Våra vanligaste raser - Sveland

Våra vanligaste raser 

Hästar 

Ardenner 

American curly 

American painthorse 

Angloarab 

Appaloosa 

Arabiskt fullblod 

Basjkirhäst 

Clydesdale 

Connemara 

Dartmoor 

Engelskt fullblod 

Exmoor 

Fjord 

Frieserhäst 

Haflinger 

Halvblod 

Islandshäst 

Kallblodstravare 

Knabstrupper 

Lippizzaner 

Morgan 

New Forest 

Nordsvensk brukshäst 

Quarterhäst 

Russ 

Shagayaarab 

Shetland 

Shire A 

Svensk Ridponny 

Tinker 

Varmblodig travare 

Welsh 

Hundar Katter 

Berner sennenhund 

Border collie 

Borderterrier 

Cairnterrier 

Cavalier king charles spaniel 

Chihuahua 

Chinese crested dog 

Cocker spaniel 

Collie 

Dansk-Svensk gårdshund 

Drever 

Dvärgschnauzer 

Engelsk springer spaniel 

Finsk stövare 

Flatcoated retriver 

Fransk bulldog 

Golden retriever 

Hamiltonstövare 

Irish softcoated wheaten terrier 

Jack russell 

Jämthund 

Labrador 

Lagotto romagnolo 

Norsk älghund (Gråhund) 

Pudel, dvärg 

Rottweiler 

Siberian husky 

Staffordshire bullterrier 

Shetland sheepdog 

Tax, strävhårig 

Tysk Schäferhund 

Bengal 

Brittiskt korthår 

Cornish rex 

Devon rex 

Helig birma 

Huskatt 

Maine coon 

Norsk skogkatt 

Perser 

Ragdoll 

Sibirisk katt

Ardenner Rasgrupp 1, A 400 

TILLBAKA TILL SÖKLISTA 

Den moderna ardennern är en mycket kraftig kallblodshäst och är ofta 

mycket mer robust och rund än många andra europeiska kallblodsraser. 

Benen är kraftiga och starka, ofta med yvigt, men inte för kraftigt hovskägg. 

Ryggen är enormt bred och ovanligt kort, men är väl musklad och stark. Halsen 

är kraftig och brett ansatt på den muskulösa bogen. I förhållande till den 

massiva kroppen så är hovarna ovanligt små, men de är sunda och starka 

och visar ofta inga tendenser till att spricka eller torka ut. Ardennern har 

ett kraftigt huvud med en platt, ”avhuggen” mule, konkav nosrygg och stora 

utstående ögon. Öronen är relativt små och sitter ganska brett isär. På grund 

av den väl musklade och liggande bogen så är rörelserna ofta förvånansvärt 

fria och livliga. 

Klimatet i Ardennerna där hästen först föddes upp är känt för sina hårda 

vintrar. Detta har lett till en härdig häst som är naturligt sund, seg och långlivad. 

Ardennern är älskad för sitt fogliga och lätthanterliga lynne, samt för att 

den är arbetsvillig och stark. 

Enligt rasens standard är de mest önskvärda färgerna stickelhårig fux, mörkt 

skimmel, mörk fux och ljust brun. Ljusare fuxfärger och isabell godkänns 

också. Mankhöjden ligger ofta mellan 155 och 162 cm och hästarna väger 

mellan 500 och 800 kg även om vissa exemplar lätt kan komma upp i en vikt 

på över ett ton. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Ardenner 

SKADESTATISTIK Rasens tre vanligaste sjukdomar 

1. Hälta UNS 2. Hovböld 3. Kolik 

Ursprung Belgien och Frankrike 

Utbredning Globalt 

Miljö Bergsområde, kallt klimat 

Typ kallblodshäst 

Mankhöjd 155 - 162 cm 

Färg brun, skimmel, fux 

Användning draghäst

American curly Rasgrupp 3, A 740 


Amerikansk curlyhäst, är en hästras från USA, främst känd för sin lätt lockiga 

hårrem. Genom ett missförstånd har den amerikanska curly-hästen ofta 

kommit att sammanblandas med den ryska Basjkirhästen som har utvecklats 

i Basjkirprovinsen i södra Ural. En orsak till detta är att båda raserna kan 

ha en mjuk, lockig och tjock päls som fälls om våren. 

Den amerikanska curlyhästen är en stark och härdig häst och den lockiga 

pälsen fungerar även så att en del allergiker kan tåla dessa hästar. Curlyhästen 

är unik i många avseenden, och framförallt då många individer lustigt 

nog saknar böjsena och de har mjuka och mycket små kastanjer i jämförelse 

med andra hästar. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Amerikansk_curlyhäst 


Ursprung USA 


Miljö Svalt klimat 

Typ Varmblodshäst 

Mankhöjd cirka 150 cm 

Färg Oftast fux eller brun 

Användning Ridning 

1. Akuta inflammationstillstånd i falangled 1 (kotled) 2. Akuta inflammationstillstånd, klo, hov, klöv 3. Kotledsinflammation

American painthorse Rasgrupp 3, A 260 


Paint eller American Paint Horse, är en hästras som utvecklats i USA. Det 

finns strikta krav för härstamning och endast hästar där härstamningen kan 

verifieras kan registreras som painthäst. I USA registreras painthästar i American 

Paint Horse Association och i Sverige finns motsvarigheten Swedish 

Paint Horse Association. Paint ska inte förväxlas med pinto som finns registrerade 

under en egen organisation som registrerar alla slags hästar, ponnyer 

och även miniatyrhästar som är skäckfärgade. 

Painthästen är en kraftigt byggd häst som alltid är skäckfärgad, dvs fläckig. 

Hästarna är mellan 145 och 165 cm i mankhöjd och är idag mest populär 

inom westernridning och rancharbete. I USA där hästarna är omåttligt populära 

används de dock inom all slags ridsport och även till körning. Det finns 

ca 800 000 registrerade painthästar i världen, varav 1000 av dem i Sverige. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/American_Paint_Horse 


1. Traumatiska skador huden 2. Hälta UNS 3. Hovledsinflammation 

Ursprung USA 

Utbredning globalt 

Miljö Medelvarmt klimat 

Typ varmblodshäst 

Mankhöjd 145-165 cm 

Färg Alltid skäck 

Användning Ridning, boskapsskötsel

Angloarab Rasgrupp 3, A 110 


Angloaraben (även Anglo-arabiskt fullblod) är en hästras som målmedvetet 

har avlats fram i Frankrike sedan 1840-talet. Avsikten var ursprungligen att 

få fram en häst som i en och samma hästras kombinerade de båda fullblodshästarnas 

fördelar. Det engelska fullblodets storlek, hoppförmåga och 

snabbhet samt arabernas klokhet, hårdhet och uthållighet. Angloarabens 

storlek och exteriör kan variera beroende på hur den är framavlad. 

I Sverige har avel av Anglo-araber bedrivits i liten skala sedan 1950-talet. 

Den moderna svenska angloavelns avelsmål är att producera en sund, 

hållbar, snabb, uthållig och synnerligen ädel sporthäst med god ridbarhet 

och hög prestationsförmåga i främst grenarna fälttävlan, banhoppning och 

dressyr. 

Ibland kallas angloaraben för anglo-arabiskt fullblod och är då en ren korsning 

mellan arabiskt och engelskt fullblod. Angloaraber betecknas med X 

efter sitt namn, jämför med araber som betecknas OX och engelska fullblod 

som betecknas XX. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Angloarab 


Ursprung Frankrike 


Miljö Medelvarmt klimat 

Typ Fullblodshäst 

Mankhöjd Ca 160-165 cm 

Färg Alla hela 

Användning Ridning 

1. Kroniska inflammationstillstånd i falangled 1 (kotled) 2. Sår i huden UNS 3. Traumatiska skador huden

Appaloosa Rasgrupp 3, A 266 


Appaloosan är en hästras som härstammar ifrån Nordamerika och som mest 

är känd för sin prickiga färg, så kallad tigrerad. Namnet kommer från området 

Palouse i nordvästra USA, och det ursprungliga namnet är ”A Palouse 

horse”, vilket senare har blivit nedkortat till ”Appaloosa”. 

Appaloosan har sitt ursprung i de spanska conquistadorernas hästar som 

fördes till USA efter upptäckten av Amerika, men rasen avlades fram av 

indianstammen Nez Perce från Idaho. Efter det att indianerna blev intvignade 

i reservat, dödades många Appaloosa-hästar, men genom ett gediget 

avelsarbete har man lyckats återuppföda rasen. 

Idag är Appaloosan relativt populär och vanlig, även om den fortfarande 

inte har fått en helt fastställd typ. Exteriören kan därför variera lite. 

Appaloosan är omtyckt som ridhäst, inom boskapsskötsel och även inom 

cirkusen. I USA används Appaloosan också inom galoppsporten. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Appaloosa 


1. Akut bronkit 2. Allergi med hudaffektion 3. Kontusion (krossår), hud underhud 

Ursprung USA 


Miljö Medelvarmt till svalt klimat 



Färg Alltid tigrerad 

Användning Ridning

Arabiskt fullblod Rasgrupp 3, A 120 


Det arabiska fullblodet är en av världens äldsta framavlade hästraser som 

härstammar från hela den Arabiska halvön och Mellanöstern där de avlades 

fram av beduinerna. Araben är en ädel hästras av ökentyp som ofta beskrivs 

som vacker och elegant. Gångarterna är flytande och med jämna och fria rörelser. 

Arabhästen uppnår ofta högre ålder än de flesta andra hästraser och 

de ädlare arabiska hästarna har under flera tusen år använts för att förädla 

andra hästar, och mer än 80 % av dagens modernare hästraser har under 

någon tid influerats eller förädlats av araben. 

Araben är en av världens mest eftertraktade hästraser då de är utmärkta 

allroundhästar som duger till all slags ridsport, westernridning och speciellt 

till distansritt då araber är typiska ökenhästar med en otrolig uthållighet. 

Arabiska fullblod har en mycket tydlig och unik karaktär med kort rygg, 

rundad nacke och en tydligt inåtbuktande nosprofil. Huvudet är lätt trekantigt 

med liten mule och platt panna. Araben har oftast även bara 17 revben, 

16 svanskotor och 5 ländkotor i jämförelse med de normala 18 revben, 17 

svanskotor och 6 ländkotor som hos andra hästar. De färre svanskotorna 

bidrar till arabens höga svansföring vid rörelse. Araberna blir oftast mellan 

145 och 155 cm i mankhöjd och förekommer i alla färger utom black och 

tigrerad. Skäck finns men är ovanliga och man avlar inte på dem då de inte 

är tillåtna. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Arabiskt_fullblod 


1. Hälta UNS 2. Kolik 3. Kotledsinflammation 

Ursprung Arabiska halvön och hela 

Mellanöstern 


Miljö Öken, torrt och varmt klimat 


Mankhöjd cirka 143-155 cm 

Färg Alla hela färger är tillåtna 

Användning Ridning, körning, distans

Basjkirhäst Rasgrupp 2, A 720 


Basjkirhästen är en hästras som härstammar från de södra Uralbergen i 

Ryssland där den ofta lever i halvvilda flockar. I Ryssland benämns hästrasen 

Baškirskaja. Basjkirhästens ”centrum” i Ryssland är Basjkortostan varifrån 

den ursprungligen kommer. 

Ett tag blandades Basjkirhästarna ihop med en lockig hästras, Amerikansk 

curlyhäst, men forskningar har visat att dessa raser inte är släkt och basjkirhästar 

är oftast inte lika lockiga som de amerikanska. Den lockiga pälsen 

framträder för det mesta bara på vintern när Basjkirhästarna utvecklar en 

längre vinterpäls. 

Basjkiren har många användningsområden. Framförallt används den som 

turridningshäst och familjehäst. Men då basjkirhästen som ras kan förekomma 

i många olika storlekar och former kan man inte säga att rasen generellt 

lämpar sig för just något enskilt användningsområde. Hoppning, dressyr, 

körning och western är exempel på vad basjkiren kan användas till. Den 

lämpar sig även för så kallat rancharbete, alltså vallning av kreatur och är 

allt som allt en väldigt mångsidig häst. Basjkirhästarna är lätta att föda upp 

och kan dessutom bli väldigt gamla. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Basjkirhäst 


Ursprung Ryssland 

Utbredning huvudsakligen Ryssland 

Miljö stäpp, kallt klimat 

Typ ponny 

Mankhöjd 132 till 152 cm 

Färg Viltfärger såsom brunblack, 

rödblack och musblack, 

brun, fux och andra färger 

Användning arbetshäst, draghäst, 

mjölkproduktion 

1. Akuta inflammationstillstånd, sena, senskida, bursa 2. Hälta UNS 3. Infekt, infl förändringar, könsorgan handjur

Clydesdale Rasgrupp 2, A 750 


Clydesdalehästen är känd bland annat på grund av sina fina rörelser och avelsföreningarna 

menar att rasen är en ”praktfull häst med en pompös, kraftfull 

hållning och en hög rörelseaktion som ger den en enastående elegans 

bland draghästar”. Även hovarna och benen är en av rasens bästa egenskap. 

De är sunda, tåliga och starka och på utställningar är det oftast hovarna som 

domarna kollar först. 

