmåga att chocka börjar avta? Frågan är kanske
snarare om det går att fl ytta gränserna ytterligare ett steg?
Med största sannolikhet kommer någon att visa att det går
och vad det blir, får framtiden utvisa.
Känner du ett behov av att röra på dig? Eller
tycker du bara om att se studenter svettas?
Om “ja”, så:
Kom och Idrotta
med SeKeL!
Torsdagar 21-22 har SeKeL tid
i Rydskolans gympasal.
Vi spelar innebandy men fi nns önskemål
om andra aktiviteter, hör av er!
En provgång gratis!
Idrottsutskottet genom
Ólafur Steindórsson
viceordforande@sekel.stuff.liu.se
11

ädsla
Att vara rädd
= att överleva?
Text: Urban Jarvid - Illustration: Tomas Olausson
Det fi nns givetvis många olika förklaringar till varför
man är rädd för ormar, spindlar eller bankomater.
Kult. bjuder lite smågodis från psykologins
rädsleavdelning.
Det hävdas ofta att rädslan är en följd av evolutionen.
Våra förfäders kroppar lärde sig att snabbt
bereda sig för kamp eller fl ykt. De som inte gjorde
det, levde inte länge nog att bli våra förfäder. När vi talar
om rädsla handlar det ofta om något som skulle varit till
nytta i en annan miljö. Att vara ormrädd i en reptiltät
djungel är funktionellt. Att ha ormskräck i en irländsk storstad
däremot är inte så praktiskt. Det handlar alltså om
beteenden som en gång behövts, men nu inte passar alla
gånger. Muntorrhet sägs vara till för att ge bättre syreupptagning
vid fl ykt, men att springa ut ur rummet - eller slå
ned examinatorn för den delen - gör sällan redovisningen
mer lyckad.
”Sedan fi nns det de som hävdar att
rädslan är en symbol för något annat,
förbjudet.”
Hur man lär sig vad man ska vara rädd för fi nns det givetvis
också olika åsikter om, men de fl esta är överens om att det
handlar om en inlärningsprocess. Ett klassiskt experiment
är fallet med Albert, en liten pojke som genom belöning
(t ex godis) och bestraffning (oväsen) ska ha lärt sig att
tycka om ormar och ha fobi för kaniner, små möss och
annat vitt och luddigt. Nu har senare tid visat att resultatet
var kraftigt överdrivet. Albert blev inte rädd för möss eller
bomull. Däremot vände han sig och såg efter den skrällande
gonggongen när han konfronterades med dem. Vad han
tyckte om ormarna förtäljer inte historien, men förmodligen
hade försöken inget resultat där heller. Detta hindrar
dock inte att experimentet fortfarande tas som exempel vid
undervisning vid Linköpings Universitet.
Sedan fi nns det de som hävdar att rädslan är en symbol
för något annat, förbjudet. En annan berömd, rädd liten
pojke var den hästrädde lille Hans, en av Freuds mest
berömda fallstudier. Efter långa analyser drog Freud slutsatsen
att Hans egentligen var rädd för sin far, men inte vågade
erkänna det. Detta kunde dock överföras på hästar eftersom
fadern hade mustasch och glasögon (motsvarande hästens
grimma och skygglappar) och Hans var rädd att bli kastrerad
(och hade hört att hästar kunde bita fi ngrar av småpojkar).
Hans lär ha blivit symptomfri men om detta kontrollerats
är mig okänt.
Grovt kan man dela in olika sorters rädslor i olika kategorier.
Den vanligaste och största kategorin är djurrädslor,
t ex rädslor för hundar och älgar. Värst blir det när
12 Kult. 2003.01

det kombineras med avsmakskänslor, t ex inför spindlar
och ormar. Sociala rädslor är en annan kategori som t ex
innehåller rädslan för att tala inför en främmande publik.
Separationsrädsla kan bestå i att få sin reträttväg avskuren
eller att plötsligt uppleva att man saknar stöd. Den mest fundamentala
av kategorierna är rädsla för blod, sjukdom och
död. Själva dödsångesten kopplas till den.
Hur kan man då bli av med rädslan? Det fi nns diverse terapimetoder,
varav de fl esta syftar till bearbetning och omlärning.
Förr förekom s k fl ooding, d v s att utsätta patienten maximalt
för det fruktade (slänga in den hundrädde i en hundgård).
Det är inte så populärt nuförtiden. För att hantera
rädslan mer vardagligt (coping som det heter på beteendevetarsvenska),
talar man inom det kognitiva (ung. empiriskt
tankemässiga) perspektivet om två huvudstrategier. Problemfokuserad
coping betyder att man söker information och
analys för själva utförandet av det läskiga. Emotionsfokuserad
coping utgör ett alternativ där man inte bearbetar problemet
i sig, utan känslan av det. Detta kan ske genom
t ex önsketänkande och förnekande av problemet. Sedan kan
man givetvis fl y istället, d v s inte utsätta sig för det otäcka
genom att t ex låta bli att gå ut, eller ta bussen till Kiruna istället
för att fl yga.
Kult. 2003.01
Var finns kulturjobben
och hur får
man dem?
Fråga oss, vi vet!
D
N
N
M
K
O
T
I
A
U
K
A
N
T
L
U
T
F
I
T
M
I
O
O
U
E
O
R
N
R
DIK DIK – – facket facket för för dig dig som studerar dokumentation,
information och kultur. Studentmedlemskap kostar 120
kronor per år. Läs mer på www.dik.se.
13

