Nr 4 - Epilepsiföreningen i Stor-Stockholm

KRÖNIKA
TANKAR EFTER VALET
Vad händer för oss med epilepsi?
Frågan är inte lätt att svara på.
För det första: Det som drabbar oss alla. Det blir en
avgift på 35 kronor när man hämtar medicin, oavsett
om det man hämtar kostar 750 kronor eller noll
kronor så ska avgiften tas ut. Går man till apoteket
sex gånger om året, vilket de flesta av torde göra, så
innebär det 210 kronor per år.
För det andra: För alla av oss som har sjukbidrag
kommer ersättningen att bli 65 procent. Detta kan i
flera fall leda till ett lägre sjukbidrag.
Men det finns också en annan risk, som jag ser det.
Vi som har epilepsi är ju en grupp som mycket sällan
kan hävda att vi inte har någon restarbetsförmåga
(att kunna arbeta lite trots sjukdom och funktionshinder).
Jag misstänker att de flesta av oss kommer
att jagas med blåslampa för att vi ska arbeta.
När det gäller sjukvården och Stockholms läns
landsting är det svårare att bedöma vad som kommer
att hända. Detta därför att man varit väldigt
otydlig med vad man ska göra med alla oss som har
kroniska sjukdomar. Den stora frågan är vårdgarantin.
Kommer den att omfatta epilepsivården? Kommer
den att omfatta remitterade undersökningar,
t ex för EEG?
Hur blir det med rehabilitering? När det gäller hjälpmedel,
kommer vi att få del av dessa? Ja, det finns
många frågor men inga svar. Mest för att i valrörelser
så handlar debatten oftast om höftleder, starr, hörsel
m m. Vi som lever med en kronisk sjukdom, som
dessutom oftast inte syns, hamnar inte i fokus.
Men ett vet vi, man kommer att sänka skatten. Och
att detta innebär besparingar i vården kan vi vara
säkra på. Spars det i vården kan vi också vara relativt
säkra på att det sparas även på epilepsivården. Den
vård som redan innan hade stora brister enligt den
kartläggning landstinget låtit utföra. Och då måste
frågor ställas. Vad händer med epilepsiteamen? Kan
de byggas ut?
Det är svårt att med säkerhet veta. Och just detta
är oerhört frustrerande. Hos den gamla majoriteten
fanns en ambition att åtgärda epilepsisjukvårdens
och rehabiliteringens brister. Jag tror inte det
är den nuvarande majoritetens uppfattning att detta
ska klaras ut först.
Nej, nu handlar det om det som behövs fortast och
enklast på arbetsmarknaden.
Vi vet heller inte något om hur samverkansmodellen
mellan handikapprörelsen och landstinget kommer
att se ut. Det är ändå något som under den förra
mandatperioden fungerat relativt bra. Vårt inflytande
över sjukvården har förändrats till det bättre. Enligt
vad vi vet är folkpartiet för en sådan reform,
kristdemokraterna tveksamma och vad moderaterna
står är oklart.
En annan viktig fråga är färdtjänsten. Jag vill erinra
om att i varje fall moderaterna var emot att antalet
resor inte skulle kunna begränsas. Men vad som händer
med ledsagare och medresenär vet vi inte.
När det gäller epilepsi och barn så är det ett oerhört
tråkigt scenario vi går till mötes. För det första vill
man mer tydligt dela upp skolan i en elitskola och en
skola för mindre begåvade elever. Var barnen med
epilepsi hamnar är inte svårt att räkna ut. De kommer
med största sannolikhet att hamna i specialklasser
och därmed bli ännu mer marginaliserade. Det är
mycket tråkigt då insatser av specialpedagoger skulle
göra skolan mer lätt för elever med epilepsi.
Jag minns med skräck min egen skoltids specialklasser
där dumbommarna gick. De andra eleverna kunde
stolt gå hem och visa upp sina betyg i särskild
engelska och matte, medan specialklasserna förutsågs
att läsa allmän kurs. Usch och fy för en sådan
skola!
Många frågor kring personer som har epilepsi besvarades
aldrig i valrörelsen. Jag menar därför att vi har
anledning att känna en tydlig oro inför framtiden
BÖRJE VESTLUND
f d vice ordförande i
Epilepsiföreningen
Ledamot
förbundsstyrelsen SEF
Tillträdande
riksdagsledamot (s)
22 SYNAPSEN NR 4 2006
Foto: Riksdagen