Den moderna Clydesdalehästen är lite mindre än de första exemplaren och 

har nu en klart fixerad standard. Genomsnittsmankhöjden på rasen är 167 

cm men många exemplar kan överstiga höjden och vikten kan nå över ett 

ton. Benen ser ganska långa ut, vilket inte är karaktäristiskt hos kallblodshästar. 

Benen har ett rikligt hovskägg som inte får vara för grovt. Hovskägget 

medför tyvärr att eksem kan vara ganska vanligt. 

Huvudet på Clydesdalen är lite tungt och grovt med en rak profil och vita 

tecken gillas mycket. De populäraste CLydesdalehästarna är de som har 

stora vita tecken på benen och ovanligt nog på magen. 

Clydesdalehästarna används idag mycket inom shower och speciellt för att 

dra ölvagnar. I USA har de dock använts för att jobba med boskap på prärien. 

Det sägs även att Clydesdalehästen var ”rasen som byggde Australien”. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Clydesdale 


1. Akuta inflammationstillstånd, nedre luftvägar 2. Hälta UNS 3. Utan diagnos 

Ursprung Skottland 

Utbredning Hela Världen 


Typ Kallblodshäst 

Mankhöjd ca 160-170 cm 

Färg Brun är vanligast, även 

skimmel, stickelhårig och 

svart förekommer. 

Användning Transport, jordbruk

Connemara Rasgrupp 2, A 550 


Connemaran är en förstklassig ridhäst som karaktäriseras av lugn, tålamod 

och naturlig sundhet som brukar finnas hos raser med ursprung i vilda 

hästar. Connemaran klarar sig i bittert klimat och på lite foder. De sluttande 

bogarna på hästen ger bra rörelser även om passgången inte existerar hos 

rasen längre. Bogen bidrar även till rasens goda hoppförmåga. Halsen är 

lång och välformad och bidrar också till de goda rörelserna. Huvudet har typisk 

ponnykaraktär med stora, vänliga ögon. Connemaraponnyn är godlynt, 

djärv och intelligent med stor säkerhet på foten. Connemaran är ofta väldigt 

mångsidig vilket gör att den tävlas både inom hoppning och dressyr och 

även körning. 

Connemaran kan vara brun, svartbrun, skimmel, svart, black (då ofta med 

primitiva tecken som ål, en mörkare rand längs ryggraden), fux och isabell. 

Denna ponnyras har förädlats ända sedan medeltiden med spanskt och arabiskt 

blod, och även det engelska fullblodet. Dagens connemaror kan ibland 

korsas med engelska fullblod för att få fram utmärkta fälttävlanshästar. Även 

vuxna kan rida de större connemaraponnyerna då de är starka och uthålliga. 

På Irland används de bland annat till turridning. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Connemaraponny 


1. Hälta UNS 2. Kolik 3. Fång 

Ursprung Irland 


Miljö Grässlätt, svalt klimat 

Typ ponny 


Färg Svart, brun, skimmel, fux, 

konstantskimmel, isabell 

och gulbrun. 

Användning ridning, körning, voltige

Dartmoor Rasgrupp 1, A 590 


De vanligaste färgerna hos Dartmoorponnyn är brun, mörkbrun och svart, 

men det förekommer också skimmel och fux, nu har man även genom newtakes 

kunnat återfå färgen konstantskimmel in i rasen igen och på hedarna 

finns även skäckfärgade ponnyer. Tidigare har det funnits gulbrun och isabell, 

men dessa färger finns inte längre. Vita tecken är tillåtet, men de skall 

vara så små som möjligt. Den får högst ha en mankhöjd på 127 cm. 

Dartmoorponnyn ger ett välbalanserat intryck och har god resning, den skall 

vara byggd som en ridponny för barn, ha gott skelett och vara av god ponnytyp. 

Detta innebär att den har litet huvud med rak nosprofil, bred panna, 

små, spetsade öron, kraftig pannlugg och en vaken blick. Rasen har en välproportionerad, 

muskulös hals som inte får vara för tjock. Hingstar skall ha 

en liten ”krök på nacken”. Välutvecklad manke, medellång rygg, muskelfyllt, 

brett och sluttande kors samt väl ansatt svans. Väl liggande, långt bogparti, 

brett och djupt bröst, samt spänstig buk. Smäckra, starka, torra och välmusklade 

ben. Välskapta hovar med hårt hovhorn. 

Dartmoorponnyn är stark och härdig och har ett pålitligt lynne vilket gör 

den till en idealisk barnponny. Aktionen är ridhästaktig med mindre knäaktion 

än hos andra liknande ponnyraser. Rasen har stor hoppförmåga men 

är en riktig allroundponny som även kan köras. Fritt strövande hästar finns 

idag på Dartmoorheden, men ponnyerna föds även upp privat. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Dartmoorponny 


1. Akut kolit / tyflit 2. Fång 3. Kolik 

Ursprung England 


Miljö Hedlandskap, svalt klimat 

Typ ponny 

Mankhöjd Högst 127 cm, medel är ca 

120-125 cm 

Färg Brun, mörkbrun och svart, 

även skimmel och fux 

förekommer, Skäck ej tillåten 

Användning ridning

Engelskt fullblod Rasgrupp 5, A 100 


Fullblodshästen är inte bara världens bästa kapplöpningshäst, utan många 

av världens bästa ridhästar är också fullblod eller på något sätt influerad av 

dessa. Idag är det vanligt med engelska fullblod som framgångsrikt tävlar 

i svåra klasser i såväl dressyr, banhoppning och fälttävlan. Fullblodet är en 

lättlärd häst som har stor kapacitet. Den är rörlig, framåt och väldigt rolig 

att rida. Som körhäst utmärker sig fullblodet inte något speciellt, men den 

har använts i aveln av travhästar och andra typiska vagnsraser som t ex 

Hackneyhästen som även kan spåra sitt ursprung till en av stamhingstarna, 

Darley Arabian. 

Det engelska fullblodet är även känt för att ha ett relativt svårhanterat och 

livligt temperament och är ingen häst för nybörjare eller barn. Med sin 

bakgrund i det arabiska fullblodet, och som galopphäst så har det engelska 

fullblodet en enorm uthållighet. 

Det engelska fullblodet är idag inte bara framgångsrika kapplöpningshästar, 

många fullblod har även stora framgångar som ridhästar. Otaliga är de fullblod 

som framgångsrikt tävlar i svåra klasser i såväl dressyr, hoppning som 

fälttävlan. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Engelskt_fullblod 


1. Kolik 2. Hälta UNS 3. Kotledsinflammation 



Miljö Gräsmarker, svalt klimat 


Mankhöjd 155-165 cm cm 

Färg fux, brun, skimmel, svart 

Användning Galoppsport, ridning

Exmoor Rasgrupp 1, A 580 


Exmoorponnyn har blivit populär som ridponny för barn då de både ska 

vara bekväma att rida på och ha fina, balanserade rörelser. Ponnyn är även 

säker på foten och med ett lugnt och lätthanterligt temperament. Dock har 

hästarna kvar många primitiva instinkter som t ex rädsla för hundar som är 

vanligare bland äldre, vilda hästar som var tvungen att skydda sig från varg. 

Ibland kan även ponnyerna vara väldigt självsäkra och tuffa och typiskt ponnyraser 

kan de även vara ganska envisa. 

Två hjordar har etablerats på Exmoorhedarna och de lever främst på 7 olika 

platser på hedarna. Dunkery, Deerpark, Blackpitts, Codsend Moor, Withypool 

Common, Porlock Common och Warren Farm. Exmoorponnyn föds 

bäst upp i vilt tillstånd vilket gör dem motståndskraftiga mot sjukdomar och 

mycket härdiga. De ponnyer som föds upp i fångenskap visar ofta inte lika 

bra motstånd mot sjukdomar och uppfödare får oftast återgå till att korsa 

sina hästar med de vilt strövande ponnyerna för att förbättra sina hästar. 

Exmoorponnyerna är starka och kan med lätthet bära en vuxen ryttare. 

I fångenskap blir dock exmoorponnyerna något lättare att hantera och i 

England används exmoorponnyer till turridning ut på hedarna för att titta på 

de vilda flockarna. Ibland korsas exmoorponnyer med engelska fullblod och 

avkommorna blir ofta utmärkta ridhästar. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Exmoorponny 


Uppgifter saknas 

Ursprung Devon, England 

Utbredning hotad hästras 

Miljö Kargt hedlandskap, svalt 

klimat 

Typ ponny 


Färg Brun eller mörkbrun 

Användning ridning, barnhäst

Fjord Rasgrupp 1, A 430 


Av alla de moderna hästraserna är fjordhästen den som mest liknar den 

asiatiska vildhästen (men som nämnts ovan är det dock enbart en skenbar 

likhet beroende på senaste århundradets rasavel inom fjordrasen). Karakteristiskt 

är ryggstrimman, ålen, och den grova upprättstående manen, 

ståndmanen. Manen klipps traditionellt så att den står rakt upp. 

Fjordhästens färg kallas black, med variationer från mörkbrunt till vitt, där 

den ljusbrunblacka färgen är absolut vanligast, men även rödblack är relativt 

vanlig. Fjordhästarna bör inte ha några vita tecken, hingstar med vita tecken 

kan ej godkännas för avel. 

Mankhöjden kan variera mellan 120 och 160 cm, men vanligtvis är de 135- 

150 cm. I Norge används fjordhästen som klövjehäst, ridhäst och körhäst. 

Hästens styrka och uthållighet är en tillgång vid turridning. Den har oftast 

ett väldigt bra temperament och passar bra med barn. Fjordhästen tävlar 

framgångsrikt i hoppning, dressyr och körning och är väldigt allroundbetonad. 

De passar utmärkt till distansritt där de tävlar upp till 16 mil. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Fjordhäst 


1. Kolik 2. Hälta UNS 3. Bogledsinflammation 

Ursprung Norge 

Utbredning Hela världen 

Miljö Bergs- och kusttrakter, svalt 

klimat 



Färg Alltid black, oftast ljusbrun 

black men finns även som 

röd-, mus-,och vitblack. 

Användning Ridning och körning samt 

jordbruksarbete

Frieserhäst Rasgrupp 3, A 440 


Den moderna frieserhästen utmärks av att den alltid är svart och har riktigt 

tjock och ofta vågig och fin man och svans. Frieserhästarna har även tydligt 

hovskägg på benen, något som är mycket ovanligt hos andra varmblodshästar. 

Inga vita tecken är tillåtna, utom väldigt små som vita hår i pannan eller 

en mycket liten stjärn i pannan. Vita tecken på benen är strikt förbjudna. 

Rasen har ett ganska långt huvud med korta öron men med en pigg och 

vänlig blick. Hästarna är högresta med en lätt högrektangulär byggnad och 

en lätt böjd hals. Frieserhästarna har utmärkta rörelser och framförallt en 

mycket uppmärksammad trav med hög benaktion och knälyft. 

Rasen är pigg med mycket framåtanda och är dessutom lättlärd vilket har 

gjort rasen väldigt populär som dressyrhäst och cirkushäst. Frieserhästar 

som korsats med fullblodshästar har visat sig vara utmärkta tävlingshästar 

och ända sedan 1986 har det blivit en vanlig syn att se ett fyrspann med 

Frieserhästar som drar en vagn utanför Harrods varuhus i London. Frieserhästen 

innehar även världsrekordet i spannkörning sedan början av 2000-talet 

då man körde ett spann draget av hela 40 frieserhästar. 

Rasen är idag oerhört populär då de frisiska hästarna räknas som några av 

världens vackraste hästar med kunglig status. Frieserhästen har även fått 

en ny status som ridhäst och används ofta inom klassisk ridkonst, så kallad 

Barockridning. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Frieserhäst 


1. Hälta UNS 2. Hasledsinflammation 3. Hovböld 

Ursprung Nederländerna 


Miljö Jordbruksbygd, svalt klimat 

Typ Varmblod 


Färg Enbart svart är tillåtet 

Användning Ridning och körning

Haflinger Rasgrupp 1, A 430 


Haflingern är alltid fux med ljusare man och svans, så kallat flaxfux vilket är 

dess starkaste karaktärsdrag. Bläs är vanligt hos de flesta haflingerhästar 

medan andra vita tecken inte är önskvärda men förekommer. Ursprungligen 

var haflingern rid- och packhäst i Sydtyrolen men aveln tar sikte på en 

allround fritidshäst som används för alla former av ridning och körning. 

Haflingerponnyer är typiska sega bergshästar som är säkra på foten och 

robusta. Huvudet är kraftigt men attraktivt och inte för grovt. Ögonen är 

stora och vänliga. Öronenska vara små och rörliga. Benen är ofta något korta 

och ryggen är bred med en muskulös bakdel. Bogen är kraftfull och bröstet 

har ett bra djup. Mankhöjden kan variera mellan 134 och 152 cm men ligger 

oftast runt 140 cm. Trots den ringa höjden så är Haflingern en mycket 

stark ponny som kan bära stora eller kraftiga ryttare utan problem. Man och 

svans är kraftiga och tjocka och växer sig ofta väldigt långa. Halfingerponnyer 

kan även ha lite hovskägg på benen. 