ädsla
Gengångare, magi, terror, ondska och andra
inslag, avsedda att skrämma läsarna, fi nns
redan i de tidigaste bevarade skriftliga källorna.
Det är inget som särpräglar en viss tidsperiod
eller kultur, utan dessa element fi nns i
likväl gamla kinesiska berättelser som i fornnordiska
sagor.
Text: Sara Ivarsson - Illustration: Tomas Olausson
Litteraturen som talar
Skräckromanen blev populär i Västeuropa under
senare hälften av 1700-talet, men genren har sina
rötter långt tillbaka i tiden i form av muntligt traderade
berättelser, sagor och ballader. Mycket av detta
folkliga material kom att utgöra stoffet för 1700-talets
gotiska roman vars handling ofta utspelade sig i de
labyrintiska gångarna i slott som ruvade på fasansfulla
hemligheter. Ibland hade dessa hemligheter en logisk
förklaring, ibland var de oförklarliga. En av de första
gotiska romanerna var Horace Walpoles The Castle of
Otranto (1765) och hans efterföljare blev icke få.
Redan i den gotiska romanen blev det tydligt att skräcktematiken
ofta gestaltade och bearbetade rädslorna i
sin samtid. Därför kan man i denna typ av berättelser
ofta fi nna moraliska budskap. Ibland kan de också få
en konservativ prägel då de ofta undersöker de moraliska
konsekvenserna av samhälleliga förändringar.
Under 1800-talets början publicerades de två romaner
som brukar pekas ut som föregångare till de moderna
skräckromanerna: Mary Shellys Frankenstein or the Modern
Prometheus (1818) och John Polidoris The Vampyre
(1819).
till vår paranoia
Skräckberättelsens guldålder
Mellan 1870 och första världskriget inföll en guldålder för skräckberättelsen.
Under hela 1800-talet hade industrialismen brett ut sig
alltmer och det fanns vissa människor som gjorde sig enorma förmögenheter.
Till slut började man inse att det skedde på någons
bekostnad. Blickfånget vidgades och man såg att samhället hade en
baksida, vilken skapade stort intresse. Jack the Ripper är den överläget
mest kände seriemördaren, vilket till stor del beror på att han
aldrig blev avslöjad. Morden begicks 1888 och skapade sensationsskriverier
i tidningarna och en våldsam moraldebatt. Medelklassen
läste om alla detaljer: slakten, blodet och kroppsdelarna och om
de fullkomligt vidriga slumområdena i Londons hjärta där morden
begicks. Detta skapade en störtfl od av skräckberättelser av hög kvalitet.
Många av periodens allra främsta författare som Arthur Conan
Doyle, Ivan Turgenev och Oscar Wilde, för att nämna några, skrev
rasrena rysare. Rysaren blev en mer subjektiv litteraturform och det
blev därmed lättare för författaren att vara tvetydig. Många berättelser
kan tolkas både som beskrivning av ett övernaturligt fenomen
och som beskrivning av huvudpersonens mentala sammanbrott
eller störning.
14 Kult. 2003.01

Guldålderns specialitet var förmågan att arbeta med stämning
och antydningar, att locka fram läsarens fantasiförmåga och
lura denne att föreställa sig värre saker än vad författaren kan
beskriva. Få saker är så skrämmande som den egna fantasin.
Skillnaden mellan guldålderns författare och de moderna
ligger främst i utförandet. Vad idéinnehållet beträffar var
grunden för allt modernt skräckberättande lagt redan i början
av 1900-talet. Alla teman var påfunna: skräcken sprungen
ur själsliga och/eller psykologiska tillstånd, skräcken uppkommen
ur illvilliga krafter utanför den ”normala” världen,
skräcken som kaos. Skräcken som slår till utan motiv, som kan
drabba vem som helst. Alla typer av monster hade redan synts
till: spöken, vampyrer, varulvar och av trollkunniga framkallade
otäckingar, monstren från urtiden, andra planeter eller
andra dimensioner och de mänskliga monstren med eller utan
övernaturliga krafter och monstren längst ner i det undermedvetna.
Grundmaterialet fanns där, och skräcklitteraturens
utveckling fram till idag handlar huvudsakligen om nya sätt att
berätta gamla historier. Det är ofta just sättet att berätta en
historia som gör den spännande. Den tendens som möjligen
”Få saker är så skrämmande
som den egna fantasin.”
har förstärkts mest är den om människan som är ensam i ett
universum som är kallt, fi entligt, och ofta meningslöst.
Under och närmast efter båda världskrigen var marknaden för
skräcklitteratur intill obefi ntlig. Givetvis är det så att när den
verkliga världen är direkt helvetisk har människan inget behov
av helvetesvisioner i fi ktionsform. När samtiden ser så förfärlig
ut är det helt enkelt inte intressant att läsa om spöken och
annat som hör skräckberättelsen till.
Dagsläget
I dagens litteratur har synen på kroppen kraftigt förtingligats.
Det känns inte idag konstigt att en skräckroman energiskt
skildrar extakt på vilket sätt kroppsdelar sargas, misshandlas,
förstörs, ruttnar, och till och med hur ont det gör och hur
mycket offret skriker och vrålar. Detta har skapat en mer
realistisk genre centrerad kring kriminalitet och brottsutredningar.
Dagens skräckberättelse har utvecklats till en hybridgenre,
en kombination av skräck och detektivberättelse eller
skräck och thriller, som i Thomas Harris roman The Silence of
the Lambs (1988).
Många av dagens skräckförfattare inriktar sig på karaktärsskildringen
och strävar efter att läsaren ska känna det som
deras huvudpersoner känner. Många ligger lågt med det övernaturliga
och högt med det påfrestande emotionella. Det fi nns
en kraftig dragning mot det psykotiska eller rent surrealistiska
hållet i den nyare skräcklitteraturen. Detta i kombination med
inlevelsefull karaktärsteckning kan skapa läsning som är rent
överväldigande nervig.
Varför läser folk skräcklitteratur?
Svaret på denna fråga kan grovt förenklas: skräcklitteraturen
uttrycker hur nuet känns. Skräcklitteraturens tjusning ligger i
att den talar till vår paranoia. Den ger uttryck för våra innersta
fasor. På ett plan kan den fungera som ett reningsbad, på
samma sätt som skräckfi lm kan göra det: den som läser eller
tittar på skräck får bli rädd i hanterlig grad, och får efteråt
lägga ifrån sig boken eller gå ut ur biosalongen och sluta vara
rädd. På ett högre plan kan skräckberättelsen tala till oss om
den mänskliga tillvaron, om känslor av ångest, otillräcklighet,
meningslöshet, och om hur förfärligt bräcklig denna tillvaro
känns ibland.
Redan innan skräckfi lmen börjar eller vi slår upp första
sidan i en skräckroman vet vi och förväntar oss att berättelsen
kommer skildra skräckfyllda händelser eller skrämmande
fenomen och skräckfyllda möten med något främmande och
okänt. Vi förutsätter också att framställningen skall vara av
sådan art att vi via identifi kationen av huvudpersonen själva
skall bli skrämda. Vi förväntar oss en specifi k känsloupplevelse,
att uppleva skräck till skillnad från spänning. En förutsättning
är att framställningen i så hög grad som möjligt
ska aktivera publikens föreställningsförmåga så att denna kan
reagera på samma sätt inför den fi ktivt framställda faran som
inför en reell fara i verkliga livet. Huruvida en skräckberättelse
slutar lyckligt eller ej har mindre betydelse, det viktigaste
är att man i en god rysare träder in i någon annans medvetande
och upplever den personens fasor och kaos.
Publiken söker frivilligt efter en skräckupplevelse, man väljer
att läsa och söker sig till en skräckroman. Även om läsaren
engagerar sig totalt i det skräckfyllda händelseförloppet vet
denna att han/hon befi nner sig i fysisk säkerhet utanför den
fi ktiva världen. Han/Hon vet att det handlar om en tidsbegränsad
skräckupplevelse och att man sedan kan återvända
till sin egen vardagliga verklighet berikad med en stimulerande
känsloupplevelse. Slutligen kan frågan varför vi läser
skräck besvaras med att det fi nns många av oss som helt
enkelt tycker om att rysa lite.
Kult. 2003.01 15

