Läs hela reseberättelsen här - KABE Husbilsklubb

välordnad. Dessutom billigast hittills: 11 euro vilket blir cirka 105 kronor i svenska pengar. I
priset ingick plats, el och duschar. Här känns det också rätt att stanna några dagar.
Med jag checkade in blev Ewa ”uppraggad” av en senior svensk som visade sig heta Lennart.
Han hade tidigare arbetat i Portugal och bor här under sju månader varje år. Han hjälpte mig
med lite portugisisk realia som jag glömt: Revolutionen mot diktatorn Salazar år 1974 osv.
Han rekommenderade också restaurangen Sergios belägen drygt en kilometer från
campingen. Själv bodde han i en gammal 17‐tons Scaniabuss försedd med bostadsinredning.
Vi cyklade till Sergios och åt en formidabel lunch. För ungefär 80 kronor fick vi bröd, smör
och oliver, öl, varmrätt, dessert och kaffe. Jag tror vi kommer att äta där fler gånger.
Lunchen tog två timmar så vi återvände hem för siesta. Kvällen fördrevs på vår egen uteplats
mellan husbilarna tillsammans med lite ost och vin. Som vanligt bröt vi upp vid niotiden.
Sedan tar det inte lång stund innan vi drar för gardinerna och går till sängs. Minst tio timmar
per dygn tillbringar vi i dem. Det är nog ett gott tecken att man kan slappna av så länge.
Lördag 16 oktober. Marknad är det varje lördag, stod det i reseberättelsen vi fått av
bekanta. Vi sadlade därför cyklarna när portugisisk tid kommit i rätt läge. Vi kör våra klockor
på svensk tid även under vistelsen i Portugal och det har inte inneburit några särskilda
problem. Deras tid är i alla fall ur led med siesta och konstiga öppethållandetider.
Kring de två saluhallarna vid hamnen var det ett myller. Mellan byggnaderna och kajen var
det tre rader med stånd där man sålde frukt, grönsaker och annat ätbart från naturen. I den
ena saluhallen bjöds det ut fisk och skaldjur och i den andra frukt, grönsaker och kött. Det är
en härlig upplevelse att gå runt och bekanta sig med såväl sådant som vi är vana vid
hemifrån som sådant som är nyheter för oss men vardagsmat för lokalbefolkningen. Vi tog
en fika i solskenet och betraktade folklivet innan vi promenerade in i den gamla stadsdelen
med mycket smala gränder och en mängd butiker av alla de slag. Jan‐Åke och jag var mest
intresserade av en järnaffär som var en av de mindre vi sett men med ett brett och
intressant sortiment.
Mitt emot vårt fikabord fanns satt ett äldre par vid sitt marknadsstånd bestående av ett litet
bord som var drygt metern brett och kanske 80 cm djupt. På bordet stod några mindre
backar av trä och plast innehållande lite grönsaker. På en hylla under bordet hade de
ytterligare lite varor till försäljning.
En och annan kund stannade till hos dem och handlade. De flesta dröjde sig kvar och pratade
en stund med paret. Jag satt och funderade lite över varifrån paret kom, hur de tagit sig till
marknaden, om de odlade sina produkter hemma i någon liten trädgård, hur mycket de
kunde tänkas sälja för under marknadens få timmar osv. Något svar fick jag av förklarliga skäl
inte. Jag ställde ju ingen fråga.
31