Haflingern är för det mesta lugn och sällskaplig. Den är samtidigt energisk, 

arbetsvillig och en utmärkt familjehäst som passar inom de flesta ridsporter 

och även till nöjesridning och körning. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Haflinger 


1. Fång 2. Hälta UNS 3. Kolik 

Ursprung Sydtyrolen, Italien 


Miljö Bergsområde, svalt klimat 

Typ Ponny 

Mankhöjd 137 cm utan övre gräns 

Färg Enbart fux 

Användning Körning och ridning

Halvblod Rasgrupp 4, A 200, (import A 209) 


Det svenska varmblodet ska vara välproportionerligt med ett finskuret 

huvud. Nosprofilen kan variera något men bör inte vara varken för inåtbuktande 

som hos araben, eller för utåtbuktande. Ögonen är klara och livliga. 

Ryggen ska vara lagom lång med väl markerad manke. Benen är långa och 

starka för att ge extra skjuts till deras hoppanlag. Deras goda rörelser har 

blivit uppmärksammade världen runt och har till och med fått begreppet 

”schwedengang” i Tyskland och är då benämning på en utmärkt vägvinnande 

trav. 

Ur Avelsplanen 2006 för Avelsföreningen för Svenska Varmblodiga Hästen: 

”En varmblodshäst som är byggd för att naturligt bära sig i rätt form under 

ryttare och ha lätt för att utföra det arbete vi begär av den. Den ska vara lätt, 

högställd och långlinjerad, ha ett vackert uttrycksfullt huvud ha en väl ansatt 

hals, välutvecklad manke, liggande bog och något sluttande kors, en stark 

rygg med bra sadelläge samt nöjaktigt korrekta extremiteter med hovar av 

god kvalitet. Önskvärd storlek på hingstar 164-170 cm och på ston 162-168 

cm.” 

Det svenska varmblodet är en mycket användbar allroundhäst med en 

mankhöjd om cirka 155-175 centimeter som är lämpad för alla ridsportgrenar. 

På grund av dess breda användningsområde används den i dag som 

tävlinghäst, som ridskolehäst och som ren fritidhäst för promenadridning. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Svenskt_halvblod 


1. Hälta UNS 2. Kotledsinflammation 3. Kolik 

Ursprung Sverige 



Typ varmblodshäst, undergrupp 

halvblodshäst 


Färg Brun, fux, svart och skimmel 

Användning Ridning

Islandshäst Rasgrupp 1, A 500 


Islandshästen har ett lugnt temperament, är stadig och lämpar sig därför bra för 

turridning. På grund av temperamentet har uppkommit en föreställning om att 

islandshästen är en lättriden ras, vilket inte nödvändigtvis stämmer, då islandshästen 

på Island (och av professionella tränare i resten av världen) tränas för att den ska ha 

mycket vilja framåt när man rider. Även om islandshästarna är små, så är de tillräckligt 

starka för att bära kraftiga, vuxna män. 

Islandshästen har rikligt med man och svans, och har ofta tjock vinterpäls. Mankhöjden 

är i genomsnitt 136 centimeter, men det finns hästar allt från något under 120 

till över 150 centimeter och trots att hästarna är i ponnyhöjd kallas de hästar. Benen 

är korta och starka med mycket tåliga hovar. Huvudet är ganska stort och tungt i jämförelse 

med kroppen och visar att rasen är primitiv och utan inflytande från andra 

hästraser. 

I Sverige ligger islandshästen på tredje plats på listan över mest populära hästraser. 

Nuförtiden används islandshästen mest till turridning, fritidsridning och gångartstävlingar, 

även om man på Island även använder den som arbetshäst, vid att driva får 

från hästryggen. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Islandshäst 


1. Kolik 2. Fång 3.Hälta UNS 

Ursprung Island 


Miljö Tundra, kallt klimat 



Färg Alla färger är tillåtna 

Användning Ridning

Kallblodstravare Rasgrupp 1, A 310 


Kallblodstravaren, eller den kallblodiga travaren, är ett samlingsnamn för de travare 

som finns bland de kallblodiga hästraserna nordsvensk, dölehäst och finskt kallblod. 

Dessa raser har korsats mycket med varandra för att få fram en lite kraftigare travare 

än den varmblodiga travaren. Det finns även en del exemplar av de kallblodiga travarna 

som är renrasiga nordsvenskar, dölehästar eller finska kallblod. Skandinavien 

är de enda länder i världen med kallblodstravare och travlopp för kallblod har funnits 

ända sedan slutet på 1800-talet. 

Runt år 1964 delades rasen nordsvensk, med en stambok för kallblodstravare och en 

stambok för nordsvensk brukshäst. 

Kallblodstravaren används huvudsakligen i travsammanhang. Den travtränas och 

används i tävlingar på professionell nivå i Sverige, Norge och Finland. När tävlingskarriären 

är över får många kallblod ett nytt liv som ridhäst. 

Kallblodstravaren kan vara allt ifrån mycket kraftig till lätt och smidig. De vanligaste 

färgerna är brun, mörkbrun, svartbrun och ibland fux, men de kan också vara till 

exempel blacka eller borkar (gulbrun). Mankhöjden är oftast cirka 145–165 cm. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Kallblodstravare 


1. Kolik 2. Kotledsinflammation 3. Spottkörtelstörning

Knabstrupper Rasgrupp 3, A 710 


Knabstruphästens mest utmärkande kännetecken är den prickiga färgen, kallad tigrerad 

eller ”tiger”, då många knabstrupperhästar har vit botten med mörkt bruna eller 

svarta prickar. Det finns knabstrupperhästar i alla tigrerade färgmönster, men även 

”vanligt” enfärgade. Skäckar och skimmlar är inte tillåtna i aveln och för att fastställa 

den tigrerade färgen tas blodpover från de hästar som inte visar någon tigrering. 

Den moderna knabstruppern har ett litet, attraktivt huvud med den typiska vita scleran 

(ögonvitan) runt irisen och fläckat skinn (syns runt ögonen, på mulen och under 

svansen). Nosprofilen är ofta konvex (utåtbuktande). Halsen brukar vara kort, ganska 

tjock och lätt välvd medan bogen är rak. Ryggen kan ibland vara lång och rak och 

rejält bred. Länderna brukar vara muskulösa och benen korta och starka. 

Knabstruppern avlas efter fyra olika typer – sporttyp, klassisk typ, ponnytyp och 

miniatyrponnytyp. Sporttypen är atletisk och framavlad för ridsport som hoppning 

och dressyr och kan förädlas bland annat genom att korsa med danska varmblod 

och Trakehnerhästar. Den klassiska typen är en mellankort häst med rundare former, 

högre resning och högre rörelser, den används bland annat inom barockridning. 

Ponnytypen är populär bland barn, och används som ridhäst för barn. Miniatyrponnytypen 

är den minsta, som alltid är under 104 cm och används som ridhäst för barn 

och till showinslag och agility 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Knabstrupper 


1. Hälta UNS 2. Gonit 3. Kolik 

Ursprung Själland, Danmark 

Utbredning hela världen 

(vanligast Europa) 

Typ varmblodshäst/ponny 

Mankhöjd 148-165 cm eftersträvas cm 

Färg ofta tigrerad 

Användning i huvudsak ridning

Lippizzaner Rasgrupp 2, A 210 


Lipizzaner föds upp vid de statliga stuterierna i Ungern, Kroatien, Rumänien och 

Tjeckien. Det finns variationer inom rasen och Piber-typen är inte den dominerande. 

Lipizzanern är främst en ridhäst men många av dem som föds upp utanför Piber är 

också goda körhästar. En del används fortfarande inom jordbruket, men det förekommer 

väldigt sällan. Lipizzanerhästarna är kända för att kunna utföra de absolut 

svåraste och tuffaste skolorna inom den klassiska dressyren, bland annat skolorna 

ovan mark med mycket svåra hopp. 

Lipizzanerhästarna är främst vita, men blir ibland svarta eller bruna. Bruna hästar 

används inte i aveln men enligt tradition hålls alltid en brun hingst vid Spanska ridskolan. 

Fölen föds alltid mörka men brukar blekna till vit innan åtta års ålder. Enbart 

hingstarna används vid spanska ridskolan. 

Lipizzanaren är en häst i typisk barockstil och det är en ganska liten häst med en 

mankhöjd på ca 150-160 cm. Lipizzanaren är en kompakt häst med starka ben och 

kraftigt bakparti. Halsen är muskulös och huvudet har en lätt utåtbuktande nosprofil. 

Viktigast för uppfödarna är dock temperamentet. En Lipizzanerhäst ska vara lättlärd, 

arbetsvillig och lätthanterlig. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Lippizzaner 


1. Hälta UNS 2. Hovledsinflammation 3. Karpalledsinflammation 

Ursprung slovenskspråkiga kronlandet 

Krain i Österrike, numera 

Slovenien 


Miljö Submediterrant klimat, med 

kyliga fallvindar från de 

närliggande bergen 



Färg Oftast vitskimmel, även brun 

och svart 

Användning Ridning och körning

Morgan Rasgrupp 2, A 150 


Morganhästen är unik då förhållandevis lite externt blod har tillförts i rasen, vilket 

gör att Justin Morgan ensam är stamfader till alla dagens Morganhästar. Vissa av de 

moderna Morganhästarna är dock något högre och ädlare än deras stamfader på 

grund av mer systematisk och selektiv avel. Men typen och den fina hållningen är 

oförändrad. 

Morganhästarna utmärks av välbyggda och fina ben med stark benstomme och 

hårda, välformade leder. Hästarna är tillräckligt starka för alla slags arbete. Huvudet 

är medelstort med smal mule, rak profil och små, runda öron. Morganhästarna är 

modiga, kloka med ivrigt sinne. De används idag till såväl klassisk ridning, westernridning, 

distansritt och som körhästar. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Morganhäst 


1. Hälta UNS 2. Kolik 3. Pneumoni 

Ursprung USA 


Miljö Grässtäpp, medelvarmt till 

svalt klimat 



Färg Alla tillåtna 

Användning Ridning, körning

New Forest Rasgrupp 2, A 540 


New Forst-ponnyn har en lång rad med olika raser i sin bakgrund vilket gett en ponny 

med många egenskaper. Mankhöjden kan vara så låg som 122 cm och ända upp 

til 148 cm, vilket gör att de kan passa barn i alla åldrar. Alla färger är tillåtna utom 

skäck och tigrerad, men brun är absolut vanligast. Vita tecken är tillåtna, med vissa 

restriktioner. Vita tecken över ljus hud tillåts ej bakom huvudet, på frambenen över 

sken- (ärt-)benet och på bakbenen ovanför en horisontell linje genom hasspetsen. 

Huvudet varierar i typ från starkt ponnykaraktäristiska till huvudet av en varmblodshäst, 

men i regel saknar många New Forest-ponnyer den riktigt typiska ponnykaraktären. 

Huvudet har rak nosprofil, medelstora ögon, välproportionerade öron och 

markerade näsborrar. Halsen är medellång, välproportionerad och har kraftig man. 

Ponnyerna har en väl markerad manke, lång och rak rygg, brett och sluttande kors 

och väl ansatt, tjock svans. Bröstet har ett gott djup och ponnyerna har ofta ganska 

långt, sluttande bogparti, starka, muskulösa ben med breda ledgångar, långa underarmar 

och skankben samt välformade hovar. Bogens byggnad ger ponnyerna en fri 

och buren aktion. 

New Forst-ponnyerna är bra och pålitliga ponnyer som är vanliga på ridskolor. De är 

väldigt bra allround-ponnyer men brukar främst ha talang inom banhoppning. New 

Forest ponnyer är starka och klarar av att bära en vuxen. De har även ett väldigt bra 

och lugnt temperament. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/New_Forest-ponny 


1. Hälta UNS 2. Kotledsinflammation 3. Kolik 



Miljö skogsområde, Svalt klimat 

Typ ponny 

Mankhöjd mellan 122 och 148 cm 

Färg alla färger utom skäck är 

tillåtna 

Användning ridning

Nordsvensk Brukshäst Rasgrupp 1, A 410 


Den nordsvenska brukshästen är en mycket god allroundhäst som kan användas för 

all slags körning, som ridhäst för hoppning, dressyr, fälttävlan och westernridning. 

För turridning och uteritter tar den sig fram överallt och är stark nog att ta de allra 

tyngsta ryttarna. Genom denna stora bredd i kombination med ett gott temperament 

är den lämplig både som ridskolehäst och till handikappridning. Dessutom är 

den ovanligt långlivad och anses näst intill vara immun mot flera vanliga hästsjukdomar. 

Eftersom Nordsvensken avlades fram för skogs- och jordbruksarbete och än idag används 

inom dessa områden har bruksprov för Nordsvensken utarbetats. Bruksprovet 

består bland annat av timmerkörning i terräng, mätning av dragförmågan med en 

ergometer. I vuxen ålder kan hästarna testas på nytt då de får dra specialdesignade 

fordon och hovarna och benen röntgas. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Nordsvensk_brukshäst 


1. Hälta UNS 2. Hovböld 3. Kolik 



Miljö Skogsmiljö, svalt klimat 



Färg Alla 

Användning Jordbruk, Ridning, Körning 

och Travsport

Quarterhäst Rasgrupp 3, A 280 


Quarterhästen är en lugn och stabil häst som kombinerar styrka med atletiska förmågor. 

Rasen är snabb och kan starta nästan explosivt från stillastående till springande. 