ädsla
Rädd kärlek
och märkvärdig
Text: Anna Hougström
Ibland är man rädd för att misslyckas. Kanske rädd för att våga
älska, eller för att klippa av band och förlora någon. Ibland är
man rädd för att stå för vad man tycker eller för att inse att
man har fel. Ibland är man rädd för att bli stor och för att inte veta
vad man ska göra. Ibland är man rädd för sig själv eller för att leva.
Ibland är man rädd för allt.
Tove Jansson skrev: ”Det är ingen konst att vara modig om man
inte är rädd”. Hur många av oss är modiga? Är vi inte alla lite
rädda för något? Joanna Rubin Dranger har skrivit två tecknade
romaner som jag tycker tar upp svåra, men välkända (och ibland
tabubelagda) rädslor; den för att våga älska, våga hoppas och våga
”De gör att det ångestfyllda känns lättare och
man känner att man kan le sitt mörkermonster
rätt upp i ansiktet och säga: jag är bra och
jag duger!”
stå på egna ben, och den för att våga tro på sig själv och för att inte
veta vad man vill. Det handlar om rädsla för att tappa sugen och
gå vilse i sig själv – men också om att istället våga fortsätta leva på
sina egna villkor.
I Fröken Livrädd & kärleken möter vi Fröken Livrädd som känner
sig liten och osäker. Hon måste handskas med problem kring kärleken;
att reda ut trassel med den man älskar – eller kanske inte
älskar längre, att träffa någon annan och att välja rätt vid olika vägskäl.
I Fröken Märkvärdig & karriären möter vi Fröken Märkvärdig
som också känner sig liten och trasig. Hon vet inte vad hon vill
rädsla
och kraven på att göra karriär och lyckas i livet växer
henne över huvudet. Hon brottas med Mörkermonstret
och håller på att förlora sig själv.
Det underbara med de här böckerna är inte bara att
alla kan känna igen sig i fröknarnas problem, ångest
och glädje, de är också fulla av fantastiskt fi nurliga
och roliga illustrationer som berättar mer än vad bara
orden skulle göra. De gör att det ångestfyllda känns
lättare och man känner att man kan le sitt mörkermonster
rätt upp i ansiktet och säga: jag är bra och
jag duger!. Det är två trösterika böcker som gång på
gång kommer göra dig varm och glad i hjärtevrån.
Molins
KONDITORI & HEMBAGERI
Äntligen semletider!
Öppettider: mån-fre 8.00-18.30
lör 9.00-16.00, sön 11.00-16.00
Tel. 013 -170413 RYDS CENTRUM
16 Kult. 2003.01

Kult. frågar:
Kult. 2003.01
Vad gör
Dig rädd?
Linn Burman
(Kognitionsvetenskap)
- Jag blir rädd när vuxna
inte längre är bra förebilder.
När det inte längre går
att se upp till dem.
Stefan Ventura
(Kognitionsvetenskap)
-Mörker, främlingar...och
E-type, för att han fi nns
och för att han är människa.
Man blir liksom lite
rädd för mänskligheten!
Gunnel Nilsson
(Bibliotekarie på Hb)
- Jag blir rädd när det skett
en olycka och jag vet att
en anhörig eller en vän kan
befi nna sig på den platsen.
Jag är även rädd för att
det skall bli krig.
Dietmar Mölk
(Föreläser i konst)
-Egentligen ingenting... Min
höjdrädsla var jag tvungen
att bemästra. Däremot skulle
jag undvika att hoppa ner i
ett 500 meter djupt hav, där
man inte ser land och vet
att det kan fi nnas hajar och
annat okänt där nere.
Linnea Johansson
(Teoretisk fi losofi )
-Just nu är det tentan som
jag skall ha i februari, det är
min första.
Centrum för samtidskonst
History Now
18 januari - 1 mars
Riot Rose
målningar av Ulrika Wärmling
8 mars - 19 april
Stora torget 2, 581 81 Linköping
Öppet tis-sön kl 11-16
Fri entré
www.linkoping.se/passagen
Kultur- och fritidsnämnden
17

