Historisk promenad i Vadstena på 1890-talet

Historisk promenad i Vadstena på 1890-talet
(Text: Ingemar Lindaräng)
I Föreningen Gamla Vadstenas bildarkiv finns en bild över Vadstenas södra delar
fotograferad omkring år 1890 av, enligt anteckningar på bilden, Frans Winberg.
Denna bild är utgångspunkten för en tidsresa in i 1890-talets Vadstena.
Frans Winberg var i 15-årsåldern när han klättrade upp i slottets torn – en del av en
slottsspira skymtas i förgrunden. Han var son till en urmakare i staden och så biten
av fotografikonsten att han i vuxen ålder övertog en ateljé och fotoaffär i Ödeshög.
Frans gladde också under åren innevånarna i Vadstena med sina föreställningar med
skioptikonbilder, vilket var lika märkvärdigt på 1890-talet som när TV:n gjorde sitt
intåg på 1950-talet.
Det är en märklig bild av Vadstena som vi ser. Det tycks vara en öde stad. Inga
människor syns spatsera omkring på gatorna, inte heller några hästdroskor eller
vagnar. Det fanns vid denna tid ändå cirka 2.200 innevånare i staden. Av skuggorna
att döma är bilden tagen en tidig morgon, då staden ännu inte har vaknat. Varför
klättrar den unge Frans upp i slottstornet i ottan med sin kamera? Vad är det han
vill berätta för oss? Kanske handlar det särskilt om de två stora byggnader som
dominerar bilden: till vänster i korsningen Storgatan – Slottsgatan hotell Bellevue,
och till höger, byggnaden med hög skorsten, den dåvarande sockerfabriken. Båda
dessa byggnader spelade under 1890-talet en stor roll i staden som två motpoler,
den ena till nöje, den andra till mycket gråt och tandagnisslan.
Sockerfabriken byggdes år 1872, men gick i konkurs redan efter sju år.
Fabriken representerade entreprenörsanda och moderna idéer i staden, att öka
förädlingsgraden i jordbruket. Man red även på de goda konjunkturerna i tiden.
Initiativtagare var J.G. Swartz på Hovgården, som också byggde en liten järnväg
från gården till sockerfabriken för leverans av de betor han odlade. Direktör för
företaget var bankdirektören J.A. Holmberg på Vadstena Enskilda Bank. I mitten
på 1870-talet drabbades projektet av en kraftig konjunkturnedgång och fabriken
gick i konkurs. Situationen blev inte bättre, när det avslöjades att bankdirektör
Holmberg ägnat sig åt förskingring av stora belopp, vilket ledde till att också
banken gick i konkurs. Stadens befolkning, särskilt de med sparslantar insatta i
banken, var skakade. För att trösta sig tog man kanske sin tillflykt till den andra
stora byggnaden i bilden, hotell Bellevue som även var Vadstenas stadshotell.
Bläddrar man i stadens tidningar under denna tid, ÖstgötaBladet och Östgöta
Kuriren, frapperas man av alla föreningar, som på ett eller annat sätt knöts till
hotell Bellevue. När segelklubben hade kappseglingar i Vadstenaviken avslutades
Vadstena omkring 1890. Utsikt från ett av tornen på Vadstena slott. Foto av 15-årige Frans
Winberg.
evenemangen med fest på Bellevue med middag och dans. Där arrangerade även
Försvarsföreningen fest – ja, till och med Godtemplarna, trots att de var mot allt
supande på hotellet. Bellevue var också en mötesplats för alla de handelsresande
som besökte staden. För 1 krona per dag kunde de hyra ett uppackningsrum där
de demonstrerade varorna för handlarna i Vadstena. Säkerligen plockades det
fram, under både fester och möten mellan handelsresanden och kunder, många
goda cigarrer och salarna fylldes med deras dofter. Så lämpligt då, att det fanns
en nybyggd cigarrfabrik alldeles i närheten. Vi ser den i bildens nederkant, där
slottsspiran sticker upp.