Quarterhästarna besitter dessutom en nästan instinktiv vallningsförmåga , 

eller nästan som att de kan ”läsa” av boskap. Detta har gjort Quarterhästen populär 

på rancherna som boskapshästar och även inom westernridning i vissa grenar där 

vallning av kor ingår. Dess snabbhet gör att den även används som kapplöpningshäst. 

Quarterhästen ska ha vaket och intelligent uttryck. De har korta och breda huvuden 

med liten mule. Knäna är platta och breda och Quarterhästar kan vara rejält breda 

över bakdelen, vilket ger mer styrka bakbenen. På grund av en del utavel med fullblod 

finns det smalare varianter. 

Quarterhästen får även ha 14 olika färger, även de som är lite ovanliga. Alla nyanser 

av brunt är tillåtet, även alla varianter av fux, även flax och isabell (palomino), alla 

sorters black eller bork är även tillåtet och olika sorters skimmel. Enbart brokiga 

färger som skäck, tigrerad eller stickelhårig tillåts inte. Quarterhästar som föds som 

skäck registreras istället som American Paint Horse. Isabellfärgade Quarterhästar kan 

dessutom dubbelregistreras som Quarterhäst och Palomino. 

Quarterhästar är ofta dyra att köpa in i Sverige trots att rasen är den vanligaste i 

världen till antalet. AQHA (American Quarter Horse Association) är den officiella rasföreningen 

som även handhar registrering och stamböcker. SQHA (Swedish Quarter 

Horse Association) är den svenska underavdelningen. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Quarterhäst 


1. Hälta UNS 2. Kolik 3. Kotledsinflammation 

Ursprung USA 


Miljö Svalt till medelvarmt klimat 



Färg Alla utom skäck och tigrerad 

Användning Ridning, boskapsskötsel

Russ Rasgrupp 1, A 510 


För att kunna stambokföras som gotlandsruss skall hästen vara mellan 115 och 130 

cm i mankhöjd. Idealhöjden är 123–126 cm. Alla färger är godkända utom dorsalskäckar 

och ”dubbelgula” hästar (till exempel gulvit, pärlvit). Skimmel och blackfärgen 

finns inte i rasen och är inte heller tillåtna. I äldre stamböcker finns individer 

som är stamboksförda som skimmlar men dessa var allihop tigrerade. 

Gotlandsrusset är en liten och ganska späd ponny, som trots detta är otroligt stark. 

Halsen är ganska kort och fortsätter i en lång och rak rygg med ett sluttande kors och 

en markerad manke. Huvudet är fint skuret med typisk ponnykaraktär och med rak 

nosrygg och bred panna. Länderna och bakbenen kan ibland vara något svagt musklade 

och vara dåligt byggda men frambenen på russen är oftast förvånansvärt starka 

och välbyggda. Hovarna är mycket hårda. Bogen lutar ganska rejält, vilket är ovanligt 

på primitiva hästraser, men detta bidrar till en snabb och energisk trav. 

Gotlandsrusset är relativt lätthanterligt med ett stabilt temperament, vilket gjort 

rasen mycket populär som ridponny och den är idag väldigt vanlig på svenska ridskolor 

och bland unga ryttare. Russen är även snabba travare, mycket på grund av den 

sluttande bogen, och används inom travsporten i speciella ponnytravklasser. Russen 

brukar även ha bra anlag för hoppning trots de svaga länderna men oftast är galoppen 

väldigt svag hos rasen. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Gotlandsruss 


1. Kotledsinflammation 2. Karpit 3. Kolik 

Ursprung Gotland, Sverige 


Miljö Skogsområde, svalt klimat 

Typ ponny 

Mankhöjd Ca 115-130 cm 

Färg Alla utom homozygot 

gulan lag (gulvit och pärlvit), 

skimmel, black och 

dorsalskäck 

Användning Ridning, körning, ponnytrav

Shagayaarab Rasgrupp 3, A 130 


Shagyaaraben är en ungersk hästras som leder sitt ursprung till renrasiga arabiska 

fullblod. Rasen utvecklades under 1800-talet vid det ungerska stuteriet Bábolna och 

avlas nu förutom i Ungern även i Tjeckien, Österrike, Rumänien, Balkanländerna, 

Polen och Tyskland. Anfadern var hingsten Shagya som var född 1830 i Syrien. 

Shagyaaraben är en allsidig häst som kan användas för både ridning och körning. En 

gång i tiden användes Shagya-araben av de ungerska husarerna och betraktades som 

skönhetsidealet för en häst och den bevisade i många sammanhang sin snabbhet, 

uthållighet och härdighet. 

Shagyaaraben har tydlig härstamning från araberna och påminner om en större och 

grövre sådan. Den är lika ädel med inåtbuktande nosrygg, stora kloka ögon och böjd 

nacke. Svansen bärs ofta högt vid rörelse. Benen är starka och slanka och Shagyaraben 

har fina rörelser. 

Shagyaaraben har ärvt arabens egenskaper som snabbhet, mod och framförallt 

uthållighet. Hästen är allsidig och kan användas inom de flesta ridsporter och även 

körning. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Shagya-arab 


1. Ossös spatt 2. Hovbensfraktur 3. Fraktur av falangben 3 

Ursprung Ungern 


Miljö svalt klimat 



Färg Alla hela, skimmel är 

vanligast 

Användning ridning

Shetland Rasgrupp 1, A 520 


Beträffande de anatomiska och psykologiska egenskaperna står shetlandsponnyn 

mycket nära kallblodets. De personifierar starkt en typ som särskilt utmärkes genom 

en djup och bred bål, en stark revbensvälvning, en utpräglad tendens till kluvet kors 

och i sin helhet sluten kroppsbyggnad. Shetlandsponnyn är en verklig dvärg, hos 

vilken en likartad, harmonisk förminskning av alla kroppsdelarna har inträtt. Bristen 

på sporrar, på uthålligheten och styrkan samt hårremmen tyder på ett nära släktskap 

med vildhästen. 

Shetlandsponnyn används inte bara till avel och utställning utan passar också 

utmärkt som bruksponny. Med rätt uppfostran och utbildning blir shetlandsponnyn 

en mysig kompis till hela familjen. Många vuxna tävlar shetlandsponnyer i körning. I 

trav tävlar shetlandsponnyerna i SM och årgångslopp som Derbyt och Kriteriet precis 

som de stora hästarna. Shetlandsponnyer tävlar också i galopp och många är duktiga 

i hoppning. 

Rasen har härdats under århundraden på de karga, stormiga, vindbitna Shetlandsöarna. 

Det är mycket troligt att ett urval av små men ytterst motståndskraftiga och 

konstitutionshårda hästar har ägt rum på grund av ytterst ogynnsamma klimat och 

jordförhållanden. Shetlandsponnyerna har för att överleva detta klimat också utvecklat 

en mycket kraftig och lång vinterpäls som även är extremt vattentät. 

de shetlandsponnyer varav ca 170 hingstar och ca 1.800 ston i avel, vilket gör shetlandsponnyn 

till den till antalet största ponnyrasen i Sverige. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Shetlandsponny 


1. Fång 2. Kolik 3. Hälta UNS 

Ursprung Shetlandsöarna, Skottland, 

Storbritannien 


Miljö Kargt ölandskap, svalt klimat 

Typ ponny 

Mankhöjd Under 107 cm 

Färg Alla färger är tillåtna utom 

Tigrerad 

Användning ridning, körning

Shire Rasgrupp 2, A 730 


Shirens kraft och uthållighet gör den till en idealisk draghäst. Den anses dessutom 

vara mycket sund och härdig. Huvudet är medelstort med något konvex nosrygg. 

Pannan är bred och ögonen stora med ett fromt uttryck. Öronen är små, och den 

långa välvda halsen sitter på breda bogar. Shirehästen har en mycket kompakt kropp, 

en bred och välbyggd rygg, en kraftig bakdel och ett sluttande kors. Benen är torra 

och hårda. Hovskägget är rakt, rikligt och silkeslent. Färgen är övervägande mörkbrun 

och brun, men även svart och skimmel. Mankhöjden ligger i regel mellan 170 

och 195 cm. 

Shirehästar brukar räknas som mycket vänliga, men de har dock ofta problem med 

sjukdomar såsom mugg och skabb på grund av deras rikliga hovskägg. Även hovsprickor 

och andra problem är vanliga, men detta går ofta i vissa avelssläkter och kan 

då även avlas bort. 

Även om shiren främst betraktas som en arbetshäst, använder vissa den även för 

dressyrritt och som kraftigare häst till nöjesridning. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Shirehäst 


1. Hälta UNS 2. Hovböld 3. Hovledsinflammation 



Miljö Svalt klimat, hedlandskap 


Mankhöjd Minst 160, sällan över 

185 cm 

Färg Brun, svart och skimmel 

Användning Körning, jordbruk

Svensk Ridponny Rasgrupp 2, A 555 


Den svenska ridponnyn är speciellt framtagen för ridsporten och ska kunna användes 

inom alla grenar så som hoppning eller dressyr. Ponnyerna ska ha rörelser och talang 

som stora hästar men vara så pass lugna och lätthanterliga att de kan hanteras av 

barn. 

Exteriört påminner den svenska ridponnyn om ett engelskt fullblod i miniatyr med 

en atletisk och muskulös kropp och ädla drag. Rörelserna ska vara fria och flytande 

hos hästarna. Benen ger ett intryck av att vara ganska långa i jämförelse med andra 

ponnyer men de är proportionerliga och ponnyerna är relativt viktbärande. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Svensk_ridponny 


1. Kotledsinflammation 2. Hälta UNS 3. Kolik 


Utbredning Sverige, med omnejd 


Typ Ponny 

Mankhöjd Under 148 cm 

Färg Alla färger är tillåtna, utom 

albino och cremello 

Användning Ridning

Tinker Rasgrupp 2, A 208 


Tinkerhästen är på många vis en god allroundhäst och köps ofta som familjehäst. 

Tinkerhästarna är kända för sitt lugn och sin arbetsvilja och är väldigt lättlärda hästar, 

även om Tinkerhästarna växer och utvecklas ganska sent. Tinkerhästar är även 

väldigt vänligt sinnade till människor och andra djur. Men Tinkerhästarna kan vara 

starka och ibland envisa. Tinkerhästar fungerar utmärkt som vagnshäst och ridhäst 

och även om de inte har de bästa förutsättningarna kan de även användas till banhoppning 

och dressyr i de lättare klasserna. 

På de brittiska öarna korsar man ofta tinkerhästar med fullblod för att få fram 

snabba, modiga och tåliga tävlingshästar för hoppning och jakter. 

I traven har även en del Tinkerhästar en något överdriven aktion med frambenen, då 

även skuldrorna rörs ovanligt mycket. Detta är tillåtet, och höga knärörelser är t o m 

önskvärda. En del hästar tenderar även att ”slänga” med frambenen, vilket också är 

tillåtet så länge det sker i lika grad på bägge frambenen. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Tinker 


1. Kolik 2. Kotledsinflammation 3. Fång 

Ursprung Irland, Storbritannien 


Miljö Jordbruksområde 


Mankhöjd 135-170 cm, men vanligast är 

ca 140-155 cm 

Färg Alla men skäck är vanligast 

Användning Ridning, körning

Varmblodig Travare Rasgrupp 2, A 300 


Varmblodig travare används som samlingsnamn för alla varmblodiga travarraser och 

även som beteckning på den svenska varmblodstravaren. Travhästen eller travaren 

är en typ av häst som utvecklats speciellt för användning inom travsporten. De vanligaste 

travarraserna är amerikansk travare, fransk travare och rysk travare. Nästan 

alla svenska travhästar härstammar främst från den amerikanska travaren men kan 

även vara blandade såväl med franskt som ryskt blod. 

Den varmblodiga travaren används främst inom travsporten, men kan även användas 

som ridhäst eller för körning. 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Varmblodig_travare 


1. Hälta UNS 2. Kolik 3. Karpit

Welsh Rasgrupp 2, A 530 


Welshponnyn är en mycket attraktiv ponny där de gamla arabiska influenserna syns 

mycket tydligt. Det allmänna intrycket ska vara det av en ädel ridponny men den 

ska också ha massa och ponnykaraktär. Huvudet ska vara litet, fint mejslat med bred 

flat panna som smalnar av ner mot mulen, något konkav nosrygg och kraftiga, svagt 

konvexa, men inte grova ganascher. Ögonen bör vara stora, mörka och uttrycksfulla. 

Blå ögon är inte ovanliga och återfinnes vanligen i mycket gamla blodslinjer. Öronen 

är små, tättsittande och högt ansatta. De skall kunna gömmas i en hand. Avståndet 

från öronspetsen till ögat = avståndet från ögat till näsborren. Halsen ska vara förhållandevis 

lång, välansatt och välburen. Hos vuxna hingstar finns tendens till kraftigt 

utfylld mankam. I motsats till de flesta andra ponnyraserna är nacken förhållandevis 

lång, vilket ger Welshponnyn en käck hållning, såväl under stillastående som i 

rörelse. Bålen ska vara väl sluten med väl välvda revben och lång markerad manke. 

Ryggen är ofta längre hos ston än hos hingstar. Welshponnyn har ett långt vägvinnande 

steg utan överdriven knäaktion. 