intervju
Kristina Olsson
Om viljan
att nå ut
med sina ord
Kristina Olsson är en kulturperson med många
strängar på sin lyra. Hon har tidigare skrivit för
radioteatern men även pjäser för Östgötateatern.
Dessutom har hon medverkat i Himlens Hjärta, en konstinstallation
om solen som livgivare och solen som hot, som
visades på Stenhusgården i Linköping 1995. De olika projekten
anser hon ger väldigt mycket, fast på olika sätt; att
för en period t ex skriva poesi innebär att man för en stund
arbetar mer med språket. Projekten blir ett sätt att ta sig
fram och slingra sig genom tillvaron. Som hon känner nu,
vill hon ägna sin tid åt att skriva romaner. När vi sätter
oss ned för att prata, ligger en alldeles nytryckt version av
hennes nya roman framför oss på cafébordet. Den första
frågan föll sig därför naturlig:
Hur känns det inför den nya boken som kommer ut nu i
februari?
Det känns konstigt. Men det är med blandade känslor eftersom
det är svårt att få distans till den. Fast det är klart att det
är skillnad nu med Det som ingen ska veta och min första bok,
eftersom jag nu vet vad jag ger mig in på. Självklart är det
nervöst, att gå och vänta på recensionerna. Eller att hoppas
på att man får bra recensioner eller att man får recensioner
18
Text: Maria Åslund
över huvud taget!
Hur kommer det sig att du började skriva romaner?
Jag har alltid skrivit. Jag skrev romaner när jag var tjugo
år, delar av Alldeles röd är hämtade ur texter jag skrev på
80-talet. Men framför allt har jag alltid haft en väldig läslust.
Det är många författare som har inspirerat, men framför
allt är det väl två. Doris Lessing, delvis för att hon har varit
kommunist, men också för att hon experimenterat med
skrivandet, vilket visar sig när man läser allt från hennes lite
träliga science fi ction-historier till t ex Kärlekens teater, som
är en komedi med ett väldigt djup. För att förstå vår svenska
historia tycker jag även Vilhelm Moberg har varit en viktig
läsupplevelse. Det var först vid en skrivarkurs vid Lunnevalds
folkhögskola 1985, som jag bestämde mig för att
satsa på skrivandet. Genom olika kurser lärde jag mig att
utveckla skrivandet på allvar. Speciellt lärorika och matnyttiga
var de kurser vid Jönköpings länsteater, där jag studerade
dramaturgi, d v s läran om hur man bygger upp en dramatisk
berättelse. Det är naturligtvis skillnad på att skriva
ett drama, som skall utspela sig för en levande publik och
att skriva en roman för en läsare som själv bestämmer över
mottagandet av texten. Läsaren kan ju välja att lägga ifrån
Kult. 2003.01

sig boken, fundera över den, för att sedan återgå till läsandet.
När man författar pjäser gäller det att vara mer tydlig
och direkt, d v s man får ändra kraven beroende på mottagaren.
Dramaturgikurserna har varit värdefulla vid romanskrivandet
när det gäller t ex anslag, presentation, hur en
huvudperson utvecklas genom romanen och när det gäller
att skapa en konfl iktlösning i slutet. Det är ett slags schema
man kan lära sig. Självklart kan man inte skriva efter det,
men det är nyttigt att ha ett dramaturgiskt schema när man
tittar på sin text och arbetar om den. En roman kan ju i
princip se ut hur som helst men vill man skriva så att man
kan nå många människor kan man ha nytta av dramaturgi.
Men det viktigaste jobbet är ju att skriva och att åter skriva,
det är så man lär sig.
Hur får du idéerna till dina romaner?
Det är svårt att säga hur de uppstår, men oftast kretsar
romanerna kring ett tema, en fråga. Det som ingen ska veta
handlar om den patriarkala värld vi lever i, som vi fått
inpräntade i oss genom sagor, religioner och fi lmer. Vi lever
i ett samhälle som strävar efter jämställdhet och där jämställdheten
är ett självklart mål. Men samtidigt är detta svårt
att förstå när man fått höra motsatta tankar under sin uppväxt.
Utöver detta tema kände jag att jag ville ha med ett par
som varit gifta väldigt länge. Temat i boken är något som
först kan vara begränsat, men sedan förskjutas. Kanske har
det att göra med vad andra tycker och säger om boken. Lite
är det så att man inte riktigt vet vad man har skapat när man
skriver manuset, det är både en medveten och omedveten
process. Man går olika vägar in i en blandning.
Du ger ut dina böcker vi Ord & visor förlaget, vad skiljer
dem från ett mer traditionellt bokförlag?
Förlaget bedömer manusen, precis som andra förlag. Men
när manuset har godkänts för utgivning är det mycket jobb
som är upp till författaren själv. Tvekan var stor inför den
första utgivningen, eftersom det innebär en personlig ekonomisk
investering att ge ut en bok på Ord & visor. Genom
detta alternativa förlag blir det mer jobb för författaren
utöver själva skrivandet. Det är ju ett psykologiskt fenomen
att man som läsare lockas till kända bokförlag och vackra
omslag, därför är det en fördel om man är en bra försäljare
när man ger ut sina böcker på detta sätt. Fördelen med ett
större förlag är även att kunna nå ut med en större upplaga.
Jag tror att mina böcker egentligen skulle kunna nå ut till
en bredare läsarkrets, eftersom jag skriver enkelt och lättillgängligt.
Men fördelarna är också många med förlaget. Det
är väldigt lärorikt eftersom man får en bättre inblick och
större helhetsbild av bokbranschen. Flera av författarna på
Kult. 2003.01
förlaget träffas vid fl era tillfällen uppe i Medlefors folkhögskola
i Skellefteå. Skrivandet sätts på det sättet in i ett sammanhang,
eftersom det annars lätt kan bli en ensamprocess.
Omslagen på dina romaner är ofta väldig speciella, hur uppkommer
de?
Det är också en utav fördelarna med Ord & och visor, att
man får vara med och påverka omslag och baksidestexten.
Det är min syster, Anna Linde, som har utformat omslagen.
På omslaget till Det som ingen ska veta är det en bild på ett
par händer, som faktiskt är mina egna, som ramar in ett rött
märke. Inspirationen till detta kommer ursprungligen från
en dikt som jag skrev på 80-talet. Den är kort och kan utformas
på lite olika sätt men det är så här jag minns den:
O lilla röda fi sk som simmar i havet
om jag kunde nå dig.
Det är intressant hur text och bild påverkar varandra, det
märktes även i konstinstallationen på Stenhusgården, där
dikter fi ck samspela med en konstvideo som jag skapat. Det
är lite samma känsla som när man bygger upp en roman
och fl yttar om i kapitelordningen, det är spännande att se
vad som händer, vad som skapas!
tävling!
Vinn ditt eget exemplar av Det
som ingen ska veta! Skicka ett
mail till kult@sekel.stuff.liu.se,
senast 21/3. Först till kvarn!
Av Kristina Olsson:
Tre små Rograr 2000
Alldeles röd 2001
Det som ingen ska veta 2003
19

