Guide till Naturstigen i Bokedalen - Partille kommun

More documents

Recommendations

Info

8. Boken tillhör de så kallade ”ädla lövträden”. Den största boken i vårt land återfinns vid Nääs slott i Floda. Den har en omkrets av 7,45 meter och beräknas vara cirka 400 år gammal. Orden ”bok” och ”bokstav” anses komma av att våra förfäder ristade sina runor i ett lämpligt stycke trä – nämligen en stav av bok, en bokstav. Bokens knoppar sväller länge om våren och spricker sedan så plötsligt, att en skog kan lövas från en dag till en annan. Bladen bildar en nästan sammanhängande horisontell yta på varje gren. Härigenom kan ljuset utnyttjas maximalt, men det medför samtidigt en kraftig beskuggning av marken. I bokskogen finner man därför främst tidiga vårblommor, som hinner slå ut innan boklöven spricker ut och därmed skapar bokskogens gröna dunkel. Bokskogen i Bokedalen har ett naturligt ursprung, som är känt sedan 1600-talet. Området var ursprungligen en betesmark, som kallades Hassleskogen, tydligen på grund av riklig förekomst av hassel. Omkring förra sekelskiftet växte även björk här, men genom att man gynnat bokarna har dessa till slut kommit att dominera helt. De äldsta träden är omkring 200 år gamla. I gamla tider hade bokens frukter betydelse som svinföda. Djuren fick böka upp ollonen ur marken och jorden blev därigenom bearbetad på ett sätt, som gynnade bokskogens tillväxt och utveckling. Som tidigare nämnts, är det ingen tillfällighet att vår urgamla allemansrätt fortfarande talar om förbud mot att plocka bokollon, ekollon och hasselnötter i markerna. Herrgårdskulturen under medeltiden och renässansen innebar bland annat en speciell form av svinavel, som var gynnsam för bokskogarna. Kanhända är detta en del av bakgrunden till att boken i dag räknas som Danmarks nationalträd. Man kan anta att det är sådana kulturyttringar, som också ligger till grund för att även Jonsereds herrgård fick sin bokskog vid Bokedalen. 9. ”Nea och Axel, 1924”. Två namn ristade i barken har lämnat ett fantasieggande minne av två unga (?) människor, som vandrat längs stigen i Bokedalen för länge sedan. Under vilka förhållanden levde de? Hur gick det senare i livet för dem? Finns det ättlingar till dem som lever i dag? Om man släpper loss fantasin kan en hel levnadssaga vävas – utifrån två namn ristade i barken på ett träd en vår för länge sen. Axels ristning i barken ger också viss upplysning om hur ett träd växer, och hur just denna bok utvecklats under de gångna 80 åren. Bokstäverna har blivit bredare men däremot inte högre. Detsamma gäller ramen kring texten. Trädet tillväxer i grovlek alltefter- som en ny årsring varje år bildas närmast under barken. Längdtillväxten sker genom att nya toppskott bildas varje år. 10. Stengärdsgården – vittnar om det skoglösa landskapet. I mitten på 1800-talet var stora delar av Bohuslän och Halland skoglösa på grund av skogsavverkning och ett skogsbete, som förhindrade återväxten. Delar av landskapet hade förvandlats till ljunghedar av den typ, som man i dag kan se vid Sandsjöbacka naturreservat söder om Kungsbacka. Som en följd av skogbristen kom år 1734 en förordning, som förbjöd bönderna att uppföra gärdsgårdar av trä; inhägnader skulle göras av sten. På gamla foton kan man ofta notera ett skogfattigt landskap i bakgrunden. Omkring förra sekelskiftet började man på privat initiativ återplantera skog på de kala ljunghedarna i Västsverige. Det kan sägas var upphovet till svensk skogsvård och något av en dåtida miljörörelse. I Göteborg bildades Skogssällskapet 1912 med uppgift att åter beskoga de kala områdena. Både kvinnor och barn deltog i planteringsarbetet. För skolorna anordnades särskilda planteringsdagar, där klasserna inte sällan tågade ut med svenska flaggan i spetsen. En sentida parallell till den verksamheten är projektet ”Skogen i Skolan”, som sedan 30 år bedrivs i landets skolor. Det ökade intresset för den svenska skogen omkring förra sekelskiftet innebar, att kapital från bland annat Göteborg verksamt bidrog till utvecklingen av sågverksindustrin längs norrlandskusten. 11. Botanisk mångfald. Inom en radie av cirka 60 meter från denna plats växer de flesta av våra svenska vilda lövträd: al, alm, ask, asp, apel, bok, björk, ek, hägg, lind, lönn, oxel, rönn och sälg – eller tillsammans 14 trädslag. Lövträden här släpper igenom mera ljus, än vad bokskogen gör, vilket också framgår av den rikare växtligheten på marken.