Rasen är en orädd och stark liten häst med stor hoppförmåga samtidigt som de har 

ett mycket lugnt och lätthanterligt temperament som gör den til en utmärkt ridponny 

för yngre ryttare. Welshponnyn passar både till lättare nöjesridning och till tävling 

och kan även köras. Welshponnyns attraktiva utseende och goda hållning gör att de 

även passar som utställningsponnyer. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Welshponny 


1. Kotledsinflammation 2. Kolik 3. Fång 

Ursprung Storbritannien 


Miljö svalt klimat 

Typ ponny 

Mankhöjd högst 137 cm 

Färg alla hela är tillåtna 

Användning ridning

Bengal Rasgrupp 3 


Bengal är en korthårig kattras som ursprungligen började som en hybrid mellan 

tamkatt och leopardkatt. De bengalkatter man har som sällskapsdjur är dock helt 

tama och tillräckligt många generationer från leopardkatten för att inte räknas som 

hybrider i Sverige, trots att de ser ut som små leoparder, med fläckig (spotted) eller 

marmorerad (marble) päls. 

Uppfödningen startade i USA på 1960-talet av Jean Sugden Mill. Hon fick en oplanerad 

parning mellan en leopardkatt och en tamkatt, men inga av dessa avkommor gick 

vidare i någon avel. Runt 1980 fick hon överta flera hybridkatter från Loma Linda-universitetet 

i Kalifornien. Man hade använt dessa katter för forskning i kattsjukdomen 

leukos. Dessa hybridkatter parades med prickiga katter och egyptisk mau. Fjärde 

generationen blev bengalen. 1991 godkändes rasen av TICA och 1999 av SVERAK och 

FIFe. 

Bengalen ska likna den vilda asiatiska leopardkatten. Den ska ha lång och muskulös 

kropp och bakbenen är något längre än frambenen. Öronen ska vara små till medelstora 

och ha väl rundad topp. Ögonen ska vara stora, nästan runda till svagt ovala. 

Pälsen är spotted (prickig/fläckig) eller marble (marmorerad). 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Bengal 


1. Kräkning 2. Symptom på neurologisk sjukdom 3. Förlossningskomplikation / dystoki 

Ursprungsland USA 

Övrigt Raskategori III och EMS-kod 

BEN enligt SVERAK

Brittisk korthår Rasgrupp 3 


Brittiskt korthår har utvecklats ur de korthåriga huskatterna i Storbritannien sedan 

1800-talet. När nya kattraser importerades och började blandas med de inhemska 

katterna bestämde man sig så småningom för att renavla den kattstam som redan 

fanns. Resultatet blev brittiskt korthår, som dock sedan dess blivit rundare och sattare 

i kroppen. 

Brittiskt korthår har en kraftig kroppsbyggnad och en tät kort päls. De äldre hanarna 

känns igen på de karakteristiska kindpåsarna. Kroppen är kort och satt, öronen små 

och ögonen är runda och i de flesta fall bärnstensfärgade. 

Till sinnet är brittiskt korthår lugn och stillsam och därför en av de populäraste katterna 

i Sverige. Även om dessa katter ibland också kan vara aktiva och springa och 

klättra omkring, så ligger de för det mesta hellre bredvid sin ägare i soffan och tar 

det lugnt. Brittiskt korthår har en stabil karaktär och är väl anpassad för en tillvaro 

som innekatt. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Brittisk_korthår 


1. Kräkning 2. Förlossningskomplikation / dystoki 3. Hypertrofisk kardiomyopati 

Ursprungsland Storbritannien 

Övrigt Raskategori III och 

EMS-kod BRI enligt SVERAK.

Cornish rex Rasgrupp 2 


Det är en högbent katt med mycket slank, fast och muskulös kropp. Buklinjen önskas 

något uppdragen och ryggen lätt och elegant krökt. Benen är slanka och raka och 

tassarna små och ovala. Svansen är lång och smal. Helhetsintrycket är både elegant 

och kraftfullt och katten påminner svagt om en vinthund. Huvudet är medellångt och 

kilformat med strama rena linjer. I profil ska synas en rak linje från pannans mitt och 

ner till nosspegeln. Hakan är tydligt markerad. Ögonen är medelstora och mandelformade. 

De strama linjerna och den vakna blicken ger ett aristokratiskt uttryck. Öronen 

är påfallande stora, breda vid basen och högt placerade. När katten lystrar är de näst 

intill parallellt ställda. 

Pälsen, som är rasens främsta kännetecken, saknar det yttersta pälslagret, täckhåren. 

Pälsen är lockig eller vågig, mycket kort och silkesmjuk. Framför allt på ryggen 

och sidorna bildar pälsen prydliga ”tvättbrädesvågor”. För att kattens eleganta linjer 

ska framhävas bör pälsen också ligga tätt intill kroppen. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Cornish_rex 


1. Kräkning 2. Hypertrofisk kardiomyopati 3. Hosta från nedre luftvägar 



CRX enligt SVERAK

Devon rex Rasgrupp 2 


Huvudet är kort, relativt brett och kilformat med framträdande kindben, kort nos 

och kraftig haka. I profil syns en markerad pannavsats, s.k. stop. Ögonen är stora, 

ovala och något snedställda. Öronen är mycket stora, breda vid basen, lågt ansatta 

och bör bäras något utåtvinklade. Kroppen är medellång och slank men ändå fast 

och muskulös. Bröstkorgen ska vara förhållandevis bred, benen är starka och tassarna 

små och ovala. Svansen är lång. 

Pälsen är lockig eller vågig och skall täcka hela katten. Den består nästan enbart av 

underull men rester av det yttersta pälslagret, täck- eller stickelhåren, kan finnas 

kvar hos vissa individer. Pälsen kan då kännas något sträv, framför allt på ryggen. Alla 

pälsfärger är godkända ( poäng ges ej för färg på utställning ) och rasen förekommer 

i de flesta färgvarianter, inklusive agoutimönstring, silver, burma- och siamesutfärgning. 

Vita fläckar med varierande utbredning kan finnas. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Devon_rex 


1. Kräkning 2. Pyometra 3. Diabetes mellitus 



DRX enligt SVERAK

Helig Birma Rasgrupp 3 


Helig birma är en kattras med semilång päls. Den är himalayatecknad, det vill säga 

att ansiktet, öronen, svansen och benen har en mörkare färg än kroppen, som ska 

vara svagt ljust färgad i en färg som stämmer med himalayateckningen. Maskfärgen 

(även kallad pointfärg) på en ung katt visar sig som en mindre fläck på nosen och 

vidgar sig med åldern. 

Masktyperna benämns som solid (enfärgad), tabby (randig) och sköldpadd (oregelbundet 

färgad). 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Helig_birma 


1. Kräkning 2. Symtom på anorexi 3. Symtom på sjukdom u fastställd orsak, njure/uretär 

Ursprungsland Frankrike 

Övrigt Kategori II och EMS-kod SBI 

enligt SVERAK

Huskatt Rasgrupp 1 


Huskatt, blandraskatt eller bondkatt är den officiella benämningen på alla de katter 

som saknar stamtavla, och alltså inte är registrerade i någon kattorganisation. Även 

om båda föräldrarna är registrerade raskatter så kallas avkomman huskatt om den 

inte registreras. 

Huskatten kallas också ofta vardagligt bondkatt, eller felaktigt europé. Den sistnämnda 

är emellertid en helt egen ras - dagens huskatt är så genetiskt uppblandad att den 

har ganska litet gemensamt med europén. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Huskatt 


1. Bitsår, hud underhud 2. Kräkning 3. Abscess, hud underhud

Main Coon Rasgrupp 2 


Maine coon anses vara den första kattrasen från Amerika. Man vet inte riktigt hur rasen 

uppkom men det finns många myter kring det. En av de vanligaste är från Maine 

och går ut på att katten uppstått genom parning mellan katt och tvättbjörn (raccoon 

på engelska, därav namnet). Detta trodde man på grund av storleken på katterna 

och deras stora, yviga svansar. En annan mycket omstridd skröna är att den franska 

drottningen Marie Antoinette hade dessa katter som husdjur under den franska 

revolutionen och valde att skicka dem i en båt till amerika för att de skulle slippa undan 

revolutionen. Troligare är att katten uppkom genom naturliga korsningar mellan 

långhåriga katter som sjömän fört med sig till Maines hamnar och engelska katter 

som nybyggarna tog med sig på 1600-talet, skandinaviska eller ryska katter samt 

korthåriga amerikanska huskatter. 

År 1986 registrerades den första Maine coonen inom SVERAK, men det dröjde till år 

1989 innan den första Maine coon-kullen föddes i Sverige. Idag har den blivit en av 

våra mest populära raser och det registreras drygt 1120 (år 2007) nya maine coons i 

SVERAK varje år. Inom IDP Sverige registrerades över 200 Maine cooner 2007. 

Under rasens tidiga år var det bara de brunagoutifärgade katterna som fick kalllas 

Maine coon, katter med andra färger och utteckningar kallades gemensamt för 

maine shag. Idag är så gott som alla färger, inklusive färger med vitt, tillåtna. Undantag 

är maskade mönster samt choklad, lila, kanel och fawn. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Maine_coon 


1. Kräkning 2. Pyometra 3. Diarré 


Övrigt Raskategori II och 

EMS-kod MCO enligt SVERAK

Norsk Skogkatt Rasgrupp 2 


Norsk skogkatt (på norska norsk skogkatt eller skaukatt) är en kattras som ingår i 

gruppen semilånghåriga raskatter och härstammar från Norge. Deras päls är vattenavstötande 

och anpassad till ett kallt klimat. En renrasig norsk skogkatt med rätt 

utseende och dokumenterad stamtavla kostar ca 4500-7000 kronor i Sverige. 

Rasen är mycket gammal och tillkom genom en naturlig anpassning till regionens 

kalla klimat, men betraktades inte som något annat än en vanlig huskatt fram till 

slutet av 1930-talet då en liten grupp ’skogkatter’ förevisades i Tyskland, där de uppskattades 

av domarna. Andra världskriget satte dock stopp för den spirande utställningskattsindustin 

för norska skogkatter, och rasen glömdes bort fram till 1970-talet. 

Kattrasen föds nu upp och ställs ut i flera länder, däribland USA. Den har även blivit 

tämligen populär i Sverige, där den troligen är vanligare än i Norge. 

Den första internationella sammanslutning som accepterade rasen var FIFe. Idag är 

rasen erkänd av alla de internationella kattförbunden. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Norsk_skogkatt 


1. Kräkning 2. Urinsten nedre urin vägar 3. Bitsår, hud underhud 

Ursprungsland Norge

Perser Rasgrupp 2 


Persern är en av våra äldsta kattraser. Redan på 1600-talet importerade man till 

Europa långhåriga katter från Iran, som var dåvarande Persien och angränsande områden. 

Dessa katter blev mycket populära bland välbärgade människor i väst och har 

under århundradena utvecklats till dagens perserkatt. 

Aveln i slutet av 80-talet och början av 90-talet med syfte att förbättra typen resulterade 

i en del problem med andning etc. Den moderna persern idag har dock öppet 

uttryck med stora klara ögon och en bred nosspegel. 

Perser, eller perserkatt, är en långhårig kattras med anor från både slanka, asiatiska 

långhårskatter och satta, europeiska korthårskatter. Rasen karakteriseras av sin långa 

päls och korta, trubbiga, nos. Pälsen kräver regelbunden skötsel och kamning, och 

perserkatter bör badas och schamponeras någon gång per månad. Kroppsbyggnaden 

är kompakt med ett runt huvud, små öron och runda ögon. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Perser_(kattras) 


Ursprungsland Iran 

Övrigt Raskategori I och 

EMS-kod PER enligt SVERAK 

1. Kräkning 2. Urinsten nedre urin vägar 3. Cornea nigrum, korneal sekvester, korneal mumifikation

Ragdoll Rasgrupp 2 


Ragdollen framavlades i Kalifornien i USA från flera olika raser. Förr sades det att 

rasen kommit till genom att en vit honkatt parats med en birmahane och sedan blivit 

skadad av en bil, vilket skulle ha gjort ungarna okänsliga för smärta. Detta är dock 

inte sant, och katter av rasen ragdoll känner smärta på samma sätt som andra katter. 

Mer troligt är det att rasen har uppkommit genom ett avelsprogram som inkluderat 

till exempel raserna perserkatt och helig birma. 

Ragdoll är en mycket stor katt i jämförelse med andra raser. Honorna väger vanligen 

4,5-7 kg, medan hanarna blir större med en vikt på 7-9 kg. Pälsen på en ragdoll är 

lång och mjuk och har den så kallade colorpointutfärgningen (även kallad siamesutfärgning) 

med eller utan vitfläck. Godkända färger inom SVERAK är brunt, blått, 

choklad, lila, rött och sköldpadd, samt dessa färger med agoutimönster. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Ragdoll_(kattras) 


1. Kräkning 2. Symtom på sjukdom u fastställd orsak, njure/uretär 3. FIP infektion 


Övrigt Raskategori II och 

EMS-kod RAG enligt SVERAK

Sibirisk katt Rasgrupp 2 


Sibirisk katt är en storvuxen kattras från Ryssland av samma typ som norsk skogkatt 

och maine coon. Hanar väger normalt mellan 6 - 10 kg, honor 4 - 6. 

Likt många stora kattraser utvecklas den långsamt och är inte helt fullvuxen förrän 

vid 5 års ålder. Den sibiriska katten klassas som semilånghårig och ska ha en välutvecklad 

krage och svans, hårtofsar mellan tårna och god öronbehåring. Pälsen består 

av en tät underpäls med längre täckhår som är vattenavstötande och känns något 

hårda vid beröring. Pälsen brukar vara betydligt längre på vintern än på sommaren. 