20
intervju
Konsten att producera en
En lördag i januari var det vernissage för utställningen Man kan visst inte
lita på nån nuförtiden! på Valand i Göteborg. Utställningen pågick under
fyra dagar och var själva fi nalen, eller examinationen, på helfartskursen
”Utställningen som medium” som gått i Norrköping under hösten. Naturligtvis
var Kult. där.
Kult. fi ck en pratstund med en av kursdeltagarna,
Catrine Persson. Hon har läst kulturvetarprogrammet
med konstvetenskap som huvudämne.
Eftersom Catrine vill jobba inom museivärlden verkade
kursen ett bra komplement till hennes utbildning. Kursen
gav också Catrine möjligheten att omsätta sina teoretiska
kunskaper i det praktiska arbetet med utställningen.
Kult.: Vilka var era förutsättningar när ni började arbeta
med utställningen?
Catrine: I de papper vi fi ck hemskickade efter första antagningen
stod att kursen hade undertiteln: Vad är kriminalitet?
Detta var det som vår utställning skulle fokusera på.
Vidare stod det att text som text betraktad var bannlyst och
att vår utställning skulle visas i Glashuset på Valand i Göteborg.
Eftersom huset har glasväggar var även projiceringar
förbjudna. Detta var de ”regler” vi hade att hålla oss till
från början.
Kult.: Vilka moment har ingått i kursen?
Catrine: De första veckorna av höstterminen bestod av att
vi skulle sätta oss in i ämnet kriminalitet. Till vår hjälp hade
vi olika föreläsningar med doktorander och forskare som
berättade om sin inriktning på ämnet. Exempelvis pratade
Ted Goldberg om narkotika och hur samhället stämplar
människor vilket kan göra det svårt att komma ur exempelvis
ett missbruk. Vi var även i Göteborg i mitten av oktober
där vi dels besökte Glashuset och dels fi ck två föreläsningar.
Den ena föreläsaren var Ingrid Sahlin som arbetar
vid kriminologiska institutionen i Göteborg. Hon berättade
utställning
Text: Johanna Look
Vernissagekort: Åsa Samuelsson
bl a om hur samhället tjänar på brott.
Andra moment vi också hade i början av terminen var
rumsliga övningar och samtal kring utställningsrummet. Vi
besökte en del utställningar i Norrköping och samtalade
kring dessa. Längre in på kursen hade vi besök av en konstnär
som heter Peter Persson och han fi ck ta del av vår
utställningsidé och han kom både med kritik och praktiska
lösningar.
Kult.: Har ni själva fått lägga upp arbetet under kursen?
Catrine: De föreläsningar jag nämnt var schemalagda och i
övrigt hade vi en del riktmärken för när olika moment skulle
vara färdiga, exempelvis synopsis och utställningsmanus. I
stort var dock kursen ganska fri. Vi fyra som läste kursen,
Veronika Andersson, Kalle Hedlund och Vanessa Ware och
jag, bestämde själva när vi skulle ses och vad vi skulle göra
till nästa gång vi sågs. Vi hade ingen kurslitteratur som vi var
tvungna att skaffa, mycket beroende på att kursen har olika
teman varje gång den går. I början skulle vi ju dock försöka
greppa detta ofantligt stora ämne och därför blev det en hel
del läsning, men då använde vi oss mest av biblioteket.
Kult.: Hur kommer du att ha nytta av kursen när du ska
söka jobb?
Catrine: Jag tror och hoppas att denna kurs kommer att
vara en bra merit när jag söker jobb. Det fi nns inte heller så
många utbildningar i Sverige där man praktiskt får lära sig
att göra en utställning på riktigt.
Fördelen med att arbeta i grupp hela terminen var att man
Kult. 2003.01