12. Bakterie ger gröna höstlöv. På alens rötter lever bakterier, som tar upp kväve direkt ur luften, vilket gör att alen har god tillgång på detta mineral Den behöver därför inte, som andra lövträd, dra in det kväverika klorofyllet ur bladen, innan de fälls om hösten. I de färgskiftningar, som en lövskog kan uppvisa om hösten, är alens blad därför oförändrat gröna. 13. ”Gripsholm”. Här låg tidigare ett gammalt soldattorp, som på 1830-talet brukades av Göteborgs siste skarprättare (bödel) Magnus Grip. Platsen kalllas sedan den tiden för Gripsholm. I den angränsande Hassleskogen skar Grip de hasselkäppar, som han använde för att i sin tjänstgöring verkställa utdömda prygelstraff. Byggnaderna revs på 1940-talet och de små åkerlapparna planterades med gran. Ett buskage av apel och syren antyder var bostadshuset en gång legat. I söder ser man än i dag resterna av källaren, som gav en jämn och låg temperatur för förvaring av mat. Liknande byggnader av sten har även förekommit som bostad för människor. Mellan sillperiodernas växlande högkonjunkturer en gång i Bohuslän tvingades många arbetslösa att bosätta sig i liknande så kallade ”stenstugor” i det skogfattiga landskapet. Det fanns inte tillräckligt med skog för att bygga hus av trä. Exempel på sådana stenstugor kan man fortfarande se bland annat i Svanesund på Orust och på Södra Fjället öster om Ljungskile. En del av dessa stenstugor var bebodda så sent som under andra världskriget. En betydande del av jordens befolkning bor på detta sätt än i våra dagar. En sentida vandare kan dröja här en stund i begrundan över förfädernas kamp för tillvaron. Hur mycket sten innehåller stenröset, som stigen just passerade? En imponerande mängd har förflyttats. Med handkraft! Var hämtade man vatten till människor och djur? Hur upplevde man det skoglösa landskapet i höstens stormar och vinterns snöyra? Hur höll man värmen i torpstugan? Ljung och torv var inte ovanligt som bränsle på västkusten i gången tid. Vilka tankar och drömmar kunde röra sig i sinnet hos de barn och ungdomar, som växte upp på ett torp som Gripsholm? En fantasieggande tanke kan vara att jämföra denna torpmiljö med livsmiljön på Jonsereds herrgård, en kilometer längre bort. Under vilka skilda villkor levde man? 14. Granåker. Granskogen vid Gripsholm planterades på 1940-talet på torpets små åkerlappar. Liknande granplanteringar från den tiden är vanliga i Västsverige. Här vid Gripsholm kan man fortfarande se dikena mellan de olika odlingarna. Skogen är gallrad några gånger och de träd som står kvar, kan med tiden bilda en mäktig pelarsal. Granen släpper inte igenom mycket ljus ner till marken, vilket gör att markvegetationen här blir mycket fattig. Dessutom har granen egenheten att ta till sig huvudparten av den tillgängliga näringen, på andra växters bekostnad. Marken under granarna ger därför ett mycket magert intryck. Men jämför denna lokal med nästa lokal, nr 15! * OBS! Fornminne. Informationstavlan vid vägskälet har uppgift om ett intressant gravfält från järnåldern på höjden ungefär 100 meter norr om vägen. 15. En ny bokskog? Här stod tidigare en imponerande pelarsal av mäktiga granar, som hade planterats på gammal betesmark år 1922. I den svala halvskuggan under träden förekom praktiskt taget bara granbarr och enstaka mossor – nästan ingen annan markvegetation. Marken i pelarsalen verkade i det närmaste helt steril. Jämför med markvegetationen på lokal 14. En intressant naturlig förändring skulle dock inträffa. Granen har ett ytligt rotsystem, vilket gör den vindkänslig, och de höga 73-åriga träden fälldes alla av en storm den 17 november 1995. Sedan allt det fallna virket forslats bort gjorde hela området ett något trist intryck av ett traditionellt kalhygge. Marken mellan stubbarna var lika fri från vegetation, som pelarsalen tidigare varit. Naturen har emellertid sin gång. Redan nästa vegetationsperiod började det spira så smått mellan stubbarna, och på kort tid trängde en ny vegetation av gräs, örter, buskar och träd upp ur den till synes sterila marken. Frön, som legat i marken kanske mer än 80 år under granbeståndet, väcktes till liv av den nya värmen och ljuset och resultatet är den artrika växtlighet, som ersatt den tidigare monokulturen av gran. På området har senare planterats bok under en skärm av planterade björkar. När bokplantorna nått lämplig ålder är det meningen att gallra ut björkarna, så att en ny bokskog förhoppningsvis kan utvecklas här i framtiden. Vid avtagsvägen till torpet Freden: 16. Tålig blandskog. Artrikare än granplanteringen. För mer än 70 år sedan bodde en skogsarbetare, Karl Lindblom, på torpet Freden, som ligger cirka 500 meter nordost från denna lokal. Han planterade ensam de mesta av dagens skogar kring Bokedalen.
Page 1 and 2: Guide till Naturstigen i Bokedalen
Page 3: got som ofta kan ses på samma blad
Page 7 and 8: len är väl skyddad vid skogsbrand

Guide till Naturstigen i Bokedalen - Partille kommun

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?