32 33

Om vi följer den gata som går tvärs igenom bilden från höger till vänster, förs vi in
i stadens centrum. Mitt emot Hotell Bellevue anas Rådhustorget, där borgmästare
J.E. Kylander härskade. Varje vardag hade han dessutom mottagning ett par timmar
i sin bostad längre fram på Storgatan, dit stadens innevånare kunde komma med
sina bekymmer och frågor. Vad som sysselsatte honom och rådmännen under denna
tid var inte minst den omfattande byggnadsverksamhet som pågick i staden. Mitt
emot Rådhuset höll man på att planera bygget av det stora bankhuset. Det nerlagda
sockerbruket byggdes om till hospital för manliga patienter. Klosterkyrkan hade fått
statligt stöd för att äntligen kunna börja renoveras både invändigt och utvändigt.
Återigen skulle en tornspira resas på taket, efter att den tidigare blåst ner. Även det
gamla hospitalet norr om staden byggdes ut för att kunna ta emot fler patienter. I
slottet planerades för inrättande av ett landsarkiv. Stadens byggnadsarbetare – men
även tillresta – hade fullt upp att göra.
Trots att inget fordon syns på bilden, var Vadstena under denna tid ett nav i ett
omfattande transportnät. År 1888 invigdes den sista länken i tågförbindelser norrut
mot Fågelsta och söderut mot Ödeshög. I hamnen lade många båtar till för leverans av
både varor och passagerare. Från Vadstena kunde man åka passagerarbåt bland annat
till Stockholm, Göteborg, Jönköping, Hjo, Karlstad och Lidköping. Det fanns även
en stark dragningskraft att bege sig ännu längre bort, till det förlovade landet i väster,
Amerika. I tidningarna annonserades flitigt om hur man skulle ta sig dit och hur man
skulle få arbete där. Det fanns dock de som varnade för dessa äventyr. I ÖstgötaBladet
den 23 december 1893 skrivs: ”Res icke till Amerika! Intet arbetstillfälle finns!”.
Goda förbindelser från Vadstena innebar även goda möjligheter för turister att
ta sig till staden. I tidningarna rapporterades glädjande att under tiden 17 – 22
november 1890 vistades besökare från Motala, Malmö, Köpenhamn, Hjo och
Norrköping i staden. Det ryktades om att till och med amerikanska turister visat
intresse för att besöka Vadstena och Omberg. ”Vadstena är en turistort”, hävdade
en skribent i Östgöta Kuriren och manade stadens ledning att se till, att angörande
passagerarbåtar stannade en längre tid i hamnen, så att passagerarna fick god tid på
sig att se sig om i staden. ”Ingen annan plats mellan Stockholm och Göteborg är
värt detta”, hävdade tidningen. Däremot ville man inte ha besök av sådana som inte
kunde göra rätt för sig, bland annat ”tiggande barn från grannkommunerna”.
Vi återvänder till bilden och ser en hög, fyrkantig byggnad i övre, centrala
delen, stadens folkskola, en symbol för Vadstena som lärdomsstad. Vid slutet
av Storgatan låg läroverket inrymt i en tillbyggnad till det nuvarande tornet till
den medeltida rivna S:t Perskyrkan. Det fanns också flera privatskolor i staden.
Vid Rådhustorget fanns en handelsskola och på Sjögatan en skola för vuxna
dövstumma som drevs av Erik August Zotterman, en av stadens profiler. Han
var även engagerad i nykterhetsrörelsen, rösträttsfrågan, fattigvården och blev
efterhand en av stadens ledande politiker och dessutom riksdagsman.
På tal om profiler: Vandrar vi utefter Storgatan kanske vi stöter ihop med ”Kalle
Strutte” som går omkring och säljer tidningar. Han är alltid på gott humör.
Visar man honom litet vänlighet blir han så rörd att han börjar med ett intensivt
bockande, som nästan aldrig tar slut. Kanske är han en av de nära 400 patienterna
på hospitalet som får tillåtelse att röra sig fritt och inte som de flesta andra, vara
instängda bakom de höga planken som omger hospitalsbyggnaderna.
En annan vänlig man, som vi kan stöta på, är pastor Karlén i sin svarta prästrock. Han
hyr Gamla Teatern vid Munkklosterträdgården och undervisar där om den katolska
tron, som han konverterat till. Fortsätter vi Storgatan framåt övergår den efterhand
i Motalagatan. På vänster sida finns ett hus som kallas Vatikanen. Huset har pastor
Karlén köpt och där har han inrett ett katolskt kapell och ett hem för sjuka och åldringar.