kunde dela upp arbetet, vi hade olika ansvarsområden även om såklart alla fi ck tycka till om
det man gjorde inom sitt område. Nackdelen var att arbetet kunde stanna upp ifall vi inte
var helt överens om något, alla beslut ska ju fattas väldigt demokratiskt när man jobbar i
grupp. Men det har varit en lärorik termin på det sättet, jag har lärt mig hur jag själv fungerar
och också hur andra fungerar.
Såhär i efterhand känner jag att det har varit en bra och nyttig kurs att gå. Speciellt eftersom
jag nu kan säga att jag faktiskt har varit med och producerat en utställning. Den var mer
krävande än vad jag trodde när jag sökte, just eftersom vi faktiskt har träffats i gruppen
fem dagar i veckan mellan 10 och 16 oftast, och då kursen går i Norrköping innebar det ju
dessutom resa dit och hem. Det var roligt att läsa i en annan stad och vi prickade väldigt
precist in den termin då Campusbussen började gå.
För dem som är intresserade av att lära sig hur man producerar en utställning kan jag rekommendera
den här kursen. Det behöver ju inte heller enbart vara museum som behöver visa
något utan även myndigheter, företag, skolor eller liknande.
Kult. 2003.01 21

film
En kärlekshistoria
I
biosalongen sitter en liten men blandad skara för att se nyvisningen
av Roy Anderssons En kärlekshistoria, en av de mest hyllade
verken i svensk fi lmhistoria. Bland de som sticker ut fi nns
ensamma, medelålders män med skinnportfölj och blazer. De borde
vara i samma ålder som Rolf Sohlman -som spelar Pär- är idag. De
skrockar högt i biosalongens säten åt saker som vi som är födda i
”det fi nns 200 000
brudar därute och jag
känner sju.”
slutet av 70-talet och senare inte uppfattar lika snabbt. Det är inte
utan en känsla av att vara en historielös och opåläst yngling som man
sätter sig ner och försöker skratta med åt de sardoniska kommentarer
som skulle kunna vara något deras farsor sagt på någon kräftskiva för
länge sen.
Filmen visades i Sverige 1970 och blev omedelbart kritikerfavorit
och en publiksuccé som endast slogs av Pippi Långstrump på de sju
haven. Filmen har sedan dess visats på fl era internationella fi lmfestivaler
och erhållit många priser, men på grund av en tvist om upphovsrätten
har den inte kunnat visas i Sverige förrän nu. I dagarna
går fi lmen upp för nyvisning på svenska biografer och fi lmen hyllas
återigen av kritikerna.
En kärlekshistoria utspelar sig i ett Stockholm där det fortfarande
fi nns plats för mopeder. Pär och hans kompisar gör trevande försök
- en naken skildring av den första kärleken
Text: Simon Kjellander
att träda in i vuxenvärlden med moppar, cigaretter
och tajta skinnjackor. Flickorna fi nns där
ute någonstans som en av kompisarna konstaterar
när de ser ut över staden: ”det fi nns 200
000 brudar därute och jag känner sju.” I början
av fi lmen besöker Pär sin farfar på ett sjukhem.
Där slår han fast ett av fi lmens (och kanske Roy
Anderssons) återkommande teman: ”Dagens tillvaro
är inte konstruerad för ensamma människor”.
Det är i denna sjukhuspark som han möter
Annikas (Ann-Sofi e Kylin) blick första gången.
Det blir början på en kärlekshistoria och förmodligen
den naknaste skildring av den första kärleken
som återgivits på vita duken.
Parallellt med Pärs och Annikas kärlekshistoria
fi nns skildringen av en föräldrageneration som
kört fast. Annikas far John (Bertil Norström) är
kylskåpsförsäljaren som drömde om att bli rik,
men närmar sig insikten att han slösat bort 45 år
av sitt liv efter en dispyt med Pärs far som framhåller
att han har en iskall jordkällare. Han bryter
samman i ett maniskt skratt under en kräftskiva
och försvinner sedan ut i skogen.
Hos Pär och Annika ser vi ungdomens oskuld
kontrasteras mot föräldrarnas och vuxenvärldens
22 Kult. 2003.01

ensamhet, stagnation och förfall. Annikas
föräldrar står på randen till galenskap.
Pärs mer harmoniska föräldrar hör till
dem som accepterat vuxenvärldens villkor
och tristess. Liksom i Sånger från
andra våningen ger Roy Andersson rösten
”Dagens tillvaro är inte
konstruerad för
ensamma människor.”
åt galningarna, de som spårar ur, att
uttrycka något som skulle kunna kallas
social aggression. Det är främst de vuxnas
ångest och ilska han skildrar. Vuxna män
som vrålar ur sig sin frustration. Detta
sker när John irrar omkring i morgondimman,
eller i Sånger när Karl ropar ut
sin humanistiska epilog på skrotupplaget:
”Vad fan är det här?… Vad kan man
begära av en människa?” Båda fi lmerna
kan sägas vara en nutidsskildring för att
låta påskina det moderna samhällets konsekvenser
för den lilla människan. Men
Pär och Annika har ännu inte inträtt i den
hårda världen. Ett kort ögonblick infi nner
sig hårdheten och kylan hos Pär efter att
han fått stryk av en större kille inför Annikas ögon. Den unge mannen är
svartsynt och cynisk. Utan ett ord vänder han och bränner iväg på sin moppe,
och Annika faller på knä i grus och tårar. I samma klipp vänder mopeden
tillbaka och försoningen är ett faktum, till skillnad från de vuxna som aldrig
vare sig konfronterar eller försonas med varandra.
En av hemligheterna bakom äkthetskänslan är delvis fotot som (för en nutida
cineast) för tankarna till dogma. Ljussättningen känns allt i genom naturlig
och färgerna känns igen endast från 70-talets super-8-fi lmer. Med Jörgen
Perssons geniala foto fångas det ljus som fi nns tillhands. Ett annat beprövat
medel är att använda amatörskådespelare som Lukas Moodysson gjorde i
Fucking Åmål. Ann-Sofi e Kylin och Rolf Sohlman var –som i fi lmen- 13 respektive
15 år gamla när fi lmen spelades in och deras insatser är ovärderliga för
trovärdigheten. Det är små detaljer som gör äktheten och det är just på dessa
ställen som det igenkännande skrockandet hörs. Dessa detaljer skulle inte vara
desamma om fi lmen gjordes idag, men de är ändå så pass allmängiltiga att
dagens 14-åringar kan känna sig avslöjade om de ser fi lmen. Den pubertala
bräcklighet som vi med blandade känslor minns när vi hör på ett gammalt
inspelat kassettband, ser ett uppträdande från skoltiden eller tittar på gamla
skolfoton, är densamma som vi får konfrontera här.
för övrigt
En kärlekshistoria visas på
Kårrullen den 7:e april.
Kult. 2003.01 23