Alla färger och vita tecken är tillåtna av FIFe och de nordiska independentklubbarna 

utom maskade, choklad- och lilafärgade. Det finns dock en maskad variant, Neva 

Masquerade. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Sibirisk_katt 


1. Förlossningskomplikation / dystoki 2. Bitsår, hud underhud 3. FIP infektion 

Ursprungsland Ryssland 

Övrigt Raskategori II och EMS-kod 

SIB enligt SVERAK

Berner sennenhund Rasgrupp 6 


Berner sennenhund eller berner sennen är en stor hundras som har sitt ursprung i 

kantonen Bern i Schweiz. Den är en av fyra sennenhundar från de schweiziska 

Alperna. Berner sennenhund hör till de populäraste hundraserna i flera länder. 

Liksom andra sennenhundar är berner sennenhunden en stor och tung hund med 

trefärgad päls; svart med vitt bröst och rostfärgade tecken över ögonen, sidorna av 

munnen, framsidan av benen och en liten mängd runt det vita bröstet. Tassarna 

och svanstippen brukar vara vita. Ögonen är bruna och nostryffeln och läpparna är 

vanligtvis svartfärgade. 

Ett ideal för en perfekt tecknad individ ger intryck av en vit hästsko-form kring 

nosen och ett vitt ”schweiziskt kors” på bröstet sett framifrån. En fulländad halsring 

uppfyller inte rasstandarden. Berner sennen har ett brett huvud med ganska små, 

v-formade hängande öron. Mankhöjden är 58-70 cm och vikten är 29-54 kg. Tikar är 

något mindre än hanhundar. Berner sennenhundens rörelser beskrivs som markvinnande 

och jämna. Rasstandarden diskvalificerar lockig päls, likaså med korsbett och 

glosögon. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Berner_sennenhund 


1. Pyometra 2. Hälta UNS 3. Neoplastiska förändringar, hud underhud 

Ursprungsland Schweiz 

Färg Trefärgad 

Mankhöjd 

Hanhund 64-70 cm 

Tik 58-66 cm

Border collie Rasgrupp 1 


Border collie är en hundras som ingår i gruppen vallhundar. Den kommer ursprungligen 

från Storbritannien, från gränsområdet mellan England och Skottland. Den hör 

till de populäraste hundraserna i många länder. 

Border collien är en arbetande hund som användes till fårvallning. Hundarnas 

arbetsförmåga ses som det viktigaste och är den egenskap som styr aveln. Border 

collien är en av de populäraste arbetande vallhundarna i världen, men den har också 

visat prov på att vara en duktig lydnadshund och framgångsrik i agility. Border collie 

har stark vallinstinkt och passar inte bra att hålla enbart som sällskapshund på grund 

av att den behöver såväl mycket motion som psykisk stimulans. 

Border collien är oftast svart med vita tecken, men kan även vara brun med vita 

tecken samt trefärgad. Alla färger på border collie är tillåtna. Den vita färgen får inte 

ta överhand. Pälsen är medellång till kort. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Border_collie 


1. Tandfraktur 2. Hälta UNS 3. Neoplastiska förändringar, hud underhud 


Päls medellång eller kort, tät 

ytterpäls och mjuk och tät 

underull 

Färg svart/vit, brun/vit, trefärgad, 

blue merle 

Mankhöjd 

Hanhund 53 cm (ideal) 

Tik något lägre än 

hanhunden

Borderterrier Rasgrupp 2 


Borderterrierär en hundras från Storbritannien. Den är en terrier vars traditionella 

bruksområde varit grytjakt på rödräv. Därför kan rasen vara tuff och envis för sin 

storlek. Rasen härstammar från dalgångarna i Cheviotbergen, i gränstrakterna – 

”The Border District” – mellan Skottland och England, därav namnet borderterrier, 

av engelska border som betyder gräns. I hemlandet hör den till de populäraste 

hundraserna. 

Borderterriern ska vara rörlig, uthållig och kunna gå i gryt. Huvudet skall likna en utters 

med ett kort och kraftigt nosparti. Rasen ska ha små, v-formade öron som ligger 

framåtvikta tätt intill kinderna. Kroppen bör vara smal och ganska lång, men ändå 

muskulös. Svansen ser ut lite som en morot; ganska kort och tjock vid roten, därefter 

avsmalnande. Den ska vara högt hållen, men inte böjd över ryggen. Pälsen skall vara 

sträv och tät, med tätt intilliggande underull. 

Vikten för hanhundar ska enligt rasstandarden ligga på 6–7 kg och för tikar 5–6,5 

kg, men i verkligheten är genomsnittsvikten dessvärre något högre. Idag är det inte 

ovanligt att en tik väger runt 8 kg och en hanhund omkring 10 kg, vilket är till stor 

nackdel vid grytjakt. 

Borderterriern räknas som lättskött. Den kräver inte mycket borstning eller trimning. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Borderterrier 


1. Pyometra 2. Tumör i juver 3. Kräkning 


Päls Slät, broken eller sträv 

Färg Röd, vetefärgad, grizzle 

(grå-rödmelerad) med 

tantecken, eller blå till 

svart-blå-gråmelerad med 

tantecken 

Vikt 

Hanhund 6–7 kg 

Tik 5–6,5 kg 

Mankhöjd 

Hanhund 33–41 cm 

Tik 28–36 cm

Cairnterrier Rasgrupp 3 


Cairnterriern är en hundras från Skottland i Storbritannien. Den är en lågbent terrier, 

ursprungligen grythund men sedan länge framförallt sällskapshund. Ordet cairn 

kommer från gaeliskan och betyder stenröse. 

Till lynnet är cairnterriern intelligent, livlig, stark och lojal. Precis som många andra 

terrierraser tycker de om att gräva efter ett riktigt eller inbillat bytesdjur. De har ofta 

en stark jaktinstikt som de flesta terriers, och kräver mycket träning. Om cairnen 

är motiverad hänger den med på det mesta. Många tränar agility, spår, lydnad och 

viltspår med sina cairns. De anpassar sig oftast bra till barn och passar ofta som 

familjehundar. 

Cairnterriern har en sträv, vädertålig päls vars färg kan variera mellan vete-, röd, 

sandfärgad, grå eller brindle i dessa färger. Brindlefärgade exemplar kan variera i nyans 

under sin livstid. Pälsen kan delas in i två lager: ett mjukt och tätt underullslager 

under ett strävt yttre lager. Hundens mankhöjd ska vara mellan 28–31 cm och vikten 

6–8 kg. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Cairnterrier 


1. Pyometra 2. Kräkning 3. Hälta UNS 


Vikt 6-7,5 kg (ideal) 

Mankhöjd ca 28-31 cm

Cavalier king charles spaniel Rasgrupp 5 


Cavalier king charles spaniel är en hundras från Storbritannien. Den är en sällskapshund 

av typen brittiska dvärgspaniel och hör till de populäraste hundraserna i många 

länder. I Sverige låg nyregistreringarna på åttonde plats 2011. 

Typiskt för cavalier är det mycket vänliga sättet. Den anses vara en bra nybörjarras då 

den är samarbetsvillig, gladlynt och utan nervositet eller aggressivitet. 

Cavalier king charles spaniel är en dvärghund som har hängande öron och finns i fyra 

färgvarianter: blenheim (röd och vit), ruby (helröd), black and tan (svart och röd) 

samt tricolor’ (svart, röd och vit). 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Cavalier_king_charles_spaniel 


1. Mitralisendokardos 2. Pyometra 3. Akut analsäcksinflammation 


Päls Lång, silkeslen, utan lockig- 

het. Lätt vågig päls är tillåten. 

Rikligt med behäng. Pälsen 

ska aldrig trimmas. 

Färg blenheim (röd och vit) 

ruby (helröd) 

black and tan (svart och brun) 

tricolor (svart, röd och vit) 

Vikt 5,5-8 kg 

Mankhöjd FCI: 33-35 cm 

USA: 30,5-33 cm

Chihuahua Rasgrupp 4 


Chihuahua är en av världens minsta hundraser och är uppkallad efter delstaten 

Chihuahua i Mexiko, varifrån den härstammar. 

Det finns två olika varianter av chihuahuan; lång- och korthårig, de är annars helt lika 

men den långhåriga chihuahuan har lång silkig päls, med en framträdande ”lejonman” 

samt behårad svans, medan den korthåriga chihuahuan har kortare päls och 

svansbehåringen är kortare. Chihuahuan finns i alla färger och färgkombinationer, 

men färgen merle är inte tillåten. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Chihuahua_(hundras) 


Ursprungsland Mexiko 

Varianter Korthårig 

Långhårig 

Vikt 0,5-3 kg 


1. Förlossningskomplikation / dystoki 2. Persisterande mjölktänder 3. Medial patellaluxation

Chinese crested dog Rasgrupp 3 


Chinese crested dog är en hundras som finns i två varianter, nakenhund och powder 

puff. Ursprunget är från Kina, men den organiserade aveln inleddes i Storbritannien 

som därmed räknas som rasens hemland. 

Den hårlösa varianten, nakenhunden, är resultatet av ett genetiskt anlag för hårlöshet, 

som hos den här rasen är dominant. Helt utan hår är nakenhunden dock inte, 

utan hjässan, öronen, svansen och tassarna är pälsförsedda. Den hårlösa kroppen 

ska vara slät vid beröring. Den behårade varianten av rasen, den så kallade powder 

puff, har päls över hela kroppen. Chinese crested dog kan fungera för en del allergiker, 

dock inte för alla. Säkra belägg för att det är en allergivänlig ras saknas. 

Mankhöjden ska enligt rasstandarden vara 28-33 centimeter hos hanen och 23-30 

centimeter hos tiken. Maxvikten är 5,5 kilogram och normal livslängd är 12-15 år. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Chinese_crested_dog 


1. Klåda 2. Pyometra 3. Kräkning 


(Kina) 

Vikt ej över 5,5 kg 

Mankhöjd 

Hanhund 28-33 cm (ideal) 

Tik 28-30 cm (ideal)

Cocker spaniel Rasgrupp 3 


Cocker spaniel är en hundras från Storbritannien. Den är en stötande jakthund och 

spaniel som hör till de populäraste hundraserna i många länder. Cocker spanieln är 

vanligast som sällskapshund. 

Engelsk cocker spaniel tillhör de mindre spanielraserna med cirka 40 cm i mankhöjd 

och en vikt på runt 13-15 kilo. Cockerns päls är av så kallad silkestyp och behöver 

trimmas ungefär var tredje månad. Rasen kräver daglig pälsvård i form av kamning/ 

kardning. Rasen får enligt rasstandarden förekomma i alla färger, i praktiken innebär 

detta svart, lever, bägge med eller utan roströda tecken, rött i alla nyanser eller 

sobel. Dessa kan alla vara enfärgade eller fläckade med vitt. Enfärgade hundar skall 

inte ha mer vitt än som en liten bröstfläck. Hos fläckiga hundar är prickar av färg, 

så kallade ticks, mycket vanliga, och roan, dvs kraftig sammanblandning av vita och 

färgade hår vilket ger ett melerat intryck, förekommer också. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Cocker_spaniel 


1. Akut extern otit 2. Neoplastiska förändringar, hud underhud 3. Pyometra 


Vikt ca 13-15 kg 

Mankhöjd 

Hanhund ca 39-41 cm 

Tik ca 37-39 cm

Collie Rasgrupp 3 


Collie är en hundras från Skottland i Storbritannien. Den räknas till vallhundarna och 

brukshundarna, men är vanligast som sällskapshund. Collien hör till de populäraste 

hundraserna i flera länder. 

Det som benämns som tydligast i standarden är colliens vackra, snälla och drömmande 

uttryck. Colliens kroppsbyggnad är rektangulär, och colliens trav ska inte påminna 

om någon av de övriga i brukshundgruppen. Rasen har sitt alldeles speciella 

och karaktäristiska rörelseschema, vilket med sin lätthet snarare liknar rävens trav. I 

likhet med denne är collien en ”singletracker” - den sätter i snabb trav fötterna nära 

varandra, vilket är normalt för denna typ av travare. 

Collien finns i tre färger och två hårlag. Färgerna kallas sobel, trefärgad och blue 

merle. Hårlagen är långhårig och korthårig. Mankhöjden för en hanhund är 56–61 

cm och mankhöjden för en tik är 51–56 cm. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Collie 


1. Pyometra 2. Hälta UNS 3. Kräkning 


Varianter Långhårig (rough) 

Korthårig (smooth) 

Färg Sobel och vit, trefärgad och 

blue merle 

Vikt 

Hanhund 20,5-29,5 kg 

Tik 18-25 kg 

Mankhöjd 


Tik 51-56 cm

Dansk-svensk gårdshund Rasgrupp 1 


Dansk-svensk gårdshund är en hundras från Danmark och Sydsverige. Den är ung 

som självständig ras och används som allroundhund. Den har livligt temperament 

som fungerar väl som såväl vakthund, eftersökshund vid jakt och som sällskapshund. 

Den är lättlärd och passar därför för aktiviteter som agility, spårning och lydnad. 

Storleksskillnaden mellan tikar och hanhundar är påtaglig för dansk-svensk gårdshund. 