Tillsammans med två goda vänner, läroverksläraren Erik Sellin och musikdirektören
J.F. Bengtsson, håller han nu på med att planera för ett firande av stadens främsta profil,
heliga Birgitta. Kyrkoherden i Vadstena, prosten Fjetterström gillar dock inte detta
tilltag, rädd som han är för katolska influenser. De medeltida helgonbilderna står säkert
förvarade inom lås och bom i den så kallade beläteskammaren.
Några i Vadstena som gnuggar händerna inför det förestående birgittafirandet
är dock stadens knypplande damer. Gäster från när och fjärran förväntas komma
till jubileet och säkerligen vill de inhandla de berömda Vadstenaspetsarna. Fröken
Ingelotz och Charlotte Randel har nyligen varit i Göteborg och förevisat sina
spetsar på en utställning. Det gäller nu att bygga upp ett stort lager inför det
kommande evenemanget. Det ryktas om, ja det stod faktiskt en rad i ÖstgötaKuriren
häromdagen som nämnde, att till och med påven skall komma till jubileet och
rida in i staden på en kamel. Men kan det verkligen vara sant? Det är ju mycket
skvaller på gång i den lilla staden. Bäst att avsluta dagens vandring i 1890-talets
Vadstena med en stund av eftertanke i Klosterkyrkan – om nu inte hantverkarna
redan börjat med restaureringsarbetet där.
34 35

36 37

Spetshandel och spetshandlare
Inledning och förklaringar
Räkenskaper, mönster- och spetssamlingar
Att leta efter uppgifter om knypplerskor/spetshandlare kan ibland kännas som att
leta efter en nål i en höstack. Genomgång av ett omfattande material ger ofta litet
resultat. Tillsammans blir ändå alla små pusselbitar till värdefull information och
det går att få en liten inblick i den verksamhet, som en gång var så betydelsefull för
många i Vadstena med omnejd.
Ulla Hollmans bok där hon antecknade vad som skickades med spetsgångare är
väl känd. En liknande bok, men något äldre och av större omfattning, finns bevarad
efter Annette Björk (s.53). Den sistnämnda boken är inte känd sedan tidigare.
Flera spetshandlare har efterlämnat samlingar med spetsprover. Äldsta
provsamlingen, efter de handlare som presenteras i boken, är den som tillhört Anna
Elisabeth Hartwick (s.51). Vidare finns det provböcker efter Randels, Hanna Larson,
Clara Löf (s.67), Elsa Peterson och Emie Särnstedt. ”Spetsfröknarna” Andersson
har efterlämnat spetsprover liksom ytterligare några i mindre omfattning.
Mönstersamlingar, en del omfattande och en del mindre, är bevarade och har
tillhört spetshandlarna Schoultz-Ingelotz-Sjöstrand, Randels, Hanna Larson,
Frideborg Öhman, Anderssons, Klara Larsson, Hanna Notander, Elsa Peterson
och Emie Särnstedt.
Räkenskaper finns bevarade från Randels spetsaffär liksom från Elsa Petersons.
Från dessa båda affärer, vilka ligger närmast i tiden, finns också reklammaterial,
foton m.m.
I kyrkobokföringen har vi hämtat persondata och uppgifter om bostäder.
Bouppteckningar berättar om några handlares efterlämnade tillgångar. Vi har
studerat artiklar i olika tidningar och äldre litteratur, tryckta och otryckta. 1705
års karta visar numrering av stadens gårdar och tomter (s.49).
Spetshandlare – spetsförläggare
I och med industrialiseringens framväxande, med början i mitten av 1800-talet, utvecklades
det så kallade förlagssystemet, en form av hemindustri. Spetsförläggaren
tillhandahåller garn och mönster. Knypplerskan/knypplaren har egen knyppeldyna
och pinnar. Hon/han tillverkar spetsen och får sedan betalt för det färdiga arbetet.
Spetsarna säljs i handlarens affär eller genom utsända ombud.
38 39