musik
Kärnan i The Jesus & Mary Chains sättning,
som varierade en hel del under bandets femtonåriga
verksamhetshistoria (1984-1999),
var de skotskfödda bröderna William och Jim Reid.
Ursprunglig batterist var Bobby Gillespie som senare
lämnade gruppen för att bilda det minst lika bekanta
Primal Scream. The Jesus & Mary Chain blev snabbt
beryktade för sina konserter, ofta högst tjugo minuter
långa framträdanden där bandmedlemmarna med
ryggen mot publiken drev sina instrument till allt
högre nivåer av larmande kakafoni. Inspirationen
för sitt komponerande hämtade bröderna Reid såväl
från undergroundikonerna The Velvet Underground
som från de betydligt mer lättillgängliga The Beach
Boys. Den originella kombinationen av råa gitarrexperiment
och medryckande popdängor utmärker
debutalbumet Psychocandy, som efter två singelsläpp
nådde skivbutikerna i november 1985.
The Jesus & Mary Chain,
Psychocandy
(1985)
Text: Andreas Hedberg
The Jesus & Mary Chains debut-LP Psychocandy har fungerat som gemensam
inspirationskälla för många moderna popband vars musik kombinerar slagkraftiga
melodier med skramlig oskärpa. På internationell nivå har efterföljare som
My Bloody Valentine och Dinosaur Jr. framträtt; svenska exempel är bl a Göteborgsbanden
Broder Daniel och Franke.
Det är knappast texterna eller melodierna som gör albumets
femton låtar nyskapande. Bröderna Reid sjunger om sex,
knark och tristess precis som vilken annan popgrupp som
helst. Det knep som gjorde Psychocandy till något av en
milstolpe i pophistorien har istället med arrangemang och
produktion att göra. Många av låtarna kunde ha varit komponerade
av Brian Wilson, men The Jesus & Mary Chain
väljer att sabotera de välartade popmelodierna genom att dölja
dem under en kompakt ljudmatta av distat gitarrmuller och
deformerande ekoeffekter. Toppspår som ”Just like honey”,
”The living end” och ”Never understand” tonar trasigt och
snedskuret liksom söndermalda av ett mäktigt maskineri. Knepet
är enkelt men resulterar i en uppfriskande käftsmäll för den oförberedde
lyssnaren. Ett nytt uttryck blir möjligt i Psychocandys desperata,
sönderslitna ljudlandskap. Effektivare än många av sina föregångare
lyckades The Jesus & Mary Chain förmedla en känsla av
trasighet och uppgiven klaustrofobi, något som många efterföljande
imponerats av och försökt imitera.
24 Kult. 2003.01

utställning
History now, årets första utställning på
konsthallen Passagen, är en resande
samproduktion av Riksutställningar och
Liljevalchs konsthall i Stockholm. Tolv
konstnärer från fyra kontinenter samsas
om utrymmet som för ovanlighetens skull
domineras nästan helt av fotografi er.
Temat är det förfl utna, liksom det ständiga
samspelet mellan dåtid och nutid.
Utställningens undertitel är Det förfl utnas närvaro
i samtida fotografi . Just denna närvaro,
ibland gåtfull och mångfacetterad, ibland
solklar och dokumenterande, illustreras inom ett
mycket brett spektrum av de tolv konstnärernas skiftande
historier och uttrycksmedel. Det kan gälla ett
privat förfl utet såväl som ett nationellt eller allmänmänskligt.
Maria Miesenbergers retuscherade familjefotografi er
berör framför allt ett personligt, intimt förfl utet, samtidigt
som de ifrågasätter fotografi ets förmåga att
verkligen fånga ögonblicket. Marcelo Brodskys fotoserie
å andra sidan, söker på ett mycket effektivt sätt
hantera ett nationellt trauma - militärjuntans maktperiod
i Argentina under åren 1976-1983. För att
illustrera det förfl utnas möte med nutiden, och människans
förmåga att spegla och skapa sig i tidigare
händelser, har han med kameran fångat betraktares
spegelbilder i inglasade fotografi er av militärjuntans
offer. Willie Dohertys fotoserie behandlar ett annat
nationellt trauma - inbördeskriget på Nordirland.
Hans bilder är ödsliga, utan mänsklig närvaro, och
lyfter fram såväl det förfl utnas tydliga avtryck (t ex i
”Incident”) som den historia som inte lämnar några
synliga spår (”No visible signs”).
Två fotoserier på utställningen berör på olika vis
människans paradoxala frihet under en förtryckande
övermakt. Carrie Mae Weems ”The Hampton Project”
berättar om de europeiska kolonialisters strävan
att ”civilisera” Nordamerikas indianer. På före- och
efter-manér har urinnevånarna fotograferats, först
med traditionella dräkter och därefter i europeisk
kostym. Det som slår betraktaren är emellertid inte
skillnaderna mellan grupporträtten utan tvärtom de
överväldigande likheterna; civilisationssträvandena
verkar inte ha fallit i god jord, indianerna förefaller
Kult. 2003.01
History Now
- speglingar av det förfl utna
Text: Andreas Hedberg
Foto: Willie Doherty ”Incident”
fullkomligt oberörda och poserar för kameran med exakt samma
nollställda ansiktsuttryck på båda bilderna.
Magnus Bärtås fotoserie med östeuropeiska tidningskiosker berör
liknande teman. Kioskerna som avbildats var det första inslaget
av privat företagsamhet i många östeuropeiska länder. Staten
bestämde ändå exakt hur de klaustrofobiska små byggnaderna
skulle se ut. Trots detta var det många som illegalt byggde ut
sina kiosker till komplicerade fl ermodulsskapelser, ett slags uppror
i det tysta. Tillsammans visar Weems och Bärtås fotoserier att
den mänskliga integriteten är betydligt svårare att undertrycka och
usurpera än vad många självutnämnda makthavare inbillat sig.
Den internationella stjärnan på utställningen är utan tvekan chilenaren
Alfredo Jaar, känd bl a för sina reportage från inbördeskriget
i Rwanda. Jaar menar själv att han efter sina traumatiska upplevelser
av kriget blivit besviken på massmedias manipulativa och ensidiga
vis att rapportera fotografi skt. Desillusionerat medveten om
mediets begränsningar har han därför helst slutat ställa ut fotografi
er. Jaars bidrag till History now är installationen The Eyes of Gutete
Emerita, ett rörande men inte sentimentalt vittnesbörd från krigets
Rwanda. Verket ger ett helt nytt perspektiv på resten av utställningen,
som i Jaars skugga både bleknar och koloreras.
för övrigt
SeKeL tar dig med på History
Now den 21 feb, kl 15.00
25