Mankhöjden för hanar är 34-37 cm och för tikar 32-35 cm. Förhållandet 

mellan mankhöjd och kroppslängd är 9:10. Vikten varierar från 5-7 kg hos små tikar 

upp till 12-14 kg hos kraftigt byggda hanar. Pälsen är hård, kort och slät. Färgen är 

vit med en eller flera färgade fläckar. Svansen kan vara naturligt lång eller vara en 

naturlig stubbsvans. Tidigare var kupering av svansen allmän för rasen. Bröstkorgen 

är djup och rymlig med mycket välvda revben. Oftast är bröstkorgen inte helt utvecklad 

förrän efter tre års ålder. Rasen har rosettöron eller framåtvikta öron. Rasen har 

utvecklad vaktinstinkt och den är utpräglat signalkänslig. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Dansk-svensk_gårdshund 


1. Bitsår, hud underhud 2. Klobrott / Klokapselbrott 3. Pyometra 

Ursprungsland Danmark 

Sverige 

Mankhöjd 


Tik 30-37 cm

Drever Rasgrupp 3 


Drever är en hundras från Sverige. Den är en drivande hund som driver rådjur, hjort, 

hare och räv. 

Rasen är en utpräglad jakthund med stor jaktlust och uthållighet, och man hör nästan 

aldrig talas om den som enbart sällskapshund. För att bli utställningschampion 

måste en drever ha meriter från jaktprov för drivande hund. 

Den vanligaste färgen är röd-vit, men finns även svart-röd-vit och svart-vit. Mankhöjd: 

Hanhund 32-38 cm. Tik 30-36 cm. Utseendet kan beskrivas som en blandning 

mellan tax och stövare. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Drever 


1. Pyometra 2. Ormbett 3. Tumör i juver 

Ursprungsland Sverige 

Päls Medel lång 

Färg Brun, Vit, Brun/Vit 

Mankhöjd 


Tik 30-36 cm

Dvärgschnauzer Rasgrupp 3 


Dvärgschnauzer är en hundras från Tyskland. Den är snarare en minitiatyrkopia av 

schnauzern än en dvärgversion av densamma. Den hör till de populäraste hundraserna 

i ett flertal länder. 

Dvärgschnauzern skall vara en förminskad kopia av schnauzern. De tillåtna färgerna 

är svart, vit, salt och peppar samt svart/silver. Pälsen, som vanligtvis trimmas, består 

av rakt, strävt täckhår med tät underull och bildar långt skägg och buskiga ögonbryn. 

Öron och svans kuperas i vissa länder men sedan 1989 är det förbjudet i Sverige. 

En dvärgschnauzer ska vara kraftig, kompakt och kvadratiskt byggd. Mankhöjden 

skall ungefär motsvara kroppslängden. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Dvärgschnauzer 


1. Pyometra 2. Kräkning och diarré 3. Kräkning 

Ursprungsland Tyskland 

Varianter Svart 

Svart och silver 

Peppar och salt 

Vit 

Vikt 4-8 kg 

Mankhöjd 30-35 cm

Engelsk springer spaniel Rasgrupp 3 


Engelsk springer spaniel är en hundras från England i Storbritannien. Liksom övriga 

brittiska spaniel är den en stötande hund för jakt på fälthöns och annan småviltjakt. 

Vanligast är springer spanieln som sällskapshund, den är populär i olika hundsporter. 

Den hör till de populäraste hundraserna i flera länder, särskilt i hemlandet. I Sverige 

låg nyregistreringarna på 23:e plats 2010; populärast var springer spanieln på 

1990-talet. 

Engelsk springer spaniel förväxlas ibland med sin kanske mer kända släkting cocker 

spaniel. De två kan särskiljas inte minst genom att springer spanieln är större till 

storleken, och dessutom är kraftigare byggd samt förekommer i färre färger. Medan 

cockern förekommer i ett flertal olika färger och teckningar är springer spanieln alltid 

brunvit eller svartvit (med eller utan tan-teckning). Rasen påminner till utseendet 

även om sin släkting welsh springer spaniel, mot vilken den särskiljer sig genom att 

welsh springern alltid är rödvit och har slättrimmade öron. Welsh springer spaniel 

har också ett spetsigare nosparti och är mer lågställd. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Engelsk_springer_spaniel 


1. Akut extern otit 2. Tumör i juver 3. Neoplastiska förändringar, hud underhud 


Färg Leverfärgad eller svart, med 

eller utan tan-teckning, alltid 

i kombination med vitt 

Mankhöjd ca 51 cm

Finsk stövare Rasgrupp 2 


Finsk stövare är en hundras från Finland. Den är en drivande hund som använts till 

jakt på hare och räv. I hemlandet är den en av de allra populäraste hundraserna. 

Den finska stövaren har ett klingande drevskall, den spårar med varierad teknik och 

är lätt att få rådjursren. För att bli utställningschampion måste en finsk stövare ha 

meriter från jaktprov för drivande hund. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Finsk_stövare 


1. Hälta UNS 2. Diabetes mellitus 3. Trafikskada 

Ursprungsland Finland 

Mankhöjd 


Tik 52-58 cm

Flatcoated retriever Rasgrupp 3 


Flatcoated retriever är en hundras från Storbritannien. Liksom de övriga fem retrievrarna 

är den en apporterande fågelhund. Det ursprungliga användningsområdet var 

att apportera vid jakt på sträckande änder och vid klappjakter på fälthöns och annat 

småvilt. Idag är den vanligast som sällskapshund. 

Flatcoated retriever är en vaken, aktiv, medelstor hund med ett intelligent uttryck. 

Den har ett förtroendeingivande sätt och visar sin positiva och vänliga attityd genom 

en intensivt viftande svans. Den är erkänt arbetsvillig och har stort behov av motion, 

aktivering och utmaningar. 

Det är inte bara färgen som skiljer flatcoated retriever från golden retriever. Flacoated 

retriever är mindre, slankare och livligare. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Flatcoated_retriever 


1. Neoplastiska förändringar, hud underhud 2. Symtom på trötthet 3. Pyometra 


Färg svart, brun 

Vikt 

Hanhund 27-36 kg 

Tik 25,32 kg 

Mankhöjd 


Tik 56-59 cm

Fransk bulldogg Rasgrupp 6 


Fransk bulldogg är en hundras från Frankrike. Den är en dvärghund av molossertyp 

och sällskapshund. I Sverige går den under smeknamnet ”fralla”, i engelsktalande 

länder ”frenchie”. 

Fransk bulldogg är en liten, kraftig och kompakt hund, livlig och rörlig. Den skall ge 

intryck av beslutsamhet, styrka och energi. Den skall väga mellan 8 och 14 kg. 

Den har kort tillbakalagd nos, som dock ska tillåta normal andning. Ögonen mörka, 

ganska stora, runda och en aning utstående, livligt uttryck. Käkmuskulaturen är 

imponerande. Öron av fladdermustyp. Lätt underbett. Det karaktäristiska huvudet är 

inte färdigutvecklat förrän vid 2-3 års ålder. Kort, kraftig kropp, bred vid skuldrorna, 

avsmalnande mot länden. Ryggen välvd efter manken och högst över ländpartiet. 

Frambenen är raka, bakbenen är kraftiga och något längre. Mycket kort svans, oftast 

skruvad. Kort, mjuk, tätt åtliggande och glänsande päls. 

Färgen är tigrerat rödgul, vit och skäck, vit med tigrerade fläckar eller fawn. Brindle 

(tigrering), fawn eller skäck. Brindle skall vara rödgult med svarta, tydliga och jämnt 

fördelade strimmor; mindre vita tecken är tillåtna. Skäck skall var vitt med eller utan 

brindle eller fawn fläckar, som inte får vara alltför omfångsrika. Svart pigment skall 

finnas på ögonlockskanterna och på nostryffeln. Helsvart, svart med tanteckning, 

musgrått eller leverbrunt utesluter från pris på utställning 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Fransk_bulldogg 


1. Klåda 2. Atopi 3. Klobrott / Klokapselbrott 


Vikt 8-14 kg

Golden retriever Rasgrupp 3 


Golden retriever är en hundras från Storbritannien. Liksom övriga fem retrievrar 

är den en apporterande fågelhund. Det ursprungliga användningsområdet var att 

apportera vid jakt på sträckande änder och vid klappjakter på fälthöns och annat 

småvilt. Golden, som den kallas till vardags, har en instinktiv kärlek till vatten. Den 

har ett vänligt temperament och vill gärna vara till lags, willing to please. 

Idag är golden retievern vanligast som sällskapshund, men dess intelligens och 

mångsidighet gör att den passar för en mängd olika uppgifter. Den är vanlig som ledarhund 

och andra sorters assistanshund, som narkotikahund och andra sorters sök- 

och spårhund och som räddningshund. Den är även framgångsrik i flera hundsporter 

som lydnad, agility och olika bruksgrenar. 

Världen över hör golden retrievern till de allra mest populära hundraserna; i Sverige 

är den nummer tre. 

Golden retrievern har en tät underpäls som håller värmen. Täckhåret är glänsande 

och vattenavvisande. Färgen är olika nyanser av gult, guld och crème. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Golden_retriever 




Mankhöjd 


Tik 51-56 cm

Hamiltonstövare Rasgrupp 3 


Hamiltonstövare är en hundras från Sverige, en av fyra svenska stövare. Rasen är 

uppkallad efter hovjägmästaren Adolf Patrik Hamilton (1852-1910), grundare av 

Svenska Kennelklubben (SKK). Den är en drivande hund för jakt på hare och räv. 

Hamiltonstövaren är uppskattad av jägare för sin dresserbarhet som gör att den är 

lätt att få rådjursren och har ett klingande drevskall. För att bli utställningschampion 

måste en hamiltonstövare ha meriter från jaktprov för drivande hund. 

Hamiltonstövaren har en rektangulär kropp som är smidig och kraftfull utan att verka 

tung. Den är något kortare i kroppen än finsk stövare och har ett elegantare huvud. 

Hamiltonstövaren är alltid trefägad med vita tecken och svart sadel. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Hamiltonstövare 




Mankhöjd 


Tik 49-57 cm

Irish softcoated wheaten terrier Rasgrupp 3 


Irish softcoated wheaten terrier är en hundras från Irland. Ursprungligen är den en 

gårdshund som höll efter råttor och användes för grytjakt på grävling, samt hjälpte 

till med andra lämpliga sysslor på småjordbruken, t.o.m. att valla boskap. 

Irish softcoated wheaten terrier är en livlig, gladlynt, företagsam och självständig 

hund. För att träna En wheaten bör man ha pondus och stort engagemang och vara 

envis men sakna prestige. Wheaten är framförallt sällskapshund men kan ha stort 

jaktintresse. 

Färgen skall vara jämnt ljust vetegul över hela kroppen. Huvudet är ganska långt, 

med små, tunna och framåtvikta öron, täcka av och försedda med fransar av lång 

päls. Ögonen är mörka och intelligenta. Wheaten terriern har en unik päls som gett 

den dess namn. Det är en tunn silkesartad enkelpäls utan underull som skall vara öppet 

lockig. Rasen fäller inte. Diskvalificerande fel är gula ögon samt matt, tjock, ullig 

eller bomullslik pälsstruktur och vit eller brun pälsfärg. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Irish_softcoated_wheaten_terrier 


1. Tumör i juver 2. Neoplastiska förändringar, hud underhud 3. Hälta UNS 

Ursprungsland Irland 

Päls silkig och löst lockig eller 

vågig 

Färg vetefärgad, alla rena nyanser 

från ljust till gyllenröd 

Vikt 

Hanhund 18-20,5 kg 

Tik något lättare än 

hanhunden

Jack russell Rasgrupp 2 


Jack russell terrier är en hundras med ursprung i England men med Australien som 

officiellt hemland. Den är en terrier och grythund. Jack russell terrier har gemensamt 

ursprung med parson russell terrier, men är till skillnad från denna lågbent. 

Under 2000-talet har jack russell terrier blivit en av de populäraste hundraserna i 

flera länder. I Sverige var den nummer 12 år 2010. 

Den ideala mankhöjden för jack russell terrier är 25–30 cm. Den skall vara minst 55 

% vit. En teckning på kroppen är tillåten, i alla nyanser av brunt och/eller svart var 

som helst på kroppen. Varken grått eller brindle (tigrerad) är tillåtet. Pälsen kan vara 

allt ifrån slät till riktigt sträv men mellantinget är dock vanligast, så kallad ”broken”. 

Den ska vara orädd och självständig men även trevlig att ha att göra med. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Jack_russell 


1. Klobrott / Klokapselbrott 2. Bitsår, hud underhud 3. Kräkning 

Ursprungsland Australien 

Päls Slät, broken eller sträv 

Färg Huvudsakligen vit, men inslag 

av svart och/eller tan 

Vikt 5–6 kg 

Mankhöjd 25–30 cm

Jämthund Rasgrupp 1 


Jämthund är en hundras från Sverige. Den är en nordlig jaktspets vars främsta användningsområde 

är älgjakt. Den är Sveriges och Finlands vanligaste älghund och en 

av de populäraste hundraserna över huvud taget i dessa båda länder. Dess kärnområde 

var ursprungligen Jämtland och Härjedalen. 