En okänd jungfru
- i hjärtat av Linköping
Text: Liselott Lundsten
Kanske är domkyrkan det allra vackraste konstverket
i hela Linköping. Med så många år på nacken
har den en hel del att förtälja om svunna tider. Det
fi nns mycket att beundra inne i dess väldiga byggnad, alla
har vi väl vår personliga favorit. Det fi nns ett konstverk i
Mariakoret som är mycket stort till ytan, men trots detta
okänt för många. Det föreställer Jungfru Maria och är tillverkat
i den grå skala som gravyr tillåter på glas.
Det är Lisa Bauer som är konstnären bakom det graverade
konstverket i fönstren. Med en jätteskrud av nordiska växter,
tittar Jungfrun ner, bärandes en krona av nyponrosens
grenar. Maria är på den här avbilden ung, hon har inte ens
fått träffa ängeln Gabriel än. I vissa gamla målningar har
hon föreställts med Jesusbarnet som håller i ett äpple, vilket
symboliserar världen. På fönstret i Domkyrkan håller hon
i äpplet själv med vänstra handen. Äpplet ska symbolisera
den synd som begåtts av Eva i Paradiset och som Maria försonat
genom sin lydnad.
Lisa Bauer har inspirerats speciellt av två konstverk: Botti-
Kult. 26 2003.01
i fokus
Det fi nns en mängd små
detaljer som gömmer sig
i våran omnejd. Kanske
cyklar man förbi dem varje
dag och blir hemmablind.
Kanske måste man bara
höja blicken en aning för
att upptäcka dem. När man
väl fi nner dem är de små
ljusglimtar som förgyller.
Kult. har tagit på sig att
sätta dessa detaljer i fokus.
cellis ”Våren”, med tanke på personernas blommönstrade
kläder, och Madonnabilden av Matisse som fi nns i kapellet
i Vence. Växterna i Jungfruns skrud är av ett nittiotal olika
arter och förknippas med Maria, men de har även valts ut
för att ge ett estetiskt tilltalande intryck. Exempel på blommor
som fi nns i hennes mantel är Liljekonvaljen, som förr
i tiden kallades Jungfru Marias tårar för att blommorna såg
ut som vita pärlor, och Förgätmigej som var en liknelse för
hennes ögon.
En förklaring till varför detta vackra konstverk är okänt för
så många är att det knappt inte syns för den som inte vet
om det. Ett av direktiven inför arbetet var att färgen skulle
användas varsamt för att inte förstöra det ”allvarliga ljuset”,
vilket gör att verket är lätt att missa.
Om du inte redan har sett denna skönhet, ta dig då tid att gå
in i kyrkan och beskåda Jungfru Maria. Det går även att se
henne utifrån, för när det är mörkt belyses hennes ansikte,
så att den som går förbi ska kunna se henne.
Kult. 2003.0113

Poesi
Skicka din dikt till
kult@sekel.stuff.liu.se
E X P E R I M E N T N U M M E R 1
långt-långt-långt-långtlångt-långt-långt-långtlångt-långt-långt-långtlångtbortistan-stanibortlångt
nära nära nära tära näratära
på fabriken lägger VD ner verksamheten för gott och ler gott åt saken
men hans fru lägger sig ner i en annans mans säng för att kvarta
bara för att VD lägger ner fabriken för gott och ler gott
stanna stanna stanna en stund längre om du vill
eller gå gå gå gå gå en stund om du vill
längtanslängtan
längtanslängtan
vad du behöver är en stekt sill eller en inlagd
på menyn: stekt abborre
inkokt gös
sotare
gravad lax
och till detta serveras stekt, kokt, eller rå potatis
om man ber kan man få potatismos eller potatisgratäng
höghus, daghem, Konsum, parkeringsplats
detta är inte i någon förort till Stockholm utan i din närförort
där fi nns närköp, närskola, närbibliotek, närpolis, närkyrka m.m.
förvandlingsnummer av den store trollkonstnären staten
och dess ständiga anhängare
men de som strävar mot slutet kommer aldrig till slutet
av detta experiment nummer 1
injektioner av alla våra nödvändigheter
vad vi säger är stanna Anna en stund till för ditt namn är Stanna-Anna
PÅ ÅTERSEENDE
/Nils Henrik Lind