Pälsen består dels av strida men ganska åtliggande täckhår, dels underull bestående 

av korta, mjuka, ljusa, oftast gräddfärgade hår. På huvudet och benens framsidor är 

håret kort och glatt, längre på bröst, hals och svans och på frambenens och lårens 

baksidor. Svansen är högt ansatt, medellång och jämntjock. Den bärs ringlad, men ej 

hårt knuten. Färgen är mörk eller ljusare grå. Karakteristiskt för jämthunden är ljust 

grå eller gräddfärgade partier på nos, kinder och strupe. Samma färgteckning finns 

också på buk, ben och på svansens undersida. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Jämthund 


1. Tumör i juver 2. Pyometra 3. Hälta UNS 


Mankhöjd 


Tik 52-60 cm

Labrador Rasgrupp 3 


Labrador retriever är en hundras från Storbritannien. Den är uppkallad efter Labradorhalvön 

i Québec och Newfoundland och Labrador i Kanada. Liksom de övriga fem 

retrievrarna är den en apporterande fågelhund, vars traditionella användningsområde 

är att apportera skjutet vilt, främst vid jakt på sträckande änder och vid klappjakter 

på fälthöns och annat småvilt. Labradoren, som den kallas till vardags, har en 

utpräglad dragning till vatten. En annan utmärkande egenskap är det mjuka bettet 

som är viktigt för att inte skada bytet när det bärs i munnen. 

Utmärkande för labradoren är den vattenavstötande dubbelpälsen med blankt, hårt 

täckhår och riklig underull. Det andra framstående kännemärket är den lågt ansatta 

uttersvansen som betyder mycket för hundens arbete i vatten. Svansen ska vara tjock 

och helst bäras parallellt mot marken. Den kan bäras glatt (pekande uppåt) men får 

inte bäras ringlad över ryggen. Bröstkorgen ska vara tunnformad. Ögonen ska vara 

bruna och uttrycket ska vara vänligt och intelligent. Huvudet får inte vara för grovt. 

Labradoren finns i färgerna svart, gul och brun. Svart är den vanligaste färgen. Brun 

är ovanligast. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Labrador_retriever 


1. Hälta UNS 2. Pyometra 3. Akut extern otit 


Färg svart, gul, leverbrun 

Mankhöjd 


Tik 55-56 cm

Lagotto romagnolo Rasgrupp 3 


Lagotto romagnolo är en hundras som härstammar från den italienska provinsen 

Romagna. Lago betyder sjö på italienska. Namnet betyder ungefär ”vattenhund från 

Romagna”. Rasen har ökat starkt i popularitet de senaste åren och är nu en av de 

populäraste hundraserna i Sverige. 

Lagotton är en mellanstor hund. Tikarna har en idealhöjd på 43 cm och en vikt på 

12-14 kg. Hanarna har en idealhöjd på 46 cm och en vikt på 13-18 kg. Pälsen är krullig 

och vattenavvisande och kräver ganska mycket skötsel. Färgen på pälsen varierar 

och kan vara flerfärgad, skimmel, helbrun, äggskal, dock inte svart. Klippning bör 

göras cirka en gång i månaden och nerklippning årligen. Det krävs alltså en hel del 

jobb med pälsen. Med en krullig kroppspäls så är även håret i öronen rikligt och 

ofta krulligt. Därför skall hunden redan från valpstadiet tränas vid att även få öronen 

klippta och att få håren i örongången avlägsnade. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Lagotto_romagnolo 


1. Akut extern otit 2. Hälta UNS 3. Kräkning 

Ursprungsland Italien 

Päls Ullig och krullig päls 

Färg Smutsvit, enfärgad eller 

vit med bruna eller orange 

fläckar, brunskimmel, 

enfärgat leverbrun i alla 

nyanser eller enfärgat 

orange. 

Vikt 


Tik 11-14 kg

Norsk älghund, grå Rasgrupp 3 


Norsk älghund, grå, eller gråhund som den kallas i Sverige, är en hundras med ursprung 

i Norge. Den är en älghund med samma historia som andra nordiska jaktspetsar. 

Den är en ställande hund för i första hand älgjakt, främst som löshund men även 

som ledhund. 

Traditionellt har den varit gårdshund och vakthund, även boskapsvaktande vallhund. 

Tidigare användes gråhunden inte bara till jakt på älg utan även på exempelvis skogshöns 

och ekorre. Den är också lämpad för björnjakt. 

Hunden är muskelstark och har ett kraftigt ståndskall. Den kan vara skarp och reserverad. 

Gråhunden är modig och energisk. Den har ett utpräglat jaktintresse och är 

mycket enträgen och envis både när det gäller att förfölja bytet och vid upptaget, 

d.v.s. att hålla älgen på plats efter att den ställts. Jägaren har alltså god tid på sig att 

hinna ifatt samt få ett bra skott. 

Gråhunden är en kvadratisk och kompakt hund med god resning och typisk spetskaraktär. 

Svansen bärs hårt ringlad över ryggen. Pälsen är en riklig och tät dubbelpäls. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Norsk_älghund,_grå 


1. Aterom 2. Tumör i juver 3. Pyometra 

Ursprungsland Norge 

Mankhöjd 

Hanhund idealhöjd 52 cm 

Tik idealhöjd 49 cm

Pudel, dvärg Rasgrupp 3 


Pudeln är en hundras som lättast känns igen på sin ulliga päls, som traditionellt är 

lejonklippt. Den är intelligent och har ett glatt lynne. Rasen har en lång historia och 

används numer främst som familjehund. Pudeln är en av de 20 populäraste raserna 

i ett antal länder. I USA toppade pudeln listan över de populäraste hundraserna från 

1960 till 1982. I hemlandet Frankrike hamnar den dock strax under 20-strecket. 

Ursprungligen var den en vattenapporterande jakthund. Pudeln finns i fyra storlekar, 

toypudel, dvärgpudel, mellanpudel och storpudel, som alla räknas till rasgruppen 

sällskapshundar. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Pudel 


1. Akut analsäcksinflammation 2. Kräkning 3. Cushings syndrom 


Specialklubb Svenska Pudelklubben 

Dvärgpudel: 

Höjd över 28 cm till 35 cm

Rottweiler Rasgrupp 6 


Rottweiler är en hundras av molossertyp från Tyskland. Den är en brukshund med 

användning som vakt-, polis- och militärhund. Med tiden har den blivit vanligare som 

sällskaps- och utställningshund. Sedan 1990-talet har rottweilern blivit en av Sveriges 

populäraste hundraser. 

Rottweiler är en medelstor till stor, kraftig hund. Käkarna är kraftiga och breda. 

Bröstet är djupt och bör räcka ner till rottweilerns armbågar, vilket ger hunden god 

lungkapacitet. Ryggen är slät och skall aldrig vara sluttande. 

Pälsen är s.k. dubbelpäls, dvs. den består av täckhår och underull. Färgen är black 

and tan: svart med väl avgränsade tecken i ljusbrun nyans på kinder, nos, halsens undersida, 

bröst och ben samt över ögonen och undre svansroten. Läpparna är svarta, 

ögonen är bruna, nosen är svart och öronen är hängande, trekantiga. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Rottweiler 


1. Hälta UNS 2. Traumatisk korsbandsskada 3. Pyometra 


Päls korthårig: täckhår med 

underull (dubbelpäls) 

Färg svart med rödbrun teckning 

Vikt 

Hanhund ca 50 kg 

Tik ca 45 kg 

Mankhöjd 


Tik 56-63 cm

Shetland sheepdog Rasgrupp 3 


Shetland sheepdog eller sheltie är en hundras som härstammar från Shetlandsöarna 

utanför Skottland i Storbritannien. Ursprungligen är den en vallhund och gårdshund, 

men sedan länge är den framförallt en sällskapshund, populär för hundutställning 

och hundsport. Sheltiens päls är lång men kräver förvånansvärt lite pälsvård, dock 

mer borstning vid urfällning. 

Sheltien är sund, aktiv, alert, vänlig, nyfiken och intelligent (den passar väldigt bra till 

agility). Den kan, och får, vara reserverad gentemot främmande människor men mot 

sin ägare är den tillgiven och uppmärksam. Den ska aldrig uppträda nervöst. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Shetland_sheepdog 


Uppgifter saknas 


Färg Sobel, trefärgad, blue merle, 

svart och vit, bimerle samt 

svart med tan-tecken 

Mankhöjd 

Hanhund 34,5-39,5 cm 

Tik 33-38 cm

Siberian husky Rasgrupp 2 


Siberian husky är en hundras från USA. Den är nordlig slädhundsspets och polarhund. 

Den är framavlad i Alaska som tävlingshund för draghundssport av hundar 

importerade från i första hand tjuktjerna i östra Sibirien. Tjuktjernas ursprungliga 

lantrashund representeras idag av den ryska rasen Tjukotskaja jesdovaja. Siberian 

husky är stark, köldhärdig och uthållig och passar bäst hos friluftsintresserade ägare, 

då dessa hundar behöver mycket motion. 

Siberian husky har en lätt, rektangulär och väl musklad kropp. Bröstkorgen är djup 

och lång. Benstommen skall vara stark men inte kraftig eller grov. Huvudet är kilformigt 

med strama läppar. Siberian huskyn har fria, lätta, flytande och vägvinnande 

rörelser. Kroppsproportionerna skall uttrycka kraft, fart och uthållighet. Könsskillnaderna 

är framträdande. Pälsen är en tät och riklig dubbelpäls. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Siberian_husky 


1. Bitsår, hud underhud 2. Förlossningskomplikation / dystoki 3. Tandfraktur 


Vikt 


Tik 16-23 kg 

Mankhöjd 


Tik 51-56 cm

Staffordshire bullterrier Rasgrupp 4 


Staffordshire bullterrier, i dagligt tal ofta staff, är en hundras från Storbritannien. Den 

är en terrier av bulldoggstyp, ursprungligen en blandning mellan bulldogg och terrier, 

en Bull and Terrier, framavlad för hundkamper men sedan länge framförallt en 

sällskapshund. 

I Sverige, Norge, Storbritannien och Nederländerna hör staffordshire bullterrier till 

de populäraste hundraserna; i Australien klev den upp som nummer ett 2010. I Portugal 

liksom i vissa delstater i USA och Tyskland är staffordshire bullterrier förbjuden. 

Staffordshire bullterriern är en släthårig ras, som äger stor styrka i förhållande till sin 

storlek. Den ska vara utpräglat muskulös samt aktiv och spänstig. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Staffordshire_bullterrier 


1. Traumatisk korsbandsskada 2. Hälta UNS 3. Klobrott / Klokapselbrott 


Päls Pälsen skall vara kort, slät 

och ligga tätt mot huden. 

Färg Röd, fawn, vit, svart, blå eller 

någon av dessa färger i 

kombination med vitt. 

Brindle i alla nyanser, även i 

kombination med vitt. 

Vikt 


Tik 11-15,5 kg 

Mankhöjd 36-41 cm

Tax, strävhårig Rasgrupp 3 


Tax är en hundras från Tyskland. Taxen är en grythund och drivande hund som är 

vanlig som sällskapshund. Den finns i tre hårlag och tre storlekar, sammanlagt nio 

varianter. Taxen hör till de populäraste hundraserna i många länder. 

Denna hund förekommer i tre hårlag; korthårig, strävhårig och långhårig, samt tre 

storlekar, normalstor tax, dvärgtax och kanintax. 

Man måste normalt låta plocka de strävhåriga taxarnas päls ungefär två gånger per 

år. De korthåriga saknar nästan helt det behovet. Vissa taxar har i pälsen en mörkare 

rand på ryggen som brukar kallas ”jaktrand”. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Tax 

SKADESTATISTIK, gäller Tax normal. Rasens tre vanligaste sjukdomar 

1. Pyometra 2. Diskbråck 3. Tumör i juver 


Päls Korthårig 

Strävhårig 

Långhårig

Tysk Schäferhund Rasgrupp 3 


Tysk schäferhund, i dagligt tal schäfer, är en hundras från Tyskland. Schäferhund är 

tyska för herdehund och rasen ingår i vallhundsgruppen men är vanligast som brukshund 

och sällskapshund. Vid årsskiftet 2011/2012 bytte schäfern officiellt namn till 

tysk schäferhund. Schäfern är idag en av världens populäraste raser. Det föds cirka 

50 000-60 000 schäfervalpar varje år i hemlandet Tyskland. 

Utställningsidealet för schäfer har under åren gått mot större hundar, med tjockare 

päls, mer vinklade bakben och en mer sluttande rygg. Detta har lett till att rasen över 

i stort sett hela världen delats i två varianter, en exteriörvariant och en bruksvariant. 

Generellt sett är bruksvarianten lite mindre och smidigare, mer rakryggad, mindre 

vinklad, med kortare päls, samt förekommer i alla rasens godkända färger, medan 

exteriörvarianten nästan alltid är rödbrun med svart sadel. 

LÄNKAR 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Schäfer 


1. Hälta UNS 2. Atopi 3. Klåda 


Varianter långt strävhårig 

kort strävhårig 

Päls Täckhår och underull 

(ej mjukt långhårig) 

Färg Svart med rödbruna, bruna, 

gula eller grå tecken 

Enfärgat svart eller grå 

Grå med mörkare skiftning 

Vikt 


Tik 22-32 kg 

Mankhöjd 


Tik 55-60 cm

Våra vanligaste raser - Sveland

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?